16.7.1890 LM–Robert Montgomery

Tacksam för ditt bref
af 12 d^nesdennes, skulle jag varit
det än mera om det inne-
hållit bättre underrättelse an-
gående ditt helsotillstånd. Nu
sväfvar jag fortfarande i ovisshet
huruvida sjukligheten fortfar
eller icke.

Hvad jag i mitt senaste
bref yttrat angående något för-
sök att inverka på det bedö-
mande af våra rättskällor
som nu skall i ryska justitie-
ministerium företagas, har af
|2| dig missförståtts då du
funnit dig föranlåten säga:
”Försök åtminstone i eget namn
allsingenting i den vägen, ty
effekten blir i motsatt riktning
af den beräknade”.

Jag har ej ett ögonblick tänkt
på någon min åtgärd i sådant
syfte, vare sig i eget eller annans
namn, – det borde du så
mycket mindre haft skäl att
antaga, som jag redan före mitt
entledigande icke sällan effacerat
mig. Då jag hos Werner
yttrade mig om ifrågavarande
sak, hade jag i minnet huru-
ledes du sjelf varit betänkt
|3| på personliga dermarcher hos
vissa ledande jurister i P^burgPetersburg
för att gifva dem någon väg-
ledning. Det saknades således icke
anledning att, särskildt med afseende
å Werners förutnämnda besök
hos dig, väcka frågan huruvida
ej något borde och kunde tillgöras
i denna alvarsamma angelägenhet.
Att förtroligen väcka en sådan
fråga, innebär ju icke ännu att
jag, som är fullt medveten om
den stämpel den ryska pressen
lyckats påtrycka mitt namn, skulle
velat framsticka en så olämplig
person som mig, till handlande
i saken.

Min tanke är för öfrigt den,
|4| att hvarken pessimism eller
optimism bör få vara bestäm-
mande för den politiska aktionen
i vårt land under n. v.nuvarande tidpunkt.
Den förra -ismen kan leda till
för mycken passivitet – den senare
(om sådan verkligen hos någon före-
finnes) till ett underskattande af
de svårigheter som skola bekäm-
pas.

Ditt horoskop beträffande
Manasseins ståndpunkt torde
tyvärr vara riktigt. Men det
vidsträckta problem just: min §svårtytt
erhållit till lösning lärer ej ome-
delbart genombenas af sjelfva
ministern. Han uppdrager sanno-
likt någon eller några bland sina
högre underordnade att ”läsa handlin-
garna” och afgifva förberedande
|5| betänkande. Det är dessa personer
som, enligt hvad jag tänkt mig,
borde tagas reda på och – derest
ett lämpligt och taktfullt tillväga-
gående kan påfinnas – förses
med helst någon vägledning för
bedömande af handlingarnes inne-
håll.

Med förtrytelse läste jag den
ledande artikeln om ”klokskap
och pliktkänsla” i dagens n^rnummer af
N.Nya Pressen. För en vecka sedan
stötte jag ihop med Lille, som då
uttalade den åsigt, att Troil och
Y-Koskinen borde anse sig tvungna
att demissionera. Jag varnade
honom för att uttala något posi-
tivt omdöme i denna grannlaga
fråga hvilken med hänsigt till
|6| landets allmänna intressen
kunde ses från mer än en
synpunkt och ej i någon händelse
egnade sig för offentlig diskussion.
Särskildt framhöll jag att, ifall
Troil besluter sig för att qvarstå,
detta helt säkert sker endast efter
noggrant öfvervägande af hvad
pligten i hans ställning kan bjuda.

Nu har tit.titulus Lille det oaktadt
rusat fram med en artikel, som,
om ock de deri åsyftade personerna
kunna sätta sig öfver densamma,
dock kan göra intryck i vida
kretsar.

Man måste erkänna att sådana
artiklar, som den i samma n^rnummer, ur
Uusi Suometar, återgifna art.artikeln om
Lagens helgd röjer betydligt
|7| högre politisk mognad och
takt.

Sed jam manum de
tabula!

Jag sluter af ditt svar beträffande
Code pénal, att du icke låtit
uttaga bokkistorna från H^forsHelsingfors
bangård. Jag skall derför, då jag
i morgon måste fara till
staden, leta rätt på dem
och låta föra dem till Kansli
expeditionen i Senaten.

Ännu senaste fredag tillbragte
jag några timmar hos gubben
Molander, för medverkan i tullfrågan
– och jag tror att han fortfarande
dväljes i staden tills protokollen från P^burgPetersburgtillagt
komma till hans underskrift.

Beklagande att det är så lång
väg härifrån till Jullas, till-
önskar jag dig helsans snara
återkomst och förblifver