15.2.1873 Öfversigt af Svenska Riksrådets statsrättsliga ställning från Gustaf I till 1634

Öfversigt af Svenska Riksrådets statsrättsliga ställning från Gustaf I till 1634.

Akademisk afhandling, som med tillstånd af Juridiska Fakulteten vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland, under inseende af D:r Karl Gustaf Ehrström, Professor i kriminallagfarenhet och rättshistoria, till granskning framställes af Leopold Mechelin, j. u. k.juris utriusque kandidat i Juridiska lärosalen den 15 Februari 1873 p. v. t. f. m.på vanlig tid förmiddagen

Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1873.

I fem århundraden har riksrådet intagit ett framstående rum bland Sveriges statsrättsliga institutioner. Skiftande mellan makt och svaghet, har rådet tidtals i sig innefattat både regering och representation, tidtals åter nedstigit till en maktlös embetsmannagrupp kring thronen. De olika stadier, denna institution genomgått, återspegla den offentliga rättens utveckling i öfrigt. Det torde derföre ej vara utan allt gagn för kunskapen om den svenska statsförfattningens historia, att göra riksrådets statsrättsliga ställning till föremål för en närmare undersökning.

Förevarande öfversigt vill blott anses såsom ett anspråkslöst bidrag till sådan undersökning. En uttömmande behandling af ämnet skulle förutsätta ett längre tidsmått och större vetenskaplig mognad, än här stått till buds. Också var det, för att ej öfverskrida det häfdvunna omfånget af ett akademiskt specimen, nödvändigt, att nu inskränka denna studie till en kortare tidrymd, oaktadt förarbetena hade afsett, att föra öfversigten ända till frihetstidens ingång.

En ärad vetenskapsman i Upsala har haft den vänligheten att åt förf.författaren till begagnande öfverlemna en värdefull samling af anteckningar ur svenska riksarkivet, gjorda af numera aflidne docenten i statskunskap vid Upsala universitet C. L. Runbom. Det är för förf.författaren, en kär pligt, att med|IV| erkänsla omnämna detta, jemte det han uttalar den förhoppning, att dessa anteckningar, hvilka här endast till en mindre del kunnat användas, måtte į sinom tid tillgodokomma det ändamål, för hvilket docenten Runbom, enligt hvad anteckningarne vidhandengifva, synes hafva verkställt sin arkivforskning, nemligen den svenska representationens historia under den nya tidens första sekel.

Inledning.

Rådet under medeltiden.

För riksrådets uppkomst kan ej något visst åratal nämnas, ej heller någon särskild lagstiftningsåtgärd. I urkunder från konung Erik Erikssons tid, emot medlet af 1200-talet, förekommer benämningen ”consiliarius” och synes utmärka personer som hade till uppgift att vara konungens rådgifvare i rikets styrelse. Sannolikt berodde det ännu på tillfälliga och personliga förhållanden, om sådana rådgifvare utsågos. Ovisst är, huruvida på Birger Jarls och Waldemars tid rådsherrar förekommit. Men före detta sekels slut framstår rådet redan såsom en bestämd institution. I åtskilliga handlingar från 1280- och 1290-talen omtalas ”vårt råd”, ”consilium nostrum”, ”consiliarii nostri” på det sätt, att ej annat än en bestående officiel myndighet dermed kan menas1)I Skenninge stadga af 1285 heter det t. ex. i fråga om storleken af det följe, hvarmed man fick komma till konungens samtal, att biskoparne fingo resa med 30 hästar, hvarje annan af rådet med 12. Svenskt Diplomatarium I p. 813.. Äfven i den 1296 stadfästade Uplandslagen ingå stadganden som hänföra sig till rådet2)Manhaelghis B. XV och XX, Kiöpmalae B. IX., ehuru om dess sammansättning och uppgift inga föreskrifter ännu i denna eller öfriga landskapslagar meddelas3)Angående rådets uppkomst se Reuterdahl, Svenska kyrkans historia II: 1 p. 56 f. II. 2 p. 242 ff., O. Wingqvist, Om svenska representationen i äldre tider p. 17–19, och isynnerhet Oscar Alin, Bidrag till Svenska Rådets historia under medeltiden I (i Upsala Univers. årsskrift 1872)..

Sin rot och förklaring har rådsinstitutionen i Sveriges politiska och sociala förhållanden, sådana de under 13:de seklet gestaltade sig. Hierarkien var blifven en makt, som gjorde och ville göra sig gällande långt utom det kyrkliga lifvets område. Det verldsliga frälsets och riddareväsendets införande befästade och ökade den efterhand uppkomna åtskilnaden emellan stormännen och odalmännen. Genom förläningar växte stormännens, aristokraternes, rikedom och betydelse. Undantag voro regenter med den herrskareförmåga, att prelaterne och de adlige magnaterne böjde sig derför. En ordnad riksstyrelse, en centraliserad makt funnos ej till. Ville konungen göra sin vilja gällande i provinserna, måste det ske genom bemedling af de andlige och verldslige länsherrarne, som hade makt och inflytande hvar på sin landsort. Konungen kallade dem derföre till rådplägningar och sökte äfven binda de förnämste bland dem vid sina intressen genom att göra dem till embetsmän vid sitt hof. Efterhand antog detta förhållande en regelbunden gestalt. Konungens råd och konungens embeten blefvo beständiga och offentliga funktioner; och erhöllo snart nog betydelse och namn af rikets råd, rikets embetsmän.

Redan tidigt hade behofvet af lärde mäns biträde vid regeringen gifvit anledning att i konungens kansli använda klerker. Sedan början af 13:de seklet funktionerade vanligen någon biskop såsom konungens kansler4)Biskop Carl i Linköping var måhända den förste kansler 1217, se Shering Rosenhane, Afhandling om de fem höga riksembetena (Stockholm 1799) p. 90 och 112.. Detta förhållande fortfor äfven efter det biskoparne, eller flertalet bland dem, blefvo medlemmar af konungens och rikets råd, i hvilket erkebiskopen snart nog blef sjelfskrifven. Icke blott biskopar, äfven andra framstående kapitulares synas|3| hafva blifvit inkallade i rådet. Sålunda var hierarkiens inflytande betryggadt.

Att till den verldsliga gruppen i rådet de ättstore männen främst skulle utses, är naturligt. Konungen kunde i alla fall icke undgå att röna provinsmagnaternas betydelse. Det låg derföre i hans intresse att förvärfva deras vänskap genom rådsvärdighet och förläningar. Stormännens anseende bland menigheten hade haft till följd att lagmansplatserna ur deras klass bekläddes. Nu kallade redan Magnus Ladulås äfven lagmännen i rådet. Alla elementer förefunnos således för att af rådet göra en mäktig korporation.

Också dröjde det ej länge innan det lärde sig begagna sin makt, än mot konungen, än mot folket. Det fanns ej i lag stadgadt, hvilken rådets befogenhet skulle vara; först i Landslagen uppdrogos konturerna af rådets statsrättsliga ställning. Emellertid rättade sig rådets görande och låtande efter de politiska konjunkturerna. Efter Magnus Ladulås’ död var det marsken och rådet som handhade förmyndarestyrelsen. Under fejderna mellan Birger och hans bröder, hvilka täflade om medhåll hos rådsherrarne, måste desses makt tillväxa. Att de icke ansågo sig vara endast regenten till trohet förbundne, synes af deras inbördes förbindelse år 1319 att hindra påläggandet af olaga skatt och gärder samt att efter all förmåga skydda ”Sveriges gamla rättigheter, friheter, privilegier och sedvänjor”5)Svenskt Diplomatarium III n:o 2199. Bland de herrar som utfärdade denna förbindelse uppräknas ej mindre än sex lagmän.. Rådets betydelse på denna tid framgår bland annat af påfliga ombudets i Sverige Nils Sigvastssons rapport till påfven 1321 eller 1322, hvari föreslås att påfven skulle angående ett korståg emot ryssarne tillskrifva rikets styresmän, dels klerker och dels lekmän, som nu utöfvade regeringen6)Regni Gubernatoribusoriginal: Gubernatoribns, Clericis et Laicis, qui nunc regnant. Sv. Diplom. III n:o 2322. – Jfr. Reuterdahl a. a.anfört arbete II 2, p. 253.. Då|4| medlemmarne i rikets råd, såsom de numera ofta kalla sig i stället för konungens råd – ingingo den bekanta föreningen i Skara 1322, i syfte att endrägtigt vårda sig om rikets styrelse under Konungens minderårighet, skapade de en lex in casu, hvars giltighet ej blef bestridd7)Sv. Diplom. III n:r 2339. Af intresse är att rådet här tillochmed förklarade sig böra för sin styrelse ansvara hos konungen sedan denne uppnått myndighetsåldern. – I detta dokument förekommer rådet benämndt både såsom consiliarii regis och consilium regni Sueciae..

Och det visade sig under hela den återstående delen af medeltiden, äfven efter Landslagens stadfästelse, att rådsherrarne, såsnart de handlade enigt och gemensamt, egde makt nog, att bestämma sin och konungens ställning. Derom vittna de många föreningar, recesser, konungaförsäkringar, som tillkommit under 14:de och 15:de seklen på rådets föranstaltande. De utgöra ett slags regeringsformer eller konstitutiva akter, som dels supplera den bristfälliga offentliga rätten, dels införa temporära afvikelser från dess föreskrifter. Vi skola i det följande anföra några af sagde traktater, men böra derförinnan påminna om de stadganden Magnus Erikssons Landslag innehåller rörande rådet. Den omständighet nemligen, att berörda lagcodex till följd af de andliges protest icke blef af konungen stadfästad och påbjuden, berättigar ingalunda att vid undersökningen af ifrågavarande tidehvarfs statsrättsliga förhållanden förbigå densamma, enär tillförlitligen utredt är att denna M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag, med undantag af dess kyrkbalk, i sjelfva verket blifvit, först i en del landskap och efterhand ganska allmänt i riket, såsom gällande ansedd och af domstolarne tillämpad8)Schlyter, företalet till M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag p. LXIII–LXXIII. Jfr. Reuterdahl a. a.anfört arbete III. 1. p. 432 ff., C. G. Malmström, Om centralisation, embetsmän och län i Sverige under medeltiden i Tidskrift för Litteratur 1851 p. 282..

Med den kännedom man har om rådets betydenhet under Magnus Erikssons regering måste man antaga, att stadgandena angående rådet, sådana de nu i lagen affattades, icke åsyftade att reformera rådsinstitutionen, utan snarare äro ett uttryck af den ställning rådet eftersträfvat och efterhand de facto intagit. Och derföre sprida dessa lagstadganden ljus äfven öfver de närmast föregående decennierna af rådets tillvaro. De återfinnas hufvudsakligen i Kununx B. IX och äro af följande innehåll:

När konungen vald är, eger han välja sitt råd, först erkebiskop och sedan lydbiskopar, så många honom lämpligt synes, af dem som i hans rike bo, samt andra klerker som honom nyttiga äro. Tolf ega i konungens råd vara af riddare och svenner och ej flera. De förenämnde skola svärja konungen sin ed. Först skola de svärja, att råda konungen det som de veta för Gud att honom och hans land nyttigt och gagneligt är, och det ej underlåta för väld, frändsämja, mågsämja eller vänskap. För det andra: att de skola ”styrka honom till riksens rätt med all deras makt”, att han må hålla de eder som han svurit riket och allmogen honom, och detsamma skola de sjelfva lofva att hålla. För det tredje: att de skola allt det lönligt hålla som konungen vill lönligt hafva och icke uppenbara sådant hvaraf skada kan vållas honom eller hans rike.

Rådsherrarnes utnämnande berodde således på konungen ensam: dock var han härvid såtillvida bunden, att han icke egde underlåta att utse ett råd, att erkebiskopen var sjelfskrifven, att en del rådsherrar måste tagas bland biskoparne och öfrige prelater, och de verldslige endast inom adeln samt desse ej till större antal än tolf9)Att alla biskopar under medeltiden de facto ansetts sjelfskrifna till rådet, är dock ganska sannolikt. Se O. Alin, a. a.anfört arbete p. 20 f. De andlige rådsherrarnes antal var derföre vanligen lika stort med stiftens, med tillägg af en eller annan prelat som ännu ej hunnit biskopsvärdigheten. – Men de verldslige ledamöternas antal stämde sällan öfverens med det föreskrifna 12 talet. Från 1288, då man har den första närmare uppgift om proceres et consiliarii regni och in i 14hundratalet vexlar deras antal mellan 14 och 29. Alin a. a.anfört arbete p. 25. Vid herredagen i Stockholm 1436 voro 61 riksråd närvarande, och vid Carl Knutsons val 1448, således efter Landslagens stadsfästelse, uppträdde 68 riksråd – om man får tro Sh. Rosenhane, Afhandling om Svea Rikes Råd (vid Ugglas rådslängd) 1791. Det förefaller dock sannolikare att här öfrige stormän utom rådet medräknades.. Och att föreskrif|6|ten ”af dem som i hans rike bo”, hvilken i anförda lagrum blott synes gälla biskoparne, äfven borde tillämpas vid utnämnandet af de verldsliga rådsmedlemmarne, finner man deraf att i Kununx B. V § 4 uttryckligen stadgas, att ej utländsk man må i hans råd tagas.

Voro föreskrifterna angående rådets sammansättning sålunda tydliga nog, så är deremot rådets uppgift och befogenhet tecknad i så allmänna drag, att för olikartad tolkning fritt spelrum är lemnadt. Också visar historien huru omkastningarne i rådsinstitutionens öden sammanhänga med den skiftande uppfattningen af rådsedens innehåll.

Edens första moment, att de skola råda konungen det de veta honom och riket nyttigt vara och det ej af väld eller egennytta underlåta, uttrycker en princip, som ännu i våra dagar icke förlorat sin giltighet såsom allmän norm för konstitutionelle rådgifvare. Väl skulle man numera icke låta det bero vid fastställandet af principen i all dess enkelhet; man skulle låta den åtföljas af bestämningar om initiativet, om arten och fördelningen af de ärenden som borde komma under rådslag, m. m. Men den tidens lagstiftning var motsatsen af reglementarisk, isynnerhet på den offentliga rättens område. Man angaf grunderna; åt praxis öfverlemnades att utbilda formerna.

Mest märkeligt är det andra momentet. Rådet skulle styrka konungen till rikets rätt med all sin makt, d. ä.det är så långt i dess förmåga stod vaka deröfver att konungen följde|7| den i riket gällande lag och rätt, så att han måtte hålla de eder, som han svurit riket. Det ålåg således rådet att kontrollera konungen i all hans maktutöfning, att hindra hvarje olaglighet från hans sida, och särskildt att förmå honom noggrannt följa de styrelseprinciper, de grundlagar kunde man säga, som i konungaeden voro sammanfattade. Och lagen säger icke att denna vidsträckta kontrollerande myndighet skulle af rådet utöfvas på folkets, på ”den andra statsmaktens” vägnar. Tvertom skulle denna kontroll äfven omfatta allmogens fullgörelse af dess ed till konungen – rådet skulle således vaka deröfver att också folket, undersåtarne, iakttoge sina förpligtelser emot regenten sådana de i lagens föreskrift om nästnämnda ed voro fastställda.

Betraktar man detta stadgande i och för sig, utan afseende på dess historiska underlag, så frestas man förklara detsamma så, att för lagstiftaren måtte hafva föresväfvat en institution, hvilken, stående utanför ja utöfver både regent och folk och oberörd af passioner och partier, skulle såsom en de vises areopag öfvervaka det offentliga lifvets gång, hindra olag och befrämja rätt, och sålunda utgöra en representant icke för det ena eller andra statsintresset, den ena eller den andra statsmakten, utan för staten såsom sådan, statens väsende eller idé, om man så vill.

Men en så idealistisk tolkning vore både ensidig och ytlig. Vi skulle tro att man kommer sanningen närmast, om man anser afsigten med ifrågavarande andra moment i rådseden hufvudsakligen hafva varit, att tillförsäkra stormännen i rådet fortvaron af den makt och det inflytande de under Magnus Erikssons tid sig förvärfvat. Men det var ej nog med att inskränka konungamakten, det fanns en annan samhällsmakt, folket, hvars urgamla frihet äfven denna lag erkände genom att göra lagstiftningen beroende af allmogens ja och samtycke samt åt dess delegerade öf|8|verlemna konungaval och beskattning. Att söka i den nya lagen få dessa odalmännens häfdvunna rättigheter inskränkta, torde icke ens kunnat ifrågasättas. För att dock befästa sin makt äfven mot folket, påfann man då utvägen att bringa dess uppfyllande af sina undersåtliga skyldigheter under rådets öfvervakande. Så erhöll stadgandet karakteren af ett pactum mellan konung och råd: konungen accepterade rådets kontroll emot dess förbindelse att hålla allmogen till tro och lydnad; hvartill sedan lades rådets löfte att äfven sjelf hålla sina förpligtelser – ett tillägg som förefaller nog eget såsom tredje länk i rådets funktioner såsom kontrollerande myndighet.

Denna sin omfattande uppgift egde rådet fullgöra ”med all sin makt”. Man stannar lätt i tvekan om den rätta betydelsen af detta uttryck. Anser man det betyda: så långt i dess förmåga stod, så uteslutes derigenom dock icke tanken, att äfven materiella krafter finge i förekommande fall anlitas. I sjelfva verket torde man ej träda tidens rättsbegrepp för när, om man uppfattar de anförda orden såsom förbehållande rådet utvägen att i nödfall skrida till väpnad exekution, det vare sig sedan för att skydda konungen mot uppror eller kufva motstånd mot hans lagliga påbud, eller ock för att värna folket emot olofliga tilltag från monarkens sida. År 1347 var man ej ännu så långt från den tid, då folket i lag tillerkänts rätt att afsätta en ovärdig konung10)Vestg. lagen Rätlösa B. I. – I Norge hade Frostathingsloven IV – 50–52 fastställt lagliga former för uppror mot en våldsam styrelse. Se T. H. Aschehoug, Norges offentlige ret. I p. 130.. I mon af landskapsförfattningens öfvergång till den enhetliga staten försvårades den förra omedelbarheten i förhållandet emellan konungen och allmogen. Denna förlorade all närmare inblick i riksstyrelsens gång, och det var derföre en naturlig följd af samhällsutvecklin|9|gen, att stormännen tillföll ett slags medlarekall, som ej så sällan begagnade styrkans rätt för att göra sig gällande.

Vi nämnde ordet ”medlarekall”. Ännu efter sekler framträder den uppfattning, att det moment i rådseden, hvilket vi nu i korthet sökt analysera, gjorde rådet till vådliga medlare mellan konung och folk. Också skola vi i det följande finna att denna del af eden tidtals blifvit derur utesluten. Och i sanning, huru man än må uppfatta detta stadgande och syftemålet dermed: nekas kan ej, att det lemnade porten öppen för rådet att intaga en förherrskande ställning i staten utan att formelt göra sig skyldigt till usurpation. Den opartiska rolen af ”väktare öfver konstitutionens efterlefnad” blef under stormupprörda tider omöjlig. När våld och ofrid rådde, fanns ej annat val än att handla och utveckla makt, eller förlora all betydelse och krympa till en skugga.

Rådsedens sista moment, hemlighetslöftet, föranleder inga kommentarier.

Vi skulle för mycket förlänga denna inledning om vi steg för steg angåfve huru rådets ställning i verkligheten gestaltade sig, sedan M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag upptagit de allmänna dragen deraf. Ända till Margarethas tid var det rådsherrarnes vilja som herrskade. Efter upprepade konflikter med konung Magnus utsågo de Albrekt af Mecklenburg till konung. Under de första åren af Albrekts regering hade rådet ännu en motvigt i konungens ränkfulle fader. Men sedan rådet i en af de sina, Bo Jonsson Grip, funnit en kraftfull föreningslänk, begagnades första tillfälle att införa ett formligt rådsvälde. Albrekts thron hotades 1371 såväl genom en resning af allmogen som genom norska kopungen Håkan Magnusson. Rådet försmådde att enligt uppmaning ställa sig i spetsen för allmogen och med den rensa landet från utländingar och de missbruk dessa tillåtit sig. Det föredrog att frälsa Albrekt mot vilkor som|10| flyttade makten i rådets händer. Dess personliga intressen kunde sålunda rikligast tillgodoses. Vilkoren, affattade i ett konungens bref den 9 Augusti 1371, äro hufvudsakligen följande: konungen lofvar att med Guds nåd och riksens gode mäns råd rätta och bättra de missbruk som genom hans utländska länstagare bedrifyits. ”Han öfverlåter derföre till riksens råd de hus och land som han nu innehade, så ock dem han af sin fader kunde återlösa eller på annat sätt få i sin makt. Han nämner sedan hvilka han menar med dessa rådgifvare: erkebiskopen, de sex biskoparne och tolf namngifne verldslige rådsherrar. Doge någon af dessa rådgifvare, skulle de efterlefvande ega full makt att invälja lika många andra infödda riksens män. Riksrådet skulle till fogdar på slotten tillsätta inländske män ”med konungens råd”. ”Om folk och om kost och om all annor ting, som konungen och riket makt å ligger”, skulle konungen iakttaga riksens råds råd och aldrig derifrån afvika i hvilket ärende det än vore, som vore af sådan art att riksrådet skulle derom höras”11)Detta enligt Alins referat a. a.anfört arbete p. 12. Jfr. Hadorph, Bihang till Rimkrönikan p. 35. – Konung Albrekt var sålunda i sjelfva verket rådets pensionär, säger Wingqvist a. a.anfört arbete p. 39. – Jfr. Geijer, Svenska folkets historia I p. 217.. Man finner att alla de på den tiden vigtigaste kungliga prerogativer sålunda öfverflyttades på rådet. Och då konungen sökte undandraga sig de gifna löftenas uppfyllande, blef han af rådet tvungen att afgifva en ny försäkran 1383, hvarigenom den förra bekräftades och det erkännande aftvangs att ”med rikets rådgifvares råd både konungen, riket och undersåtarne bäst bestå”.

Ett så utsträckt rådsvälde, snarlikt en verklig oligarki, kunde dock ej rotfästa sig och erhålla laga stadga i det svenska samhället. Det berodde af personliga förhållanden, af kraft och skicklighet hos de ledande männen, af enighet inom rådet. Men det berodde äfven af en an|11|nan faktor, det behöfde folkets bifall, icke dess uttryckligen afgifna samtycke, men hvad man nuförtiden skulle kalla opinionens medhåll. Hos Sveriges allmoge lefde redan på den tiden en stark nationalkänsla, som röjde sig i afvoghet mot utländingar, en afvoghet som öfvergick till oförsonligt hat, när desse såsom innehafvare af slott och län mot den svenska bonden ville använda feodalherrars godtyckliga våld. Och då utvidgandet af rådets makt vanligen åsyftade tillika att stäcka de utländskes inflytande, är det förklarligt att rådsväldet kunde tolereras ur nationel synpunkt. Att förläningarne dervid öfvergingo från utländske till inländske män, såg man gerna. Ej heller hade förläningsfrågan ännu inträdt i det skede, att den för den skattdragande allmogen skulle framstått såsom en causa mali. – Men det vore för öfrigt utan tvifvel oberättigadt att frånkänna rådet, då det inskränkte dåliga konungars makt, alla patriotiska motiver, att i dess sträfvande efter ökadt inflytande spåra endast egennyttiga och ärelystna bevekelsegrunder.

Under Kalmare unionens första decennier torde praxis hafva varit, att det svenska riksrådet på gemensamma sammankomster med Danmarks och Norges råd afhandlade utländska ärenden och sådana, som angingo de förenade rikena gemensamt, men att det ensamt hördes i fråga om Sveriges inre angelägenheter12)Jfr. Unionstraktaten hos Hadorph, Bih. till Rimkrön. p. 58.. Oaktadt regenten mest var frånvarande i Danmark och rådet således bordt hafva tillfälle till sjelfrådighet, var dess makt dock under Margaretha och Erik af Pommern reducerad till jemförelsevis ringa. Det var väl så, att bland stormännen denna tid saknades store män och att personliga fördelars tillgodoseende upptog intresset. Rådet förhöll sig lamt emot det lagstridiga utdelandet af svenska slott och län åt dan|12|skar och andra utländingar. Då det sålunda svek sin uppgift såsom den svenska rättens beskyddare, togs fäderneslandets sak omhänder af menige man. Folkresningen under Engelbrekt Engelbrektsons ledning visade att ej all makt och all kraft fanns hos konungen och de store, att godtycke kunde finna sin gräns. Konungens män och fogdar tuktades med vapen; rådet kunde blott genom stränga hotelser förmås, att ansluta sig till den nationella rörelsen och uppsäga konungen sin tro. Men när Engelbrekt valdes till riksföreståndare, synas hierarkien och aristokratien begynt bäfva för den nya demokratiska samhällsmakten. Rådet närmade sig åter konungen och afslöt med honom en förlikning 1435, som han dock icke höll; hvarefter trettio stormän valde Carl Knutsson till föreståndare, icke folkhjelten Engelbrekt.

För att kort och slående karakterisera rådets politik under den öfriga unionstiden vilja vi anföra Geijers ord: ”Ifrån 1434, då Engelbrekt uppstod, till slutet af konung Eriks regering äfven till namnet, ser man inom fem år ej mindre än tio särskilda föreningar, försäkringar, dagtingningar och förbund (utan att ändå räkna Svenska rådets enskilda), än under Dansk och Norsk, än under Hanseatisk bemedling, alla angående vilkoren för konungens återintagande. Det är det slags diplomatik som man kunde kalla unionsålderns tidsfördrif: beständiga kongresser utsatta, uppskjutna, förnyade, – hvilka på en gång visa svagheten af unionens band (ehuru den 1438 i Kalmar högtidligen förnyades), de stores intresse att upprätthålla föreningen, och ifrån Carl Knutssons tid alla Svenska partichefers politik att arbeta för egen makt så länge det bar sig, och i nödfall skjuta framför sig en unionskonung13)Sv. folk. hist. I p. 233 f. – Om orsakerna, hvarföre svenska rådet ur politisk synpunkt ansåg nödvändigt att ännu vidblifva unionen, se rådets bref af 5–11 Juni 1439 refereradt hos Aschehoug a. a.anfört arbete p. 178 ff.”.

Det var emellertid, som om den Engelbrektska resningen hade uppväckt rådet till ny handlingskraft. Ända till unionstidens slut bibehöll det sin öfvervägande maktställning, för hvars betryggande det affordrade konungarne vid deras tillträde till regeringen särskilda ”handfästningar” och försäkringar. Christoffer af Bäiern måste i sin handfästning först och främst på förhand lofva att stadfästa de förbättringar i lagen, hvilka rådet och rikets inbyggare framdeles kunde komma att vidtaga; vidare att icke annorlunda än efter riksens råds råd förordna om mynt och tull, utnämna rådsherrar, af- eller tillsätta befälhafvare öfver slott och län eller föreståndare för rikets drätsel, hvilken skulle förvaras på det ställe i riket, som riksens råd ansågo lägligast. Under sin närvaro i Sverige skulle han hafva svenska embetsmän, sådana som rådet ansåg dertill bäst passande14)Wingqvists referat a. a.anfört arbete p. 39. Jfr. Hadorph a. a.anfört arbete p. 145 ff.. Christians försäkran af 1476 och Kalmare recess 1483 framställa ungefär samma program som anförda handfästning, endast att de ännu mera utsträcka rådets myndighet: det stadgades nu uttryckligen att konungen för sina åtgärder behöfde icke blott rådets råd utan äfven dess samtycke, och allt flera slag af ärenden upptogos såsom af rådets medverkan beroende.

Emellertid hade år 1442 Landslagen erhållit kunglig stadfästelse och blifvit till efterrättelse utfärdad. Om tillämpningen af M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag kunde vara förenad med formella betänkligheter och i alla fall icke var obligatorisk, så behöfde numera inga tvifvelsmål råda om hvad som var lag. Att det hufvudsakligen var rådets enträgna yrkanden, som åstadkommo lagbokens revision och den reviderade lagens stadfästande, bör lända detta råd till ära.

Lemnande åsido hvilka ändringar i M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag sagde revision för öfrigt medförde, hafva vi blott att i sådant|14| afseende uppmärksamma de stadganden som angå rådet. Vi finna då att VIII kap. Kg.B.Konungabalken Christ. L. L.Christofers landslag, angående rådets sammansättning och rådseden, är till sitt innehåll fullkomligt öfverensstämmande med ofvan åberopade IX kap. K.B.Konungabalken i M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag De olikheter, som i redaktionen förefinnas, äro ej desto större än att de torde bero på sjelfva språkets utveckling under de mellanliggande hundra åren. Men i IV kap. Kg.B.Konungabalken har ett vigtigt stadgande influtit, som icke fanns i motsvarande V kap. K.B.Konungabalken af M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag Då nemligen här 4:de § i konungaeden lydde: ”att han (konungen) riket sitt Sverige skall styra och råda med inländska män och ej utländska” etc., så heter det i samma fjerde § i Christ. L. L.Christofers landslag ”att han skall med sitt råds råde i Sverige sitt rike Sverige styra och råda med infödda svenska män och ej utländska” etc. Att tillskrifva denna olikhet endast en tillfällig redaktionsförändring, kan så mycket mindre komma i fråga, som hela det omfattande kapitlet om konungaeden i de båda lagtexterna för öfrigt är nästan ord för ord likalydande. Det är tvertom påtagligt att rådet genom sin ställning under Margarethas och Eriks af Pommern regering erfarit behöfligheten deraf, att konungen blefve genom lag bunden att inhemta rådets råd. Ty om det stod i konungens skön att höra eller icke höra rådets tanke, så kunde rådet helt enkelt lemnas åsido och utförandet af dess i rådseden angifna uppgift blifva en omöjlighet. Men så omfattande och betydelsefull som denna uppgift var, kunde lagstiftaren svårligen tillika hafva tänkt sig dess förverkligande böra blifva beroende på dertill lemnadt tillfälle. Det var derföre ett af sakens egen beskaffenhet betingadt förfullständigande af stadgandena om rådsinstitutionen, då det nu omförmälda tillägget infördes i IV kap. 4 § af den reviderade Landslagens Konungabalk.

Med afseende å öfverensstämmelsen emellan VIII kap. Kg.B.Konungabalken i den nyare och motsvarande lagrum i den äldre Lands|15|lagen återhemta vi här hvad vi enligt den sistnämnda p. 6–9 anfört om rådets kompetens. Genom föreskriften att konungen skulle styra riket med råds råde hade konungens och rådets inbördes ställning blifvit något bestämdare angifven. Då emellertid lagen inskränkte sig till att uppdraga de allmänna konturerna af rådsinstitutionen, är det för kännedomen om dess rättigheter och skyldigheter, om dess statsrättsliga betydelse öfverhufvud, af nöden att äfven uppställa spörjsmålet huru tillämpningen af denna lag gestaltade sig.

Härvid bör då främst ihågkommas, att riksrådet icke en permanent konselj, en konungen beständigt omgifvande myndighet. Dess medlemmar voro kringspridda i rikets skilda provinser, biskoparne bebodde sina stiftsorter, riddersmännen sina gods. Att så skulle vara, berodde på de förhållanden i och för hvilka rådsinstitutionen hade uppkommit. När rådslag skulle hållas, sammanträdde rådet antingen der hvarest konungen för tiden uppehöll sig eller ock på annan ort. Enligt regeln behandlades frågor, som angingo riket i gemen, af hela rådet eller större delen deraf, dock att äfven frånvarande rådsherrars mening kunde genom bref inhemtas; men för ärenden, som rörde någon provins särskildt, torde de inom densamma bosatte rådsherrarnes yttrande hafva gjort tillfyllest, liksom det ock måste falla sig lämpligt för konungarne att under sina resor genom riket få pröfva de lokala angelägenheterna med män, som dem närmast kände. – Rådet hade att representera såväl det helas som delarnes intressen; sålunda motsvarande det öfvergångsarbete till statlig enhet, bvarunder denna institution uppkommit och utbildade sig.

Men då nu således konungen för det mesta icke var omgifven af rådet, huru kunde han då styra riket med råds råde? Påtagligen var det omöjligt att sammankalla rådet för alla förekommande regeringsärenden. Det måste väl redan på denna tid, så enkla än formerna ännu voro,|16| hafva varit nödvändigt att rikets styrelse året om var i verksamhet, och således äfven att konungen afgjorde en mängd frågor utan rådets hörande. Och derföre hade det väl varit behöfligt att i lagen finna en bestämning derom, hvilka slag af ärenden konungen finge afgöra utan rådet, och hvilka icke. Saknaden af sådan bestämning måste då suppleras genom praxis, – ett förhållande som innebar fröet till många politiska förvecklingar.

Under tiderna före Landslagens stadfästande hade denna praxis visserligen varit ganska ojemn, dock har man kunnat af urkunderna skönja hurusom vissa grunder efterhand gjorde sig gällande för ärendenas fördelning i ifrågavarande hänseende.

På få undantag när, blef rådets medverkan städse påkallad när det gällde afslutandet af traktater med utländska makter. De angingo hufvudsakligen stilleståndsfördrag, försvarsförbund, pantförskrifningar och äktenskapskontrakt. Hit höra äfven de vigtiga privilegierna för hansestäderna, som till största delen blefvo af rådet beseglade15)Bevisen härför hos Alin a. a.anfört arbete p. 31–36. – Vår korta sammanfattning af frågan om de ärenden som i äldre tid berodde på rådets medverkan, stöder sig förnämligast på Alins noggranna och sakrika utredning af detta ämne..

Då lagstiftningen af gammalt ankom å folket sjelft, församladt landskapsvis, såtillvida åtminstone att ny lag icke kunde erhålla giltighet utan att af folket godkännas, borde väl rådets befogenhet i lagstiftningsfrågor hafva inskränkt sig till att få yttra sig öfver lagförslag eller deltaga i dessas utarbetande. Men på det möte, som Magnus Ladulås höll i Skenninge 1285 med rikets förnämste män, fattades det beslut, att ”hvad i allmänneliga och enskilta saker, som rättelse oeh näpst tarfvade, Konungen med sitt råd och sina gode män deröfver skipade och lät i skrift för alla män|17| pålysa, änskönt ej derom förut vore stadgadt och i lag satt, det skulle af alla hörsammas och konungens bud iakttagas16)Sv. Dipl. n:o 813. Strinholm, hvars öfverflyttning till nysvenska vi här begagnat, yttrar: ”Så tillerkändes konungen och hans råd till viss del en oinskränkt lagstiftande makt”. Svenska folkets historia II p. 596 f. – Vår tolkning af beslutet är mindre vidsträckt.. Härigenom var således en del af lagstiftningsmakten tagen från folket och öfverflyttad på rådet och de ”gode män” konungen kallade, i det att förordningar rörande ämnen, om hvilka intet eller ej tillfyllest var i gällande lag stadgadt, skulle få utan landstingens godkännande utfärdas. Det torde dock böra fattas så, att denna supplerande lagstiftning icke egde upphäfva eller ställa sig i strid mot lanskapslagarna. En mängd ganska vigtiga och omfattande stadgar och förordningar – af hvilka åtskilliga sedan ingingo i M. E. L. L.Magnus Eriksson Landslag – vittna derom att Skenninge beslutet icke blef utan efterföljd. Det visar sig på 1300-talet hafva varit allmän regel att rådets medverkan i ty fall åberopades17)Alin a. a.anfört arbete p. 37–40. Han uppger blott en stadga såsom undantag från denna regel, neml. Magnus Erikssons stadga för innevånarne i Finland, den 29 April 1334, om minskning i skatt, om nedsättning på ödelagda skogar m. m.. Deremot finnas undantagslagar, sådana som privilegier för städer, bergslager, kloster, frihetsbref för enskilda m. m. i allmänhet hafva blifvit utfärdade utan rådets hörande, ehuru dock stundom äfven för sådana fall, isynnerhet under Albrekts af Mecklenburg regering, rådets yttrande eller samtycke inhemtats18)Alin a. a.anfört arbete p. 41–44..

Oaktadt rådets beslut i dess förbindelse af 1319 att hindra olaga skatter19)Se här ofvan p. 3., visar det sig att under detta sekel allmogens beskattningsrätt föga kom till erkännande. Rå|18|det trädde äfven här i dess ställe. De flesta gärder på denna tid äro af konungen med rådets samtycke utskrifna. Omdömet om detta sätt att värna lag och skydda en af folkets vigtigaste rättigheter kan endast förmildras deraf, att det dock kunde vara för folket bättre då konungen delade beskattningsmakten med rådet, än om han pålagt gärderna alldeles egenmäktigt, på hvilket sistnämnda icke heller exempel saknas20)Alin a. a.anfört arbete p. 44–47. – Såvidt befintliga urkunder utreda synes verkligen allmogens sjelfbeskattningsrätt under 14:de seklet hafva varit så godt som ignorerad. Men vi tillåta oss dock anse det för en möjlighet, att muntliga underhandlingar med allmogen åtminstone stundom föregått gärdernes utkräfvande, ehuru skriftliga bevis derpå icke påträffats..

Förvaltningen af kronans inkomster handhades af konungen utan rådets medverkan eller kontroll, utom då, sågenom K. Albrekts åberopade förskrifning 1371, konungsliga rättigheter temporärt blefvo på rådet öfverflyttade. Men då konungen i strid med lag vidtog dispositioner, hvarigenom kronans ursprungliga fasta egendom minskades, utverkade han sig dertill rådets bifall; så ock vid utbyte af kronogods mot andra21)Alin a. a.anfört arbete p. 47–49..

Af finansiel natur var äfven frågan om förläningarna och de med dem till sina påföljder närlika förpantningarna af kronans gods eller inkomster till inländske män. Hvad de sistsagda vidkommer, synes rådet oftast hafva blifvit i sådana frågor hördt, liksom detta, på sätt nämndes, var regel i fråga om pantförskrifning till utländingar. Men med förläningarna, som för rådsherrarne alltmera blefvo ett ärende af stort personligt intresse, förhöll det sig så att, med undantag af K. Albrekt efter 1371, regenterne under denna period i allmänhet förfogade öfver dem utan rådets råd. Eriks af Pommern slöseri med län till utländingar,|19| i strid med konungaeden, var en bland orsakerna till hans slutliga aflägsnande22)Alin a. a.anfört arbete p. 49–53..

Af det anförda framgår, att riksrådets funktioner mera öfverensstämde med en representativ församlings än med en regeringskonseljs. De ärenden, som underställdes riksrådet, voro för det mesta icke förvaltningsärenden eller frågor hörande till administrationens detaljer. Men förbises bör dock ej, att rådet isynnerhet under vissa tider ingrep äfven i rent konungsliga funktioner, såsom i fråga om inkallandet af nya rådsherrar, och att rådet vanligen utgjorde interimsstyrelse och således då handhade hela förvaltningen, när konungen aflägsnade sig från riket23)Se t. ex. Upsala stadgan 6 Dec. 1344, Sv. Dipl. V n:o 3864 p. 375..

Då Landslagens stadfästande icke var en reformatorisk akt, åsyftande att leda samhällslifvet in på nya banor, är det klart, att man af praxis före 1442 à priori kan sluta till praxis efter sagda år, helst likartade lagbud som de nu emanerade redan förut länge varit kända och följda. Såtillvida visar sig dock en förändring – man kunde måhända säga en utveckling, – att rådet ville hafva måttet af sin befogenhet bestämdt, icke lemna det beroende deraf, huru regenten komme att tolka lagbudet om att han skulle styra riket med råds råde. För detta ändamål uppgjordes skriftliga aftal emellan råd och konung, innan denne medgafs tillträda svenska thronen. Vi hafva redan anfört K. Christoffers handfästning året före Landslagens stadfästelse. Vi nämnde i sammanhang dermed K. Christierns försäkran af 1476 och Calmare recess 1483 och att dessa vidare utvecklade det i den förstsagda uttalade program. Hvad Landslagen lemnat obestämdt i fråga om rådets förhållande till konungamakten, blef således genom dessa supplementära författningar närmare angifvet. Och man kan med så|20| mycket större trygghet ur dem hemta sin kännedom om tillämpningen af Landslagens stadganden angående rådet under medeltidens sista period, som de i hufvudsak öfverensstämma med praxis på den föregående tiden. Det afvikande var betingadt af unionsförhållandena och den större myndighet rådet numera ernått. Vi behöfva således icke förlänga denna inledning med historiska detaljer, utan inskränka oss att belysa rådets förhållande till konungen genom anförande af hithörande moment i Kalmare recessen. Enligt denna lofvade K. Hans: att icke pantsätta slott och län, och att icke begynna krig eller införa utländsk här, utan efter riksens råds råd och samtycke; att icke utfärda något handelsförbud utom med mestadelen af riksens råds råd; ingen antvarda eller fråntaga slott eller län utan med de yppersta och bästa riksens råds råd i den landsända der slotten voro belägna, hvilka för sina råd skulle vara ansvarige inför menige riksens råd. Han lofvade vidare, att icke förminska eller förvandla tull, icke meddela utländska städer och köpmän privilegier på handel i riket, ej bortföra ur riket något af dess drätsel, ej tillsätta rådspersoner m. m. utan efter riksens råds råd24)Hadorph, a. a.anfört arbete p. 318 ff. – Vi hafva begagnat Wingqvists utdrag i a. a.anfört arbete p. 40. – Uppmärksamhet förtjenar att riksrådet, enligt ingressen till Kalmare recess, uppträdde äfven ”på alla menoge thes Rijkes Inbyggiara vägna”..

På regeringsärendenas område hade rådet sålunda mer och mer lyckats utsträcka sin kompetens. Och om visserligen icke samtlige rådsherrar kunde i allo utöfva den tillsyn och makt, som rådet sig förbehållit, så kunde de det genom de högste embetsmännen, som tillika voro deras män. Drotsen och marsken, hofmästaren och kansleren hörde till rådet jemte det deras embeten fästade dem närmare vid den egentliga regeringen25)Om sagde embeten på denna tid se bl. a. Anders Schönbergs historiska bref I p. 128–130.. Äfven riksförestån|21|darene voro ur rådets midt och kunde icke ostraffadt motsätta sig dess beslut och föreskrifter.

Så som IV och VIII kap. Kg.B.Konungabalken voro affattade torde de inskränkningar, som på anfördt sätt gjordes i konungamakten, icke hafva ansetts upphäfva eller bryta emot lagen. Och äfven om man, med stöd af det sätt hvarpå L. L.Landslagen i senare tider tolkades, ville påstå detta, måste man likväl medgifva, att dessa inskränkningar erhöllo en rättslig karakter genom att uttryckligen i offentliga urkunder bekräftas af konungen, som de närmast gällde. Annorlunda var det deremot med rådets förhållande till folket, hvaråt vi ännu måste egna några ord.

Vi hafva redan sett hurusom under 14:de seklet och början af det 15:de folkets rätt gentemot konungen i lagstiftnings- och beskattningsfrågor i sjelfva verket utöfvades af rådet. Landslagens stadfästelse medförde icke förverkligandet af de former den föreskrifver för inhemtande af folkets samtycke till bevillning och till ny lag. De stores böjelse för sjelfrådighet hade, det måste medgifvas, en bundsförvandt i beskaffenheten af antydda former, isynnerhet hvad lagstiftningsfrågor angick. Att ingen ny lag finge gifvas allmogen ”utan ja och godwilia thera fangnom”, var allt hvad härom stadgades. Att landskapsvis inhemta menighetens yttrande öfver lagförslag, var utan tvifvel obeqvämt; men omöjligt var det dock icke. Och då man ännu långt senare fästade afseende vid denna föreskrift i L. L.Landslagen, såsom då vid riksdagarne 1602 och 1604 beslöts, att den då tillämnade reviderade lagboken borde, för att erhålla giltighet, i hvar landsända förkunnas, hade väl ett slikt förfarande så mycket snarare bordt iakttagas på en tid sådan som Engelbrekts och Sturarnes, då landskapen ännu röjde så mycken sjelfständig lifaktighet äfven i politiska frågor. Det var emellertid rådet, eller konungen och rådet, som utan folkets hörande utöfvade den lagstiftning|22| som då förekom; härigenom fortsättande Skenninge beslutets traditioner. Vill man åter, med fästadt afseende å sagde 1285 års beslut och den uppfattning, som derefter i denna sak gjort sig gällande, inskränka betydelsen af ordet ny lag i IV kap. Kg.B.Konungabalken till den af allmän lag, hela lagboken, så att ändrande eller kompletterande stadgar och förordningar deri icke borde inbegripas, så qvarstår dock med full giltighet såsom ett gravamen emot K. Christoffer och hans råd, att sjelfva Landslagen påbjöds till efterrättelse utan att, veterligen, ”allmogens ja och godwilia” dertill utverkats.

I beskattningsfrågor var folket, nemligen det stora flertal deraf, som ej hörde till de privilegierade, i alla fall värre deran. Såväl regenterne som deras fogdar och embetsmän utpressade gärder och skatter tidt och ofta. Sådant var dock helt enkelt rofferi, föranledde uppresningar och erkändes tillochmed af regeringen såsom olagligt. Men då riksrådet påbjöd allmänneliga gärder, skedde detta utan att ens ifrågasätta lagligheten deraf26)Se t. ex. Sten Stures och riksrådets bref om en gärd till Kalmare dagtingan 1473. Hadorph, a. a.anfört arbete p. 281 f.. Och dock var lagen i IV kap. 6 § Kg.B.Konungabalken tydlig och bestämd såväl hvad angår de ändamål, för hvilka bevillning finge äskas, som i fråga om den representation af folket (biskop, lagman, sex af hofmännen och sex af allmogen från hvar lagsaga), hvilken egde ärendet öfverväga och deri besluta. Ej heller hade man förbisett tillvaron af sådant lagbud, då t. ex. i ofta åberopade 1483 års recess äfven intogs en förpligtelse för konungen ”att icke pålägga någon skatt eller tunga på allmogen eller köpstäder utan menige riksens råds råd och biskopars, prelaters och ridderskaps tillåtelse och någras af allmogen samtycke efter lagen”. Men så mycket hade dock af feodala åsigter vunnit insteg, att rådet,|23| solidariskt med de privilegierade stånden, icke sin pligt likmätigt värnade menige folket emot betrycket att ensamt nödgas draga skatternas tyngd27)Jfr. i detta ämne H. L. Rydin, Om Svenska folkets beskattningsrätt p. 18–20..

Det fanns ännu en tredje vigtig politisk rättighet, som enligt lagen tillkom folkets ombud. I III kap. Kg.B.Konungabalken är stadgadt, huru konungaval skall förrättas genom ombud från alla lagsagor. Äfven denna rättighet blef under unionstiden de facto mest utöfvad af rådet ensamt. Dock iakttogs vanligen, att valets bekräftelse skedde på det sätt som lagen om sjelfva valet föreskrifvit28)En närmare utredning af detta ämne, som här endast i yttersta korthet kunnat beröras, erbjudes i C. L. Runboms afhandl., Konungavalen enligt landslagen, i Nordisk univers. tidskrift 1866.. Svårt, kanske omöjligt, hade det ock varit för rådet, att lemna unionskonungarnes val helt och hållet beroende på det lagenliga valmötet, helst detta förutsatte närvaron af den person som valdes; hvilket sistsagda framgår deraf, att lagen ålade den valde konungen att på samma dag och ställe, som han valts, svärja sin konungaed. Men då rådet sålunda erhöll äfven konungavalet i sin hand, bidrog detta väsentligen till rådsväldets stadgande; ty det var just genom underhandlingarne angående valet och dess förberedelser, som rådet var i tillfälle att uppställa dessa vilkor till konungamaktens inskränkande genom rådet, hvilka äro så karakteristiska för denna tids statsrätt. Också visade sig ännu under kommande sekler hos rikets store en stark lust till valrikets återinförande.

Det bör för öfrigt icke lemnas oanmärkt, att rådsmötena, med sin halft representativa karakter, under medeltidens senare del ej sällan förstärktes med adelsmän och prester utom rådet. Till dessa herredagar kallades från|24| Engelbrekts tid särskilda gånger äfven borgare och bönder, på sätt ock under 14:de seklet tvenne gånger varit fallet. Huru från dessa begynnelser den ordnade ståndsriksdagen efterhand utbildade sig, hör ej till vårt ämne att framställa. Vi bemärka blott, att riksrådet ej mindre under nu ifrågavarande tid, än och till 16:de seklets slut utgjorde kärnan i denna endast genom praxis, ej genom någon lag tillkomna representation.

Ju längre det led på unionstiden, desto mera trädde frågan oin förläningarna i förgrunden bland rådets omsorger. Utan materielt ryggstöd kunde ej den politik upprätthållas, som rådet omfattade. Sedan det blifvit stipuleradt att förläningar icke fingo gifvas utan rådets råd och samtycke, hade de store fått i sin hand att bringa alltmera slott och län under sig och sina vänner. Och för större trygghets skull inskränktes jemväl konungens rätt att länen återtaga; han berodde häri af magnaterne i den provins der länen voro belägna. Det utbildade sig slutligen till en regel, hvilka län som alltid borde ”gå i förläning” och hvilka gods och länderier som skulle anses tillhöra konungens ”fatebur”. Och samtida handlingar utvisa att det var riksrådet och adeln, som hade den större parten29)Hans Forssell, Sveriges inre historia I, p. 18 f. Der säges vidare: ”Denna skilnad utgör en tydlig tudelning af Sveriges rike mellan konungen och herrarne, mellan konungens apanage och herrarnes tillbörliga underhållsländer, och den var slutligen så skarpt uppdragen, att i 1497 års förpligtelsebref till Kon. Hans det Svenska Riksrådet medgaf konungen att i sina ”Fateburslän” sätta hvilka han ville till höfvidsmän, under det att öfriga rikets förläningar skulle vara svenskarne ensamne, efter lagens bud, förbehållna.”. Men förläningar på viss eller obestämd tid voro ej lika behagliga som de uppå lifstid. Helst försäkrade man sig om de sistnämda och än bättre, att de skulle öfvergå på enka och barn. Uti riksrådets|25| inbördes förbindelse af 1501 emot kon. Hans30)Hadorph a. a.anfört arbete p. 374. lofva de hvarandra bland annat, att om några af de förbundne skulle omkomma i den förestående fejden, så skulle deras hustrur och barn ”hafva, njuta och bruka de slott, land och län, som förr de herrar hafva haft och brukt till deras lifstid.”

Vi hafva i detta inledande utkast endast med korta antydningar kunnat följa rådsinstitutionens utveckling under medeltiden. Vi afsluta det med följande märkeliga ord ur rådets konfederation i Stockholm 1512, der de förbinda sig att upprätthålla en året förut i Malmö affattad recess: ”Och om så skulle hända, det Gud förbjude, att någon vore i riket, fattig eller rik, som sig häremot sätta vill – – – och tränga rikets råd från de friheter, makt och välde, som de och deras förfäder haft hafva efter Sveriges lag och goda gamla sedvänjor af hedenhös, att skicka styrelse och regiment i riket som dem tyckes bäst och nyttigast vara efter tidens lägenhet, synnerligen då krönt och ”crismad” konung icke är i landet; då hafva vi hvarannan lofvat och med vår ed bepligtat, och med detta vårt öppna bref lofva och bepligta, att sådant allt och hvar för sig ej tillstädja låta, utan vilja det afvärja och förhindra med lif och makt31)Hadorph a. a.anfört arbete p. 425..” Detta är höjdpunkten af anspråk, riksrådet någonsin fördristat sig uppställa. Ty de innebära ej annat, dessa ord, än en proklamation om rådets absoluta suveränitet. Men från denna kulmination gick det hastigt utföre. Magnaterna i rådet vara vanmäktiga emot de stormar, som hotade att krossa det svenska statsskeppet. Det var ej genom den aristokratiska oligarkien som Sveriges rike skulle vinna sjelfständighet, ordning och kraft.

I Kapitlet.

1521–1560.

Om någonsin en ny tidsperiods ingång icke blott beror på en konventionel datering, utan verkligen utgör en vändpunkt i folkets öde och utveckling, så är detta fallet med det tidsskifte i Sveriges historia, som uppbäres af Gustaf Wasas stora namn. Kyrka och stat ledas in på nya banor, idéer och grundsatser, förut ej försporda, söka att göra sig gällande. Från hvilken synpunkt, för hvilket ändamål man än må betrakta detta tidehvarf, skall blicken mötas af företeelser, som vittna derom att en reformrörelse försiggår i alla riktningar.

Äfven rådsinstitutionen trädde nu i ett nytt skede. Svaga eller dåliga regenter, mer eller mindre fremmande för Sverige, der de blott sällan uppehöllo sig, hade lemnat rådet tillfälle att under unionstiden alltmera föröka sin myndighet på bekostnad af konungamakten. Nu åter reste sig denna och vann en styrka, fasthet och omfattning, som aldrig förr i Sverige skådats; och det oligarkiska rådsväldet förlorade sitt fotfäste.

Liksom en stor del af det gamla riksrådet föll offer för Christierns bödelsyxa, likaså störtade den stolta byggnad tillsamman, som rådet hade uti recesser och konfederationer åt sig upprest. Hela detta politiska system blet liksom bortsopadt af den mäktiga folkrörelsen till fäderneslandets befrielse från utländningens tyranni. När spiran lades i Gustaf Erikssons händer, skedde det utan förbehåll, utan dagtingan.

Sveriges offentliga rätt var således nu reducerad till Landslagens konungabalk. Hvad den innehåller i fråga om rådet, hafva vi i inledningen anfört. Men vi hafva derjemte erinrat, hurusom dess hithörande stadganden i vissa afseenden äro nog sväfvande och lemna rum för olikartad tolkning. Det är derföre för kännedomen om rådets ställning under Gustaf Wasas tid långtifrån tillräckligt att åberopa sagde allmänna lag. Det är tvertom nödvändigt att sammanföra de enskilda dragen af rådets deltagande i det offentliga lifvet för såvidt de i statsrättsligt hänseende lemna någon upplysning, samt att derpå, d. ä.det är på lagen såsom den tillämpades, grunda sitt bedömande af rådets ställning under ifrågavarande tid.

Också skall det vid en sådan undersökning visa sig, att denna institution icke innehade samma ställning under hela Gustafs regering, utan undergick modifikationer beroende på samhällets politiska gestaltning i öfrigt.

Vid den herredag i Wadstena der Gustaf Eriksson valdes till riksföreståndare voro ”de förnämligaste af riksens ständer” uti Östergötland, Småland, Vestergötland, Vermland och Dal komne tillstädes1)Tegel (Erich Jörensson), konung Gustafs historia I, p. 30. Jfr. Stiernman, Riksdagars och mötens beslut I, p. 1.. Huruvida de öfverlefvande af rikets råd2)Säker uppgift om deras antal hafva vi ej funnit. Den omständighet att under en af riksrådet den 1 Mars 1522 utfärdad, skrifvelse, i orig. förvarad i Upsala universitets bibliotek, spår finnas af 13 sigill, berättigar dock antaga att åtminstone detta antal rådsherrar undgått blodbadet; ty nya torde sedan dess icke blifvit utsedde. Se Konung Gustaf I:s registratur, utgifven af Riksarkivet under den allmänna rubriken: Handlingar rörande Sveriges historia I, p. 37 noten. – I Stockholms blodbad omkommo ”12 verldsliga herrar, de flesta bland dem rikets råd” säger Geijer a. a.anfört arbete II, p. 282. – Enligt Uggla, Svea-Rikes rådslängd (Stockholm 1791) hade 15 rådsherrar, dels i Stockholm dels annorstädes, dödats på Christierns befallning. deltogo i detta val, är icke ut|28|redt, men synes dock sannolikt, enär man redan kort derpå finner riksrådet stå vid Gustafs sida. Den första urkund, som bevisar detta, är riksföreståndarens och rådets till påfven, kejsaren och hela kristenheten ställda öppna bref och berättelse om konung Christierns tyranni, utfärdad från Söderköping den 29 December 15213)K. Gust. registr. I, p. 8–26. Vi acceptera de derstädes p. 18 angifna skälen, hvarföre årtalet bör vara 1521, icke 1523 på sätt Stiernman a. a.anfört arbete I, p. 22 och Hadorph a. a.anfört arbete p. 467 upptagit. och åsyftande att rättfärdiga uppresningen emot tyrannen. Ungefär samtidigt härmed (måhända dock något tidigare eller kort efter Wadstena herredag, enär de skilda stånden i ingressen åberopas) aflät riksrådet jemte frälsemän, köpstadsmän och ”alla menige rikets inbyggare” ett bref till Norges rikes lands- och stadsinbyggare, hvari punkt för punkt visas, huru Christiern brutit tro och lofven och konungaed samt meddelas, hurusom svenskarne derföre uppsagt honom tro och lydnad, jemte det de uppfordra norrmännen att i nödfall vara dem behjelplige till att värja och beskärma deras rätt4)K. Gust. reg. I, p. 26. Hadorph a. a.anfört arbete p. 455.. Man finner deraf att riksrådet anslutit sig till den nationella rörelsen och dess ledare. Detsamma röjer sig ock i rådets skrifvelse till domkapitlet i Upsala den 1 Mars 1522, deri kapitlet allvarligen klandras för sin ljumma hållning under kriget samt uppmanas att låta uppbära biskopsräntan och derför redovisa för ”vår käre höfvidsman”5)K. Gust. reg. I, p. 36., äfvensom i rådsbrefvet till Danmarks råd i Skåne i början af 1523, med uppmaning att förena sig med Sverige6)Tegel a. a.anfört arbete I, p. 45..

Att riksrådets anseende ännu icke hunnit förblekna, framgår af tillgången vid konungavalet och åtgärderna derefter. Det heter om valriksdagen i Strengnäs pingsttiden 1523 i korthet, att Gustaf Eriksson blef ”af menige rik|29|sens råd i Sverige och allmogen efter Sveriges lag keest och kårad kung till Sveriges rike”7)K. Gust. reg. I, p. 64. – Stiernman I, p. 1. etc. Men då lagen, III kap. Kg.B.Konungabalken, för sådan vigtig förrättning föreskrifver att ”lagmen, huar aff laghsagu sinne, sculu meth samtycke alla thera j lagsagu boende aeru XII men taka, withra och snaella, oc meth them aa nempdom daghi timelica til mora tingh koma, konung at waelia,” så var tillgången vid Gustafs val till konung afvikande från lagen, oaktadt det anföres hafva skett ”enligt Sveriges lag.” Utom det att Strengnäs icke var den rätta orten, så hörde riksrådet icke lagligen till konungselektorerne. Emellertid synes just denna omständighet, eller rådets deltagande i valet, hafva ansetts af vigt för dess giltighet och bestånd. Ty strax efter valet utfärdades af riksrådet en utskrifvelse, ett slags manifest, för det mesta uppehållande sig vid skildring af Christierns tyranni, men af hvars slut dock skönjes att ändamålet med skriften var att motivera det skedda konungavalet och skingra tviflen angående dess rättmätighet. Det heter nemligen i slutet: ”Derföre lofva och tillsäga vi förbemälde Sveriges rikes råd, som nu här i Strengnäs församlade äro, den oöfvervinnerlige furste och herre, herr Gustaf, att vi för hans stora och manliga bedrifters skuld hafva utvalt honom till vår ende och rätte nådige herre och konung, och att vi vilja tillika med Sveriges och Göthers furstendömen vara hans makt och vilja alltid undergifna och underdåniga, önskande H. K. M:tHans Kungliga Majestät af Gud den aldrahögste många segersamma och lyckliga dagar och år ...”8)8) Stjernman I, p. 3–17. – K. Gust. reg. I, p. 66–78 (latinska originalet).. Att denna skrifvelse icke tillkommit ensidigt af rådets initiativ, kan man taga för afgjordt9)Också säger Tegel: ”Och fördenskull så lät Kon. Gustaf uti riksens råds namn författa och utgå en skrift till hela kristenhetens högre och lägre potentater och ständer” etc. a. a.anfört arbete I, p. 59.. I hvarje|30| fall vittnar den om den politiska auktoritet, som rådsinstitutionen såsom sådan ännu innehade. För att bereda konungavalet fullt erkännande gällde det att ådagalägga, att riksrådet, af hvilket konungaval och konungamakt förut så väsentligen berott, äfven för sin del godkände och bekräftade detta val, ja de anförda orden i skrifvelsen lyda om rådet ensamt hade verkställt valet10)Wingqvist yttrar: ”Valet var utan tvifvel uppgjordt af rådet på förhand” a. a.anfört arbete p. 77. – Men om så var fallet, så hade åtminstone denna ”uppgörelse på förhand” ingalunda såsom under unionstiden betydelsen af en tillställning utan afseende på folkviljan. I sitt eget bref om valet till Sveriges inbyggare säger kon. Gustaf att ”desse värdige fäder, ärlige herrar, stränge riddare och gode män, Sveriges rikes råd med den menige mans ja ord och samtycke utkorat honom.” K. Gust. reg. I, p. 65. och nu på egna och ”furstendömenas” d. ä.det är rikets vägnar lofvade konungen trohet. Rådet betraktades således på denna tid äfven af Gustaf såsom en politisk korporation, hvars stöd erfordrades för valets legitimering inför riket och utlandet samt för thronens betryggande.

Men att märkas är, att rådet det oaktadt icke ens synes hafva försökt att försäkra sig om verklig makt genom att förmå konungakandidaten till en konungamakten inskränkande försäkran eller handfästning. Då detta icke skedde och icke kunde ske, var ock en gifven följd deraf, att rådsinstitutionen efterhand skulle komma i en subordinerad ställning till regenten, ju längre man aflägsnade sig från unionstidens traditioner.

Handlingarne förmäla, att konungen vid valtillfället gjorde sin ed, och ”ständerna” likaså11)Stjernman I, p. 2. – Tegel a. a.anfört arbete I, p. 57.. Upplysning saknas tyvärr, huruvida äfven rådet svor konungen sin rådsed. Att så varit fallet har man väl så mycket mera skäl att|31| antaga, som nio riddersmän nu blefvo i rådet inkallade. Men af särskild vigt hade varit att veta, om vid sådan edgång lagen ännu stricte följdes eller om måhända redan nu inskränkningar deri förekommo på sätt längre fram egde rum12)12) I K. Gust. reg. I, p. 1 är ett edsformulär, juramentum consiliariorum regni, upptaget. Men ehuru hörande till biskop Brasks registratur, förefaller oss dess tillämpning 1523 dock föga sannolik och kunna vi således ej derpå grunda något bedömande i hithörande fall..

Med afseende å den vändpunkt Vesterås riksdag 1527, genom hierarkiens störtande, utgör såväl i rikets inre politik i allmänhet, som ock särskildt för rådsinstitutionen, böra vi först undersöka rådets funktioner till nämnda år. Vi finna då, att riksrådet

dels anlitades såsom rådgifvande myndighet;

dels hade att utföra konungens uppdrag i styrelse- och förvaltningsärenden;

dels åter utgjorde en representativ församling, antingen ensamt för sig eller i förening med öfriga ständer vid herredagarne;

samt att dessa särskilda funktioner dels utfördes af rådet i sin helhet, dels blott landskapsvis.

Hvad det första af dessa moment, eller inhemtandet af rådets råd, vidkommer, så skedde detta icke på något gifvet, likformigt sätt. Än tillfrågades rådet vid rådsmöten, än då det var tillstädes vid herredagar, i hvardera fallet vanligen genom skriftliga propositioner; än åter genom bref, hvilka oftast voro ställda till rådsherrarne i ett visst landskap, stundom blott till en framstående rådsherre, vanligen biskopen, som sedan hade att inhemta sina provinskollegers yttrande; och svarets form betingades af frågans. Vi behöfva ej styrka detta genom skilda bevis, då äfven formen framträder vid anförandet af de handlingar, ur hvilka den vigtigare delen af denna fråga, nemligen arten af de ämnen, som hänskjötos till rådet, skall inhemtas.

För utländska angelägenheter påkallades gemenligen rådets medverkan. Så t. ex. var det med rådets bifall och bekräftelse som de omfattande privilegierna för hansestäderna, isynnerhet Lübeck och Danzig, utfärdades den 10 Juni 152313)K. Gust. reg. I, p. 80–86. – Vi tillåta oss hysa dubier angående lämpligheten deraf, att utg. af regist. såsom rubrik öfver detta aktstycke låtit trycka ett påtagligen först i senare tider tillkommet klandrande omdöme öfver ifrågavarande traktat – så riktigt än detta omdöme är. – Det kan hafva sitt intresse att af de 25 rådsherrar, som beseglade dessa af det finansella beroendet af Lübeck framtvingade privilegier, en finsk riddersman, Knut Eriksson till Laukko, var den ende som reserverade sig deremot, förutseende de olägenheter hvartill detoriginal: del skulle leda. Tegel a. a.anfört arbete I, p. 75.. Öfverläggningen härom synes hafva egt rum omedelbart efter valriksdagen, till hvilken Sveriges svåra fordringsegare Lübeckarne hade sändt ombud. Egendomlig i sitt slag är en kort derpå från Consilium et Senatores Regnorum Sueciae et Gothiae, tam Ecclesiastici quam Seculares, till påfven Hadrianus den sjette aflåten skrifvelse, hvari erkebiskopen Gustaf Trolles skadliga tilltag framhållas och anhållan göres om utnämnande af värdiga biskopar14)K. Gust. reg. I, p. 88.. Ehuru i denna framställning konungens uppdrag dertill icke åberopas, kan det dock icke betviflas, att konungen gifvit anledning dertill, ty ännu samma år afsände Gustaf till påfven åtskilliga bref i samma syfte15)Ibidem p.p. 129, 132, 139, 146; likaså till kardinalerne p. 143., till hvilka rådets utgjorde likasom en inledning. Förhållandet till påfven var i sjelfva verket icke den minst inbundna af Sveriges utrikesfrågor på denna tid. – Samma form finner man äfven begagnad då, efter öfverläggning vid Söderköpings herremöte i Okt. 1523, riksrådet aflät särskilda skrifvelser till danska rådet och till konung Fredrik af hufvudsakligen enahanda innehåll, nemligen om Svenska fån|33|garnes utlemnande, om Gustaf Trolles stämplingar, om de danskes åstundan till Sverige, som afrådes m. m.16)K. Gust. reg. I, p. 163 och 165.. Följande år, den 27 Juli 1524, lät konungen rådet på ett möte i Jönköping afhandla med danska och hanseatiska sändebud angående förevordna differenspunkter17)Ibidem p. 237 och 239.. Då konungen genom ett öppet bref den 4 Sept. 8. år tillät adeln i Danmark och Norge att bruka och behålla gods som de egde i Sverige, åberopades härvid rådets råd18)Ibidem p. 247.. Traktaten i Malmö af samma dag mellan Sverige och Danmark, om ömsesidigt utlemnande af förrymde hofmän och svenner, uppgjordes ock med rådsherrars medverkan19)Ibidem p. 246.. – Af konungens skrifvelser till biskop Brask i Linköping (att kommuniceras öfrige råd i Östergötland), den 12 April, och till biskopen i Skara samt riksråden i Vestergötland, den 13 April 1525, deri de kallas till mötet eller herredagen i Vesterås påföljande Maj, finner man konungens afsigt vara att redogöra för och med rådet öfverlägga om särskilda utländska angelägenheter; han ber rådet komma en vecka förrän frälsemän, bönder och köpstadsmän, – ”så kunna då förrän de komma mest alla riksens ärenden vara beslutna och är sedan gjordt på en dag eller två med allmogen”20)Ibidem II, p. 89–93.. Väl kan man ej med säkerhet utröna huruvida här med uttrycket ”riksens ärenden” förstås äfven andra frågor än de utländska, om hvilka brefvet talar; men i alla fall framgår af dessa skrifvelser ett erkännande af rådets rätt att höras i utrikespolitiken; det säges äfven i ingressen till det senare af de anförda brefven: ”Som vi öfverens blefvo med de gode män af rådet som här hos oss voro|34| – – skickade vi – – sändebud till konungen i Danmark och de Lübske” etc. – Ett bref af konungen till riksråden i Vestergötland, den 11 Nov. 1525, utvisar, att han af dem måtte erhållit påminnelser rörande underhandlingar med Ryssland; han förklarar nu denna sak och vidrör dervid äfven andra utländska förhållanden21)K. Gust. reg. II, p. 242.. – Med anledning af väntade faror genom den afsatte Kon. Christiern och Severin Norrby samt andra utländska förvecklingar begär Gustaf godt råd af sina rådsherrar genom skrifvelser, den 11 Juni 1526, till rådet i Upland och, d. 18 s. m.samma månad, till åtskilliga i Strengnäs församlade riksråd22)Ibidem III p. 171 och 174.. På samma sätt, d. ä.det är genom bref till rådet i något särskildt landskap, begäres vid olika tillfällen råd och yttrande om utländska saker, så t. ex. af rådet i Vestergötland, den 28 Oktober 1526, då konungen med anledning af en ifrågasatt förbundstraktat med Holland ber rådet ”grundligen besinna detta ärende, huru det företagas och lämpligast bedrifvas skall, med hvad punkter, vilkor och artiklar och hvem desslikes skulle utsändas till detta värfs slutförande, eller om något samtal eller möte beramas skall derförinnan på lämpligt ställe, der riksråden med oss till ords komma kunna”23)Ibidem p. 308.. I skrifvelser till rådet i Finland behandlades ock utländska angelägenheter, isynnerhet de ryska. Och för öfrigt förekomma kommunikationer mellan konungen och rådet rörande ingångna underrättelser och framställningar från utlandet. – Det anförda torde vara nog för att visa, att de utländska ärendena sköttes med råds råde. Detta hade varit en till regel upphöjd praxis under unionstiden; och förblef det äfven under Gustafs efterträdare. Undantag förefinnas visserligen: unionen hade efterlemnat förhållan|35|den, som föranledde ej så litet skriftvexling mellan Gustaf och Danmark utan rådets hörande; men den gällde mindre vigtiga saker.

Till de mest framstående bland regeringsärendena hörde ännu på den tiden bortgifvandet af förläningar. Såsom riksföreståndare hade Gustaf i en dagtingan, den 25 Juli 1521, med den mäktige rådsherren biskop Brask bland annat lofvat, att ”när hans nåd biskopen har sagt riket och mig huldskap och manskap skall jag ingen gifva förläning i Östergötland utan hans nådes samtycke”24)K. Gust. reg. I, p. 3.. Detta Gustafs löfte står alldeles enstaka och torde efterhand fått förfalla. Före konungavalet kommo dock endast ytterst få förläningar i fråga. Men efter valriksdagen hade Gustaf inom några månader gifvit ej mindre än 38 delvis ganska stora förläningar25)En del utgjordes af häradshöfdinge-beställning. Se förteckningen ibidem p. 169–171.. De voro gifna utan rådets hörande och icke endast till frälsemän eller prelater. Men vi behöfva i detta ämne ej anföra flera enskildheter. Gustaf ville hafva sin rätt härutinnan på det klara. Bland framställningar till rådet på mötet i Vadstena, Oktober 1524, var äfven den, att han ”begär förveta sig med riksens råd och adeln, förrän han träder här något djupare utinnan med kröning eller giftermål, om hans nåde må fritt råda och bestyra om kronones län efter som lagboken säger, som en konung och fullmäktig herre plägar att göra, oknarkadt för hvar man, så att hans nåde sig dermed icke skall förmoda någon ovilja eller uppstöt utaf någon, som i forntiden ofta skedt är, riket och dess inbyggare till föga bestånd, härpå begär hans nåde de gode herrars bref, med tillbörlig bepligtelse”. Rådet svarar: ”Ingen kan med skäl annat säga, än eder nåde bör ju efter lagen fullmäktigt råda och|36| styra borgom och landom, kronans skatt och Upsala öde etc. Dock gifva vi eder nåde i god akt tillkänna den gamla riksens sedvänja, att ingen ogift och daglig tjenstesvenoriginal: tjensteven togs i rådet ej heller fick någon märkelig kronans förläning förr än han der in kommen var; förhoppandes att eder nåde ju vill så framdeles ock hålla det, att åtskilnad blifver och ju dem, som uti eders nådes råd äro, efter tillbörlighet för deras tunga och omak förse både till eder nådes och riksens heder och bestånd; då hvar god man sig väl låter åtnöja. Men vill någon oförnuftig derom knorra, då kunna vi det icke (hindra?) Gud bättre, endast dem gerna näpsa som det göra”26)K. Gust. reg. I, p. 258 och 262. – Jfr Stiernman I, p. 31 och 33. samt Tegel a. a.anfört arbete I, p. 95.. – Genom detta svar var konungens rätt, att utan rådets hörande besluta om förläningar, erkänd; det råd, som så utlät sig, vågade icke åberopa Kalmare recess eller andra dylika urkunder, det inskränkte sig till att med en viss sentimentalitet lägga konungen på hjertat, att främst ihågkomma rådsherrarne med förläningar. Gustaf, som ingalunda underlät att med län hugna aristokraterne såväl inom som utom rådet – ty han behöfde deras tjenster och deras tillgifvenhet, – lät dock äfven ofrälse tjenare erhålla förläningar, när de gjort sig förtjente deraf eller hans intresse det fordrade; likaså fråntog han dem länen, när honom så nyttigt syntes27)Jfr. H. Forssell, Sveriges inre historia I, p. 44. – Reuterdahl a. a.anfört arbete IV, p. 207.. Men inhemtande af rådets råd för dessa ärenden kom hvarken på hans eller hans söners tid mera i fråga28)I ett fall blef dock rådet tillspordt: då vid samma möte i Vadstena 1524 rådet frågades, om de kunde lida i landet Grefve Johan von der Höyen, som skulle äkta Gustafs Syster, och att honom gåfves något län; hvarpå rådet svarade, att de för konungens goda förskyllans skuld icke hade något emot, att grefven erhöll förläning, oaktadt ”lagboken, något säger deremot, att utländske män icke skola tagas i konungens råd eller regera slott och land”; dock inlades en varning emot att sådant, svenske till skada, framdeles skulle ske. K. Gust. reg. I, p. 260, 264. – Då i sjelfva verket utländske mäns intagande i rådet och till förläningar var emot IV kap. Kg.B.Konungabalken var denna förläningsfråga icke analog med de vanliga och Gustafs förfarande i detta fall icke egentligen något undantag.; ett förhållande hvartill i sjelfva verket sista mom. IV kap Kg.B.Konungabalken lemnar fullt berättigande.

I sin banbrytande verksamhet för statshushållningens ordnande framgick Gustaf i allmänhet med en sjelfständighet, som föga påkallade rådets medverkan. Också voro dessa rastlöst på hvarandra följande åtgärder in casu, föreskrifter och instruktioner för fogdar m. m. af beskaffenhet, att ligga inom konungens kompetens jemte det inhemtandet af det kring provinserna spridda rådets mening skulle varit en praktisk omöjlighet. Men man finner likväl, att konungen i början af sin regering till rådets bepröfning hänskjöt åtskilliga frågor, som bebådade de principer, han i statshushållningen ville följa. Så t. ex. ingingo bland framställningarna till rådet vid nyssberörda Vadstena möte följande:

på det hans nåde må erfara hvad riksens ränta är, må förläningsmän och fogdar befallas, att uppskrifva all kronans ränta i sina län både i penningar och annat, och huru många skattebönder och krono landboer i hvart län äro; och på det att fodringen må kunna beräknas, borde ock antalet frälselandboer i hvart län uppskrifvas, skildt ridderskapets och skildt de andras; och må en förordnas i hvart biskopsdöme att deröfver uppgöra ett register, hvarefter af alla dessa register en bok skulle upprättas till ledning för räkenskaperna och för att man må veta hvad riket tillhör eller bortkommer;

om icke nyttigt vore för de myckna (kavalleri) hästars skuld, som nu i riket äro och ännu torde förblifva,|38| att borgläger upplåtas i klostren, som hafva nog af ränta och ganska få bröder;

att någon utväg måtte finnas om upphäfvandet af ”sämjorna” i Vestergötland och annorstädes, på det att rätta skatten må utgå såsom förr;

att fogdarne må åtvarnas, att icke idka köpslagan med oxar, räfskinn och annat, ”vid deras hals”, och att icke taga mutor och lega för landsköp, handtverkare och lösekarlar m. m.

Rådets utlåtande utföll icke enkelt jakande: räntornas uppskrifvande tillstyrktes, men med erinran att det måtte ske med lämpa, för att ej hos allmogen uppväcka farhåga för ny beskattning; borglägers inrättande i klostren ansågs icke rådligt ”emot deras vilja dem sig till själagagn funderat hafva”; sämjornas upphäfvande borde uppskjutas tills kröning och eriksgata försiggått och konungen först utfått den hjelp, som till kröning och bröllopskost erfordras o. s. v.29)K. Gust. reg. I, p. 258 ff.. I hvad mon Gustaf rättade sig efter rådets mening, är för vårt ämne af mindre betydenhet att utreda30)Borglägers inrättande i klostren hade väl, såsom nära nog en beskattningsfråga, bordt enligt rådets yttrande förfalla. Också framställdes denna fråga ånyo 1525 och bifölls då. Se för öfrigt härom Reuterdahl a. a.anfört arbete IV, p. 209 ff., då ju konungen icke var bunden att inhemta rådets samtycke, endast dess råd. Ej heller var rådets nyssanförda yttrande afgifvet i en form, som skulle inneburit anspråket af bindande vilkor. Vårt referat åsyftade blott visa exempel på finansfrågor, som förelades rådet. I förbigående vilja vi bemärka, att äfven rent ekonomiska saker förekomma bland dessa Vadstena artiklar, såsom om landsköpares och handtverkares förflyttande till städerna och om befordrande af humleodling.

Öfver sitt penningebetryck klagar Gustaf ofta i bref till rådet, isynnerhet till biskoparne31)Se t. ex. K. Gust. reg. III, p. 109, 111, 122., och begär råd angående betalningen af rikets gäld32)Ibidem I, p. 258, III, p. 173, 175, 179.. Och i fråga om bevillningar vänder konungen sig nästan alltid till rådet. Men detta ämne kommer lämpligast under behandling, då vi tala om rådet såsom representativ församling.

De utländska ärendena och de finansiella kräfde, i förening med krigsföretagen, regeringens mesta omsorg under dessa första år af Gustafs styrelse, som förnämligast måste vara egnade åt befästandet af rikets suveränitet gentemot andra makter. Hvad derunder förekom af rådslag i ämnen, hörande till andra kategorier än de redan afhandlade, anse vi oss derföre kunna förbigå; ty spridda och enstaka fall grundlägga ej någon praxis eller regel.

Vi öfvergå alltså nu till den andra grenen af rådets funktioner, utförandet af konungens uppdrag i styrelse- och förvaltningsärenden.

Så som rådets uppgift är tecknad i VIII kap. Kg.B.Konungabalken voro riksråden icke att betraktas såsom embetsmän till disposition för konungens uppdrag. Riksdrotsen, rikshofmästaren, riksmarsken, kanslern voro under medeltiden de enda rådsmedlemmar med embetsmannafunktioner. Gustaf lemnade under hela sin regering drotsembetet obesatt. Hofmästare fanns tillförordnad från 1523 till 152933)Geijer uppger Thure Jönsson hafva blifvit utnämnd till rikshofmästare 1526, a. a.anfört arbete II, p. 72. Men han upptages dock såsom sådan redan i Gustafs dagtingan med Stockholm den 16 Juni 1523. Se K. Gust. reg. I, p. 90, Tegel a. a.anfört arbete I, p. 71., och marsk under största delen af hans regering34)Lars Siggesson Sparre 1526–1554, enligt Sh. Rosenhane, afhandl. om de fem höga riksembeten p. 69 och Ugglas rådslängd III, p. 75, men der det första årtalet är oriktigt. Siggesson var marsk redan 1523. K. Gust. reg. I, p. 90.. Hans kan|40|slerer på denna tid voro ännu andlige35)Ericus 1522–1523, sedan Laurentius Andreae. 1526 omtalas en mäster Hans Schell såsom kansler. K. Gust. reg. III, p. 4. Sannolikt var denne icke rådsherre.. Men om ock kanslern nu, såsom af ålder, var mera embetsman än de andra i rådet, så inskränkte konungen sig icke att bland de öfriga rådsherrarne endast anlita hofmästaren och marsken. Han syntes tvertom allt från början af sin regering anse rådsvärdigheten medföra skyldigheten att tjena konungen och riket, ej blott med råd, utan äfven med dåd. Det gamla begreppet, att riksråden voro länkar mellan konungen och provinsen, utbildades derhän, att rådsherrarne, landskapsvis eller hvar för sig, skulle fullgöra konungens uppdrag, vare sig att dessa gällde ett lokalt intresse eller rikets allmänna tjenst. Icke så, som skulle en särskild öfverenskommelse derom hafva träffats eller en ny definition af rådets uppgift hafva sett dagen; konungen befallde in casu; äfven denna sida af vårt ämne måste ur enskilda fakta inhemtas. Vi böra således bevisa genom exempel. Den 7 April 1524 befaller konungen biskop Brask att oförtöfvadt sända till Stockholm sitt krigsfolk och tillsäga i alla stiftets städer, hvarhelst konungens folk är, knektar, båtsmän eller skyttar m. m. att jemväl ditskynda36)K. Gust. reg. I, p. 207.. Den 15 och 23 Oktober samma år uppmanas Brask att låta sända skatteoxar till Stegeborg och att ombesörja förplägning för tyska knektar på deras tåg genom Östergötland äfvensom öfvervaka deras uppförande37)Ibidem p. 269. Vi anmärka här, att liksom biskoparne i allmänhet ännu stodo i spetsen för rådet, så var isynnerhet Brask den obestridda förmannen för råden i Östergötland, hvarföre skrifvelserna också nästan alltid äro ställda till honom ensam, att sedan delgifvas de andre.. Den 6 Juni 1525 anbefalles biskopen i Skara samt Thure Jönsson och öfrige riksråd i Vestergötland att skyndsamt komma med sitt hoffolk till Kalmar, för att hjelpa konun|41|gen att intaga slottet från Berendt von Mehlen och derefter angripa bönderna i Blekinge38)K. Gust. reg. II, p. 143.. Den 8 Juli nämnda år uppmanas biskopen i Strengnäs, med anledning af utländska förvecklingar, att rusta sig så starkt som möjligt39)Ibidem p. 167. . Under följande dag anbefalles rådet i Vestergötland att sända spejare till Skåne för att utforska S. Norrbys förehafvanden40)Ibidem p. 171.. Den 11 Juli erhåller riksrådet Lars Siggesson order att rusta sig41)Ibidem p. 174.. Den 27 Juli uppmanas biskopen i Skara och Thure Jönsson att, när det framdeles gäller, bättre utreda sitt folk med hästar, harnesk och värjor42)Ibidem p. 189.. Rådet i Finland uppmanas den 9 Maj 1526 att ombesörja och gemensamt bekosta en föreslagen ambassad till Ryssland43)K. Gust. reg. III, p. 132.. Rådet i Vestergötland uppdrages den 21 Maj 1526 ett slags interimsstyrelse, medan konungen komme att vara frånvarande i Finland44)Ibidem p. 156.. Den 11 Juli s. år uppmanas rådet i Finland att för embetsmännen derstädes kungöra om S. Norrbys stämplingar mot Sverige45)Ibidem p. 195.. Under samma dag befalles riksråden i Öster- och Vestergötland att uppsända till Vesterås så mycket ryttare och fotfolk, som de kunna åstadkomma46)Ibidem p. 197.. Rådet i Finland befalles den 24 Juli att göra sina jakter redo samt hafva spejare på S. Norrby47)Ibidem p. 210.. I en märkelig skrifvelse af den 17|42| Augusti öfverlemnas åt rådet i Finland att efter pröfning lämpligen förvandla den nyss i Stockholm beslutade gärden för gäldens betalning i sådana varor, som i Finland funnes att tillgå, hvarjemte rådet uppmanas att öfvervaka uppbörden48)K. Gust. reg. III, p. 248.. I en annan skrifvelse af samma dag jemväl till finska rådet erhåller det förebråelser för att det icke bättre bevakat landet emot S. Norrby och befalles genast sända sina jakter väl utrustade till Stockholm49)Ibidem p. 250.. Under samma dag uppmanas rådet i Vestergötland att till Stockholm skicka åtminstone 200 man med tillbörliga skeppsvärjor50)Ibidem p. 254. – Jfr i frågan om rådets tjenstepligt Reuterdahl a. a.anfört arbete IV, p. 195.. Af de anförda exemplen – som lätt kunde ökas, men måhända redan anses för många – torde klart framgå, att riksråden under Gustafs regering hade att utföra sådana uppdrag, som tillhöra embetsmän. Huruledes konungen äfven stundom uppdrog åt rådet sin högsta domsrätt, hafva vi här förbigått, emedan vi äro sinnade att först senare i ett sammanhang framställa rådets förhållande till lagskipningen. Det följer således nu, att behandla det tredje momentet, rådet såsom representativ korporation. Geijer har sagt: ”Ingenting kan jemföras med den oreda i allt, som kallas lagliga former, hvarmed Sverige utgick ur unionen”51)a. a.anfört arbete II, p. 176.. Dessa sanna ord hafva sin fulla tillämpning äfven på de representativa förhållandena under Gustafs regering. Att Gustaf ville hafva nationens bifall och stöd både för befrielsekampen och kyrkoreformationen, det röjer sig i allt hans görande och låtande. Men sättet för folkviljans inhemtande företer en brokig mångfald. Hvad Landslagen stadgade om folkets deltagande i konungaval,|43| lagstiftning och beskattning, hafva vi i det föregående omnämnt, såsom ock huru föga dessa stadganden blefvo tilllämpade: vid Gustafs val till konung afvek man jemväl, på sätt vi erinrat, från lagen, och äfven i öfrigt ville de gamla formerna icke passa för den nya tiden. Gustaf sammankallade än råds- eller herremöten, än sådana riksmöten, dit äfven ombud från stads- och landskommuner inkallades; – namnet riksdag, som en del författare gifvit dessa sistnämnda möten, begynte först i slutet af detta sekel att användas. Ordet ständer hade en högst sväfvande betydelse; stundom betecknades dermed ombuden från flera folkklasser, stundom finner man rådet ensamt hafva benämnts ”andliga och verdsliga ständer”. Ej heller synes det hafva så mycket berott på beskaffenheten af de ärenden, som skulle föredragas, som ej mera på den politiska situationen, hvilket slags möte sammankallades. Vi böra här inskränka oss till att i korthet undersöka, hvilken ställning riksrådet, hvars möten gifvit upphof till herredagarne och dymedelst äfven till de egentliga riksdagarne, intog till representationen på ifrågavarande tid.

Härvid möter oss strax den omständigheten, att riksrådet på denna tid utgjorde representationens kärna, dess förnämsta del. Rådet ensamt var en till sin sammansättning ordnad församling; frälsemännen utom råds, köpstadsmän och bönder, kallades än till större än till mindre antal, än uppmanades menige man i allmänhet, utan viss begränsning, att sig till möte infinna. En bestämd åtskilnad emellan rådslagen och hvad man senare kallade riksdagsbeslut egde ännu icke rum. Äfven der andra än rådet voro tillstädes, finnes detta hafva blifvit särskildt konsulteradt. Att uppleta en bestämd norm i fråga om de ärenden, för hvilka rådets beslut ensamt ansågs tillräckligt, och sådana, som berodde på förstärkt möte, är fåfängt. För det mesta synes rådets beslut hafva ansetts tillfyllestgörande.

Om valriksdagen i Strengnäs och rådets roll vid densamma är redan taladt52)Stiernman I, p. 2 upptager, förutom den vid denna riksdag beslutade taxan för förläningsbref, att der beviljades en silfverskatt till krigsfolkets aflöning och de Lübskes betalning. – Wingqvist, a. a.anfört arbete p. 78, upprepar detta, med tillägg ”hvarom Gustaf lät utgå sina öppna bref till alla landsändar. Detta är första gången något beskattningsärende förekommer på riksdag, men då man sedermera flera gånger finner dylika saker beslutade på rådsmöten, torde menigheten i detta beslut hafva haft föga del”. – För vår del anse vi det tvifvelaktigt, att detta beskattningsärende här förekommit, 1:o) emedan det ej finnes omnämndt i mötets beslut, sådant detta förefinnes i riksregistraturen (Se K. Gust. reg. I, p. 64); 2:o) emedan inga handlingar rörande verkställigheten deraf kunna påträffas; 3:o) enär K. Gustafs bref till kyrkorna och klostren i riket, om utlemnande af silfver, icke åberopar rådets eller ständernas beslut, samt han lofvar att silfret i sinom tid skall återbetalas, hvaraf framgår, att Gustaf icke tog silfret såsom en gärd, utan såsom ett tvångslån. K. Gust. reg. I, p. 100.. Herremötet – Gustafs vanliga benämning på såväl rådsmöten som de talrikare församlingarne – i Söderköping, i Oktober 1523, synes endast hafva varit en allmän sammankomst af riksrådet. Stiernman upptager visserligen ”riksens ständer, andelige och verldslige”, såsom närvarande och att ”samtlige riksens ständer” beslutit ett afböjande svar på k. Fredriks i Danmark unionspropositioner53)Stiernman I, p. 17.; men hvarken den enda kallelse till detta möte, som finnes i behåll54)K. Gust. reg. I, p. 136., eller de handlingar, i hvilka mötets särskilda beslut äro affattade, gifva någon anledning att antaga, det andra än riksråden här varit tillstädes55)K. Gust. reg. I, p. 151, 156, 157, 159, 162, 163, 165. – Wingqvist a. a.anfört arbete p. 78 troligen vilseledd af Stiernman. – Vi tillåta oss här i förbigående anmärka en oegentlighet i K. Gust. reg. I, p. 121: der är infördt ett dokument under rubriken: Proposition på riksdagen i Westerås (8 Sept. 1523). Emellertid var detta ingen riksdag, utan en marknad, och den förmenta propositionen är en af dessa berättelser och förklaringar om riksens ärenden, hvarmed Gustaf ofta vände sig till menige man..|45| Besluten gällde: upprättandet af en värdering eller markegångstaxa på in- och utländska varor; utlysandet af allmän vapensyn: enligt XII kap. Kg.B.Konungabalken skulle konungen med sina rådgifvare utse dem, som sådana syner anställa skola; vidare särskilda, genom skrifvelser af rådet utförda åtgärder med anledning af Danmarks unionsplaner och Gustaf Trolles stämplingar, – således utländska affärer, hvilka, såsom vi tidigare visat, enligt regeln hänskjötos till rådet; slutligen afgaf rådet här, till ytterligare betryggande af konungavalet, en försäkran för konungen att stå med honom i afseende å de möjliga följderna af uppresningen emot Christiern samt att beskydda hans arfvingar, om honom ofall skulle drabba: ett aktstycke, som bekräftar vårt anförande, här ofvan p. 30, att konungen sökte rådets politiska stöd.

Vid mötet i Vadstena, i Januari 1524, torde äfven andra än rådet hafva varit tillstädes, eftersom konungen, i sin skrifvelse derifrån till invånarne i Dalarne, med underrättelse om beslutad nedsättning i klippingarnes myntvärde, säger att han nu till möte och samtal varit med ”riksens råd, desslikes med alla andra frälsemän, bergsmän, köpmän och menige allmogens fullmäktige sändebud”, och i en annan skrifvelse kort derpå i samma och andra ämnen till den i Jönköping församlade allmogen, att han hade stämt tillsammans sitt ”älskeliga riksråd och några fullmäktige af hvarje lagsaga kringom allt menige landet”56)K. Gust. reg. I, p. 182 och 184.. För vårt ändamål är det för öfrigt nog, att om detta tillfälle anteckna att, sedan mötet tillstyrkt ett krigståg mot Gottland och dertill utlofvat hjelp, det ”blef af riksrådet beramadt, huru mycket enhvar skulle utgöra”57)Stiernman I, p. 30. – Såsom en kuriositet må här, efter Stiernman, bemärkas, att konungen vid detta tillfälle förunnade riksrådet att ”hafva deras eget mynt der i Vadstena.” Motivet för och påföljderna af detta medgifvande äro oss obekanta..

Det vida betydelsefullare mötet i samma stad, påföljande Oktober, synes egentligen hafva varit ett rådsmöte. Väl blef, enligt ett af de i behåll varande kallelsebrefven, biskop Brask uppmanad, att hafva med sig till mötet två förståndiga borgare af Linköping, som kunde rådfrågas om åtgärder för handelns upphjelpande58)K. Gust. reg. p. 251.; men då konungens framställningar äro helt och hållet ställda till rådet, och inga andra handlingar vittna om öfverläggningar och beslut af en större församling, torde förenämnda borgare och andra sådana, som möjligen voro tillstädes, hafva stått utom sjelfva mötet. Då rådet i en af sina svarspunkter, nemligen i fråga om Lübeckarnes förslag, att med penningar köpa fred af Christiern, säger sig icke kunna svara derpå utan den menige mans samtycke och tillstyrker uppskof med denna fråga, så bevisar äfven detta, att mötet endast var en rådsförsamling59)Wingqvist a. a.anfört arbete p. 80 har af ordalydelsen i motsvarande punkt af konungens proposition dragit en felaktig slutsats.. Vi voro redan föranlåtna att redogöra för en del af de många frågor, som här förhandlades. De vigtigaste, som dessutom förekommo, gällde: konungens kröning och när han skulle rida sin eriksgata; om det vore för riket nyttigt att han skulle gifta sig och hvart han i sådant afseende borde vända sig, och om det så kunde lämpa sig, att kröning och bröllop stode samtidigt, så att menige man blefve minst betungad. Rådet anser kröningen böra ske först, helst samma vinter, och att den kunde vara ett godt fundament till ett desto bättre giftermål, hvarom för öfrigt åt konungen öfverlemnas att besluta. Vidare, då konungen för rikets skuld var kommen i stor gäld, hvarpå han och några af rådet gifvit bref och insegel, borde det öfvervägas huru den bäst betalas skall, på det ej konungen och riket annars må komma i|47| stort förtal, förakt och fara. Svaret på denna vigtiga finansfråga blef en undskyllan med svår fattigdom och att man kanske borde invänta flera medbröders råd! Slutligen må nämnas förslagen: att lagmän och häradshöfdingar borde tillhållas att tingta sina rätta ting, på det konungen ej må öfverlöpas af klagande, och att då fogdar och häradshöfdingar mestendels äro mycket svaga och oförfarna, de gode män i länet näst omkring (rådsherrarne?) må hjelpa dem att tingta; hvilka godkändes. Obesvarad blef punkten ”att det icke afslås om lagboken, att han ju förbättras såsom förr var belefvadt”60)K. Gust. reg. I, p. 252–264.. Såsom synes, var programmet vid detta möte det mångsidigaste: utländska och andra politiska frågor, finansiella, förvaltnings- och ekonomiska ärenden, statsrättsligt spörjsmål om förläningarna, frågor om rättsvården. Vår uppfattning är, att Gustafs syftemål med detta möte i sjelfva verket icke blott var det vanliga, att få frågor för dagen afgjorda, utan ock att inhemta rådets åsigter rörande de principer, han i särskilda styrelsebrancher var sinnad att följa.

Vid rådsmötet i Stockholm, i Januari 1525, afgjordes en vigtig beskattningsfråga, nemligen att all kyrkans tionde för det året, utom den del, som behöfdes till vin, oblater och vax, skulle anslås till krigsfolkets underhåll. Klostrens upplåtande till borgläger blef nu ock medgifvet. För öfrigt anlitades rådets bemedling för att varna och lugna dannemännen i Dalarne och för att inverka på den i sin hållning tvetydige B. v. Mehlen61)Stiernman I, p. 35. – K. Gust. reg. II, p. 29, 8, 10.. Att mötet i Vesterås i Maj samma år var, såsom det och kallades, en allmännelig herredag, lider intet tvifvel. Der beslöts egentligen blott en viss ordning för rusttjen|48|sten62)Stiernman I, p. 36. – K. Gust. reg. II, p. 110, 111. Särskilda kallelser till mötet finnas här införda, se t. ex. p. 53.. Men herredagen föregicks af ett rådsmöte, der utländska och måhända äfven andra regeringsärenden afhandlades, på sätt framgår af hvad vi p. 33 anfört om kallelsen till mötet.

Ej utan politisk betydelse är herredagen i Vadstena, Januari 1526. Gustaf gaf der en bekräftelse på rådets och adelns privilegier: rådet tillerkändes allan konungslig rätt och saker af deras landboer, på sätt framfarna konungar dem beviljat; ridderskapet och frälsemännen utom rådet likaså, dock undantagna de saker och brottmål som konungens ensaker äro efter lagen63)K. Gust. reg. III, p. 28. – Stiernman I, p. 39.. Deremot afgaf rådet en försäkran, hvarigenom konungens blifvande gemål garanterades en tillbörlig morgongåfva – ett ärende som enligt X kap. Kg. B.Konungabalken låg inom rådets befogenhet att afgöra; hvarhos utlofvades, att konungens blifvande äldste son eller, om han ej befunnes lämplig, den följande sonen skulle vara regimentet närmast: ett löfte, som rådet ingalunda egde laglig rätt att gifva. Der beslöts föröfrigt en kröningsgärd i särskilda persedlar, samt att för den tyska skuldens betalning en skild skatt skulle läggas på städerna och två tredjedelar af kyrkotionden användas, för att ej äfven dermed betunga menige man. Att märkas är, att konungen i det bref till menige riket, hvari nästnämnda beslut meddelas och motiveras, för desamma endast åberopar riksrådets medverkan64)K. Gust. reg. III, p. 20.. I ett annat bref om samma sak till menige riket omnämnes herredagen också blott såsom ett samtal med riksrådet; desslikes i skrifvelsen derom till menigheterna i Småland och Vestergötland samt i Linköpings stift65)Ibidem p. 15, 7, 18..|49| Endast i bref till bergsmännen i Dalarne nämner konungen äfven desses fullmäktige såsom vid mötet närvarande66)K. Gust. reg. III, p. 12. – I ett bref par månader senare till Gudmund skrifvare uppmanas denne vinlägga sig hos borgarene i Östergötlands städer om utbekommande af den gärd, som riksens råd samtyckt har. Ibidem p. 99.. Om man ock således ej kan påstå, att äfven denna herredag varit endast ett rådsmöte, blir det dock genom konungens förenämnda skrifvelser ytterligare bestyrkt, att rådets bifall ansågs tillräckligt, för att göra bevillning laglig; ehuru sådant beslut sedan antingen genom cirkulärbref, såsom i detta fall, eller genom emissarier hos allmänheten till efterlefnad rekommenderades. Ett angifvande af konungens uppfattning af denna fråga förekommer i ett af de nyss åberopade brefven, då han säger: ”Vi hoppas att när I dannemän alle förstå denna redliga sak (nemligen kröningsgärden och anslaget till skuldens gäldande), I dermed tillfreds ären och i allo måtto ären oss hörsamme och lydige, som trogne undersåtare böra vara mot deras rätte herre; vi vilja med Guds hjelp så låta oss vårda om allas edert bästa, att I icke skolen för mycket varda betungade, om I låten oss och vårt älskeliga riksråd derom bestämma”.

På rådsmötet i Stockholm, Augusti samma år, beslötos ytterligare pålagor för betalningen af rikets gäld. Såväl konungen som rådet sände härom öppna bref eller rundskrifvelser kring riket. Konungen säger: ”vi med rådet och de med oss hafva pålagt en gärd kring om allt land”67)K. Gust. reg. III, p. 236 f. – Ännu i DcbrDecember fann konungen sig likväl föranlåten, att i en ny skrifvelse till allmogen försvara och förklara denna beskattningsåtgärd. Ibidem p. 332.. Denna gång måste dock äfven adeln och presterskapet vidkännas en dryg del af skatten. Bland öfriga ärenden, som här föredrogos, må nämnas frågan om|50| en traktat med Holland, och om anställande af vapensyn68)Stiernman I, p. 46. – Om den holländska traktaten se här ofvan p. 34..

Sammanfattar man de nu anförda fakta, torde de erkännas bestyrka det af oss redan antydda förhållande, att det förnämligast var riksrådet, som på denna tid fungerade såsom representativ församling, och att någon viss princip icke synes hafva bestämt, om och för hvilka frågor herremötet skulle förstärkas med ombud för öfriga samhällsklasser. Om man fäster uppmärksamheten på beskaffenheten af de ärenden, som på de särskilda mötena förekommo, så framträder detta ännu tydligare.

Om riksrådets befattning med lagstiftningsärenden är intet att förmäla: det stiftades inga lagar på denna tid; liksom under Gustaf I:s regering i allmänhet jemförelsevis ringa verksamhet på detta område förspörjes. En förbättring af lagboken synes hafva varit påtänkt, men man känner härom blott en antydning, utan påföljder69)Se här ofvan p. 47.. Lifligt är det deremot inom den andra hufvudgruppen af frågor, som pläga utgöra föremål för folkrepresentations behandling. Rikets svåra konsolideringsarbete kunde ej fortgå utan ökade finansiella tillgångar. Men Landslagens stadgande rörande bevillnings utverkande lemnades alldeles åsido. Folkets beskattningsrätt utöfvades nästan helt och hållet af riksrådet; ej heller voro de förstärkta herremötena sammansatta enligt 6 § IV kap. Kg. B.Konungabalken Prejudikaten från unionstiden ökades, och, som det vill synas, utan tvekan från konungens sida. Men det i sig sjelf lagstridiga förfarandet framträder dock icke numera såsom ett hänsynslöst förtrampande af de skattdragandes rätt. Tvertom röjer sig ett tydligt bemödande, att så litet som möjligt betunga bondeklassen. Och då konung och råd städse läto|51| sig angeläget vara, att såväl skriftligen som muntligen gifva skäl för beslutad gärd, och sålunda öfvertyga menige man om dess nödvändighet och oumbärlighet, ligger häri ett till formen outbildadt, men icke derföre betydelselöst erkännande deraf, att folket dock icke borde, sig oåtspordt, få beskattas; detta erkännande bidrog, att till framtida utveckling bevara den i de gamla lagarne uttalade grundsats, att bevillning skulle af folkets ombud medgifvas70)Jfr. Rydin a. a.anfört arbete p. 25. – Konungens och rådets beslut om gärd lät sig dock icke rubbas af menighetens ansökan om uppskof eller lindring. Så t. ex. svarar konungen 19 Sept. 1526 på sådan anhållan af invånarne i Helsingeland, i fråga om gärden för skuldens betalning: ”Och kunna vi intet medelmått (jemkning) derpå göra utan som vårt älskelige riksråd derom belefvat och flerestädes omkring riket pålagt hafva”. K. Gust. reg. III, p. 324.. Vi böra i detta ämne tillägga, att konungen för alla allmänna gärder utverkade sig riksrådets, resp. herredags, samtycke; endast sådana lokala hjelpgärder, som motsvarade den fordom s. k. gästningen, begärde eller pålade han ensam, utan rådets hörande71)Se t. ex. K. Gust. reg. II, p. 53, 250. – Rydins yttrande, a. a.anfört arbete p. 25: ”Af egen myndighet med eller utan råds råde utskref han gärder när så behöfdes”, synes oss derföre icke fullt exakt, så sann och slående hans framställning af denna fråga än i öfrigt är..

Hvad nu de öfriga vid mötena förhandlade frågorna vidkommer, voro de till större delen sådana, för hvilka inhemtandet af rådets yttrande var tillräckligt. Det visar sig emellertid af dem, att konungen icke ville styra utan råds råde, – om han ock ej förbundit sig att bero af rådets samtycke.

Vi tillåta oss här uppställa en fråga, som visserligen kan tyckas fremmande för den statsrättsliga granskningen, som dock nära berör äfven denna. Betraktade Gustaf I riksrådet såsom en verklig folkrepresentation? ansåg han sig genom rådets yttrande hafva erfarit nationens|52| vilja och mening? I vår framställning af rådets representativa funktioner synes ligga ett jakande svar på denna fråga, och dock vore ett sådant svar icke det rätta. Gustaf skulle icke, såsom han det gjorde, ständigt hafva trädt i direkt kommunikation med menigheterna, derest han hade ansett sina herremöten representera folket och utgöra dess verkliga organ. Icke blott i beskattningsfrågor, på sätt vi redan framhållit, men äfven i andra vigtiga angelägenheter meddelade han menige man genom öppna bref eller genom tal och relationer vid marknader och landsting, hvad han gjort och ernade göra för fäderneslandets väl. Krigsföretag, utländska underhandlingar, upproriska stämplingar, hushållsprinciper, i allt detta skulle rikets inbyggare lära känna hans åsigter, för att förstå honom och af öfvertygelse följa och understödja honom. Ej fanns hos Gustaf I detta ”spernere vulgus”, som bortom hierarkien och aristokratien, de privilegierade deltagarene i det politiska lifvet, skulle sett endast en till lydnad och undergifvenhet hänvisad massa. Det var liksom om han insett behofvet af denna vexelverkan emellan styrelse och folk, som betingat det konstitutionella statsskickets uppkomst och det demokratiska elementets derinom tilltagande betydelse. Och ehuru denna insigt ej höjde sig till skapandet af rättsliga former för sådan vexelverkans betryggande och utveckling, bidrog dock Gustafs antydda förhållande till demokratien, att efterhand bereda de ofrälse stånden den delaktighet i statslifvet, för hvilken, först genom praxis och slutligen genom författning, riksdagarne blefvo härden.

Och häri ligger ej någon motsägelse till hvad vi förut yttrat om rådet såsom representation. Det fullgjorde i sjelfva verket en rådplägande församlings funktioner; men dessa voro lika litet med bestämdhet åtskiljda från rådets uppgift såsom konselj, som någon viss gräns fanns angifven emellan råda och besluta, votum deliberativum och|53| votum decisivum. Och likaså sväfvande var herredagens begränsning: rådet och de gode män af adeln, rådet och några fullmyndiga af hvarje lagsaga, rådet med frälsemän, köpstadsmän, bergsmän och menige allmoge. Rådet, det var stommen, det var en organisation med lag och tradition för sig. Men bortom rådet fanns det meniga folket, hvars valda ombud rådet icke var och som dock skulle hafva något att säga i det stora arbetet för Sveriges rikes pånyttfödelse; men när och huru, det blef ej formadt och ordnadt, det blef ej satt i lag.

Mellan riksmötena i Vesterås 1527 och 1544 ligger det andra skiftet af Gustaf I:s regering.

Åtgärderna för kyrkans reformation hafva i den föregående framställningen föga kunnat framträda; de hafva skönjts endast i tvenne finansiella frågor, kyrkotiondens användande för ett icke-kyrkligt ändamål, klostrens beskattande genom borglägers inrättande i dem. Att Gustaf föga kunde använda rådsinstitutionens medverkan för reformationens förberedande, var naturligt, då biskoparne enligt häfd och lag voro rådets främste män. Huru Luthers läror efterhand vunno insteg, huru konungen leddes att göra emancipationen från påfveväldet äfven till en politisk och finansiel akt, böra vi ej här ur historien upprepa72)Att den evangeliska lärans insteg och motarbetandet af fördomarne emot densamma alltmera sysselsatte konungen, isynnerhet under halfåret före Vesterås riksdag, framgår ur en mängd af hans skrifvelser på denna tid. Se t. ex. K. Gust. reg. IV, p. 12, 18, 42, 74, 111, 173.. På mötet i Vesterås, midsommaren 1527, skulle de brännande frågorna lösas, oron och oredan, som det myckna nya framkallat, stillas och ordnas. Det var ej nog här med en vanlig rådsförsamling; frälsemännen utom rådet, de lärdaste männen från hvart kapitel, köpstadsmän, bergsmän, några bönder från hvarje lagsaga, kallades till detta möte, som var|54| talrikare än något föregående, och väl må benämnas en riksdag.

På konungens framställningar afgåfvo de skilda stånden, hvart för sig, skriftliga svar, hvilka af riksrådet sammanfattades i ett särskildt ”bref på Vesterås recess”; sedan kungjorde rådet det gemensamma beslutet i bref till menige man. Det är kändt, huruledes borgarenes och böndernes bestämda hållning på konungens sida väsentligen bidrog, att bringa den vid mötet uppkomna schismen till önskadt slut73)Tegel a. a.anfört arbete I, p. 164.. Dock ser man ej, att de skulle velat inkräkta på rådets traditionella öfvervigt vid herredagarne; tvertom öfverlemnade de den vigtigaste frågan vid tillfället, den om reduktionen af kyrkogodsen och hvad dermed sammanhängde, till konungens och riksrådets afgörande, såsom dem för godt syntes74)Stiernman I, p. 72, 74. – K. Gust. reg. IV, p. 222 och 226..

Att konungen blef svenska kyrkans öfverherre; att biskoparnes slott och så stor del af deras och kapitlens räntor, som konungen pröfvade skäligt, skulle ingå under kronan, liksom ock biskoparnes sakören; att den frälsejord, som sedan Carl Knutssons räfst kommit under kyrkan, skulle återgå till bördemän, efter laga skäl och rättegång, samt skatte- och kronojorden till kronan, huru länge den än legat under kyrkan; att den andliga jurisdiktionen i allmänhet skulle upphöra; dessa voro de för den offentliga rätten vigtigaste beslut, som Vesterås recess och ordinantia innehålla75)Recessen och Ordinantia hos Stiernman I, p. 75 f. och 90 f. Jfr. Nordström, Bidr. till Svenska Samh. förf. hist. I, p. 211 f. och Reuterdahl a. a.anfört arbete IV, p. 299 f.. Der fattades således intet särskildt beslut om rådsinstitutionen. Men dessa tvenne omständigheter: hierarkiens störtande genom att biskoparne förlorade sina stora materiella tillgångar och kommo i beroende af|55| konungen, – och konungamaktens dels derigenom, dels genom reduktionen af kyrkogodsen vunna förstärkning, kunde dock ej undgå att inverka på rådets ställning.

Den närmaste påföljden gällde rådets sammansättning. Biskoparne, som alltifrån denna institutions första uppkomst varit dess främsta del, upphörde nu att vara sjelfskrifna medlemmar af rikets råd och blefvo efterhand derur uteslutne. Särskildt förordnande derom torde väl ej hafva utfärdats76)I tilläggen till Vesterås riksdagsbeslut finnes dock följande punkt: ”Om ett visst tal månge i rådet vara skola och deras förläning. – Svaras: Ehvad H. N. täckes hafva flera eller färre än XII män som lagboken utvisar, står i H. N:des händer, desslikes om deras förläningar. Dock begära en del gerna vara der af med och likaväl vara på Eder Nådes bästa i allt som dem tillsagdt varder, särdeles kyrkans personer”. – K. Gust. reg. IV, p. 258. – Då det åberopade 12:talet i lagen gäller endast de verldslige rådsmedlemmarne och då särskildt de andlige nu begärde att få från rådet afgå, är det ej obefogadt, att i anförda tillläggspunkt, som vi ej förut sett citerad, se det första steget till prelaternes uteslutande ur rådet.; men redan 1528, vid rådsmötet i Lödöse, finnes ingen biskop bland rådsherrarne77)K. Gust. reg. V, p. 135, 141.; likaså året derpå vid Strengnäs herredag78)Stiernman I, p. 123.; ej heller blef någon biskop vidare af Gustaf till rådsherre utnämnd79)Ugglas rådslängd IV.. När man besinnar, hvad det andliga ståndet hade betydt inom samhället före reformationen, kan man ock finna hvilken styrka det hade gifvit rådet, att cheferne för sagde stånd tillika voro rådsherrar. I stället att förut representera och uppbäras af de tvenne privilegierade samhällsklasserna, tillhörde rådet numera blott den ena af dessa, adeln, som dessutom till rikedom och betydelse på denna tid stod lägre än förr och efteråt var fallet. När dertill kommer, att få af de adlige rådsherrarne kunde erbjuda konungens och rikets|56| tjenst det mått af högre bildning och insigt, som biskoparne egt och som ej kunde umbäras, hvarföre ock utländske män slutligen vunno insteg till konungens förtroende, så finner man, att såväl politiska som sociala orsaker samverkade, att efter Vesterås recess göra rådsinstitutionen svagare.

Det dröjde ej heller länge innan det nya skede, hvari rådet nu inträdt, erhöll sitt uttryck i en förändrad affattning af rådseden. De vid konungens kröning, Januari 1528, utsedde rådsherrar aflade sin ed enligt följande formulär:

”Jag N. beder mig så Gud till hjelp, att jag vill och skall vara min herre och konung huld och trogen;

Och intet annat styrka eller råda utan det rättfärdigt är efter mitt bästa samvete;

Och taga der icke väld eller vänskap före, ej heller mutor eller gåfvor eller akta någon mans vrede;

Ej heller uppenbara den del som ”i rådsvise” bör lönligt vara;

Ej heller lönligt hålla det som uppenbart skall vara, på vår nådigste herres och allas vårt bästa;

Icke heller vara i råd och i dåd att förderfva någon inom rådet eller utanför till lif eller gods utom som Sveriges lag utvisar;

Så sannt hjelpe mig Gud och alla helgon”80)K. Gust. reg. V, p. 11. – Jfr. Jac. Wilde, Historia pragmatica, p. 267. – Tegel a. a.anfört arbete p. 187 äro rätt underrättad, då han säger, att eden gjordes efter lagbokens innehåll.. Jemföres detta formulär med Landslagens föreskrift om rådseden i VIII kap. Kg. B.Konungabalken81)Se vår inledning p. 5., så visar det sig att endast första och tredje momenten i denna återfinnas i det nya formuläret, i förändrad lydelse, jemte det tvenne punkter, de sista, af jemförelsevis mindre betydelse tillkommit.|57| Men den gamla rådsedens andra moment är helt och hållet uteslutet. Vi åberopa hvad vi i inledningen yttrat om detta andra moment, som utgjorde den lagliga grunden för rådets politiska vigt. Det innebar icke blott i och för sig en inskränkning af konungamakten, det hade äfven gifvit anledning till traktater, som utförligt och noggrannt stipulerade slik inskränkning. Nu bortlemnades detta moment utan vidare, som det vill synas blott enligt konungens anordning. Ett sådant förfarande skulle man i våra dagar kalla en statskupp. Ty i rådets, likasom i konungens och folkets eder, voro de vigtigaste af Landslagens författnings- eller grundlagsstadganden affattade; och ederna voro på nu ifrågavarande tid och ännu långt derefter den företrädesvis använda formen för fastställandet af statsrättsliga bestämningar. Införandet af ett förändradt formulär för rådseden var således i sjelfva verket en lagstiftningsåtgärd. Men oaktadt den nu omförmälda, i anseende till det uteslutna stadgandets beskaffenhet, var af den omfattande betydelse, att den ingalunda bordt få vidtagas af konungen sjelfrådigt, skedde detta likväl. Man finner i de mer än vanligt fullständiga bandlingarne från kröningsmötet intet spår deraf att församlingen – råd, frälsemän, köpstadsmän och äfven bönder82)Enligt kallelsebrefven till kröningen, som utvisa att ofvannämnda klasser inkallats, men af allmogen blott de från Helsingeland. Bönderna i mellersta och södra delarne af riket blefvo underrättade, att konungen, för att bespara dem kostnader, icke fordrade deras närvaro vid kröningen, jemte det ingen skild kröningsgärd skulle utskrifvas. – K. Gust. reg. V, p. 335, 357, 360, 362, 363. – skulle blifvit derom tillsporde. Ej heller höjdes någon protest emot förfarandet. Den formella noggrannheten hade inga målsmän.

Hos mer än en författare har betraktelsen af de äldre tidernas statsrättsliga förhållanden framkallat det omdöme, att det personliga inflytandet var mäktigare än lagens stad|58|ganden. I hög grad gäller detta om en sådan personlighet, som Gustaf Wasa, och om en tid så fremmande för konservatism, som hans. Och om den anförda förändringen af rådseden kunde utan allt motstånd, snart sagdt oförmärkt, genomföras, berodde detta jemväl på personligheterna inom rådet, som för tillfället voro af klenare halt. Annorlunda kan man ej bedöma dem, då man ser huru ömkligen de uppträdde i följande fråga: Konungen höll näst före kröningen rådsmöte, hvarvid han efter särskilda ”framsättningar” slutligen begärde, att rådet skulle öppet och dristeliga säga honom, hvilka brister de funno hos honom i hvad det än vara månde, hvaraf i framtiden ovilja eller obestånd följa kunde; han ville veta detta, innan han ytterligare (genom kröningen) band sig vid regeringen, från hvilken han heldre ville strax frivilligt afgå, än att för hans skull vådor framdeles skulle uppkomma. Man skulle vänta, att rådet närmast hade begagnat detta tillfälle för utverkande af garantier emot maktmissbruk. Men de tackade för gunsten och bådo endast, att ödmjukt och kärligt få råda hans nåde: att icke tillstädja munkar eller nunnor ”att förlöpa deras kloster eller gå på giftermål, som är mot goda gamla kristliga sedvänjor”; att hjonelagsstadga och vigsel hållas med messor tillbörligen såsom af ålder; att köttätning om fredag eller lördag, hvarom mest talas kring hela riket, må straffas, hvarigenom mycket obestånd kan stillas, som eljest är att frukta; slutligen att hans nåd värdes veta alla inbyggares bästa83)K. Gust. reg. V, p. 6, 8. – Tegel a. a.anfört arbete I, p. 186. – Jfr. Schönberg a. a.anfört arbete I, p. 228 f..

Man kan ej förvånas, om nu ett maktspråk inskränkte programmet för ett råd, som så kunde besvara en sådan fråga.

Det är, som man ser, ett ofantligt afstånd emellan rådets ställning, sådan den under impulsen af rådsedens an|59|dra moment hade utbildat sig i Kalmare recessen, och det anspråkslösa mandat, det nya stympade edsformuläret innebar. Rättigheten att öfvervaka regent och folk, makten att leda konungens beslut och sätta sig hämmande emot hans vilja, delaktigheten i sjelfva regeringsmyndigheten, allt detta var försvunnet. Det återstod – för rådet såsom sådant, afsedt från dess representativa funktioner, – blott den beskedliga uppgiften, att gifva råd efter bästa samvete, hålla rådsärenden hemliga och icke förtiga för konungen hvad han kunde behöfva veta.

Men der återstod jemväl föreskriften i 4 § IV kap. Kg. B.Konungabalken att konungen skulle styra med råds råde; en föreskrift som Gustaf I under hela sin regering någorlunda iakttog. Det kan således ej i den nyss refererade åtgärden med rådseden hafva legat en afsigt att annullera rådsinstitutionen. Man måste vid pröfningen af hithörande omständigheter antaga, att konungen blott ville förebygga återkomsten af sådana aspirationer, som under unionstiden kringskurit konungamakten och uppställt ett rådsvälde. Han hade äfven under sin regering icke saknat prof derpå, att man mindes den gamla tiden och ogerna inrymde konungen full auktoritet84)Hans Brask och Thure Jönsson beredde konungen många svårigheter. Äfven i Vesterås 1527 var det de som, ej utan medhåll, opponerade mot reformationsförslagen.. Men han ville ej blifva hämmad på sin stora bana. Konungamakten behöfde vara stark, för att han skulle kunna fullfölja sitt mål: enhet, ordning och makt åt fäderneslandet.

Och derföre vardt det så förordnadt, att rådet skulle råda, men icke regera. Råd och yttranden försmådde konungen ej att inhemta. Och att för rikets tjenst tillgodogöra alla användbara krafter ingick i hans system.

I yttre måtto förblefvo rådets funktioner sådana de varit före Vesteråsmötet och kröningen. Konungen inhemtade rådets mening vid rådsmöten eller genom bref; rådet fortfor att jemväl utgöra en representativ korporation; och rådsherrarne hade nu, som förut, att uträtta uppdrag af särskilda slag för rikets och provinsens angelägenheter, ja måhända mera än förr, enär den minskade sjelfständigheten gentemot konungen befordrade embetsmannaelementets utbildning.

Det nyss afhandlade riksmötet i Vesterås var, enligt vår uppfattning, stödd på de pp. 44–49 anförda fakta, den första församling på Gustaf I:s tid, som verkligen motsvarade det senare begreppet af riksdag. De fyra stånden framträda här tydligt, de afgifva tillochmed sina skilda svar, på sätt efteråt blef den lagliga ordningen. Men också gällde detta möte en så djupt ingripande, allmänt nationel angelägenhet, att konungen svårligen kunde tilltro sig få den tillfredsställande ordnad genom ett vanligt litet herremöte.

Under den period, hvarmed vi nu sysselsätta oss, förekom endast ett riksmöte till, af samma slag. Det af den gamle rådsherrn Thure Jönsson i Vestergötland och Småland föranstaltade uppror förde i sin fana nedbrytandet af Vesterås recess. Derföre var mötet i Strengnäs 1529, som föranleddes af sagde uppror, jemväl en stor riksdag af alla stånd. Ty konungen ville ej blott hafva upproret stäfjadt och de främste brottslige dömde genom en högtidlig ständerkommission, han ville ock hafva Vesteråsbesluten ånyo stadfästade och bekräftade, jemte det de i särskilda delar närmare utvecklades. Rådet funktionerade här liksom 1527 såsom det främsta ståndet, presiderade i den dömande kommissionen, tilldömde, ensamt, konungen upprorsstiftarnes förbrutna egendom, och utfärdade, på allas vägnar, en försäkran att vidblifva Vesterås recess, samt|61| aflät ett bref till menige riket om upproret och riksdagens förlopp85)Stiernman I, p. 96–133. – De vid mötet närvarande bönderne försågos dessutom med skrifvelser af konungen och rådet, att i de skilda landsdelarne kungöras. Att de i upproret invecklade rådsherrar förklarades rådsvärdigheten förlustige, hafva vi ej ansett nödigt att skildt framhålla, då det ej var i sin egenskap af rådspersoner, utan såsom upprorsstiftare, de dömdes. .

För öfrigt sammanträdde ända till 1544 endast herremöten, d. ä.det är riksrådet med eller utan förstärkning af andra elementer, utan att de sistnämndas tillkallande ännu synes bero på någon principiel åtskilnad. Vi kunna således i ett sammanhang, och i största möjliga korthet, anföra sådana fakta, som tjena till att belysa rådets dubbla funktion af rådgifvande och representativ myndighet.

Beskattningsärenden afgjordes: af rådet ensamt vid mötet i Lödöse 1528, då det beslöts, att all frälsets ränta af förläningar från kronan skulle registreras och hvar 10:de mark deraf erläggas till den tyska skuldens betalande86)K. Gust. reg. V, p. 143. – Jemte rådet voro väl äfven andra frälsemän, tillochmed ända från Finland, kallade till Lödöse, men kallelsebrefvet utvisar, att detta skedde endast för ståtens skull, enär Danmarks konung väntades till mötet. Ibidem p. 92, 93. – I skrifvelserna om mötets beslut åberopas endast rådets medverkan.; af rådet, möjligen förstärkt med några andlige, i Upsala 1530, då det påbjöds att en klocka skulle tagas af hvarje kyrka, kapell och kloster i alla städer, hvartill dock de vid marknad i Enköping församlade köpstadsmännens bifall genast utverkades genom tvenne ditsända riksråd87)Stiernman I, p. 133. – Vi hafva ej varit i tillfälle att kontrollera Wingqvists uppgift, a. a.anfört arbete p. 90, noten, att äfven prelater här voro tillstädes. Skattens beskaffenhet gör dock detta sannolikt.; af rådet jemte några adelsmän och prelater i Örebro 1531: klockskatten utsträcktes till kyrkorna på landsbygden, och emissarier till hvarje stift afhandlade|62| härom med allmogen, som gaf sitt bifall till skatten88)Stiernman I, p. 134.; vid rådsmötet i Nylödöse 1540, då i anseende till hotande krig en hjelpskatt beviljades, att utgöras af Upland, Östergötland, och i nödfall Vestergötland89)Anteckningar ur Riksarkivet af framl. docenten i statskunskap vid Upsala universitet C. L. Runbom.; vid rådsmöte i Stegeborg 1542: konungen skulle för underhåll af värfvadt krigsfolk få taxera allt hvad frälset hade i förläning af kronan, äfvensom deras arfvegods, eller ock öfverlemna åt dem sjelfva, att taxera hvarannan inbördes på en summa penningar hvarvid dock reservationsvis ställdes till konungens goda behag, om ej nyttigt vore att hela frälset sammankallades för att derom besluta90)Runboms anf. anteckningar..

Vi påpeka, hurusom man nu syntes tillmäta herremötet en mindre kompetens än förut i beskattningsfrågor; de enda allmänna gärder på denna tid, klockskatterna, blefvo ej blott till utgörande förordade hos menige riket, man utverkade sig genast vederbörandes bifall. Att beskatta adeln kunde ligga rådet närmast, då det utgjorde en del af detta stånd; dock skedde det i det sist anförda fallet med reservation.

På lagstiftningens område blef riksrådets medverkan under ifrågavarande tidrymd jemväl påkallad. De utgifna förordningarne gällde dels kriminella, dels ekonomiska ärenden. De återfinnas i tillgängliga författningssamlingar, hvarföre vi, för korthetens skull, endast hänvisa till dessa91)Se Schmedemanns Justitieverk, p. 6, 7, 10, 12. – Stiernman, Ekonom. förf.författaren I, p. 27, 36, 59, 60.. Anmärkningsvärdt är, att vid de flesta herremöten på denna tid adeln, till större eller mindre antal, var tillkallad. Det torde hafva sin förklaring deri, att konungen|63| under bekämpandet af upproren, som fjermade från honom de demokratiska elementen i samhället, kände större behof än förut, att stöda sig på frälseståndet, helst presterskapet för det mesta ännu var afvogt emot honom. Så voro mötena i: Stockholm 1529, Upsala 1531, Arboga 1535 eller 1536, Linköping 1537, Nyköping s.samma år, Arboga 1538, Örebro 1540 och 1543, sammansatta af rådet och adelsmän. Öfverläggningsämnena voro: rustningar för rikets försvar, rusttjenst och vapensyner, åtgärder för upprorens stillande92)Rådet synes öfverhufvud hafva redligen hjelpt att stilla upproren, oaktadt 2:a mom. i rådseden, der rådet specielt ålagts hålla allmogen till fullgörande af dess eder, blifvit elimineradt. – Rörande Småländska upproret höllos flera skilda rådslag. Runboms a. anteckn.anförda anteckningar, utländska ärenden, särskildt den eviga obligationen till Lübeck, missbruken vid tillämpningen af Vesterås beslutet om frälsemäns rätt att börda kyrkogods, om olaga skjutsfärder, om landsköp m. m.93)Enligt Runboms a. anteckn.anförda anteckningar, jfrda med Wingqvist a. a.anfört arbete p. 90.. I allmänhet ärenden af samma slag, som vid de tillfällen, då endast rådet sammanträdde94)Bland dessa omnämna vi här rådsmötet i Stockholm 1533, dervid rådsherrarne, efter utländska och andra affärers behandling, begärde ”att de skulle få beställa sig en god man, som alltid vore inne på Rådet med dem och tecknade upp hvad som belefvadt och samtyckt vore och hölle register uppå, som alltid i förtiden varit hafver”. Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Men den ojemförligt vigtigaste fråga förevar vid herremötet i Örebro, nyårstiden 1540. Det gällde ej mindre än upphäfvandet af en af hörnstenarne i Sveriges författning, det gamla i III kap. Kg. B.Konungabalken af L. L.Landslagen intagna stadgandet: ”Nu aer till konungs riket Swerike konunger waeliande och ey aerffuande”. Vi hafva sett, att rådet redan 1526 i Vadstena tillåtit sig, utlofva för konungens blifvande söner, om icke arfsrätt till kronan, så dock att någon af dem|64| skulle vara regimentet närmast; hvilket kunde betyda ett löfte, att vid kommande konungaval ej förbigå konungens söner. Men nu fördristade sig rådet, jemte några andra förnäme män, att utan vidare samtycka till berörda fundamentallags upphäfvande och konung Gustafs förklarande för arfkonung, så att hans manliga lifsarfvingar skulle efter hvarandra ärfva Sveriges krona och regimente. Dock – saken torde ej få sin riktiga färg, om den framställes såsom ett rådets trots emot lagen och nationen. Att strängt hålla på de statsrättsliga lagbuden låg föga i tidens lynne: det fordrades ej så mycket mod att skjuta dem åsido, som det hade behöfts, för att på grund af lagen motsätta sig konungens starka vilja. Der röjde sig just på denna tid hos den store Gustaf en genom utländskt inflytande95)Conrad von Pyhy var 1538 blifven konungens öfverste kansler, samt krigs-, riks- och sekreteråd. – Enligt Aeg. Girs, Historia om K. Gustaf, skulle dock en del riksråd hafva framhållit valrikets företräden, men blifvit vederlagda af de öfriga. Se Schönberg a. a.anfört arbete p. 244. underblåst lutning åt absolutismen, af hvilken ej blott detta sätt för ärftlighetens införande, men ock den rådet vid tillfället förestafvade eden äro ett uttryck. Återgifvandet in extenso af denna ed förbjudes af dess orimliga ordrikhet. Men då den utgör en rådets ställning betecknande statsakt, böra dock de hufvudsakligaste momenten deraf refereras. Eden förpligtade riksråden: att vara konungen och de ”furstelige unge lifsarfherrar” trogne och hörsamme, och att i alla af konungen förordnade regeringssaker och krigsvärf och i alla hans edikter och påbud både i freds- och krigstid efter bästa förstånd iakttaga konungens bästa och gagn; – att såsom ”de besvurne regimentsråd” endrägtigt på allt sätt hjelpa, att mot fiender försvara konungen och riket; – att från denna dag aldrig öfvergifva konungen och arffurstarne, uträtta allt som finnes nödigt och hjelpa till att|65| förfoga och beställa så, att ett godt regimente må hållas, äfven att den kungliga kammarräntan icke må försvagas, utan förökas; – att tillhålla undersåtarne till endrägt och hörsamhet och i alla stycken opartiskt befordra rättvisa; – att strängt straffa hvarje otrohet mot konungen och furstarne, och dem samt riket till det yttersta beskydda; – slutligen att i evighet dölja och förtiga hvad i det förordnade konungsliga regimentet beslutes96)Tegel a. a.anfört arbete II, p. 121. – Jfr. Jac. Wilde, a. a.anfört arbete p. 568, hvars latinska redaktion i formen afviker från Tegels svenska..

Till sin tendens är denna förpligtelse nära nog motsatsen af VIII kap. Kg. B.Konungabalken Lyda konungen och hjelpa honom att styra och herrska, det är hufvudsumman. För en annan politisk ställning, än den trogne embetsmannens, lemnade Örebro-eden intet rum. Det har antagits, att den nya benämningen regimentsråd gällde endast de rådsherrar, som skulle blifva konungens beständiga biträden i regeringen, och för att skilja dem från de öfriga riksråden, hvilka vistades i provinserna97)Hans Järta, Svenska Lagfarenhetens utbildning, i Vitterh., Hist. och Antiqv. Akadem. handl. XIV, p. 282, noten. – Sh. Rosenhane, a. afhandl.anförda afhandling om riksrådet p. 29.. Då emellertid den nyss anförda eden aflades af samtliga närvarande riksråd på samma sätt, och då eljest inga handlingar föranleda, att göra nämnda distinktion, synes det oss sannolikare, att titeln regimentsråd var afsedd att helt och hållet ersätta det gamla riksrådsnamnet, ehuru denna innovation ej fick långvarigt bestånd; på sätt fallet ock blef med den märkvärdiga Regimentsformen för Vestergötland, som utfärdades d. 9 April 1540. Det är kändt, huruledes denna sökte att efter tyskt mönster införa en kollegial landtregering, som icke blott skulle sköta länets eller landskapets ekonomi, politi och drätsel, utan ock utgöra högsta domstol i sitt område, jemte det den i många stycken ändrade lagen såväl i processuella|66| som kriminella frågor98)Stiernman I, p. 137–170. – Jfr. Hans Järta a. a.anfört arbete p. 287–295. – ”En landsordning som herr Conrad von Pyhy hade lagt sin hjerna i blöt före”, säger ironiskt Tegel a. a.anfört arbete II, p. 124.
Anm. Då vi citera endast Stiernman, mena vi dermed samlingen af riksdagsbeslut; då någongång samlingen af förordn. ang. commerce, politi och ekonomi åberopas, betecknas detta skildt.. Man kan ej förtänka ändamålet dermed, att i provinsförvaltningen och dennas förhållande till den centrala makten införa mera stadga och regelbundenhet, än som var möjlig då ömsom riksråd och förläningsmän, ståthållare och fogdar skulle utföra regeringens bud och bevaka dess intressen. Men ej heller kan man finna det annat än naturligt, att denna författning, med sina fremmande grundsatser och sina många förmyndaremessiga ingrepp i den enskilda friheten, skulle väcka ett missnöje, som hade till påföljd, att den dels alldeles icke, dels blott i par års tid blef tillämpad99)Sannolikt blott 1540–42, såsom man kan sluta med ledning af ”Ståthållaren G. 0. Stenbocks och Biskop Svens i Skara redogörelse inför K. Gustaf I öfver Regiments-Rådets i Vestergötland förhandlingar åren 1540–1542” i Handlingar rörande Skandinaviens historia XXVIII, p. 83–159. Man inhemtar här intressanta upplysningar om detta råds lagskipande verksamhet; annat ingår här ej.. Att riksrådet icke blott gifvit sin approbation till denna regimentsform, utan ock en skild förpligtelse, på ridderlig ära och tro, att vidhålla och beskydda sagde ”ordinantia till fridens, rättens och rättvisans fullbordan”100)Stiernman I, p. 170., hafva vi bordt här anteckna; det var en bland de största, om ock minst lyckade lagstiftningsåtgärder, hvartill rådet under Gustafs regering medverkat.

Den missbelåtenhet, som mångenstädes förspordes öfver det utländska inflytandet, och Dackefejdens envisa oroligheter torde hafva föranledt Gustaf, att anse det ärftliga konungadömet behöfva säkrare befästas, än genom|67| rådets samtycke och ed, helst äfven sjelfva förfarandet dervid hade väckt klander101)Jfr. Järta, a. a.anfört arbete p. 297 f. och Eric Sparres der citerade yttrande i skriften: Pro Lege, Rege et Grege, samt Schönberg a. a.anfört arbete p. 245.. Det blef derföre hos konungen en reaktion mot utländingarne, och sedan Dackefejden var undertryckt, sammankallade han ständerna till riksmötet i Vesterås, Januari 1544, hvarmed det sista skiftet af Gustaf I:s regering ingår102)Ehuru tillställningen i Örebro 1540 synes hafva varit af mera afgörande betydelse för riksrådet, än riksdagen i Vesterås, hafva vi dock föredragit att ansluta indelandet af vår framställning till den vigtiga vändpunkt, arfföreningens stadfästelse i allmänhet utgjorde i Gustafs regering.. Såsom i riksdagen deltagande nämnas: Sveriges rikes råd, ridderskap, adel, bisper, prelater, ständer, invånare och menige undersåtare. Genom den bekanta arfföreningen blef nu Gustaf I:s manliga efterkommandes arfsrätt till Sveriges krona högtidligen bifallen och bekräftad, och arfsrätten noggrant bestämd. Vi nämna härom för öfrigt blott, att arfföreningen icke är såsom föregående riksdagsbeslut utfärdad af rådet ensamt, utan af rådet och adeln, på de öfriges vägnar, hvarförutom den är med riksrådens sigill bekräftad103)Stiernman I, p. 173–186. Det var måhända redan här och icke först 1547, som det lägre presterskapet första gången var med bland ständerna. Wingqvist a. a.anfört arbete p. 91.. Och ur dess innehåll bör bemärkas stadgandet att, ifall konungen aflede förr än äldste sonen hunnit till myndiga år, förmyndareregeringen skulle bestå af drottningen och fyra eller flera af ridderskapet, som konungen borde dertill förordna104)Stiernman I, p. 183.. Man har svårt att förklara, hvarföre dessa förmyndare icke skulle utses bland riksråden, hvilka dock bort stå uppdraget närmast.

Vid denna riksdag fattades en mängd beslut, mest för försvarets stärkande, hvilka kunna förbigås; men den|68| sista punkten är för vårt ämne af särskildt intresse. Den lydde: ”på det H. K. M:tHans Kungliga Majestät icke måtte dagligen med många ärenden blifva beladen och bekymrad, blef för godt ansedt, att alltid och allestädes skulle två utaf riksens råd följa H. K. M:tHans Kungliga Majestät efter, en hel månad igenom”105)Stiernman I, p. 189. Af den tillika gjorda fördelningen af denna tjenstgöring visar det sig, att riksrådens antal nu var tolf.. Vi se här det första riksdagsbeslut med syftning att bilda rådet till en permanent konselj. Att det likväl icke gått i verkställighet, framgår bland annat deraf, att likartade beslut ännu flera gånger under den följande tiden bragtes å bane; hvarom längre fram106)Ännu samma år finner man konungen vid ett rådsmöte framställa till öfverläggning, bland annat, huru man skulle lindra konungens möda, som på engång måste vara både kansler och krigsråd, samt äfven öfverse alla rikets räkenskaper, enär kammaren ej vore tillräckligt försedd med råd. Runboms a. anteckn.anförda anteckningar.

Emellertid hade det icke blott blifvit en alltmera stadgad praxis, att riksråden skulle såsom embetsmän tillhandagå konungen med utförande af hans uppdrag i rikets tjenst, denna praxis hade ock blifvit ratificerad genom innehållet af riksrådens edeliga förpligtelse i Örebro 1540. Riksrådet hade ju deri utfäst sig, att biträda konungen såväl i krigiska som fredliga värf, i ordningens vidmakthållande, i lagskipning och statshushållning. Sedan riket vunnit sin fulla sjelfständighet gentemot utlandet och, efter upprorens kufvande, ett inre lugn, sådant Sverige ej sedan urminnes tider upplefvat, blefvo anspråken på rådets tjensteutöfning ej derföre mindre. Konungathronen hade ock genom arfföreningen blifvit ställd uppå fast grund, och Gustaf kunde nu tillfullo egna sig åt statshushållningen. Och i sin storartade verksamhet för höjandet af rikets ekonomiska hjelpkällor samt finansernas stärkande och ordnande behöfde han anlita alla till buds stående krafter.|69| Närmast stodo riksråden, både i denna egenskap och såsom innebafvare af de största förläningar. Gustaf ansåg, såsom kändt, fördelen af förläning medföra motsvarande skyldigheter mot längifvaren och det allmänna107)Jfr. Forssell a. a.anfört arbete p. 43 ff.. Råden voro på sin landsort, jemte ståthållarne på slotten, som ej alltid voro rådsherrar, representanter och organer för den centrala makten108)Jfr. H. Forssell, Bidrag till historien om Sveriges förvaltning ander Gustaf I, akad. afhandl. 1866, p. 60 ff.. Under, delvis ock bredvid, dem arbetade fogdar och andra tjenstemän. Det kom ej till en lagbestämd organisation af riksrådens ifrågavarande embetsutöfning, – det enda försök till lag för provinsförvaltningen, ofvannämnda regimentsform för Vestergötland, var ett missgrepp och föll. Men att praxis varit den anförda, derom vittna talrika bref och handlingar från denna tid. Och om arten af de uppdrag, som lemnades rådet under det tidigare regeringsskiftet, främst betingades af de krigiska förvecklingarna utom och inom riket, så rörde de sig numera mest inom nyssberörda ekonomiska gebit, jemte det äfven åtgärder för försvarets stärkande samt utländska beskickningar åt riksråden anförtroddes109)Att i likhet med hvad som skedde för att visa rådets embetsfunktioner under åren 1523–1527, äfven för den följande tiden af Gustaf I:s regering anföra exempel på de särskilda slagen af uppdrag, vore att utan nödvändighet förlänga denna öfversigt, då sådana exempel förut finnas meddelade hos Forssell, Sveriges inre historia. Vi hänvisa till detta arbete, p. 49–51, 111–113.. En del riksråd erhöllo ock det särskilda embetet, att såsom kammarråd leda den centrala finansförvaltning, genom hvilken grunden lades till rikets kammarcollegium110)Enligt ”Rådslag på Cammar Ordningen, actum in consilio 1541” skulle alltid fyra ”bestelte” kammarråd sitta hos K. M:tsKungliga Majestäts och rikets räkenskaper; och ”två utaf regimentsrådet skola alltid vara hos, när fogdarne göra deras räkenskap”. – Samling af instruktioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finland, I (1856) p. 1. – Jfr Forssell, Bidr. till hist. om Sverigesoriginal: Sverige förvaltn. p. 50 och Ugglas rådslängd IV, p. 10, 11. – Att det sannolikt gick trögt med ordnandet af kammarrådets tjenstgöring, framgår af konungens framställning 1544, se vår not ¹⁰⁶⁾..

Tillika fortfor rådets verksamhet i den ursprungliga formen, att vid rådsmöten öfverlägga om de ärenden konungen framställde. Sådana möten voro under denna tidrymd talrikare än förut, de inträffade ända till fem gånger på samma år111)1547. För öfrigt nästan hvarje år. Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Frågorna rörande utrikespolitiken utgjorde det öfvervägande antalet, t. ex.: om ratificerandet af fred med Danmark, underhandlingar med pfaltzgrefven och kejsaren, afslutandet af ett förbund med Frankrike, sändebuds afsändande till Ryssland och uppgörandet af rågången mellan Finland och Ryssland, handelsförbund med pommerska städerna, bidrag från Sverige till den s. k. Türkensteuer, huruvida Sverige skulle biträda Tridentinska mötet, inskränkning af Lübeckarnes handelsförmåner, bemedling af fred mellan Ryssland och härmästaren af Lifland o. s. v.112)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. – Bland ekonomiska ärenden, som vid de flesta rådslag förekommo, nämna vi blott, att den kammarordning, som af kammarrådet utfärdades 1547, blifvit vid ett rådsmöte förberedd113)Ibidem. – Kammarrådets förordning om räkenskapernas uppställning och granskning finnes i a.anförda Saml. af instrukt. p. 10 ff.. – Såsom bevis huru sväfvande och obestämda de former ännu voro, i hvilka det offentliga lifvet rörde sig, förtjena anföras rådslagen i Stegeborg och Norrköping 1549. Rådet hade föreslagit sammankallandet af en allmän herredag, med anledning af åtskilliga vigtiga frågor, såsom eventuella krigsrustningar, motarbetandet af försöken, att i Sverige återupprätta papisteriet m. m. Men då en utbruten pest hindrat herredagens inkallande, beslöts i stället att en allmän konungsräfst skulle hållas, sålunda|71| att några riksråd jemte lagman och häradshöfdingar skulle i hvarje landsända på konungens vägnar ej blott förhandla med menige allmogen om de ifrågakomna ärendena, för hvilka herredag varit tillernad, utan ock förhöra och ransaka alla klagomål, som i landsändan förefalla kunna, dem granneliga uppskrifva låta och förskicka till konungen; samt dessutom till behandling upptaga sådana ärenden, som eljest i landsändan kunna vara att beställa, såsom om kyrkornas tionde, om ängars och åkrars rödjning och dikning, om nya hemmans upptagande och byggande riket till förbättring, och annat dylikt. Emissarierne skulle blifva instruerade, hura de sådant sedan med allmogen beställa skola114)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar – Wingqvist a. a.anfört arbete p. 94 f.. – Landskapsmöten för samma ändamål som herredag, ekonomiska öfverläggningar med menigheterna och det juridiska ransakandet af klagomål, allt detta skulle nu gå under samma rubrik af konungsräfst, om hvars beskaffenhet och ändamål lagen dock lemnade nog tydlig anvisning115)LL. XXXV kap. Kg.B.Konungabalken samt IX och X kap. Tgm. B.Tingmålsbalken. – Slutligen må det nämnas, att beslutet i Vesterås 1544 angående vissa rådsherrars tjenstgöring hos konungen återkom, något förändradt, 1557, då i ett rådslag beramades, att sex gode män (riksråd) borde utnämnas till konungens hofråd, för att skiftevis vara hos honom ständigt tillstädes, tre i sender under tre månaders tid, både i kansliet och kammarn, förhöra alla klagomål, som bönder och andra hafva kunna, samt referera dem för konungen och undantaga sådana ärenden, från hvilka han ville vara förskonad. Och 1560 uppdykar åter ett betänkande i samma syfte116)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar – Från 1556 deltog vanligen hertig Erik i rådslagen.. Såsom orsak dertill, att dessa anordningar icke blefvo fullt genomförda, måste vi anse|72| den seklergamla traditionen, att riksråden lefde och verkade såsom provinsmagnater, hvilken icke kunde brytas genom de anförda förordnandena, som ensamma voro otillräckliga att åstadkomma en förändrad styrelseorganisation. Några rådsherrar blefvo visserligen utnämnda till konungens öfverste sekrete råd; men detta var ett tillfälligt och personligt förhållande; i öfrigt förblef det vid det gamla.

I representativt hänseende inträdde ingen förändring. Det enda bevillningsärendet på denna tid förekom på herremötet i Linköping, Juli 1544, då rådet och en del adelsmän samtyckte till en hjelpskatt, som skulle utgå af adel, skattebönder och landboer öfver bela riket117)Stiernman I, p. 192 ff.. Skattkammarns tilltagande rikedom gjorde sedan sådana åtgärder öfverflödiga. Om den allmänna herredagen i Strengnäs 1547 – sammankallad med anledning af den gamle tyrannen Christierns förslag, att emot en viss betalning afsäga sig alla vidare anspråk på Sveriges krona, hvilket naturligtvis tvärt tillbakavisades – behöfver här endast antecknas, att riksrådet för sig afgaf särskildt svar på konungens propositioner. – I en del af de glesa lagstiftningsåtgärderna, egentligen på det ekonomiska gebitet, finnes riksrådet hafva deltagit118)Se Stiernman, Ekon. förf. I, p. 72, 75, 129. – I ett privilegiibref för Raumo borgare 1546 läses, att de skola rätta sig efter alla de bud, förbud eller stadgar, som af konungen och riksrådet utropas kunna eller utropade äro. Ibidem p. 95. – Konungens Gårdsrätt af 1544 och Krigsartiklarne 1545, ehuru ganska omfattande förordningar, torde hafva blifvit utan rådets medverkan utfärdade. Se Schmedemann a. a.anfört arbete p. 15, 23.. Om Gustafs sista riksmöte 1560 är i formelt afseende att märka, att dess beslut är utfärdadt i tvenne skrifvelser, den ena af rådet och adeln, den andra af prester, borgare och bönder, gemensamt. Vid konungens allbekanta, ödesdigra testamente hafva vi ej skäl att här uppehålla oss.

För att uppfatta riksrådets statsrättsliga ställning under Gustaf I:s regering, har det varit nödvändigt att följa rådets offentliga verksamhet i alla de vigtigare momenten deraf. Vid en återblick på hvad denna undersökning gifvit vidhanden, framställer sig rådsinstitutionen i följande hufvuddrag:

För rådets sammansättning gäller ej mera Landslagens stadgande. Det hierarkiska elementet är från riksrådet uteslutet, rådsherrarne utses numera endast bland ridderskapet och adeln. I afseende å deras antal finnes ej någon bindande bestämning, om ock det i lagen för de verldslige medlemmarne fastställda tolftalet gäller såsom norm.

Konungen är lagligen förbunden att i rikets styrelse inhemta rådets råd, och rådet åligger att råda efter bästa förstånd och samvete, oväldigt och oegennyttigt. Men rådet omgifver icke konungen beständigt, ej heller utöfvas den rådgifvande myndigheten på regelbundna tider och på viss ort. Då konungen pröfvar nödigt, sammankallas rådet till möte och samtal; eller ock infordras vissa rådsherrars yttrande genom bref. När riksrådet skall höras in pleno, när åter en fraktions rådslag gör tillfyllest, derom finnes ingen bestämning. Ej heller är det stadgadt, för hvilka slag af ärenden rådets råd bör inhemtas, och hvilka af konungen få afgöras utan rådets hörande. Men genom praxis har det blifvit regel, att utrikesärenden samt vigtigare frågor rörande rikets försvar och grunderna för den inre förvaltningens ordnande för rådet föredragas. Lagens föreskrift om rådets medverkan vid utseende af dem, som vapensyner hålla skola, iakttages. – Rådet åligger att hemlighålla alla styrelseärenden. Ansvarighet är ej för rådgifvarene fastställd. – Konungens beslut är ej bundet vid rådets mening.

Råds- eller herremötet utgör ej blott en rådgifvande konselj, utan ock, ensamt eller förstärkt af andra elementer,|74| vanligen blott adelsmän, en representativ församling; och vid de större herredagarne, der de olika stånden äro församlade, uppträder rådet, med eller utan den öfriga adeln, såsom det främsta ståndet. Men hvarken lag eller praxis har ännu fastställt någon bestämd åtskilnad mellan den mindre och den större församlingens kompetens, eller ens i allmänhet angifvit grunderna för representationens verksamhet, uppgift och befogenhet. Rådet, herremötet, utgör den enda ordnade delen deraf; det utöfvar, tillochmed ensamt, beskattningsrätten. Men dess rådgifvande och representativa funktioner öfvergå i hvarandra utan tydlig begränsning.

Riksråden äro vidare konungens och rikets embetsmän. De utföra konungens bud och uppdrag inom de olika grenarna af förvaltningen. Dessa uppdrags beskaffenhet är närmast betingad af riksrådens ställning såsom länsinnehafvare och de främste stormän i provinserna. Dock förekommer äfven, att rådsherrar tjenstgöra vid den centrala styrelsen. Men rådets embetsutöfning är ej genom författning reglerad, den bestämmes af konungen efter omständigheterna119)I afseende å riksrådens yttre ställning tillägga vi här, att ärekränkande tal om en rådsperson i IX kap. Kg.B.Konungabalken var belagdt med lika högt ansvar, som dylikt brott emot konungen, nemligen halshuggning. Ett motsvarande stadgande ingår jemväl i 1545 års krigsartiklar § 8; se Schmedemann a. a.anfört arbete p. 25. – Enligt första momentet VIII kap. Kg.B.Konungabalken kunde det anses, att rådsvärdigheten innehades sålänge den konung regerade, som förlänat densamma, och att hvarje ny konung således, om han ville bibehålla de förra rådspersonerna, bordt uttryckligen bekräfta dem i deras embete. Men praxis hade blifvit, att rådsvärdigheten ansågs gälla för innehafvarens lifstid. Jfr.original: Ifr. Nordström a. a.anfört arbete I, p. 75 ff. och Ugglas rådslängd..

Det fanns, som man ser, inom rådsinstitutionen, sådan den under detta betydelsefulla tidsskifte gestaltat sig, elementer till en konselj, till ett representativt öfverhus,|75| till ett högre embetsmannastånd. Men dessa elementer hade icke erhållit sin utbildning, den bestämda organisationen saknades. Man kan, vid betraktandet häraf, icke återhålla den frågan, hvarföre denna organisation ej blef vidtagen, hvarföre ej denne store monark, som i alla grenar af förvaltningen fordrade ordning och reda, för riksrådets vigtiga funktioner införde en lagbestämd ordning.

Vi svara med en erinran om de motsägelser, som vid en statsrättslig granskning i mer än ett hänseende framträda i Gustaf Wasas regering.

Att det hos konungen var en ledande tanke, att bringa enhet i förvaltningen, förena alla trådar deraf i den centrala maktens hand, framstår klart ur hans styrelseverksamhet. För att bringa denna tanke i system och betrygga detta system, hade en omfattande regeringsform bort stiftas. Men det stannade vid partiella åtgärder: en kammarordning och fogde-instruktioner. Regimentsformen i Vestergötland gällde blott en provins och skulle, om den fått bestå, hafva rubbat den åsyftade likformigheten; men den blef ett fåfängt försök att införa utländska former; ett försök gjordt af en konung, som väl mer än någon till själ och hjerta var svensk.

De facto erkände Gustaf nödvändigheten, att för riksvigtiga frågors lösande påkalla nationens medverkan. Och han hade utan tvifvel, isynnerhet för beskattningsväsendet, bort erfara mångfaldiga olägenheter deraf, att inga lämpliga former funnos för folkviljans inhemtande. Men likväl väckte han icke ens fråga om att gifva riksdagen en bestämd och bindande organisation. Hela hans lif vittnar om sträfvandet att betrygga rikets sjelfständighet, öka dess styrka och befästa dess enhet. Att göra konungamakten ärftlig, var derföre redan tidigt hans plan. Sverige såsom arfrike skulle undgå dessa partistrider, som så ofta uppblossat för konungavalets skull,|76| detta sönderfallande i skilda delar, som förut försvagat dess kraft och hotat dess bestånd. Men resultatet af arfföreningen i Vesterås motverkades af Gustafs testamente. De yngre sönernas hertigdömen blefvo liksom stater i staten. Deras förhållande till det hela blef ej stadgadt i lag. Efter hans död sväfvade rikets enhet åter i fara, och medeltidens brödrafejder gingo igen.

Dessa motsägelser hafva dock sin förklaring. Det fanns i sjelfva verket under Gustafs styrelse en fast organisation, som icke svigtade, oaktadt genomgripande reformer utfördes och våldsamma uppror häfde sig emot thronen. Denna organisation satt i konungens eget hufvud och hjerta. Handlingskraftig och outtröttlig, ledde han sjelf allt, sammanhöll allt, var sjelf det bindande systemet, den stränga konseqvensen. Hans personliga verksamhet ersatte ej blott bristen på statsmän, men äfven saknaden af gifna former för statslifvet. Och derföre framstod ej behofvet af detta stilla lagstiftningsarbete, som åt kommande tiders samhällslif bevarar de vunna erfarenheter och sätter mot godtycket dammar och skrank. Att ur statsrättslig synpunkt mästra denne store herrskare, för det han icke gaf lagstiftningen mera utveckling, den offentliga rätten mera stadga, vore att åsidosätta de giltiga grundsatserna för historisk kritik. Men väl må man af studiet om hans tid, och den som sedan följde, inhemta huru vanskliga de garantier äro, som bero på en dödlig individs tillvaro, och huru väsentlig äfven de statsrättsliga formernas utbildning är för betryggande af samhällets väl.

II Kapitlet.

1560–1600.

Rådets ställning förblef under Erik XIV:s regering hufvudsakligen sådan den under hans faders styrelse efterhand hade gestaltat sig.

Vid rådsmötena, som voro ganska talrika isynnerhet under det olyckliga året 1567, afhandlades såsom förut vigtigare frågor rörande utrikespolitiken, krigsrustningar och finanserna, jemte det konungens förhållande till hertig Johan och hans vidtutsväfvande och ombytliga giftermålsplaner ofta nog voro föremål för rådets öfverläggningar. Någon gång var det ”prokuratorn” Göran Persson, som på konungens vägnar föredrog ärendena. Rådet afgaf sina betänkanden skriftligt1)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. För rikets tjenst fortfor Erik att kräfva rådsherrarnes medverkan både i fredliga och krigiska värf. Särskildt förtjenar bemärkas, att beskickningar till utlandet begynte oftare än förr ifrågakomma2)Jfr. Forssell, Sveriges inre historia I, p. 113, noten.. Och vid ständermötena utgjorde riksrådet sjelfskrifvet den främsta parten, dock att det på denna tid städse uppträdde tillsammans med den öfriga adeln, liksom ock särskilda möten af endast råd och adel förekommo3)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar, jfrdajemförda med Wingqvist a. a.anfört arbete och Stiernman.. Men oaktadt de under det föregående tidsskiftet grundlagda förhållanden sålunda fortforo att ega bestånd, inträffade dock äfven omständigheter, som dels redan modifierade|78| desamma, dels lade grunden till framtida förändringar i rådets ställning, och hvilka således icke böra här lemnas åsido.

I främsta rummet bör nämnas, att Erik XIV vida mindre än fadren uppfyllde lagbudet, att konungen skall styra riket med råds råde. Det var, som man vet, gunstlingar och lycksökare af diverse slag, som hade konungens öra och som på styrelsen utöfvade ett vida större inflytande än de lagliga rådslagen4)Grundande detta påstående på kända historiska fakta, böra vi dock äfven hänvisa till femte punkten i ständernas dom öfver Erik, den 25 Jan. 1569. Stiernman I, p. 290. Afklädd de hätska öfverdrifter, hvaraf domen i allmänhet lider, bibehåller sagde punkt likväl tillräckligt bevisande kraft i ifrågavarande hänseende. – Det förtjenar observeras, att ingen af dessa Eriks gunstlingar, icke ens Göran Persson, erhöll rådsvärdigheten. De förnäme ville Erik ej gifva inflytande; sina inflytelserika redskap ville han ej göra förnäme.. Och om vi afse från de personliga egenskaper hos konungen, som gynnade uppkomsten af ett sådant förhållande, så bör det erkännas, att efterlefvandet af nyssnämnda lagbud i sjelfva verket, ju mera statsförvaltningen komplicerades, blef alltmera omöjlig, då riksråden icke bildade en permanent konselj, utan för det mesta uppehöllo sig i landsorterna och endast med långa mellanskof kunde för öfverläggningar anlitas. Vi hafva sett, att det redan trenne gånger – 1544, 1557 och 1560 – hade blifvit beslutet eller åtminstone ifrågasatt, att införa en rådsherrarnes i tur gående permanenta tjenstgöring hos konungen, och huru detta dock icke blef genomfördt. Frågan återkom under Eriks tid. Det finnes en 1566 utfärdad hofordning, hvars innehåll är af intresse för vårt ämne. Enligt denna skulle fyra förnämsta hofembetsmän utnämnas, nemligen drotset, marsk, öfverste kammarherre och öfverste räntmästare, enhvar med sina olika uppdrag. Dessa fyra skulle kallas sekrete råd. Dessutom skulle all|79|tid sex rådsherrar vara tillstädes hos konungen, för att hjelpa till att berådslå om de saker, som dagligen förefalla kunna. Dertill skulle en sekreterare förordnas, som dagligen egde meddela rådet hvad konungen den följande dagen ernade proponera5)Forssell a. a.anfört arbete I, p. 112.. Huruvida denna hofordning någonsin blifvit tillämpad, torde vara svårt att utreda. Om det skett, måtte det hafva varit endast en kort tid. Efter det blodiga Upsalamötet 1567 existerade på sätt och vis en permanent konselj; men icke på grund af berörda hofordning. Det var ett slags interims- eller förmyndarestyrelse af en del riksråd; man vågade icke lemna rikets öden åt sig sjelfva eller åt den vansinnige regenten. Medan Erik ännu vistades på Svartsjö, gjorde rådet en hemställan, den 28 Oktober 1567, hvilken påtagligen icke hade erfordrats, om en organisation enligt oftanämnda hofordning förefunnits. Rådet skrifver – i en säkerligen af konungens själstillstånd betingad, ytterst försigtig och undfallande, ton, – att då det icke annorlunda vara bör eller kristeligen vara kan, än att konungen måtte vidblifva sitt kungliga kall, som Gud honom förlänat, så länge han lefver, så vore det högeligen af nöden, att konungen måtte antingen i egen person framdeles såsom i de förlidna år regera, bjuda och befalla, eller ock genom några sina förtrogna män och råd menige riksens angelägenheter och värf beställa och uträtta, hvilka efter konungens behag kunde vara tillskiftes hos honom så många och så lång tid han i nåder funne för godt; men ifall konungen ej sjelf ville befatta sig med regeringen, att han då måtte gifva dem instruktion och fullmakt, som han dertill ville betro. Dessutom föreslogs tillförordnandet af ett skildt krigsråd, för att leda krigsoperationerna6)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Det stannade äfven nu|80| vid blotta förslaget; om en del rådsherrar derefter mer än förut höllo sig i den farlige monarkens närhet, så skedde detta af patriotisk omtänksamhet, ej tillföljd af derom vidtagen officiel anordning. Det är i sanning förunderligt, huru svårt det hade sig, att förverkliga denna permanenta rådkammare, hvars behöflighet nogsamt insågs, då den påyrkades än af konung, än af råd. Mer än ett halft sekel förgick ännu, innan planen realiserades: ett bevis i sin mon, att de statsrättsliga institutionerna långsamt mogna, och att de olika slagen deraf så nära betinga hvarandra inbördes, att man ej kommer tillrätta med partiella inrättningar sålänge den fullständiga organisationen uteblifver. Emellertid – för att återkomma till utgångspunkten af förevarande fråga förtjenar det konstateras, att saknaden af en ständig konselj bidrog att lemna insteg åt de drag af absolutistiskt styrande utan råds råde, som Eriks och Johans regeringar hafva att uppvisa.

Om de af Erik XIV ej mindre än sju gånger på åtta år sammankallade herredagarne ligger det vårt ämne närmast att bemärka, hurusom de bestämdare än under den föregående perioden skilja sig från de egentliga rådsmötena. Vid de sistnämnda voro nemligen nu, såvidt vi kunnat finna, endast rådsherrar tillstädes, och vid herredagarne, eller riksdagarne, hvarje gång de skilda stånden representerade7)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar Jfr. Wingqvist a. a.anfört arbete 96–103. De tvenne mötena af råd och adel äro ej heller att likställas med de på enahanda sätt sammansatta mötena under Gustaf I:s tid, ty de behandlade endast rusttjenstfrågan, och voro således blott ståndsmöten. Se Stiernman I, p. 251.. Det bör således erkännas, att ståndsriksdagens uppkomst härigenom befordrades, om ock man tillika måste anmärka emot det förkastliga förfarandet, att konungen befallde sina fogdar utse representanterna för allmogen och städerna, hvilket af Johan III imiterades. Mindre tydlig|81| var ännu distinktionen emellan rådets och herredagens kompetens. Så t. ex. förelades konungens giftermålsförslag både vid råds- och ständermöten, och beskattningsfrågor förekommo vid hvardera: på herredagen 1565 beviljade ständerna en gärd för flottans utrustning8)Stiernman I, p. 255. och 1567 i Januari biföll rådet till en allmännelig gärd för kriget9)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Men i fråga om lagstiftande makten fattades vid riksdagen 1566, på konungens förslag, ett beslut, som bebådade ett vigtigt framsteg, nemligen att konungen skulle stå fritt, att efter sitt höga förstånd, med Sveriges rikes ständers samtycke förändra Sveriges lag10)Stiernman I, 273.. Man kan säga: detta var en förändring af 7 § IV kap. Kg. B.Konungabalken som endast bordt få med menige folkets begifvande vidtagas. Och det visade sig ännu i början af 1600-talet tvifvel på sådan ständernas rätt att lagstifta. Men beslutets innehåll i och för sig, och såsom utvisande en begynnande stadga i begreppet: ständer, utgör dock ett framsteg i konstitutionel riktning. I sammanhang härmed må ej blifva onämndt, att Erik redan på sin första riksdag 1561 föreslog, att det måtte i lagboken införas, att Sverige icke mera var valrike, utan arfrike, hvilket förslag, ehuru redan då godkändt, 1566 förnyades och åter godkändes, jemte bifall till propositionen om lagbokens tryckning11)Ibidem och Tegel, Konung Erik XIV:s historia, p. 28. – Hvad Eriks öfriga riksdagar angår, må här endast erinras, att då han 1563 hade ständerna att döma öfver ”hertig Johans ungdomsdrömmar” och 1567 lät Göran Persson af dem framtvinga dödsdomen öfver de misstänkte aristokraterne, så hade detta förfarande i formelt hänseende ett prejudikat i Strengnäs riksdag 1529..

Vi hafva tidigare antydt, huruledes Gustaf I:s testamente icke hade närmare bestämt det förhållande, hvari|82| hertigarne med sina furstendömen skulle stå till konungamakten. Genom detaljerade artiklar, som Erik förelade hertigarne och ständerna 1561, sökte han tillförsäkra konungen helst någon suveränitetsrätt äfven öfver furstendömena. Bland dessa artiklar var en, att furstarne icke hade att tillegna sig någon jurisdiktion öfver de gode män af adeln, som uti furstendömena äro besutne och uti konungens råd äro12)Tegel a. a.anfört arbete p. 26.. Och vidare bestämdes det, att hertigarne skulle anses höra till riksrådet. Men ändamålet härmed och med dessa artiklar i allmänhet, nemligen att öka afståndet emellan konungen och hertigarne, ville Erik indirekte befordra äfven genom en annan åtgärd, som afsåg att minska afståndet mellan de sistnämnde och aristokratien. Detta var åtminstone en bland orsakerna, hvarföre han vid sin kröning samma år införde ärftliga grefve- och friherrevärdigheter, åtföljda af förläningar med egen jurisdiktion och rättigheten att inom deras område uppbära kronans ränta. Denna åtgärd blef icke utan betydelse för riksrådet. Dess medlemmar stodo naturligtvis närmast att erhålla dessa nya värdigheter, som ökade högadelns glans och gåfvo näring åt aspirationerna till aristokratisk storhet och makt. Väl röjde sig dessa tendenser ännu icke under Eriks regering; rådet gjorde icke ännu något försök att vidga de af Gustaf I nog trångt tillmätta gränserna för dess inflytande. Men redan under efterträdaren visade det sig, att den aristokratiska ärelystnaden, hvars härd och organ var rådsinstitutionen, vaknade till nytt lif. Den impuls Erik deråt gifvit genom utnämnandet af grefvar och friherrar, medförde politiska verkningar i annan riktning än han dermed åsyftat.13)Ibidem p. 22.

Riksrådets försäkran till Johan III, den 26 Januari 156914)Stiernman I, p. 319 ff. – I denna försäkran åberopas jemväl konungens löfte att, med förbehåll endast af arfsrätten, hålla sig vid Sveriges lag och gamla goda sedvänjor. Måhända skulle häri äfven inbegripas den lagliga rådsedens restitution. Men det sväfvande i den tidens statsrättsliga begrepp gör det vanskligt att afgöra, hvilka alla slutsatser man åsyftade att draga ur dessa ord., nämner om rådets uppgift intet, men ställer de adliga privilegiernas förbättrande i förgrunden. Konungen har lofvat oss, heter det, ”att nu vilja förse och försörja både furstar, grefvar, friherrar, adel och alla andra hvar efter sitt stånd, med sådana privilegier, som vi länge åstundat och begärt hafva”. Deremot förpligtar sig rådet, att för Johan och hans ätt i allo tillämpa arfföreningens i Vesterås bestämmelser. Det är löften och kontralöften. Häfden hade ännu icke befästat arfföreningen; helst det faktum mellankommit, att den förste, som enligt arfsrätt blef konung, hade blifvit från thronen afsatt. Johan var derföre angelägen om erhållandet af rådets omförmälda förpligtelse för sig och sin ätt. Vi hafva förut anmärkt, p. 67, att Vesterås-traktaten, för den händelse att förmyndareregering blefve erforderlig, stadgat, att fyra eller fem af ridderskapet skulle dertill förordnas jemte drottningen. Men i denna rådets försäkran till Johan säges det att, om konungen dör förrän Sigismund blifvit myndig, skall drottningen med riksens råd regera Sveriges rike. Alldeles betydelselös är väl denna förändring icke, såsom ett tidens tecken; om än förutsättningen af en förmyndarestyrelse icke inträffade.

Sitt löfte höll Johan genom de den 8 Juli samma år utfärdade adelsprivilegierna, enligt hvilka grefvar, friherrar, riddare och riksråd tillerkändes alla kungliga sakören af sina landboer, utom för högmålsbrott och grofva missgerningar; grefvar berättigades sjelfva utnämna häradshöf|84|dingar inom sina grefskap; till häradshöfdingar skulle endast adelsmän förordnas, utom i Norrland och vissa andra landskap; forum privilegiatum medgafs för saker, som å lif och ära ginge; skattefriheterna utsträcktes, rusttjensten nedsattes; adelsskapets ärftlighet utan rusttjenst och besutenhet infördes15)Jfr. Nordström a. a.anfört arbete I, pp. 183–193..

I förbigående må nämnas, att rådets ofvanberörda försäkran icke var det enda tillmötesgående, hvarigenom man beredt sig insteg till förmonen af förbättrade privilegier. Redan i November 1568, d. ä.det är kort efter det Johan tillträdt regeringen och innan ännu Eriks afsättning var af ständerna beslutad, hade rådet, jemte en del af adeln församladt i Stockholm, för egen del och på hela adelns vägnar samtyckt till en icke ringa bevillnings utgörande såsom ”lån och undsättning”16)”En femtedel af allt deras lösöre, som de kunna hafva uti guld och silfverpengar, hvilket några gode män af adeln, som dertill förordnade äro, uti hvar landsända uppbära skola, och derpå gifva deras bekännelse”. Det skulle återbetalas, när kronan kommit till bättre tider. Att man icke ansåg beslutet bindande för de frånvarande adelsmännen, framgår deraf att den förhoppning uttalas, att desse måtte omfatta saken ”med samma trohet och välvillighet”. Stiernman I, p. 279..

Johan ökade riksrådens antal till tjugufyra, alla utsedda bland de förnämsta ätterna. Detta, i förening med de adeliga prerogativens tillväxt, måste, att börja med, stärka rådets sociala betydelse. Och dertill bidrogo äfven den högre bildning och den större vana vid statsvärf, som aristokraterne efterhand förvärfvat. GustafI:s, af Erik fortsatta system, att fordra deras tjenst och arbete för allmänna angelägenheters uträttande, den lifliga beröringen med andra länder, reformationens väckelse till studier, allt detta hade samverkat, att vidga provinsmännens synkrets, att uppfostra adelsmännen till ädlingar17)Jfr. Forssell a. a.anfört arbete I, p. 113–120..

Men sociala förändringar förblifva sällan utan inflytande på det politiska lifvet. Riksrådets betänkanden under Johans tid röja ett tilltagande sträfvande, att arbeta sig upp ur den maktlösa ställning, hvari rådet nu några decennier varit försatt.

Närmast framträder denna tendens deri, att rådet begynte vid sina möten behandla äfven sådana ärenden, om hvilka konungen icke gjort proposition eller fordrat utlåtande, samt att angående dem göra framställningar hos honom. Praxis hade varit, att konungen ensam utöfvade initiativ i afseende å rådslagen. Men något legalt hinder fanns ej för rådet att, äfven det, taga initiativ till förslag och yrkanden, hvilkas godkännande eller förkastande i alla fall låg i konungens hand. Vi anföra några exempel.

Redan 1572 förekommer bland rådslagen beslut till hemställan derom, att konungens hof måtte förminskas till 400 personer. 1575 gjordes framställning om förlikning emellan konungen och hans broder hertig Carl; om tulls erläggande af alla dem, som ej hade särskilda privilegier; att tvenne rådspersoner hvar sitt qvartal skulle vara hos konungen – detta äfven nu utan påföljd. 1580 yrkade rådet, bland annat, att konungen måtte förklara sig i religionssakerna, sammankalla de förnämsta och lärdaste af klerkeriet, och skriftligen delgifva dem sin mening; att Upsala akademi måtte blifva upprättad och skolorna försedda med dugliga lärare; att några de förnämsta af kungliga hofvet skulle, jemte dem som upptogo supplikationerna, förordnas att hjelpa till med rättegångar m. m.; att konungen skulle låta myntet hållas vid makt; om taverners inrättande och visst pris för hållskjutsning; slutligen, att en ordning göres på konungens hof, och andra som hafva beställningar, och på hvad som behöfves till konungens och rikets nödtorfter, desslikes på ryttares och knektars lön, så att utgifterna ej blifva större än uppbörden, – så|86|ledes en allvarsam vink i afseende å statshushållningen. I ingressen till det omfattande betänkande, hvarur dessa punkter äro utdragna, heter det: ”Efter det utaf K. M. vår nådige herre och konung vi samtligen äro förskrifna att om några riksens vårdande ärenden berådslå och besluta, så” etc.18)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Det synes ej osannolikt, att ordet besluta afsigtligt, om ock blott på försök, användes såsom ett memento.

Sådana framställningar som de anförda, fullt motiverade af Johans vankelmodiga och godtyckliga sätt att fullgöra sina regentpligter, intyga klarligen, att en ny anda lifvade riksrådet. Man finner en begynnelse till att åter iakttaga rådets af Gustaf I eliminerade skyldighet och rättighet, att styrka konungen att hålla de eder, som han svurit riket.

Den närmaste följden blef naturligtvis, att ett spändt förhållande uppkom emellan konungen och rådet. Ett tydligt bevis derpå är ingressen till rådets betänkande af den 2 April 1584, hvilken förtjenar att in extenso anföras: ”Aldra först är vår underdåniga och ödmjuka bön, att H. K. M:tHans Kungliga Majestät ville detta vårt enfaldiga, dock välmenta betänkande sig föreläsa låta och med tålamod höra och deröfver icke förtörnas, så länge alla saker kunna granneliga och väl betänkta och öfvervägna blifva, och det bästa och nyttigaste deraf utvälja, och hvad som då icke hafver skäl med sig, det kan man förkasta. H. K. M:tHans Kungliga Majestät ville ock, så mycket möjligt vara kan, öfvergifva och falla låta den svåra hastighet, hvaraf H. K. M:tHans Kungliga Majestät som oftast upptändes, den ock K. M:tsKungliga Majestäts helsa mycket kan förminska, oss och flera till sorg, som gerna se och åstunda H. K. M:tsHans Kungliga Majestäts långvariga välmåga, hvarpå hela riksens och allas vår största välfärd|87| hänga”. Härefter följer sjelfva betänkandet rörande en mängd såväl utrikes som inrikes ärenden19)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar.

Konungens svar på dessa ”rådslagsartiklar” är ganska onådigt; pillret, ehuru sockradt, hade ej smakat väl20)Jfr. Geijer a. a.anfört arbete II, p. 276. – Geijer uppger för denna skriftvexling årtalet 1585. Vi hafva ansett skäligt att hålla oss till de anförda utdragen ur riksarkivet, som upptaga rådslagen i kronologisk ordningsföljd.. Betecknande för konungens dåvarande sinnesstämning emot rådet och adeln var ock hans proposition till riksrådet, den 15 Juli samma år, derom, att Sigismund vid sitt anträde till regeringen, icke måtte blifva nödgad att utlofva adeln några högre privilegier. Hvarpå rådet svarade, att de icke ville aftvinga Sigismund sådana, endast emottaga om de bjödos. Då konungen vid samma tillfälle äskade hjelp för betalning af rikets gäld, beviljade rådet sådan för sin del, men tillstyrkte för öfrigt, att konungen nu ”såsom eljest ske plägar, låter handla med riksens ständer högre och lägre, såväl i furstendömet som utanför”21)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Johan var ingen vän af riksdagar; ständerna blefvo ej heller nu sammankallade.

Rådet fortgick på den beträdda banan. En af dess allvarsammaste föreställningar gjordes i ett rådslag af 1585, som i 36 punkter föreslår, huru rikets utgifter skulle förminskas, och deri bland annat yrkas: ”att konungen skulle afskeda många onyttiga personer, som finnas i hofvet, kansliet, kök och källare, äfvensom i stallet och hos embetsmännen, drengar och annat löst sällskap, och icke hålla flera ringa embeten, än som det var i kon.konung Gustafs tider, hvilket ock väl skall göra tillfyllest”22)Ibidem. Jfr. Geijer a. a.anfört arbete II, p. 281 ff..

I sakens natur låg dock, att det icke kunde stanna blott vid en förändrad praxis, hvad rådets kompetens vidkommer. De betydande män, som nu voro i rådet, måste väl ock eftersträfva, att i författningsväg betrygga rådets inflytande för framtiden. Såsnart Sigismunds val till konung i Polen, för hvilket en del rådsherrar ifrigt arbetat, var lyckligen genomfördt, syntes stunden vara kommen för rådet att förverkliga planer, som efterhand mognat under inflytande af en i tidsförhållandena grundad aristokratisk ärelystnad. Danmarks exempel, der riksrådet, i så många hänseenden analogt med det svenska, bibehållit en förherrskande maktställning23)Se Aschehoug a. a.anfört arbete p. 368–379., låg nära tillhands. Minnen från unionstidens rådsvälde hägrade måhända ock för magnaternas sinne. Sigismund såsom konung öfver Polen och Sverige skulle blifva en ny unionskonung, öfverlåtande i Sverige riksstyrelsen åt rådet. För de af den märklige Erik Sparre författade ”Kalmare stadgar om begge rikenas styrelse” lyckades det rådet, att vid Sigismunds afresa till Polen vinna såväl dennes som Johans underskrift, den 7 September 1587.

Vi vilja ur detta intressanta aktstycke endast anföra det, som närmast gäller rådets ställning. Såsnart Sigismund äfven tillträdt Sveriges thron, skulle styrelsen i detta land i hans frånvaro, och under honom, då han vistades i fäderneriket, föras af några förnäme personer, till antalet sju, som hvart annat eller tredje år borde ombytas och bland hvilka hertig Carl egde utnämna en. Det i Vadstena samma år träffade förlikningsbeslut rörande hertigens rättigheter24)Stiernman I, p. 364 ff. blefve oförändradt, och konungen skulle såväl åt honom, som åt grefvar och friherrar bekräfta deras ärftliga län. Rikets högste embetsmän, drots, marsk, kansler,|89| amiral, äfvensom landshöfdingar eller ståthållare, skulle utnämnas af konungen bland dem, som rådet satte på förslag. Från Lifland skulle vädjas till svenska rådet. Åtskilliga öfriga stadganden till konungamaktens begränsning och till förekommande af menlig inverkan af de polska förhållandena, vittna fördelaktigt derom, att hos förslagets upphofsmän ingalunda saknades patriotiska tänkesätt25)Geijer a. a.anfört arbete II, p. 271 ff. – Jfr. J. Werving, Sigismunds och Carl IX:s historia I, p. 64 ff..

Hertig Carl var vid denna afhandlings uppgörande, och i hvad den förordnade, skjuten åsido. Rådet kände honom och torde hafva anat, att dess makt blefve ringa, om den skulle delas med honom. I skrifvelse till Sigismund, den 8 Februari 1588, förmanar rådet denne att obrottsligt hålla hvad han i den sålunda uppgjorda konstitutionen lofvat26)Geijer a. a.anfört arbete p. 273..

Men af den aristokratiska oligarki, som denna ”konstitution” hufvudsakligen åsyftade, blef det aldrig en verklighet. Rådets sträfvande att återvinna försvunna tiders storhet, framkallade tvertom strider och brytningar, i hvilka bärarene af detta program gingo under. Men den riktning, för hvilken Kalmare-stadgarne voro ett uttryck, gjorde sig dock slutligen gällande i afseende å rådsinstitutionens gestaltning. Och derföre har denna episod bort i vår framställning ingå.

Förhållandet emellan konungen och rådet hade vid tiden för Sigismunds polska konungaval varit bättre. Men i allmänhet hade rådets ställning till Johan varit oppositionel. Och den misstänksamme konungen begynte nu, efter Sigismunds afresa och sorgsen öfver skiljsmessan från honom, att – icke utan inflytande af hertig Carl, som turvis med rådet delade nåd och onåd – anse rådets befor|90|drande af det polska valet klandervärdt, och att i de rådsherrar, som förnämligast verkat för detsamma, spåra ärelystna fiender. Snart antogo dessa misstankar konkret form.

Rådet hade under Johans möte i Reval med Sigismund 1589, då konungen ej vidare emottog dess framställningar, till Sigismund ingifvit en skrift, deri det svenska rikets olyckliga tillstånd skildras i mörka färger, och särskildt nödvändigheten, att snart göra slut på det långvariga kriget med Ryssland, framhålles. Emot konungen anmärkes bland annat, att skatter och gärder blifvit pålagda folket, ej efter rådets och ständernas hörande enligt lag, utan af ”kamererare och köksmästare”. Sigismunds bemedling anropas för vidare olyckors afböjande27)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar Rådet hade beslutit detta betänkande redan vid ett möte i Upsala i Jan. s. år.samma år Vid detta möte hade ock erinran gjorts om fredens nödvändighet, samt, bland annat, om behöfligheten af ett allmänt kyrkomöte. – Jfr. Geijer a. a.anfört arbete II, p. 286 ff.. Enär alltsedan 1588 det rykte varit gängse, att konungamötet af Johan beramats egentligen för att Sigismund skulle förmås, att derifrån åtfölja sin fader till Sverige och öfvertaga dess styrelse, som Johan då skulle afsäga sig, ingafs, förutom nämnda besvärsskrift öfver de svenska förhållandena, till Sigismund en skrift af rådet, adeln och krigsbefälet gemensamt, deri de föreställa för honom det olämpliga och mindre värdiga deri att han, liksom en Henrik af Valois, skulle utan vidare öfvergifva Polen, till hvars konung han nyligen blifvit vald. Denna senare framställning åtminstone verkade. Men Johan kunde ej förlåta rådet hvarken detta omintetgörande af hans omförmälda plan med mötet eller de beskyllningar rådet djerfts anföra emot hans styrelse, så välgrundade de än voro. Rådsherrarne skulle derföre straffas. Sex bland dem voro honom mest misshag|91|liga28)Erik Sparre, Ture och Hogenskild Bjelke, Gustaf och Sten Banér samt Clas Tott. Stiernman I, p. 375, Geijer a. a.anfört arbete II, p. 289.. Strax utfärdades befallning om indragning af deras förläningar; sedan kallades de till Stockholın att stå till svars för ”upproret i Reval”. De ville ej erkänna, att de öfverskridit sin pligt såsom rådgifvare och undersåtare. Resultatet blef en anklagelse inför ständerna, som sammankallades till början af 1590.

Anklagelsepunkterna voro, sådana de framgå af rådets samt ridderskapets och adelns försegling af den 7 Mars 159029)Stiernman a. st.anfört ställe: att de ifrågavarande rådsherrarne med hemliga stämplingar föranledt Sigismunds, konungens på den tiden ende sons, aflägsnande från riket, ”den dock bär i Sverige sin herr Fader till hugnad och tröst, och detta rike vårt k.kära fädernesland med råd och bistånd i regimentet så högeligen och storligen behöfts hade”; att en bland dem, Erik Sparre, vid sagde underhandlingar egenmäktigt bortlofvat Lifland åt Polen, förutom många andra för Sverige odrägliga löften; att desamme rådsherrarne med stor flit vinlagt sig om att åstadkomma oenighet mellan konungen och hans broder, hertig Carl. Adelns yttrande härom är undvikande: derest desse riksråd icke kunna eller vilja med goda skäl försvara sig, hvilket till dem öfverlemnas, så är konungens onåd befogad; för öfrigt hade man om de uppgifna stämplingarne förut intet vetat. Beträffande den i Reval ingifna skriften, synes af dess innehåll endast det hafva anförts, att, ifall konungen hemtade sin son med sig till riket, det vore fara värdt, att undersåtarene då blefve kallsinnige emot begge konungarne, och måhända stängde riket för dem; hvilken hotelse ståndet förklarar vara hvarje ärlig svensk man för när sagd30)Stiernman upptager endast adelns beslut eller försegling. Wingqvist uppger att hvart stånd för sig afgaf ett beslut i samma syfte, a. a.anfört arbete p. 109 f. Jfr. Aegidius Girs, Johan III:s krönika p. 160 f. – Hufvudresultatet af riksdagen var den, enligt konungens önskan, af alla stånd afgifna bekräftelsen på arfföreningen, jemte det arfsrätten till kronan utsträcktes på ogifta prinsessor..

Detta är första gången man finner riksråd försatta i anklagelsetillstånd, för sättet hvarpå de utöfvat sitt rådsembete. Att åtalet skedde inför ständerna hade väl sin grund både deri, att ingen för målet lämplig riksdomstol fanns, och att stora politiska mål förut till riksdag öfverlemnats. Men att ständerna undandrogo sig allt dömande i denna sak, vittnar utan tvifvel om en mognare politisk hållning, än t. ex. riksdagen i Upsala 1567 hade ådagalagt. Ty svårt hade det varit, att lösa denna politiska konflikt mellan konung och rådgifvare, genom enkel hänvisning till lag. Man reserverade de anklagades rätt att försvara sig; kuude de det ej, så hade de förtjent konungens onåd. Också blef saken sedan intet annat än en politisk förföljelse, hvars orsak låg, ej så mycket i de inför ständerna uppgifna förmenta brotten, i hvilka konungen sjelf var lika delaktig, som ej mera i riksrådens manliga och rättrådiga uppträdande emot regeringens missbruk och godtycke. Hvad vi, från vår ståndpunkt, här hafva att fästa oss vid, är emellertid den nya statsrättsliga princip, som framskymtar ur dessa förvecklingar, den om riksrådets politiska ansvarighet; en princip, hvars tillbörliga utbildning först tillhör en senare tid.

För bedömandet af rådsinstitutionen under Johan III:s regering, hafva vi ansett de omständigheter, som uppenbara rådets sträfvande efter ökad makt, vara af öfvervägande betydelse. Detta sträfvande framträdde, såsom vi sett, i rådets verksamhet såsom konselj. Om dess deltagande i de få af Johan sammankallade ständermötena är intet af|93| vigt att iakttaga31)Riksdagarnes sammansättning öfverensstämde i hufvudsak med praxis på Eriks tid. Men i öfrigt voro formerna särdeles vacklande. Se Wingqvist a. a.anfört arbete p. 103–111. – Att om en del riksdagsbeslut efteråt underhandlades i landsorterna, äfvensom att Johan särskilda gånger skickade ombud, att vid marknader öfverlägga med menigheten, hafva vi funnit af Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Rörande beskattningsfrågan bör dock nämnas, att bevillningsrätten fullständigt utöfvades af ständerna 1571, då den dryga gärden för Elfsborgs lösen beslöts, men att rådets traditionella kompetens i thy fall likväl ock visar sig åtminstone tvenne gånger: 1573, då rådet samtyckte, att en hjelp skulle påläggas allmogen, att utgå i spanmål, fisk, skinnvaror m. m. efter det ej vore rådligt att fordra silfver eller pengar, och 1577, då i rådslagen talas om, att genom upptagandet af en gärd afhjelpa bristen på fetalier i Finland32)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar – Rörande 1571 års bevillning se Rydin a. a.anfört arbete p. 25.. Å andra sidan finnas ock, såsom vi p. 87 anfört, bevis derpå, att rådet ansåg bevillningsfrågan böra till ständerna hänskjutas; hvarförutom Johan ej så sällan egenmäktigt utskref skatter, på sätt framgår, bland annat, af rådets omförmälda betänkande i Reval. I allmänhet rådde således endast oreda i fråga om beskattningsrätten.

Redan under de sista tvenne åren af Johans regering hade hertig Carl faktiskt handhaft landets styrelse. Och då thronarfvingen Sigismund vid Johans död var frånvarande i Polen, var det blott en naturlig sakernas gång, att hertigen nu vidtog nödiga åtgärder för styrelseverksamhetens vidmakthållande, tilldess konungen hunne anlända. Härvid stödde Carl sig på riksrådet och anlitade i allo dess medverkan för interimsstyrelsens ordnande. Och han vände sig icke blott till det vid denna tid bestående rådet, han tillkallade äfven de af Johan suspen|94|derade riksråden, sedan, efter många omgångar, en förlikning emellan hertigen och dem tillvägabragts33)Detaljerna härvid hos Werwing a. a.anfört arbete I, p. 113 ff.. Enligt deras beräkning, som åstadkommit ofvan omnämnda ”Kalmare-stadgar om begge rikenas styrelse”, hade väl tidpunkten nu varit inne, att bringa denna oligarkiska regeringsform till giltighet. Men inom rådet hade sedan 1587 förhållandena sålunda förändrats, att den fraktion deraf, som då var den dominerande, nu sedan tvenne år hade varit utsatt för rättegång, fängelse och onåd samt hållits fjermad från allt deltagande i de offentliga angelägenheterna och således torde saknat såväl det inflytande som de medel, hvilka hade erfordrats för att förmå de öfriga riksråden, att gemensamt med dem begagna situationen till att förverkliga det stolta Kalmare-programmet.

Dessutom skulle försök dertill, om de blifvit gjorda, ohjelpligen hafva strandat emot hertig Carls rådighet och kraft. Innehållet af 1587 års ifrågavarande aftal var nemligen numera icke obekant för hertigen, så noga man än hade sökt bevara dess hemlighet. Då Carl kort efter Johans död anlände till Stockholm, höll han för de tvenne riksråd han der anträffade en sträng oration34)Werwing a. a.anfört arbete I, p. 106 ff. Man finner här redan åtskilliga af de gravamina, som ingingo i åtalet vid riksdagen 1600., i hvilken bland annat fördraget i Kalmar skarpt ogillades. Han visste således, att, om det hade blifvit af nöden, vara på sin vakt emot denna plan. Också skref han efter Johans död till Sigismund, att Kalmare-stadgan icke kunde anses giltig, emedan den aldrig blifvit ständerna meddelad, än mindre af dem bejakad35)Wingqvist a. a.anfört arbete p. 115..

Från Sigismund kom ej något förordnande om merberörda regeringsforms genomförande.

Interimsstyrelsen blef derföre, utan synnerlig svårighet, ordnad enligt hertigens förslag genom en försäkring eller förening emellan honom och rådet den 8 Januari 1593, af följande hufvudsakliga innehåll: hertig Carl, som i anseende till konungens frånvaro och den unge hertig Johans minderårighet, enligt arfföreningen är närmast till regeringens öfvertagande, åtager sig att gemensamt med riksrådet förordna och beställa om rikets högnödiga och vigtiga saker, konungen och riket till gagn och godo. Religionen skall vidmakthållas efter Augsburgiska konfessionen, så ock Sveriges beskrifna lag samt riksens privilegier och friheter. ”Riksens saker” skola gemensamt med rådet förestås och regeras, så att det för konungen och ständerna försvaras kan. Och såsom hertigen uti riksens saker intet vill företaga eller af enskildt råd besluta, med mindre det riksrådet veterligt är och samtlige dertill beslutit och samtyckt hafva, likaså hafva rådsherrarne utlofvat att de icke heller några saker och handlingar, som riket angå, vilja enskildt företaga, hertigen oveterligen och utan dess samtycke och bevillning. Det skall stå herrarne af rådet fritt, att tala och råda utan något misshag. Och hvad som sålunda af hertigen och rådet blifver samtyckt, beslutet och gjordt, det vilja de samteliga hålla nu och i kommande tider, och en för alla och alla för en stå derför, om sådant framdeles skulle fordras. – Riksråden säga särskildt, jemte det de erkänna hertigen för den förnämste i regeringen och lofva honom ”all tillbörlig trogen rättrådighet, ödmjukhet, ärevördning och välvillig tjenst” – ”dock den ed, trohet och lydnad, hvarmed vi och alla ständer konungen förbundne äro, oförkränkt”36)Stiernman I, p. 390 ff. – Föreningen ingicks af hela rådet utom Clas Fleming och Axel Lejonhufvud, hvilka, med Sigismunds goda minne, opererade på egen hand..

Så som denna öfverenskommelse var affattad, kunde man tro, att interimsstyrelsen skulle föras kollegialt af hertigen och rådet. Ty om ock den förre erkänts såsom styrelsens chef, var han dock bunden att inhemta rådets samtycke. Men de rådande förhållandena böra vid fördragets tolkning icke förbises. Rådet blef icke härigenom förvandladt till en permanent konselj, det omgaf icke hertigen, utan sammanträdde blott på särskild kallelse. Redan derföre kunde rådets ständiga deltagande i regeringsärendena icke ens hafva varit förutsatt. Det var dessutom blott för ”riksens saker”, som hertigen var förbunden påkalla rådets medverkan. Huruvida detta uttryck hade en tillräckligt stadgad betydelse i afseende å begränsningen af de på rådets samtycke beroende frågor, kan väl betviflas; man vet ju att äfven långt senare olika åsigter yppats om hvad med ”riksvårdande ärenden” bör förstås. Men antagligen menades här med riksens saker alla sådana angelägenheter, som angingo hela riket gemensamt eller betydande delar deraf, hvaremot frågor, som gällde blott kommuner, korporationer eller enskilda, icke hörde till denna kategori och således kunde af styrelsechefen, hertigen, ensam afgöras. I alla fall borde rådet icke haft skäl att beklaga sig öfver den ställning, som härigenom åt detsamma inrymdes; ty under ingen af de tre Wasakonungarne hade riksrådet haft sig tillförsäkrad en så stor anpart i makten som nu. Huruvida den solidariska ansvarigheten, en för alla och alla för en, ansågs farlig, är svårt att nu bedöma. Att detta af Carl införda och äfven i riksdagsbesluten tillämpade uttryck dock väckte uppmärksamhet, finner man deraf, att Sigismund kallade det ”hertig Carls foglenät.” Vi mena, att hertigen under de svåra strider han för upprätthållandet af fadrens politiska skapelse hade att bestå, stundom med skenet af illegalitet emot sig, väl|97| behöfde iakttaga den försigtigheten, att uttryckligen ställa råd och ständer i solidaritet med sig.

Den ifrågavarande regeringsordningen, som vid marknaderna kungjordes för allmänheten, blef ej till blott på pappret. Flera, endels ganska långvariga rådsmöten höllos. Arbetssättet var det förut vanliga: rådet emottog skriftliga propositioner och afgaf deröfver sina betänkanden. När betänkandet afvek från hertigens åsigt, sökte han stundom genom återremiss öfvertyga rådet, stundom åter följde han utan vidare dess skiljaktiga mening37)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Bland annat synes mycken debattering hafva egt rum angående Upsala concilium38)Werwing a. a.anfört arbete I, p. 128, 131., till hvilket hertigen ville hafva ständerna sammankallade, och att hela rådet skulle närvara, hvaremot detta ansåg några rådspersoners närvaro tillräcklig och saken för öfrigt böra öfverlemnas åt presterskapet. Resultatet blef en sammanjemkning, sålunda att conciliets beslut, utfärdadt i hertigens, rådets, biskopars och menige presterskapets namn, utsändes med emissarier till landsorterna, för att erhålla representanters för de öfriga stånden bekräftelse39)Wingqvist a. a.anfört arbete p. 113 f.. åtskilliga vigtiga förordningar, bland andra en som reglerade instansväsendet i rättegångar, intyga att denna interimsstyrelse icke endast iakttog en afvaktande hållning. Vid förordningarnes utfärdande iakttogs formen: Vi Carl etc. och vi underskrifne Sveriges rikes råd etc.40)Se i Stiernmans Ekon. förf.författningar de under denna tid emanerade stadgar.; hvilken form angifver rådets medregentskap. Äfven nu uppdyker frågan om permanent tjenstgöring i rådet: i svar på riksrådens hemställan, Januari 1593, om deras ”förfodring” då de reste i allmänna värf, föreslog hertigen, att tre ordinarie rådsmöten årligen|98| skulle hållas, på våren, hösten och vintern, samt att alltid ett visst antal rådspersoner skulle tre månader i sender tillstädesvara hos honom, för att biträda vid administrationen41)Runboms a. anteckn.anförda anteckningar. Måhända var det någon dunkel farhåga hos rådsherrarne, att en intimare samverkan med hertigen skulle förminska deras auktoritet, som föranledde dem att lemna det föreslagna arrangementet beroende.

Omedelbart efter Sigismunds ankomst till riket framlemnades till honom (5 Oktober 1593) af hertigen och rådet en skriftlig uppsats på de punkter, öfver hvilka man önskade af honom en bindande försäkran. Huru konungen i det längsta sökte att, isynnerhet såvidt det gällde religionsfrågan, komma ifrån saken med ett sväfvande non possumus; huru dessa, först af Carl och rådet gemensamt, sedan af rådet ensamt bedrifna, underhandlingar dock omsider lände derhän, att Sigismund gaf vika och tillochmed stadfästade Upsala mötes beslut, det tillhör ej oss att teckna. Vi påpeka blott, att under hela denna tid icke blott rådets ställning var sväfvande, utan ock ett slags interregnum egde rum: aftalet mellan Carl och rådet rörande interimsstyrelsen hade i och med konungens ankomst upphört att gälla, men ingen annan positiv styrelseform i stället inträdt. Vid kröningsriksdagen, Februari 1594, emanerade omsider en hel serie af statshandlingar. Konungens ed är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagens föreskrift i IV kap. Kg.B.Konungabalken Den 4 §, rörande styrandet med råds råde, är sålunda formulerad: ”Desslikes vill jag ock med högborne furstes och herres hertig Carls och Sveriges rikes råd mitt rike Sverige styra och råda etc.”42)Stiernman I, p. 406. – De af Stiernman anförda texter sakna i sjelfva verket icke felaktigheter; utan tvifvel föreligger äfven här ett erratum..|99| Att meningen dock icke kunde vara en samregering med hertigens och rikets råd, utan en styrelse med hertigen och riksrådet såsom rådgifvare, tro vi oss kunna taga för afgjordt.

Märkvärdigt är, att rådets ed, oaktadt de politiska förändringar, som egt rum och som bordt föranleda en återgång till VIII kap. Kg.B.Konungabalken befinnes vara till innehållet mera öfverensstämmande med det i Örebro 1540 gifna formuläret, än med det lagliga. Trohet, tillgifvenhet, oväld, rättvisa, tystlåtenhet utlofvas, det är ungefär allt. Af de politiska bestämningarne i den lagliga rådsedens andra moment finnes här intet. Men man skulle säkerligen misstaga sig, om man tydde denna omständighet såsom ett bevis derpå, att konungen ville hålla rådets befogenhet lika inskränkt, som den varit under hans företrädare. En sådan tydning motsäges bland annat deraf, att konungen i sin strax förut afgifna försäkring för ridderskapet och adeln lofvat, att vid utnämnandet af riksråd inhemta samtliga riksråds medbetänkande43)Stiernman I, p. 395., hvilket ju innebar en utsträckning af rådets kompetens. – Man måste derföre anse rådsedens anförda beskaffenhet helt enkelt härleda sig deraf, att lagens stadganden förbisågos: man saknade på denna tid vanan af noggrann lagtillämpning, isynnerhet på den offentliga rättens område.

Nämnda försäkran inrymmer ock andra inskränkningar i konungens makt. Jemte det han äfven här förbinder sig att regera med råds råde, lofvar han att ”för det att de (riksråden) troligen och såsom deras ed kräfver efter deras bästa förstånd råda och förmana, icke till dem någon onåde eller misshag fatta; ej heller i allmänneliga och vigtiga riksens saker utan deras och samtliga ständers råd och samtycke något besluta eller företaga.” – Bland|100| förtjenstfulla detaljbestämningar är den, att han lofvar betrygga fritt lagmansval i hvar lagsaga enligt lagboken, dock bland sådana personer inom eller utom rådet, som dertill skäliga och lagfarna äro44)Stiernman I, p. 395.. – Naturligtvis är denna försäkran ej njugg i afseende å adelns privilegier; bland annat tillerkännes adelsmännen snart sagdt monopol på alla bättre domare-, förvaltnings- och militära tjenster. Ty upphofvet till denna handling är utan tvifvel att sökas i den af Erik Sparre författade skrift: Postulata nobilium, som kort efter Sigismunds ankomst från Polen hade blifvit af rådsherrar och adelsmän till honom ingifven.

Sigismunds ”kröningshandling”, affattad i samma anda som hans ed, äfvensom de öfriga obligationer och eder, som vid detta tillfälle afgåfvos, kunna här gerna förbigås45)Hos Stiernman I, p. 411, är i sammanhang med berörda handlingar en försäkring för riksens ständer upptagen, jemväl daterad Februari 1594, hvilken innehåller en temligen fullständig regeringsform, tillämplig äfven för de tider, då konungen vore frånvarande. Enligt denna skulle bland annat ett riksråd, såsom riksskattmästare, med biträde af tvenne andra riksråd förvalta och svara för skattkammaren; öfverste kanslern med två riksråd förestå kansli och arkiv, samt två riksråd såsom kammarråd öfvervaka uppbörden. Drots, marsk och amiral förklaras för rikets höga embeten o. s. v. Under konungens frånvaro skulle hertig Carl, såsom varande arffurste, med riksrådets råd förestå regeringen. – Detta dokument är emellertid intet annat, än ett bland förslagen, som uppgjorts för styrelsens reglerande; just den punkt, som bestämmer om regeringen under konungens frånvaro i Polen, bevisar detta. Ty hade denna försäkring verkligen emanerat, och än mera, såsom deri säges med ständernas medverkan, så hade de vidlyftiga trakasserier icke kunnat uppkomma, som före konungens afresa och ännu långt efteråt rörde sig kring åstadkommandet af en regeringsinstruktion för hertigen och rådet. – Den af Stiernman under 10 Juli 1594, ibidem p. 423, intagna regimentsordning för hertig Carl och rådet är likalitet annat än ett projekt. – Jfr rörande denna kritik Wingqvist a. a.anfört arbete p. 118 f. noten..

Det förefanns således nu vissa grunder för styrelsesättet. Såtillvida hade rikets författning tillochmed gjort ett betydande framsteg, att konungen erkänt sig i alla vigtigare frågor bunden att för sina åtgärder inhemta rådets och ständernas samtycke. Härigenom hade äfven rådets kompetens erhållit en något bestämdare karakter46)Vi måste dock erkänna, att vi hysa tvifvel äfven angående autenticiteten af den refererade försäkringen till adeln. Geijer a. a.anfört arbete II, p. 317, har ansett den för äkta. Men den omständighet, att hertig Carl, som dock utöfvade så stort inflytande vid kröningsmötet, alldeles icke omnämnes i dokumentet, oaktadt deri bestämmes om konungamaktens inskränkning genom råd och ständer, föranleder oss att förutsätta möjligheten deraf, att äfven denna försäkrings lydelse blott är ett af Sparre insinueradt projekt. Det visade sig ock, att frågan om adelns privilegier ännu efter kröningen icke ansågs afgjord. Jfr Wingqvist ibidem..

Men dessa försäkringar och eder blefvo blott en ”papperskonstitution.” Ty deras bestämningar förutsatte konungens vistelse inom riket; och Sigismund ville deremot med det snaraste efter kröningen återvända till sitt stora och katolska konungarike Polen. I flera månader underhandlades det förgäfves om en regeringsform eller styrelseinstruktion till ledning för hertigen och rådet efter konungens afresa. Denne och rådet blefvo snart ense, Kalmare-stadgan af 1587 tjenade dem till mönster. Men hertig Carl, som man hvarken kunde eller vågade skjuta åsido – man hade erfarit hans popularitet och inflytande hos ständerna, – förkastade sådana förslag. Han ansåg sig i arfföreningen ega laglig grund för anspråket, att såsom riksföreståndare med råds råde handhafva styrelsen, och samtyckte derföre icke, att blott såsom en primus inter pares jemte riksrådet sköta regeringen. Och han ville ej mindre att konungen skulle befullmäktiga honom såsom|102| riksföreståndare, än ock att ständerna skulle sammankallas för denna styrelsefrågas afgörande. Härom hvälfde sig förnämligast negociationerna. Men konungen, som af sin jesuitiska omgifning lärer hafva erhållit det vackra rådet, att lemna hela styrelsefrågan obestämd, då han under derigenom uppkommande anarki lättast blefve herre öfver det hela, afreste slutligen utan att den vigtiga frågan erhållit någon lösning. Då den ärelystna fraktionen inom rådet – de hörde nemligen icke alla till Erik Sparres parti – sålunda icke uti en bestämd hållning hos konungen erhöll det erforderliga stödet för sitt program, förenade den sig med det öfriga rådet och afgaf, då konnngen redan skulle afsegla från Elfsnabben en skrift, innehållande icke blott en förpligtelse till trohet mot konungen, utan ock ett erkännande af hertigen såsom rådets förman och rikets föreståndare47)En utförlig framställning af dessa konflikter läses hos Werwing, a. a.anfört arbete I, pp. 231–265.. Denna qvasi-frivilliga anslutning till hertigens åsigter var, hvad man kallar, att taga skeden i vackra hand. Erik Sparres och hans vänners stolta planer hade således strandat.

Någon norm måste emellertid fastställas för riksstyrelsen under konungens frånvaro. Öfverläggningar härom vidtogo genast och resultatet deraf blef en förening mellan hertigen och rådet, den 2 September 159448)Stiernman I, p. 430 ff., som i hufvudsaken, nemligen hvad angår deras inbördes förhållande i afseende å styrelseärendena, fullt öfverensstämmer med den af oss p. 95 refererade förening den 8 Januari året förut, och hvars innehåll således icke behöfver vidare angifvas. Vi bemärka blott den lilla differensen att, då hertigen i den tidigare traktaten kallats den förnämste i regeringen, så erkännes han nu såsom rådets förman och|103| rikets föreståndare. Föreningen förklarades gälla tilldess närmare förordnande af konungen erhållits.

Denna regerings ställning blef dock ganska vansklig i många hänseenden. Den var icke af konungen ratificerad. Han hade tvertom genom hemliga fullmakter gjort de ståthållare i de skilda länen, som voro utsedde bland hans anhängare dels inom dels utom rådet, oberoende af den utaf hertigen ledda styrelsen49)Geijer a. a.anfört arbete II, p. 323.. Svårast verkade dock söndringen inom sjelfva styrelsen, enär de mestbetydande rådsherrarne icke uppriktigt anslöto sig till hertigen, utan i sjelfva verket fortfarande rufvade öfver sina tidigare planer. Hvardera partiet yrkade hos Sigismund på utfärdandet af en bestämd styrelseordning, men förgäfves.

Provisorium måste upphöra, men huru, detta var nu tvistefrågan. Rådet ville att konungens beslut skulle inväntas; hertigen ville vädja till ständerna. I sjelfva verket hade de olägenheter, unionsförhållandet medförde, endast kunnat af konungen och ständerna gemensamt undanrödjas. Sådan ställningen nu var, blef ingen kompromiss i författningsväg möjlig. Men då förelågo endast tvenne utvägar: att förbi konungen och mot hans vilja förskaffa styrelsen auktoritet genom ständernas understöd, hvilket var att beträda den revolutionära vägen; eller att fortfara med den provisionella regeringen, som af konungen hvarken erkändes eller förnekades, men i hemlighet motarbetades och underminerades; hvilket måste föra fäderneslandet till splittring och anarki. – Rådet protesterade emot ständernas inkallande; hertigen nödgade det genom hotelser, att med honom underskrifva riksdagskallellsen. Man påminne sig härvid, att denna styrelse förbundit sig till inbördes solidaritet.

Med denna riksdag i Söderköping, der ständerna utsågo hertig Carl till riksföreståndare och i allo bekräftade merberörda förening om styrelsen50)Stiernman I, p. 438. – Riksdagsbeslutet är utfärdadt af hertigen, rådet och ständerna gemensamt. – Det var till denna riksdag, som krigsbefälet första gången blef kalladt. Wingqvist a. a.anfört arbete p. 127., begynner serien af de ständermöten, vid och med hvilka Carl genomdref sin vilja emot Sigismund och unionspartiet. Väl hade rådet ännu vid nämnda riksdag förhållit sig temligen passivt, och särskilda beslut fattades der, för att betrygga styrelsens gång. Men söndringen inom densamma tilltog. Rådets ställning både såsom medregent och rådgifvare blef ohållbar. Vid ett tillfälle var det väl hertigen, som skenbarligen gaf vika: då rådet motsatte sig hans yrkande på väpnadt inskridande mot Clas Fleming, afsade han sig regeringen, November 1596. Från konungen ingick kort derpå en skrifvelse, deri styrelsen öfver Sverige under hans frånvaro uppdrogs åt rådet ensamt51)Om den polska legationen i Stockholm och underhandlingarne emellan konungen och hertigen, samt om konungens skrifvelser till Sveriges inbyggare för att stämma dem emot Carl, se Werwing a. a.anfört arbete I, p. 300–321.. Men rådet saknade alla medel, att förskaffa detta förordnande giltighet. Ty hertigens afsägelse var ännu icke ett faktum: han hade tillika förklarat sig blott i ständernas händer kunna nedlägga det af dem emottagna riksföreståndareskapet.

Då rådet motsatte sig ständernas sammankallande, åberopande konungens deremot ingångna förbud, utskref hertigen ensam riksdagskallelsen. Det blef nu en stridig appell till nationen: från konungen och rådet mot, från hertigen för riksdagens besökande. Ingendera parten sparade på agitationer. Riksdagen försiggick, om ock ej talrikt besökt. En stor del adel hade uteblifvit; af rådsher|105|rarne infann sig blott en. En del af de öfrige afläto en skrifvelse till ständerna, som uttrycker deras, resp. konunga- och unionspartiets, uppfattning af den uppkomna statsrättsliga konflikten och hvarur vi derföre anföra några utdrag: ”– – – Hvad förenämnda möte vidkommer, ändock vi i allo måtto gerna vele laga och lämpa oss efter Hans Fursteliga Nådes vilja och begäran, icke desto mindre hafva vi måst taga denna resa i stort betänkande och som vi förhoppas icke utan skäliga och tilbörliga orsaker, såsom till det första, att om sammankallelsen icke är till det ringaste vordet berådslaget eller riksrådets betänkande dertill fordradt, hvilket likväl efter Sveriges beskrifna lag och Söderköpings beslut med rätta ske borde. Dernäst så är denna utskrifning icke skedd efter detta och andra konungarikens lofliga bruk och sedvana, det eder sjelf väl är veterligt, – – – sedan H. F. N. sig regeringen uppenbarligen i Stockholm afsagt hade, och konungen sjelf derom veta låtit. – – – Dessutom så finnes ock i sammankallelsen ett tungt och besvärligt vilkor, att den som icke dit kommer skall vara aktad och hållen för konungens orättrådige och otrogne man och fäderneslandets förderfvare – – – Så ändock konungen och de som i dennes stad förordnade äro hafva makt och myndighet, när så behof göres och riksens tarf icke annars vara kan, att utskrifva riksdagar, så bör det dock likväl ske med tidigt råd och förbetänkande lagligen och skäligen; och likasom allmänneligt beslut icke bör ske af tvång eller räddhåga, alltså bör icke heller någon tvingas allmänneliga fria samqväm att besöka, mycket mindre hotas och undsägas. Hvad oss tillkommer så äro vi ock icke heller till för:daförutnämnda möte kallade vordne på det sätt, som med rådspersoner såväl här som i andra konungariken plägar vara brukligt, utan allena sjelfva stämningsbrefvet med en blott öfverskrift tillskickadt, och kunna nogsamt både deraf såsom|106| ock eljest förnimma, att H. F. N.Hans Furstliga Nåde föga eller intet är om vårt råd tillgörandes, såsom H. F. N.Hans Furstliga Nåde sjelf lät sig höra den tid H. F. N.Hans Furstliga Nåde senast drog ifrån Stockholm, tillvitandes oss bland annat, att vi, icke stå vid förening och afhandling, det vi dock (Gud dess lof) veta oss alldeles frie för; dessförutan förnimme vi att många bruka sin otillbörliga mun på oss och lägga oss många lyten till, vi stå efter regeringen och vele hafva en konung i hvar landsända. – – – Så hafva vi ock derhos haft i betänkande, att der man på detta sätt skall besöka möten, vill på en annan tid visserligen följa, att sjelfva konungarne, när dem synes något att ställa i verket, antingen i andliga eller i verldsliga saker, taga de af denna ordning och process tillfälle och efterdöme; hvad sedan derefter vill följa, kan hvar förståndig man väl besinna. Härförutan är ock nu i dessa dagar konungens stränga förbudsbref kommit. – – – Vi bedja de gode herrar och män, att I vele hos högbemälde furste och eder sjelfva samt alla andra hafva oss till det bästa ursakade.” – – – Söndringen, som uppkommit i riket, ville de gerna hafva afskaffad, dock icke med våldsamma medel. Man borde derföre icke sådan vidlyftighet begynna, utan heldre bruka bud och underhandling hos konungen. ”Sker det annorlunda, så kunna vi intet annat se, än en stor oändlig vedervilja och missförstånd emellan konungen och fursten och tilläfventyrs ett odödligt hat och krigsvidlyftighet emellan dem och deras efterkommande. – – – Förse oss vidare, att de gode män samt andra flere, som nu på för:daförutnämnda möte stadde äro, alla sådana rådslag och beslut, som förorsaka någon vidlyftighet och oro här i vårt kära fädernesland, vele undvika; hvar annorlunda sker hafve vi deremot protesterat, att för Gud och hela verlden vara ursäktade för all den olycka, som der kan efterfölja. – – – Begäre slutligen att få blott|107| njuta Sveriges lag och beskrifna privilegier samt hus och hemfrid öfver oss och allt det oss tillhör” etc.52)Acta Historica efter Runboms a. anteckn.anförda anteckningar.

Vid en objektiv granskning af denna rådets skrifvelse ur rättslig synpunkt, torde man icke kunna frånkänna densamma all befogenhet. Enligt föreningen af den 2 September 1594 hade ju hertigen förbundit sig, att icke afgöra ”riksens saker” utan rådets samtycke. Derefter hade visserligen Söderköpings riksdagsbeslut förklarat. honom för riksföreståndare, men samma beslut hade ock i afseende å rådets ställning bekräftat nyssberörda förening. Att nu sammankallandet af riksdag måste hänföras till ”riksens saker”, torde väl ej kunnat bestridas. I denna del hade således rådet, hvars bifall till riksdagens utskrifvande icke inhemtats, giltiga skäl för sin protest. Hvad de anföra om hertigens obehörighet att kalla ständerna, sedan han allaredan offentligen afsagt sig regeringen, är mindre motiveradt, enär hertigen vid denna afsägelse förklarat, att den för att blifva giltig komme att ske inför ständerna, de der hade anförtrott honom riksföreståndarevärdigheten, och således åtminstone sjelf betraktade sig såsom innehafvare deraf ännu vid riksdagens utskrifning. Mera skäl hade rådet haft, att i detta afseende åberopa den Sigismunds skrifvelse, genom hvilken hertigen blifvit af konungen utesluten ur regeringen. Men man måste antaga, att de icke vågade gifva detta förordnande publicitet inför riksdagen, som utan tvifvel deraf hade ännu mera uppretats emot konungen. – Anmärkningen emot de i riksdagskallelsen intagna hotelser är säkerligen principielt befogad; hvaremot sättet för rådspersonernas inkallande till riksdagen kan anses af mera underordnad beskaffenhet. Rådets erinran derom, att en engång medgifven anomali lätteligen skapar ett vådligt prejudikat är ej heller obe|108|rättigad, ehuru den under så upprörda tider, som dessa, förefaller något sökt. Att konungens stränga förbudsbref blott i korthet, utan något eftertryck, omnämnes, torde beteckna, att rådet likasom blott på försök vågade åberopa konungens auktoritet. Hela deras skrifvelse hade väl varit obehöflig, derest de med utsigt till framgång kunnat uppträda inför ständerna med uppmaning att skingras, på grund af sagde kungliga bref. Men erfarenheten hade redan visat, att hertigens påbud om riksdag i de flesta landsdelar vunnit mera gehör, än detta den frånvarande monarkens förbud deremot.

Korteligen: så mycket, åtminstone formella, rättsgrunder måste man tillerkänna rådsherrarnes ifrågavarande uppträdande, att de icke för denna handling, i och för sig tagen, bordt anses straffvärda.

Deras utevaro från mötet väckte först mycken tvekan hos de närvarande ständerna, huruvida de det oaktadt kunde skrida till afgörande af de förelagda ärendena. Rådsherrarne uppmanades ytterligare att komma. Men efter en veckas fåfäng väntan måste ständernas tvekan slutligen gifva vika för stundens kraf; dock anfördes i riksdagsbeslutet: ”hade vi samt och synnerligen gerna sett, såsom ock visserligen förmodat och förväntat, att flere utaf riksens råd hade kommit här tillstädes, der nu allenast en af dem detta möte besökt hafver. Ty der som skall om riksens angelägna tarf något fullkomligt gilt och stadigt rådslås och beslutas, der ega af alla ständer och ju förnämligen riksens råd tillstädes vara”. Derefter upptagas de vigtiga skäl, som förmått ständerna att ändå fullfölja den uppgift, som förelåg för denna herredag, jemte det – påtagligen till bemötande af rådsherrarnes ofvan refererade skrifvelse – uttryckligen förklaras, att man icke tänkt vid mötet förhandla något, som skulle strida emot religionen eller troheten mot konungen, eller som vore fäderneslandet|109| till någon skada, ”än mindre det som oenighet eller inbördes upplopp och blodsutgjutelse kunde af sig föda”53)Stiernman I, p. 443..

I femte punkten af riksdagsbeslutet heter det, att man visserligen förnummit, att konungen uppdragit rikets styrelse åt riksrådet; men att, då hertig Carl är äldste myndige arffurste, och då konungen sjelf i Upsala hade lofvat förestå regeringen med hertigen och riksrådets råd, ”så bör ock ingen, hvarken för eller bredvid H. F. N.Hans Furstliga Nåde dertill satt och betrodd vara; ej heller vilja vi känna någon god, som dertill för H. F. N.Hans Furstliga Nåde framhafvas skulle, uti konungens frånvaro, den vi någon hörsamhet bevisa vilja eller kunna. Dessutom så plägar ock mångas regering sällan lyckas eller länge beständig och enig vara”. – – Ty såsom Sveriges lag förmår, att ej flera än en konung må i Sverige regera, så bör ej heller flera än en i konungs ställe regeringen med riksens råds råd förestå”54)Ibidem p. 447 f..

Vi hafva anfört detta, för att visa hvilken ständernas åsigt var om rådsinstitutionens rätta uppgift: rådet hörde ovilkorligen till representationen såsom dennas förnämsta led; men hvad regeringen vidkom, så egde rådet ej att deri deltaga, endast att konsultativt bistå den regerande. Det är ett uttalande i princip; men, såsom gjordt af ett ständermöte, af hvilket riksföreståndaren bekräftades i sitt mandat, tillika en ändrande förklaring af den mellan hertigen och rådet 1594 afslutade förening om riksstyrelsen; ty enligt denna var rådets ställning i regeringen icke blott konsultativ.

Såsom ett förebud till domen i Linköping framstår den af ständerna på hertigens förslag vidtagna bestämning, att enhvar, som icke inom sex veckor biträdt besluten i Arboga – hvilka i hufvudsak endast bekräftade Söder|110|köpings riksdagsbeslut, – den ville ständerna ”akta och hålla för riksens oroliga och afsöndrade lemmar, hvilka hertig Carl med riksens råds råd och menige ständernas tillhjelp, efter noggrann undersökning och förmaning, makt hafva skall tillbörligen att straffa låta, på det att riket icke ytterligare skada af sådan oenighet taga skall”.

Strängheten i detta beslut ådagalägger, att man hos unionspartiet inom rådet, mot hvilket det påtagligen syftade, misstänkte helt andra afsigter, än det blotta uteblifvandet från riksdagen och den i anledning deraf aflåtna skrifvelsen kunde vidhandengifva, – misstankar som snart besannades.

Också bör det ej förbises, att i sjelfva verket söndringen emellan hertigen och rådet endast i ringa grad berodde på en skiljaktig uppfattning af den närmast liggande rättsfrågan. Grunden låg djupare än så. Hertigen leddes i hela sitt politiska handlingssätt af öfvertygelser och idéer, som för rådet dels voro fremmande, dels mer eller mindre likgiltiga. Hertigen arbetade på befästandet af sin faders reformationsverk och katolicismens utrotande från Sverige. För desse rådsherrar, som samtyckt till Johans liturgi, befrämjat Sigismunds val till konung i ett katolskt land, och icke hindrat hans uppfostran i den katolska religionen, intog religionsfrågan icke något framstående rum i programmet. Hertigen såg rikets väl i det ärftliga konungadömets vidmakthållande inom Vasaätten, och betraktade det såsom en oafvislig pligt, att fullfölja fadrens sträfvande för statlig enhet och en fast thron. Och att han slutligen, oaktadt denna legitimitetsprincip, som han omfattade, och i strid med densamma, bekämpade Sigismund, var framkalladt deraf, att dennes beteende såsom Sveriges konung hotade att störta hela Gustafs verk öfverända. Rådet, representanten för idéerna om adelsstorhet, om konungamaktens inskränkning genom de förnämste männens|111| deltagande i styrelsen, kunde upprätthållandet af den gustavianska konungathronens ärftlighet lika litet ligga om hjertat, som den hos Carl framträdande tendensen, att bereda äfven de demokratiska elementen i samhället ett vigtigt inflytande på statsaffärerna.

Det var derföre icke en författningsstrid i vanlig mening, som nu söndrade sinnena, det var en omfattande politisk konflikt, som icke mera kunde biläggas genom kompromiss. Från tvister om rätt, blef det en strid om makt. Och Sigismunds formella legitimitet kunde ej hålla stånd mot Carls öfvertygelse, att det var hans legitima uppgift såsom Vasafurste att, stödd på nationens pluralitet, värna fäderneslandets religion och monarkiens sjelfständighet. Men i denna sammandrabbning måste mellanpartiet blifva det främsta offret, helst detta mellanparti, den ärelystna fraktionen inom rådet, då de sökte medla, icke gjorde det blott för fredens skuld, och, då de anslöto sig till den formella legitimiteten, icke heller gjorde det af hängifvenhet för denna, som de sannolikt helst velat se afskaffad, men väl för att af unionsförhållandet vinna sitt eget mål, den aristokratiska oligarkien.

Den vidare gången af dessa konflikter55)Se Wervings utförliga framställning, a. a.anfört arbete I, pp. 340–420., som slutade med konungens afsättning och en blodig förföljelse mot hans parti, hafva vi ej att följa. Det normala statsrättsliga förhållandet mellan konung och folk hade blifvit rubbadt redan derigenom, att ingen under konungens frånvaro från Sverige tillämplig författning hade kommit till stånd och blifvit behörigen sanktionerad. Hertigen och ständerna blefvo den force majeure, som skulle återinföra ett ordnadt statsskick.

Häraf erhöll ock rättegången emot de af Sigismund öfvergifne rådsherrarne sin egendomliga pregel. De ankla|112|gades såväl för att hafva brutit emot sin rådsed, som ock för sådana handlingar, hvilka i ett eller annat afseende stredo emot hertigens politik eller ansågos hafva åsyftat att nedsätta och skada honom personligen56)En noggrann och kritisk redogörelse för rättegången i Linköping år 1600 skulle ensam fylla en volym. Och det låge utom planen för denna öfversigt, att i detalj ingå på detta ämne. Vi hänvisa till handlingarne i målet, införda i Bilagor till Wervings a. a.anfört arbete pp. 105–216, och i Handlingar rörande Skandinaviens historia XIX, pp. 193–377; och vi erinra här blott om några af hufvuddragen i processen. Hertig Carls anklagelseakt emot rådsherrarne, ingifven till den ständernas kommission, som fungerade såsom domstol, omfattar 25 punkter. Af dessa angå 8 deras enskilda förhållande emot hertigen, eller de olika sätt hvarpå de med ord och gerningar skulle hafva sökt skada honom; 12 punkter upptaga beskyllningar för sådana åtgärder, som varit stridande emot hertigens politik. Endast fem af anklagelserna äro att hänföras till rådsembetets utöfvande, nemligen: att de anklagade varit vållande till Sigismunds uppfostran i katolska läran; att de affallit från Upsala concilii beslut i det de väl visste huru det skulle gått med religionen i riket, om Sigismund fått framhärda med sitt uppsåt, vid återkomsten till landet 1598; att de genom åstadkommande af hat mellan konungen och fursten varit vållande till konungens företag att leda utländsk här emot sitt fädernesland; att de i allmänhet, i stället för att styrka konungen att hålla sin ed mot riket, tvertom bevekt honom att i många stycken handla deremot. – Fyra af de anklagade erkände sig skyldige, bådo om nåd och blefvo förskonade till lifvet. De öfriga fyra protesterade emot domstolens behörighet det hade varit fråga om en internationel domstol – och förklarade sig icke hafva begått något brottsligt. Hertigen framdrog skriftliga bevis för sanningen af sina påståenden. Det oaktadt vidgingo de endast sina förseelser emot honom personligen, och bådo om tillgift derför, men vidhöllo och sökte bevisa, att de i allt öfrigt, som dem påbördats, endast hade handlat i enlighet med den trohet de svurit sin laglige konung, hvarföre de isynnerhet bestredo tillämpningen af VIII och IX kap. Högm. B. L. L.
Domstolen grundade sin dödsdom både på nämnda lagrum och på IX kap. Kg. B.Konungabalken Det sistnämnda var väl stricte tillämpligt, enär hertigen på grund af 1561 års beslut ingredierade i rådet, och dessutom lasteligt tal emot riksföreståndaren ex analogia kunde anses lika straffbart, som dylik förseelse emot konung eller råd. – Men tvifvelaktigt är, huruvida här ett sådant högmålsbrott förelåg, som ofvansagde kapp.kapitel Högm. B.Högmålsbalken omförmäla. Ty hvem var, före Sigismunds afsättning, rikets rätte herre, den faktiskt regerande riksföreståndaren eller den lagligen krönte och hyllade konungen, mot hvilken ännu ingen, icke ens hertigen uppsagt tro och ed? – Man ser, det är den politiska situationen och uppfattningen af denna, hvaraf bedömandet af species facti blir beroende. Det har händt i alla tider, att de, som dömts för politiska brott, desto snarare fått karakteren af politiska martyrer, ju mera domen genom ytterlig stränghet liknat sig till politisk förföljelse. Så har äfven i förevarande fall egt rum. Och dertill torde hafva bidragit, dels att hertigen i åtalet inblandade de personliga oförrätter, han af de anklagade ansåg sig hafva lidit, dels att vid tidpunkten för rättegången Sigismund redan var från den svenska thronen afsatt, och således ständerdomstolen kunde anses à priori intagen emot alla dem, som gjort sak med honom.. Och hvad|113| särskildt brotten emot rådseden vidkommer, är det att märkas, att det icke ens blef fråga om lydelsen af den ed, de anklagade riksråden verkligen svurit, utan man åberopade emot dem rådseden i Landslagen. Det påstods, att de i stället för att styrka konungen att hålla sin ed mot riket, tvertom bevekt honom att i många stycken handla deremot, – således ett åsidosättande af just detta andra moment i rådseden, som redan Gustaf I derifrån uteslutit. Regenterne hade velat inskränka rådets myndighet genom borttagande af dess uppgift att kontrollera konungen; nu, då det faktum förelåg, att konungen förklarats kronan förlustig, lades det riksråden till last, att hafva underlåtit sagde kontroll. – Om detta var en anomali, så skönjes deri tillika en politisk nemesis: de anklagade riksråden hade åstundat, att ej blott bringa till giltighet hvad rådsedens andra moment förut ansetts innebära, men isynnerhet att draga deraf de konseqvenser, som på Kalmareunionens tider stadgat rådets makt. Nu tolkades detta lagrum för dem ur synpunkten af folkets intressen. Mot|114| anspråken på makt framstod yrkandet på ansvarighet. Och derföre kunde ej den legitimitetens sköld, som de buro framför sig, rädda dem från att krossas af domen och hämnden.

III Kapitlet.

1602–1634.

Alltsedan rådsherrarnes uteblifvande från mötet i Arboga 1597 hade rådsinstitutionens verksamhet varit i det närmaste suspenderad. Vi hafva sett, huruledes ständerna först hyste tvifvel angående sin befogenhet, att utan riksrådet afgöra herredagsärenden. Det måste emellertid ske ej blott vid Arbogamötet, men äfven vid de följande riksdagar, vid och med hvilka hertig Carl genomförde sitt program emot Sigismund och hans parti. Riksrådet var å dessa möten antingen alldeles icke eller högst fåtaligt representeradt1)Stiernman I, pp. 452, 464, 472, 480 upptager visserligen äfven riksrådet såsom deltagande i besluten i Stockholm 1597, Vadstena 1598, Jönköping och Stockholm 1599, men detta är icke exakt. Jfr. Wingqvist a. a.anfört arbete p. 144–164. . Detta förhållande kunde ej undgå att utveckla de fyra ståndens betydelse för riksdagen, i samma mon som det minskade riksrådets öfvervigt vid densamma.

Genom exekutionen i Linköping och flera rådsherrars frivilliga landsflykt2)Jfr. Geijer a. a.anfört arbete II, p. 355 och Ugglas rådslängd. , var riksrådet upplöst. Men dervid kunde det dock ej förblifva. Då ständerna första gången efter de svåra oroligheternas stillande åter sammanträdde, i Stockholm 1602, beslöts, att rådsherrar åter skulle utnämnas ”efter intet regimente kan vara utan råd, och H. F. N.Hans Furstliga Nåde icke möjligt är, allena om alla saker så beställa, som det sig bör”3)Stiernman I, p. 536.. Hertigen hade, af skäl att han ännu icke|116| var konung, endast riksföreståndare, till ständerna öfverlemnat att namngifva de personer, som de ville hafva i rådet, men ständerna bådo honom sjelf utse dem. Han utnämnde då tolf i riksdagsbeslutet uppgifna riksråd, med hvilka ständerna förklarade sig väl tillfreds; liksom ock med de sex tillika utsedde hofråd. Af de tolf riksråden förordnades de fem främste till riksdrots, riksmarsk, riksamiral, rikskansler och riksskattmästare4)Hos Stiernman I, p. 536, finnes på detta ställe en lucka. Beslutet läses fullständigt i Bilagorna till Wervings a. a.anförda arbete – I sjelfva verket blefvo vid riksdagen blott fyra af riksembetsmännen utnämnde, nemligen Mauritz Lejonhufvud drots, Svante Bjelke kansler, Axel Ryning amiral och Seved Ribbing skattmästare. Hertigen hade föreslagit Anders Lennartson till riksmarsk, men lärer hafva afstått derifrån på adelns uppmaning, och i stället, men först efter riksdagen, utsett Magnus Brahe till denna plats. – Se äfven Sh. Rosenhane, afhandl. om de fem höga riksembetena.. I afseende å dessa riksembeten, som senare erhöllo en så framstående betydelse inom riksstyrelsen, torde vi få erinra, att drotsen (eller drotseten, såsom han länge kallades) och marsken redan i 14:de seklet voro riksembetsmän, samt att dessa funktionärer sedan dess vanligen förekommit, och alltid tillika varit riksråd. Kanslersembetet, äldre än de nyssnämnda, var dock ej jembördigt med dem, förrän Gustaf I 1538 utnämnde en öfverste- eller rikskansler; dock lemnade han embetet obesatt under senare delen af sin regering. Af Erik XIV upptogs ånyo rikskanslers värdigheten. Men amiral och skattmästare förklarades först nu, 1602, för riksembeten5)Jfr. Rosenhane a. a.anfört arbete – I Kalmare stadgar af 1587, hvilka, såsom vi sett, aldrig blefvo en verklighet, hade ock en riksamiral föreslagits. Och i det från samma källa utgångna förslag till regeringsform, som hos Stiernman I, p. 411 ff. är upptaget såsom Sigismunds försäkran till ständerna, förklaras drots, marsk och amiral för de höga riksembetena, jemte det öfverstekansler och riksskattmästare omtalas..

Emellertid stannade man ej vid återbesättandet af riksrådsplatserna, man ville ock hafva uttaladt, hvilken ställning riksrådet rätteligen borde intaga. Enahanda åsigter, som 1597 i Arboga6)Se här ofvan p. 109., gjorde sig äfven nu gällande i detta hänseende. Det sades i riksdagsbeslutet: ”Och efter tillförene mycken villa och oreda deraf kommen är, att de som rådspersoner hafva varit, icke hafva velat allenast råda, som deras embete kräfde, utan ock regera; derföre så hafva vi här beslutit, att deras makt och myndighet skall intet vidare sträcka sig, än som lagboken säger: nemligen, att de skola råda konungen till det som de veta för Gud, honom och hans rike gagneligt och nyttigt vara, och det ej låta för välds skuld, frändsämja, mågsämja eller vänskap. Dernäst så skola de styrka honom till all riksens rätt. Och till det sista, så skola de det allt lönligt hålla, som konungen vill lönligt hafva”.

Vid jemförelse med lagboken finner man dock, att den icke, såsom premissen låter antaga, troget refererats; af det andra momentet äro de vigtiga orden: ”med all deras makt, att han må alla de eder, som han hafver riket svurit, och allmogen honom, väl hålla; och detsamma skola de sjelfva lofva att hålla” uteslutna, och detta, utan tvifvel, icke blott för korthetens skuld, men väl för att bekräfta tolkningen, att rådet skall råda, icke regera7)Geijer a. a.anfört arbete II, p. 366 uppger, åberopande riksregistraturen, att andra mom. af rådseden i L. L.Landslagen skulle hafva fullt ingått i den ed, som riksråden aflade den 23 Aug. 1602. – Vi hafva ej haft tillgång till denna akt, men anse den emellertid icke böra inverka på tolkningen af 1602 års riksdagsbeslut..

Hertigen hade jemväl föreslagit, att sex lifländare skulle i rådet inkallas. Ständerna sade härom: ”och af de lifländske skola ock framdeles några tagas i riksens råd, så många som behof göras kan, och man kan pröfva och|118| befinna dertill vara trogne, tjenlige och nyttige”. Man ville således lemna denna sak till framtiden; hvarvid det ock blef beroende.

Det har af flera författare påståtts, att riksrådet genom 1602 års, nu omförmälda, riksdagsbeslut förvandlades till en beständig rådkammare8)Geijer a. a.anfört arbete II, p. 365. – Naumann, Sveriges grundlagar, andra uppl., inledn. p. LXXXVI. Densamme, Sveriges statsförfattningsrätt I, p. 98. – Nordström, a. a.anfört arbete I, p. 87. – W. E. Svedelius, Om statsrådets ansvarighet, p. 221. – Sh. Rosenhane, Afhandl. om Svea rikes råd, p. 32.. Men det har varit oss omöjligt, att finna någon grund för detta påstående. I riksdagsbeslutet, hvaraf vi här ofvan återgifvit allt som hänför sig till rådet, säges intet ord om rådkammarens permanens, eller att rådet dåmera borde beständigt tjenstgöra. Ej heller har, såvidt vi kunnat utreda, med anledning af riksdagen eller efter dess slut, någon publik akt emanerat, som skulle meddelat ifrågavarande bestämning. Och sjelfva riksdagsbeslutets innehåll ger snarare anledning till den slutsats, att man nu icke ens ville försöka, att af riksråden kräfva permanent tjenstgöring, hvilket flera gånger förut hade visat sig fåfängt, och att derföre de sex hofråden utnämndes, utom de tolf riksråden. Ty om det ålegat de sistbemälde, att ständigt vistas på residensorten, hade konungen icke behöft utse åt sig skilda hofråd för konsultering och biträde i de löpande regeringsärendena.

Om åter ofvansagde påstående reduceras derhän, att rådkammarens permanens, ehuru icke påbjuden i merberörda riksdagsbeslut, likväl genom praxis uppkom såsom en följd af detsamma, så eger detta ej heller grund. Riksrådet var och förblef ännu länge en korporation, hvars medlemmar för det mesta vistades på sina gods i provinserna eller i sina ståthållaredömnen, och blott på skild kallelse sammanträdde till gemensamma möten. Att Carl IX|119| icke ens torde hafva ämnat förvandla rådet till en beständig konselj, framgår af 13 kap. Kg. B.Konungabalken i hans till 1609 års riksdag aflåtna lagförslag; der nämnas de ärenden, som konungen icke eger ensam afgöra, utan för hvilkas behandling han skall förskrifva (= inkalla) riksrådet och sex ombud af hvarje härad9)Handlingar rörande Sveriges historia, Andra serien. Lagförslag i Carl den niondes tid, p. 23 f. . Detta bevisar indirekte, att riksråden förutsattes vara kringspridda i riket; och samma lagförslag, hvilket dock så väsentligt omdanar Konungabalken, förmäler intet om den merberörda permanensen. Och ännu under efterträdarens regering finner man, ända till det preussiska krigets utbrott, riksrådet endast på skilda kallelser inkomma till rådsmöten två å tre gånger om året10)Jfr. Wingqvist a. a.anfört arbete, p. 56. – Abr. Cronholm, Sveriges historia under Gustaf II Adolfs regering IV, p. 393 ff..

En annan sak är, att de fem högste embetsmännen, isynnerhet rikskanslern, som förestod kansliet, och riksskattmästaren, som hade att öfvervaka rikets drätsel, voro genom dessa sina befattningar bundna till tjenstgöring i hufvudstaden, liksom ock de riksråd, hvilka tillika voro kammarråd; det var för dessa speciella embetens skuld, icke i egenskap af riksråd, som deras funktioner voro permanenta, och de bildade ej en konselj, lika litet som de förutnämnda hofråden, hvilkas uppgift torde varit, att biträda i kabinettet, för mindre vigtiga ärenden. När konselj behöfdes, sammankallades riksrådet till möte.

Af några Carls yttranden vill det synas, som om han, sedan riksrådet var åter upprättadt, hade ernat mindre ofta sammankalla ständerna; så säger han om hösten 1602, att det hvarken honom eller riket lägligt fölle, att hvart år utskrifva riksdagar, – och ”derest menigheten skulle alltid|120| spörjas om råd, vore fåfängt att hafva något besynnerligt riksråd, dermed man förtroligen alla saker berådslå och öfverväga kunde”11)Wingqvist a. a.anfört arbete, p. 175, 177.. Emellertid föranleddes han dock, att ganska ofta inkalla riksdag; och dit drogos de vigtigaste frågorna. Stundom hände det dock, att ständerna icke afgjorde en förelagd fråga, utan öfverlemnade afgörandet åt konungen och rådet12)Se t. ex. i fråga om skjutsordningen, 9:de punkten af 1602 års beslut, Stiernman I, p. 538, och, rörande mått, mål och vigt, 7:de punkten i Norrköpings riksdagsbeslut 1604, Ibidem p. 556, samt mandaten i detta ämne 13 Jan. och 7 Maj 1605 i Stiernmans Ekon. förf.Ekonomiska författningar I, p. 492–495, äfvensom Schmedemann a. a.anfört arbete p. 121..

Såsom förnämsta resultat af rådsmötena framstår en mängd förordningar rörande mynt-, vexel- och tullfrågor, isynnerhet under åren 1605–160713)Se de i Stiernmans Ekon. förf.Ekonomiska författningar införda plakat, mandat och patent för dessa år. . Äfven förstärkt rådsmöte förekom åtminstone två gånger under Carls regering, 1602 och 1608, då, förutom rådet, första gången sex biskopar och fjorton adelsmän, den andra gången några biskopar och prelater voro tillkallade14)Wingqvist a. a.anfört arbete, p. 176, 178..

Vid riksdagarne hade riksrådet åter sin plats såsom den främsta länken af representationen. ”Vi Sveriges rikes råd och ständer, grefvar, friherrar, biskopar” o. s. v. lyder ingressen till riksdagsbesluten. Enligt denna formel skulle rådet utgjort den ena och ständerna, alla tillsammans, den andra delen af riksdagen. Dock finner man, att då de fyra stånden afgåfvo skilda yttranden, hvart för sig, så uppträder riksrådet icke skildt, utan med adeln såsom en grupp15)Stiernman I, p. 579, 635.. – Det skulle föra oss för långt, om vi sökte framhålla helst de vigtigaste af de beslut, som af riksdagarne på|121| Carl IX:s tid vidtogos, för att ordna den inre ställningen. Vi erinra derföre blott om tvenne vårt ämne näraliggande åtgärder af statsrättslig betydelse. Arfföreningen i Norrköping 1604 var en så mycket nödvändigare bekräftelse af den under Gustaf I:s tid införda ärftligheten till kronan, som ett oblidt öde hade fogat, att af hans tre närmaste efterträdare tvenne blifvit afsatta, och att, då hans yngste son Carl blef regent, detta skedde på grund af val, med åsidosättande af den fastställda thronföljden; hvartill kommer, att sympatier för valriket nogsamt hade försports inom aristokratien. Vi hafva förut fästat uppmärksamheten derå, att, enligt Vesterås arfförening, till förmyndarestyrelse, der sådan blefve behöflig, skulle utses några af ridderskapet, men att, då arfsrätten under Johans tid, 1569, bekräftades, några riksråd förklarades höra till förmyndarene. Nu deremot, 1604, sades det blott, att förutom hertig Johan och Carls enka, ”några andra af infödde svenske män, som H. F. N.Hans Furstliga Nåde i sitt testamente förordna kan”, skulle förestå regeringen tills Gustaf Adolf uppnått 18 år16)Stiernman I, p. 546.. Rådsherrar voro således icke sjelfskrifne till detta uppdrag.

Den andra åtgärden, som här bör omnämnas, gällde de för adeln och rådet så betydelsefulla förläningarna. 14:de punkten i Norrköpings riksdagsbeslut stadgar: att inga donationer af jordagods må ske utom med sådant besked, att den som erhåller samma gods, skall, när någon förändring i regeringen sker, söka stadfästelse derpå hos den konung eller furste, som i regeringen inträder. Försäljning eller förpantning af donation får ej göras, utan att först hembjuda den till konungen. Dör den, som förläning bekommit, utan manliga bröstarfvingar, skall den återfalla under kronan, och icke gå i bak- eller sidoarf. Men om|122| han efterlemnar dotter, vare öfverheten pligtig förse henne med ärlig brudskatt; och om hon tager en man, som regenten kan godkänna, må förläningen prolongeras på denna och begges äkta mansarfvingar17)Stiernman I, p 559.. Betydelsen af detta beslut, äfven för rådets historia, framstår på en senare tid, då reduktionsfrågan kommer på dagordningen.

Rådets ställning under Carl IX:s regering var i allmänhet sådan den i 1602 års beslut hade utstakats. Carl styrde med råds råde; men då vi säga, att hans energiska personliga verksamhet föga lemnade rådet tillfälle, att utveckla en sjelfständig betydelse, torde härför inga skilda bevis äskas.

Dock visade det sig ännu under denna regering, att aristokratiens politiska planer icke hade dött med de betydande män, som uppburit desamma på Johans och Sigismunds tider. Äfven nu framträdde anspråk på konungamaktens lagliga inskränkande genom en väsentlig utsträckning af riksrådets befogenhet.

Vid 1602 års riksdag hade beslutits, att den svenska lagboken skulle af några förståndige män ”öfverses, corrigeras, förbättras, och efter denna tids och lands lägenhet rättas, och sedan med riksens nyttiga och vedertagna recesser, mandater och stadgar tryckas. Dock skall hon, sedan hon således öfversedd är, förr än hon tryckes, icke allenast uppå en allmännelig riksdag uppläsas, utan ock uti hvar landsända förkunnas”18)Ibidem, p. 538.. Då med anledning af detta beslut föga eller intet blifvit tillgjordt, förnyades det vid Norrköpings riksdag 160419)Ibidem, p. 552.. I lagkommissionen inkallade Carl dels sådana personer, som adeln dertill föreslagit, dels några af sina förtrogne. Emellan de olika elementerna inom kommissionen måste det emellertid hafva kom|123|mit till en brytning, så att konungens män utträdt derur. Sålunda förklaras tillkomsten af tvenne olika lagförslag, det ena, hvilket sedan efter ledamoten Thure Jakobsson Rosengren fått nannet det Rosengrenska, affattadt i aristokratisk anda, det andra uppgjordt under konungens särskilda inseende20)Jfr Posse, Svenska lagstiftningens historia, p. 21 ff. och Nordströms företal till anf.anförda Lagförslag i Carl den 9:des tid p. VIII ff. samt Schlyters företal till Christ. LL.Christofers Landslag p. LXXXVIII..

Vi anföra ur det förra eller Rosengrenska förslaget de stadganden angående riksrådet, som utvisa förslagets politiska syftning. De återfinnas förnämligast i 7 kap. Kg. B.Konungabalken Man fäster sig först dervid, att riksråden skulle utses bland ”de bästa och förståndigaste i riket vara kunna, som till det kallet kunna tjenliga vara.” Var det af förbiseende, som valet ej inskränktes till ridderskapet och adeln? Eller ansåg man adelsmännen så sjelfskrifvet vara de bästa och förståndigaste, att deras sjelfskrifvenhet till rådsembetet ej behöfde i lagen stipuleras? Endera var väl fallet; ty att medgifva rådsvärdighetens utsträckande till ofrälse personer, hade på denna tid varit en anakronism. – Till Landslagens föreskrift, att riksråden skola konungen det råda, som de veta gagneligt vara, tillägges: oansedt att de af konungen rådfrågade vara eller ej. Sedan andra momentet i Landslagens rådsed fullständigt återgifvits, heter det: ”Hvad som hans gode män och råd konungen råda, det riket hans och honom sjelf nyttigt och gagneligt vara kan, det eger han följa och lyda och eljest intet företaga af enskildt råd, utan det med samteliga riksens råd berådslaget och beslutet är, och hvad de i saken råda, det eger konungen utan misshag höra och efterkomma, som sagdt är21)Lagförslag i Carl 9:des tid, p. 277..

Märkeligt är vidare följande stadgande i 28 kap. samma balk: ”Kan ock så hända, att konungen sjelf genom vrång och orättvis berättelse låter någrom afhända antingen jordagods eller annat, utan föregående laga ransakning och dom, då må den, som något ifrån taget varder, klaga deröfver för drotseten, kanslern eller någon i rikets råd och begära att honom måtte blifva derom till rätta svaradt: då bör den, för hvilken sådant klagadt blifvit gifva det konungen tillkänna och ingalunda det dölja eller förtiga; sedan eger konungen genom sina fullmäktige låta svara honom inför riksens råd – – – ” Slutet af detta kapitel lyder: ”Och må konungen ingen antingen i vrede eller eljest beskylla, beskämma eller förtala af sitt råd, ridderskap och adel eller någon annan god man, antingen ensligen eller uppenbarligen, för någon oärlig gerning, med mindre han är lagligen öfvervunnen och dömd, utan der konungen hafver någon af adel eller eljest lagligen att tilltala, då bör det ske för riksens råd eller ock den nämnd som konungen dertill kärar”22)Lagförslag i Carl 9:des tid, p. 295 f..

Åt den gamla bestämningen om lagstiftningsmakten är i förslaget ingen utveckling gifven, och för bevillning är den i Landslagen föreskrifna bevillningsnämnd bibehållen, der är i detta ämne endast tillagdt, att konungen skall med riksrådet öfverväga, huru stor skatt det erfordras23)Ibidem p. 275. – Jfr Järta a. a.anfört arbete p. 343 ff..

Att inrymma riksrådet fullt initiativ, att göra konungen helt och hållet beroende af rådets beslut och dess bifall till hans förslag, att slutligen i vissa fall ställa konungen under rådets dom, – se der tendensen i det Rosengrenska lagförslagets offentliga rätt.

Och då vi ansett oss böra referera detsamma, i dessa delar, har det ej skett för att visa, hvilket mod der dock|125| fanns hos denna tids adelsmän, som vågade hos en så sträng herre som Carl IX påyrka reformer i anförda syfte, men väl för att ådagalägga, hvilket statsskick aristokratien eftersträfvade, oaktadt de förföljelser, för hvilka många ätter varit utsatta – eller måhända just såsom en reaktion emot dessa. I detta lagförslag – som naturligtvis af konungen lades ad acta utan ständernas hörande – har man en förklaring till den aristokratiska ombildning, statsskicket undergick efter Carl IX:s död.

Det lagförslag åter, som konungen sjelf låtit utarbeta, och hvars första balkar24)Kyrkobalken och Konungabalken, se Nordströms anf.anförda företal, p. XXII. förelades ständerna 1609, ställer riksrådet såsom en konselj, såsom konungen undergifna embetsmän och såsom en representativ myndighet. Stadgandena om rådet äro här, i 9 kapitlet, med mycken omständlighet affattade. Rådet skulle bestå af de myndige arffurstarne, de höge embetsmännen, drotset, marsk, kansler, amiral, skattmästare, kammarråd, tygmästare och stallmästare samt tolf af riddare och svenner. Rådseden omfattar ej mindre än 11 artiklar: 1:o) tillgifvenhet för kyrkan, 2:o) att de skola hålla honom för konung, väld hans och allan konungslig rätt styrka; 3:o) och 4:o) att de skola lyda konungen och fullkomna hans bud i allt det som svarligt är för Gudi och mannom samt troget bistå honom med all tjenst, särdeles till landets försvar; 5:o) till hålla allmogen att med god vilja fullgöra sin skattskyldighet; och i de följande artiklarne, som i det hela gälla att styrka konungen till rikets rätt och att hålla sin ed, är detta icke anfördt i allmänhet, utan med upprepande i detalj af de olika delarne af konungaeden25)Lagförsl. i Carl 9:s tid, p. 16 ff., hvilken åter nära öfverensstämmer med IV kap. L. L.Landslagen26)Lagförsl. i Carl IX:s tid p. 13 f. – En likadan upprepning af konungaedens artiklar förekommer jemväl i allmogens ed, 10 kap. p. 19 f.. – I ett skildt|126| kapitel, det 18:de, anföras de orsaker, för hvilka riksråd kunna från embetet afsättas, således ansvarighetsprincipen införd i lagen27)Ibidem p. 32.. I fråga om lagstiftningen är äfven här ingen förändring gjord, men angående beskattning förekommer ett skildt kapitel, enligt hvilket, sedan orsakerna, som berättiga till bevillning, ur LL.Landslagen upptagits, konungen egde med rådet öfverväga, hvad hjelp allmogen må eller kan bäst göra. Men i stället för LL:sLandslagens bevillningsnämnd stadgas, att lagmannen och konungens befallningsman skulle med all allmogen handla om gärden.

Oaktadt äfven detta lagförslag i nästnämnda vigtiga delar vidhänger L.L.Landslagen, förekommer deri dock äfven ett kapitel, som innebär en utveckling och bestämning af representationens uppgift. Det 13:de kapitlet lyder: ”Nu kan konungen något i sinne komma, som honom och hans fosterland gäller: då eger han ej något företaga, handla eller besluta i de saker och mål, som rikets och all allmogens välfärd åhänger, och ej krig begynna, eller fridstånd besluta, ej heller sig i förbund inlåta med utländska konungar, furstar eller städer, utan sitt rikes råds råd och endrägtiga samtycke och allmogens dertill utskickade mäns jaqväde och vetskap. I sådana fall eger konungen sitt råd förskrifva och sex af hvarje härad, två af adeln eller hofmännen, två af presterna och två af allmogen: Hvad de rådslå och besluta, vare gjordt och gilladt öfver allt Sverige”28)Ibidem p. 23. – Vi tillåta oss ännu nämna, att, enligt förslagets 14:de kapitel, konungen icke skulle ega bortgifva grefve- och friherreskap utan all allmogens jaqväde och samtycke, och att 17:de kapitlet stadgar, att för förläning skall göras tjenst. Vidare föreskrifver 42 kap. att ingen frälseman må njuta frälse med mindre han så låter uppföda sina barn, att de i kronans tjenst kunna nyttiga vara. Bland annat säges, att frälseman bör kunna skrifva och läsa: ”svenska och finska, deri han födder är, latin och tyska.”
För vårt yttrande p. 119, att de i hufvudstaden tjenstgörande höge embetsmännen icke bildade en konselj, utgöra de angående desse embetsmäns funktioner såväl i nästberörda lagförslag p. 27 f., som i det Rosengrenska p. 278 f., införda föreskrifter ock ett stöd. Dessa föreskrifter, som utan tvifvel äro ett uttryck af rådande praxis, bestämma nemligen ifrågavarande embetsmäns åligganden för enhvar särskildt, men förmäla intet om en kooperation emellan dem, eller om konsultativa åligganden..

Detta konungens lagförslag blef ej af ständerna antaget. För betraktaren af Sveriges statsrättsliga utveckling saknar det likväl ej sin betydelse. Det bevisar i sin mon, huru behofvet af en klar och bestämd offentlig rätt mer och mer gjorde sig gällande. Och det bevisar, liksom ock det Rosengrenska förslaget, att utvecklingen endast kunde gå i konstitutionel anda, att en oinskränkt konungamakt icke ens af en Carl IX kunde ifrågasättas för Sverige. I begge dessa förslag skönjes visserligen ännu mycken omogenhet, och särskildt har den erfarenhet, ständermötena bort alstra, för ordnandet af folkrepresentationens uppgift, föga blifvit tillgodogjord. Men man möter dock redan ett medvetet bemödande, att skydda statslifvet emot de mäktiges godtycke, att i sjelfva institutionerna skapa garantier. Då det Rosengrenska förslaget i detta hänseende röjer en ensidigt aristokratisk riktning, framträda deremot i det andra principer, som synas åsyfta jemnvigt emellan statsmakterna och äfven till en viss grad emellan de skilda folkklasserna. Man frestas uttala den hypotesen, att, om detta lagförslag blifvit antaget och den vidare utvecklingen skulle hafva fortgått på samma grund, Sverige icke hade behöft ännu i tvenne sekler genomgå adelsvälde, envälde, ständervälde och monarkisk reaktion, för att omsider vinna betryggande jemnvigt i sina statsrättsliga institutioner.

Om organisationsarbetet i Carl IX:s tid ännu hade stannat vid partiella åtgärder, eller förslag som ej genomfördes, så blef vid Gustaf Adolfs thronbestigning ett vigtigt steg taget för ordnandet af Sveriges offentliga rätt. Hans konungaförsäkran, afgifven den 31 December 1611 till de i Nyköping församlade ständerna, närmar sig mera en verklig regeringsform, än någon föregående statsakt af detta slag. Vi hafva icke att här redogöra för dess betydelsefulla innehåll i hvad angår upprätthållandet af rätt och lag i allmänhet, och särskildt medborgarenes okränkbarhet till person och egendom, äfvensom vården om de andliga intressena. Men vi böra anföra de delar deraf, som beröra rådets ställning; de upplysa tillika om den politiska andan i denna författning.

Konungen förband sig: att icke ny lag göra, ej heller gammal lag ändra eller afskaffa, utan riksrådets29)Hertig Johan nämnes i denna urkund städse i förening med riksrådet; men då detta berodde på ett tillfälligt, personligt förhållande, utan att i sig ega någon statsrättslig betydelse, hafva vi ansett oss i vårt referat kunna bortlemna hans namn. och ständernas ja, samtycke och fullbordan; – ”att icke heller låta några på- eller förbud utgå eller ordningar göra, som menige riket angå, det vare sig antingen med krigshjelp, gärder, tullar eller vexlar, eller andra pålagor, samt utskrifningar till rikets värn och försvar, utan riksens råds vetskap och råd och deras samtycke som vederbör”; – att icke betunga ständerna med många herredagar, utan blott då det verkligen behöfves ”och orsakerna till ständernas sammankomst af riksrådet tillförene öfvervägade och samtyckta äro”; – äfvensom att icke begynna krig eller afsluta fred utan riksrådets och ständernas vetskap och samtycke.

Konungen utlofvade vidare:

att regera landet i enlighet med konungaeden sådan den är upptagen i IV kap. Kg.B.Konungabalken;

att till rikets höga embeten, drots, marsk, amiral, kansler, skattmästare och till de öfriga riksråd och kammarråd äfvensom lagmän, samt till ståthållare i landsändarne och de förnämsta befästningar utnämna infödde svenske adelsmän, jemte det äfven till häradshöfdingar helst adelsmän skulle utses; samt att förse embetsmännen med tillbörligt underhåll af kronans län och uppbörd, efter den ordning, som derpå skall med riksrådet göras;

att försörja akademien i Upsala samt biskopar, professorer, pastorer i städerna och skolmästare med sådant underhåll, som han med riksrådet kan pröfva nödigt och möjligt30)Stiernman I, p. 654 ff..

Ett framsteg i statsrättsligt hänseende utgör onekligen denna konungaförsäkran. Främst derigenom att representationens befogenhet fastställdes: på riksrådets och ständernas samtycke skulle lagstiftning, krigsföretag och fredsafslut bero. Hvad med ständerna rätteligen skulle förstås, blef väl ännu icke närmare bestämdt; men en långvarig praxis lemnade dock ledning derför. Vidare var det ett framsteg, att äfven den indirekta beskattningen gjordes beroende af rådets vetskap och råd och deras samtycke som vederbör, om ock sistnämnda uttryck är alltför sväfvande. Och att konungens makt i alla de vigtigaste ärenden sålunda inskränktes, skulle ock kunna erkännas såsom – ett konstitutionelt framsteg. Men der fanns en inskränkning, som röjer den ensidiga tendensen, att framförallt befästa riksrådets inflytande och hvilken under andra förhållanden, än de som inträffade, skulle kunnat leda till olyckliga förvecklingar, nemligen stadgandet, att konungen|130| icke egde sammankalla ständerna utan att orsakerna dertill blifvit af riksrådet godkända. Det är svårt att numera med full säkerhet bedöma, af hvilka motiver och för hvilket ändamål denna ytterliga inskränkning i konungens myndighet infördes. Sannolikt var afsigten dermed, att såvidt möjligt flytta regeringens tyngdpunkt i rådets händer. Man hade i minnet hurusom Carl såsom riksföreståndare i flera år hade styrt riket utan riksråd, men med tillhjelp af ständerna, bland hvilka äfven de ofrälse stånden derunder höjt sig till större politisk betydelse, än för aristokratien kunde vara behagligt. Att nu söka skjuta ständerna åsido, var icke rådligt. Man lät derföre äfven deras rätt komma till heders i den nya författningen; men det syntes dock bäst, att icke lemna konungen öppet att, liksom hans fader, tidt och ofta appellera till ständerna och i dem förvärfva sig en mäktig bundsförvandt. Det ställdes derföre så, att ständerna icke skulle ”med många herredagar betungas” – och att det berodde på riksrådet att afgöra, om och när riksdag behöfdes.

Ur principiel synpunkt kan slik inskränkning icke gillas, korteligen derföre, att ett riksråd, som befann sig i oenighet med konungen, kunde, genom att hindra ständernas sammankallande, sätta sig som en hämmsko emot alla, äfven de nyttigaste åtgärder, hvilka konungen ville genomdrifva och för hvilka ständernas begifvande erfordrades. Hvarförutom rådets egen position blef tryggare, än nyttigt var, då konungen saknade utväg att, rådet ohördan, underställa dess förhållande ständernas bedömande.

Uppenbart är, att denna författning, som man nu förmådde den sjuttonårige thronarfvingen att underskrifva, är ett alster af samma politiska riktning, som röjde sig i magnaternas planer på Johans och Sigismunds tider och som, i trots af alla motgångar, ännu under Carl IX:s maktperiod sökte sig ett uttryck i det s. k. Rosengrenska|131| lagförslaget. Mellan rådsinstitutionen och adeln rådde en solidaritet, som gjorde att det aristokratiska tänkesättet alltid var gynsamt för utsträckandet af rådets myndighet. Adeln kunde således ej annat än gilla ifrågavarande konungaförsäkran. Och att äfven de ofrälse stånden godkände densamma31)Jfr Hallenberg, Gustaf II Adolfs historia I, p. 201 ff., oaktadt den icke blott ökade rådets makt, men ock bekräftade, om ej förstorade, adelns prerogativer, har sin förklaring deri, att adeln i sjelfva verket innehade en, på både intellektuel och materiel öfverlägsenhet grundad, förherrskande social ställning.

Af de öfriga vid Nyköpings riksdag tillkomna handlingar angår oss endast riksens råds obligation af den 4 Januari 1612. Sedan rådet tagit fasta på rättigheten att fritt, och utan fara att väcka konungens misshag, få säga sin mening, upprepas de tre momenten i Landslagens rådsed oafkortade, äfven det andra momentet, som år 1602 hade undergått en väsentlig reduktion; i slutet tillägges en förpligtelse, att med trohet och flit sköta sådana särskilda kall och embeten, som konungen kunde vilja anförtro någon eller några af rådet32)Stiernman, I, p. 662 ff..

Hvad nu beskaffenheten af rådets funktioner vidkommer, återfinna vi således, äfven i den gestaltning statsskicket nu erhållit, de trenne skilda uppgifter, som vi konstaterat redan i Gustaf Wasas tid: rådet var konungens konselj, det utgjorde en del af representationen, och rådsherrarne hade att fullgöra embetsuppdrag. Men dessa funktioner voro numera bestämdare angifna än förut.

Konungen var genom sin ed i allmänhet förbunden att inhemta rådets råd i styrelseärenden; men särskildt ålåg honom, enligt hans försäkran, att meddela sig med rådet i alla beskattningsfrågor: han skulle ej utan rådets vetskap|132| och råd utverka sig vederbörandes bifall till gärder, tullar m. m. För fastställandet af embetmännens underhåll erfordrades rådets medverkan; likaså för bestämmandet af anslag till akademien, skolorna och kulten. Slutligen var riksdags sammankallande beroende på konseljens samtycke.

Hvad angår rådets representativa uppgift, framgår det af konurgaförsäkringen, att rådet numera icke ensamt, utan endast i förening med ständerna utgjorde representationen.

Till embetsmannaväsendet hade rådet såtillvida intagit en närmare ställning, att dess medlemmar enligt sin nyssberörda obligation förklarat sig skyldiga, att emottaga de särskilda embeten, som utom det allmänna rådskallet kunde dem ombetros.

Vi hafva påpekat den tendens till rådsvälde, som röjer sig i Gustaf Adolfs konungaförsäkran. Det kan ej nekas, att de bestämningar der förekomma angående rådet, jemförda med hvarandra, kunnat bereda rådet en laglig möjlighet att föra monarken i ledband. Under förutsättning åter af en kraftfull konung, hvars åsigter skiljde sig från rådets, skulle, såsom vi redan tidigare antydde, konflikter mellan konung och råd kunnat uppkomma, för hvilka en fredlig lösning varit afskuren. Nu gestaltade sig förhållandena så, att det hvarken blef rådsvälde, eller konflikter om makten. Det var konungen, som blef den styrande, hans vilja, som blef den gällande. Men detta icke derigenom att han skulle hafva eluderat eller upphäft författningen, utan derigenom att hans program vann rådets godkännande och att det således blef en fruktbärande samverkan emellan konung och råd, under hvilken de i författningen uppställda skrankorna icke kändes tryckande. Då rådet anslöt sig till konungens åsigter och använde sin ställning till att befrämja hans planer, var det naturligt, å ena sidan, att konungen icke behöfde söka att förändra de|133| i författningen uppställda formerna fär konungamaktens utöfning, och å den andra, att rådet icke fann sig manadt att göra sagde former gällande i den med dem afsedda inskränkande riktning33)”Tantum abfuit, ut Regiae potestati decederet quicquid accessisset Senatoriae, ceu factum quondam vidimus, ut potius haec illius videretur accessio, dum omnibus utraque conniteretur viribus ad publicam patriae salutem et universae gentis Majestatem, quam egregie triumphalis Rex memoriae sustinuit.”la Wilde a. a.anfört arbete p. 636. – Jfr Cronholm a. a.anfört arbete III, p. 35 ff.*Anm. Schönberg a. a.anfört arbete II, p. 8 och Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt I, p. 185 hafva ock citerat detta Wildes värdefulla omdöme, men uppgifvit citatet p. 660. – I den edition af Wilde, som vi begagnat, förekommer det emellertid p. 636..

Men om den författning, som innehölls i Gustaf Adolfs konungaförsäkran, icke blef upphäfven, så stannade det å andra sidan ej blott vid denna början till utveckling af Sveriges offentliga rätt. Den blef tvertom i flera riktningar än vidare utbildad; och rådets ställning blef ej oberörd af dessa reformer.

Vi vända oss först till riksdagen. Hvad riksdagens eller herredagens sammansättning vidkommer, hade riksrådet härförinnan ansetts ovilkorligen höra till representationen. Endast under åren 1597–1600 förekommo herredagar utan riksråd, men man hade då icke uteslutit rådet, utan tvertom uttryckligen erkänt dess sjelfskrifvenhet och uttalat tvifvel om ständernas befogenhet, att utan rådet fatta giltiga beslut. Från och med 1602 var rådet åter en integrerande del af riksdagen. Vi hafva, på sina ställen, framhållit den vid riksdagsbeslutens utfärdande begagnade lokutionen: ”Sveriges rikes råd och ständer” etc. Då nu i 1611 års konungaförsäkran fastställes, för hvilka ärenden konungen måste inhemta rådets och ständernas samtycke, kan detta svårligen uppfattas annorlunda, än att rådet och ständerna tillsammans ansågos utgöra riksdagen, utan af|134|seende derpå, att rådet derjemte kunde hafva andra funktioner. Att lagstiftningen och vissa andra frågor här gjordes beroende af både rådets och ständernas bifall, kunna vi derföre icke betrakta såsom en utsträckning af den myndighet, rådet såsom sådant tillkom, utan såsom ett fastställande af representationens i sin helhet, riksdagens, befogenhet. En annan sak är den ofvan anmärkta bestämningen, att konungen behöfde rådets bifall för att sammankalla riksdag; detta var en utvidgning af rådets makt såsom konselj och bör derföre, enligt vår mening, icke sammanblandas med den rådet tillerkända delaktighet i representationen, som endast utgjorde en bekräftelse af seklergammal praxis34)Vår uppfattning skiljer sig häri från Naumanns framställning; se hans Svenska statsförfattingens historiska utveckling (1864) I, p. 196, som är likalydande med Inledningen till Sveriges grundlagar (1862) p. CVI och Sveriges statsförfattningsrätt (1844) I, p. 138. – Vi anmärka i förbigående, att det synes oss mindre exakt, då der såsom bevis på tillämpningen af en författning af 1611 åberopas rådsprotokollen, ehuru inga sådana tillkommit före år 1626..

Vid anförda förhållande hade det legat nära tillhands, att af dessa riksdagens begge hufvudbeståndsdelar skulle utbildat sig ett tvåkammarsystem, sålunda att riksrådet utgjort ett öfverhus eller en första kammare och ständerna i sin helhet den andra kammaren. Att så icke blef fallet, berodde mindre på de skilda ståndens afskiljning från hvarandra, än på den ställning rådet efterhand kom att intaga till regeringen. Dock torde det förtjena undersökas, huruvida riksrådets uteslutande från representationen verkligen egde rum redan under Gustaf Adolfs regering, såsom det vanligen blifvit påstådt.

Riksdagsordningen af 1617 ger ännu icke anledning härtill. Att åt riksrådet anvisades platser i rikssalen närmast konungen och arffurstarne och skildt från de fyra|135| stånden – eller de fem stånden, eftersom krigsbefälet på sätt och vis utgjorde ett stånd för sig – bevisar ännu icke, att rådets representativa myndighet hade upphört. Man har sagt, att detta uttryckligen skedde genom 1626 års riddarhusordning35)Naumann, Sv. Statsförf. hist. utveckl. I, p. 251. – Wingqvist a. a.anfört arbete p. 55, 57. – Nils von Steyern, Bidrag till Svenska Riksdagens historia 1600–1650 (akad. afhandl. 1863) p. 9.. Dess 16:de punkt lyder visserligen: ”Riksens råd hafva sitt säte främst i riddarhuset för sitt embetes och värdighets skuld, der de på våra vägnar något med ridderskapet hade att handla, men ingen stemma.” För vår del kunna vi ej häraf draga annan slutsats, än att riksrådet, oaktadt alla dess medlemmar voro adelsmän, dock icke var berättigadt, att vid riksdagarne utgöra en del af ridderskapet och adeln. Och orsaken till detta förbud synes oss närmast ligga deri, att rådet, på grund af gammal häfd och 1611 års konungaförsäkran, hade att vid riksdagarne, skildt från ständerna, afgifva sitt eget beslut och således icke borde få dessutom inblanda sitt votum i ett af riksståndens omröstningar. Med andra ord: stadgandet i 16:de punkten af 1626 års riddarhusordning synes oss hafva tillkommit, icke för att beröfva riksrådet dess representativa funktioner, utan emedan rådet i och för sig, oberoende af adeln, utgjorde en del af representationen.

Icke heller kan någon annan lagbestämning, oss veterligen, från Gustaf Adolfs tid åberopas, som skulle berättiga till påståendet, att rådet då blef skiljdt från deltagande i riksdagen. Och hvad praxis angår, kan svårligen annat uppvisas, än att riksrådet tillsammans med ständerna utfärdat alla såväl pleni- som utskotts-riksdagars beslut på denna tid36)Se ingressen och slutorden i de hos Stiernman I, p. 645–840 införda riksdagsbeslut.. Att rådet gjort detta såsom med|136|beslutande, icke såsom en ständernas motpart eller på regeringens vägnar, framgår bland annat deraf, att då konungen vid en del riksdagar utfärdat sitt särskilda ”biafsked”, detta är utgifvet af honom allena, icke med rådet37)Stiernman I, p. 757, 766. .

Derest 1634 års regeringsform, som i allmänhet icke förändrar, utan blott närmare utvecklar, de under Gustaf Adolfs regering lagda grunder för Sveriges offentliga rätt, skulle betrakta rådet såsom icke hörande till riksdagen, så skulle detta föranleda antagandet, att förhållandena redan före sagde år tenderade till en sådan rådets uteslatning. Men nu innehåller XLV § af nämnda reger. formregeringsform tydligen, att vid sådana sammankomster, som ”skola aktas och hållas för rätta allmänna riksdagar”, skola vara tillstädes ”alla riksens råd, och ingen annan undskyllning gälla, än sjukdom och annan riksens tjenst; eller att man med konungens vetskap och vilja utländes är”; vidare skulle till riksdag förskrifvas adel, prester, krigsbefäl, borgare och bönder38)Stiernman II, p. 914. – Till utskottsmötena hörde enligt XLIV § icke hela rådet, endast de rådsherrar, som voro riksens embetsmän. Ibidem p. 913.. Dessa senare utgjorde ständerna; rådet hörde ej till dem, var icke ett af stånden; men ständerna ensamma utgjorde icke riksdagen, till denna hörde äfven riksrådet. Så stadgade 1634 års regeringsform. – Huruledes riksrådet efterhand upphörde att integrera i riksdagen, ju mera dess ställning af en permanent konselj utbildade sig, och huru således de elementer till en aristokratisk första kammare, som rådsinstitutionen innebar, småningom förlorade sig, detta ligger inom ett tidsskifte, vid hvars ingång vi äro nödsakade att afbryta vår undersökning.

Men innan vi lemna frågan om rådets delaktighet i representationen böra vi egna en blick åt den tillämpning,|137| riksdagsprincipen erhöll under förevarande period. Ty ehuru jus publicum nu hade vunnit mera stadga än förut, voro dock formerna ännu icke så bestämdt utpreglade, att icke tillämpningen skulle haft en latitud, som gör det nödvändigt att taga det offentliga lifvets facta med i beräkning, när det gäller att bedöma denna tids statsrättsliga förhållanden.

Rörande riksdagens befogenhet att, med konungen, stifta lagar, uttalades tvifvelsmål vid riksdagen i Örebro 1614 af prestaståndet, då propositionen om högsta domsrättens reglerande genom hofrättens inrättande behandlades. Man vidhängde Landslagens stadgande, att ny lags godkännande berodde på folket sjelft, på ”kommunerna” och att riksdagsombuden icke hade fullmakt dertill. Härpå gaf konungen en skarp deklaration, i hvilken hans rätt att med riksdagen lagstifta på det bestämdaste framhålles, ehuru, eget nog, bland de anförda skälen saknas det, som främst bort åberopas, nemliger. 6:te punkten i hans af ständerna godkända konungaförsäkran. Propositionen blef efter gjorda jemkningar godkänd. Och derefter torde riksdagens lagstiftningsrätt icke mera hafva blifvit förnekad39)Jfr von Steyern a. a.anfört arbete p. 79 f. – Wingqvist a. a.anfört arbete p. 30. – Cronholm a. a.anfört arbete III, p. 195 ff. – Posse a. a.anfört arbete p. 39–46. . På den judiciella lagstiftningens område har Gustaf Adolfs regering för öfrigt ej mycket att uppvisa, men på det ekonomiska gebitet utfärdades under förra delen af denna period åtskilliga vigtiga förordningar. En del af dem voro vidtagna efter riksdagens hörande, såsom t. ex. de omfattande handelsordinantierna40)Stiernman, Ekon. förf.Ekonomiska författningar I, p. 591, 690. – Jfr von Steyern a. a.anfört arbete p. 83.. Men för andra åberopas endast rådets medverkan, såsom för tull- och accisordningen 1612, tullordningarne 1614 och 1615, plakatet om|138| handelskompagniet 161541)Stiernman, Ekon. förf.Ekonomiska författningar I, p. 568, 602, 621, 678. . Det fanns således ännu icke bestämda principer för kompetensen i fråga om ekonomisk lagstiftning. Dock vill det synas, som om konungen i sådana frågor icke ansåg sig bunden att följa ständernas mening, äfven om han densamma inhemtat.

Bevillningar af hvarjehanda slag togos, såsom kändt, strängt i anspråk för upprätthållandet af de storartade krigsföretagen. Vi hafva sett att konungaförsäkringen ställde beskattningsfrågor beroende på deras samtycke, som vederbör. Att med detta uttryck menades den i L.L.Landslagen uppgifna beskattningsnämnd, framgår af konungens kröningsed 1617, der Landslagens stadgande om bevillningsfrågor ordagrannt upprepas42)Stiernman I, p. 725.. Men nu, såsom under föregående sekel, ställde sig tillämpningen betydligt annorlunda. Gärder beviljades både vid allmänna riksdagar, utskottsmöten och provincialsammankomster; äfven förekom det, att man genom kommissarier lät i landsorten afhandla med allmogen. De flesta bevillningsbeslut fattades dock vid riksdag, och de vid utskottsmöten åtagna skatter blefvo ock alla af riksdag ånyo medgifna eller prolongerade43)Vi hänvisa till riksdagsbesluten åren 1612–1632 hos Stiernman.. Det torde hafva varit det vanliga, att stadgandet om riksrådets hörande, förrän skatt begärdes, blef iakttaget. Måhända blef ock en gång, 1619, en bevillning af rådet ensamt bifallen44)Cronholm IV, p. 394.; vi hafva dock ej varit i tillfälle att närmare utreda detta. I alla fall har man föga skäl, att numera tala om en konungens eller rådets egenmäktighet i beskattningsfrågor. Den hufvudsakliga abnormitet, som i detta hänseende qvarstod, var att bevillningsrätten icke ännu blifvit genom lag öfverflyttad på riksdagen. – Men att konun|139|gens egna åsigter i detta ämne gingo i konstitutionel riktning, visar sig bland annat af hans tal vid riksdagen 1624, der det säges: ”Och på det ständerna veta måge hvart deras svett och blod tager vägen, tillbjöd H. K. M.Hans Kungliga Majestät nådeligen, att vilja låta te dem förnämste visst förslag på riksens inkomster och utgifter, liksom H. K. M.Hans Kungliga Majestät riksens råd, några af biskoparne och ståthållarne på det senaste samqvämet i Strengnäs gjorde, förmodande ock dessförutan, att ingen ärlig man skulle kunna med sanning beskylla H. K. M.Hans Kungliga Majestät att han rikets inkomst till vällust, prakt eller annan fåfänga använder, som väl af konungar och potentater ofta sker, utan till höga riksens tarf och nödtorfter”45)Kon. Gustaf II Adolfs skrifter, utgifna af Styffe, p. 624..

Såsom anfördt är, hade konungen i sin försäkran förbundit sig, att icke börja krig eller sluta fred utan rådets och ständernas samtycke. Det har, med afseende härpå, blifvit sagdt, att konungen emellertid afgjorde ministeriella ärenden än med, än utan ständernas hörande46)Naumann a. a.anfört arbete p. 196.. För vår del hafva vi trott oss finna af riksdagshandlingarne, att Gustaf Adolf i allmänhet, så långt möjligt var, lemnade ständerna tillfälle, att yttra sig och besluta rörande krigsföretag, jemte det äfven de olika chancerna för fredsslut särskilda gånger bragtes under ständernas öfverläggning. Det förgick knappt ett ständermöte utan redogörelse för den politiska ställningen till utlandet, och det var i sjelfva verket med representationens bifall, och med de tillgångar den beviljat, som krigen bedrefvos. Och att konungen vid tvenne vigtiga tillfällen äskade hemliga utskott för sådana ärendens afgörande47)Stiernman I, p. 806, 826., bevisar ju, att han, oaktadt frågorna voro af ömtålig natur, likväl icke ville undandraga ständerna, att genom sina förtroendemän jemte rådet desamma med riksdagens rätt behandla. Men inskränker man ut|140|trycket ministeriella ärenden, såsom rättast torde vara, till bemärkelsen af diplomatiska underhandlingar och hvad dermed eger sammanhang, så är det naturligt, att dessa icke kunde komma till riksdagens handläggning, helst konungens ifrågavarande förbindelse ej heller gaf anledning dertill. Deremot vidblef konungen de förra tiders praxis, att i ministeriella ärenden, om man så vill kalla dem, vanligen inhemta riksrådets betänkande, om han ock sjelf, med biträde af rikskanslern, höll det diplomatiska afgörandets trådar i sin hand48)Jfr. Cronholm III, p. 122 f. och 413 f..

Vid öfvergången till betraktandet af riksrådets öfriga funktioner böra vi anföra innehållet af den ed, som rådet aflade vid konungens kröning 1617. Förutom hvad ofta åberopade VIII kap. L. L.Landslagen upptager, lofvade rådet här: att vara konungen huld och trogen med tjenst och särdeles vid härfärd med konungen värja rike och land; att styrka all allmoge, som af ålder varit och än är skattskyldig, att de konungen alla årliga och laga utskylder gifva och utgöra skola med god vilja utan all tredska, och dem flytta och föra efter konungens vilja och deras egen rätt; att mot fattiga och mot rika i hela Sverige i alla laga domar följa all rätt och aldrig vrångt säga emot samvete och lag, och aldrig lag vrida eller vränga49)Stiernman I, p. 727 f..

Sistanförda moment, som tydligen syftar på domarevärf och hade haft sin motsvarighet redan i Örebro eden 1540, var så mycket mera motiveradt, som riksrådets förhållande till lagskipningen, på hvilket vi nu skola kasta en återblick, genom hofrättens inrättande förlorat sin förra karakter af tillfällighet.

Enligt L. L.Landslagen tillkom riksrådet i sin helhet icke någon lagskipande myndighet. I X kap. Tgm. B.Tingmålsbalken stadgas, att|141| när konungen ej sjelf kan närvara vid landstinget eller räfsten, då skola biskopen och två af hans kapitel, lagmannen och två af riksens råd, eller andra gode friborne män, som biskopen och lagmannen dertill taga i hvarje lagsaga, hafva makt att döma konungs dom. Med andra ord: konungen kunde åt landskapets främste män öfverlemna sin högsta domsrätt i sådana fall då han sjelf var hindrad att den utöfva. Och de, som sålunda hade konungens dom, voro jemväl berättigade att hålla de i XL kap. Tgm. B.Tingmålsbalken omförmälda rättareting50)Då i XIII kap. Kpm. B. säges, att i vissa uppgifna fall, för den personliga frihetens värjande, borgen må ställas hos härads- eller lagmansting, eller ock hos en eller två af riksens råd, så torde, i anseende till sakens beskaffenhet, riksråden här betraktas såsom offentliga funktionärer i allmänhet, icke specielt såsom domstolsmyndighet..

Det är kändt huruledes en bland det äldre rättegångsväsendets största brister bestod deri, att ingen bestämd instansordning följdes. Man vände sig esomoftast direkte till konungen, utan att först hafva gjort sin sak anhängig vid underdomstol. Den af Sten Sture och riksrådet år 1491 i Telge utfärdade stadga sökte stäfja detta genom påbudet, att ingen borde komma för konungen eller rikets föreståndare med något klagomål innan han varit på härads- eller lagmansting eller rådstuga51)Posse, a. a.anfört arbete p. 5, m. fl. förf.författare. Detsamma åsyftade ock ett af besluten vid Vadstena herremöte 152452)K. Gust. reg. I, p. 259, 263., (hvars ordalydelse innebär, att rådet ansåg sig alternativt med konungen utgöra högsta instans). Men det lyckades ej i 16:de seklet, att genomföra sådan reform. Konungen öfverhopades af klagomål och rättegångar; och ehuru Gustaf I nog älskade att sjelf ingripa och afgöra, kunde han dock ej medhinna, att personligen hålla alla räfstetingen eller att – hvilket i strid med de lagliga formerna ofta|142| förekom53)Posse, a. a.anfört arbete p. 5. – utom tinget afdöma målen. Han uppdrog derföre icke sällan åt riksrådet, eller åt medlemmar af rådet jemte andra gode män, att döma konungsdom54)Se t. ex. K. Gust. reg. II, p. 194, III, p. 17, 34, 220, 272 och Handl. rör. Skandin. hist. XXIX, p. 184.. Men stundom fordrade han ock, att rådets dom skulle underställas hans slutliga stadfästelse55)Se t. ex. K. Gust. reg. IV, p. 261, 295.. Med undantag af den tid, då Erik XIV:s konungsnämnd var i verksamhet, kan det anses hafva varit praxis, att riksråd deltogo i högsta domsrättens utöfvande.

I Carl IX:s och riksrådets ”Patent om åtskilliga mål” den 20 Mars 1593 föreskrefs åter en bestämd ordning för vädjande, i hvilken räfstetinget icke omnämnes, men hertigen och rådet gemensamt angifvas såsom högsta instans56)Schmedemann a. a.anfört arbete p. 103.. I stadgan om rättegångar den 25 Febr. 1598 ändrades detta sålunda, att konungens dom öfverlemnades åt en stor församling, nemligen riksråden och alla lagmän, häradshöfdingar och fogdar, som årligen vid Distingen skulle sammanträda i Upsala57)Ibidem p. 113. – Se för öfrigt Posse a. a.anfört arbete p. 10–14..

Riksrådet hade således icke varit så fremmande för lagskipningsvärf, att det skulle utgjort en innovation, då i 11:te punkten af Rättegångsordinantien 1614 bestämdes, att af hofrättens 14 ledamöter fem skulle vara riksråd, nemligen drotsen såsom president och fyra andra rådsherrar58)Schmedemann a. a.anfört arbete p. 137..

Men en snart såsom betänklig ansedd nyhet var det, då konungens domsrätt, genom samma ordinantie och den samtidigt utfärdade ”fullmakten för konungens domhafvande att besitta och bekläda konungsdomen i Stockholm”59)Ibidem p. 141.,|143| helt och hållet öfverlemnades åt hofrätten. Att konungen alls icke skulle befatta sig med rättvisans vårdande, var att för starkt bryta med traditionen. Derföre stadgades i 35:te punkten af den omfattande ”Rättegångsprocess som aktas skall i Hofrätten”, utfärdad den 23 Juni 1615, att, ehuru ingen må vädja från hofrätten, likväl, emedan konungen eger högsta dom öfver alla domare i Sverige, och honom bör om alla mål sanningen utleta och återbryta alla skroksokner, må den som finner sig besvärad öfver hofrättens dom, icke genom vädjande utan genom ödmjuk böneskrift, gifva sitt besvär tillkänna och njuta hos konungen beneficium revisionis60)Ibidem p. 161..

Med anledning häraf, och isynnerhet sedan flera hofrätter inrättats, upphörde hofrättsinstitutionen snart att utgöra högsta instans. Hofrätternas domar underkastades revision hos konungen och rådet. Och denna rådets uppgift, att först in pleno, sedermera genom en afdelning, dels bereda, dels afgöra revisionssaker, fortfor sålänge riksrådet sjelft egde bestånd. Men de närmare omständigheterna härvid tillhöra en senare tid, än denna öfversigt omfattar.

De båda embetsverk, som utgjorde styrelseverksamhetens förnämsta organer, voro kansliet och kammarn. De erhöllo under Gustaf Adolfs regering såväl sin utbildning till kollegier, som ock noggranna instruktioner och arbetsordningar. För kansliet är den förnämsta den kansliordning, som utfärdades i Juni 162661)Saml. af instr. rör. civila förvaltn. p. 306 ff.. Namnet kanslikollegium begagnas här ännu icke; men då rikskanslern, såsom chef för kansliet, tillika förordnades till president i kanslirådet, till hvilket utom honom tvenne kansliråd hörde, och då rikskanslerns och desse hans medhjelpares befattningar|144| i öfrigt tagas i betraktande, kan man anse den kollegiala principen tillämpad redan genom denna kansliordning. Den föreskrifver väl icke, att de tvenne kansliråden borde utses bland riksrådets medlemmar; men de första, som till dessa sysslor förordnades, voro rådsherrar62)Ibidem p. 319, jfrd med Ugglas rådslängd.; och då kanslikollegium i XII § af 1634 års regeringsform vidare ordnades, stadgades det att fyra af riksråden skulle vara assessorer derstädes.

Kammarkollegium erhöll en ganska fullständig organisation redan 1618 genom konungens då utfärdade kammarordning: ”det är underrättelse huruledes alla riksens inkomster, vissa och ovissa, ordinarie och extraordinarie, uppkräfvas, förordnas och utgifvas, såsom ock för dem besked och räkning göras skall”. Förutom verkets chef, riksskattmästaren, hörde till kammarn fem kammarråd. Dessa behöfde ej vara riksråd; dock finner man äfven på denna tid, att riksråd erhöllo uppdraget att vara kammarråd, och att kammarråd hugnades med riksrådsvärdigheten63)Jfr. Ugglas rådslängd.. Och då nyssnämnda regeringsform i XIII § bestämde tvenne riksråd till bisittare i kammarkollegium, bekräftade den blott en gällande praxis.

I mon af styrelseverkens utbildning tilltog således ock riksrådens befattning med statens tjenst. Embetsuppdrag hade förut mest utöfvats endast in casu; numera blef det vanligt, att riksråd emottogo fasta embeten. Det var ett ej så ringa antal rådsherrar, som efterhand blefvo anställda i hofrätterna, kansliet och kammarn, samt för de militära värfven. Vi tillåta oss i dessa förhållanden se ett förebud till det system, som 1634 års regeringsform införde, och som med skäl blifvit betecknadt såsom en aristokratisk embetsmannakonstitution.

Om rådets funktioner såsom konselj böra vi ännu yttra några ord. Rådsmötena voro i Gustaf Adolfs tid lika beskaffade med dem under de föregående regenterne. De rådsherrar, som icke hörde till de centrala styrelseverken, bodde på sina gods eller i sina ståthållaredömen, och inkallades för gången till Stockholm, då rådsmöte skulle hållas. Öfverläggningsämnen voro vanligen vigtigare politiska frågor, såsom krig och fördrag med utländska makter, finansbehofven, den kungliga maktens förhållande till de furstliga länen m. m.64)Jfr. Cronholm a. a.anfört arbete IV, p. 303 ff.. ”Det betänkande, som rådet afgaf öfver vigtigare statsangelägenheter, öfverensstämde merändels med konungens åsigter, och uppbar dem uti allmänna tänkesättet genom en formel stadfästelse, som grundade sig på häfdvunnet bruk, och på den förbindelse, som Gustaf Adolf vid anträdet till regeringen hade sig iklädt. Alla spår till meningsstrider under öfverläggningarne hafva icke försvunnit; men konungens vilja blef slutligen den bestämmande”65)Ibidem p. 395..

Till tiden för det preussiska kriget torde uppkomsten af permanent rådkammare böra hänföras. Konungen uppdrog de hemmavarande riksråden, att under hans frånvaro förestå regeringen och derföre ständigt vistas i Stockholm. Instruktioner bestämde vidden af detta styrelseuppdrag. Från 1626, eller möjligen redan 1625, datera sig de äldsta rådsprotokollen66)Jfr. Geijer a. a.anfört arbete III, p. 111 och Hallenberg a. a.anfört arbete V, p. 364 f..

Under det tyska kriget var det åter rådet, som handhade styrelseärendena inom hemlandet. Dock hade konungen icke på rådet öfverflyttat hela sin makt, han hade tvertom förbehållit sig afgörandet af de vigtigaste ären|146|dena67)Se angående rådets verksamhet på denna tid Cronholm, a. a.anfört arbete IV, p. 396–409.. Riksrådets verksamhet på denna tid är mindre att liknas vid en monarken omgifvande konseljs, än en administrerande senats, som, ehuru utöfvande en ganska omfattande myndighet, likväl är förbunden att lägga sina åtgärder under monarkens ögon och att lyssna till hans föreskrifter och de från honom utgående impulser. Naturligt var, att i allt, som hänförde sig till det stora krigsföretaget, dens vilja måste blifva gällande, som ledde härarne till seger och ära. På detta krig voro äfven i hemlandet alla tankar, liksom alla ansträngningar och uppoffringar riktade. Och att riksrådet i detta nog bekymmerfulla arbete gick i spetsen för nationen, torde ej kunna nekas, om ock konungens anspråk ej alltid kunde fullt motsvaras68)Vi syfta med det sistsagda på den bekanta skriftvexlingen mellan konungen och rådet 1630–31 angående påräknade, men uteblifna finansiella tillgångar; intagen i Historiska samlingar, Stockholm 1797, IV, pp. 273–330..

Efter konungens död förblef det vid den bestående förvaltningen genom rådet, tilldess riksdag hunnit sammanträda. Förslaget till regeringsform var då redan från Axel Oxenstjerna inkommet, men man hade ej hunnit bereda det till föredragning för ständerna. Dock var dess innehåll i hufvudsak redan bekant, och blef derföre förmyndarestyrelsen ordnad i enlighet med nämnda regeringsform, hvilken man äfven visste motsvara den aflidne konungens åsigter. Alltså uppdrogs af 1633 års riksdag åt innehafvarene af de fem höga riksembetena, hvilka vid förfall för någon af dem skulle suppleras genom äldste riksrådet, ”att förestå rikets regering och vår drottnings förmyndareskap, sådant collegiatim och med enhällig stämma att föra i vår aldranådigste drottnings omyndiga år, i Hennes M:tsMajestäts namn|147| med riksens råds råd, oförkränkt riksens och ständernas rätt o. s. v.” Rådet och ständerna förpligtade sig till trohet mot denna regering.

Vi nödgas sluta denna öfversigt här, vid ingången till den svenska senatens och den svenska aristokratiens storhetsperiod.

1634 års regeringsform var, vi nämnde det redan, förebildad i det statsskick, som under Gustaf Adolfs tid var det rådande. Adeln hade under 16:de seklet steg för steg lyckats få sina privilegier utvidgade. Och i samma mon höjde sig äfven riksrådets politiska anspråk. Det inträffade en reaktion deremot under Carl IX. Men Gustaf Adolfs thronbestigning medförde betryggandet af adelns företrädesrättigheter; och uppfyllandet af rådets anspråk åtminstone till namnet. Aristokraterne missbrukade ej sällan sina prerogativer: historien har bevarat enskilda drag af förtryck och egenmäktighet, för hvilka magnaternes underhafvande voro utsatta. Konungen sökte stäfja missbruken, utan att inskränka förmonerna. Han gjorde för sin adel mera än så: han bidrog mäktigt att höja detta stånd i bildning, i seder, i fosterländsk verksamhet. Det var en de stora väckelsernas tid. Också ser man i krigets som i fredens värf alltflera betydande förmågor träda fram ur adelns leder.

Det hade således sitt sociala berättigande, då författningen af 1634 erhöll, eller bibehöll, en strängt aristokratisk pregel. Om det var statsrättsligt berättigadt, eller ens politiskt klokt, är en annan fråga. Man kan säga: det var adelsmännen, som utmärkte sig i statslifvet, blott undantagsvis höjde sig någon från de öfriga samhällsklasserna till betydelsefull verksamhet för det allmänna. Och visst är det en sanning, så enkel den än är, att statens organi|148|sation bör innebära garantier för att de bästa, de skickligaste, de värdigaste medborgarene erhålla det afgörande inflytandet på statslifvets gång. Men slutsatsen häraf blir dock ej, att en ensidigt aristokratisk organisation således är principielt riktig der aristokratien i sig innesluter blomman af intelligens och förmågor. Sådan ensidighet verkar på det politiska området likasom monopolet på det ekonomiska: öfvermod och missbruk, förslappning och nedåtgående. För att de bästa krafter, som inom samhället finnas, må blifva för den politiska utvecklingen tillgodogjorda, bör äfven här den fria konkurrensens lag åtlydas. Endast genom att lemna den politiska vädjobanan lika öppen för alla samhällsklasser, vinnes antydda garanti. Detta är en af dessa samhällslifvets naturlagar, som endast långsamt och mödosamt blifva erkända och erhålla tillämpning. Men de bekräftas i sin giltighet äfven af de ensidigheter och afvikelser, som hvarje stats utvecklingsgång har att uppvisa. Reaktionen mot den ena ytterligheten leder nästan alltid till en ny sådan. Svenska rådets och aristokratiens bana efter 1634 lemnar lärorika exempel derpå, huru vanskligt det är, att bygga en statsförfattning på exklusiva principer.