Hyökkäykset liberaalipuolueen ohjelmaa vastaan
VI
(Loppu.)
Hra J. V. S. sanoo edelleen: ”Ohjelman 1. kohta ” Valtiopäiväkauden lyhentäminen kahteen, enintään kolmeen vuoteen ja säätyjen aloiteoikeus” – antaa lopultakin ohjelmalle sisällön, ja on todellinen helpotus kaiken tyhjän huudon keskellä kohdata myös hitunen järkeä.”
”Aloiteoikeudesta mielipiteet eivät varmasti jakaudu. Mutta asia on toki arkaluonteinen, koska on tahditonta muistuttaa Monarkkia annetusta lupauksesta. Täytyy vain toivoa, että hallitus tekee asiasta lakiesityksen, niin kuin huhutaan.”
”Useammin kokoontuviin valtiopäiviin minulla ei liioin olisi vastaan väittämistä, elleivät kustannukset hirvittäisi niitä, jotka edustajia valitsevat. Sitä paitsi kokemus opettaa, että kaupunkien porvaristo kavahtaa jo joka viides vuosi kokoontuviakin valtiopäiviä. Palkkioiden maksaminen valtion varoista olisi vahingollista kerrakseen. Sillä siinä tapauksessa saa varmimmin nälkäiset eduskuntaan. Vuoden 1863 valtaistuinpuheesta, jossa seuraavat valtiopäivät määrättiin pidettäväksi 3 vuoden kuluttua, voi päätellä, että silloin tarkoituksena oli kolmevuotinen kausi. Siksi asia ei oletettavasti kohtaisi esteitä, jos sitä pyydettäisiin jokseenkin yksimielisesti.”
”Kohta soveltuu näin ollen joka mielessä valtiopäiväohjelmaan; ja jollei Dagbladetin puolue olisi ottanut tehtäväkseen mustamaalata suomenystäviä vaan yrittänyt kerta kaikkiaan kerätä ääniä näin järkevillä ehdotuksilla kuin tämä kohta 1, kukaan ei kaiketi olisi voinut puhua ohjelmaa vastaan. Mutta sitten ehkä naurettava vouhottaminen suunnattomasta liberalismista olisi myös ollut tarpeetonta.”
Olisimme arvostaneet, jos arvostelija edes tässä kohdassa, jonka hän hyväksyy, olisi voinut välttää virheellisiä väitteitä.
Säätyjen porvaristo ei suinkaan valitse ja kustanna porvarissäädyn valtiopäiväedustajia. Jo valtiopäiväjärjestyksen § 12 ulottaa vaalioikeuden pitkälle porvariston piirin ulkopuolelle. Viime valtiopäivien hyväksymän ja 20. maaliskuuta 1879 annetussa k. manifestissa julkaistun kyseiseen pykälään tehdyn muutoksen nojalla vaalioikeus kuuluu kaikille kaupunkikunnan jäsenille, jotka ovat kaupungin veroluettelossa ja verovelvollisia, lukuun ottamatta rälssiin kuuluvia ja pappissäädyn jäseniä.
Säätyjen viimeksi tekemään, useammin pidettäviä valtiopäiviä koskevaan anomukseen porvarissääty osallistui, sikäli kuin muistamme, yksimielisesti; ainoastaan talonpoikaissääty ei liittynyt anomuksen tueksi.
Hra J. V. S:n maalailema rasitus, joka koituu palkkioiden maksamisesta valtion varoista, on harhaa. ”Nälkäisillä” on nytkin ehdoton oikeus tulla kylläisiksi, ks. valtiopäiväjärjestyksen § 20. Valtiopäiväjärjestystä laadittaessa tapahtui merkillinen virhe, kun valitsijamiesten velvollisuudeksi lankesi maksaa palkkiota. Se on ristiriidassa säädöksen § 1 kanssa, jossa todetaan säätyjen edustavan koko kansaa, samoin säädöksen § 7, joka kieltää valitsijamiehiä sitouttamaan valitsemiaan edustajia määrättyihin ohjeisiin. Siksi olisikin joka tapauksessa tarpeen säätää mitä pikimmin pykälää 20 muuttamalla, että valittujen valtiopäivämiesten palkkiot, yhtäläinen summa jokaiselle, maksettaisiin yleisistä varoista. Ritariston ja aatelin jäsenet eivät, itseoikeutetun asemansa vuoksi, saisi palkkiota, mutta heitä ei liioin vapauteta maksamasta kyseisiä palkkioita, joita ei tule kohdella toisin kuin mitään muutakaan valtion yleistä menoa.
Tämä seikka ei siis ole välttämättä valtiopäiväkauden lyhentämisen esteenä.
Hra J. V. S. näyttää sivuuttavan kokonaan säätyjen asiasta tekemän anomuksen kuin myös sen, että senaatin enemmistö kieltäytyi vahvistamasta anomusta siitä syystä, etteivät kaikki säädyt yhdistyneet kannattamaan sitä. Seuraavaksi täytyykin näin ollen saada myös talonpoikaissääty asian tueksi.
Väitteelleen siitä, että liberaalipuolue – sillä sitä hra J. V. S. kaiketi tarkoittaa Dagbladetin puolueella – olisi ”ottanut tehtäväkseen mustamaalata suomenystäviä”, hyökkääjä ei saa tukea puolueen ohjelmasta. Ohjelmassa on paheksuttu ”pyrkimyksiä synnyttää tavallisessa kansalaisessa vastenmielisyyttä ja vihaa, joka kohdistuu sekä ruotsin kieleen että niihin, jotka toiminnassaan isänmaan puolesta eivät ole lakanneet käyttämästä tätä äidinkieltään” ja tuotu esiin, kuinka vahingollista on korostaa yksipuolisesti kielikysymystä. Mutta tämä paheksunta, joka ei sitä paitsi merkitse samaa kuin mustamaalaaminen, ei liioin kohdistu suomalaiseen puolueeseen kokonaisuudessaan.
”Kohta 3): Säätyjen valtiontaloudellisten valtuuksien laajentaminen siten, että koko menobudjetin muuttuva osa asetetaan säätyjen hyväksyttäväksi eikä hallituksen anneta yksin päättää minkäänlaisesta verotuksesta; – on taas selvästi heikompi. Sillä on kuitenkin sisältö, joka on vieläpä hyvin tärkeä. Mutta se on erityisen huonosti laadittu.”
”Mitä budjetin ”muuttuva osa” tarkoittaa? Siihen kuulunee joitakin ehdotettuja määrärahoja, joiden suuruudeksi voi eri vuosina määrittää eri summia. Mutta kaiken kaikkiaan kyse on pikkuasioista. Jos esimerkiksi polttopuun ja kynttilöiden hinnat nousevat, näihin tarpeisiin monille laitoksille myönnettyjä määrärahoja pitää korottaa, sanoivat säädyt siitä mitä hyvänsä. Ne vuosibudjetin osat, joilla on merkitystä, ovat luojan tähden kiinteitä. Muutoin säästöjen tekeminen ei olisikaan niin vaikeaa. Päätökset koskevat vain valtion uusia, vuosibudjetin ulkopuolisia menoja, ja se koettelee valtion varoja. Normaalioloissa vain varsin pieni osa näistä siirtyy seuraavan ja tulevien vuosien budjetteihin. Ja yhtä kaikki juuri nämä pienet summat ovat vaarallisimpia. Suurin osa sellaisista uusista määrärahoista maksetaan vain yhden kerran tai pyöreänä summana, josta otetaan useamman vuoden ajan.”
”Meidän oloissamme vaaditaan jonkinlaista harkintaa sen ratkaisemiseksi, millä tavoin säätyjen tulisi osallistua valtion menoista päättämiseen. Minun mielestäni tulisi laatia normaalibudjetti, ja säädyt päättäisivät kaikesta mitä sen lisäksi tarvitaan; samoin edellä mainituista, yleensä suurista maksueristä budjetin ulkopuolisiin ylimääräisiin menoihin.”
”Jos Dagbladet olisi laatinut näistä seikoista lyhyen selonteon tulevia allekirjoittajia varten ja pyrkinyt sitten yhdellä sanalla ilmaisemaan, mistä oikeastaan on kysymys, ehkä nimitys ”valtion uudet menot” olisi parhaiten vastannut tarkoitusta. Mutta tässä piirileikissä on vielä yksi mutka matkassa. Lain veroisen vanhan tavan mukaan hallitsija päättää vapaasti valtion ylimääräisistä varoista. Ruotsissa tämä pätee yhä varsinaisista pääosastoista jääneisiin säästöihin. Mutta jos tulot ylittävät kaikki vuodelle määritetyt menot (myös ylimääräiset), tätä ylijäämää voisi mieluusti tarkastella niin ikään valtion ylimääräisinä varoina.”
”Jokseenkin tämän kaltaisesta ehdotuksesta on aikoinaan virallisesti keskusteltukin.”
Pelkäämme pahoin, että nämä hra J. V. S:n kommentit selvittävät ohjelmaan kirjattua lyhyttä tiivistelmää sekavammin, mistä tässä asiassa on kyse.
Suomen kuten kaikkien muidenkin valtioiden budjetti sisältää toisaalta kiinteitä, toisaalta muuttuvia menoeriä. Ensiksi mainitut ovat sellaisia, joita vaaditaan pysyvien laitosten ylläpitämiseen, enimmäkseen palkkakustannuksiin, ja sellaisten velvoitteiden täyttämiseen, jotka valtio on ottanut itselleen pitemmäksi aikaa – valtionlainojen lyhennyksiin. Muuttuvat menoerät puolestaan ovat sellaisia, jotka vaihtelevat olosuhteiden mukaan eli niistä päätetään joko kertakaikkisesti, jolloin varat otetaan odottamattomiin tarpeisiin varatuista määrärahoista, käyttövaroista t. m. s., tai vuodeksi tai muuksi määräajaksi. Nämä menot on enimmäkseen kirjattu yleisen valtiorahaston tulo- ja menoarvion 7. ja 8. pääosastoon, mutta niitä voi olla muuallakin, erityisesti suostuntaverovaroja koskevassa tulo- ja menoarviossa.
Säädyt ovat tosin tähänkin asti osallistuneet sekä kiinteitä että muuttuvia menoeriä koskevaan päätöksentekoon mutta vain niissä tapauksissa, kun säätyjen on tarvinnut osoittaa varoja niiden kustantamiseen.
Ohjelman vaatimusta, että menobudjetin muuttuva osa asetetaan kokonaisuudessaan riippuvaiseksi säätyjen osallistumisesta, ei siksi pidä ymmärtää väärin, kun otetaan huomioon edellä mainitut seikat, joiden voisi olettaa olevan varsin yleisesti tiedossa.
Jos valtionbudjetin laatiminen saatettaisiin sellaiselle tolalle, säädyt eivät tosin saisi vielä oikeutta muuttaa voimassa olevia palkka- ja eläkebudjetteja, mutta kaikki rakentamiseen, yleisiin töihin ja erilaisiin tukiin y. m. myönnetyt määrärahat asetettaisiin säätyjen tarkasteltaviksi. Ne hra J. V. S:n mainitsemat ”uudet valtion menot, jotka päätetään vuosittain budjetin ulkopuolella” – ja joiden synty ei juuri ole sopusoinnussa Hallitusmuodon § 24:n kanssa – käsiteltäisiin silloin toista kautta, eli sellaisia uusia menoja, joita säädyt eivät ole hyväksyneet, ei voisi valtiopäivien tietämättä määrätä enempää kuin sen summan, joka on mainittu ennakoimattomista tai erinäisistä tarpeista laaditussa esityksessä. Kaikkia muuttuvia tai tilapäisiä menoja ei liioin maksettaisi yksinomaan suostuntaverovaroin vaan ennen kaikkea valtion vakinaisten menojen ylijäämästä, kun kiinteät kustannukset on vähennetty. Hallitus ei enää päättäisi yksinään nykyisistä n. s. valtion ylimääräisistä varoista.
Näin budjetista tulisi yhtenäisempi ja johdonmukaisempi. Hallitus ei enää kantaisi yksinään, tosin vain moraalista, vastuuta valtiontalouden muuttuvasta osasta, joka usein koettelee säästäväisyyttä ja hyvää arviointikykyä enemmän kuin virastojen rahoittaminen; ja säädyillä olisi uusia veroja määrittäessään tai aiempia suostuntaveroja jatkaessaan käytössään varmaa tietoa suostuntaverojen todellisesta tarpeesta, niin kuin perustuslakiemme henki ja tarkoitus ovat vanhastaan edellyttäneet.
Hra J. V. S. jatkaa: ”Ohjelman verotusta koskevat sanat osoittavat, ettei tilannettamme ole otettu huomioon. Tulli on tunnetusti kaikkein tuottavin verotusmuoto. Mutta kun omalla hallituksellammekin on hyvin vähän liikkumavaraa päättää siitä, kuinka sitten säädyt voisivat määrittää tulleja? Jos puolue haluaa muutosta asiaan, sen pitäisi irtisanoa tullivapaus Venäjän kanssa. Teollisuuden piirissä toimivat herrat allekirjoittajat tuskin lienevät halukkaita sellaiseen? On merkillistä, miten vaikeaa ihmisiä on saada tajuamaan sellaisia asioita – tai pikemminkin: kuinka vaikeaa on saada ihmisiä luopumaan tyhjänpäiväisestä teoretisoinnista. Dagbladet on vapaakaupan kannattaja, Morgonbladetin vastaava toimittaja protektionisti. Siitä kaikesta saa aina toisinaan palstantäytettä. Kukaan ei ota kuuleviin korviinsa, että meidän maassamme kaikki se viisaus menee hukkaan. Ohjelman allekirjoittajat julistavat nyt kaikki olevansa vapaakaupan asialla piittaamatta siitä, että määrätessään veroja heidän on tehtävä loppu vapaakaupasta omassa maassamme. Voisi kyllä vaivautua pysyttelemään selvillä näin yksinkertaisesta asiasta, kun astutaan esiin näinkin suurisuuntaisella ohjelmalla kuin Dagbladetin puolueella on. Allekirjoittajien massalta ei voi paljoa vaatia.”
”Koska tässä asiassa voidaan lainata vuoden 1863 valtaistuinpuhetta, on ehkä paikallaan kertoa eräästä ikävästä seikasta. Ranskankielisessä alkuperäispuheessa sanotaan, että seuraaville valtiopäiville annettavassa ehdotuksessa säädyille ilmoitetaan paljon laajemmasta oikeudesta kuin niille jo kuuluva ”quant au réglement de l’assiette des impôts”. Ruotsinnettuna sanat kuuluvat: ”laajentaa sen itseverotusoikeutta”. Assiette tarkoittaa Noëlin ja Chapsalin mukaan:”monière d’être assis, place”. Mistä tämä virhe johtuu, jätettäköön sikseen. Alkuperäistekstiä on saatettu muuttaa kääntämisen jälkeen, tai sitten se on ollut virheellinen. Nykyisen alkuperäistekstin merkitys kuuluu, että säädyillä on oltava oikeus harkita verojen sisältöä ja jakautumista y. m. esimerkiksi vaihtamalla jokin vero toiseen, jota pidetään vähemmän raskauttavana j. n. e. Tämä seikka on hyvä pitää mielessä vastaisen varalle.”
Vaatiessamme, ettei hallituksen anneta yksin päättää minkäänlaisesta verotuksesta ja että säätyjen tulisi siis päästä osallistumaan myös tulliverotukseen, emme suinkaan sivuuta sellaista tilannetta, jossa pitää ottaa huomioon tullitaksamme määräytyminen. Säädyt kykenevät yhtä hyvin kuin hallituskin asettamaan tullimaksut vastaamaan Venäjän tariffia siinä määrin kuin vaaditaan. Eikä liikkumatila jää siinä niin toivottoman ahtaaksi, varsinkaan mitä verotuksellisesti merkittävämpään, siirtomaatavaroiden tulliin tulee.
Hra J. V. S. erehtyy väittäessään, että ohjelman allekirjoittajat ovat kaikki julistautuneet vapaakaupan kannattajiksi. Ohjelmassa ei käsitellä lainkaan vapaakauppajärjestelmän soveltamista maassamme. Sen laatijat tietävät varsin hyvin, että heidän keskuudessaan aiheesta vallitsee monenlaisia näkemyksiä. He kuitenkin myös tietävät, että tämä nimenomainen kysymys näyttäytyy täällä kokonaan toisenlaisena kuin useimmissa muissa maissa. Käytännössä se on ratkaistu siten, että Suomen ja Venäjän välillä vallitsee kaupan vapaus, joka merkitsee, että tuottajat tässä laajassa maassa voivat lähes kaikilla aloilla kilpailla rajoittamattomasti Suomen markkinoilla ja että meidän teollisuutemme, tosin hieman tiukemmin rajoituksin, kilpailla menekistä Venäjällä ilman tullimaksuja. Siksi tullimaksujen merkitys ja vaikutus jäävät meillä melko rajallisiksi.
Hyökkääjän vihjaus, että asiasta ei ole otettu selvää, vain sen perusteella, että siitä ei esitetä suurisuuntaisia pohdintoja, kertoo vain valittamisen halusta.
Koska hra J. V. S:n artikkeli vilisee vääristeltyjä arvioita, suoranaisia asiavirheitä ja karkeita solvauksia, niiden jälkeen seuraavalla kappaleella ei enää ole sellaista musertavaa vaikutusta, johon kirj. on kaiketi pyrkinyt:
”Lukija on edellä kirjoitetusta huomannut, kuinka monelta kohtaa ohjelma on siinäkin osassa, jonka pitäisi muodostaa sen varsinainen ydin, pelkkiä fraaseja ja osoittaa paikka paikoin tietämättömyyttä tai äärimmäistä hutilointia. Maamme ei olisi varmasti menettänyt mitään, jos sen tuottaminen olisi hieman viivästynyt, jotta asianosaisille olisi jäänyt tarpeeksi miettimisaikaa päästää käsistään kunnollista työtä – mutta menetys olisi varmasti jäänyt vähäiseksi siinäkin tapauksessa, että koko asiakirja olisi päätynyt paperikoriin.”
Sen jälkeen hän kirjoittaa vielä:
”Ei totisesti maksa vaivaa sanoa tässä yhtään enempää muista uudistuksista, joihin viitataan. Puolueelle ei ole riittänyt se mitä tässä on jo lainattu. Sen ei kai ole katsottu olevan tarpeeksi siihen, että ohjelma kuulostaisi joltakin, ja siksi kaupan päälle on päässyt livahtamaan kaikenlaisia ”valtiopäivälaitoksen uudistuksen” kaltaisia pikkuasioita. Onko tarkoitus siirtyä yksinvaltaan, sitä ei kerrota. Ei kuitenkaan sanota mitään sitä vastaankaan. Allekirjoittajat olkoot valmiina kaikkeen mahdolliseen. Mutta kaikkien heidän pitäisi äänestää valtiopäivälaitoksen uudistuksen puolesta – toivon aatelisten kannattavan itseoikeutetun asemansa poistamista, sillä sitä vähemmällä yksikään uudistus ei mene tässä maassa taatusti läpi.”
Jos hyökkääjää itseään lainkaan kiinnostaisi, kuinka valtiopäivälaitoksemme tulisi järjestää, hänelle itselleen olisi pitänyt valjeta, että nykyiseen järjestelmään on pesiytynyt useitakin puutteita, ennen kaikkea valtiopäivälaitoksen nelijakoisuus; ja siksi on tärkeää ryhtyä miettimään, miten siihen voisi sopivimmin tehdä parannuksia. Tämä on otettu ohjelmassa puheeksi korostaen samalla, että pyrkimyksenä on uudistaa, ei kumota nykyistä kansanedustustapaa, täysin ohjelman alussa esitetyn, historiaan pohjautuvan jatkuvan kehityksen periaatteen mukaisesti.
Hra J. V. S. ymmärtää varsin hyvin, että tärkeää kysymystä on tarkasteltava monelta taholta, ennen kuin siitä ehtii muodostua yleinen mielipide, ja vasta sen jälkeen voidaan edetä lakiehdotuksen laatimiseen ja ”äänestämiseen”. Hänen olisi pitänyt myös ymmärtää, että vihaisen pilkallinen sävy, jolla hän suvaitsee ilmaista itseään, osoittaa huonoa makua ja että yksinvaltiuden kaltaiset sukkeluudet ovat pelkkiä – typeryyksiä.
Hra J. V. S:n artikkelin loppu kuuluu kokonaisuudessaan näin:
”Ohjelman halveksuttava sävy puhua kansallisuudesta osoittaa riittävän selvästi, ettei Dagbladetin puolue tunnusta suomalaisuuspyrkimysten tavoitteita oikeutetuiksi eikä pyri antamaan Suomen kansan suurelle enemmistölle sen yhtä lailla kiistatonta kuin täysin turvattua oikeutta. Osoittaa ajassamme huomattavaa tietämättömyyttä, jos ei ole selvillä eikä tiedä, että kautta koko ihmiskunnan historian kansallisuus ja kansallishenki ovat olleet kaiken korkeamman inhimillisen toiminnan vahvin kannustin. Nykykansojen piirissä kansakuntien oikeus on kylläkin vasta viimeksi kuluneella vuosisadalla herännyt täyteen tietoisuuteen ja tullut täysin tunnustetuksi. Kansallisuudet ovat kuitenkin aina muodostaneet myös aiempien kansojen elämän ytimen, ja kansallishenki on lyönyt leimansa niiden kaikkiin aikaansaannoksiin. Klassisessa muinaisajassa Kreikkalaiselle oli heidän lisäkseen vain barbaareja, ja lauseeseen civis Romanus sum sisältyi Roomalaisten kansallinen itsetunto kokonaisuudessaan. Näistä kansoista on tullut kulttuurikansoja, ja sellaisina ne ovat pysyneet vain siksi, että tämä korkea kansallisuushenki eli heissä ja ohjasi heidän kohtaloitaan, ja täytyy olla henkisesti sokea, jollei huomaa, että sama vaikutus on herännyt nykyisissäkin kulttuurikansoissa aivan samasta syystä.”
”Sokeana, jollaiseksi tällainen tietämättömyys on Dagbladetin puolueen tehnyt, se ei ole kyennyt ennakoimaan, millaiset ajat tekevät tuloaan. Tämä vuosi on kuitenkin jättänyt ennusmerkin, joka pakostakin tunkeutuu vakuuttavana kaikkein puutuneimpien tajuntaan. Maan yliopistoissa opiskelevan nuorison keskuudessa suomalainen puolue hallitsee nyt kiistattomana enemmistönä. Tunnustan, että tähän asiaintilaan on päästy pikaisemmin kuin olisin osannut aavistaa ja odottaa. Huomenna skandinaavit ja svekomaanit ovat enää vähäinen joukko.”
”Nyt saman tien tämä merkitsee aika vähän. Sillä isänmaan kohtalot eivät, Luojan kiitos, ole ylioppilaiden käsissä. Mutta Suomen kansan tulevaisuudelle se on kaikki kaikessa. Siksi tämä ilmiö on ajanut Dagbladetin puoluetta uuteen ponnistukseen, mielipuoliseen yritykseen sulkea suomalaiset hoitamasta maan tärkeimpiä asioita, passittaa heidät kouluihin ja opiskelukammioihin. Mutta jo kymmenen vuotta sitten tämä oli liian myöhäistä; ainekseen on nyt lyöty tämä leima; siksi se on niin hajallaan joka mielessä, niin helposti nujerrettavissa joka suunnalta. Suomalainen puolue ei anna johdattaa itseään harhaan. Se tietää ja uskoo lujasti, että sen pyrkimys on Suomen kansan tulevaisuuden ankkuri. Se kunnioittaa suuresti poliittisia takeita. Se kuitenkin tietää, että ne ovat hauraita kuin taula, joka tänään voidaan kohottaa kohti taivaita ja huomenna lyödä maahan, kun taas kansan, sivistyneistön ja massan, sulautumista kansakunnaksi mikään mahti maailmassa ei voi hajottaa.
”Siis, jos Dagbladetin puolue kerta kaikkiaan tunnustaa: Suomen oleminen tai olemattomuus on sen varassa, että suomalaiset ottavat sen paikan, joka on vuosisatojen ajan kuulunut ruotsalaiselle sivistyneistölle ja kuuluu edelleenkin – silloin rauha on helppo solmia. Sillä ellei muusta, kyse on vanhasta perustavanlaatuisesta: otez vous en que je m’y mette. Kaikki Dagbladetin puolueen vakuuttelut tämän yksinkertaisen ja selvän asian sivuitse ovat suunpieksentää. Kukaan ei kuuntele eikä tarvitse sen myöntämisiä.
Ennen kaikkea meidän täytyy huomauttaa, ettei pidä paikkaansa, että ohjelmassa ”puhutaan kansallisuudesta halveksuvaan tapaan.”
Ohjelmassamme lukee: ”Tämä (ruotsinkielinen) säätyläisluokka on hyvin suurelta osin lähtöisin suomalaisen rahvaan riveistä, vaikka onkin samalla viime aikoihin saakka omaksunut ruotsin silloisena ainoana sivistyskielenä. Sivistyneistö on solidaarinen koko kansakunnan kanssa: se ei ole koskaan tuntenut suurempaa yhteenkuuluvuutta maan ruotsinkieliseen rahvaaseen kuin suomenkieliseen väestöön. Ja yhteinen historiallinen kehitys on luonut kaikista Suomen asukkaista yhden ainoan kansan, yhteisen poliittisen kansakunnan, ja samoin julkinen toiminta tässä maassa on kautta aikojen tapahtunut koko väestön hyväksi kieleen katsomatta.”
Ohjelmassa ei ole muuta kansallisuutta koskevaa lausuntoa. Siinä ei ole katsottu aiheelliseksi ryhtyä kansallisuusopin teoreettisiin kehittelyihin. – Ohjelmassa ei ole käsitelty halveksuen mitään oppia eikä mitään pyrkimyksiä.
Tässä sepittämässään lähtöolettamuksessa hra J. V. S. löytää kuitenkin riittävästi todisteita siitä, ettei liberaalipuolue tunnusta suomalaisuuspyrkimysten tavoitteita oikeutetuiksi eikä halua myöntää Suomen kansan suurelle enemmistölle sen yhtä lailla kiistatonta kuin täysin turvattua oikeutta.”
Tässä on varsinainen mestarinäyte sellaisesta halpamaisesta sanomalehtipolemiikista, joka, käyttäen hyväkseen sitä, että lukija on mahdollisesti unohtanut lukemansa, panee vastustajan suuhun väitteitä, joita tämä ei ole koskaan lausunut, voidakseen sitten paljon helpommin esiintyä niiden teilaajana. – Taistelun tiimellyksessä logiikkakin joutaa sivuun; sillä ”täysin turvattua oikeutta” ei kaiketi enää tarvitse ”myöntää”.
Jokainen, joka on lukenut ohjelman ilman ennalta päättämäänsä tarkoitusta vääristellä sen arvostelijan tavoin puoluesyistä kaikki mitä siinä sanotaan, tietänee paremmin kuin hyvin, että koulukysymyksen osalta ohjelmassa vaaditaan: kaikille maan lapsille tulee mahdollisuuksien mukaan tarjota tilaisuus kaikenlaiseen korkeampaan koulusivistykseen; sekä oikeudenmukaisuus että valtioviisaus vaativat, että maassamme perustetaan ja rahoitetaan riittävä määrä oppikouluja, joiden opetuskieli on suomi; jolloin valtion palvelukseen ja korkeampaan liiketoimintaan on tarjolla enemmän älykästä työvoimaa kuin jos sitä saataisiin ainoastaan ruotsinkielisistä kouluista ja kodeista. Ja yhtä selvästi ohjelmassa on ajettu suomen kielen käyttämistä tuomioistuimissa ja virastoissa suomenkielisen väestön oikeutettujen toiveiden ja tarpeiden mukaisesti; minkä lisäksi ohjelmassa vaaditaan ehdottomasti, että jokaisen, joka osallistuu valtiolliseen elämään, ja ylimalkaan jokaisen sivistyneistön jäsenen tulee osata hyvin suomen kieltä.
Jos haluaa hra J. V. S:n tavoin tuoda julki ”sokean tietämättömyytensä” ohjelman sisällöstä, voi yhtä lailla jättää hyökkäämättä sen kimppuun.
Mutta entä jos arvostelija on kenties – joku saattaisi huomauttaa – tarkoittanut ilmauksella ”suomalaisuuspyrkimysten päämäärä” maan täydellistä suomalaistamista ja ruotsin täydellistä hävittämistä?
Tiedämme kyllä, että on niitäkin, joilla on näin radikaalit tavoitteet. Tiedämme myös, että osa suomalaispuolueen johtajista on aika ajoin kannattanut tällaista radikalismia ja aika ajoin kiistänyt sen. Jos pitäydytään julkisissa tilaisuuksissa annetuissa lausunnoissa, joissa puhetta on ohjannut vakaumus hetkellisen tunnekuohun sijaan, voidaan havaita esimerkiksi, että herrat Snellman ja Koskinen viime valtiopäivillä puhuessaan nimenomaisesti tunnustivat myös ruotsinkielisen sivistysmuodon tarpeellisuuden ja oikeutuksen maassamme. Ja ohjelmaa laatiessa hra J. V. S:n sitä vastaan laatiman artikkelin merkillinen lopetus ei voinut vielä olla tiedossa. Ja siksi olemme aivan oikeassa väittäessämme, että hän on viimeksi lainatuilla sanoillaan vääristellyt liberaalin ohjelman vaatimuksia.
Kaikki kunnia muuten kansallisuusteorialle, – siirtyisimme liian kauas aiheesta, jos ryhtyisimme tarkastelemaan sitä tässä –, mutta ei voi eikä saa sivuuttaa sitäkään, että kaikkien valtioiden väestö ei ole järjestäytynyt kyseisen teorian vaatimusten mukaisesti. Sitä historiallista tosiseikkaa, että Suomessa asuu yhdessä kahta eri kansallisuutta ja että tässä maassa eletään ja toimitaan käyttäen kahta eri kieltä, ei voi hävittää teoreettisella järkeilyllä, eikä sitä pidä käytännössä sivuuttaa. Yksi sisäpolitiikkamme suurista tehtävistä tällä hetkellä onkin vähentää mahdollisuuksien mukaan tästä koituvia haittoja Suomen kansan kehitykselle vahvaksi ja harmoniseksi kokonaisuudeksi. Radikaalit haluavat ratkaista tehtävän yksinkertaisella reseptillä suomalaistamalla kaiken. Radikalismi on kuitenkin hätäinen ja yksipuolinen johtopäätöksissään ja siksi tosin suosituin ajattelemattoman massan keskuudessa, mutta samalla siltä on jäänyt huomaamatta, ettei vuosisatojen aikana vähitellen muodostuneita olosuhteita voi noin vain pyyhkiä olemattomiin. Se ei ole liioin asiaankuuluvasti punninnut edellä mainitun kumouksen aiheuttamaa vahinkoa verrattuna siihen hyötyyn, jonka sillä voi saavuttaa.
Ohjelman laatijat ovat paremmin kuin hyvin tietoisia siitä, että heidän edellä mainitussa polttavassa kysymyksessä omaksumansa välittävä kanta ei tuo heille suosiota eikä vetoa höyrypäihin eikä ääriaineksiin. Liberaalipuolue on kuitenkin myös selvillä siitä, ettei radikalismi ole tähän asti saanut minkään maan poliittisessa tai sosiaalisessa elämässä aikaan pysyviä tuloksia: kypsiä uudistuksia saavutetaan ainoastaan keskinäisellä sovittelulla ja sillä, että eri mielipiteiden ja pyrkimysten edustajat tulevat toisiaan vastaan.
On toinenkin tärkeä seikka, jota ei pidä unohtaa arvioitaessa kansallisen yhtenäisyyden merkitystä. Kansan kansallista itsetuntoa ei ruoki ainoastaan kielellinen yhtenäisyys. Se saa ravintoa yhteisistä kärsimyksistä ja voitoista, korkeamman sivistyksen puolesta tehdystä yhteisestä työstä. Politiikassa se merkitsee kansan tietoisuutta siitä, että se elää omaehtoisesti omaa elämäänsä ja turvautuu elämässään ja tulevaisuudessa omaan voimaansa.
Meidän mielestämme J. V. Snellmanin journalistisen työn parhaita piirteitä on taistelu kaikkea pikkusieluista lannistumista vastaan, jossa hän varoittaa luottamuksesta mahdollisiin suotuisiin suhdanteisiin ja julistaa tarmokkaasti miehekästä oppia siitä, että jokaisen kansan tulee luottaa ainoastaan omaan voimaansa. – Myös niiden, jotka ovat joissakin asioissa olleet hänen vastustajiaan, pitää aina tunnustaa, että tällä opillaan hän on olennaisesti auttanut vahvistamaan poliittista elämäämme ja lujittamaan Suomen kansan kansallistunnetta.
Tämä poliittinen oppi ei kuitenkaan ole riippuvainen enemmän tai vähemmän poissulkevasta kansallisuusteoriasta. Siihen ei päinvastoin sopisi lainkaan, että kaltaisemme kansa ryhtyisi heikentämään käytettävissään olevaa älyllistä voimaa.
Olemme jo osoittaneet, ettei liberaalipuolueen ohjelma lainkaan halua ”sulkea suomalaisia hoitamasta maan tärkeimpiä asioita”. Toistellessaan sellaisia väitteitä hra J. V. S. ajautuu vain entistä pahemmin poleemisille harhapoluille.
Hänen väitteelleen, että poliittiset takeet ovat ”hauraita kuin taula” meidän on esitettävä terveen järjen ja poliittisen viisauden nimessä vastalauseeksi varoituksen sana.
Lopuksi meidän on kiinnitettävä lukijan huomio hra J. V. S:n artikkelin viimeiseen kappaleeseen.
Hra J. V. S. on suvainnut julistaa isänmaan olemassaolon olevan sen varassa, että suomalaiset ottavat ruotsalaiselle sivistyneistölle kuuluvan paikan. Silloin rauha olisi helposti solmittu.
Mitä tämä oikeastaan tarkoittaa? Eivätkö sitten esimerkiksi kaikki ne miehet, jotka nyt toimivat senaattorien, professoreiden y.m. viroissa, ole suomalaisia? Pitäisikö yksinomaan suomea puhuvien yksilöiden N. N. N. N. j. n. e. ottaa heidän paikkansa, jotta maahan tulisi taas rauha?
Lukija suvaitkoon tarkastella hra J. V. S:n sanoja ja päättää sitten, johtuuko esittämistämme kysymyksistä syntyvä koominen vaikutelma siitä, että näitä sanoja olisi jotenkin keinotekoisesti väännelty.
Jos joku epäilee, kuvaavatko kysymyksissämme mainitut seuraukset hra J. V. S:n lausunnosta hänen todellista tarkoitustaan, hän lukekoon eteenpäin:
”Sillä ellei muusta, kyse on vanhasta perustavanlaatuisesta: otez vous en que je m’y mette” (pois tieltä, olen tullut ottamaan oman paikkani)
Näin ollen kirj. on paikanvaihdosta puhuessaan todella ja substantiaalisesti vakavissaan.
Jokaiselle suomalaismiehelle tyypillisellä taipumuksella tulkita hra J. V. S:n journalismin viimeisimmän dekadenssikaudenkin lausumat mahdollisimman hyväntahtoisesti haluaisimme mieluusti tulkita hänen tarkoituksensa siten, että nyt äidinkielenään suomea puhuville pitäisi tehdä entistä helpommaksi päästä kaikkiin, myös korkeimpiin valtionvirkoihin sekä kaikille, kannattavimmillekin liiketoiminnan aloille.
Mutta kun otetaan huomioon, että tätä kaikkea on jo helpotettu; että talonpojan ja kipparin poikakin on jo kauan tätä ennen voinut saada etuoikeuden kreivin ja kenraalin poikaan nähden mihin virkaan tahansa, kunhan hän on ollut siihen kelvollisempi; että kaikki ne, jotka ovat täällä koko ajan ponnistelleet ja työskennelleet Suomen hyväksi vuodesta 1809 saakka, jolloin Suomesta tuli erillinen valtio, ovat pitäneet itseään eivätkä ole halunneet toisten silmissä näyttäytyä muuna kuin suomalaisina, ja että tämä kaikki on ollut pakostakin hra J. V. S:n tiedossa; voimme vain, riippumatta kaikesta pitkämielisyydestä, jota hänen pinnallisesti raapustettu artikkelinsa kipeästi tarvitsee, ottaa hänen puheensa kirjaimellisesti.
Eikä näillä sanoilla voi olla muuta olennaista merkitystä kuin että suomalaisen väestön täytyy, koska se on suomalainen väestö, astua kaikessa niiden ihmisten sijaan ja paikalle, jotka tahdittomuuttaan ovat palvelleet tätä maata, vaikka heidän äidinkielensä on ollut ruotsi. Suomalaisia ovat vain suomea puhuvat. Pois kaikki muut! He eivät ole isänmaallisia, linnoittautuvat vain rikkauksiensa, sivistyksensä ja valtansa suojiin (ks. hra J. V. S:n ensimmäinen vastalause.) 4/7 ylioppilastalon nuorukaisista on pystyttänyt ”ennusmerkin”. Se joka sanoo, että tänne tarvitaan muutakin väkeä kuin niitä, jotka ovat ”suomalaisia” ylioppilaiden enemmistön soveltaman Snellmanin kansallisteorian mukaan, ”pieksee vain suutaan”.
Olisi helppo osoittaa, kuinka näissä hra J. V. S:n artikkelin loppusanoissa on sosialististen ennustusten sivumaku. Itse asia ei kuitenkaan ole niin vaarallinen miltä näyttää. Tilanne nimittäin on kaikkialla sellainen, että sosiaalisia oloja voidaan, inhimillistä kehitystä ohjaavan oikeudellisen ja historiallisen lain mukaisesti, muuttaa vain hitaasti ja vähitellen, aivan kuten sivistystäkään ei voi sen paremmin kuin aineellista omaisuuttakaan jakaa ja ripotella vallanpitäjien käskystä jonkin puolueen toiveiden mukaisesti, vaan ne pitää hankkia sukupolvien työllä.
Liberaalipuolueen ohjelma ei, kuten toivomme lukijan vastineestamme havainneen, ole horjunut tuumaakaan hra J. V. S:n kritiikistä, joka ei ole todellista kritiikkiä vaan läpikotaisin puoluehengen sanelemaa.
Se, että Uusi Suometar, joka on itse tarkastellut ohjelmaa vakavaan ja verraten asialliseen sävyyn, joskin sen huomautukset ovat olleet perusteettomia, on tarjoutunut hra J. V. S:n ruotsinkielisen häväistyskirjoituksen sanansaattajaksi, ei ole lehdelle kunniaksi. – Hra A. M:n Morgonbladetissa ohjelmaa vastaan suunnatusta epistolasta ei kannata juuri puhua. Jokainen ajatteleva ihminen tässä maassa tietääkin jo tarpeeksi hyvin, kuinka vaikeaa kyseisen nimimerkin on pidättäytyä humpuukista, liioittelusta ja herjauksista.
Ohjelman laatijat voinevat kuitenkin kaikessa rauhassa seurata asioiden kehitystä tietoisena siitä, ettei hetken vimma ratkaise, onko isänmaan parhaaksi tarpeen herätellä kansan kiinnostusta valtiomuotomme ja oikeusjärjestyksemme kehitykseen ja siihen, että välittävä kanta äärimmäisten kielipuolueiden välillä valtaa yhä laajemmin jalansijaa.
Angreppen mot det liberala partiets program.
VI.
(Slut.)
Hr J. V. S. säger vidare: ”Programmets 1:o ”Landtdagsperiodens förkortande till två, högst tre år och motionsrätt för ständerna” – ger ändtligen programmet ett innehåll, och det är en verklig lättnad att bland det myckna toma skriket här träffa på en smula förnuft.”
”Angående motionsrätten äro meningarne säkert icke delade. Men saken är visst ömtålig, emedan det är en oskicklighet att påminna Monarken om ett gifvet löfte. Må man hoppas, att regeringen skall afgifva proposition, såsom ryktet förmält.”
”Mot tätare landtdagar skulle också ingen hafva något att invända, om icke kostnaden skulle skys af dem, som välja representanter. Dessutom lärer erfarenheten, att städernas borgerskap skyr landtdag äfven hvarje femte år. Att betala arvodena af statsmedel vore vådligt nog. Ty man är då säkrare att få de hungriga in i representationen. Af throntalet 1863, i hvilket nästa landtdag utsattes att hållas efter 3 år, kan man sluta, att en treårsperiod då var afsedd. Antagligen skall derför intet hinder möta saken, om den med någon enhällighet begäres.”
”Punkten egnar sig således i alla afseenden för ett landtdagsprogram; och skulle Dagbladspartiet icke gjort till sin uppgift att nedsvärta finnvännerna, utan helt enkelt sökt samla röster för så förnuftiga förslag, som dessa i 1:o, skulle väl ingen kunnat tala på programmet. Men kanske hade då också det löjliga svassandet om den oerhörda liberalismen varit onödigt.”
Det hade varit oss kärt om angriparen helst i denna punkt, som han gillar, kunnat undvika oriktigheter.
Det är icke städernas borgerskap, som väljer och bekostar landtdagsmännen i borgareståndet. Redan genom Landtdagsordningens § 12 utsträcktes valrätten långt utöfver borgerskapets krets. Enligt den vid senaste landtdag antagna förändring af nämnde §, promulgerad genom k.kejserliga manifestet af den 20 mars 1879, tillkommer valrätten alla medlemmar af stadskommun, hvilka äro i staden skattskrifne och taxerade, med undantag af frälsemän och dem som höra till presteståndet.
I den af senaste ständer aflåtna petition om tätare landtdagar deltog borgareståndet, såvidt vi minnas, enhälligt; det var endast bondeståndet, som icke anslöt sig till denna petition.
Den af hr J. V. S. förespeglade vådan af att betala arvodena af statsmedel är en chimär. ”De hungrige” hafva äfven nu ovilkorlig rätt att blifva mättade, se L. O. § 20. Det var ett betänkligt fel att L. O. sålunda ålade valmännen skyldigheten att betala arvode. Detta står ej i harmoni med stadgandet i § 1 att ständerna representera hela folket, ej heller med § 7 som förbjuder valmännen att binda de valde vid vissa instruktioner. Det vore derför i hvarje fall af nöden att, med ändring af § 20, snarligen stadga att de valda landtdagsmännens arvoden, med visst lika belopp för enhvar, skola utbetalas af allmänna medel. Ridderskapet och adelns medlemmar böra, på grund af sin sjelfskrifvenhet, icke erhålla arvode, men må icke undandraga sig att kontribuera till nämnda arvoden, hvilka icke böra annor|2|lunda betraktas, än såsom annan allmän statsutgift.
Denna omständighet behöfver således ingalunda stå i vägen för landtdagsperiodens förkortande.
Hr J. V. S. synes ignorera senaste ständers petition i ämnet och att senatens pluralitet afstyrkte dess godkännande af det skäl att icke alla stånd förenat sig derom. Det gäller således att härnäst vinna äfven bondeståndet för saken.
Att det liberala partiet – ty det är väl detta hr J. V. S. äfven här menar med Dagbladspartiet – skulle ”gjort till sin uppgift att nedsvärta finnvännerna” är ett påstående, till hvilket partiets program icke kunnat berättiga angriparen. Programmet har ogillat ”bemödandena att hos menige man väcka afvoghet och hat till det svenska språket och till dem som i sin verksamhet för fäderneslandet icke afstå från att begagna detta sitt modersmål”, och det har framhållit det skadliga i ett ensidigt framskjutande af språkfrågan. Men detta ogillande, som dessutom icke är liktydigt med att nedsvärta, är icke heller rigtadt mot hela det finska partiet.
”Punkt 3:o): Utvidgandet af ständernas makt i statshushållningen derhän, att hela den rörliga delen af utgiftsbudgeten göres beroende af ständernas medverkan, samt intet slag af beskattning må kunna beslutas af regeringen ensama – är åter vida svagare. Den har dock ett innehåll, och ett högst vigtigt. Men den är särdeles illa affattad.”
”Hvad vill ”rörliga delen” af budgeten säga? I den ingå väl några förslagsanslag, som kunna för skilda år bestämmas till olika belopp. Men de äro i det hela småsaker. Om t. ex. ved och ljus stiga i pris, så måste anslagen till dessa behof vid ett antal inrättningar höjas, ständerna må dertill säga, hvad de behaga. De poster i årsbudgeten, som hafva något att betyda, äro nog gunås fasta. Eljest vore det icke en så svår uppgift att göra besparingar. Det är de nya statsutgifter, som utanför budgeten under året beslutas, hvilka pröfva tillgångarne. I vanliga förhållanden går äfven en ganska ringa del af dessa in i nästa och de kommande årens budgeter. Och likväl äro just dessa små summor de farligaste. Större delen deremot af sådana nya anslag går ut blott för en gång eller med en rund summa, som utminuteras under flere år.”
”I våra förhållanden fordras det någon omtanke, för att afgöra, huru och på hvad sätt ständerna skulle deltaga i statsutgifternas bestämmande. I min tanke borde en normalbudget uppgöras, och allt, hvad derutöfver behöfves, skulle då bero af ständerna; likaså med nyss antydda, vanligen stora poster för extraordinära utgifter utom budgeten.”
”Hade Dagbladet gjort någon kort reda för dessa förhållanden, de blifvande subskribenterna till tjenst, och sedan med ett ord velat uttrycka, hvarom fråga egentligen är, hade kanske ordet ”nya statsutgifter” bäst motsvarat meningen. Men ännu finnes en krok i denna långdans. Det är gammal häfd, så god som lag, att monarken fritt förfogar öfver öfverskottsstatsmedlen. I Sverige gäller detta ännu, vad angår besparingar på ordinarie hufvudtitlarne. Hos oss förfogar monarken naturligtvis öfver alla statsmedlen. Men om inkomsterna öfverskjuta alla förutbestämda utgifter för året (äfven de extraordinära), så kunde gerna också detta öfverskott anses för öfverskottsstatsmedel.”
”Ett förslag af ungefär denna art har engång i tiden varit officielt diskuteradt.”
Vi befara att dessa hr J. V. S:s kommentarier mindre tydligt än programmets korta affattning utreda den sak hvarom här är fråga.
Den finska statsbudgeten omfattar, liksom hvarje annan stats dels fasta, dels rörliga utgiftsposter. De förra äro sådana, som erfordras för bestående inrättningars upprätthållande, för det mesta aflöningsstater, och för uppfyllandet af förpligtelser, hvilka staten för en längre tidsföljd iklädt sig – annuiteter å statslån. De rörliga utgiftsposterna åter äro sådana som vexla efter omständigheterna, d. ä.det är hvilka beslutas antingen för gången, i hvilket fall de bestridas ur anslag för oförutsedda behof, dispositionsmedel m. m. eller ock för ett år eller annan begränsad tid. De förekomma för det mesta under 7:de och 8:de hufvudtitlarne af statsförslaget för allmänna statsfonden, men upptagas äfven på andra ställen, särskildt i statsförslaget öfver bevillningsmedlen.
Ständerna hafva visserligen äfven härintills deltagit i bestämmandet af såväl fasta som rörliga utgiftsposter, men endast såvidt medel till deras bestridande behöft af ständerna anvisas.
Programmets yrkande, att hela den rörliga delen af utgiftsbudgeten göres beroende af ständernas medverkan, bör derför icke kunna missförstås när man beaktar ofvan anförda förhållanden, hvilka ju kunna antagas vara ganska allmänt bekanta.
Blefve statsregleringens uppgörande stäldt på sådan fot, så skulle ständerna visserligen icke ännu få rätt att ändra bestående aflönings- och pensionsstater, men alla anslag för byggnader, allmänna arbeten, subventioner af olika slag m. m. skulle bero på deras pröfning. De af hr J. V. S. berörda ”nya statsutgifter, som utanför budgeten under året beslutas” – hvilkas tillkomst ock föga harmonierar med § 24 i Regeringsformen – skulle då gå en annan väg, d. ä.det är andra dylika nya utgifter, än de som vunnit ständernas godkännande, skulle ej mellan landtdagarna kunna företagas utöfver det belopp som för oförutsedda eller diverse behof förslagsvis anvisats. Och samtliga de rörliga eller temporära utgifterna skulle icke bestridas endast af bevillningsmedel utan i främsta rummet medelst ordinarie statsinkomsternas öfverskott öfver de fasta utgifterna. De för närvarande s. k. öfverskottsstatsmedlen skulle icke mera af regeringen ensam disponeras.
Sålunda vunnes enhet och sammanhang i budgeten. Regeringen skulle icke mera ensam bära det, om ock blott moraliska, ansvaret för statshushållningens rörliga del, hvilken ofta mer än embetsverkens dotering är en pröfvosten för sparsamhet och god beräkning; och ständerna skulle kunna i fråga om beviljandet af nya skatter eller prolongerandet af tidigare bevillningar handla med insigt och öfvertygelse angående bevillningens verkliga behöflighet, på sätt ock våra grundlagars anda och mening af ålder förafsett.
Hr J. V. S. fortsätter: ”Programmets ord angående beskattningen visa, att våra förhållanden icke tagits i betraktande. Tullen utgör som kändt den mest gifvande beskattningstitel. Men då den endast inom en ganska trång gräns kan påläggas ens af vår egen regering, huru skulle den då kunna bestämmas af ständerna? Vill partiet ändra den saken, så måste det afsäga landet tullfriheten på Ryssland. Herrar subskribenter af den industriela klassen torde väl vara villiga härtill? Det är förunderligt, hvad sådana saker äro svåra att få i folks hufvuden – eller rättare: huru svårt det är att få folk från det toma teoretiserandet. Dagbladet är frihandlare, Morgonbladets ansvarige redaktör protektionist. Detta ger alltemellanåt spaltfyllnad. Ingendera vill taga i öronen, att för vårt land all den visheten är bortkastad. Programmets undertecknare förklara sig nu alla vara frihandlare, obekymrade derom, att de såsom skattebeviljare måste göra slut på frihandeln i eget land. Nog kunde man dock besvära sig med att hålla reda på denna så enkla sak, när man rycker fram med ett så storartadt program som Dagbladspartiets. Af subskribenternas massa kan ej mycket begäras.”
”Då i denna fråga throntalet 1863 kan citeras, är det kanske rätt att upplysa om en något ledsam sak. I franska originalet säges, att genom förslag till nästa landtdag ständerna skall meddelas en mera utsträckt rätt, än den de redan ega ”quant au réglement de l’assiette des impôts”. I svenska öfversättningen lyda orden: ”utsträcka den rätt till sjelfbeskattning”. Assiette förklaras af Noël och Chapsal: ”monière d’être assis, place”. Huru detta misstag tillkommit, må lemnas derhän. Originalet kan vara ändradt, sedan öfversättningen skedde, eller kan den vara origtig. Men nuvarande originalets mening är, att ständerna skola få pröfva skatternas beskaffenhet och fördelning m. m., t. ex. utbyta en skatt mot en annan, som anses vara mindre betungande o. s. v. Det är väl, om denna omständighet hafves i minnet för framtiden.”
När man fordrar att intet slag af beskattning må kunna beslutas af regeringen ensam, och alltså att ständerna skola få deltaga äfven i tullbeskattningen, så ligger deri alldeles icke något förbiseende af de förhållanden, till hvilka vid vår tulltaxas fastställande bör tagas hänsyn. Ständerna kunna lika väl som regeringen ställa tullsatserna i erforderlig öfverensstämmelse med den ryska tariffen. Och latituden är härvid icke så alldeles trång, särskildt hvad de mest betydande finanstullarne, de på kolonialvaror vidkommer.
Det är ett misstag då hr J. V. S. påstår att programmets undertecknare alla förklarat sig vara frihandlare. Frågan om frihandelssystemets tillämpning i vårt land är i programmet alldeles icke berörd. Dess utfärdare veta mycket väl, att bland dem olika åsigter i detta ämne förekomma. Men de veta tillika att nämnda fråga här framställer sig på helt annat sätt, än i de flesta andra länder. Den är in praxi sålunda löst, att handelsfrihet råder mellan Finland och Ryssland i det att producenterne i detta vidsträckta land nästan i alla brancher obegränsadt konkurrera på den finska marknaden och att vår industri, om ock med något större inskränkning, tullfritt får täfla om afsättning i Ryssand. Skyddstullarna hafva derför hos oss en relativt inskränkt betylelse och verkan.
Angriparens förmenande att man ej tagit reda på en sak derför att man icke gjort vidlyftiga utläggningar om densamma, vittnar endast om klandersjuka.
Efter allt det vimmel af skefva omdömen, faktiska oriktigheter och grofva tillmälen, som uppfyller hr J. V. S. artikel, gör följande stycke i densamma säkerligen icke den förkrossande effekt, förf. åsyftat:
”Läsaren har af det ofvananförda funnit, huru i många stycken programmet äfven i den del, som borde vara dess egentliga kärna, är idel floskel och delvis bär vittne om okunnighet eller extremt slarf. Landet skulle säkert intet förlorat på ett uppskof med dess producerande, så att vederbörande haft rådrum att lemna ifrån sig ordentligt arbete – men säkert också mycket litet, om aktstycket fått stanna i papperskorgen.”
Derefter säger han ännu:
”Det lönar sannerligen icke mödan att här något tillägga om de ytterligare reformer, som påpekas. Partiet har icke haft nog af det redan citerade. Detta har väl icke ansetts vara tillräckligt, om programmet skulle något låta, hvarföre andra småsaker såsom ”representationsreform” m. m. fått slinka med på köpet. Om meningen är att införa envälde, säges icke. Men också säges intet, som kunde strida eremot. Subskribenterna må vara beredda på alla möjligheter. Men för representationsreform skola de alla votera – jag hoppas de adliga för sjelfskrifvenhetens utstrykande, ty med mindre kommer säkert aldrig någon reform att i detta land gå igenom.”
Om angriparen sjelf hyser något intresse för frågan huru vår folkrepresentation bör vara ordnad, så borde han ha kommit till insigt deraf, att åtskilliga brister vidlåda det n. v. systemet, bland dem främst representationens fyrdelning; att det derför är af vigt, att man må börja öfverväga på hvad sätt förbättringar häri lämpligast kunna ske. Det är detta, programmet framhållit med betonande tillika att det är en ombildning icke en omstörtning af det n. v. representationssättet, som bör eftersträfvas, i full öfverensstämmelse med den i programmets inledning uppstälda principen af successiv utveckling på historisk grund.
Hr J. V. S. förstår mycket väl att en vigtig fråga behöfver mångsidigt skärskådas innan en allmän mening derom hunnit utbilda sig och att det först derefter kan skridas till lagförslags uppgörande och ”votering”. Han borde ock ha senterat att den vresigt hånande ton han här tillåtit sig hör till den dåliga genren, och att qvickheter sådana som den om enväldet endast äro – dumheter.
Slutet af hr J. V. S:s artikel lyder i ett sammanhang sålunda:
”Det föraktliga sätt, hvarpå programmet yttrar sig om nationaliteten bevisar tillräckligt, att Dagbladspartiet icke erkänner det finska strävandets mål för berättigadt och icke är sinnadt att åt den stora pluraliteten af finska folket inrymma dess lika obestridliga som fullkomligt säkerställda rätt. Det bevisar i vår tid en hög grad af okunnighet, om man icke känner och vet, att genom mensklighetens hela historia nationaliteten och nationalandan städse utgjort den kraftigaste sporren till all högre mensklig verksamhet. Hos de moderna folken har visserligen nationaliteternas rätt först under senast förflutna århundrade kommit till klart medvetande och erkännande. Men nationaliteter har städse utgjort äfven deras folkliga tillvaros kärna, och nationalandan har tryckt sin pregel på allt, hvad de frambragt. I den klassiska forntiden funnos utom Greken för denne endast barbarer, och civis Romanus sum uttalade fullheten af den Romerska nationella sjelfkänelan. Dessa folk hafva endast derigenom blifvit och varit kulturfolk, att denna höga nationalanda hos dem lefde och styrde deras öden, och man måste vara andligen blind, för att icke inse, att hos de moderna kulturfolken samma verkan frambragts af samma orsak.”
”Blindt som en sådan okunnighet gjort Dagbladspartiet, har det icke förmått förutse, hvilka tider som komma skola. Men detta år har uppsatt ett järtecken, som måste tränga sig öfvertygande äfven på den mest förstockade. Bland den studerande ungdomen vid landets universitet herrskar nu det finska partiet såsom obestridd majoritet. Jag bekänner, att detta sakernas tillstånd kommit hastigare, än jag kunnat ana och vänta. I morgon skola skandinaverne och svekomanerne vara en ringa hop.”
”Detta betyder omedelbart ganska litet. Ty fäderneslandets öden ligga Gud vare lof, icke i studenternes hand. Men för finska folkets framtid betyder det allt. Det är derföre denna företeelse, som jagat upp Dagbladspartiet till en ny ansträngning, till det vanmäktiga försöket att relegera finnarne från vården om landets vigtigaste angelägenheter, förvisande dem till skolorna och studerkammaren. Men detta skulle redan för tio år tillbaka varit för sent; det bär nu denna stämpel på ännet; det är derföre så i alla afseenden lösligt, så lätt nedergjordt från alla sidor. Det finska partiet skall icke låta förvilla sig. Det vet och tror fast, att dess sträfvande är det finska folkets framtids ankare. Det aktar icke ringa de politiska garantierna. Men det vet, att de äro sköra som fnösket, kunna i dag resas mot höjden, för att i morgon slås till marken, medan folkets, de bildades och massans, sammansmältning till en nation icke mer af någon makt på jorden kan upplösas.
”Alltså, om Dagbladspartiet helt enkelt erkänner: Finlands vara eller icke vara beror deraf, att finnarne intaga den plats, hvilken den svenska bildade klassen i sekler innehaft och ännu innehar – ja då är freden lätt slutad. Ty om intet annat är fråga än om det gamla substantiela: otez vous en que je m’y mette. Alla Dagbladspartiets försäkringar på sidan om denna enkla och klara ställning äro munväder. Dess medgifvanden aktar numera ingen och behöfver ingen.
Främst måste vi anmärka, att det icke är sannt att programmet ”på ett föraktligt sätt yttrar sig om nationaliteten.”
I programmet står att läsas: ”Denna (svensktalande) ståndspersonsklass har till en mycket stor del utgått ur den finska allmogens leder, om den ock dervid ända till senare tider adopterat svenskan såsom dåvarande enda bildningsorgan. Den bildade klassen är solidarisk med nationen i dess helhet; den har aldrig stått i närmare sammanhörighet med den svenska allmogen i landet, än med den finska befolkningen. Och gemensam historisk utvecklingsgång ha danat Finlands inbyggare till ett enda folk, en gemensam politisk nationalitet, liksom ock i alla tider den offentliga verksamheten i detta land varit gemensamt egnad hela befolkningens väl, utan åtskilnad till språket.”
Något annat uttalande angående nationaliteten förekommer ej i programmet. Det har icke haft skäl att inlåta sig på en teoretisk utläggning af nationalitetsläran. – Föraktligt har programmet icke behandlat någon lära, något sträfvande.
I denna af hr J. V. S. uppdiktade premiss finner han emellertid tillräckligt bevis för att det liberala partiet icke erkänner det finska sträfvandets mål för berättigadt och icke är sinnadt att åt den stora pluraliteten af finska folket inrymma dess lika obestridliga som fullkomligt säkerstälda rätt.”
Detta är ett äkta profstycke på sådan tarflig tidningspolemik, som, ockrande på läsarens möjliga glömska af hvad han läst, inlägger i motståndarens mun påståenden som han aldrig uttalat, för att sedan så mycket lättare kunna uppträda som nedsablare. – I hettan får äfven logiken sitta emellan; ty ”en fullkomligt säkerstäld rätt” behöfver väl icke mera ”inrymmas”.
En hvar hvilken läst programmet utan förutfattad afsigt att såsom dess angripare i parti-intresset vanställa allt hvad deri säges, torde nogsamt veta, att programmet i skolfrågan yrkat: att tillfälle till all slags högre skolbildning bör i möjligaste omfattning beredas alla landets barn; att såväl rättvisa som statsklokhet påkalla inrättandet och subventionerandet af erforderligt antal lyceer med finskt undervisningsspråk; och att sålunda rikare tillgång på intelligenta krafter skall stå till buds för statstjensten och den högre affärsverksamheten, än om rekryteringen dertill skedde blott ur skolor och hem med svenskt språk. Och lika tydligt har programmet uttalat sig för genomförandet af det finska språkets användande vid domstolar och embetsverk i enlighet med den finska talande befolkningens rättmätiga önskningar och behof; hvarförutom programmet framhållit såsom oeftergifligt, att enhvar, som egnar sig åt statslifvet och öfverhufvud hvarje bildad, blir väl förtrogen med finska språket.
Vill man, såsom hr J. V. S., ådagalägga ”blind okunnighet”, om programmets innehåll, må man ock låta bli att anfäkta detsamma.
Men angriparen har möjligen – så kunde någon invända – med uttrycket ”det finska sträfvandets mål” menat landets fullständiga förfinskning, svenskans fullständiga utrotande?
Vi veta det väl, att de finnas, hvilka omfatta ett så radikalt mål. Vi veta ock att en del af det finska partiets ledare stundom instämt i sådan radikalism, stundom förnekat densamma. Hålla vi oss till yttranden vid offentliga tillfällen, der öfvertygelse och icke ögonblicklig känslosvallning dikterat orden, så finna vi t. ex. att herrar Snellman och Koskinen i sitt uppträdande vid senaste landtdag uttryckligen erkänt äfven den svenka bildningsformens behöflighet eller berättigande i vårt land. Och vid programmets affattande kunde i alla fall det märkliga slutet i hr J. V. S. artikel mot detsamma ännu icke vara kändt. Och derför äro vi i vår fulla rätt, när vi säga att han genom de nyss citerade orden vanstält det liberala programmets yrkanden.
Nationalitetsteorin för öfrigt i all ära, – det skulle föra oss för långt att här ingå på en granskning deraf –, så kan och får de förbises, att icke alla staters befolkning är inrättad efter sagde teoris föreskrifter. Det historiska faktum, att i Finland sammanbo tvenne olika folkelement och att lif och verksamhet i detta land röra sig med begagnande af tvenne olika språk kan ej teoretiskt bortresonneras, bör ej i praktiskt hänseende förbises. Att i möjligaste måtto minska olägenheterna häraf för det finska folkets utveckling till ett kraftigt och harmoniskt helt, detta är en af vår inre politiks stora uppgifter i närvarande tid. Radikalismen vill lösa denna uppgift efter det enkla receptet allmän förfinskning. Men radikalismen, hastig och ensidig i sina slutledningar och derför visserligen ofta populärast för den tanklösa mängden, har här, såsom annorstädes, förbisett att förhållanden, som grunda sig på en sekler lång daning, icke kunna utan vidare förintas. Och den har icke heller tillbörligen vägt skadan och gagnet af den åsyftade omstörtningen mot hvarandra.
Programmets utfärdare äro nogsamt medvetna deraf, att den medlande ståndpunkt, de omfatta i ofvan berörda brännande fråga icke är ett medel för popularitet, icke anslår brushufvuden och ultraister. Men det liberala partiet har sig ock bekant, att radikalismen härintills uti intet lands politiska och sociala lif åstadkommit några varaktiga resultat: mogna reformer ernås endast genom inbördes jemkning och tillmötesgående mellan de olika meningarnas och sträfvandenas representanter.
Der är vidare en annan vigtig omständighet, som vid uppskattandet af den nationella enhetens betydelse icke bör förgätas. Det är icke endast ur den språkliga enheten ett folk hemtar näring för sin nationalkänsla. Denna känsla näres af gemensamma lidanden och segrar, gemensamt arbete för högre odling. I politisk mening är hon folkets medvetande att sjelfverksamt lefva sitt eget lif, att för sin tillvaro och sin framtid förlita sig på sin egen kraft.
Enligt vår tanke hör det till de bästa dragen i J. V. Snellmans publicistiska verksamhet, då han bekämpande all klenmodig misströstan, varnande mot all tillit till möjliga konjunkturers favörer, energiskt utlade den manliga läran, att hvarje folk endast bör förlita sig på sin egen kraft. – Äfven de, som i åtskilligt varit hans motståndare skola städse erkänna att han med denna lära väsentligen bidragit att stärka vårt politiska lif och höja det finska folkets nationalkänsla.
Men denna politiska lära är icke beroende af en mer eller mindre exklusiv nationalitetsteori. Tvärtom skulle det icke med den samma öfverensstämma, om ett folk såsom vårt företoge sig att minska det mått af intelligent kraft hvaröfver det kan förfoga.
Vi hafva redan visat att det liberala partiets program alldele icke vill ”relegera finnarne från vården om landets vigtigaste angelägenheter”. Då hr J. V. S. upprepar sådana påståenden ökar han endast sina polemiska snedsprång.
Mot hans yttrande att de politiska garantierna äro ”sköra som fnösket” måste vi i det sunda vettets och den politiska klokhetens namn inlägga en varnande protest.
Vi måste slutligen fästa läsarens uppmärksamhet på det sista stycket i hr J. V. S. artikel.
Det har behagat hr J. V. S. förklara fäderneslandets existens bero derpå, att finnarne intaga den plats, hvilken den svenska bildade klassen innehar. Då skulle fred lätt blifva slutad.
Hvad betyder egentligen detta? Äro t. ex. alla de män hvilka f. n. bekläda senatorers, professorers m. fl. embeten icke finnar? Skola de endast finsktalande individerna N. N. N. N. m. fl. intaga deras platser, för att det skall blifva fred i landet?
Läsaren behagade granska hr J. V. S:s ord och sedan afgöra huruvida det komiska intryck, de af oss uppstälda frågorna framkalla, är genom någon konstlad omsvängning af sagde ord åstadkommet.
Om någon betviflar att de i våra frågor angifna konseqvenserna af hr J. V. S:s yttrande återgifva hans verkliga mening, så må han läsa vidare:
”Ty om intet annat är fråga, än om det gamla substantiela: otez vous en que je m’y mette” (drag er undan så att jag får intaga er plats).
Det är således förf:nsförfattarens riktigt substantiela alvar, detta platsombyte.
Med den benägenhet hvarje finsk man har, att med möjligaste välvilja tolka hr J. V. S:s ord under hans publicistiks senaste décadence-period, ville vi gerna tyda hans mening så, att man nu bör bereda större lätthet än förut åt dem, hvilkas modersmål är finskan, att få tillträde till hvarje, äfven de högsta statsembete, till hvarje, äfven den mest lukrativa affärsgren.
Men när vi taga i betraktande, att denna större lätthet redan förefinnes; att bondens och skepparens son redan långt före detta kunnat få försteg för grefvens och generalens till hvilket embete som helst, blott han dertill varit dugligare; att alla de som här sträfvat och arbetat för Finlands väl städse sedan 1809, då Finland blef en särskild stat, ansett sig för och icke velat anses som annat än finnar, samt att allt detta icke kunnat vara för hr J. V. S. obekant; så se vi oss, oaktadt allt det öfverseende, hvaraf hans ytligt hoprafsade artikel är i behof, icke annat kunna än här taga honom på orden.
Och dessa ord kunna icke hafva annan substantiel betydelse, än att den finska befolkningen skall, derför att hon är den finska befolkningen, i allo träda i deras stad och ställe, hvilka hafva den oförsyntheten att tjena detta land oaktadt de hafva det svenska språket till modersmål. Finnar äro blott de finska talande. Bort med alla andra! De äro inga patrioter, de förskansa sig i rikedomens, bildningens och maktens privilegier (se hr J. V. S:s första protest.) 4/7 af ynglingarne på studenthuset hafva uppsatt ”järtecknet”. Den som säger, att här behöfves annat folk, än de som äro ”finnar” enligt studentpluralitetens tillämpning af Snellmans nationalitetsteori, de lida af ”munväder”.
Man kunde lätteligen ådagalägga huruledes dessa slutstrofer i hr J. V. S. artikel hafva bismak af socialistiska spådomar. Saken är dock icke så farlig som den ser ut. Det är nemligen öfver allt så, att sociala förhållanden, tack vare en den menskliga utvecklingen ledande rättslig och historisk lag endast långsamt och småningom kunna omgestaltas, liksom ock bildningen icke kan, lik materiela håfvor plötsligen genom maktspråk fördelas och utströs efter något partis önskningar, utan måste genom generationers arbete förvärfvas.
Hållbarheten af det liberala partiets program har, såsom vi hoppas läsaren genom vår vederläggning funnit, ej i ett jota blifvit rubbad genom hr J. V. S.’ kritik, hvilken ej är en verklig kritik, utan alltigenom af partisinne dikterad.
Att Uusi Suometar, som i sin egen granskning af programmet iakttagit en allvarsam och jemförelsevis anständig ton, om ock dess anmärkningar varit obefogade, lånat sig till kolportör för hr J. V. S:s svenska smädeskrift, länder det bladet ej till heder. – Om hr A. M:s i Morgonbladet publicerade epistel mot programmet lönar det sig ej att särskildt orda. Det är redan för alla tänkande i landet tillräckligt kändt, huru svårt nämnda signatyr har, att hålla sig fri från humbug, öfverdrift och smädelse.
Men programmets utfärdare torde lugnt kunna se tiden an, väl vetande att det icke är stundens hetsighet som afgör, huruvida det är behöfligt för fäderneslandets väl, att medborgarenes intresse hålles vaket för vårt statsskicks, vår rättsordnings utveckling och att en förmedlande ståndpunkt mellan ytterliga språkpartier vinner allt allmännare insteg.