12.2.1878 L. Mechelins föreläsningar i folkrätt

12.2.1878 L. Mechelins föreläsningar i folkrätt

Svensk text

|1|

L. Mechelins föreläsningar i folkrätt

Om man kunde föreställa sig menniskorna, lefvande uti fullkomlig isolering från hvarandra hvar för sig, då låte det också tänka sig ett tillstånd utan några rättsförhållanden, utan begrepp om rätt och orätt, utan något behof af ordnade regler för lifvet. Men så snart flere eller färre individer komma i gemenskap med hvarandra, i sammanlefnad med hvarandra, så uppstå också dessa frågor om hvad som är rätt och hvad som är orätt. Då visar det sig också vara nödvändigt eller gagneligt att godkänna vissa ordningsbud såsom gemensamt bindande, att underkasta sig en allmän, på något bindande, bestämdt sätt uttalad vilja, att med ett ord skapa någon rättsordning; – och det kan ju icke annat vara, ty så är men|2|niskonaturen beskaffad, än att en sådan sammanlefnad under gemensam rättsordning är icke blott tillfredsställande för individerna, utan äfven absolut nödvändig för dem. Den gamla romerska satsen: ubi societas, ibi jus estlat. där det finns samhälle, där finns rätt, har ingenstädes kunnat jäfvas.

Men enahanda drag finna vi också när vi betrakta de särskilda folkens utveckling och lif. Endast under isolering från alla andra nationer kan ett folk sakna behof af någon rättsordning i förhållande till öfriga folk, enär det då kan tänkas sakna begrepp derom, att äfven emellan olika folk fråga om hvad som är rätt eller hvad som är orätt kan uppkomma, likasom det blott under sådan isolering är tänkbart, att ett folk kan lefva utan att råka i sådana konflikter med andra folk, som måste vinna sitt afgörande och utan att erfara att gemensamhet i intressen kan uppkomma, som också behöfver ordnas. För folken är sådan isolering emeller|3|tid lika litet som för individerna gagnelig eller ens möjlig. Historien visar detta under alla tider och under alla förhållanden, att, så snart någon tillstymmelse till civilisation förefinnes, så snart en grupp af individer röjer något sådant lif, att man kan benämna dem ett folk, så snart någon, om ock än så ringa handling hos detta folk uppkommer, så föras de också till beröring med andra sådana grupper af individer, med andra folk, – en beröring i början fiendttig, efterhand jemväl af fredlig natur. Man finner det uti de äldre tidernas historie och man finner det, då man följer med de civilisatoriska upptäcktsresor, som i våra tider göras, huruledes den första beröringen, som ett, om man så får kalla det, naturfolk, en isolerad grupp af menniskor, erfar med främmande folk, synes dem såsom någonting öfverraskande, främmande, onatur|4|ligt, att de på något vis kunna störas af eller komma uti relation med dessa för dem obekanta väsenden, som synes vara ett hot, en fara. De äldsta folken betraktade främlingen såsom naturlig fiende till de ocivliserade folken. Det är blott efterhand och långsamt som insigten derom mognat, att det är en fördel att få stå i beröring med andra nationer, likasom det är en nödvändighet att respektera äfven dem såsom berättigade. Först när sådan insigt vaknat och utbildat sig, så kan man tala om tillvaron af folkrätt.

Folkrätten har definierats uppå åtskilliga sätt, dock icke väsentligen från hvarandra afvikande. Folkrätt är sammanfattningen af de grundsatser och normer, hvilka äro gällande i afseende å de skilda staternas inbördes rättsförhållanden, – eller ännu kortare återgifvet: folkrätt är den rättsordning som binder folken eller|5| staterna i deras relationer till hvarandra Med denna korta definition kunna vi till en början åtnöja oss, ty det är så med hvarje vetenskap att den först i sin totalitet låter sin verkliga art röja sig; denna definition är derför blott en antydning eller ett ingångsspråk. Härvid anser jag mig böra särskildt fästa uppmärksamheten på de olika namn, under hvilka denna gren af rättsvetenskapen förekommer. Vi hafva i det svenska språket folkrätt, öfverensstämmande med hvad uti tyskan också begagnas: Völkerrecht. I Frankrike och England begagnar man andra termer. Förut hette det droit de gens, hvilket mera öfverensstämmer med folkrätt, numera åter säger man droit international, hvilken term åter expressivare, rigtigare återgifver denna rättsgrens uppgift, än ordet folkrätt. Härvid bör äfven märkas att i det franska språkbruket uttrycket nation,|6| som ingår uti internationale, är liktydigt med det till en stat organiserade folket. Vi veta ju alla att det finnes folkslag, som ingå jemte andra från dem olika folkslag uti en komplex, såsom icke hvar för sig bildande en stat. Folkrätten hänför sig blott till rättsförhållandena emellan de såsom stater organiserade folken, icke till dessa, som haft, den olyckan att stanna såsom fragment inom en stat, bildad till hufvudsaklig del af andra folkslag. I Tyskland åter har man i vetenskapen mindre gerna begagnat uttrycket internationell, emedan det tyska ordet Nation icke betyder det samma som det franska ordet nation, utan hänför sig till den etnografiska bemärkelsen, hvaremot uti tyskan begagnas ordet Volk, såsom term för betecknande af det till stat organiserade folket. – Svenskan är icke deci|7|derad härutinnan; man talar både om nation och folk i denna mening. Jag har ansett mig böra påpeka dessa språkdifferenser särskildt med hänsyn till denna vetenskap, för hvars studium arbeten på olika språk icke kunna undvaras.

Det har äfven under senare tider icke sällan framstäldts både från teoretiskt och praktiskt håll betänkligheter emot folkrätten, dess tillvaro och möjlighet. Man har sagt: huru är det tänkbart att åstadkomma en verkligt bindande rättsordning emellan sjelfständiga oberoende stater? Hvarje annan rättsgren har ju sin expression och sitt fundament i lagen; här finnes ju icke lagar; och hvem skulle stifta dessa lagar? –; det finnes icke någon lagstiftande magt öfver staten; och om äfven lagar funnes, så finnes icke domstolar för att|8| tillämpa desamma; och om domstolar funnes, så finnes det icke någon exekutiv magt, som bringar domslutet till verkställighet. Dessa invändningar sakna icke all befogenhet. De äro befogade såtillvida att folkrätten icke endast i dess betydelse af rättsvetenskap, utan såsom internationell rättsordning i sjelfva verket ännu företer många högst väsentliga brister; men deraf att bristerna äro betydliga följer ingalunda ännu att en sådan internationell rättsordning i och för sig vore omöjlig eller betydelselös. Om man kastar blicken på andra rättsgebit så kan man icke underlåta att finna, huruledes historien tydligt visar att öfverallt rätt är tidigare än lag. Det uti menniskans sedlighets känsla grundade rättsmedvetandet hade ordnat många förhållanden emellan individerna på lagbestämd grund långt innan det fanns skrifven|9| lag. Efterhand så snart sådana rättsliga och sedliga principer vunnit erkänd giltighet sättes de i lag och utvecklades vidare. Så har civilrätten i alla länder uppkommit, på samma sätt också kriminalrätten. Huru primitiv än den rättsskipning var, som straffade förbrytare, hade dock straffrätten sin tillvaro. Innan någon missgerningsbalk var skrifven, så visste samhället att afskilja från sin gemenskap den som kränkte hvad samhället ansåg för rätt. Men derutöfver, om vi öfvergå på den offentliga rättens område, så kunna vi finna att lagar tillkommit, stiftats och erkänts långt tidigare än en statsförfattning hade bestämdt faststält formerna för omgångerna vid stiftandet af lagar. Öfverhufvudtaget kunna vi icke tillsluta ögonen för det faktum, att just på den offentliga rättens område utvecklingen till bindande|10| normer och till fullständigt besvarande af alla de spörsmål, som uti det offentliga lifvet förekomma, är vida senare än på privaträttens område och straffrättens, som intager platsen emellan dem båda.

Med allt skäl kallar man den stat, inom hvilken magtutöfningen är ordnad genom konstitution för rättsstat i motsats mot den despotiskt styrda staten, der herskarens vilja är högsta lag, och likväl kan man icke förneka att uti hvarje rent monarkisk stat, sådan de förgångna seklerna hade utbildat densamma, det dock fanns en offentlig rätt som betydde något gentemot suveränens egenmägtiga vilja. Det rättsmedvetande åtminstone existerade med sitt kraf derpå att monarken hade pligter emot nationen, att hans uppgift var att skydda undersåtarnes rätt, att befrämja deras|11| väl och icke motsatsen, om och man icke kom till detta att låta undersåtarne öfvergå till sjelfständiga medborgare och genom ombud deltaga uti de högsta frågornas afgörande. Vi finna vidare huru på den offentliga rättens område ingalunda det sista ordet är sagdt angående hvilken statsform, som må hafva företräde för den offentliga rättsordningen. Frankrike kämpar sedan 1789 för realiserandet af den ädlaste af alla statsformer och har ännu veterligen icke nått de rätta formerna och vilkoren för en stadgad republikansk statsform. Likaså finna vi att revolutionen, som alltid mer eller mindre får käraktar af inbördes krig, tager till uppgift att lösa de rättsproblem, som icke på någon annan väg kunna bringas till afgörande inom staten. När sådant eger rum inom hvarje stat för sig,|12| hvilken dock får och kan ordna sina inre förhållanden utan inblandning af andra utanför stående magter, så må det väl finnas ganska naturligt att på den successiva skalan af rättsutveckling, som historien företer, den internationella rätten blir efter de andra, då den har mycket större svårigheter att bekämpa, för att vinna full giltighet för hvad som på detta område bör anses vara det rätta, och dock hafva väsentliga framsteg vunnits på detta område. – Jag skall deröfver göra en kort öfverblick för att visa detta. Sådana historiska fakta, som hänföra sig till särskilda delar af folkrätten, böra naturligtvis af mig anföras i sammanhang med de speciella af lärorna inom densamma.

Hos de äldsta folk, som historien omtalar, finner man spår af sådan|13| uppfattning som kunde kallas ett slags folkrättslig instinkt. Man finner att sändelsud från främmande folk ansetts vara till sina personer helgade; de fingo icke kränkas och behandlas såsom fiender, hvilket eljest var fallet med det främmande folkets representanter. Man finner att bland de gamla indiska folken afslutandet af fördrag inbördes icke sällan förekom. Afslutandet af ett fördrag är ju nödvändigtvis detta att bestämma någon rättsligt bindande norm. Likaså finner man redan tidigt hos de asiatiska folken att kriget skulle afslutas med uttryckligt fredsslut. Man träffade således aftal, hvarigenom konflikterna skulle upphöra och vissa vilkor såsom följder af kriget vara gällande.

De gamla grekerna hade icke|14| kommit mycket längre i folkrättslig uppfattning. För dem gällde alla icke greker såsom barbarer, emot hvilka allt var tillåtet, list, våld och magt. Så tänkte och talade t. o. m. deras ädlaste män Plato och Aristoteles. – Men detta folk var icke en stat, utan ett större antal små stater, och emellan dessa små stater skedde efterhand den utvecklingen att de inbördes betraktade sig såsom bundna af en gemensam rättsordning. Den ena grekiska staten behandlade icke den andra såsom en rättslös främling. Detta kan hafva sin förklaring i den gemensamma nationalkänslan och många gemensamt utkämpade konflikter med barbarer, men det var dock tillika ett steg framåt uti folkrättsligt hänseende.

Hos romarne åter, som ju i rättsbildningen spelat en större roll än något annat folk, finna vi att jus gentiumlat. folkrätt också|15| hade sina förkämpar likasom jus naturalelat. naturrätt; men denna jus gentium hade icke det syfte som nutidens folks. – Jag vill derför i korthet blott anföra, huruledes en viss respekt för andra folk hos romarne visade sig deri att de, t. ex. när det gällde en konflikt med ett annat folk, icke omdelbart öfverföllo detta med krig, utan först framställde vissa vilkor genom sändebud eller legater, och om dessa vilkor icke godkändes, först då förklarades krig. Det är dock en mindre rå form, när man först söker slita tvisten på fredlig väg. Också plägade romarne, ehuru nog hårdhändta och grymma i sin krigsföring, respektera hvad hos de underkufvade folken förefanns af religiösa och andra inrättningar, och icke sällan finnes hos romarne uttalad uppfattningen om en allmänt mensklig rättsordning, men förbunden med en förutsättning, som strider emot all folkrätt. Den allmänt|16| menskliga rättsordning, som romarne tänkte sig såsom möjlig, var nämligen den, att Rom skulle utöfva herraväldet öfver hela verlden. Detta, att en nation skulle dominera alla andra, är dock en ren negation af folkrätten.

När man tager i betraktande detta att folkrätten förutsätter en respekt för andras rätt, ett erkännande att hvarje menniska såsom sådan bör hafva rättigheter och derför hvarje folk stort eller litet också, så kan man finna det naturligt att kristendomen måste utöfva ett för den folkrättsliga utvecklingen gynnsamt inflytande. Men man må icke tro att dermed var särdeles mycket vunnet. Det torde icke vara osant, om man säger att under medeltidens förlopp, för att närmast hålla oss till denna, kristendomen mångenstädes var ett slags fernissa öfver ett rått, barbariskt underlag af bristande bildning och sedlighet. Den|17| kristna moralen har icke kunnat vinna fotfäste endast genom att pompösa kyrkliga institutioner togo dess dogmer om hand. Den förutsätter en högre bildning och derför har också medeltiden i ytterst ringa grad gagnat den internationella rättsordningen. Påfvarne ville spela herrar på detta gebit och uti kyrkans namn tillvällade de sig en skiljedomsmagt emellan furstarne, – om folket var det icke mycket fråga. Detta lyckades stundom, stundom icke. Furstarne emanciperade sig när deras intressen så visade lägligt. Men under medeltiden gafs det dessutom för mycken näring åt den religiösa fanatismen, än att de folkrättsliga idéerna skulle kunnat uppkomma. Vi veta alla huruledes den religiösa fanatismens förkättrande af hvarje affällig mening framkallade mera rättskränkning och krigiska tilltag än de flesta andra såsom krigsorsaker skönjbara förhållanden. Dertill|18| kom så på det borgerliga gebitet feodalismen och vasallväsendet med hela sin legion af småfurstar, den ena mer ifrig att röfva än den andra. Dertill kom den trånga uppfattning, som föranledde hvarje samhälle att så mycket som möjligt afspärra sig från det andra. Detta oroliga tumult af fejder emellan stora och små furstar, slitningen emellan folkgrupper af samma nation inbördes och emellan furstarne och kyrkan åter på andra sidan företer icke något fotfäste för uppkomsten af en bättre rättsordning, och också individerna hos de främmande folken voro jemförelsevis rättslösa. Utan lejdebref eller speciel protektion vågade man sig knappt in på främmande gebit. – Den stora kamp emellan kyrka och stat, som efter reformationen uppkom hade, om också icke sin definitiva afslutning, så dock en vändpunkt|19| i det 30 åra kriget, hvarefter öfverhufvudtaget statspolitiken icke gått uti kyrkans ledband, ty det uppkom en betydlig mängd stater, som fullkomligt emanciperade sig från påfveväldet, hvilket trädde allt mera i skuggan, och medan trittioåra kriget pågick med all den grymhet och barbari, som den tidens internationella åskådningssätt ansåg vara lofligt enligt satsen inter arma silent legeslat. bland vapen är lagarna tysta, så lades dock af vetenskapen grunden för den moderna folkrätten. Det var den tiden som Hugo Grotius skref sitt epokgörande verk de jure belli ac pacis, och H. Grotii läror vunno att börja med de rättslärdes, men sedan också statsmännens beaktande; – måhända bidrog dertill intrycket af de vidt utbredda fasor 30 åra kriget medförde. – I hans fotspår ville sedan Pufendorf vindicera åt icke kristna folk rättigheten att såsom menniskor respekteras. Främst afsåg dock den folkrättsliga doktrinen|20| att aflägsna dessa fördomar, som från gamla tider funnos, att främmande folk äro fiender och att under krig hvarje fiendtlig handling är tillåten. Att vilja proklamera någon jus bellilat. krigsrätt, som då var så djerft, har dock burit frukt. Under de följande tiderna gick det emellertid blott långsamt framåt, icke såsom skulle man uti rättsvetenskapen sökt någon återgång från den ståndpunkt Grotius intagit, men den offentliga rättens gestaltning var icke gynsam för folkrättens utveckling. Det är först när den konstitutionella statsformen blifvit regel, den oinskränkt monarkiska undantag, som folkrätten, man kan säga, plötsligt begynt att allmännare fattas och erkännas. Väl hade man ju uti England och Sverige stater med inskränkt monarkisk författning sedan gammalt, men i alla de öfriga rådde en mer eller mindre god|21|tycklig despotisk styrelse. L’état c’est moifr. Staten, det är jag det var ett valspråk, som många små monarker ville tillämpa under efterapande af Ludvig XIV. Striderna emellan furstarne och furstehusen voro de vida vägnar öfvervägande striderna. Successions krigen och arfskrigen under 1700 talet, dessa namn vittna om hurusom icke just folkens intressen varo det väsentliga vid dessa tvister.

När Frankrike är 1789 sopade bort all den murkenhet, som hade uppkommit inom detsamma och proklamerade nya principer, så begynte för den offentliga rätten en ny æra, men det sätt, hvarpå de franska vapnen under Napoleon I uppträdde emot öfriga folk, var icke en expression af det rättsmedvetande som röjde sig uti proklamationen af menniskans rättigheter. Wiener kongressen år 1814, som skulle arrangera all den stora oredan efter|22| Napoleons fall var ännu i det väsentligaste bunden af den oinskränkt monarkiska uppfattningen. Nationernas intressen spelade dervid ganska ringa roll och den heliga alliansen, som sedan under en följd af år utöfvade ett stort inflytande uti mellanfolkliga frågor, bragte snarare folkrätten tillbaka än framåt genom att omfatta den åsigt, att de mägtiga suveränerne, som förbundit sig med hvarandra, skulle ega rätt att blanda sig i öfriga staters inre angelägenheter. Det var interventionen, som detta egendomliga bolag ville följa såsom princip uti folkrättsliga frågor. När t. ex. syd-italienarne ville i någon mån uppresa sig emot den despotism, som Bourbonerna der utöfvade, så ansåg alliansen det vara rigtigt att Österrikes arméer inryckte uti Italien. England var då bland de Europeiska magterna den enda, som uppträdde för den s. k.|23| non interventions principen, att hvarje nation skulle efter eget godtfinnande sörja för sina inrättningar. Men derefter har en väsentlig skilnad uti folkens inbördes förhållanden uppkommit, – en väsentlig förbättring, och orsaken härtill hafva vi att söka icke blott på det rättsliga, utan ock på det ekonomiska området. Dels denna omständighet att konstitutionella statsförfattningar under de senaste decennierna vunnit fotfäste, en omständighet, hvilken jag särskildt vill betona, emedan den i allmänhet blifvit för litet beaktad i folkrätten, dels den omständigheten att den ekonomiska utvecklingen bragt folken till hvarandra uti så intimt förhållande som förut ansetts omöjligt, har haft till påföljd att en internationell rätt uppkommit. Nationerna förete nu en helt annan bild än i detta sekels början.

|24|

Det är uppenbart, att när de genom den konstitutionella regimen införda nya begreppen angående magtens utöfning inom staten och dess begränsning enligt lag och rätt vunnit insteg, så måste äfven magtens utöfning gent emot andra stater häraf röna inflytande. Men särskildt finna vi att den nationalekonomiska vetenskapen och de ekonomiska framstegen i verkligheten härvid varit af väsentlig vigt. Det kan ju lätt inses att på en tid, då man ansåg hvarje stats ekonomiska intresse kräfva en så sträng afspärrning som möjligt mot andra folk, då man ansåg prohibitiva förbud böra upprättas emot införandet af andra länders varor, då det betraktades såsom en synnerlig gunst, ifall man tillät utländingars medverkan för det ekonomiska arbetet, då man ansåg hvarje stats intresse hafva sitt uttryck i negationen af andra|25| staters likartade intressen, så kunde icke denna respekt emot andra länder, som är en genomgående tanke i nutidens folkrätt finna tillbörligt erkännande. Den nationalekonomiska vetenskapen har sedan dess oafbrutet arbetat för att undanrödja dessa fördomar och har gjort det med framgång, men vetenskapen har dervid haft såsom bundsförvandt äfven företeelser på det praktiska området. Ångkraftens och telegrafins uppfinning, dessa båda omständigheter hafva i sin mån bidragit till att så förändra beröringen emellan olika folk att man, när man jemför det nuvarande tillståndet med det förra, måste finna att en fullkomlig omgestaltning egt rum i syfte att närma folken till hvarandra. En icke mindre magt i denna förbättrande rigtning har den fria pressen varit. Begagnande telegrafen och andra kommunikationsmedel i sin tjenst, är pressen i våra dagar ett|26| protokoll öfver allt, som af någon betydelse tilldrager sig, och derför en magt, som verkar derhän, att nationerna känna sig mera solidariska än förr. Också har hvad man kallar den allmänna opinionen i äldre tider icke kunnat hafva en sådan möjlighet att bilda sig på grund af kända fakta, icke heller ett sådant organ för sitt uttalande, som den har i våra dagar genom den periodiska pressen, men alltid har det af författare i folkrätt erkänts, att opinionen varit en bestämmande faktor i rättsfrågor emellan olika länder.

Se vi åter uppå sjelfva de folkrättsliga framstegens art, så finna vi hvad krigen vidkommer att desamma erhållit en icke obetydligt annan käraktar, än fallet var ännu under början af detta sekel och isynnerhet i äldre tider. Förut ansåg man det vara en rättighet för de krigförande magterna att låta motparten undergå alla lidanden,|27| som kunde åstadkommas, plundring uppbrännande af egendom, våldförande emot enskilda individer i det andra landet. Numera anses det vara en djup kränkning af folkrätten, om man låter andra individer uti det land som man bekrigar, än dem, som tillhöra arméen, undergå några lidanden, som icke äro en oundgänglig följd af sjelfva kriget. Att taga byte bland de icke till armeen hörande invånarne stämplas nu såsom brott, likasom rof och tjufnad. Att det sker afvikelser från det rättsligt erkända kan icke nekas, men man straffar detta då. Man har kommet till erkännande af att det är staterna som föra krig, icke de enskilda medlemmarne af de olika folken, och derför kan, medan krig eger rum emellan de civiliserade staterna, ett vänskapligt förhållande bestå emellan de enskilda medborgarne inbördes, såvida de stå uti privata för|28|bindelser. Också har någon större varsamhet i afseende å påbörjandet af krig än förut inträdt. Visserligen lider samtiden ännu något af dessa traditioner om nödvändigheten af den glänsande magtutöfning, hvilka följa de stora tronernas innehafvare åt, men det är dock redan erkändt, att andra statsmagter måste respekteras, att för smärre meningsskiljaktigheter alla andra utvägar måste sökas än kriget, och derför stämplar också opinionen sådana krigsföretag som icke hafva en giltig anledning för sig såsom orättmätiga. Det har vidare bland framsteg, som vunnits, ernåtts äfven detta, att man anser rättvisans principer hafva sin tillämpning och giltighet äfven olika folk emellan och icke blott för rättsförhållandena inom staten, och bland dessa folkrättsliga vinningar, som ernåtts i humanitetens intresse är t. ex. den att sådant, som slafhandel afskaffats såsom legaliserad|29| näring,– numera hafva nämligen alla civiliserade stater förenat sig om att brännmärka slafhandeln såsom brott emot menskligheten. Hvad öfriga förhållanden under freden åter vidkommer, så är skilnaden icke mindre stor än under krigstillståndet. Nu röra sig medlemmarne af ett folk fritt i alla civiliserade stater och veta sig hafva lika fullständigt rättsskydd, som den främmande statens medborgare. Det behöfves icke lejdebref eller konvojer för att der få fullfölja de sträfvanden, som kunna förmå individerna att der vistas; man känner sig hemma öfverallt och finner sig omgifven af samma civilisation och rättsförfattning, som den man i sitt eget land ser för ögonen. Således har det uppkommit dessa otaliga förgreningar af intressen, företag, samverkan emellan individer och associationer af olika folk inbördes, hvilka, ju mera|30| de hinna utbilda sig, desto kraftigare skola hindra uppståendet af lättsinnigt krig. Dessa sålunda vunna framsteg, som hafva bragt folkrätten mera till förverkligande af sitt mål, de äro icke endast att tillskrifva internationella aftal; de hafva kommit såsom en följd af den stegande civilisationen, af det mera vaknade rättsmedvetandet och af de ekonomiska intressenas mägtiga framåtskridande.

Öfverhufvudtaget bör man icke tänka sig att historiens utveckling vare sig på det rättsliga eller andra gebit göres med ens genom några framstående mägtiga s. k. providentiella personligheter, ehuru man ännu finner att en poetisk uppfattning vill tillskrifva vissa betydande män denna egenskap. Det providentiella röjer sig uti de allmänt menskliga framstegen, uti allas samverkan för att ernå mera ljus, rätt och frihet. För hvarje stat är|31| ett visst mått af magt behöfligt, hvarje stat gör anspråk på erkännande af sina rättigheter från andra staters sida. Samma magtbegrepp är det som till sina förvillelser ofta söndrar och rubbar det, som redan erkänts såsom folkrättsligen giltigt, likaväl som inom den enskilda staten öfverskattande af regeringsmakten å ena sidan eller af den absoluta majoritetens magt från folkets sida kan leda till rättsförvillelser. Att ordna magtförhållandena emellan staterna för att i möjligaste måtto förekomma konflikter är derföre en af folkrättens qvarstående och ständigt återkommande uppgifter. Hvarje stat har således rättigheter att skydda, pligter att iakttaga gentemot andra stater och detta såväl hvad staten i dess helhet beträffar, som individerna af denna stat. Härvid bör jag erinra om tillvaron af en disciplin, som nära ansluter sig till denna vetenskap,|32| nemligen den internationella privaträtten. Den internationella privaträtten är omfattningen af de regler, enligt hvilka konflikter emellan olika landers civila eller kriminala lagar bedömas och lösas. Men den internationella privat-rättens läror höra derföre tillsamman med hvarje särskild stats civil- och straffrättsnormer likasom herrarne utan tvifvel under sina civilrättsliga studier komma att taga notis om hvad i vårt land t. ex. gäller om utländingars arfsförhållanden, och i straffrätten hafva att göra bekantskap med territorialitets och exterr.exterritorialitets principen, som tjenar till bedömandet af huru långt en stats straffmagt sträcker sig. Jag kommer derför icke att ingå på den internationella privaträtten såsom reglerande individens ställning till andra länders civil- och straff lagar, utan blott framställa den offentliga|33| folkrätten, hvilken man också stundom velat kalla den yttre statsrätten i betydelse af en framställning af rättsförhållandena emellan staterna.

Men då man frågar sig hvar man nu är i tillfälle att inhemta dessa staternas inbördes rättigheter och pligter, hvilka således som äro folkrättens källor, så blir svaret icke fullständigt likartadt, som när det gäller att uppvisa källorna för någon af de andra rättsdisciplinerna. Vi kunna sammanfatta dessa folkrättens källor under 7 särskilda afdelningar: 1o) fördrag och aftal, eller med de vanliga termerna traktater och konventioner emellan staterna. 2o) de former och regler som genom sedvänja, genom praxis blifvit gällande uti internationella förhållanden, eller usancer. – 3o.) Historien, för såvidt den redogör för uppkomsten och tillämpningen af traktater|34|na, likasom för de folkrättsliga sedvänjorna och dessas efterhand försiggångna förändring; 4o) Den folkrättsliga litteraturen: de rättslärdes framställningar, som systematiskt ådagalägga såväl hvad de facto vunnit giltighet eller erkännande, som ock hvad enligt rättvisans grundsatser borde blifva tillämpligt; 5o.) Domstolsutslag i folkrättsliga frågor: prejudikat; 6o) Äfven enskilda staters lagar, der dessa gifva bestämningar i sådana ämnen, som till följd af sin beskaffenhet äro af internationel natur såsom vissa delar af handelsrätten, sjörätten, krigsrätten; och 7o) har folkrätten jemväl funnit upplysning och ledning uti sådana aktstycken, som den diplomatiska korrespondensen emellan staterna varit. Hvad som sålunda saknas är således någon verklig lag-kodex. Jag har bland dessa sju rubriker icke kunnat åberopa folkrättsliga lagar af|35| skäl, som jag också redan antydt, att det icke finnes någon sådan allmän lag för folken, men likväl se vi öfverensstämmelsen uti de anförda källorna med källorna för öfriga rättsgrenar. Vi hafva i traktaterna, som innehålla bestämda föreskrifter, en motsvarighet till de positiva lagarna inom staten. Vi hafva uti hvad genom sedvänja uppkommit motsvarigheter till hvad på grund af häfd och praxis är gällande inom staterna. Det veta vi ju alla att man i många fall är tvungen att döma på grund af hvad enligt häfd anses rätt, ty den positiva lagen lemnar icke svar på alla frågor. Isynnerhet har, innan lagstifningen närmare utvecklade sig, sedvänja ofta supplerat lag. Vi hafva för hvarje annan rättsgren jemväl en rättshistorisk utredning för bedömandet af lagens verkliga mening. Vi kunna icke frånkänna de rättsveten|36|skapliga arbetena ett högst betydande inflytande äfven på andra rättsgebit än det internationella. I den dag som är sker det i alla länder att man rådfrågar rättslärdes arbeten, för att komma till insigt om lagstiftarens mening, der den är dunkel, eller om hvad som på grund af sedvänja må kunna anses vara äfven af domaren tillåtet, och hvad prejudikaten vidkommer, så åberopar man dem nogsamt sannolikt icke för litet äfven på andra rättsområden.

Betrakta vi vidare dessa olika källor så finna vi att olika författare i folkrätt visserligen angifvit ungefär alla dessa slag af källor för folkrätten, dock icke alla på samma sätt, alla hafva icke tillerkänt dem enahanda inbördes betydelse. Det finnes nämligen tvänne hufvudriktningar inom den folkrättsliga litteraturen: den ena, som kan sägas vara mera positivt juridisk och hvilken ställer traktater,|37| domstolsutslag och slika källor öfverhufvudtaget framför rättsvetenskapens bidrag till folkrättsliga frågors lösning, och den andra som är af mera rättsfilosofisk art, daterar sig från Pufendorf, hvilken ställer de positiva rättsmaterial, som förefinnas i traktaterna, i andra rummet och anse att vetenskapens belysning i de internationella frågorna står främst såsom källa.

Hvad nu först traktaterna eller fördragen emellan folken vidkommer så är det ju uppenbart att stipulationerna, bestämningarna uti ett fördrag emellan staterna i och med afslutandet af detta fördrag erkänts bindande för parterna likaväl som undertecknandet af ett kontrakt emellan enskilda personer är ett insegel på att kontraktets bestämmelser böra efterlefvas. Det kan således icke bero på godtycke eller olika appreciation, om man skall hålla sig till en traktat,|38| vid hvars afslutande – deltagarene eller kontrahenterna kunna vara flere eller färre. Man finner nemligen stundom fördrag ingångna emellan blott tvänne stater, stundom åter att efter förberedande konferenser emellan flere staters representanter eller, i ännu vidsträcktare form, kongresser emellan ett flertal – staters ombud fördrag blifvit afslutade, som erkänts bindande för ett större antal stater och i så fall har vanligtvis efteråt ännu anslutning till dessa traktater erhållits af sådana andra stater, som icke varit med. På denna väg har man erhållit positiva bestämningar af folkrättsligt innehåll, bindande för snart sagdt alla civiliserade stater, och om äfven der icke alltid den uttryckliga anslutningen genom skriftlig konsensus vunnits, så har det dock visat sig att en traktat i vigtiga ämnen vunnit tillämpning af de andra, som stått utanför sjelfva aftalets ingående. Nu kunna|39| dessa traktater antingen gälla speciella frågor för stunden eller ärenden, som beröra blott ett mindre område, som t. ex. uti fredstraktaterna förekommer en mängd regleringar af skadeersättning och fångars utlemnande m. m., som äro af betydelse in casulat. i varje enskilt fall; men derjemte ingå vanligen uti fredstraktaterna en mängd bestämningar, som innehålla rättsregler eller ordningsbestämningar, som i framtiden gälla. Det är på denna väg, som efterhand äfven positiva bestämningar inträdt uti nationernas inbördes förhållanden, positiva bestämningar för förverkligande af hvad som ursprungligen påyrkas af rättsvetenskapen eller det bildade omdömet. Så har man, för att anföra ett eller annat exempel, genom traktater kommit derhän, att enskild egendom i krig skall vara skyddad. Detta är en allmän rättsregel, som erkänts bindande för alla krigförande magter. Så har man kommit till allmänt erkännande af att till|40| sjörätten hör det att alla haf få fritt befaras, och på denna väg har man också kommit till fri skeppsfart på alla segelbara floder, om de också löpa genom flere staters områden; på denna väg är det som non interventions principen jemväl blifvit uttalad, att andra stater icke få inblanda sig i en stats inre angelägenheter, derest icke mensklighets principen på sådant sätt kränkes, att det måste blifva föremål för andras ingripande. Dessa traktater, som blifvit afslutade, hafva samlats uti en mängd särskilda verk, t. ex. af Martens, Neumann, och äro således bland de folkrättsliga källorna att likställas med författningssamlingarna i de särskilda staterna.

Att nu den andra af de angifna källorna sedvänjan, praxis skall på detta område spela en stor roll är naturligt, ty beröringen emellan olika nationer rör sig uti vissa solenna former, och genom att ofta tillämpa slika former, er|41|hålla de käraktären af regler, och genom att erkännas såsom nödvändiga att iakttaga, utgöra de ett skydd, som innebär någonting mera än blott en form. Men äfven verkliga rättsprinciper hafva genom långvarig tillämpning vunnit giltighet utan att behöfva genom traktat i positiv rättslig form fastställas.

Jag behöfver icke med många ord påpeka historiens betydelse såsom rättskälla. Äfven här må man blott erinra sig huruledes studiet af traktater emellan samma stater under en följd af århundraden eller sekler lemnar tydlig inblick uti huru de folkrättsliga begreppen utvecklat sig.

Då jag här framhåller den folkrättsliga historien såsom rättskälla, så är det icke i mening deraf att historien är en hjelpvetenskap åt folkrätten, men det är såsom innehållande nyckeln till åtskilliga folkrättsliga problem, som den folkrättsliga historien är en verklig|42| källa för folkrätten.

Hvad nu den folkrättsliga litteraturen vidkommer, så kan den sägas vara här af större betydenhet än inom andra rättsgrenar. Visserligen rådfråga vi ju Nehrman och Schrevelius när vi studera civil-rätt, men vi hafva dock tillika fullständiga positiva lagar uti samma ämne att tillgå, hvilka utgöra ett ständigt kriterium äfven emot dem som kritiskt tolka lagen. Deremot har på det folkrättsliga området rättsvetenskapen till uppgift att åstadkomma en sådan sammanställning af hvad på traktatsväg kunnat åstadkommas, som eljest helt och hållet saknas, en sammanställning, som tillika upptager och belyser bristerna uti hvad genom allmän konsensus erhållit giltighet, en sammanställning, som vidare äfven framhåller i hvilka delar de rättsprinciper som blifvit förbisedda nödvändigtvis måste vinna insteg uti rättsför|43|hållandena emellan folken. Sålunda hafva många allmänna rättsregler utbildat sig och vunnit efterföljd utan att vidare behöfva genom traktater uttryckligen stipuleras, likasom visserligen äfven på det civila och straffrättsliga området allmänna rättsregler tillämpats och böra tillämpas till förtydligande af den positiva lagen. Såsom karakteristiskt i detta hänseende vill jag nämna, att, när konflikter förekomma emellan staterna om hvad som bör från den ena eller andra sidan iakttagas, så rådfrågas de folkrättsliga auktoriteterna inom litteraturen och vanligtvis så, att om t. ex den amerikanska regeringen drifver en viss sats, men de amerikanska folkrätts lärarne visa sig hafva uttalat motsatta åsigter, så är det i och med detsamma klart att amerikanska regeringen har orätt. Om åter de amerikanska rätts|44|lärde drifva samma sats, som regeringen, då rådfrågas andra länders rättslärde, och när man finner flertalet öfverensstämma i sin uppfattning, så anses detta böra gälla såsom bindande, oaktadt blott litteraturprodukter och icke lagar.

Såsom den moderna folkrättens fader nämnde jag redan Hugo Grotius som i början på 1600 talet skref sin bok: de juri b. ac p.lat. de juri belli ac pacis, om krigs- och fredsrätt och jemväl Pufendorf, hvilken i Sverige författde sitt folkrättsliga arbete: de jure naturæ et gentiumlat. om natur- och folkrätt. Dessa tvänne representera olika riktningar. Grotius höll sig mera till det som redan hade en viss faktisk giltighet, han är mera postivt rättslig i sin uppfattning, medan Pufendorf vill vindicera åt rättsfilosofin också giltighet i internationelt afseende. Bland Grotii förnämsta efterföljare är engelsmännen Richard Georges och på 1700 talet tyska filosofen |45| Wolff, som förnämligast följde i folkrättsliga frågor Grotii system. I hans fotspår gingo många bland hvilka förtjena nämnas Schweizaren Vattel, hvars verk droit de gens ännu i våra dagar anses vara en vigtig källa i folkrättsliga frågor, hvartill hufvudsakligast hans eleganta och klara skrifsätt bidrager; men man måste dock om honom fälla det omdöme, att han är något ytlig i allt det principiella. Ungefär samtidigt med Vattel arbetade engelsmannen Rutherford och schweizaren Bourlamaki på det folkrättsliga området.

Såsom en öfvergångslänk från den äldre till den nyare folkrätten hvilken naturligtvis har ett jemförelsevis större antal forskare att förete förtjenar nämnas Martens, hvilken isynnerhet uti alla form- och etikett frågor i folkrätten är auktoritet. Till enahanda riktning, som de senast omnämn|46|da Vattel, Bourlamaki och andra, hvilka hufvudsakligast enligt positiv rättslig metod behandlat folkrätten och lemnat mindre insteg åt rättsfilosofiskt förfarande, höra också de nyare Klüber och piemontesaren Frarerasvårtytt, en särdeles framstående rättslärd på detta gebit. Pinheiro-Ferreiratillagt av utgivaren ville åter bryta med den positiva rigtningen och inrymde derför äfven den principiella granskningen sin plats. Med dessa öfverensstämmer amerikanaren Wheaton hvilken sjelf hade varit [...]oläslig/saknad text och sedermera vid sin framställning af folkrättens historie och system visserligen främst höll på traktaternas och prejudikatens betydelse medan han tillika inrymde de principiella synpunkterna deras giltighet. Bland tyskar från samtiden äro hufvudsakligast blott tvänne att omförmäla: Heffter, hvars arbete angående den europeiska folkrätten användes vid alla tyska universitet såsom|47| handbok och jemväl i fransk öfversättning fått användning, och Bluntschli, som gjort sig särskildt bemärkt i folkrätten genom att framställa den i form af lag såsom en rättsbok. Han hör till den association af folkrätts lärde, som arbetar på en kodifikation, hvilken försöker med vetenskapens medel åstadkomma en allmän giltig kodex af folkrättsliga författningar, hvilken, derest den eljest skulle lyckas, naturligtvis sedan skulle måsta af de särskilda staterna vid en kongress granskas och godkännas. Han har såsom förelöpare till detta arbete utgifvit ett verk ”das moderne Völkerrecht”, der han meddelar både sådant som vunnit giltighet och sådant, som han anser att borde vinna det. Det är ett arbete, som vid tidigare studium icke kan annat än med varsamhet behandlas, och af honom sjelf räknas bland de mest betydande. En syd|48|amerikanare Calvot förtjenar också nämnas, hvilken efter afslutad diplomatisk bana skref ett mycket omfångsrikt verk; att icke tala om Westlake, Troinsvårtytt, Ortolan m.fl. – Således saknas det icke det slag af källor för folkrätten som litteraturen kan erbjuda. Denna litteratur är tvärtom ganska rik på framstående och pålitliga verk.

Vid framställningen af källorna för folkrätten följer det nu att påminna närmast om domstolsutslagens betydelse såsom källa. Dessa finnas af olika slag. En del författare i folkrätt tala härvid blott om prisdomstolars utslag, hvarmed förstås sådana tillfälliga domstolar eller kommissioner, hvilka, när en krigförande magt såsom pris bemägtigar sig en annans fartyg, döma om huruvida han skall få behålla detsamma eller icke. Det är att skilja emellan den krigförande, som tager fartyg och de andra vare sig offentliga eller enskilda parter|49| hvilkas rätt kan vara häraf beroende. Det är erkändt såsom en regel i folkrätten, att man i sådana fall låter en prisdomstol döma. Sjelffallet är att slika utslag bilda prejudikat för sättet att döma i tvister af detta slag. Äfven kunnavanliga domstolar i de skilda staterna lemna utslag i mål af åtminstone till någon del folkrättslig natur. Det kan finnas rent civilrättsliga tvister, som taga den omfattning att staten engageras deri och då dömer domstolen i det land, hvarest den omtvistade egendomen eller föremålet finnes. Nordamerikanska unionens högsta rätt och äfven den engelska har haft att fälla utslag i åtskilliga ganska betydliga mellanfolkliga förvecklingar och dessa utslag anses af amerikanarne vara de vigtigaste källorna för folkrätten.

Vidare förekommer det utslag af skiljedomstolar. Det har förut händt, men isynnerhet uti våra dagar oftare inträffat,|50| att stater, som råkat i tvist angående något föremål, så snart den icke varit af alltför irriteradt slag, öfverenskommit om att hänskjuta afgörandet till skiljedomstol, hvartill utsetts någon neutral stats regent eller blandade kommissioner. Dessa domstolar, hvilka fungerat såsom kompromissrätter, hafva då alltid till biträde anlitat framstående jurister och icke skridit till domslut innan de uttömt alla historiska källor och prejudikat, som finnas. Emellan nord-amerikanska unionen och Brittannien hafva åtskilliga sådana tvister blifvit afgjorda, uti hvilka domsluten lända till beaktande.

Hvad slutligen den 6te af källorna eller vissa enskilda staters lagar vidkommer, så är sjelffallet att öfverhufvudtaget den enskilda lagstiftningen icke heller har anledning att beröra förhållanden, isynnerhet icke sådana inter|51|nationella förhållanden som hänföra sig till staternas inbördes beröring, ehuru visserligen privaträttsliga förhållanden af internationell natur böra deraf beröras, men likväl inträffar att sjölagen, handelslagstiftningen i ett land uppställer vissa principer gentemot främmande magter, hvilka derest de af andra magter godkännas och i deras lagstiftning införas, erhålla mellanfolklig giltighet utan att särskild öfverenskommelse skett. Likaså hafva reglementen och instruktioner emellan sändebud och konsuler hvar i sin mån bidragit att utbilda öfverensstämmande stadganden.


Om vi nu vända oss bort från den korta öfverblicken öfver folkrättens källor till området för folkrättens giltighet, så finna vi derpå nog divergerande svar. Vi finna just att den allmänt använda handboken af Heffter benämnes handbok i europeisk folkrätt och att han|52| sålunda vill inskränka alltillämpligheten af de satser han framställt till de europeiska staterna. Man finner visserligen dock en sådan förklaring af honom tillika att alla kristna stater inom och utom Europa äro att räkna såsom participerande uti nutidens folk. Riktigt torde vara att icke tala om särskild europeisk folkrätt i mening af dess tillämplighet. Det har sin riktighet så till vida att samtidens folkrätt hufvudsakligast blifvit bildad af Europa, men det är icke att förbise att Nord-amerika ganska betydligt bidragit till den folkrättsliga regimens förbättrande, och i sjelfva verket så äro alla både nord-,tillagt av utgivaren syd-och central-amerikanska stater att räkna till antalet af de stater, hvilka erkänt sig böra tillämpa de folkrättsliga reglerna och göra anspråk på sådan tillämpning från andras sida. För öfrigt och då folkrätten ytterst, äfven den, måste förafse menniskans väl, så kan man|53| icke påstå med något anspråk på giltighet att de kristna staterna, hvilka sins emellan tillämpa de folkrättsliga reglerna vore frikallade från att beakta sådant förfarande gentemot barbariska stammar eller sådana, hvilka icke uttryckligen kunna inträda inom den folkrättsliga kretsen. Det är klart att, om de civiliserade staterna skulle iakttaga ett barbariskt förfarande gent emot de barbariska folken, till hvilka de afse att bringa sin civilisation, så skulle följden blifva den, att de icke skulle höja dem i bildning utan sjelfva nedsjunka till deras ståndpunkt, och derför yrkar man med rätta numera på att de civiliserade folken böra emot alla de andra, äfven barbariska stammar, iakttaga den respekt för andras rätt, som folkrätten just vill att skulle vinna burskap. För öfrigt så tala tydliga fakta af positiv natur för sanningen deraf, att det icke|54| är endast de kristna staterna, som äro att räkna inom folkrättens område. År 1856 vid Pariser kongressen upptogs uttryckligen Turkiet inom de europeiska staternas folkrättsliga krets. Derförinnan hade Turkiet visserligen fått ingå fördrag med Europas stater, men dock icke kunnat göra anspråk på detta statliga likberättigande, men sedan 1856 är Turkiet erkändt såsom civiliserad stat.

Med China och Japan hafva äfven traktater afslutats, som gjort ända på afspärrningen för dem emot kulturen. Numera iakttaga de i allmänhet uti internationella förhållanden enahanda former och bruk, som de europeiska staterna.

Det oförsynta våld emot individen, som äldre tiders politik tillät, kan icke i folkrättens nuvarande ståndpunkt anses medgifvet ens emot den vildaste stam. Området för folkrätten blir således|55| mer och mer utvidgadt. Men fråga vi oss hvilka som äro folkrättsliga subjekt eller personligheter, så blir antalet icke särdeles stort. Befogenheten att afsluta kontrakt eller ingå i öfriga rättsärenden tillkommer inom staterna de enskilda individer, som enligt lag äro myndiga; dessutom tillkommer denna befogenhet juridiska personligheter, bolag, korporationer; men den högsta rättsligt juridiska person är staten. När staten träder i beröring med andra stater, så är den en folkrättslig person. Andra sådana rättsliga personer i internationelt hänseende, som skulle kunna sluta aftal och kära eller svara, finnas icke än staten sjelf. En del författare i folkrätt, äfven Heffter, begår den oegentligheten att upptaga icke blott staterna utan äfven furstarna med deras familjer och de diplomatiska agenterna såsom folkrättsliga personer och slutligen äfven invånarne i de skilda staterna. Man bör göra skil|56|nad emellan aktivt folkrättsliga personer och dem, som blott representera konungamakten, såsom fallet är med fursten och sändebuden. De handla aldrig för egen räkning. Icke heller de skilda individerna kunna handla för egen räkning, men väl äro de föremål för åtskilliga folkrättsliga aftal. Det är således blott staterna, som äro folkrättsliga personligheter, och härvid är att märka att den rättsordning, till hvilken de skilda staterna förbindas genom folkrätten, icke har afseende på olika statsformer. De republikanska, de absolut-monarkiska, de representativt monarkiska statsformerna hafva oändlig betydelse inom de stater, der de gälla, men de verka icke på statens rätt gentemot andra stater.

Lika berättigade subjekt äro således alla stater utan afseende på statsformen, och hvad mera är alla stater äro lika berättigade utan afseende på|57| storlek och magt. Det största verldsrike och den minsta stat som kan existera äro koordinerade subjekt i folkrättslig ordning. I fråga om rätt finnes icke här skilnad, i fråga om magt och inflytande är förhållandet annat, och med hänsyn dertill delar man staterna i stater af olika rang; stater af första andra o. s. v. rangen.

Det finnes ännu på jordklotet nomadfolk. Dessa kunna icke anses såsom stater, emedan staten förutsätter fast bostad och eget land, men om nomaderna hafva sådan organisation att en gemensam vilja bland dem kan göra sig gällande, så kunna aftal emellan dem och andra stater förekomma, i hvilket fall också de vanliga formerna iakttagas. Så är t. ex. fallet i Nord-amerika, der unionen icke sällan träder i fördrag med indianerna. Dessa fördrag hafva dock en särskild karaktär, ty indianstammarna äro att|58| betrakta såsom skyddslingar i jemförelse med den amerikanska unionen, som har folkrättsligt erkännande att beherska hela? Nord-amerika.

Det är således af absolut vigt inom folkrätten att hafva klart för sig huru staten bör definieras, huru detta begrepp skall uppfattas och framställas, för att man må kunna vara förvissad att man har att göra med en folkrättslig personlighet eller icke. Det är icke den lättaste sak att definiera begreppet stat. Också finner man en oändlig serie af försök i detta hänseende. – Se vi på Vattels definition, så säger han: nationen eller staten är en politisk konfederation eller samfund af menniskor som eftersträfva gemensam välfärd och fördelar genom att förena sina krafter, men denna definition vore påtagligen tillämplig äfven på allehanda slag af associationer, t. o. m. på den stora|59| förening af sjöröfvare, som en tid bortåt hade åstadkommit en inbördes ordning efter särskilda individuella intressen. Likaså vore en sådan definition tillämplig på de stora associationer för handel, som isynnerhet i äldre tider funnos, hvilka hade en organisation mägtigare än många stater. Det har också uppkastats en fråga om icke t. ex. det brittiska kompaniet skulle anses såsom stat och icke såsom handelsbolag, ty detta bolag utöfvar styrelse öfver tusentals individer i Ostindien. Svaret blifver dock nekande, ty när det gällde för detsamma att ingå aftal så skedde detta i kraft af brittiska regeringens förmedling. 1858 upphörde detta kompani att existera – Icke ens Hanse förbundet kan anses för stat, och dock bör man medgifva att detta förbund i icke ringa mån bidragit att förbättra folkrättens plägseder emellan olika|60| länder, för såvidt det gällde handeln emellan de individer och orter, som upptagits i Hanseförbundet.

Med Vattels definition kan jag således icke komma till en sådan uppfattning af staten, som skulle lemna det otvetydigt om man har för sig en stat eller något annat. Om man sedan vill taga de mer eller mindre filosofiska definitionerna till hjelp, så finner man hos Bluntschli en, som måhända är vacker, men som svårligen reder begreppet: staten är det manligt organiserade, en sjelfständig och samfundet beherskande person blefna folket i ett land. Han lägger vigt på att staten skall hafva manlig och kyrkan qvinlig organisation. I hvad mån detta är rättsligt har jag icke kunnat utgrunda. Det personliga i staten framhåller han med rätta, likasom att det folk uti det land, som bildar en stat måste anses för sjelfständigt och samfundet beherskande, men vi kunna|61| framställa saken enklare ungefär sålunda: en på bestämdt landområde bofast befolkning, hvilken lefver enligt samma lagar och underlyder en allmän viljas bestämningar i allt sådant, som skall gälla för hela den befolkningen, bildar en stat, när denna bestämmande vilja eller högsta makt, vare sig att den ytterst tillkommer en enda person eller denna och folket gemensamt, är oberoende af hvarje yttre magt. Vi finna, om vi kasta en blick på de europeiska staternas gestaltning på många ställen en på bestämdt landområde bofast befolkning som dock icke är stat utan provins; – så t. ex. Böhmen, ty den allmänna vilja, som är bestämmande för invånarne i Böhmen, är icke oberoende af någon utanför stående högre magt. Denna utanför stående magt är österrikiska central regeringen. Det är detta, som är skiljemärket emellan stat och provins, att staten gifver sig|62| sina lagar fullkomligt oberoende af någon utanför staten stående magt, medan provinsen kan förete sina många yttre likartade kännetecken i fråga om område, befolkning o. s. v., men dock har att af en statsmagt emottaga den högsta bestämningen.

Denna fråga är nu så tillvida rent statsrättslig, men den sammanhänger med folkrättsliga spörsmål derföre att folkrätten aldrig erkänner såsom berättigadt subjekt uti den internationella beröringen något sådant folk och land, som icke skulle utöfva inom sig en slutlig bestämmande rätt öfver sina lagar. Detta är nu statens suveränetet, detta, att oberoende af andra ordna sina inre förhållanden. Utom denna statsrättsliga suveränetet talar man äfven om den folkrättsliga suveräneteten, hvilken består i att sjelfständigt för egen räkning träda uti rättsförhållanden med andra stater.

|63|

Man har ofta uppställt frågan om huruvida suveräneteten är en sådan absolut egenskap, som icke tål vid några inskränkningar utan att också dermed vara förintad. Jag bör i detta hänseende omnämna att suveränteten betraktas ur olika syften. När man talar om furstesuveränetet, så menar man den enväldigt magthafvande regenten; när man talar om folksuveränetet, så menas att den staten förklarar att högsta magten tillkommer hela folket; men det är blott olika faser af samma sak, ty inom hvarje stat, så måste en suverän vilja kunna göra sig gällande. Statsmagten är derföre den, som är suverän, huru än dess utöfning är organiserad, och det är statssuveräneteten, som i folkrätten har en verksam betydelse, ehuru man ofta begagnar den termen de olika staternas suveräner i mening af deras regenter. Man talar om Brittanniens suverän utan att påstå att hon har oinskränkt magt. – Nu kan|64| statens suveränetet lida intrång och inskränkning på mångahanda sätt utan att den för den skull förintas. När flere stater förena sig med hvarandra för att beständigt fortlefva i sådan förening så hafva de i och med detsamma afsagt sig rättigheten att för sig utöfva stats suveränetet gent emot andra länder. Föreningen innebar att de skola gemensamt utöfva suveränetet. Hvarje sådan association, hvilken man underkastar sig för att gemensamt kunna uträtta mera än ensam, kan icke undgå att i viss mån kännas såsom inskränkning. Den folkrättsliga suveräneteten inskränkes stundom för vissa speciella fall genom fördrag. Så t. ex. när det ryska kejsardömet icke kunde motstå vestmagternas angrepp, så fick Ryssland underkasta sig vissa inskränkningar; t. ex. att icke hålla någon krigsflotta i svarta hafvet. Denna inskränkning i Rysslands suveränetet gjorde för den skull icke slut|65| på Ryssland såsom suverän stat, men fortbestod dock till 1871, då Ryssland förklarade att det icke mera fogade sig deri, och det nu pågående kriget har till påföljd att befästa denna suveränetet der borta.

Jag har genom dessa exempel blott velat framhålla, huruledes inskränkningar i staternas suveränetet icke för den skull förinta suveräneteten. I sammanhang härmed bör jag beröra frågan om s. k. halfsuveräna stater. Man talar om att det finnes suveräna och halfsuveräna stater. Någon gång fördrista sig personer, som icke tagit notis om våra förhållanden att påstå att Finland vore en halfsurverän stat. Detta är en oegentlighet ty det skulle förutsätta att storfursten af Finland vore vasall under kejsaren af Ryssland. Half suveräna stater äro Rumänien och Serbien af den anledning att deras furstar äro erkändt tributskyldige under Porten; likaså en del|66| nord-afrikanska stater. De äro icke fullrådiga, ty då de vilja afsluta fördrag, så måste det ske med Portens numera för andra med Frankrikes samtycke.

Framställningen af staten såsom folkrättslig person, såsom rättssubjekt i internationelt hänseende fordrar ännu ett tillägg derom, hvad betydelse orden nation och nationalitet böra hafva i fråga om folkrättsliga personligheter. Jag har redan fäst uppmärksamheten vid det faktum, att namnet på denna vetenskap, yttre statsrätt, som någon gång förslagsvis begagnats, icke är det egentligen i bruk varande, utan man talar om folkrätt eller internationell rätt. Sålunda synes härvid förutsättas identitet emellan folket och staten. Denna identitet eger dock endast så tillvida rum, att folkrättsliga subjekt äro de nationer, hvilka äro organiserade till stater, men i verkligheten sammanfalla icke begreppen stat och nation öfverallt eller under alla förhållanden. Enligt regeln är det|67| väl så att en nation uppbär statens organisation. När man talar om den franska staten eller nationen, så finner hvar och en att dessa begrepp kunna begagnas det ena istället för det andra; men det finnes ocksa andra förhållanden. När man talar om Österrike, så frågar man förgäfves hvar den österrikiska nationen finnes. Med österrikisk nationalitet så menar man den egenskap, som tillkommer hvar och en undersåte i österrikiska staten. Det är i sjelfva verket fallet, att en stat kan omfatta en enda nation, vara homogen i afseende å sin folkliga sammansättning, eller också under sitt välde förena flere olika nationer och dock bilda ett helt utåt mot andra, likasom man kan finna att en nation lefver fördelad på flere olika stater. Det mest brokiga exempel härpå är Österrike och likaså Ungern. Uti kejsardömet Österrike, som har en viss tysk hufvudpregel – den dominerande pressen|68| begagnar tyska – finnes dock icke mera än 7 800 000 tyskar men 12 ½ miljoner andra nationer, nämligen czecker, rutener m. fl. I Ungern, som man oftast tänker sig såsom ungrarnes land, finnes blott 5 700 000 ungrare, men nära 10 miljoner invånare af andra stammar, af samma stammar, som de som bo i Österrike, dock med den skilnad att icke polacker och italienare der finnas. Den ungerska staten är således en brokig sammansättning af nationaliteter. I båda dessa hälfter af den österrikisk-ungerska komplexen är det karakteristiskt, att den dominerande nationen icke ens är den till antalet öfvervägande. Tyskarne i Österrike äro visserligen talrikare än någon annan stam, men icke talrikare än dessa sammanlagda. Likaså med ungrarne i Ungern. En blandning af detta slag, der icke ens hufvud nationaliteten är öfvervägande företer knappt någon annan stats formation. Visserligen omsluter Turkiet också|69| en mängd heterogena element, men det är dock att märka, att, utom europeiska Turkiet, hör dertill det asiatiska Turkiet, och lägger man båda dessas turkiska befolkning tillsammans, så är hufvudnationaliteten ofantligt öfvervägande. I Ryssland förekommer också en stor blandning af nationaliteter. Det s. k. europeiska Ryssland, d. v. s. kejsardömet och Polen, men oberäknadt Kaukasien och Sibirien företedde år 1867, hvarifrån den nyaste uppgiften daterar sig, en befolkning af omkring 51 miljoner ryssar, inemot 5 miljoner polacker, något öfver 3 miljoner finnar af de olika stammarna som i norra Ryssland äro bosatta, förutom israeliter, tataren, tyskar, rumäner, baschkirer, armenier m. fl., tillsammans 10 miljoner. Der var då omkring 18 miljoner icke ryssar, men öfver 50. miljoner pura ryssar och derför öfvervägande delen af befolkningen af den nationalitet som gifvit ryska staten|70| sin käraktar, så att jemförelsen med Österrike utfaller till Rysslands förmån. Hvad särskildt den polska nationen vidkommer, som numera icke finnes till såsom politisk nation, så finner man att inemot 5 miljoner polacker höra till kejsardömet Ryssland och 2 ½ miljon till Preussen och Österrike. Det finnes således exempel på att en nation, som till och med haft en lång och lysande historia, nu alls icke bildar en stat, utan blifvit delad på flere andra. – Det är i allmänhet karakteristiskt att, när man går åt öster fram i Europa, så finner man staterna mindre homogent sammansatta i nationelt afseende, likasom äfven det kontinentala landet vidgar sig och gränserna äro mindre skarpa, hvilket gjort det till en politisk möjlighet och delvis nödvändighet att staternas bildning eger rum nästan utan hänseende till nationaliteten. Det kan nämligen icke förbises, att nationalitets|71|principen dock i nyare tider har vunnit ett visst erkännande uti den mellanfolkliga politiken. För ännu icke längesedan reglerades gränserna emellan staterna efter försiggånget krig ungefär såsom man enskilde emellan handlar och schackrar om jordegendom. Ett visst antal qvadratmil afskiljas, men huruvida man sliter itu gamla band, dervid fäster man sig icke. Ännu den stora regleraren af Europas karta, Wiener kongressen förfor utan känsla om att det finnes en nationaliteternas rätt. Det var icke att undra på, då tyngdpunkten uti denna kongress låg i den österrikiska diplomatien. Emellertid har den långvariga sammanlefnaden bragt det derhän, att man knappt skulle kunna utskifta dessa stater i flere smärre, i nationelt afseende homogena, ty de bo icke afskildt från hvarandra, dessa skilda folk, som bilda österrikiska staten.|72| I Böhmen är befolkningen tyskar, czecher m. fl; i Galizien rutener och polacker; i de sydliga landskapen är det omvexlande af germaniska och slaviska stammar. Sålunda skulle en geografisk utskiftning härvidlag vara nästan omöjlig. Då man tagit hänsyn till nationalitetsprincipen i nyare tiders politik, så har det skett under förutsättning af sjelfmedveten känsla hos den befolkning, som är ifråga om att bilda stat för sig eller sammansluta sig med sin nationalitets fränder till en stat och under förutsättning att territoriet jemväl bildar motsvarande underlag för nationalitetens existens. – Med nationalitetsprincipen i folkrätten böra vi derför förstå hvarje nations rättsanspråk att få bestå såsom sjelfständig stat eller bilda en sådan. Då är redan begreppet nation fattadt högre, än såsom blott en bortkommen etnografisk folkgrupp, som visserligen uti språk|73| och enligt tradition kan vara olik sina grannar, men genom att i sekler hafva sammanlefvat med dem icke mera framstår såsom en om särskilda politiska kraf medveten lefvande personlighet. Öfverhufvud bör man sålunda under det politiska begreppet person icke subsumera hvarje etnografisk fraktion af en befolkning, som kan finnas, icke heller fordra den fullkomliga enheten i språk, som knappt i något land finnes. Äfven Frankrike med sin särdeles homogena sammansättning har dock grupper af invånare, som icke kunna franska. Invånarne vid Pyreneerna hafva bevarat sitt gamla språkidiom, baskiskan, hos hvilket man sökt finna frändskapmed finskan, och likaså uti Provence och Bretagne finnas språkidiom, som icke äro dialekter af franskan, men dessa invånare hafva dock uppgått i den franska nationaliteten och betrakta sig såsom ett|74| dermed. Lika oegentligt vore det att säga, att de svenska talande i Finland icke vore finnar utan svenskar. Hvarhelst vi uppträda i verlden skulle vi dock finna det rent svenska språket vara ett helt annat. Att Finland skulle bebos af tvänne folk skulle, synes mig, vara en politisk och historisk oriktighet. Gå vi till Belgien, så anse de franska talande belgierna sig icke vara fransmän, emedan de så sammanslutit sig i afseende å sociala intressen, att de icke mera drifvas att separera sig från hvarandra för att bilda skild stat med ett strängt vidhållande af den politiska betydelsen uti nationalitets begreppet. Så snart det finnes politiska frågor skall enhvar [...]oläslig/saknad text, skall man också icke råka ut för så stora svårigheter i folkrättsligt hänseende, som skulle uppkomma derest hvarje liten grupp af individer som skulle hafva bibehållit ett idiom då skulle anses vara berättigad att bilda en skild stat.|75| För öfrigt så finns det knappt någon stat, som vore så homogen till sin sammanslutning, att den hvarken för närvarande skulle förete några olikheter i afseende å invånare, eller ännu mindre i den förflutna tiden. Vi veta alla huruledes det brittiska folket uppkommit genom olika stammars efterhand skeende sammansmältning till den anglosachsiska nationaliteten. I folkrättsligt hänseende förefinnes ingen åtskilnad i rättigheter eller skyldigheter, betingad deraf huruvida en stat omfattar en eller flere nationaliteter (nationaliteten tagen i den högre politiska mening som vi anfört).tillagt av utgivaren – Deraf behöfver icke följa att hela nationalitetsprincipen vore för den internationella politiken likgiltig. Den har ofta gifvit anledning till krig; i dess namn har man företagit sig dels rättvisa dels orättvisa handlingar, hvarom äfven de nya tidernas krig vittnar. Men den mellanfolkli|76|ga politiken och hvilka bevekelsegrunder som dervid kunna förekomma, är någonting särskildt för sig, icke hörande till folkrättens uppgift. Öfverhufvud kan man i detta afseende säga att, ju mera helgjuten en stat är till sin sammansättning, dess mindre gifver den genom sitt lif anledning till krigiska konflikter; likasom det äfven kan framhållas att ju bättre en stat utvecklar sin inre rättsordning, så att tillfredställelse med de inre förhållandena råder, dess mindre skall en sådan stat gifva anledning till krig; hvaremot de stater, inom hvilka det gifves anledning till missnöje till följd af bristfällig styrelse eller onaturligt tvång, hvarmed olika stammar sammanhållas, äro härdar för de såkallade frågorna, som gifva anledning till vidt utgrenade krigsorsaker. Om man nu också måste vara ense derom att endast stater äro folkrättsliga subjekt, så är dock icke fallet att|77| hvarje sådan stat särskildt för sig eger denna kapacitet, ty stater kunna bestå icke blott isolerade, utan jemväl i förening med andra stater. Derföre finner man uti alla arbeten i folkrätt också åtminstone någon uppmärksamhet egnad åt den frågan, hvilken ställning dessa kollektiva formationer, dessa föreningar af stater ega i afseende å sin ställning uti de internationella rättsförhållandena. Alla författare hafva måst med praktiken instämma deri att stater, som äro i varaktig förening med hvarandra öfverhufvudtaget bilda ett enda rättssubjekt gentemot alla de stater, som icke höra dit, gentemot främmande magter; de blifva en kollektiv folkrättslig personlighet.

Granskar man historien om statsföreningarnas uppkomst, så skall man också finna att motiverna till sådana, vare sig frivilliga, eller från den ena eller andra sidan tvungna samman|78|slutningar af olika stater till en union nästan alltid varit detta, att vinna mer styrka utåt gent emot andra folk. Undantag finnas och om dem skola vi också tala; det är dock jemförelsevis sällan en sammanslutning af stater eger rum i och för att bereda de förenade staternas inre större gagn. Motivet har varit det, att gemensamt uppträda mot främmande magter, för att derigenom kunna påkalla större respekt och säkerhet. Dervid behöfver icke förbises att, när en sådan förening är grundad på sunda principer, på möjligheten af samstämmighet, så kan den verka gagneligt på de förenade staternas inre lif. Så t. ex. kan det svårligen påstås att Sverige och Norge genom sin förening skulle i någon mån lidit skada till sin inre sammanslutning, tvärtom måste man anse dem hafva vunnit dels genom den täflan, som uppkommit emellan de tvänne brödra nationerna, dels genom den|79| också i sjelfva verket större trygghet, som medvetenheten om associationens styrka ingifver.

Uti karakteriseringen af sådana varaktiga föreningar af stater finner man icke alla författare fullt öfverensstämmande. Dock äro uti vissa hufvudfrågor de allra flesta ense, och skall jag i korthet redogöra derför. En del författare i folkrätt hafva upptagit detta såsom ett särskildt ämne; andra hafva i korthet åberopat hvad uti statsrättsliga arbeten härutinnan nämnes.

Man har indelat de permanenta föreningarna af stater uti statsförbund eller konfederationer och förbundsstater eller federationer (det är en mycket fin nyans emellan konfederation och federation, som dock i den franska terminologin vunnit viss bestämdhet.) Vidare skiljer man emellan personal-union och real-union, hvarförutom en del ännu talar om fullständiga unioner.

|80|

Skilnaden emellan statsförbund och förbundsstat har, då den framhållits, varit den att statsförbund är en blott folkrättslig förening emellan flere stater i syfte att genom delegerade eller ombud från hvarje stat handhafva utrikes angelägenheterna, utan att den sålunda för dessa utrikes angelägenheter tillskapade myndigheten skulle ega någon befallande magt direkte, utan endast genom bemedling af en hvars af de särskilda staternas regering. Denna gemenskap uti utrikes angelägenheter har icke ens ansetts nödvändigt hafva till påföljd att enhvar af de sålunda förbundna staterna skulle upphöra att sjelf för sig bedrifva utrikes angelägenheter, utan sådant skulle tillika stå öppet för enhvar af dem. Såsom exempel härpå har man anfört det tyska förbundet, sådant det var organiseradt efter Wiener kongressen från år 1815 till 1867, då nord-tyska förbundet stiftades. Der finna vi, huruledes en för|81|bundsförsamling uti den fria staten Frankfurt am Main delibererade angående utländska angelägenheter, medan enhvar af de tyska större och mindre staterna dock underhöllo diplomatisk förbindelse med utlandet och afslutade traktat, oberoende af hvad förbundsförsamlingen möjligen ville för sin del påstå. Denna församling skulle också hafva en viss kompetens inåt i tvister emellan de skilda staterna, men denna stannade nästan blott på pappret. – När de engelska kolonierna i nord-amerika lösryckte sig från moderlandet och förklarade sig för oberoende stater, så ingingo de genast ett förbund, icke blott en temporär allians, såsom man kallar en förening för ett visst krig, utan ett varaktigt förbund men utan att dock utrusta den gemensamma förbundsstyrelsen med sådana attribut, som styrelsen eljest hade, och uti ungefär likartad form hade den|82| helvetiska konfederationen lefvat i några sekel. I Amerika varade den blott några år, hvarefter man ansåg denna form vara otillfredsställande, att det icke läte sig göra att ombud för de förbundna kolonierna skulle hafva att handlägga, så djupt ingripande ärenden som hade återverkan på budgeten och på handelslagstiftningen. Man ansåg det otillbörligt att hafva till organ i sådana frågor en församling af gesandter, medan man eljest hörde folkets representanter äfven i vida mindre vigtiga saker, och detta ledde till den amerikanska unionens inrättande genom unionskonstitutionen, hvilken utan att för öfrigt ändra eller upphäfva det först ingångna förbundet stäldes så, att dessa ärender, som skulle handhafvas gemensamt för de skilda staterna kommo att handläggas efter enahanda konstitutionelt republikanska form, som inom hvarje stat gällde för hand|83|hafvandet af alla de statsangelägenheter, som icke förklarats vara gemensamma. Så är det äfven i Tyskland. När detta lösa tyska ”Bund” från år 1815 visade sig inkapabelt att funktionera, så var det derföre, att det icke var så organiseradt, som för den konstitutionella staten var nödvändigt. Således har på historisk väg statsförbundets äldre form af en löslig organisation nödvändigtvis öfvergått till den fasta ordnade form, åt hvilken den amerikanska unionen gaf förebilden och såsom sådan blef efterföljd i Europa af Schweitz och Tyskland. Jag har vid anförandet af huru man karakteriserar statsförbund och förbundsstater tillika redan kommit att anföra hvad jag anser att uti denna fördelning är felaktigt. Det är felaktigt, när man uti vår tid talar om att slika förbund emellan flere stater kunna vara organiserade antingen|84| som statsförbund eller förbundsstater, hvilket är den nya tyska termen att beteckna sådant som den nya tyska staten. Den s. k. förbundsstaten har en ny form, som efterträdde den äldre formen, hvilken statsförbundet först hade. Men förbundsstat är ett oegentligt namn, då ju hvarje stat inom förbundet är förbundsstat. Också innehåller den tyska riksförfattningen såsom officiell term för alla bolagsmännen i det tyska riket termen ”Bundesstaat”. Uti Nord-Amerika sättes alls icke i fråga att icke en hvar af staterna i förbundet vore en stat. – Jag anser det också vara ett fel att de författare, som sysselsatt sig med denna fråga, icke framhållit den omständigheten, som jag anser vara afgörande, nämligen att stater med konstitutionelt representativ författning icke kunna bilda ett förbund inbördes i och för gemensamt handhafvande af utrikes ärenden och hvad dermed närmast sammanhänger, såsom han|85|delslagstiftning m. m., utan att detta gemensamma handhafvande jemväl sker enligt enahanda former, som inom enhvar af de förbundna staterna äro för statslifvet gällande. Det vore högst inkonseqvent om för hvarje stat, som finnes i förbundet, hvarje anslagsfråga stor eller liten skulle öfverlemnas åt en församling af ombud, fastän 2 eller 3 från hvarje stat, att deliberera om. När länkarna i ett förbund äro konstitutionella stater, kunna de icke genom blotta regerings organ sköta de ärenden, som blifvit föremål för gemensamma åtgärder, utan behöfves dertill samma organisation, som för att sköta de skilda ärendena inom staten. Detta är orsaken, hvarföre man icke mer finner något statsförbund efter den äldre formen. De hafva nu blifvit konstitutionelt ordnade, men derföre hafva icke de skilda parterna i för|86|bundet upphört att vara stater.

Jag har för några år sedan gjort special studium i detta ämne, hvaraf dock blott en ringa del blifvit publicerad, och jag kan icke frångå denna min åsigt beträffande denna fråga, oaktadt flere tyskar bedrifvit den satsen att förbundsstat och statsförbund är det samma. Det är enligt min uppfattning icke blott formelt oriktigt; det är att misskänna betydelsen af en sådan varaktig association emellan staterna; det är att förneka möjligheten af densamma om man säger, att den måste betraktas såsom en förbundsstat.

|87|

Den olikhet mellan statsförbund och förbundsstater, som de fleste författare framhållit, bör således icke fattas såsom en fortbestående, i våra dagar ännu giltig principiell åtskilnad, som skulle af dessa båda former göra väsentligen olika institutioner, utan är statsförbundet en tidigare form för flere staters förening i sådant syfte, att utrikes ärenden och möjligen vissa andra gemensamma genom särskildt inrättade förbundsorgan handhafvas; medan förbundsstat åter är ett oegentligt namn, i stället för hvilket man fortfarande har skäl att bibehålla termen statsförbund, men tillika erinra sig att dessa icke kunna bestå enligt de primitiva former, som tidigare gjorde sig gällande, utan att, när stater vilja så begå att vissa angelägenheter skola gemensamt|88| handhafvas och ordnas, så måste de också för detta ändamål tillskapa en form af styrelse och besluta, öfverensstämmande med de former, enligt hvilka de konstitutionella staterna i förbundet eljes handhafva sina angelägenheter. – Tänker man sig statsförbundet så lösligt, som det tyska var efter år 1815, så finner man att ett sådant icke kan bestå, ty särskildt hvad utrikes ärendena vidkommer, så var Frankfurter förbundsstyrelsen helt och hållet lam, jämförd med alla de särskilda förbundsmedlemmarne. Man åstadkom icke en juridisk personlighet, hvilken skulle i folkrättsligt hänseende hafva trädt i st. f.stället för hvar och en af de förbundna staterna, utan man åstadkom en organisation, som genom sin halfhet förblef utan verkan.

|89|

Hvarje permanent statsförbund, organiseradt så, att det kan för gemensamma ärenden funktionera i enahanda form och med samma garanti för folken, som de särskilda staternas organ, är en juridisk personlighet i förhållande till främmande makter och bildar ensam denna folkrättsliga personlighet, som åstadkommes genom de skilda staternas förening, hvilka därvid träda tillbaka. Ingen af den nordamerikanska unionens särskilda stater bedrifver några internationella rättsärenden för sig; allt sådant för sig går genom den unionella styrelsen. Ingen af det tyska rikets medlemmar, vare sig större eller mindre stat som deri ingår, bedrifver numera utrikes politik skildt för dig, utan ledes den af förbundsstyrelsen i kej|90|sarens namn genom rikskanslern. Så äfven i Schveitz, der förut hvarje kanton hade rätt att ingå traktat, men detta numera medgifves endast för sådana polisärenden, hvilka äfven i en del stater kunna bedrifvas af administrativ myndighet och icke blott af regeringen.


Från de ofvannämda slagen af föreningar mellan stater skilja sig de, som man kallar unioner. Vi finna hos de fleste författare i folkrätt och allmän statsrätt använda termerna personal- och realunion, och hos en del äfven, ehuru icke hithörande, termen fullständig union.

Man har med personal union vanligen betecknat en sådan förening|91| mellan stater, som tillfälligtvis eger rum, derigenom att samma person kommit att innehafva tronen i hvardera staten, d. v. s. när tvänne stater, ehuru egande olika tronföljdslag och egentligen skilda dynastier dock genom tillfällig öfverensstämmelse i slägtleder och bestämningarna i tronföljdslagen kommit att för någon tid hafva samma regent. Detta är den allmännast omfattade åsigten. Rätteligen bör dock icke en sådan union hänföras till statsunioner. – När t. ex. England och Hannover en tid hade samma regent, så existerade icke någon förening mellan dessa stater; den ena kunde hafva krig, den andra icke; de voro icke förknippade med hvarandra; det fans icke någon gemensam lag, som skulle hafva utgjort underlaget för denna förening.|92| Man har derföre skäl att från arterna af permanenta föreningar mellan stater utmönstra sådana rent tillfälliga, hvilka dessutom redan derföre icke höra till statsunioner, att de icke i och för sig varit förafsedda, utan af tillfällighet åstadkommits.

I motsats härtill har man såsom real-union betecknat en sådan förening, som är varaktig till följd af att lag eller traktater så stadga. Denna kan sedan i fler eller färre hänseenden åstadkomma gemenskap, men det genomgående draget är att tronföljdslagen skall vara densamma, sålunda att nödvändigtvis den, som är regent i den ena saten, också är det i den andra. Då eger en verklig statsunion rum, emedan den lag, som bestämmer om hvem som skall styra det ena landet, tillika är lag för|93| tronföljden i det andra. Man har skäl att benämna dessa unioner dynastiska statsunioner hellre än realunioner, emedan dynastin är gemensam. För öfrigt kan gemanskapen vara inskränkt till det minsta möjliga. Hvad som alltid blir påföljden af sådana unioner är emellertid en iallmänhet rådande gemensamhet i utrikes politik, så att de genom dynastisk union förenade staterna kollektivt uppträda gentemot utlandet och det städse genom samme representant, den gemensamme monarken, om också deras förhållande till utlandet icke behöfver vara gemensamt i den mening att allt, som kontraheras beträffande den ena staten, också skall gälla den andra. – En sådan dynastisk statsunion består förnärvarande emellan Sverige och Norge, mellan Fin|94|land och Ryssland, mellan Nederländerna och Luxemburg. Dermed nära lik är unionen mellan Österrike och Ungern, hvilken har genomgått många olika faser. Den var på sin tid en enkel statsunion. Sedan kränktes Ungerns rätt och Ungern blef en provins. Numera är förhållandet ordnadt sedan år 1867 på sådant sätt att föreningen icke blott har karaktären af dynastisk statsunion, utan äfven särskilda institutioner äro stiftade för handhafvandet af gemensamma angelägenheter, om också under gemensam regent.

Efter dessa korta antydningar tror jag mig endast böra påpeka, huruledes man har skäl att indela de olika slagen af varaktiga föreningar emellan stater i tvänne hufvudafdelningar, af hvilka den ena bör omfatta sådana föreningar eller förbund, som|95| inrättat en gemensam styrelse för gemensamma angelägenheter, hvilken styrelse icke har någon befattning med hvarje särskild förbundsstats separata angelägenheter; hvaremot till den andra afdelningen härföras sådana föreningar, der regenten är gemensam, men tillika handhafver regeringen uti hvar och en af de särskilda förenade staterna. Man har uti de senare icke skapat någon skild regerings myndighet för handhafvandet af de gemensamma angelägenheterna, utan likasom hvardera af de förenade staterna styres af samma regent, likaså har denna att vårda sig om de ärenden, som kunna vara gemensamma. Detta indelningssätt hvilar synbarligen icke blott på rent formell åtskilnad, utan också på den materiella åtskilnaden|96| att föreningen påtagligen genom skapande af en särskild gemensam förbundsstyrelse blir vida mera ingripande, än när den har sin expression blott uti den gemensamme regerande personen.

Jag framhöll redan att föreningar af stater uti folkrättsligt hänseende bilda blott en folkrättslig person. Däraf synes följa att medlemmarne uti en sådan förening af stater stå uti fullständig solidaritet i alla sina mellanfolkliga förhållanden. Hvad nu först vidkommer den af mig främst behandlade gruppen, statsförbund, sådana de för nutidens rättsstater kunna vara organiserade, så är solidariteten i ögonen fallande och en oeftergiflig följd af organisationens beskaffenhet, då näml.nämligen alla förhållanden till främmande makter handhafvas blott af|97| ett gemensamt organ, hvars beslut blir bindande för alla medlemmar i förbundet. – Uti statsunionen deremot så beror måttet af solidaritet af de närmare stipulationer, som i afseende å föreningen äro gällande. Sådana föreningsfördrag äro dock sällan fullständiga. Det österrikisk-ungerska kan måhända anses vara det fullständigaste, och supplering af hvad som brister kan ega rum genom att hvardera statens riksdag utser en delegation för att afhandla sådana frågor som förekomma. Med en sådan organisation kan solidariteten i utrikes förhållanden dem emellan knapt tänkas i någon mån inskränkt.

– I den rent dynastiska statsunionen eger icke detta omedelbara förhållande mellan de båda staternas folk rum, som uti statsförbund och real-unioner. Der måste det bero på|98| olika omständigheter, huruvida solidariteten skall anses rättsligen fullständig. Det är uppenbart att, så snart en främmande makt förklarar krig, så, och enär krigsförklaringen hänvänder sig till statschefen och han är gemensam, blir hvardera staten indragen i krig. Men den sak, som framkallar ett krig, kan vara tydligen och uteslutande utgången blott från den enas af de förenade staternas internationella rättsförhållanden, och då bör frågan om solidariteten äfven bedömas med hänsyn till krigets anledning. – Hvad åter vidkommer de mångfaldiga rättsärenden, som under fredstid behandlas och leda till traktaters afslutande, så finna vi af egen erfarenhet att Ryssland ingått åtskilliga fördrag med andra makter, hvilka icke röra Finland, medan åter traktater blifvit afslutade|99| af den gemensamme regenten genom rikskanslern, hvilka gälla endast Finland, t. ex. handelsfördrag.

Hvad slutligen karaktären af sådana permanenta föreningar mellan stater vidkommer, när man tager hänsyn till nationalitetsfrågan, så kan man svårligen undgå att finna att, när en enda nation, som lefvat fördelad uti flere stater, sedermera inträder i ett sådant skede af sin politiska tillvaro, att den jämte fördelningen i flere stater bildar ett fast statsförbund, så ligger den tanken mycket nära att statsförbundet måhända är öfvergången till enhetsstat. Då det nordtyska förbundet stiftades och nu gällande tyska riksförfattning blef antagen, så synes man redan hafva tänkt sig detta att en öfvergång till enhetsstat kunde ega run. Sådant|100| är väl icke uttaladt i författningen, utan tvärtom har den behållit den traktatmässiga karaktären af ett fördrag mellan alla till tyska riket hörande stater. Men det är icke nog med att denna författning uttryckligen uppräknar hvilka olika slag af ärenden, som skola vara föremål för gemensam omsorg, utan den innehåller tillika att sjelfva riksförfattningen kan ändras af dessa förbundsorgan, förbundsrådet och riksdagen. I och med detsamma kan sålunda denna förbundsmyndighet utvidga sin kompetens på allt flere områden af statsuppgifter, hvilka eljes tillhöra enhvar af de särskilda staternas representation att ordna. Så har också redan skett, man har fortgått uti en viss centralisations riktning och om man fortgår på denna väg samt drager till förbunds|101|regeringen samtliga staters angelägenheter, så upphör all statsmaktutöfning inom de skilda förbundsstaterna.– I den nordamerikanska unionens författning är med full bestämdhet uttaladt, hvilka angelägenheter, som höra till förbundsstyrelsens kompetens, och uttryckligen stadgadt att denna myndighet icke kan draga till sig något ärende från de skilda staternas sfär, så vida de dertill icke samtycka. Der är således en tydlig åtskilnad emellan det gemensamma området och hvarje särskild stats sfär, hvilket betryggar hvarje stat vid sin autonomi och gör unionens makt till ett uttryck af dessa staters lif, men icke till en godtycklig makt. Också kan man svårligen anse det nationella underlaget för den amerikanska unionen vara lika homogent, som fallet är med det|102| tyska riket, och lätteligen insedt är, att, om ett statsförbund efter enahanda grunder för öfrigt skulle stiftas mellan flere olika nationer, skulle förbundsstyrelsen nödvändigtvis böra hållas strängare begränsad till sin kompetens, emedan eljes inbördes krig skulle uppkomma, då hvarje stats behof att vara sjelfständig inom sin sfär skulle uppbäras af en särskild nationalkänsla.

Vid detta kapitel om de folkrättsliga personer som uppkomma genom varaktiga föreningar af stater måste vi ännu särskildt egna en blick åt vårt eget fäderneslands ställning i detta hänseende. – Jag må i förbigående påpeka den stora likheten uti händelser och tillgöranden, som man finner hafva egt rum mellan å ena sidan Finland och Ryssland och å andra sidan Sverige och Norge. Innan de händelser|103| inträffade som medförde Finlands förening med Ryssland, hade denna fråga varit föremål för förhandlingar mellan tvänne mäktige herrskare. Napoleon I hade år 1807, då han uti Tilsit sammanträffade med Alexander I, förklarit sig finna det önskligt att Rysslands regent skulle förvärfva Finland från Sverige. Napoleon, såsom den mest afgörande personen i de internationella frågorna då för tiden, hade autoriserat en sådan åtgärd, hvilket var liktydigt med indirekt medverkan. Så inträffade kriget, som ledde till att Sverige måste afstå sina anspråk på Finland. – Några år senare (1812) sammanträffade Alexander med Sveriges kronprins uti Åbo, der de afslöto en, om också icke i alla delar fullt genomförd, så dock i vissa bestämningar ganska noggrann allianstraktat, enligt hvilken Ryssland skulle hjelpa|104| Sverige att förvärfva Norge från Danmark, och uti fredsfördraget i Kiel (1814.) måste Danmark, besegradt af de förenade trupperna, frånsäga sig alla anspråk på Norge. – Hvad vidkommer sättet för föreningens ingående, så hade Finlands ständer derom afslutit separat fördrag med Rysslands kejsare långt innan fredsslutet i Fredrikhamn ordnade afträdandet af Sveriges anspråk.– Norge åter ville icke utan vidare foga sig i Kieler fördragets bestämningar, utan sökte efter egen vilja först ordna sina angelägenheter. Likheten är sålunda i ögonen fallande, liksom den, hvad unionens rättsliga beskaffenhet vidkommer, fortfarande är betydande och erkänts äfven af ryske rättslärde. Emellertid är dock den komplex af statsakter, som ligger till grund för tolkningen af Norges förening med Sverige, mera noggrann,|105| fullständig och klar än de motsvarande handlingarna angående vårt fäderneslands förening med Ryssland. Också saknas det icke upprepade bevis på att man från sådant håll, der man icke synes vilja ens erkänna fait accompli, sökt underskatta betydelsen af en sådan union och dertill hörande rättigheter. – Fredsfördraget i Fredrikshamn (1809) innehåller vissa bestämningar, som tydligen äro bevis för den uppfattning af vår unionella ställning, som vi i Finland hålla på, men det innehåller också andra moment, der en för saken ogynsam redaktion förefinnes. När den IVe artikelns första stycke innehåller att Konungen af Sverige afstår till kejsaren af Ryssland sin regeringsrätt öfver de finska landskapen, så öfverensstämmer detta alldeles med motsvarande artikel i Kielerfördraget; men i andra stycket af sam|106|ma artikel säges att dessa finska landskap sålunda skola förblifva med ryska riket införlifvade, medan deremot uti Kieler fördraget motsvarande punkt säger att norska riket skall vara förenadt med Sverige. Likaså finna vi att första momentet i V artikeln, som handlar om gränserna, talar om att gränsen mellan konungariket Sverige och kejsaredömet Ryssland framdeles skall vara Bottniska viken o. s. v. Hvad beträffar detta uttryck kejsaredömet Ryssland, så torde herrarne hafva iakttagit att man uti vår officiella stil lyckats vinna mer och mer häfd för den distinktion, att man med kejsaredömet förstår den stat, som vidtager på andra sidan Rajajoki och upptager de egentliga ryska guvernementen, hvaremot man med kejsarriket har begynt beteckna hela komplexen af stater gent emot utlandet, liksom|107| det tyska riket omfattar äfven konungarikena Preussen och Baijern m. fl. – I den Fredrikshamnska fredstraktaten skulle, om man då redan haft samma noggrannhet i distinktionen som nu, den tanke funnits att Finland ingick i kejsaredömet, men åtskilliga omständigheter tala för det att någon vigt icke är att fästa vid denna term, ty uti samma traktat begagnas på andra ställen uttrycket kejsarriket; (det franska ordet ”empire” betecknar också både rike och stat). Slutligen hafva vi författningar från senare tid, som bestämmo gränserne mellan storfurstendömet Finland och kejsaredömet Ryssland. – Hvad vidare vidkommer denna stipulation att Finland skulle afträdas icka blott åt Kejsaren af Ryssland, utan tillika ingå i ryska kejsaredömet, så är den motsagd genom VI artikeln i fredsfördraget, som har sin speci|108|ella betydelse både i nationelt och statsrättsligt afseende. Denna artikel lyder: ”Sedan hans majestät kejsaren af Ryssland redan gifvit de ojäfaktigaste bevis af den rättvisa och mildhet, hvarmed Hans MtMajestät beslutit regera öfver innevånarne af det land, han sig nyligen tillvunnit, i det han ädelmodigt, sjelfmant och af egen böjelse försäkrat dem om en fri utöfning af deras religion, egendomsrätt och privilegier, ser Hans MtMajestät konungen af Sverige sig dymedelst frikallad från den honom annars heliga pligt att göra förbehåll härom till sine forne undersåters förmån.” Artikeln kunde väl vara på ett mera bindande och fullständigare sätt affattad och framför allt uttryckligen återgifvit arten af den uppgörelse som mellan kejsar Alexander I och Finlands ständer egde rum i Borgå. Men det är dock att märka att hufvudändamålet med denna artikel icke kunde vara annat än erkännande af denna uppgörelse i Borgå såsom fait accompli. –|109| För att slutligen framhålla några omständigheter af detta fredsfördrag, vill jag fästa uppmärksamheten vid att uti alla de artiklar, der det talas om Finland i förhållande till Sverige efter det fördraget i sin början innehåller afträdelsen af Finland, så benämnes Finland stat och storfurstendöme. – Vi kunna icke undgå att likväl beklaga att fredsfördraget icke blifvit i vissa delar tydligare än det är. Det vittnar om att de svenska underhandlarene antingen icke ville eller icke kunde rikta sin uppmärksamhet särskildt på hvilken lokution af fördraget vore för Finland mest betryggande, och tillika om att de ryske underhandlarene härvid fattat sin uppgift så, att fördraget just icke skulle befatta sig med Finlands särskilda rättigheter. Också var det icke kansleren Speranski, som på Rysslands sida förde underhanlingarne, utan utrikes|110|ministern Rumantsoff och ambassadören David Alopæus. – Äfven det bör märkas att fördraget icke hade till uppgift att reglera Finlands och Rysslands inbördes ställning och förhållanden, utan endast Sveriges och Rysslands samt Sveriges och Finlands. – Också innehåller fördraget punkter, som hänföra sig till kontinental systemet, hvilket på intet sätt angick Finlands blifvande ställning till Ryssland. – Det är vidare att märka att Finlands ställning till Ryssland hade blifvit reglerad genom de myndigheter, som egde taga detta omhand sedan all medverkan från svensk sida var omöjlig, nämligen Rysslands kejsare och Finlands ständer, hvilka med honom såsom Finlands storfurste ingått en tydlig uppgörelse. Att fredsfördraget underlät att i sig upptaga arten af uppgörelsen i Borgå genom hvilken Finland otvetydigt framstår såsom en med Ryssland förenad|111| stat, har i folkrättsligt hänseende haft den påföljd att Finlands ställning såsom stat icke omedelbart blef ett internationelt erkändt faktum, utan det framstod inför öfriga makter såsom om Finland eröfrats från och afträdts af Sverige åt Ryssland, och både historiska och juridiska folkrättsliga författare hafva icke åt arten af denna förening egnat någon särskild uppmärksamhet, som bragt dem att pröfva ställningens verkliga beskaffenhet. Finland blef icke presenteradt såsom stat inför öfriga stater. Så skedde deremot med Norge. Föreningen mellan Norge och Sverige blef icke blott en sak mellan dessa tvänne stater, utan sedan den blifvit uppgjord dem emellan, så introducerades Norge i vanlig ordning bland de öfriga europeiska kontrahenterna. Det vill synas såsom om Rysslands regent, då han blef regent af Finland, velat haf|112|va sin uppgörelse med Finlands ständer uteslutande statsrättslig, icke tillika folkrättslig. Termen ryska riket gömde under sin vida mantel detta, och den flagga, som vare sig krigs- eller handelsmarinen begagnar, exprimerar icke heller tillvaron af unionen. Vid Wiener kongressen skedde heller ingen anmälan om arten af denna maktutvidgning, hvilken derföre ansågs såsom Rysslands, i sället för att den bort anses blott såsom ryske kejsarens. Att en sådan anmälan icke skedde måste betraktas såsom en uraktlåtenhet, enär vid denna kongress alla större eller mindre regleringar af de territoriala förhållandena i Europa blefvo, för så vidt de napoleonska oroligheterna haft inflytande derpå, föremål för öfverläggning och beslut eller inregistrering. – Hvad Polen vidkommer, så|113| ingick uti Wiener kongressens beslut en punkt derom att Polen skulle förenas med ryska riket såsom ett konungarike med egen konstitution, och ansågs sedan Polens ställning såsom unionerad stat med det ryska riket garanterad genom Wiener kongressen. Hvad hållbarhet denna garanti haft, det har historien visat. Polen har försvunnit. Finland har sett sin konstitution år från år vinna i styrka. – Detta såsom en antydning att folken inom sig, men icke från yttre makter hafva att vänta stöd för sin existens. –

Hvad detta ignorerande af Finlands ställning inom den europeiska folkfamiljen vidkommer, så har den såsom ett verkligt faktum icke heller kunnat blifva i längden fördold. Måhända fans icke heller annat än undantags vis en afsigt att låta slöjan hvila öfver detta för|114|hållande. Men allt eftersom internationella traktater afslötos mellan ryska kejsaren och främmande makter, hvilka också gällde Finland, såsom handelstraktater, postfördrag m. m., så måste till följd af sakens egen beskaffenhet en särskild klausul intagas i desamma: ”denna traktat gäller äfven storfurstendömet Finland”, eller icke. Detta allt var ett indirekt erkännande inför Europa af Finlands ställning såsom stat. – För öfrigt så har saken i alla fall tillräcklig tydlighet för att kunna förvrängas af dem, som vilja taga kännedom derom. Uti en samling af Rysslands s. k. grundlagar ingår i §: 4: ”med kejsaredömet Rysslands tron äro Polens och Finlands troner oskiljaktigt förenade.” Denna affattning erhöll artikeln vid kodifikationsarbetet efter Wiener kongressen. Men redanår 1811. torde termen ”Finlands tron” första gån|115|gen användts, och framför allt har genom Finlands representativa statsförfattnings tillämpning det sista dunkla härutinnan försvunnit. – Emellertid förekomma dock periodiskt i ryska pressen angrepp, som icke kunna undgå att väcka uppmärksamhet äfven utanför Ryssland, angrepp, som gå ut på att det blott är inbillade rättigheter, som Finland har, att Finland icke är annat än en gränsmark för Ryssland, o. s. v. Jag kan dock icke behöfva inför en finsk åhörarekrets och allra minst inför finska jurisstuderande bevisa att Finland är en stat och således unionerad, men icke inkorporerad med det ryska kejsaredömet. Vi veta det alla både med hufvud och hjerta; vi veta att all möjlighet för oss att arbete, tänka och hoppas på framtiden beror af medvetandet om att Finland är en stat. – Men då|116| sådana angrepp, som jag antydde, förnyats med vissa pretensioner, anser jag mig dock böra referera några hufvuddrag af desamma samt äfven lemna några bevismedel deremot för dem, som icke gjort sig förtrogne med desamma.

Angreppen kunna sammanfattas i följande fyra hufvudpunkter:

1o att Ryssland ej genom någon traktat är förbundet att respektera Finlands sjelfständighet;

2o att icke något fördrag blifvit afslutadt mellan ryske kejsaren och Finlands ständer;

3o att Finlands konstitutionella tillvaro icke beror på verklig förpligtelse, utan på kejserlig nåd; och

4o att kejsar Alexander I icke med något ord bundit händerna på sina efterträdare med afseende å Finlando ställning.

|117|

Beträffande den första punkten åberopar man fredstraktaten i Fredrikshamn och citerar i sådant afseende dess IV artikel, enligt hvilken konungen af Sverige afsäger sig all rättighet till Finland. Denna traktat, som icke afslöts mellan Ryssland och Finland, utan mellan Ryssland och Sverige måste således reglera förhållandet mellan dessa länder. Emellertid innehåller traktaten dock äfven bekräftelse af de vilkor, som skulle blifva gällande för Finland och detta genom den VI artikeln. Med den sålunda i fredstraktaten omnämda och af de båda kontrahenterna internationelt erkända försäkran angående bibehållandet af Finlands privilegier kan naturligtvis icke förstås annat än hans majestät Alexander Is försäkran till Finlands inbyggare, gifven i Borgå den. 27 mars 1809. (Bristfälliga anteckningar.)

|118|

Man har, emedan den finska deputationens i St Petereburg politiska betydelse i Finland icke utan skäl framhållits, särskildt också velat uppträda emot densammas betydelse. Så har det påståtts i den ryska pressen att den finska deputationen icke hade något uppdrag, och då de relatera detta, så säga de: hvar är nu det fördrag, som den åstadkommit? Att deputationen skulle afsluta något fördrag med kejsar Alexander, det har icke fallit någon in att fordra. Också underlät densamma icke att i StSankt Petersburg afgifva den förklaring att den icke var någon laglig myndighet att föra folkets talan. Dessa deputerade kunde blott såsom enskilda personer lemna upplysningar om hvad landets väl kräfde, och i sådant afseende förordade de att kejsaren skulle sammankalla ständerna till allmän landtdag, hvilket förslag äfven godkändes.

|119|

Sedan ständerna blifvit sammankallade, afgaf Alexander den försäkran, som nyss omnämnts, och den 29 mars hyllades han såsom Finlades storfurste. Det är dessa akter, Alexanders försäkran och landets representanters hyllning, som konstituera fördraget i Borgå. När kejsaren vid samma tillfälle förklarade att en högtidlig föreningsakt egt rum, så ansåg han äfven uppgörelsen i Borgå hafva egt karaktären af ett ömsesidigt fördrag. Några dagar senare aflät han till samtliga inbyggare i Finland en kungörelse, i hvilken det säges: då Wi församlat ständerna[...]oläslig/saknad text

– Innehållet af detta fördrag är således tydligt och ovedersägligt om man icke förvränger detsamma. – Hvilka brister än må vidlåda den konstitution som kejsar Alexander bekräftade, är den dock från början|120| till slut afsedd för en stat och icke för en provins. I sitt tal vid afslutande af Borgå landtdag förklarade Alexander I:

I det reglemente som år 1809 utfärdades för regeringskonseljen före fredsfördraget i Fredrikshamn heter det: [...]oläslig/saknad text

I kejserliga kungörelsen den 21 februari 1816 angående regeringskonseljens förändrade benämning säges: ”och då Wi nu, = = =, omsider återvunnit ett länge önskadt tillfälle att mera oafbrutet sysselsätta Oss med Wårt rikes inre angelägenheter, och deribland dem, som särkildt röra Finland, hafve Wi, för att ytterligare utmärka de afsigter Wi, med inrättningen af detta Lands|121| omförmälda locala Styrelse, åsyftat, och dess omedelbara förhållande till Wår Person, funnit lämpeligt att i likhet med den benämning högsta Styrelse-Verken i Wårt Kejsaredöme och det dermed nyligen förenade Konungariket Polen äga, tillägga densamma namn af Wår Senat för Finland.”

Då det ofta påståtts att Alexander icke pålagt sina efterträdare någon förbindelse med afseende å Finlands ställning, så är detta en afvikelse från sanningen. I den nästförut citerade kungörelsen af 1816. heter det nämligen: ”Det är på sådant sätt Wi velat både ådagalägga de tänkesätt, som ledt och framgent skola leda Oss i hänseende till Wåre finske Undersåtare, och tillika, för evärdeliga tider, befästa den Försäkran de af Oss emottagit angående bibehållandet af deras särskilda författning under Wår och Wåre Efterträdares Spira.” Borgå försäkrings|122|akt måste således vara bindande för kommande regenter. Detta torde skingra en möjlig förmodan derom att, ifall en kommande regent skulle underlåta att afgifva någon försäkran, han i och med detsamma icke vore bunden att iakttaga konstitutionen.

Med en viss enständighet har man vidare betonat att den konstitution, som Finland eger, endast framgått af kejsar Alexanders välvilja, samt att dess tillvaro icke är garanterad utan blott beror af kejserlig nåd. Det är visserligan sant att huru högt man än må uppskatta deputationens betydelse, Alexanders politik dock torde böra betraktas såsom framgången ur hans fria vilja; men med kännedom af att Finland blef lösryckt från Sverige och upphöjd till stat, borde man kunna inse att denna politik år 1809. var uttrycket af den mogna|123| statsklokhet, som på grundvalen af rätt och lag uppför en varaktig byggnad, men icke söker att genom öfvermakt till intetgöra ett folks tillvaro. Det borde för en hvar vara klart att ju mera otvunget en försäkran blifvit afgifven desto större är dess förbindande kraft, och när man vill påstå att Alxander Is tillgöranden icke vore för Rysslands regenter bindande i afseende å Finland, så förbiser man att alla hans åtgärder äro förbindande för de nationer, hvars herrskare han var. – Det kan finnas garantier af olika slag. Historien visar att de garantier icke alltid äro de säkraste, som bestå i traktater. Om de, hvilka sålunda attackerat Finlands rätta ställning icke egt tillräcklig kännedom om finska källor i detta afseende, så är detta förklarligt, men de borde icke demonstrera i strid med eget lands grundlagar. Då dertill kommer att sam|124|ma samling af ryska grundlagar icke innehåller ett ord om Finlands styrelse, bör det äfven för den minsta rättslärde vara klart att det är finsk lag, som ordnar dessa förhållanden.

Detta är en kort resumé af de officiella data, som hvar och en finne borde vara förtrogen med, för att icke stanna i villrådighet om bevis mot sådana lättsinniga, okunniga och illvilliga angrepp, som söka beröfva oss marken under våra fötter, men som dock icke skola ernå detta mål. Jag har, ehuru detta ämne uppenbarligen i dess detaljer snarare hör till stats- än till folkrätten, dock ansett mig böra härvid ingå derpå, särskildt af den orsak att det internationella erkännandet af Finlands ställning icke uttryckligen egt rum, utan endast efterhand och utan ryska rikets dertill vidtagna åtgärd kommit i dagen.

|125|

För att något återgå till frågan om unioner i allmänhet, kan man icke förbise, att uppgiften att vara regent öfver två stater naturligtvis är svårare än att styra en enda stat. Emellan de båda förenade staterna kunna kollisioner uppstå, stridiga eller skenbart stridiga intressen göra sig gällande. Då har man icke endast vanliga statsrättsliga lagar, som tjena till norm för lösningen af sådana konflikter, utan här kommer alltid en viss internationell karaktär med, när tvänne olika staters rättigheter kollidera. Regenten måste då jemka och städse iakttaga den koordinations princip, att hvardera af de under hans makt stående staterna är lika berättigad att fullfölja den mission i historien samt taga vara på sina intressen, och denna princip måste äfven blifva gällande vid bedöman|126|det af konflikter med främmande makter, ty dessa främmande makter kunna icke taga hänsyn till det olika mått af förpligtelser och intressen, som hvardera af de unionerade staterna eger.

Hvad beträffar den formella sidan af förenade staters ställning till utlandet, så äro dessa i statsförbundet så ordnade, att de förbundna alla gemensamt hafva ett organ för utrikes ärenden, ett utrikes-ministerium, såsom det vanligen kallas, på hvilket hvar och en stat i förhållande till fördragets bestämmelser har inflytande. – I den dynastiska unionen åligger ledningen af utrikes ärendena ministern i den stat, der monarken bor. Detta innebär väl möjlighet för den andra staten att anse sig förfördelad, men utrikes-ministern kan dock icke vara mer än en och det naturliga|127| är ett han utgår ur skötet af den nation, öfver hvilken den gemensamme regenten förut herrskat. – Sådant är också förhållandet mellan Sverige och Norge. Norrmännen funno sig utan tvekan böra erkänna detta såsom det naturliga och nödvändiga förhållandet att Sveriges minister äfven är de förenade rikenas. –

(om Finland)


|129|

Till denna allmänna orienterande del af vårt ämne hör också några spörsmål af speciellare art: närmast frågan om nya staters uppkomst och erkännande såsom sådana. Den politiska sammanslutningen inom de politiska former, uti hvilka nationerna och individerna lefva, är icke oföränderlig. Om vi inskränka oss till att kasta en blick på Europa, så finner man huruledes ofta, när fredsslut af en omfattande, genomgripande betydelse egt rum, statsmännen hafva tänkt sig, nu är stadga vunnen, nu har man kommit till en sådan fördelning af magt och territorium, att dessa bestämningar länge skola fortbestå. Likväl har hvarje sekel, hvarje tidehvarf medfört snart sagdt otaliga förändringar och vexlingar uti statsbildningen i Europa. Hålla vi oss endast till detta sekel så finna vi huru Napoleon I icke blott utvidgade den franska staten, utan äfven frambefalde en mängd

|130|

nya stater: en del tyska stater skulle bilda Rhenförbundet, andra åter förblifva för sig, men med gränser, som Napoleon förändrade. På den italienska halfön tillgick jemväl på sådant sätt. Men det varade icke länge innan dessa af Napoleon bildade nya stater upphörde. I nyaste tid hafva vi åter funnit, huru det jemförelsevis stora antal stater, i hvilka italienska folket var fördeladt, fått upphöra, för att gifva rum åt en enda stat. I norden hafva Finland och Norge, som förut voro delar af stater, blifvit särskilda stater o. s. v. Än är det till följd af sträfvandet att afhjelpa nationella eller andra missförhållanden, än åter till följd af någon öfvermagts tilltag, som förändringar uppkomma, och dessa förändringar visa sig stundom vara hållbara, varaktiga formationer, än åter äro de utaf hänsynslös maktlystnad tillskapade hvilka åter i sin tur måste vika för|131| andra; korteligen, nya stater uppstå, gamla stater upphöra. Dessa företeelser hafva ock sin betydelse i folkrättsligt hänseende och böra derför tagas under pröfning.

Att bilda en ny stat är en historisk process, i det att något folks politiska lif bryter sig fram i den riktning, att en ny stat måste uppkomma såsom uttryck af dess tillvaro. Historiens gång har många sådan företeelser att uppvisa. Folkrätten skapar inga nya stater, folkrätten konstaterar tillvaron af bestående stater och förbinder alla de samtidigt förhandenvarande staterna till en gemensam mensklig rättsordning. Sålunda är denna fråga om nya staters uppkomst icke från första stunden en folkrättslig fråga. Huruvida en ny stat uppkommer, af hvilka skäl och i hvilken form detta skett, detta är, hvad den rättsliga sidan af saken vidkommer, närmast ett statsrättsligt spörs|132|mål; men den dermed i samband stående frågan, om en nybildad stat må erhålla tillträde i staternas internationella gemenskap och hvilken ställning den inom denna bör erhålla, det är visserligen en folkrättslig fråga.

Hvad vidkommer sättet, hvarpå de bestående staterna gå tillväga för att bereda en nybildad stat inträde i den folkrättsliga gemenskapen, så är detta sätt mycket enkelt: det består endast i erkännandet af den nya staten såsom sådan. När det åter gäller att afgöra, huruvida en ny stat skall såsom stat erkännas eller icke, så måste detta afgörande föregås af en pröfning af stats rättslig art, nämligen huruvida denna komplex af land och folk, som gör anspråk på att såsom stat behandlas och betraktas, innefattar vilkoren för en statlig tillvaro, huruvida den har den sjelfständiga|133| beslutande rätt angående sina öden, sin rättsgestaltning och författning, som är oskiljaktig från statens väsende. Skulle en komplex af land och folk, som icke uppfyller dessa vilkor, utan uppenbarligen styres af någon annan magt, detoaktadt göra anspråk på att såsom sjelfständig medlem behandlas af andra stater, så skulle en vägran otvifvelaktigt följa. När t. ex. de engelska kolonierna i Nord-Amerika uppsade sin beroende ställning under England och förklarade sig sjelfständiga, så var detta till en början en rättsfråga blott emellan dem och moderlandet England, och det gällde att i statsrättsligt hänseende pröfva, huruvida denna förklaring från de amerikanska kolonniernas sida verkligen motsvarades af en af staternas väsende betingad ståndpunkt. Det insågs och erkändes dock snart,|134| att här förefunnos alla vilkor för en sjelfständig tillvaro. Detta erkännande kom dem också till del, om också icke tidigast från Englands sida.

Då en ny stat uppkommer sålunda genom lösslitning från en gammal stat, till hvilken den förut hört, så är det uppenbart att erkännandet af den nya staten från denna den gamla statens sida har en starkare verkan, än erkännandet från andra främmande magter, hvilkas intressen eller rätt icke beröras af denna lösslitning, som bildar den nya staten. Har en gång den i saken intresserade gamla staten gifvit sitt offentliga erkännande, så förefinnes ingen anledning till tvifvelsmål för de öfriga staterna, men dessa senare äro dock icke derföre skyldige att afvakta erkännandet från den äldre statens sida. Hvad det exempel vidkommer, som jag nyss berörde nämligen, de amerikanska koloniernas|135| lösning, så proklamerade de sitt oberoende den 4 Juli 1776, men striden fortgick i flere år, innan de vunno detta oberoende, och dock gaf Frankrike redan år 1778 sitt erkännande af dessa nya stater. Också kan man af politiska skäl lätt finna att just den stat, som förlorat en del af sitt magtområde, är mindre benägen att medgifva den nya skapelsens berättigande, än de, som icke beröras deraf. Så t. ex. var Spanien den sista, som erkände de syd-amerikanska koloniernas nya ställning såsom sjelfständiga stater, hvaremot England skyndade att göra detta. När konungariket Italien bildade sig så var det Österrike, som senast gaf detta folkrättsliga erkännande.

Uppställer man den frågan, när detta folkrättsliga erkännande af en ny stat bör ske, så kan derpå närmast svaras att, sålänge den strid|136| ännu pågår, hvilken har till syfte åstadkommandet af en ny stat, så kan det anses tvifvelaktigt, huruvida detta ernås och derför kan ingen stat anses förpligtad att under pågående emancipationsstrid gifva sitt erkännande. Dock har hvarje stat att sjelfständigt pröfva, när den anser den nya statsbildningen hafva kommit till sådan evidens, att en varaktig skapelse kan vara i fråga. Erkännandet kan derför ske redan under pågående emancipationskrig, likasom erkännandet kan hafva skäl att dröja till stridens slut, då man ser att de nya förhållandena kunne gestalta sig. För att äfven här åberopa fakta, vill jag påminna derom, att England, Frankrike och Ryssland erkände konungariket Grekland redan innan den grekiska nationen vunnit någon afgjord seger emot Turkiet. Detta skedde i Juli år|137| 1827 och det var dock först senare, som striden fick sådan utgång, att segern kunde vara viss. 1830 erkändes Belgien såsom konungarike af de fem europeiska stormagterna, oaktadt Hollands protester emot någon sådan statsbildning.

Det är öfverhufvudtaget och på få undantag när städse genom krigets skärseld, som nationerna framgå till sjelfständig statlig tillvaro; genom godvilligt aftal sker sådant sällan. Kriget och dess uppoffringar plägar, så visar historien, vara uttrycket af det verkligen medvetna behofvet att bilda sjelfständigt lefvande stater, ehuru kriget icke alltid derför är direkt riktadt emot den magt, som kan vilja förneka detsamma.

Hvad tidpunkten för nya staters erkännande af andra stater vidkommer, så är man också i folkrätten ense derom, att, ifall stater, hvilka stå|138| utanför den konflikt, genom hvilken den nya staten framgår, gifva erkännande åt den nya staten, innan striden är slut, så får detta dock icke betraktas såsom rättskränkning emot den gamla staten, så snart det icke sker i syfte att direkt i striden understöda den nation, som vill bilda den nya staten. – När sålunda en ny stat uppkommer, så, för att nu betrakta frågan äfven från dess sida, har denna stat rätt att inträda i folkrättslig gemenskap med öfriga stater, att blifva af dem erkänd, så snart den nya statens bestånd är otvifvelaktigt, så snart den visar sig lefva ett sådant lif, som denna högsta juridiska person, staten, skall lefva, och denna rätt är grundad på det faktum, att staten såsom sådan existerar; det behöfves icke några andra motiv dertill. Uteblifver det oaktadt öfriga staters erkännande, så (derom|139| äro alla forskare i folkrätten ense) är den nya statens tillvaro såsom stat dock icke derigenom negerad. Skulle andra stater framhärda uti att förvägra sitt erkännande, så kan den nya staten t. o. m. anse sig berättigad att med vapenmagt framtvinga detta erkännande. – Då nord-tyska förbundet stiftades år 1867 såsom en ny folkrättslig personlighet, så gick det talet, att Frankrike ämnade vägra sitt erkännande, och då förklarade nord-tyska förbundsregeringen, att den skulle betrakta uteblifvandet af sådant erkännande såsom legitim krigsorsak. – Hvad särskildt vidkommer Finland, om hvars ställning i detta hänseende jag senast anförde några omständigheter, så har behofvet af sådant folkrättsligt erkännande af Finlands ställning såsom stat definitift icke i någon nämnvärd grad gjort sig gällande, emedan Fin|140|land, i och med detsamma det blef sjelfständig stat, tillika ingick uti union med en förut bestående stat, i följd hvaraf Finland icke särskildt för sig kunde komma i internationelt rättsförhållande. I annan händelse hade utan tvifvel Finland icke kunnat undgå att känna behofvet af förbindelse med andra stater. Nu inträdde det uti ett redan bestående internationelt förhållande, som upprätthölls af Ryssland med andra magter, men från tvänne håll behöfdes dock äfven för Finland detta erkännande att det blifvit stat; närmast från Sverige, hvars magtområde genom Finlands afskiljande minskades. Detta erkännande från svensk sida gafs genom VI artikeln i fredsfördraget i Fredrikshamn. Sådant erkännande behöfdes i ännu högre grad från rysk sida, och i detta hänseende föreligger detsamma otvetydigt i de statshandlingar, genom hvilka Rysslands|141| regent afgaf sin försäkring till Finlands ständer för att blifva Finlands regent. Jag antydde också huruledes den ryska regentens erkännande i detta hänseende var fullkomligt, då ingen annan auktoritet fanns i Ryssland, som fordrades för detta erkännande. Men ett rättsanspråk hos Finland i fråga om internationelt erkännande qvarstår likväl, det nemligen att uti sitt internationella förhållanden uttryckligen och tydligen erkännas såsom med kontrahent gentemot främmande stater, icke såsom en politisk formation af sväfvande beskaffenhet, på hvilken stundom benämningen ”provins”, stundom ”lydland” användes. Det är således från finsk sida ett rättsanspråk, att dess ställning till kejsaredömet och till det gemensamma utrikes organet borde i sin rätta dager inför öfriga magter anmälas. Uteblifvandet af ett tillgodoseende af detta anspråk medför dock icke|142| någon inskränkande verkan på de fördelar Finland kan vinna genom de traktat, som kejsaren och storfursten med främmande magter afslutar, och hvilka äfven gälla Finland.

Likasom nu å ena sedan hvarje stat är berättigad att utaf andra såsom sådan och såsom medlem i den folkrättsliga gemenskapen erkännas, så kan å andra sidan ingen stat undandraga sig den folkrättsliga gemenskapen lika så litet, som han kan uteslutas derifrån. Det finnes icke någon stat, som skulle kunna lefva omgifven af en kinesisk mur utan beröring med andra. Gör han detta, så spränges denna mur och andra stater veta att bereda sig inträde deri. Likasom icke inom staterna vissa individer få förklaras stå utom lagen och afspärras från de öfriga, såvida de icke genom brott på grund af statens lagar blifvit föremål för bestraffning,|143| lika litet kan ett antal stater tvinga fram isolering af en stat. När det gäller bedömandet af en ny stats inträde i folkfamiljen, såsom man uttryckt sig, så är frågan om sättet, hvarpå den nya staten uppstått, huruvida det skett med rätt eller orätt, genom aftal eller våld, icke af någon nämnvärd inverkan på den internationella rättsfrågan. Folkrätten kan i de uppgifter, som ligga inom dess sfär, icke undgå att anse och erkänna såsom inom sitt område bestående äfven sådana stater, hvilkas uppkomst hvilar på en rättsligt dålig grund. När det faktum en gång föreligger, att en stat finnes till, så hör icke till frågan om internationelt erkännande eller icke en utredning deraf, huru rättsenlig denna stats uppkomst varit. För öfrigt går det rättas röda tråd så mycket genom historien, att man skall hafva svårt att visa uppkomsten af|144| nya stater på rättsvidrig grund. Väl kan man finna förstoring och minskning hafva ren karaktär af våld, men när denna betydelsefulla process af nybildning eger rum, så finnes det vanligen sedliga magter, som göra detta, och sällan kan detta ske af blott våld. Äfven den stat, från hvilken den nya staten lösryckt sig, får eller kan icke i längden neka erkännande af denna nya stat. Sjelfva dess närbelägenhet gör ett oundgängligt behof för undersåterne i staten att pläga kommers och annan gemenskap med hvarandra, som ordnas genom statsmagterna. Historien visar visst att sådan vägran egt rum. Det räckte mycket länge innan Spanien erkände Nederländerna. Fullbordade fakta tala dock sitt afgörande språk i sådana frågor.

I sammanhang med den senast anförda frågan om nya staters uppkomst kan också den frågan uppkastas, huruvida ändring af författ|145|ningen i en stat har ett inflytande på staternas inbördes förhållanden. Jag har redan förut i annat sammanhang framhållit, huruledes alla stater äro folkrättsliga personer och rättsligt likstälda i detta hänseende, oberoende af hvilken författning de hafva; – autokratisk eller republikansk, konstitutionell eller inkonstitutionell –, detta är icke afgörande. Deraf följer också att, om en stat öfvergår från den ena statsformen till den andra, så verkar detta icke en rubbning af dess internationelt rättsliga ställning. De rättigheter, denna stat egt gentemot andra stater, skola lika så väl som dess förpligtelser emot desamma oförändrade fortbestå. Det är en rent statsrättslig fråga, som icke sträcker sina verkningar på andra folk. –

De fördrag som en stat förut afslutat måste vidblifva sin giltighet, och om äfven den ena eller andra dynastin innehar tronen i ett land, så får detta icke rubba|146| hvad för statens räkning blifvit med andra magter afslutadt. Man har väl sett, att tronvexlingar kunnat förändra utrikespolitiken, så att allianser sökas, der fiender förut funnos; men man har icke funnit att det erkändts såsom berättigadt, att nya eller från förvisning återkomna dynastier annullera hvad förut blifvit afslutadt. Så t. ex. förklarade hertigarne af Savoyen, när de återkommo till Piemont efter en långvarig förvisning, att de betraktade allt, som under deras frånvaro skett, såsom icke passeradt. Men detta blef en tom fiktion hos tronens innehafvare, och utrikes politiken måste dock bedrifvas såsom en fortsättning af hvad den var under deras frånvaro. – Englands historie visar enahanda fall och icke minst Frankrikes, der man icke blott bytt om dynastier, utan äfven statsformer under senaste sekel. Utrikes politiken har dock varit så tillvida en fortlöpande tråd, att de traktater, som funnits, iakttagits till dess de på be|147|hörigt sätt ersätts med nya. Staten har under hela tiden bestått, och denna är den folkrättsliga personen, icke regenterna, icke heller gesandterna. Jag betonar detta särskildt, derföre att uti Heffters handbok finnas regenterna och gesandterna hänförda till folkrättsliga personer, ehuru de blott äro organ för staten.

Likasom nya stater kunna uppkomma kunna gamla stater försvinna eller se sina områden minskade. Hvad detta sista vidkommer, att en stats område förminskas, så medför detta icke ännu en undergång för sjelfva staten. Hvarken har Sverige 1809 upphört att vara den svenska staten, eller Danmark 1814, då Norge afträddes, eller 1864, då det förlorade sina tyska länder o. s. v. Det är erkändt att, så länge hufvudbeståndsdelen af landets område qvarblir, det må för öfrigt hafva undergått stor förminskning, så eger densamma staten fortbestånd. Den betraktas icke derför såsom ny stat, att den har hälften eller fjerdedelen|148| af sitt gamla område, blott det karakteristiska fortbestår. Preussen förlorade öfver hälften af sitt område, men dess vagga och dess kärna var dock qvar, tilldess det åter skickligen förstorade sig. – En sådan förminskning af statens område medför dock förändringar i vissa rättsförhållanden. Det kan finnas äfven internationella rättigheter och pligter, som särskildt hänföra sig till det område, hvilket lösslitit sig från staten. Då gå de öfver och följa med, antingen det bildar sjelfständig stat, eller införlifvas med en annan. Så är det klart att alla fördrag om gränsreglering och bevakning och sjöfartsförhållanden måste följa med sjelfva det territorium, som gifvit anledning dertill. Men detta är icke sådana fördrag, som för statens tillvaro äro de karakteristiska, eller de fördrag, hvilka för staten i denna egenskap qvarstanna såsom bindande för det statsområde, hvilket fortfarande uppbär den gamla|149| statens namn och intressen.

Om en stat helt och hållet går under och inkorporeras i en annan stat, så upphör naturligtvis alla dess politiska förhållanden till andra länder, men sådana rättsförhållanden, hvilka hänföra sig till sjelfva territoriet och privata personer, måste fortbestå, likasom sådana offentliga rättsförhållanden, som beröra andra stater eller individer i andra stater. När t. ex. en stat med sig införlifvar en annan, så öfvertager den tillika den andra statens, så att säga, aktiva och passiva. – När de florentinska småstaterna bildade konungariket Italien, så öfvergingo till Italiens ego samtliga de domäner, som de skilda staterna egt, men det öfvertog också samtliga skulder, och som dessa skulder voro åsamkade icke endast inom landet, utan äfven i utlandet, så öfvertog koningariket Italien äfven de rättsförhållanden gentemot utlandet, som af dessa|150| lån betingades. Tillfällig svaghet och nöd medför ännu icke en stats undergång, men väl sådan långvarig vanmagt och uppenbar oförmåga att sjelfständigt bestå, som stundom röjes. Huru denna dödsstöt dertill gifves, det beror på de politiska förhållandena för tiden. Folkrätten berättigar aldrig en stat att konstituera sig såsom läkare för en annan och förklara det vara den sjuke mannen, som lägges på båren. Men folkrätten kan icke heller förklara det vara en förpligtelse för de andra staterna att hjelpa en vanmägtig stat att såsom stat fortbestå.

Hvad som förut anförts beträffande staters förening hör äfven hit, att om en stat, som förut stått särskildt för sig, ingår förening med en annan, så upphör hon endast att uppträda såsom särskild folkrättslig person, men de internationella intressen, som denna stat har, ingå i de intressen, som statsför|151|eningen har att följa.

I afseende å staterna såsom folkrättsliga personligheter äro ännu vissa egenskaper att märka, utom dem vi redan genomgått. Af statens suveränetet, d. v. s. dess befogenhet att oberoende af alla andra stater gestalta sitt inre lif eller organisation och författning, härflyter och rättigheten att gent emot andra stater efter eget bepröfvande vidtaga de handlingar, som staten anser vara af sina intressen betingade, och deraf följer jemväl att sådana handlingar hafva sina rättsliga påföljder. Så t. ex. står det hvarje stat fritt att gent emot andra stater iakttaga en trängre eller liberalare regime beträffande seglation och handel, att antingen inrymma främmande magters fartyg enahanda rättigheter, som landets egna fartyg, eller icke. Det ligger i stats suveränetetens rättsgrund att fritt få pröfva och förfara i alla sådana frågor, som det gäller att bringa till afgörande på in|152|ternationel väg. Men härvid bör städse ihågkommas att suveräneteten icke är ett sådant absolut begrepp, som skulle utesluta alla andra dermed koordinerade intressen. Statens magtsfär är, äfven den, rättsligen inskränkt likasom individens, hvilken, äfven under det friaste samhällsskick, dock icke någonsin kan finna sin frihet vara detsamma som obegränsadt godtycke, utan den är begränsad genom skrifven lag och rätts sed. Likaså är det med stats suveräneteten, att en obegränsad utöfning af magt icke kan ega rum, utan statssuveräneteten måste städse vara reglerad och inskränkt af hvad det rätta bjuder. Närmast är härvid att märka i detta sammanhang, att, när staten vill blifva i alla sina rättigheter respekterad, så måste den också respektera alla andras särskilda rättigheter. Hvarje stat kan fritt fullfölja sina intressen och fördelar obegränsad|153| af någonting, för såvidt de icke göra intrång på andras intressen och fördelar. Ingen stat behöfver tåla såsom behörigt att en annan stat skulle inom dess område företaga sig statshandlingar af ett eller annat slag, men likaså bör såsom en klar följd häraf hvarje stat afhålla sig från att på andra staters område företaga sådana handlingar. Det tillkommer icke en stat att sträcka sin ordningspolis’ tillgöranden på annat område, för att förfölja brottslingar eller vidtaga karantäns åtgärder. Den har att hänvända sig till den andra staten och af den begära sådan åtgärd. Ingen stat är berättigad att efter eget behag placera trupper i en annan, äfven utan några krigiska afsigter. Lika litet kan det komma ifråga att någon skulle få beskatta på den andra statens område dess undersåter. Till följd af traktater emellan olika stater|154| kunna dock sådana undantag stipuleras såsom rättmätiga. Särskildt hvad just ömsesidig gränsbevakning och säkerhet vidkommer kan det berättigas, att den ena staten kan förfölja brottslingar på den andra statens område. Detta enligt satsen ”förord bryter lag”. – Hvad särskildt stater, som lefva i permanent förening med hvarandra, vidkommer, så ordnar man särskilda förhållandena så, att afvikelser ega rum. Hvad beträffar Finland och Ryssland, så finna vi t. ex. att ryska telegrafverket inrättat telegraf äfven i Finland. Detta skulle, om det skett uti främmande stat utan någon reciprocitet vara en rättskränkning, men nu är telegrafverket i Finland att betrakta såsom ett privat telegraf-bolag. På enahanda sätt ser ryska staten finska jernvägen sträcka sig in i Ryssland. Naturligtvis kan icke Finland utan vidare besluta att åstad|155|komma en finsk inrättning på ryskt område, men det har skett med monarkens goda minne. Så finna vi uti Helsingfors åtskilliga ryska embetsverk, som äro här till följd af att ryska trupper äro i landet. Detta är en påtaglig anomali. Också är detta ämnadt att vara ett blott öfvergående förhållande till följd af beslutet i Borgå. En annan sak är att Sveaborg t. ex. är besatt af rysk militär. Det betraktas fortfarande såsom en strategisk punkt sådan att den icke bör hänföras till normala förhållanden, på samma sätt som trupper af olika stater voro placerade t. ex. i Mainz. Finland har det icke sällsynta företrädet åter att uppbära skatt af finnar i Ryssland genom den s. k. passexpeditionen. Jag har anfört dessa oss närmast liggande exempel, dels derför att de icke äro anförda i utländska arbeten i folkrätt, dels emedan det kan hafva sin betydelse att göra klart för sig, huruledes|156| sådan reciprocitet kan uppkomma emellan stater, som lefva i förening med hvarandra. Under sådana fall, när det sker på grund af särskildt aftal och en gemensam regent ordnar ärendena, så kan det icke betraktas såsom en kränkning, utan blott såsom undantag från den allmänna regeln.


Jemlikheten mellan stater

Om nu iakttagandet af hvarje stats suveränetet i de internationella förhållandena är af särskild vigt, så är icke mindre vigtigt att redan vid de allmänna karaktärsdragen af folkrätten anföra den emellan alla stater ordnade rättsliga jemnlikheten. Vi veta alla huruledes den moderna rättsutvecklingen mer och mer gifvit förverkligande åt principen af alla menniskors likhet inför lag. Detta hvad individerna inom de skilda staterna vidkommer. Man har stundom velat påstå|157| att denna allas likhet inför lag är en chimär, emedan fullständig jemnlikhet emellan menniskorna aldrig kan ega rum, emedan den rike alltid har större förmåner än den fattige. Detta är en förblandning af begrepp. Det ena är likhet inför lag; det andra är olikhet i ekonomiska och sociala förhållanden beroende på hvad man ärft i intellektuelt och ekonomiskt hänseende. Likheten inför lag har sin betydelse deri, att tillämpningen af lag inför domstol sker efter fullkomligt enahanda grunder, om den gäller den store och mägtige, eller den ringe och fattige. Då finnes det likhet inför lag, när hvar och en vet att, så snart det gäller att på honom tillämpa lagen, tages ingen hänsyn till personen. Hvar och en är lika berättigad att få sina anspråk, omfattande eller obetydliga, af rätten pröfvade och godkända, och hvar och en är lika skyldig att stå för följderna af sina gerningar, när de stå|158| i strid mot lagen. Dertill kommer en annan sida af saken, den, att den mägtigare individen icke får tillvälla sig något orättmätigt intrång på den mindre mägtiges sfer, äfven der icke uttryckligt lagbud skulle stå i vägen. – Med denna likhet inför lag i det moderna samhället kan man i alla afseenden jemföra den rättsjemnlikhet emellan staterna, som folkrätten sökt bringa till giltighet. Den innebär heller ingenting annat, än att hvarje stat, stor eller liten, är lika berättigad att fullfölja sin mission i historien lika heligt och oantastligt. Den större staten kan icke mer göra anspråk på att inom den internationella rätten hafva till sin förmån särskilda stipulationer, som skulle undanhållas den ringare staten. Af denna staternas rättsliga jemnlikhet följer derför icke, att hvarje stat borde i sina internationella förhållanden fullkomligt likställa alla andra staters intressen. Visserligen ströfvar|159| man under inflytande af den politiska ekonomins läror, att få aflägsna alla sådana skrankor, som stå i vägen för fri arbets- och handels täflan emellan nationerna, men man kan icke påstå, att hvarje stat vore skyldig att inrymma åt hvarje annan stats undersåter lika rätt i afseende å bedrifvandet af affärer inom detta land. Man finner, att det gamla systemet af afspärrning gentemot utlandet, som hade sin rot dels i nationalekonomiska dels i nationella fördomar, efterhand gifvit vika för särskilda traktater på aftalsväg, sålunda att ett land först med sina grannstater ingått aftal, att deras undersåter skola vara likstälda, och efterhand sedan andra stater tillkommit, som något lossat på de gamla banden; men icke ännu i dag hafva alla nationer lika rättigheter i hvarandras hamnar. – Emellan Sverige och Finland t. ex. råder större handelsfrihet|160| än t. ex. emellan dessa båda stater och hvilken annan stat som helst. Skilnaden är numera dock icke så stor, som i början af detta sekel, då sådana qvarlefvor från afspärrningstiden funnos qvar, som de att främmande länders varor icke fingo införas till Finland med andra fartyg än detta främmande lands fartyg eller också finska fartyg. Uti folkrätten anser man dock ännu att icke hvarje stat är skyldig att likställa alla främmande magters intressen, men detta anses icke vara ett afsteg från den rättsliga jemnlikheten emellan staterna, när det gäller att uti politiken jemföra hvarandras anspråk.

Utaf den rättsliga jemnlikheten emellan staterna följer också utom anspråket att icke kränkas i sin rätt, att icke kränkas i sin ära. Om kränkning sker, så eger han rättighet att kräfva upprättelse, och hvarje stat är t. o. m. tvungen att icke låta sig kränkas i denna|161| nationalära, ty det kan lätt glida utför om en nation finner det likgitligt att den behandlats orätt af andra stater.

Bredvid denna rättsliga jemnlikhet existerar dock, såsom också individerna emellan, olikhet i magt, i politiskt inflytande hvilken olikhet kan medföra, att fördelar och nackdelar icke utskiftas lika emellan alla stater. Detta har bland annat sitt uttryck i rangskilnaden emellan staterna. I våra dagar håller man i det sociala lifvet icke mycket på rangskilnad, men vid offentliga tillfällen vill dock i hvarje stat en viss ordning härvid göra sig gällande. Uti folkrätten är det sedan gammalt iakttaget, att olika stater uppträda i viss rangordning, och denna rangolikhet har sitt uttryck uti titlarne på regenterne. Hvarje stat anses icke lika berättigad att antaga hvilken som helst af dessa titlar. Man har visserligen sett försök i detta hän|162|seende. Så t. ex. föll det en höfding på Haiti in att antaga kejsar titel, men detta framkallade endast åtlöje.

Det har efterhand utbildat sig vissa bestämda begrepp om magtbetydelsen emellan olika titlar och mycken jalousi har deraf varit rådande i äldre tider. När kurfursten Fredrik I tyckte, att hans stat hade tilltagit i betydelse, och ville intaga en mera betydande ställning inom den nationella politiken, antog han konungatitel år 1701, men det behöfdes många decennier, innan andra stater tillerkände honom denna titel. Det var först under kommande decennium, som efterhand olika stater gingo in på att erkänna honom såsom konung; men påfven erkände först år 1786 den preussiska konungatitelns tillvaro. År 1701 var det äfven som Peter den Store ville utbyta czartiteln mot kejsartiteln. Af sina närmare vänner fick Ryssland|163| tidigare detta erkännande, t. ex. år 1744 af tyska rikets herskare och af Frankrike kort derpå, men af Polen först 1764.

Hvad nu dessa särskilda titlars betydelse angår, så kunde man med Bluntschli tänka sig saken så, att särskildt hvad kejsaretiteln vidkommer den endast bör tillkomma sådana stater, hvilka icke blott hafva en nationel betydelse, utan äfven en universell, åtminstone för en verldsdel, och således vore att betrakta såsom verldsmagter, som hafva inflytande på andra folk och herska öfver flere folk. Ser man på denna titels historiska uppkomst, så finner man att den skulle hänföra sig till verldsväldena. När i Rom kejsaretiteln infördes, så hade det redan utsträckt sitt herravälde öfver hela den dåvarande verlden. Sedermera hade man den vestoch öst romerska kejsaren, som då hade skiftat det stora väldet i tvänne, men fortfarande voro mägtigare än hvil-

|164|

ken annan regent som helst. Under medeltiden tillerkändes romerska kejsaretiteln dels åt franska dels tyska furstar. Slutligen, från Ferdinand I år 1558, tillkom titeln tyska rikskronan ända till 1804. Sedermera blef den österrikiska kronan kejsarekrona och nu hafva vi sett den tyska sedan år 1871. Napoleonerna, hvilka aldrig åtnöjde sig med att arbeta för sitt lands väl, utan äfven ville sträcka sitt inflytande på andra magter, hade också kejsaretitel. – Denna Bluntschlis distinktion beträffande kejsartiteln kan påtagligen i våra dagar icke mera vara berättigad. Det vore att gifva en särskild titulatur åt sådana stater, som skulle kunna spela en vidsträcktare roll, än staterna hafva till uppgift. För öfrigt är att märka att om också historien faktiskt ådagalägger att de största staters beherskare kunnat antaga kejsaretitel, så hafva dock städse konungarne,|165| hvilka bilda den andra gruppen, ansetts ungefär jemngode med kejsarene. Det är endast de, som benämnas Majestät och uti den internationella korrespondensen kalla de hvarandra för bröder. Efter dem följa sedan alla öfriga furstetitlar: storhertig, hertig, kurfurste o. s. v. Nu har man uti förflutna sekel arbetat på att få en bestämd rangordning, på det att icke sådana svåra kollisioner skulle ega rum, som att vid emottagning på hofvet en magts sändebud icke skulle kifvas med de andra om bättre rätt till företräde. Redan år 1504. utfärdade den dåvarande påfven Julius IItillagt av utgivaren en rangrulla, i hvilken alla de skilda furstarna voro upptagna efter värdighet, men på senare tider har denna rangordning icke mera visat sig tillämplig, ty man har nu äfven republiker, hvilka icke passa in på denna rangordning, och det har erkänts, att de äfven kunna vara kejserliga eller furstliga.|166| Om Nord-Amerika t. ex. ville intaga plats i enahanda ranggrad som kejsaremagterna, så kunde detta svårligen blifva förvägradt, och redan i förflutna sekel erkändes att Schweitz hade konungslig rang. Ingen vill heller påstå att Frankrike nu under sin republikanska styrelse skulle ställa sig lägre än förut. Småningom skall man väl komma derhän, att icke hålla så strängt på dessa yttre omständigheter, ehuru det alltid kan vara bra ur praktisk synpunkt att hafva dem ordnade, för att icke gifva anledning till fåfänga tvister.

Man talar stundom om ett statssystem, om de internationella statssystemen. Dermed menar man icke några förbund eller unioner emellan staterna, utan någon viss grund princip eller ledande tanke uti den internationella politiken, särskildt hvad Europa vidkommer, ty utom Europa hafva icke dessa kombinationer sträckt sig. Det system, som har de äldsta anor|167| och ännu ofta åberopas är den europeiska jemnvigten. Grundtanken häruti kan icke anses vara origtig, nämligen den, att hindra någon särskild stat att svälla till så stort omfång och magt, att den blir farlig för öfriga staters sjelfständighet. Redan i början af nya tiden finner man koalitioner ingångna för att motsätta sig uppkomsten af universal monarkier, och detta var utan tvifvel ett riktigt politiskt mål. Tänker man sig en universal monarki, så inses lätt, att den förqväfver det rika lif, som de inbördes staternas täflan företer. Emot Karl I kämpades det för att hindra honom att blifva öfvermägtig, likasom emot Filip af Spanien, som ärft dessa pretensioner. Sedan uppträdde Ludvig XIV med dessa anspråk att vara andra öfvermägtig. Vi veta också huru emot honom bildade sig koalitioner, och efter freden i Utrecht var Frankrike svagare än då striden begynte. – I teori har detta jemnvigtssystem i 18de seklet behandlats af Abbé St Pierre, som år|168| 1715 gaf förslag till en evig fred på grundvalen af matematiskt jemnstora stater, utan hänsyn till hvar historiska, etnografiska och geografiska gränser vara. Men jemnvigten består icke uti den lika storleken i folkmängd och areal, tvärtom är olikheten häruti en följd af den personliga olikheten, som emellan skilda stater består, och måste följa af den historiska utvecklingen. Vi se ju, att detta matematiska utskiftande i lika stora områden icke ens är möjligt i hvarje särskild stat. Provinser, kommuner o. s. v. äro ständigt olika, påverkade af olika naturförhållanden. Också låter det icke tänka sig att staterna skulle förblifva ständigt oförändrade. Jag har redan förut framhållit huru stater uppstå, tilltaga eller försvinna. En stat kan på rättmätig väg arrondera sig, om en del af staten blifvit annekterad af en annan magt. Den sanna jemnvigten beror just på staternas olikartade fredliga fortbestånd invid|169| hvarandra och åstadkommes deraf, att man erkänner allas rättsliga jemnlikhet. Man har stundom drifvit den politiska jemnvigtsprincipen derhän, att förklara att om en stat genom eröfring eller andra omständigheter ser sitt område förstoradt, så äro den statens grannar berättigade att genast rycka åt sig motsvarande bitar från annat håll. När Tyskland tog en del af Polen, så förklarade Österrike: vi måste taga en motsvarande del af Turkiet. Ännu när Polens tredelning företogs, så förklarades det vara i den Europeiska jemnvigtens namn. T. o. m. då när Napoleon III gaf en så bitter krydda åt sin hjelp åt det unga Italien, så förebars att det var i jemnvigtens intresse, att Frankrike skulle förstora sig. Men detta är absolut förkastligt, att, när en stat förstorar sig, de andra äfven skola på enahanda sätt förstora sig. Då skulle man få ett ”bellum omnium inter omnes”lat. allas krig mellan alla, och då skulle jemvigten få sitta emellan.|170| Ett system af jemnvigt i internationelt hänseende bör icke fattas så, som skulle man sträfva till en statsbildning, sådan att alla blefve ungefär lika stora till areal och folkmängd, utan är den sanna jemnvigten att fatta sålunda att alla stater huru olika de än må vara i materiel magt böra kunna fredligt sammanstå med hvarandra, utan att någon må anse sig berättigad att blott för ökande af sin magt inkräkta på de andras område. Det har visserligen varit befogadt att bilda allianser eller koalitioner för att möta alltför stora öfvergrepp af någon magt, som sträfvar till utvidgning af sitt område. Dock är det icke i jemnvigtens namn som sådana eröfringsplaner kunna motas, utan dertill finnes fullgiltighet i hvarje stats berättigande att för sig bestå. Det finnes utan tvifvel sådana förstoringar af stater, som måste betraktas vara legitima. Så i främsta rummet när den ita|171|lienska nationen omsider åter förenades till en enda stat, hvarigenom den 6te europeiska stormagten uppkom, så kan man icke tala om inkräktning på andra nationers rätt, utan det gällde för Italien att komma till den mest adeqvata organisation, att bilda en enda stat. När de små staterna i Italien undanrödjades, så kan man icke tala om att Europas jemnvigt var i fara. Om nu folkrätten i allmänhet måste anse universal monarkier eller uppkomsten af verldsvälden föga betingadt af nationernas intressen, så kan man jemväl anse det vara en våda, när någon stat i något särskildt hänseende vinner alltför stor öfvermagt. Så är för närvarande fallet med Stor brittanniska rikets sjömagt, att ingen annan stat kan mäta sig dermed, och man hör allt emellanåt uppdyka en farhåga för att det kunde missbruka denna sin ofantliga öfvermagt till sjöss. Man har dock icke kun|172|nat åberopa några internationella rättsgrunder att förmå det att minska sin armada, och man har haft så mycket mindre skäl dertill, som knapt någon af stormagterna arbetat så mycket för fredens upprätthållande, jemte det dess arbete för civilisationens utbredande nödvändiggör upprätthållandet af en stor flotta.

Helt och hållet har icke den åsigt ännu försvunnit, att en viss jemnvigt bör hållas emellan staterna, ehuru man dermed icke förstår detsamma, som under 17 hundratalet, då man äfven ville realisera denna idé till territorium och befolkning. Men ett annat system emellan staterna uppkom i början af detta sekel, hvilket såg förhållandena från annan synpunkt, nämligen den s. k. heliga alliansen. Det vår Rysslands, Österrikes och Preussens regenter, som i Paris den 26 September 1815 aftalade ett nytt system för den internationella politiken, hvilket system erhöll|173| namn af heliga aliansen af det skäl, att detta system förklarade sig bygdt helt och hållet på den kristna religionens grundsatser. Man finner uti detta egendomliga aktstycke bland annat påståendet att Kristus är den gemensamma kristna nationens enda rätteliga suverän. Detta vore nu att återföra menskligheten till det teokratiska statssystemet, som längesedan måste falla för den verkligen humana rättsutvecklingen. Folkrätten håller utan tvifvel på den kristna sedelärans sanningar och dess grundsatser, men deraf följer icke att ledningen af staternas öden skulle kunna stödas på theologiska grunder. Det var icke nog med att dessa tre regenter, som bildade den heliga alliansen, anförde sådana kristliga satser såsom ingångsspråk för sitt förbund; de ansågo sig också vara berättigade att spela förmyndare för det öfriga Europa, och ehuru det var en mild regime, som de ville förverkliga, så var det dock tillika den|174| autokratiska regeringsprincipen, som i deras handlingar hade sitt uttryck. Den serie af ingrepp uti enskilda staters inre rättssfär, som sedermera vidtogs, vittnar nogsamt om att den verkligen nya tidens rättskänsla icke var representerad blott genom den heliga alliansens medlemmar. Också hade den till sitt mest aktiva internationella organ furst Metternich, som saknade den för moderna statsmän nödvändiga egenskapen, aktning för friheten och folkens rätt. – Man kan fråga sig, huru det var möjligt, att dessa tre regenter efter de strider, som upprört verlden, ville bilda ledningen af Europas angelägenheter. Fallet var det, att England icke kunde inträda uti den heliga alliansen, ty engelska parlamentet förklarade den heliga alliansens principer förkastliga. Frankrike åter var förkrossadt och man trodde t. o. m. då, att det skulle räcka mycket länge, innan Frankrike skulle kunna repa sig. Emellertid befanns det att dessa stormag|175|ter icke kunde åstadkomma hvad de ville, och det bildade sig snart derpå hvad man kallar en pentarki. Det var uti Aachen år 1818, som de fem stormagterna träffade en förening om att leda Europas politik i inbördes öfverensstämmelse och att med hvarandra samverka i alla förekommande internationella tvistefrågor. Det var egentligen från denna kongress, som man kan räkna uppkomsten af den s. k. stormagts politiken, som nu i Europa gör sig gällande. En sådan förening emellan de skilda staterna, i syfte att genom inbördes öfverenskommelse slita Europas tvister, kunde utan tvifvel vara ganska fruktbar, om verkligen syftemålet att icke bekämpa hvarandra och att framförallt vilja bevara freden skulle vara det genomgående. Men det fanns en omständighet, som snart nog ledde till afsteg. Det var denna s. k. interventionsprincip, som omfattades af de tre magter, hvilka bildat|176| den heliga alliansen och tidtals af Frankrike. Endast England afhöll sig ständigt från denna politik. Jag har redan antydt i det föregående några sådana interventioner.

Skulle denna pentarki icke vilja spela förmyndare öfver de mindre staterna och afhålla sig från att ingripa i deras särskilda rättssfär, så skulle man kunna betrakta den såsom en nyttig länk i den internationella utvecklingen, men så snart stormagtspolitiken går ut på förmynderskap, så hvilar den icke på folkrättsliga grunder. En stat kränker en annan stats rätt, om den begagnar sin stora materiella magt, för att utöfva tvång på dess regering, i syfte att leda dess inre utveckling i andra banor, än den sjelf eftersträfvar.

Det har emellertid stundom uppkastats den frågan, huruvida det icke också, särskildt i internationelt hänseende, vore önskligast, att alla småstater skulle|177| upphöra. Man har sett personer med eljest liberal uppfattning och sund rättskänsla framhålla, att de små nationerna icke hafva någon förmåga att uppbära de mångsidiga kultursträfvanden och andra uppgifter, som nutidens stater hafva att förverkliga, och att många småstaters tillvaro kan gifva anledning till mera internationella tvister, än om man skulle hopgyttra dem till en stor. – Denna uppfattning torde dock hvila på högst väsentliga misstag. Att utveckla den största möjliga militära magt hör påtagligen icke till statens väsende. Hvarje stat behöfver militär magt, emedan den icke är säker, när den kan behöfva försvara sin rätt, men att förklara att en stat derför icke är förtjent att lefva sitt särskilda lif, att den är för liten att upprätthålla stora arméer, vore att högst ensidigt bedöma nationernas och staternas uppgift. Man kan t. o. m. uppvisa, att just stormagtspolitiken, när den|178| går ut på att utöfva den största möjliga verksamhet utåt, till en viss grad håller tillbaka den inre utvecklingen. Man kan visa, att såväl rättsutveckling, som kulturframsteg i öfrigt, industri och handel, i mera intensiv grad eger rum i s. k. småstater derför att de kunna koncentrera sina bästa krafter blott på detta inre sträfvande och låta de s. k. verldshändelserna passera utan ingrepp från deras sida. Hvad de internationella förvecklingarna vidkommer, så är sällan en välordnad liten stat beroende af dessa, och hvad möjligheten vidkommer att hafva inflytande på konflikterna, så hafva de små staterna äfven detta, då de kunna genom allians med de stora kasta en afgörande tyngd i vågskålen. Också kan det svårligen förnekas att flere af de bestående smärre staterna, Sverige, Norge. Danmark m. fl. hafva kommit till en konsolidering inom sig, som är föga egnad att framkalla|179| krig och tillika kan det icke nekas, att de gått säkert framåt i sina inre förhållanden. Det är mera österut som sådana agglomerat, såsom Österrike, Ungern, Turkiet, förekomma, hvilka icke kommit till en fullt ändamålsenlig statsbildning, likasom äfven Ryssland ingifver oro åt de europeiska internationella tendenserna, ity att man alltid befarar att detta stora välde skall vilja ytterligare utvidga sig och skall utöfva påtryckning på vestra Europa, – farhågor, som, vi skola hoppas, äro ogrundade. Man har, för att den rättsliga jemnlikhet, som folkrätten oeftergifligen påyrkar, må i möjligaste mån komma till giltighet, och för att den verkliga jemnvigten, må ega rum, tidtals påyrkat att allmänna kongresser böra hållas, att alla skulle till en gemensam kongress tidtals eller regelbundet sända ombud, för att dessa kongresser skulle afhandla|180| internationella frågor, vare sig tvistefrågor, eller sådana der man eftersträfvar en gemensam lösning, så att alla staters intressen skulle tillgodoses och krigiska förvecklingar tillika undvikas. Inom vetenskapen, t. ex. af filosofen Kant, hafva sådana förslag ofta framstälts och betraktats såsom mer eller mindre idealistiska hugskott. Äfven en af den nyaste tidens mera inflytelserika herskare Napoleon III framstälde 1863 till Europas stater förslag om en sådan kongress, hvilken dock icke mera än på få håll vann anklang. Emellertid erkändes dock, i motsats till hvad den heliga alliansen och pentarkin ansett, att alla stater få vara med i betydelsefulla internationella rådslag, icke endast de stora magterna. Bland nyare rättsvetenskapsmän hafva åter Lorimer, itillagt av utgivaren Edinburg och [...]oläslig/saknad text, den franska statsrättsliga författaren, kämpat för förverkligandet af denna tanke, och|181| möjligt är det, att den kommer till stånd, och möjligt är det, att man tager hänsyn till den omständigheten, som det varit svårt att förverkliga, att icke blott regeringarna böra få vara uti kongresserna representerade, utan äfven folkrepresentationen. Folkrätten har utan tvifvel rönt inflytande af det konstitutionella statslifvets uppkomst, men det har dock icke ännu varit så ordnadt, att de representativa församlingarna a priori skulle få uttala sig i sådana frågor, utan i en del stater är det förbehållet representationen att efteråt godkanna fördragen. – Men vi böra väl icke uppehålla oss vid framtids projekter, som kunna anses stå utom detta ämne.


|182|

Folkrättsliga organ.

Likasom hvarje stat för utöfvandet af statsmagten inom densamma i de olika uppgifter, som föreligga statens lif, har behof af särskilda organ för denna magtutöfning, nemligen regering, folkrepresentation, embetsmän, likaså behöfver staten äfven för de internationella angelägenheternas bedrifvande skilda organ. Staten såsom sådan är, såsom jag framhöll, rättssubjekt gent emot andra stater, men staten, denna juridiska person, behöfver lefvande organ för utöfvandet af sin kompetens härutinnan. Härvid är att märka 1o innehafvaren af regeringsmagten i staten; 2o sändebud af olika kategorier; 3o konsuler; och 4o tillfälliga agenter eller kommissarier.

Vi hafva dock främst att taga i be|183|traktande innehafvaren af regeringsmagten såsom organ i folkrättsligt hänseende. Det är naturligtvis en statsrättslig fråga, huru regeringsmagten är organiserad och af hvem den utöfvas i hvarje särskild stat. Likaså är det en statsrättslig fråga, under hvilka vilkor och inskränkningar innehafvaren af regeringsmagten är berättigad att afsluta rättsärenden med andra stater. Sådant är uti hvarje stats författning eller konstitution ordnadt. Ur folkrättslig synpunkt åter erkänner man främst att den, som faktiskt innehar regeringsmagten i en stat, är att betrakta såsom det rätta organet för denna stats personlighet, enär han har att träda i beröring med andra stater. Man benämner ofta regenterna med namnet suveräner; särskildt förekommer detta uti folkrättsliga arbeten och uti diplomatiska aktstycken såsom vanligare term än kejsare och konung.|184| Då man erinrar sig att det emellertid är staten, som suveräneteten tillkommer, så bör man af denna term suverän, såsom betecknande regenten, icke låta vilseleda sig derhän, att den folkrättsliga suveräneteten skulle tillkomma regenten uteslutande. Men såsom utöfvare af statssuveräneteten jemväl i folkrättsligt hänseende har monarken erhållit denna benämning, suverän, äfven i de stater, der deras magt är i ganska hög grad inskränkt genom författningarnas bestämningar i öfrigt. Att regenten icke i sig sjelf innehar suveräneteten blir tydligare, när man tager i betraktande huru förhållandet är, då en enligt arfslagen berättigad regent blir från sin tron störtad eller afsatt. Han kan då icke mera pretendera att kallas suverän. Denna omständighet kan härvid i fråga om statens representation utåt icke förbises, att det i sjelfva verket är den faktiska innehafvaren af regeringsmagten, som representerar staten, icke den som tror sig ega eller möjligen kan visa|185| sig ega rättsanspråk på att innehafva den. En tronpretendent uppträder och vänder sig med skrifvelser till alla vigtigare stater i Europa för att bevisa för dem, att han enligt arfslagen borde innehafva tronen och icke den usurpator, som sitter på tronen, och likväl kan han icke betraktas såsom representant för denna stat. Det faller icke någon regering in, att med honom kontrahera angående den stat, hvars tron han pretenderar att rättsligen innehafva. Om ett folk gör revolution emot sin regent och uppställer republikansk styrelse i stället, med en president eller ett kollegium i spetsen, men denna uppstälda regering icke lyckas vinne fotfäste, icke lyckas få monarken faktiskt afsatt, om det visar sig att det blott är en fraktion inom folket som gjort denna revolution, men icke folkets flertal, då kan icke den sålunda uppstälda regeringen anses representera staten utåt eller vara den, som|186| bör kontrahera med andra stater. Om en fördrifven konung åter bekämpar den i hans ställe insatta styrelsen, men denna de facto vunnit öfvervigt och erkännande, så är den fördrifna konungen icke mera statens rättsliga organ. Denna princip har i England tidigast blifvit erkänd såsom rättsregel, att det är den faktiska regeringen suveräneteten tillkommer, och till den skall man vända sig vid afslutandet af kontrakt med andra stater. Man finner denna princip erkänd redan i slutet af 1400 talet och i högre grad efter 1688. En annan sak är, huruvida de andra staterna äro skyldiga att erkänna en ny tillkommen regering såsom rättslig och laglig. Man finner då att mången stat, som skall träda i beröring med en sådan stat, gör det blott in casulat. i varje enskilt fall.tillagt av utgivaren

I detta fall måste man erinra sig Bismarks skrifvelse till Jules Favre, med an|187|ledning af att Jules Favre hade gjort anspråk på att hans regering skulle erkännas af tyska riket. Bismark förklarade att erkännandet af denna faktiska s. k. nationalförsvarsregering berodde af en föregående omständighet, att denna regering vore erkänd af franska nationen sjelf i främsta rummet. Förhållandet var nämligen sådant, att man icke hade hunnit vidtaga några sådana inre åtgärder, genom hvilka denna nationalförsvarsregering skulle kunnat erhålla nationens erkännande genom att konstitueras vare sig provisoriskt eller genom författning. – I fråga derom, att en afsatt regent icke kan vara organ för en stats folkrättsliga angelägenheter, vill jag dock påminna om de många fall, den nya historien omtalar; såsom då när Gustaf IV blef afsatt, så försvann han komplett från de magthafvandes krets. När bourbonerna blefvo fördrifna från Frankrike, så voro de blott en privat familj.|188| Likaså de många nya tyska furstarne. Napoleon III såsom krigsfånge ville göra anspråk på, att man med honom skulle aftala angående freden, eller åtminstone med hans gemål, som i största hast hade fått fullmagt af honom, men det kunde icke falla tyska regeringen in att träda i fredsunderhandlingar med en före detta troninnehafvare, hvars myndighet hade slocknat. Äfven under sådana situationer, när återinsättandet af en fördrifven furste kan förefalla såsom sannolikt, kunna andra stater dock med honom ingenting kontrahera, som vore bindande för staterna.

Emot denna uppfattning angående furstliga personer och äfven republikanska regeringar såsom folkrättsliga organ endast när de faktiskt besitta regeringen, har man stält den s. k. legitimitets principen. Legitimitetsprincipen, som spelar så stor roll i mellanfolkliga konflikter och i ledningen af den internationella|189| politiken i Europa, är påtagligen till sin natur en statsrättslig fråga, som afser att fastställa hvem som enligt de i en stat gällande tronföljdslagarna rättsligen böra innehafva tronen, men man har utvidgat den särskildt genom furst Metternichs inflytande derhän, att legitimitetsprincipen i folkrätten också måste omnämnas såsom ett program, innebärande att vissa mägtiga staters regeringar borde taga till uppgift att se till, att ingenstädes den, som enligt tronföljdslagen bör innehafva tronen, bör blifva rubbad i denna rätt, och att man tillika bör skydda dessa furstar, att de icke rubbas såsom enväldiga i sin magt. Jag har redan berört detta program, då jag talade om den heliga alliansen och pentarkin. Emellertid kan dock ur legitimitets principen med någon hänsyn till det rättas idé aldrig dragas den slutsatsen, att hvarje nation vore skyldig att, derför att en tronföljdslag fört en|190| viss individ på tronen, under alla förhållanden respektera honom såsom herskare, äfven om han trampar nationens rättigheter under fötterna och förbiser dess intressen. Vi veta att äfven de varsammaste tänkare på det historiska gebitet hafva nödgats erkänna revolutionens legitimitet, och vi veta att mången gång denna våldshandling varit det enda medlet att återställa det rätta, då det blifvit kränkt. Sålunda kunna icke tronföljdslagarna utgöra de i all evighet bindande garantierna för hvem som skall vara statens folkrättsliga organ. Den engelska rättsvetenskapens och diplomatins uppfattning, att den faktiska regeringen är det folkrättsliga organet, måste erkännas vara riktig.

Då vi sålunda emellertid hafva särskildt skäl att beröra frågan om omkastning i regeringens organisation i ett land, så vill jag i förbigående framhålla, att under den strid, som eger rum,|191| när vare sig tvänne tronpretendenter kämpa med hvarandra, eller när revolutionen söker aflägsna troninnehafvaren, så kan under en viss tid vara tvifvelaktigt, hvem som verkligen må hafva rätt att öfvertaga eller bilda en varaktig regering. I sådana fall återstår för främmande magter ingen annan utväg, om de vilja blifva trygga, än att afhålla sig från all slags uppgörelse med den stat, som genomgår en sådan kris. Det kan icke finnas mera än en representant för statens suveränetet, och man kan derför icke underhandla med tvänne, om hvilka det är osäkert, hvilkendera som skall blifva innehafvare af tronen.

Jag har tidigare ingått i framstälning af huru nya stater uppstå och huru förfaras skall af andra stater i afseende å deras erkännande såsom stater. När en ny regering uppstår i ett land i stället för en föregående, så behöfver den|192| också sitt erkännande. Den behöfver icke andra staters erkännande för att kunna faktiskt utöfva magten i eget land, men sjelfva ingåendet uti negociation med andra stater förutsätter och innebär, att denna regering skall vara erkänd. Den frågan åter, hvem det är, som skall afgöra inom en stat, huruvida den nya regeringen i en stat skall såsom sådan erkännas, är af statsrättslig natur. Det beror på, huruvida författningen inrymmer åt regeringen ensam eller åt folkrepresentationen denna myndighet, att uti så vigtiga frågor besluta. Regeln är för närvarande den, att regeringarna hafva pröfningsrätten, huruvida en annan stats regering bör såsom sådan erkännas. Det är, om jag icke misstager mig, af Europas stater endast det schweitziska statsförbundet, som har förbehållit lagstiftande församlingen att pröfva denna fråga.

Statschefen, vare sig kejsare eller ko|193|nung eller en furste eller president, är, då han representerar staten, berättigad till att åtnjuta den rang och de företrädesrättigheter, som enligt folkrättslig plägsed eller särskildt aftal tillkomma sjelfva staten. Det diplomatiska bruket fordrar derjemte att en stat, så snart tronvexling egt rum, derom underrättar alla andra stater, med hvilka denna stat står i regelbunden beröring. Om presidenten i en republik uppträder såsom representant för sin stat, så tillkommer honom enahanda anseende och erkännande som monarken, som uppträder för sin stat. Med denna statschefens för alla stater gällande rätt att representera statsmagten utåt följer vissa iakttagelser. För att visa huruledes hvarje stat bör vara oberoende af andra stater, så har man i afseende å statscheferna genomfört principen af exterritorialitet. Exterritorialitet vill säga, att man uti en stat till förmån för en främmande stats suverän eller statschef adopterat den|194| fiktion såsom skulle han befinna sig städse uti sitt eget land, såsom vore han, när han besöker ett främmande land dock utom detsamma (extra territorium), icke underkastad lag och myndigheter i det land, som han beträder. Nuförtiden resa regenterna ganska mycket omkring i andra länder. Göra de detta incognito, så få de åtnöja sig med att såsom privata resenärer behandlas och i allting följa lagar och föreskrifter i det land, de besöka. Uppträda de icke inkognito, utan såsom statschefer, så plägar man tillerkänna dem de förmåner, som denna fingerade exterritorialitet innebär. När presidenten uti en republik uppträder i främmande land, så anses han såsom privat person, derest han icke besöker detta land på sin stats vägnar. I sådant fall är också han skyddad genom exterritorialiteten.

Emellertid så kan det dock inträffa, att en stats regering finner anled|195|ning att utvisa regenten af ett främmande land från sitt område, ifall han nämligen behagar slå sig ner för lång tid uti denna främmande stat, medtagande regeringspersonal o. s. v., och utöfvande en politisk verksamhet, som kan vara i någon mån generande eller skadlig för denna stat, der han vistas. Då anser man, att den eljest utsökta courtoisin måste vika för pligten att skydda landet från skadliga ingrepp, och anses denna utvisning vara folkrättsligt berättigad. För öfrigt har denna exterritorialitetsprincip med alla sina rättsliga konseqvenser, såväl i civil- som straff- och polisrättsligt hänseende, en vida större betydelse för den andra gruppen af folkrättsliga organ, för sändebuden, hvarför jag anser lämpligare att behandla densamma närmare, då vi komma till frågan om sändebudens ställning, ty det måste i alla fall förblifva undantag att statscheferna|196| vistas i främmande land och komma i sådana rättsförhållanden, som göra att de måste åberopa exterritorialitets principen.

Öfverhufvudtaget har man småningom kommit till den insigt, att regenterna, stadde på resa, om de också icke uppträda incognito, egentligen äro privata personer och icke då äro på sin rätta plats att representera nationen utåt. En del har måhända fäst sig vid några allvarliga meningar i svenska pressen när konung Oskar besökte Berlin och det berättades att han der ingick i negociation beträffande den danska frågan. Svenska blad refererade detta, men sade att det icke vore sant; ty då konungen är stadd på resa, så är det interimsregeringen som handhar magten. Dessutom innehåller Sveriges författning, att utrikes ärenden behandlas blott på föredragning af utrikes|197| ministern. Med anledning häraf anser jag mig böra påpeka, hvad jag i början af denna föreläsning antydde derom, att hvarje statsförfattning innehåller bestämningar om hvem som är laglig utöfvare af statens suveränetet emot andra stater och under hvilka vilkor detta kan ske. Ehuru det är ojäfaktigt riktigt, att hvarje stat har att kontrahera med den regering, som faktiskt har regeringsmagten, så är det uppenbart, att det icke för andra stater kan vara likgiltigt, hvilken denna magts kompetens i internationella frågor är. Också måste hvarje enskild person, när han träder uti rättsförhållanden till annan enskild person, göra sig förvissad om, huruvida denna är sui jurislat. myndig person eller har behörig fullmagt. Det är derför icke främmande för folkrätten, ehuru man sällan finner det i folkrättsliga arbeten anfördt, att angifva dessa hufvudvilkor för den internationella befogenhetens utöfvande genom regeringen.|198| Jag vill derför i korthet anföra det hithörande. För Sverge-Norge såsom gemensam folkrättslig person gäller det, att den gemensamma konungen innehar magten att börja krig, sluta fred, ingå uti afhandlingar med främmande magter; det gäller också att för de vanliga s. k. ministeriella ärendena, nämligen de, som angå förhållandet till främmande magter, konungen icke är bunden vid att uti statsrådet låta föredraga dessa ärenden, utan får han låta bereda dem på sådant sätt, som honom lämpligast synes. Men det är dock stadgadt, att statsministern för utrikes ärendena skall för konungen föredraga dessa ärenden och ifall han är förhindrad, så är det någon annan af statsråden som föredrager desamma, och den, som föredrager, skall vid protokollet låta anteckna de råd han gifvit, för hvilka han är ansvarig enligt grundlagen. Om de ministeriella ärendena antaga de vidsträckta proportioner,|199| att det kan komma i fråga att förklara krig eller sluta fred, då måste konungen sammankalla hela statsrådet, jemväl de norska, till Stockholm och med dem rådgöra, huruvida krig skall förklaras eller fred slutas, och då skola alla medlemmar afgifva sitt utlåtande i saken, konungen beslutanderätten dock öppen. Han har sålunda icke en fullkomligt oinskränkt magtutöfning i utrikesangelägenheter, han är bunden vid att inhemta råd, ehuru han kan besluta i strid med de sålunda afgifna råden. Man inser likväl lätt, att en konung, som finner att hela rådet afråder honom från krig, svårligen skall riskera ett motsatt förfarande. – Hvad tyska riket vidkommer, hvars förbundsförfattning naturligtvis endast måste taga hänsyn till när det gäller Tysklands intressen, så har förbundspresidenten, d. v. s. kejsaren, att fatta beslut uti utrikes angelägenheter, men om det gäller att förklara krig, så måste|200| han inhemta förbundsrådets samtycke, och när det gäller att afsluta traktater med andra magter, så måste, ifall de gälla sådana ärenden, som äro föremål för tyska riksdagens lagstiftnings område, såsom handels- och sjöfarts förhållanden, litterär och artistisk eganderätt, för dessa traktater inhämtas riksdagens godkännande. Först då blifva de bindande för det tyska folket. – I Österrike är saken stäld ungefär på enahanda grunder och äfven i flertalet andra stater. Hvad särskildt Storbrittanien vidkommer, så har regenten derstädes också denna vidsträckta befogenhet i utrikesangelägenheter, att förklara krig, sluta fred m. m., men han bör lemna parlamentet kännedom om sådana ensidigt vidtagna åtgärder, så snart det anses att statens intressen och säkerhet medgifva detta ofentliggörande af förhållandena. Gäller det åter traktater, som i någon mon inverka på de engelska lagarna, så måste de under|201|kastas parlamentets fastställelse. – Belgien har i detta afseende anslutit sig till England, dock måhända med litet bestämdare uttryck. Så t. ex. innehåller den belgiska konstitutionen att inga traktater kunna blifva bindande, som gravera staten eller som pålägga belgiska medborgare förbindelser emot utlandet; likaså att ingen förändring af statens område kan ske på annan väg än lagstiftningens. Det är uppenbart, att det för alla internationella förhandlingar är nödvändigt att den, som på en stats vägnar bedrifver dessa angelägenheter med andra stater, har kännedom om huru långt det högsta folkrättsliga organets beslutande magt sträcker sig, hvilka vilkor som äro af författningen uppstälda för denna befogenhet. Annars kunna förvexlingar uppkomma, som kunna leda till annullerande af mödosamt åstadkomna uppgörelser.

Fråga vi oss hvad det principiella härvid rätteligen är, så måste vi finna att|202| så vigtiga frågor, som utrikes ärendena ofta äro, isynnerhet när de kunna medföra krig, icke rätteligen borde få ankomma på regentens ensamma beslut uti stater, som utbildat sig till konstitutionella stater och lagt öfverhufvudtaget alla nationens angelägenheter äfven uti folkrepresentationens händer. Likväl hafva såsom arf från förflutna tider äfven de mest avancerade författningar i denna punkt bibehållit åt monarken en jemförelsevis stor magt, men denna magt är dock de facto paralyserad. Monarken utöfvar icke och handhar icke utrikes politiken. Det är vanligtvis de mest begåfvade statsmän, som blifva utrikes ministrar och som innehafva denna rättighet att vara de främsta folkrättsliga organ; och vi veta också att uti de konstitutionella stater, som utvecklat sig till partamentarism, ingen minister kan bibehållas på sin plats, ifall han icke uppbäres af representationens majoritets åsigt. – Slutligen vill jag tillägga att|203| monarkens personliga ställning i utrikes politiken träder tillbaka äfven deri, att hvad som på 1700 talet spelade en så stor roll, nemligen slägtskapen emellan de olika regenthusen, icke mera har någon betydelse. Om en regent har en son, som är gift med en prinsessa från annat hof, så kunna angenäma förbindelser ega rum emellan dessa hof, men det har icke någon inverkan på staternas förbindelser.

I kapitlet om de folkrättsliga organen komma vi till dem, hvilkas befogenhet härutinnan är delegerad. Innehafvarne af regeringsmagten äro genom sjelfva detta faktum staternas representanter gentemot andra stater och äro sålunda de främsta organen i folkrättsligt hänseende, men enligt regeln kunna ju regenterna icke hos de främmande magterna utöfva sin befogenhet att representera sin stat. Derför användes för detta ändamål särskilda ombud af olika slag, som bemyndigas att företräda statens in|204|tressen hos främmande länder. Dessa äro nu de olika slagen af diplomatiska agenter eller sändebud. Med dessa diplomatiska agenter förstår man i allmänhet stats embetsmän, hvilka af sin regering äro befullmägtigade att förhandla med andra stater. Deras uppgift är kort sagdt att bedrifva diplomatiska angelägenheter. Detta uttryck diplomati finner man olika definieradt. Dels har man dermed förstått sammanfattningen af alla de regler, som vid internationella underhandlingar böra iakttagas. Det vore således en speciel afdelning af folkrätten, en, om jag så får säga, reglementarisk del. Dels har man förstått med diplomati sjelfva tillämpningen af dessa regler, utöfningen af det internationella ombudskapet, och dels har man dermed förstått sammanfattningen af de personer, som utöfva detta slags underhandlingar. Man kan således under detta namn förstå alla dessa olika sidor af det interna|205|tionella negocierandet, såväl de personer, som sjelfva handlingarna och de regler, hvarigenom dessa ske. Om också namnet diplomati är nytt, så är sjelfva saken gammal likväl. Man kan gå långt tillbaka i tiden och redan finna förebilder för nya tidens diplomati. Om man också icke vill söka dess ursprung i paradiset och härleda diplomatins konst från ormen, så finner man dock att uti gamla testamentets historiska framställningar en hel hop uppdrag af det slag, som utgör föremål för sändebuds verksamhet förekommit. Men det är särskildt hvad sändebuden ankommer som folken tidigast röjde insigt derom, att andra folks rätt också kan finnas till och bör respekteras. Man erkände nämligen redan i älsta tider sändebuden såsom okränkbara. Eljest var hvarje medlem af främmande land en fiende, en rättslös varelse, men ett sändebud omgafs med all den helgd, som lagens skydd kunde|206| honom gifva. Liflig var beröringen emellan de särskilda grekiska staterna såväl inom Hellas, som med kolonierna. Ofta sändes icke blott en person, utan äfven deputationer med uppdrag i frågor, som rörde de olika staterna inbördes och utbildade sig dervid en viss gesandtskapspraxis. Det romerska riket kultiverade ganska mycket detta sätt att meddela sig med främmande folk genom oratores, legati och fetiales. Under medeltiden finner man åter Italien utgöra diplomatins centralpunkt och vagga. Dels var det Venedigs omfattande företag i andra länder, som föranledde detta, men dels också de ständiga rättskollisionerna, som egde rum emellan de små staterna, och dessutom framkallade påfvarnes anspråk på öfverherreskapet samt tyska spanska och franska herskares täflan om inflytande i Italien detta förhållande, att i Italien svåra problem måste anförtros åt sändebud. Också finner|207| man, att de italienska staterna för sådana uppdrag vände sig till lysande snillen: Dante, Petrarca, Machiavelli, hvilken sistnämnde både i praxis och theori lärt den kommande diplomatin mera slughet än han sjelf åsyftat. Det var ständigt blott tillfälliga uppdrag, som föranledde afsändandet af deputerade. Vid nyare tidens ingång förekom dock ofta att sändebud vistats hos främmande folk någon längre tid. Men först i 17de seklet blef det regel att underhålla ständiga sändebud hos främmande magter. Det var Richelieu, som gaf det första exemplet dertill, och under Ludvig XIVs tid bragte Mazarin detta system till närmare utveckling. Westphaliska freden var utgångspunkten för denna oafbrutna diplomatiska kommers emellan nationerna, som sedan gjort sig gällande. Sedermera hafva efterhand utbildat sig vissa normer, som äro att iakttaga i afseende å denna gesandtskapsrätt. Främst erkände man, att hvarje stat|208| såsom suverän person är berättigad att utnämna sändebud med uppdrag att förmedla statens beröring med andra stater; detta kallar man för den aktiva gesandtskapsrätten. Uti sådana komplexer, som de permanenta föreningarna af stater utgöra, statsförbund och unioner, tillkommer denna rätt enligt regeln icke hvarje särskild stat för sig, utan utöfvas för dem gemensamt, derest icke förbundsförfattningen annorlunda stipulerar. Så [...]oläslig/saknad text var uti den äldre tyska förbundsförfattningen förbehållet för de särskilda medlemmarna af förbundet att enhvar fick underhålla gesändter vid främmande hof, hvarför icke någon gemensam utrikespolitik kom till stånd. I författningen angående det nya tyska riket har man, för att skona de mindre staternas regenters fåfänga, förklarat dem vara icke oberättigade|209| att för vissa inskränktare ändamål hålla gesandter vid främmande hof men dessa inskränkningar äro sådana att de äro negationer af denna rätt och hafva de mindre staterna upphört att hålla gesandter; – icke ens Preussen begagnar sig af denna rätt.

I fråga om val af sändebud står naturligtvis hvarje stats regering fritt att härvid förfara efter sin uppfattning. Så har dock icke alltid varit fallet. Ända till den nya tiden var det en nödvändig sak, att endast de högsta aristokrater kunde betraktas såsom kompetenta att utnämnas till gesandter. Det ansågs t. o. m. vara kränkning af en främmande magt, om man skickade plebejer i sådana uppdrag. Men detta har helt och hållet gifvit vika för den riktiga uppfattningen, att det gäller att finna lämpliga, insigtsfulla personer. Man finner uti olika tidehvarf olika åsigter om de egenskaper,|210| som borde tillkomma gesandterne. På 1600 talet ansågs det vara nödvändigt, att diplomaterna skulle vara synnerligen lärda män både i rättsvetenskap och teologi, ty de kyrkliga striderna betingade då oftast de politiska konflikterna. I Westphaliska kongressen, der lärdomen spelade så stor roll, bedrefvos förhandlingarna på latin. Uti 18de seklet åter utbildade sig den uppfattning, att det erfordrades en hög grad af verldsmanna finhet och hofmanna bildning, för att vara värdig diplomat, och uti våra dagar är det statsmanna egenskaper öfverhufvud, som erfordras. Ingen stat, som på allvar drifver underhandlingar med andra stater, riskerar att hufvudsakligast fästa sig vid hofmanna egenskaper, utan endast vid kunskaper och insigt. För öfrigt äro de folkrättsliga principerna härvid mycket liberala. Utom att man icke fäster sig vid ståndsprerogativ, så finna vi att några författare|211| i folkrätt uppställa såsom regel att äfven qvinnor kunna uppställas såsom diplomater; andra finna detta åter betänkligt. Men faktiskt är att i äldre tider fruntimmer haft rent diptomatiska uppdrag. Så t. ex. åstadkoms fredsslutet i Cambray år 1529 sålunda, att tvänne fruntimmer utgjorde de negocierande sändebuden, Maria af Savoyen och Margareta af Österrike. De voro visserligen furstliga personer, men de voro dock befullmägtigade att såsom sändebud afsluta denna fred, och om man vill följa den vanliga triviala styggheten, så måste man finna det förunderligt, att tvänne fruntimmer användes för att åstadkomma fred. Ännu år 1646 finner man Ludvig XIV använda ett fruntimmer såsom ambassadris till konung Stanislaus i Polen. Också uti England har en fransk qvinna haft diplomatiska uppdrag. Detta torde i alla fall vara undantag, som föga i våra dagar|212| mera upprepas, då man icke till detta värf utser andra, än de som hafva längre embetsmanna och statsmanne erfarenhet.

Då det är en erkänd regel att hvarje suverän stat kan representeras, så följer deraf att hvarje stat också bör mottaga sändebud, som hos dem anställas. En allmän vägran af en stat att upptaga sändebud af andra stater vore negerande af den folkrättsliga gemenskapen, hvari dock alla stater måste befinna sig; det vore analogt med krigsförklaring. Det finnes dock omständigheter, som anses berättiga till vägran att emottaga och godkänna sändebud. Sådant kan ega rum om den person, som blir ackrediterad, af giltiga skäl måste vara för den staten förhatlig. Bland annat inträffade det med ett sändebud, som England i 17de seklet sände till Holland, att detta sändebud kastades i fängelse och hotades med kriminelt åtal. Det var en äfventyrlig per|213|son, som uti Holland begått grofva brott, men uti engelska riket gjort lycka. Engelska regeringen ansåg då t. o. m. att holländska regeringen hade rätt uti sitt förfarande. Det har också förekommit fall, att en stat undanbedt sig ett sändebud, när denna person t. ex. såsom författare i det offentliga uppträdt hatfullt och kränkande emot denna stat. För att förekomma slika naturligtvis ledsamma kollisioner, har det blifvit i nyare tider praxis, att, när en stat befullmägtigar ett sändebud, regeringen derom först anmäler half officielt med uppgift på denna person, och ifall det icke kommer något svar, så anses han vara behaglig, i annat fall utses en annan.

Vägran att emottaga sändebud kan också grunda sig på andra skäl än personliga, nämligen om sändebudet tillkännagifves vara afsändt enkom för något visst uppdrag, och detta uppdrag i och för sig vore krän|214|kande för den statens ära och rätt, till hvilken det är sändt.

Slutligen bör i fråga om rätt att vägra sändebud nämnas, att en del stater absolut hålla på den regeln att icke deras egna undersåter få blifva sändebud för främmande magter hos den inhemska staten. Det är dock endast Frankrike, Sverige och Nord-Amerikanska unionen, som i detta hänseende uttryckligen vägrat att godkänna ett sändebud. Bland nyaste exempel är härvid att nämna, att en medlem af nord-amerikanska unionen, som efter att hafva fullgjort sin mission i China, åtog sig en mission å Chinas och Japans vägnar, blef godkänd af de europeiska staterna, men icke af eget lands regering.

När ett sändebud blifvit emottaget, så åtnjuter detsamma all den rätt, som tillkommer sådana funktionärer, och då är det för sent för den stat, som emottagit honom, att anställa reklama|215|tion för hans återkallande. Emottagandet af en stats sändebud innebär tillika en definitiv lösning af den frågan, huruvida den stat, som skickat sändebudet, må vinna erkännande af den stat, till hvilken sändebudet afsändes. Vi hafva förut berört frågan om erkännandet af en ny regering. Så snart dess sändebud blifvit emottagna af en annan stat, så har den erkänt den förra och dess nya regering. Också kan det icke komma i fråga att en stats regering skulle anse hos sig ackrediterad mera än en fullmägtig för en annan stat. En detroniserad furstes ombud kan aldrig i konkurrens med den faktiska regentens ombud betraktas såsom statens sändebud.

Likasom en viss olika rangordning staterna emellan förekommer, så skiljer man också emellan olika ranger i afseende å sändebud. Det hade isynnerhet under 1700 talet ofta uppstått rangstrider|216| emellan diplomaterna. Hvar och en var angelägen om att bemötas med största möjliga uppmärksamhet eller intaga så framstående plats som möjligt i konferenserna. Man trodde på den tid, då diplomaterna voro en reflex af furstarnas personlighet, sig vara skyldig att hålla på sin rang så mycket som möjligt, och derför inträffade icke sällan tvister om hvem som skulle sitta högre eller lägre vid bordet, hvem som skulle gå på högra eller venstra sidan vid processioner. Äfven vid den allvarsamma Wiener kongressens sammanträdande åtgingo veckor innan man kunde klarera dessa strider. Derför var det en praktisk åtgärd, som kongressen vidtog, då den stadgade en viss rangordning som sändebuden framdeles borde iakttaga. Man uppstälde trenne klasser. Till främsta klassen räknades ambassadörer, till den andra sändebud eller envoyéer och till den tredje chargés d’af|217|faires, men då förbisåg man att det fans ett slag af sändebud, som gingo under namn af minister residenter; och i Aachen måste derför tilläggas att dessa skulle utgöra tredje klassen och chargés d’affaires utgöra en fjerde.

Hvad nu först vidkommer den första klassen, så är det erkänd regel att endast stater med kejserlig och konungslig rang kunna hafva första klassens sändebud, men de facto är det endast de europeiska stormagterna, som utnämna ambassadörer, och detta blott hos hvarandra inbördes. Hvad för öfrigt olikheten i rang härvid vidkommer, så anses det vara fallet, att endast dessa ambassadörer representera äfven sin suveräns personliga värdighet, d. v. s. de hafva en s. k. representativ karaktär. Äfven de påfliga legaterna räknades till denna klass.

Hvad nu den andra och tredje klassens sändebud vidkommer, så blifva de i likhet med första klassens sändebud|218| antagna hos sjelfva regenten i den stat, dit de skickas, hvaremot fjerde klassens sändebud akrediteras blott hos utrikes ministern. I fråga om rangen inom de olika klasserna af diptomatiska sändebud afgör ancienneteten företrädet. Den diptomat inom hvarje klass, som tidigast blifvit vid ett hof anmäld, har företräde framför kollegor i samma klass om de också representera större stater. När det gäller en vigtig handling t. ex. underskrifvandet af fördrag, så afgöres ordningsföljden emellan de olika staterna dels så, att man skrifver i alfabetisk ordning, dels afgöres genom lottning. – Denna fråga om olika diplomatisk rang har uti senaste tid gifvit anledning till lifliga debatter. När på tyska riksdagen 1871 budgeten för det nya tyska rikets utgiftskostnader skulle fastställas, yrkade många på att tyska riket icke skulle utnämna ambassadörer, emedan dessa skulle behöfva ofantligt högre anslag. Bismark höll då ett ganska snillrikt tal, hvari han framhöll be|219|tydelsen för tyska riket att anställa första klassens sändebud, då nu praxis vid alla hof blifvit den, att ambassadörer hade företräde vid audienser framför de lägre klassernas sändebud. Verkan af detta tal blef att Tyskland för närvarande har första klassens sändebud.

Hvad för öfrigt de olika sändebuden vidkommer så bör man skilja emellan ständiga och tillfälliga sändebud. Ständiga äro de, som residera i hufvudstaden, inom den stat, till hvilken de äro skickade, och utnämnas på obestämd tid för alla frågor som förekomma; hvaremot de tillfälliga utses för vissa särskilda fall. I nyare tider finner man icke sällan att detta är nödvändigt, t. ex. när det gäller afslutandet af postkonventioner och handelstraktat, hvarvid man utser några med dessa frågor förtrogna embetsmän att med den andra staten konferera.

När ett sändebud blifvit utnämndt, så förses han icke blott med fullmagt, utan äfven med särskild ackrediterings-skrif|220|velse eller kreditivbref till statschefen i den andra staten, och när han framlemnar detta, så anses han vara i behörig ordning anstäld. Dessutom förses sändebuden ofta med särskilda instruktioner för vissa fall, emedan utrikes sändebuden aldrig kunna hafva den sjelfständighet, att de skulle få förfara efter sin mening, när den är i strid med utrikes minesterns, ty han är ledaren i dessa frågor. Men i de frågor, der de icke vunnet särskilda instruktioner, så anses de kunna besluta efter egen öfvertygelse.

Hvad för öfrigt de många till diplomaters anställande och emottagande hörande etikettfrågorna vidkommer, så anser jag mig kunna förbigå dem, emedan de icke hafva någon rättslig betydelse.

Samtliga de sändebud, som hos en regering äro ackrediterade såsom ständiga eller tillfälliga, bilda hvad man kallar den diplomatiska kåren på en ort. Också få vi icke sällan höra talas om att den diplomatiska kåren blifvit ense om den|221| och den uppfattningen. Denna kår bör då icke fattas såsom en organisk korporation, såsom en juridisk person. Den är icke något vidare än totaliteten af de olika staternas ombud, som hafva att egna sig åt utredningen af de mellanfolkliga spörsmål, som den statens angelägenheter framkalla. Den diplomatiska kårens åsigt saknar dock icke betydelse för folkrätten. Det inträffar stundom, att regenten är i beråd att vidtaga någon åtgärd, som måste vara ett afsteg från hvad folkrätten kan såsom riktigt godkänna. Vid sådant fall plägar den diptomatiska kåren sammanträda och utbyta åsigter angående det förevarande fallet och sedan genom sina älsta medlemmar eller en dertill utsedd gemensam deputation hos regeringen framhålla sin åsigt, att den i fråga satta åtgärden vore folkrättsvidrig. En sådan framställning anses hafva en så stor betydelse, att regeringen svårligen kan undgå att rätta sig derefter, ty den utgör på sätt och vis ett uttalande om|222| hvad samtliga regenter i denna fråga skulle tänka. Det är på denna väg att komma till öfverensstämmelse, som den diplomatiska kåren verkligen kan bereda äfven den folkrättsliga utvecklingen gagn. För öfrigt är det att märka, att de diplomatiska uppdragen i nyaste tid förlorat mycket af sin fordna betydelse. Om man jemför nutidens kommunikationsförhållanden och pressväsende med hvad fallet var i förlidna sekel, så är det uppenbart, att sändebudets ställning är förändrad. Fordom behöfde han veckor, för att medelst en kurir kunna inhämta sin regents eller utrikes ministers åsigt i förekommande frågor. Han var derför så stäld, att på hans sjelfständiga pröfning uppträdandet i de flesta fall ankom. Dertill kom att hans hemmavarande regering icke från någon annan källa kunde erhålla underrättelse om det land, der han var anstäld. Det som han dels personligen, dels genom spioneri, dels genom åhörande af berättelser och landets press hade erfarit, meddelade|223| han åt sin regent och sin minister, hvilka icke kunde kontrollera dessa uppgifter. Således hade diplomaten då mera inflytande på krig och fred, än i våra dagar, då den stora politiska pressen dagligen berättar mera, än miljoner spioner kunde göra, och då hvarje diplomat hänger på en telegraftråd.


Jag öfvergår nu till frågan om de diplomatiska embetsmännens rättsliga ställning. Man är allmänt ense om att tillerkänna dem, som representera en stat uti en annan, okränkbarhet till deras personer. Denna okränkbarhet eller inviolabilitet är så nödvändig för möjligheten af internationella transaktioner, att man redan i de älsta tider finner densamma insedd och erkänd, i likhet med hvad fallet är med parlamentärer emellan krigförande arméer. Skulle det icke vara en regel att parlamentärer, som bringa budskap|224| från den ena armén till den andra, måste respekteras, så skulle ju inga aftal under krigföringen kunna emellan arméerna träffas. Man finner att såväl parlamentärer i krigstid, som också sändebud städse betraktats såsom okränkbara. Sancti habentur legati, sade romerska rätten. Det är icke dessa sändebud personligen eller såsom individer, hvilka betinga denna okränkbarhet, utan den omständigheten att de representera en annan stat och att hvarje stat är skyldig att respektera de andra staterna. Den regering, hos hvilken ett diplomatiskt sändebud är ackrediteradt, är just till följd af denna respekt för andra staters rätt skyldig att egna honom skydd, att så begå att han må vara skyddad emot öfvervåld från hvem som helst under det han vistas i detta land, hvarför också uti de olika staternas lagar man finner strängare straffbestämningar för personlig förnärmelse emot främmande sändebud, än för lika brott emot statens med|225|borgare. Det anses också så, att, om en regering genom sin myndighet antastar eller kränker främmande sändebud, så innebär detta jemväl en kränkning emot den främmande staten. Hvad denna inviolabilitets utsträckning vidkommer så anses den omfatta icke blott minister eller sändebudet sjelft, utan också hans maka och barn samt svit. Derutöfver tillerkänner man enahanda okränkbarhet åt hans boning samt t. o. m. hans embetsmobilier och hans åkdon. Den, som rör sig i hans åkdon, befinner sig på sin egen stats territorium, så att t. ex. polisundersökningar i sådana åkdon icke äro berättigade. Emellertid har man isynnerhet i äldre tider gifvit en alltför stor utsträckning åt denna okränkbarhet för såvidt den gäller ambassadören sjelf och etablerat en s. k. asyl rätt, hvarmed man förstår att enhvar, som befinner sig inom en utländsk legats boning, derigenom är|226| skyddad emot myndigheterna uti det land, der denna boning är befintlig. Det är emellertid numera erkändt såsom ett rent missbruk af den okränkbara ställningen, hvilken är särskilda sändebud inrymd, om de på grund af densamma vilja förläna skydd åt brottslingar, hvilka rätteligen böra nås af den stats myndigheter, hos hvilken sändebudet är ackrediteradt. Asylrätten får icke sträcka sig utöfver de nämnda personerna; således behöfver man icke mera tala om asylrätt i denna mening att denna boning gifver skydd åt hvem som helst. Man finner åtskilliga exempel på missbruk af denna asylrätt. Så t. ex. föll det det bayerska sändebudet i London in att i sin svit upptaga en skuldsatt tysk musiker, hvilken var mycket ansatt af sina björnar, för att derigenom skydda honom emot dessa, men domstolen i London förklarade, att denna musiker|227| icke hörde till ministerns svit och ansåg honom icke vara skyddad för domstolens rätt. Samma minister lät äfven en hel hop andra personer inskrifvas i hans svit för att skydda dem emot fordringsegare, men detta hjelpte icke. Detta såsom exempel att sjelfva den personal, som omfattas af okränkbarheten, icke kan gå utöfver vissa gränser. – Hvad åter asylrätten såsom skydd emot boningen vidkommer, så må t. ex. också anföras att ett franskt sändebud i Rom på 1700 talet hade i sitt palats upptagit några neapolitanska konspiratörer, som skulle ställas till rätta. För att icke behöfva hålla dem i sitt hotell lät han i sin vagn föra dem bort, men vid stadens portar grep polisen dem och fängslade dem. Då uppträdde den franska ambassadören hos myndigheterna och beklagade sig vara kränkt, men den påfliga regeringen förklarade, att ingen gesandtskaps rätt|228| kan tolkas så vidsträckt såsom innebärande rättigheten att undandraga brottslingar rättvisans magt. – 1726 inträffade i Madrid att en hertig af Ripperda föll i onåd och hotades med förföljelse. Då flyttade han till engelska ambassadörens hotell, hvilken ville göra gällande asylrätten, men domstolen förklarade att denna rätt icke var till och tvang ambassadören att utlemna personen i fråga. – I Stockholm förekom ett säreget fall af detta slag i medlet af förra sektet. En köpman Springer hade deltagit i en revolt och var föremål för polisens efterspaningar, men flyttade till engelska ambassadörens hotell. Engelska ambassadören vägrade att utlemna honom. Då lät svenska regeringen omgifva hotellet med militär, och öfverallt, der den engelska ambassadörens vagn gick fram, följde militär med. Ambassadören öfverlemnade slutligen Springer, men för en tid blefvo|229| alla underhandlingar med England afbrutna. Den internationella rätten gaf dock Sverige fullkomlig rättvisa, ehuru den svenska regeringen kunnat iakttaga ett mindre brutalt förfarande.

Också är denna okränkbarhet behöflig för ministern sjelf och legationen öfverhufvud endast för allt, som har afseende på att det internationella uppdraget må fullföljas. När en främmande minister uppträder med handlingar, som stå utanför hans embete och icke hänföra sig till hans personliga uppträdande i allmänhet, så kan han icke för sin person göras okränkbar.

Det finnes också sådana fall, då en regering låtit hänföra sig till att visa sitt hat emot en främmande regering genom våld emot dess ombud. Så hände det att Spaniens ambassadör i Frankrike 1718 blef fängslad och bortförd till Spanien, emedan han var misstänkt att vara delaktig i en sammansvärjning. –|230| När ryska trupperna 1808 öfverskredo Finlands gräns, så väckte detta sådan vrede hos svenska regeringen, att den fängslade ryska sändebudet i Stockholm Alopæus, hvilket också var ett afsteg från den folkrättsliga ordningen.

Exterritorialiteten, hvarom jag redan vid föregående tillfälle yttrade några ord, är icke en princip för sig att ställa i jemnbredd med okränkbarheten, utan den är en konseqvens af densamma. Denna princip har sin tillämpning på främmande staters regerande personer och de diplomatiska agenterna. Denna princip framträder i olika afseenden, för det första deruti att de diplomatiska personerna äro fria från beskattning i det land, der de äro ackrediterade, sålunda att de icke kunna blifva föremål för någon direkt beskattning, och att all den tillhörighet, som de hämta med sig öfver gränsen, måste få tullfritt passera; men absolut tullfri|231|het kan icke för dem åstadkommas, ty de varor som de konsumera i landet måste vara förtullade. Hvad vidkommer sådana afgifter, som erläggas vid anlitandet af statens anstalter, så äro de icke från dem befriade. De få betala porto för sina bref och telegram, vägafgifter o. s. v., men detta är icke heller den rena beskattningen, utan en beskattning för anlitandet af anstalter. För det andra, och detta är det vigtigaste, äro de diplomatiska personligheterna icke underkastad jurisdiktionen i den stat, der de äro ackrediterade. Hvad först vidkommer kriminalfrågor, så är det allmänt erkänd regel, att brott eller öfverträdelser, begångna af en diplomatisk personlighet icke kunna åtalas inför myndigheterna derstädes, oaktadt brottet begåtts uppå denna stats område. Der framträder exterritorialitetsprincipen tydligt, ty den allmänna regeln är ju, att brott skola åtalas inför den domstol, som är forum, der brottet begicks. Väl anses polisen hafva rätt att söka förekomma|232| våldsgerningar af dessa personligheter, men begås sådana, så kunna de icke instämmas inför domstol. Om en diplomatisk agent frivilligt samtycker till att uppträda inför domstolen för en öfverträdelse, som han gjort, så bör domstolen dock tveka att behandla målet, såvida icke han företer bemyndigande af sin regering att således inställa sig inför den främmande statens domstol, ty endast i sådant fall kunde domstolen förfara fullkomligt folkrättsligt, utan farhåga att dess domslut kan innebära kränkning af den främmande staten. Det är således icke blott en rättighet för de diplomatiska agenterna att undandraga sig allt processuelt förfarande för lagöfverträdelser, som de begått, men det är tillika en skyldighet för dem. De måste hafva bemyndigande dertill; eljest kunna de skada sin ställning såsom representanter för den andra staten. Emellertid kan det å andra sidan icke uti okränkbarhetens och exterritorialitetsprincipens namn|233| fordras, att en stats regering skall med långmod åse och foga sig uti hvilka excesser som helst, som begås af den främmande magtens legations tjenstemän, men regeln är dock att regeringen, ifall varning icke hjelper, vänder sig till den statens regering, hvars sändebud sålunda förgått sig, och begär hans återkallande, och om detta icke villfares, så skickas han bort och sedan kan af regeringen eller de enskilda personer, som blifvit kränkta, åtal väckas emot honom i hans hemort. Ett undantag medgifver man från denna regel, nämligen, ifall ett utländskt sändebud begått brott emot sjelfva den statens regering, inför hvilken han är accrediterad, så att statens säkerhet kräfver att man hindrar honom från att fullfölja sin afsigt. Då kan t. o. m. hans fängslande eller bevakande medgifvas, derest han icke blir ögonblickligen återkallad, hvilken utväg först måste anlitas. I 16de och 17de seklet förekommo åtskilliga|234| sådana fall, att utländska sändebud deltogo i konspirationer emot den stats regering, hos hvilken de voro ackrediterade, och uppväckte en mängd konflikter. I våra dagar hör detta till sällsyntheterna. Jag vill blott nämna att år 1848 företog sig Storbrittaniens sändebud i Madrid, Bulwer, att gifva uppmuntran åt de upproriska rörelser, som i Madrid förekommo; spanska polisen fick reda på detta och anmälde det för regeringen, hvilken förständigade honom att ovilkorligen aflägsna sig från Spanien. Ehuru detta enligt folkrättslig grundsats måste anses varit den spanska regeringens rättighet, så tog engelska regeringen så illa vid sig, att den icke på två år inlät sig i några diplomatiska förbindelser med Spanien. Man höll nämligen så strängt på okränkbarhetsprincipen, att man t. ex. i detta fall synes hafva tänkt sig att dock ett artigare förfarande var berättigadt, än som skedde.

Med frågan om frihet från skyldigheten att underkasta sig domstols pröfning|235| och dom för lagöfverträdelser, sammanhänger frågan, huruvida en främmande stats minister eller legationstjensteman är skyldig att aflägga vittnesbörd i sak, der det af honom behöfves. Tvänne fall kunna inträffa, antingen att brottet, angående hvilket man vill höra honom blifvit föröfvadt inom legationens hotell; i sådant fall är coutumen den att domstolen anhåller att han tillika för en af domstolens utskickade representanter ville meddela detta vittnesbörd skriftligen eller mundtligen. Men det kan också inträffa, att han blir vittne till ett brott utanför legations-hotellet. Icke ens då är han skyldig att inför domstol infinna sig, utan måste domstolen då genom skrifvelse till sin utrikesminister anhålla att han må afgifva vittnesbörd. – Några staters lagar föreskrifva såsom absolut regel att vittnet skall afhöras inför domstolen. Så inträffade 1856 konflikter emellan Holland och Nord-Amerikas förenta stater. Hollands sändebud|236| blef vittne till ett mord. Då begärde domstolen genom sekreteraren för utrikes ärenderna att holländska ministern skulle infinna sig, för att aflägga vittnesmål. Han lemnade dock blott ett skriftligt vittnesmål, men hela diplomatiska kåren i Washington ansåg, att han icke var skyldig att infinna sig. Men regeringen ville att han skulle aflägsna sig, ty man ansåg att detta var brist på takt, derför att han säkert visste att amerikanska konstitutionen fordrade, att vittnet skulle afhöras inför sjelfva domstolen, hvarför saken fick förfalla. – Således är regeln den, att man icke kan anse den främmande statens sändebud vara skyldiga att infinna sig, men i sådant fall, der detta är nödvändigt, för att en rättegång enligt den statens lagar må kunna fullföljas, så anser man det dock höra till god takt att gå in derpå. – Hvad sedan de civila målen vidkommer, så har, efter åtskilliga kollisioner och qvistiga fall, ock|237|så blifvit erkänd regel, att de diplomatiska personligheterna icke kunna blifva föremål för utsökning för gäld. Denna åsigt etablerades redan i början af sista seklet af engelska parlamentet (1708). Ryska ambassadören i London hade ådragit sig mycket skulder, men kunde icke betala dem. Fordringsegarne ville då hafva myndigheternas medverkan för utmätning. Man ansåg frågan vara af den vigt, att parlamentet hördes, som förklarade att icke i något fall tvångsåtgärder finge vidtagas emot sändebudet. – I Frankrike hade man först en annan åsigt. Hos ministern för Hessen blef det helt och hållet städadt år 1772, oaktadt han vände sig till utrikes ministern. Men år 1813 inslog man en annan väg, att icke utmätning fick ske hos diplomatiska personer. – Detta är således den nuvarande ståndpunkten härutinnan och finnes undantag derifrån endast för det fall, att den diplomatiska personen blifvit egare till fastighet i det|238| land, der han är ackrediterad, ty all skuld, som fastigheten medför, anses icke sammanhänga med personligheten, och då är förfarandet sådant att, om utskylderna icke varda betalade, han blir instämd sålunda, att han anses såsom icke i landet vistande. Skulle en diplomatisk person inlåta sig i privata affärer, som föranleda till civila rättsåtgärder, så kan han icke heller åberopa sin exterritorialitet. Men i hvarje fall äfven när det gäller sådana privata saker, så får han icke personligen stämmas inför domstol. Detta i fråga om den judiciella ställningen.

Hvad för det tredje polisväsendet vidkommer är det att märka att de diplomatiska personerna icke äro underkastade något slags polisåtgärder, icke heller kunna stämmas för polisrätt, men väl gäller för dem hvad som för utländingar gäller, att de böra iakttaga för säkerhet och sanitet utfärdade polisreglementen: finnes det en bestämd byggnadsordning, så|239| får icke ambassadörens hotell inrättas så att det bryter deremot o. s. v. För det fjerde medför exterritorialitetsprincipen rätt till utöfvande af den religionskult, som sändebudet bekänner. I äldre tider när den religiösa intolerensen ännu var regel och religionsfriheten undantag, så hade det rätt mycken betydelse för sändebuden och deras familjer att få utöfva sin kult i särskild kyrka. Dessa särskilda kyrkor eller kapeller hafva dock ansetts icke få bära några yttre kännetecken att de äro kyrkor, icke heller får klockringning begagnas. När fri utöfning af religionskult eger rum, så har denna rätt icke mera samma betydelse, men det finnes dock en del stater, (t. ex. Finland, ifall detta skulle emottaga ambassadörer), som icke skulle kunna förete denna tolerans, utan der katolska ambassadörer skulle måsta förskaffa sig skildt kapell för att utöfva sin kult. – I andra stater hafva de turkiska ambassadörerna skilda bönehus.

|240|

Vi hafva nu talat om diplomatiska personligheter, då de uppehålla sig i det land, dit de blifvit sända. Man har också uppkastat frågan huruvida icke dessa personligheter, då de resa genom andra länder, böra åtnjuta specielt skydd. Frågan har blifvit olika besvarad. I allmänhet måste man dock vara ense derom, att de såsom resande genom ett land icke kunna göra anspråk på vare sig exterritorialitet eller eljest den speciella egard, som när de befinna sig i utöfvande af sitt kall i det land, der de äro ackrediterade, men har man dock ansett sådana resenärer böra med särskildt tillmötesgående af statsmyndigheterna behandlas, för att derigenom den alla stater tillkommande aktiva gesandtskapsrätten må visa sig respekterad. Det hände sig på 1500 talet att tvänne franska sändebud från Frans I till Turkiet blefvo före ankomsten till Venedig mördade på guvernörens i Milano befallning. Karl V var då herskare i Milano och Frans för|241|klarade honom krig, derför att den aktiva gesandtskapsrätten blifvit kränkt.

I fråga om sändebudens rättsförhållanden återstå ännu några omständigheter att iakttaga. Det har blifvit ifrågasatt huruvida nutidens folkrätt bör tillerkänna sändebuden domsrätt öfver landsmän, som med sina tvistigheter vända sig till dem, eller öfver den personal, som hör till deras svit. Om man skulle hämta ledning från förflutna århundraden, skulle man besvara frågan jakande. Det har inträffat i 17de seklet och t. o. m. det 18de, att ambassadörer tillmätt sig att utöfva domsrätt öfver personer i sin svit eller betjening. Så t. ex. lät ett franskt sändebud i London en af hans betjening, som hade skjutit ihjäl en engelsman, icke ställas inför engelsk domstol, utan han företog sig att kort om godt döma honom till döden och utförde det. Ett sådant tillvägagående kan icke öfverensstämma med den utveckling, rättsförhållandena i våra dagar ernått. Ambas|242|sadörernes exterritorialitet innebär ingalunda, att de skulle vara satta att representera sin statsmagt i alla dess funktioner inom det land, der de äro anstälda. Man anser derför det vara oeftergifligt, att äfven om personer af sändebudets svit begått brott, de af honom förpassas till afdömande inför domstol i det land hvarifrån sändebudet är; endast i händelse regeringen gifvit sitt sändebud särskildt bemyndigande att i vissa fall utöfva domsrätt och representera staten äfven i dess egenskap af dömande magt, är sådant berättigadt. – I Orienten finna vi, att det visat sig behöfligt att bemyndiga sändebuden att utöfva en viss domsrätt öfver sina landsmän, icke blott sin svit. Men det är undantagsförhållanden, betingade af orternas aflägsenhet. – Regeln är derför den, att om någon af dem, hvilka stå under sändebudens närmaste lydnad, begår ett brott, så bör sändebudet låta fängsla mannen, om brottet skett inom legationens hotell, och anställa undersökning med honom,|243| (denna judiciella funktion, som egentligen är en förberedande polisfunktion, bör af sändebudet genast vidtagas, emedan domstolen i hemlandet eljest skulle sakna nödiga data för brottets bedömande). Också eger han att påkalla den främmande magtens biträde till frambringande af ljus i saken, han kan afhöra vittnen, men icke fälla dom. Om åter en person under sändebudets ledning blifvit häktad för ett brott, föröfvadt utom legationens hotell, så eger sändebudet reklamera honom från polisen och derefter anställa denna undersökning med honom, hvilken i afseende å jurisdiktionen är exterritorielt, likasom hans förman. På grund af denna samma exterritorialitetsprincip, så bör sändebudet icke heller utlemna en person af sin svit, derest myndigheterna utfordra honom, men sjelf undersöka saken. Hela ambassaden står under det folkrättsliga förhållandet af exterritorialitet.

Hvad vidkommer de civilt rättsliga|244| ärendena, så kan sändebudet supplera hemlandets auktoriteter, sålunda att han t. ex. kan emottaga anmälan om testamente, kan legaliter bestyrka kontrakt, som blifvit ingångna, och sörja för sådana anteckningar, hvilka kunna för hemlandets civil-registratur erfordras: – således icke någon domsrätt uti civila mål, men väl denna befogenhet att utfärda sådana intyg, som eljest skulle ankomma på magistrat, domare eller andra. –

Det har varit mera än en gång fråga om sändebudens svit, såsom utgörande komplexen af alla personer, som lyda honom, och jag bör derför anföra, hvilka som pläga räknas till denna svit. Dit höra i främsta rummet alla de ordinarie tjenstemännen vid ambassaden: ambassad- och legations-sekreterare af olika klasser; vidare extra ordinarie tjenstemän: attachéer, vanliga eller militära, äfvensom prest och läkare. Också sändebudets familj och hans personliga betjening åtnjuta|245| okränkbarhet af landets myndigheter för gerningar, som hafva föröfvats inom legationens hotell. Det är således en i många hänseenden priviligierad ställning, som de internationella embets- männen af diplomatisk karaktär innehafva.

Såsom korollarium dertill måste naturligtvis också på dem ställas anspråk, af dem fordras skyldigheter utöfver det blotta fullgörandet af sin regerings ambassad-uppdrag, hvilka äro sjelffallna af embetets art. Då nu nämligen sändebudets personlighet åtnjuter i alla afseenden den respekt, som tillkommer den stat, som han representerar, så åligger det honom att i allo respektera den stat, i hvilken han är ackrediterad, dess sjelfständighet, lagar och institutioner, dess myndigheter, med hvilka han kommer i beröring, och således göra sig till regel att icke inblanda sig i de offentliga angelägenheterna inom den staten, för såvidt de angå blott staten sjelf, d. v. s. dess inre an|246|gelägenheter. Det sammanstår med den s. k. non interventions principen, till hvilken vi framdeles skola återkomma. Men oberoende deraf är det af största vigt, att det betraktas såsom en rättsregel för sändebudet att afhålla sig från att inblanda sig i de inre angelägenheterna, emedan de eljest träda utom sin befogenhet. Under 18de seklet ansågs det vara bevis på fin konst och skicklighet, när diplomaterna förstodo att göra sig till intrigmakare kring den regent, hos hvilken de voro ackrediterade. Hvem har icke läst om huru under den s. k. frihetstiden i Sverige stiftades den ena konspirationen efter den andra, och huru man sökte undergräfva rättsordningen i det gamla Sverige. Detta skedde i synnerhet af de större staternas ministrar, för att på riksdagen utöfva inflytande, hvilket nutidens folkrätt helt och hållet dock skulle förkasta. Enligt nutidens åsigter skulle krigsförkla|247|ring från Sveriges sida varit berättigad. Men der en gång inre svaghet och politisk begreppsförvirring röja sig, blir det alltid fruktbar mark för främmande intrigmakare att leda statens öden efter andra än dess inre kraf. Endast i sådant fall, som jag redan vid föregående tillfälle framhöll, då jag talade om den diplomatiska kåren såsom ett helt, anses direkta framställningar eller varningar till en regering vara befogade, då de åtgärder, denna regening är i beråd att vidtaga kunna verka skadligt på de främmande staterna, eller stå i strid med folkrättens regler, hvilket kan vara fallet med åtgärder, som skenbart blott angå den inhemska staten. Om t. ex. en regering vore i beråd att införa prohibitiv-tullsystem, så ligger den åtgärden inom gränsen af denna stats inre angelägenheter, men när en sådan åtgärd tillika skulle verka skadligt på de andra staternas handelsrelationer, så vore detta|248| en regeringsåtgärd af det slag, att erinring från de främmande diplomaternas sida vore fullt befogad.

I förbigående må också nämnas, att det är gällande regel att sändebuden icke få emottaga gåfvor eller utmärkelsetecken af den regering, hos hvilken de äro ackrediterade, derest de icke erhålla egen regerings tillåtelse. Detta för att icke sätta dem i något obligationsförhållande emot dem, hvilka de med sjelfständighet böra bemöta.

Det har tidigare varit fråga om sättet hvarpå den diplomatiska sändningen begynner och lagligen vidtager. – Hvad åter den diplomatiska sändningens slut vidkommer, så kunna orsakerna dertill vara åtskilliga. Är en gesandt skickad blott för något visst ärende, så upphör hans gesandtskap i och med detsamma detta blifvit utfördt. Är han såsom stående anstäld, så afslutas hans mission antingen genom återkallande för att ersättas|249| med någon annan, eller genom krigs uppkomst emellan staterna, eller naturligtvis om han begär afsked eller dör. Men det kan finnas äfven tvifvelaktiga fall, nämligen om regeringsombyte skett i det land från, hvilket han är. Är det ett blott vanligt tronombyte som skett, så anses ministerns ackreditering fortfarande gälla. Men om regeringsombyte skett genom revolution, då anses det vara af nöden, att, ifall samma sändebud skall bibehållas, han förses med nytt kreditiv och vice versa, ifall den regering, till hvilken han var skickad, undergår förändringar, så anses också nytt kreditiv behöfvas, hvilket utfärdas endast i händelse den stat, hos hvilken han tjenar, med detsamma också vill erkänna den nya regeringen. Blir ett sändebud kränkt till sin person, är han berättigad att genast afresa och måste i sådant fall erhålla sitt pass (det är nemligen fallet, att den afresande ministern skall erhålla pass). –

|250|

Under hvilka omständigheter än ett sändebud lemnar tjenstgöringsorten, så åligger det den regering, hos hvilken han är anstäld, att lemna honom skydd ända till dess han kommit öfver gränsen, äfven om krig utbrutit emellan staterna. Detta nu i fråga om de diplomatiska organen för nationernas inbördes beröring.

Det finnes dock äfven internationella embetsmän af annan käraktar, hvilka jemväl hafva sin betydelse. Närmast plägar man efter framställandet af gesandtskapsrätten yttra något om s. k. tillfälliga agenter och kommissarier, eller sådana ombud, hvilka regeringarna kunna utsända för angelägenheter af icke politisk karaktär. Sådana till fälliga agenter höra icke till de diplomatiska personerna. Om en regering utsänder en vare sig än så hög funktionär, för att i främmande länder uppnegociera ett statslån, så är han icke en diplomatisk person, ty han hänvänder|251| sig icke till regeringen utan till någon bankir. Hans uppdrag är väl offentligt, om man tager hänsyn till den, som gifver uppdraget, men af privat karaktär med hänsyn till uppdragets art. – Sådana kommissarier har den finska staten särskilda gånger haft. Tvänne af våra finans ministrar hafva t. ex. varit sända till Tyskland för att uppnegociera medel. Det har dock icke varit internationella aftal, utan privata. Det kan ock finnas tillfälliga uppdrag från en statsmyndighet till myndighet i annan stat, t. ex. uti polisangelägenheter. Om en brottsling kommit öfver till annat land, händer icke sällan, att någon polisman sändes till det andra landets polismyndighet för att erhålla dess samverkan till brottslingens gripande. – Det händer ofta att, om också konventioner äro afslutade för post- och telegrafinrättningar, man dock utsänder facktjenstemän för mindre förändringar i|252| detta afseende. Således följer med slika uppdrag icke denna exterritorialitet, som tillhör sändebuden, icke heller detta anspråk på att anses vara sin stats representanter i allmänhet; de äro visserligen utsedda för sin stat, men representera icke staten såsom sådan, utan någon viss funktion inom staten. Det har dock ansetts vara öfverensstämmande med god sed, att äfven slika specialagenter egnas folkrättsligt skydd, der sådant kan vara af nöden utöfver den omsorg, som eljest tillkommer hvarje privat resande från annat land. – Vid de nuförtiden så ofta förekommande internationella utställningarna har hvarje land kommissarier, som väl icke äro af diplomatisk karaktär, men pläga dock blifva föremål för allt möjligt tillmötesgående från andra myndigheters sida. Slutligen förekommer också hemliga agenter. Förr i verlden, innan det fans pressfrihet och telegrafer,|253| ansågs det vara en mycket vigtig sak att utsända sådana hemliga agenter, hvilka man också kallar spioner. Nu för tiden torde dessa vara ytterst sällsynta och gagnet af dem vore utan tvifvet högst ringa. Dock kunna hemliga agenter i bättre mening än spioner förekomma, nämligen personer, utskickade af sin regering för att studera främmande länders tekniska insigter, berättigade att, i händelse förvecklingar skulle uppkomma, tillkännagifva sig såsom emissarier af staten. Det kan också hända, att regeringen verkställer uppköp i främmande stater t. ex. af hästar och vapen för krig. Då sändas agenterna ut såsom privata personer, emedan det är kändt att leverantörerna uppträda med drygare pretensioner emot det allmänna. De hafva dock icke internationel karaktär. Detta för att visa att man icke i alla angelägenheter anlitar ambassadörer.

|254|

Jag öfvergår derför nu till den andra hufvudgruppen af mellanfolkliga embetsmän, nemligen konsulerna. Dessa äro jemväl organ för statens inbördes förhållanden och angelägenheter, men de äro icke såsom sändebuden befullmägtigade representanter för sin stat uti alla internationella förhållanden; de äro embetsmän med uppdrag att representera och skydda privata intressen och rättsförhållanden för individerna från det land, som utskickat dem. – Ser man på konsularväsendets uppkomst, så finner man att konsuler tidigare voro anstälda i de internationella relationernas intressen än fasta sändebud. Under medeltiden då regeringarna i allmänhet icke vårdade sig om att betrygga särskildt den internationella handelsverksamhe|255|ten, så bildade sig mägtiga korporationer, hvilkas medlemmar under inbördes skydd hade nog kraft att fullfölja sina syftemål utan statsmagtens biträde. De mägtiga handelsrepubliker, som särskildt i medeltiden i Italien florerade, hade just till föremål handeln. När nu dessa inrättade handelsnederlag, anstälde de äfven embetsmän för att bevaka sina intressen. De anstälde äfven embetsmän med fullständig judiciell befogenhet. Vi finna att de konsuler, som utmed medelhafskusten voro anstälda, hade fullständig domsrätt med åliggande att döma efter sitt lands lagar, efter nationalitets principen. – Hansestäderna åter hade sina åldermän och bisittare. De hade både samma befogenhet, som nutidens konsuler, och äfven dömande myndighet. I den mån som staternas eget rättsväsende utvecklade sig, blef denna del af konsulens uppdrag öfverflö-|256| digt och inskränktes deras funktion till hvad den nu för tiden är, att vara agenter för att befrämja sina landsmäns angelägenheter, när de äro privata personer.

Då konsuler anställas, så förses de icke med sådant kreditiv som diplomaterna utan erhålla hvad man kallar lettre de provision eller patent, hvilket bör meddelas utrikes ministerium i den ort, der konsulen skall bosätta sig. För att han må kunna med sin verksamhet vidtaga, måste han blifva legitimerad och erhålla exeqvatur. När han erhåller detta, så innebär detta en uppmaning till alla myndigheter, hvilka han kan behöfva anlita, att träda i offentlig beröring med honom. Detta tillhör dock icke de högsta myndigheterna, utan myndigheterna af andra kategorien, emedan konsulerna äro anstälda blott i vissa distrikt.

Man kan icke förneka hvarje regering rättigheten att antingen tillåta eller vägra inrättandet af konsulat inom|257| sina stater, men det anses dock såsom regel, att icke hindra konsulaters inrättande, emedan frågan, huruvida sådant kan vara behöfligt, af det landets regering bäst kan bedömas, som utsänder konsuler. En stats regering får icke göra sig till förmyndare öfver den andras intressen. Derför anses det också vara en kränkning emot den andra staten, derest denna skulle förvägra att låta inrätta konsulat. Deremot så måste det vara hvarje regering förbehållet att vägra utfärdandet af exeqvatur för en konsul, hvilken denna regering måste anse personligen olämplig eller misshaglig af enahanda skäl, som att emottaga ett sändebud, hvilket vi förut framhållit.

Det finnes tvänne hufvudslag af konsuler: antingen sådana, som höra till sitt lands embetsmannakår och blifva från sitt land afsända, för att utöfva konsulsembetet och helt och hållet|258| egna sig dertill (dessa kallas consules missi); eller och sådana konsuler, hvilka åtaga sig konsuls uppdrag endast såsom biuppdrag, hvilka sjelfva äro för sina affärers skull bosatta på den ort, der de äro konsuler (dessa kallas consules electi). – Det kan visserligen inträffa att en sålunda vald konsul är medborgare af det land, hvilket han skall företräda. Om t. ex. en svensk bosätter sig såsom embetsman i Cadix utan att blifva spansk undersåte, så kan han utses till svensk konsul, men blir icke konsular embetsman utan i främsta rummet särskild embetsman och derför electus. Det förra slaget af konsuler likställes icke sällan med diplomatiska personligheter och åtnjuta stundom deras företräden. Det är sjelffallet att på betydande handelsorter, der en nation har lifliga handelsförbindelser och till följd deraf en mängd af rättsförhållanden|259| kunna uppkomma att ordna, så blir det icke tillräckligt sörjdt för medborgarnes intressen, om man utser bland dervarande tjenstemän någon till konsul. Till sådana platser plägar man derför sända enkom förberedda embetsmän, och finna vi att de stater, som öfverhufvudtaget bäst förstått att sörja för sina undersåters intressen i främmande länder, nemligen England, Frankrike och Nord-Amerika, tidigare och i större omfång inrättat fasta konsulat på främmande handelsplatser. – Jag vill i fråga härom blott tillägga att det naturligtvis behöfves insigt om hvar konsulerna kunna hafva full sysselsättning. Om man såsom storfurstendömet Finland placerar en konsul på en ort, der icke något finskt fartyg inlöper, så kan nyttan af en sådan tjensteman vara tvifvelaktig. Det inträffade namligen att Finland utnämnde en finsk konsul i Algier, men denne|260| fick icke någon sysselsättning, hvarför också efter flere års overksamhet denna post blef indragen.

Det har af en del författare i folkrätt framhållits, att consules missi äfven ega en politisk och diplomatisk karaktär, ity att de nämligen kunna hafva uppdrag att vaka öfver uppfyllandet af handelsfördrag och att, om dessa brytas, vända sig till myndigheterna med reklamation, samt att de kunna hafva sig ålagdt att afgifva rapporter till regeringen öfver det offentliga tillståndet öfverhufvudtaget i det land, der de äro placerade. Men det är dock en oegentlighet att för den skull likställa dem med de diplomatiska agenterna, ty det är blott såsom biträdande personer de kunna hafva de funktioner jag anförde. Det är visserligen sant, att konsuln har att framställa anmärkningar om handelsfördrag icke iakttagas och vända sig till myndigheterna med reklamationer, men dessa påståenden och yrkanden göras till|261| de lokala myndigheterna på den ort der konsuln vistas och om icke rättelse vinnes, så har en konsul endast att genom sändebudet i den staten söka utverka dess regerings rättelseåtgärd. Han har icke att direkt underhandla med regeringen i den stat, der han är placerad, om han icke fått särskild fullmagt för sådant ändamål, och när konsuln hafva att afgifva rapporter till sin regering öfver det offentliga tillståndet i landet, så är det dock endast för att lemna upplysningar, icke för att på grundvalen af sådana rapporter sedan blifva de negocierande personerna. Det är således blott en medelbar diplomatisk verksamhet, som de hafva såsom biträde åt de egentliga diplomatiska agenterna. När de handlägga ett till den internationella politiken hörande ärende, så är det icke slutbehandladt, utan skall i sådant afseende behandlas af sändebudet eller utrikes ministern.

|262|

Jag har förut talat om det slag af judiciella funktioner, som tillkommer sändebuden. Hvad vidkommer de konsulära embetsmännen, så är deras ställning härutinnan ganska likartad, men deras judiciella funktioner äro af större omfång. Jag nämnde redan huruledes i medeltiden konsuler anlitades såsom domare jemte det de hade andra uppdrag. Dock är det att märka, såsom jag också har påpekat, att i de orientaliska länderna konsulerna hafva en säregen ställning, man har tillerkänt dem rättigheten att vara domare för europeer, som der komma i rättskollisioner, men det är något abnormt och beroende på särskilda aftal emellan de europeiska magterna och och Höga porten. Men väl äro konsulerna ännu fortfarande att likna vid publika rättegångsombud eller biträden. Det är deras rättighet och skyldighet att taga vård om privata personers ifrån det land, de representera, rättigheter, att inför|263| myndigheterna föra deras talan och åtminstone med råd biträda dem, naturligtvis i fall att dessa privata personer antingen sjelfva vända sig till dem, eller också stå helt och hållet rådlösa. Många privata personer veta mycket väl att fullfölja sina intressen på utrikes ort utan någon konsuls hjelp, men särskildt med medellösa personer på främmande ort inträffar ofta, att de icke förmå göra sin rätt gällande, derest icke konsuln bedrifver deras sak. Man har, emedan detta oftast blifvit fallet med sjöfarande, stundom påstått, att konsulens kompetens att vara publikt rättegångsbiträde blott skulle afse sjöfarande, men den nyare åsigten är dock den, att hvarje enskild person är berättigad att påkalla nödvändig hjelp af konsulen. Detta är något som icke sändebuden behöfva åtaga sig, utan deras eget begifvande, men i likhet med hvad sändebuden|264| eller deras legations personal kan komma att utöfva, så tillkommer också konsulen att uti vissa fall motsvara myndigheterna i hemlandet, taga vård om qvarlåtenskap, derom korresprondera eller annonsera, i afseende å arfvingarnas intressen utfärda notariat-bevis m. m. d.med mera dylikt, som kan blifva på utrikes ort behöfligt för undersåtarne från det land, hvars konsul han är. Hvad särskildt vidkommer sjöfarten, så har konsulen att pröfva och påteckna skepps dokumenterna, d. v. s. pröfva huruvida ett fartyg är försedt med sådana dokument, som det lands lagar, till hvilket fartyget hör, föreskrifva, och att derom påteckna intyg. Vidare har han att förmedla stridigheter emellan skeppare och skeppsfolk. Detta är icke blott en uppstäld princip, utan det är genom konsular reglementen och konventioner så aftaladt. När stridigheter ombord uppstå, så skall konsulen ingripa och utöfva disciplinär magt. Såsom herrar|265|na torde veta, anses ett fartyg städse vara ett stycke af det land, hvarpå fartygets pass lyder, och underligger derför till jurisdiktionen i det land, der fartyget är, för såvidt händelserna icke framkalla oordningar på land, och derför, när det gäller att stäfja sådana, slagsmål eller dylikt, hvilka tilldragelser icke stått i sammanhang med ordningen på land, så är det konsuln, som har att skipa rätt. När sjömän rymma från fartyg, hvilket är en särdeles vanlig företeelse inom alla sjöfarande folks erfarenhet, så bör konsuln anlitas för att söka skaffa dessa åter, och åligger det den lokala polisen att biträda konsuln häruti. Än vidare åligger konsuln att, om haveri egt rum, på embetets vägnar konstatera de derigenom uppkomna skadorna, för såvidt icke personer i det land, der konsuln är placerad hafva del i haveriet, då det tillkommer de lokala myndigheterna. Inträffar skeppsbrott med fartyg från det land, i hvars|266| tjenst konsuln är, så åligger honom att vidtaga alla de åtgärder, som inom hans förmåga står, för att rädda folk och egendom och bör han sedan öfvertaga de ekonomiska åtgärder och uppgörelser, som af skeppsbrottet kunna föranledas.

Konsulerna tillkommer icke den okränkbarhet och exterritorialitet, som sändebuden. Dock hafva äfven de vissa företräden sig tillförsäkrade och hafva dessa på traktatsväg, således på positivt folkrättslig väg utvecklats. Så finnes i konsular konventionen emellan Ryssland och Frankrike, Tyskland,tillagt av utgivaren Italien och Spanien, hvilken nyligast afslutades (1874–76), att konsuler, när de äro consules missilat. yrkeskonsuler, d. v. s. icke äro undersåter i det land, inom hvilket de utöfva sitt embete, äro fria från militär inqvartering och annan militärtunga och alla slags direkta skatter, likasom diplomatiska agenter. Vidare är förbehållet att|267| konsulerna icke få gripas och häktas, utom för sådana brott, som enligt hvardera kontraherande statens lagar ankomma på jurydomstols behandling. Hvad Finland vidkommer, så hafva vederbörande i komitén glömt att i Finland icke finnas jurydomstolar, hvarför det också borde hafva funnits någon upplysning om, hvilka instanser som skola motsvara jurydomstolarna.

Konsulerna äro skyldiga att aflägga vittnesbörd, (häri skilja de sig från sändebuden) men den internationella artigheten fordrar att de genom embetsskrifvelse uppmanas att göra det och icke genom vanlig polisinstämning. Konsulatets arkiv är tillförsäkradt okränkbarhet; det kan icke blifva föremål för någon visitation, och likaså är konsulens korrespondens förklarad okränkbar.

Uti det reglemente för ryska konsulerna i Europa och Amerika, som utfärdades den 4 Juni 1859, förekomma för det|268| mesta reglementariska stadganden, som icke kunna anses höra till folkrätten, jemte det hufvudstadgandena öfverensstämma med stadgandena i den internationella politiken och konventionerna. Detta reglemente har naturligtvis en stor praktisk betydelse för oss, då i sjelfva verket finska fartyg i en stor del främmande länders hamnar torde vara talrikare än de ryska, men detta reglemente är icke utgifvet i den finska författningssamlingen för detta år; det har efteråt fått spridning. Riktigare hade varit att ett sådant reglemente hade fått författningssamlingen åtfölja och sålunda genom senaten erhålta promulgering. Emellertid så har en senare författning af den 7 Maj 1866 gjort ett tillägg till konsular-reglementet, hvilket för Finland har viss betydelse, och som jag anför derför att det öfverhufvudtaget är gällande reglemente hvad konsulerna vidkommer. Der inrymmes|269| åt konsulen rätt att naturalisera fartyg som inköpas från utlandet. När en finsk medborgare inköper fartyg i utlandet, så tillkommer det konsuln att utfärda naturalisationsbevis och rättighet att föra ryska rikets flagga. Med naturalisation förstår man nämligen att gifva åt ett fartyg nationalitet enligt dess nya egares nationalitet.

Hvad vidkommer de olika rangklasserna emellan konsuler så beror det på hvarje stat att anställa generalkonsuler, konsuler eller vice-konsuler allt efter som de för godt finna. I de konventioner, som gälla emellan Ryssland samt Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien så är det förbehållet att generalkonsulerna och konsulerna få bemyndigas att sjelfva direkt utse vice-konsuler inom deras distrikt. Sådana vice-konsuler skola subordinera under konsulerna och icke få proprio jurelat. i sin egen rätt träda i förbindelse med myndigheterna.

|270|

Hvad vidkommer uppdragets upphörande, så förstås det af sig sjelft att, om konsul missus återkallas, så är hans uppdrag slut, och om den regering, i hvars land konsuln är anstäld, återtager sitt exeqvatur, så kan konsuln icke fortfara med sin funktion, vare sig han är konsular embetsman eller till konsul vald affärsman.

Hvad vidkommer gagnet af konsulsinstitutionen, så bör det icke anses vara någon umbärlig institution. Man må dock icke betrakta konsulerna såsom handelsagenter, som betjena enskilda firmor med affärers uppgörelse i annat land. De finnas till för att gifva statsmagten handräkning, der sådant behöfves, och ju mera man aflägsnas från de civiliserade staterna, dess mera skall man finna, hvilken betydelse det har för sjöfartens och handelns betryggande, om ett lands sjöfarande finna, att den egna staten genom sin|271| omsorg äfven der träder dem till mötes och är dem till hjelp. Att lemna upplysning om, hvilka lagar och formaliteter som böra iakttagas, att stå såsom beskyddare för de rättigheter, som genom traktater tillvägabragts, är något som måste medföra ett verkligt gagn. – Må vi icke förbise att ofta afslutade handelstraktat emellan stater vanligtvis utvidga de ömsesidiga rättigheterna; de enskilda medborgarne hafva icke alltid reda på dessa bestämmelser; än mindre kan det lyckas dem att gentemot myndigheterna på främmande ort göra sin rätt gällande, då de icke känna till lagar och formaliteter. Så minnas vi, huru det var en tendens att minska afgiften för främmande fartyg, som anlöpa en främmande stats hamn. Om någon då fordrade mera af den sjöfarande än som behöfdes, så hade han svårt att känna till saken, om han icke fick biträde|272| af konsuln. Men särskildt är det i de mindre civiliserade staterna af största vigt att hvarje utöfvare af denna menskliga verksamhet, som sjöfarten utgör, kan påräkna sin stats arm till ernående af rätt när han behöfver.

Vidare så hafva konsulerna sin betydelse för kännedomen om handelsrörelsen och sjöfarten emellan olika länder då konsulerna på sätt dem är föreskrifvet afgifva noggranna och fullständiga rapporter. Detta är af gagn icke blott för det land, som de representera, utan äfven för det, der de äro anstälda. Vi hafva erfarit det af den tyska konsulns meddelanden till preussiska tidningar öfver Finlands handel och sjöfart. Det är den bästa handelsstatistik, som framträdt angående Finlands handel, och har i icke ringa mån bidragit till att fästa utländingars uppmärksamhet på vårt land och anknyta handelsförbindelser med andra länder.

|273|

Sedan vi sålunda genomgått hvad som i praxis och enligt traktat är gällande angående organerna för staternas inbördes rättsförhållanden, så och då vi således nu sysselsatt oss med hvad vi kunna kalla den formella delen af folkrätten, så gäller det att nu öfvergå till de olika afdelningarna, under hvilka de internationella rättsförhållandena kunna framställas. Härvid synes mig lämpligast att främst taga under behandling frågan om statens område i folkrättsligt hänseende.

Hvarje stat förutsätter ett bestämdt territorium; statens suveränetet innebär en uteslutande höghetsrätt till det område, som tillhör staten. I afseende å lagstiftning, regering och lagskipning är detta område underkastadt denna stats magt, icke någon annan. Statsområdets gränser beteckna således tillika gränsen för de skilda staternas magtutöfning. Utaf den historiska ut|274|vecklingen måste naturligtvis vara beroende, huru stort eller litet en stats territorium är, och huru dess gränser äro placerade. Gränserna hafva kunnat blifva faststälda eller erkända antingen genom häfd eller genom traktater. För särskiljandet emellan olika staters rättsanspråk och magtutöfning är en tydlig gränsbestämning påtagligen af vigt. Icke sällan hafva stridigheter uppkommit, derigenom att gränsbestämningarna varit dunkla och att båda staterna gjort anspråk på vissa områden. Man plägar särskilja emellan tvänne olika slag af gränser hvad den yttre beskaffenheten vidkommer: fysiska gränser och intellektuella gränser. De förra bestå af haf, höga berg eller stepper, eller med ett ord sådana naturföremål, som bilda en markerande åtskilnad emellan tvänne länder. Äfven floder kunna hänföras till dessa fysiska gränser, ehuru de äro mindre lämpliga. Om en flod|275| är gränsflod, så anses gränsen egentligen finnas uti kungsådran eller hvad man i tyskan kallar för ”Thalweg”. Med intellektuella gränser åter förstår man de gränslinier, hvilka man tänker sig uppdragna till särskiljande emellan tvänne stater och för hvilkas skönjande i verkligheten artificiella råmärken äro uppstälda. Ofta förefinnes icke den ringaste naturolikhet emellan tvänne stater, åkrar kunna öfvergå i åkrar och ängar i ängar. Der icke sådan fysisk skilnad finnes, måste man uppställa pålar och råmärken, såsom emellan enskilda individers mark.

Statens suveräna rätt till dess territorium har visserligen analogi med de enskildes egenderätt till jord, men är dock icke det samma. I folkrättsligt hänseende framträder denna analogi så tillvida, att statens öfverhöghet öfver dess territorium är exclusiv, likasom|276| den enskildas dispositionsrätt är exclusiv, så när som på servituts rättigheter, som äfven förekomma länder emellan; men det föreligger dock en väsentlig skilnad. Statens territorium är icke af staten att betrakta blott såsom materielt egendomsobjekt, utan såsom ett från statens lif och existens oskiljaktigt föremål, som bör mot främmande ingrepp skyddas äfven af dessa ideala skäl.

Hvad för öfrigt uti statsrättsligt hänseende frågan om statens rätt till territoriet vidkommer, så veta vi att två olika slag af åsigter göra sig gällande. Uti den äldre svenska rätten anser man att hvarje mark inom staten, som icke blifvit af enskilde tagen i besittning och blifvit hans egendom, fortfarande stod öppen för andra enskilda att på samma sätt odlas och till enskild egendom förvandlas. Det var ingens eller samtliga med|277|lemmars jord, tills Gustaf Wasa gjorde den på kontinenten rådande åsigten gällande, att staten hade rätt till all jord, som icke tillhörde enskilda. Denna åsigt, att staten har eganderätten eller den preliminära dispositionsrätten till all jord, som icke är utmärkt såsom enskild tillhörighet, gäller ännu i den nord-amerikanska unionen, der man icke på må få får vandra åstad för att uppodla vildmarker, utan måste först kontrahera med statsmyndigheterna. Men detta är tills vidare en inre statsrättslig fråga.

Härvid är särskildt att märka att staten såsom egare af domäner är att fatta i annan mening än staten såsom stats-område gent emot främmande stater. Såsom egare af domäner befinner sig staten på privaträttens grund, och utgör denna term, domäner eller statsegendom, blott en term för att åtskilja emellan statens|278| fastighet och enskildes, men en stat och dess område i förhållande till andra stater kan aldrig benämnas domän. Detta var dock den medeltida uppfattningen, enligt hvilken man ansåg land och folk vara furstens egendom.

Utaf vigt är, såsom jag redan antydde att tvistemål icke må förekomma angående gränserna, emedan det kan åstadkomma kollisioner. När man finner att otydlighet råder, så nedsätter man en s. k. gränsreglerings kommission. Vi veta att hvad Finland vidkommer dess gräns emot Sverige reglerades i allmänna drag genom 1809original:. års fred, men först senare (1840.) genom en kommission, som närmare utstakade hela gränslinien, och på 1870 talet hafva vi haft gränsreglerings aftal med Norge.

Det kan också finnas condominium staterna emellan, sålunda att tvänne|279| eller flere stater gemensamt ega öfverhöghet öfver ett visst landområde. Så var en tid fallet med Österrike och Preussen i Lauenburg och Holstein, men detta är vanligen ett öfvergående tillstånd.

Det är för öfrigt hvad begränsningen vidkommer icke en nödvändighet, att detta område skall bilda ett sammanhängande helt. Det kan vara spridt i skilda delar, likasom ett hemman kan bestå af en mängd spridda delar. En stats område kan t. o. m. omfatta spridda delar af flere eller alla verldsdelar, och det är dock samma territorium, som af dess suveränetet skyddas och af andra bör respekteras.

Såsom regel gäller visserligen att statens område icke kan abalieneras, icke heller delas, men likväl är statens område underkastadt förändringar. Det kan förstoras eller förminskas. I detta hänseende äro tvänne olika slag af förändringar att taga i betraktande: näm|280|ligen de egentliga politiska förhållandena, som hänföra sig hit, och de hvilka mera öfverensstämma med privaträttsligt förvärf.

En stats område kan förstoras för det första genom att från andra stater område eröfras, annekteras eller på annat sätt förvärfvas. En sådan förändring har naturligtvis städse sin motsvarighet deruti att en annan stat röner motsvarande förminskning. Jag har redan förut berört hithörande frågor något då det var fråga om nya staters uppkomst, hvilket vanligtvis också förutsätter minskning af någon stats område. I fråga om dessa områdes förändringar stater emellan, så har man i äldre tider icke varit nogräknad med staternas integritet i detta hänseende. Så länge ingen hänsyn togs till nationalitetsprincipen, till den historiska grundvalen, på hvilken befolkningarna hörde tillsamman,|281| så var det också ett verkligt skackrande med länder emellan suveränerna. Nationalitetsprincipens erkännande har medfört häri mera varsamhet och infört i folkrätten några nya principer med hänsyn till rättmätigheten af landvinningar eller deras motsvarighet till andra afträdelser. Om en stat under krig genom sin armé tager i besittning ett område, tillhörande en annan stat, så är detta icke ännu en erkändt giltig eröfring. Det behöfves att en sådan åtgärd blir folkrättsligen legaliserad antingen genom uttryckligt fredsslut, som godkänner ockupationen, eller också sålunda, att den inträdda magtförändringen erkännes från den befolknings sida, som är angripen.

Äfven utan att krig egt rum kan landafträdelse genom politiskt aftal komma till stånd. Så t. ex. när Storbrittannien år 1863 afträdde de Joni|282|ska öarna till konungariket Grekland, så hade icke något krig egt rum, utan endast engelska regeringen funnit det vara för sig icke skadligt att tillmötesgå invånarnes på de Joniska öarna begäran, som önskade förening med sina stamförvandter. Detta var icke heller någon försäljning, utan ett politiskt fördrag på grundvalen af nationalitetsprincipen. När Savoijen afträddes af Italien till Frankrike, så var det icke på grund af något krig emellan Frankrike och Italien, utan till följd af att Frankrike hjelpte Italien i den stora befrielse kampen emot Österrike och de små tyrannerna.

Men den allra vanligaste form, genom hvilken en stat på politisk väg bereder sig förstoring, är eröfringens. För att landvinningar eller afträdelser skola anses ega folkrättslig giltighet erfordras

|283|

1o att båda de i saken intresserade regeringarna deri fatta öfverensstämmande beslut och afgifva öfverensstämmande förklaringar;

2o att den förvärfvande staten faktiskt tager området i besittning. Skulle den stat, som genom fredsslutet ernått en sådan förstoring, icke sträcka sin lagstiftande och lagskipande verksamhet på detta område, så skulle staten icke kunna anses hafva sin suveränetet befäst öfver ifrågavarande område;

3o Fordras jemväl godkännande af afträdelsen från den befolkning, som bebor det afträdda landet. Napoleon III, som grundade sin styresmagt i Frankrike på allmän folkomröstning, sök te i alla de frågor om landafträdelser, der han hade talan, att göra gällande denna princip, att man skall anställa allmän folkomröstning, för att sålunda utröna om befolknin|284|gen sjelf vill öfvergå från sitt förra statsorgan till ett bättre. – Från den engelska politikens sida har detta tillvägagående icke ansetts vara riktigt, utan man har förmenat, att de representativa organen, som finnas i det område, som afträdes skola uttala sig öfver en sådan fråga, men den bör icke öfverlemnas åt slumpen af en folkomröstning i massa, som kan vara utsatt för agitation.

Nu skulle man tycka att alla krigsåtgärder vore onödiga, då man blifvit ense om, att, när en stat skall afträda ett landområde, frågan skall af befolkningen sjelf eller representationen afgöras genom omröstning. Men det blifver dock vanligtvis en senare konseqvens af kriget, huruvida landafträdelse skall ega rum. Krig föras sällan blott för att eröfra land. Orsaken kan vara af annan natur, men en sådan ersättningsfråga kan dock väckas, som medför landafträdelse,|285| och således kan man tänka sig detta yrkande på befolkningens hörande väl sammanstå med fortvaron af krig. Men man må icke, när man i historien finner exempel att befolkningen röstat för öfvergående till en annan stat, draga den slutsats att detta innebär missnöje med den förra ställningen och belåtenhet med den nya ställningen. Det kan också vara ett accepterande af ett nödvändigt ondt. När det t. ex. för Italien gällde att omsider vinna inre enhet och det visade sig, att det var omöjligt för tiden att ernå detta resultat utan Frankrikes hjelp, så kan man finna, då Frankrike icke gaf hjelp utan att blifva förstoradt, att politisk patriotism i Savoyen och Nizza föranledde att rösta för denna förening med Frankrike, för att Italien skulle se sitt hufvudmål uppfyldt.

Emellertid måste man, då man|286| numera i folkrätten introducerat principen om att befolkningen i ett sådant område skall höras, också tänka sig hvilka konseqvenserna äro, derest denna befolkning vägrar att gå in på afträdelsen. Då kan man icke anse att den magt, som förlorat i kriget och derför tvungits att gå in på afträdelsen, vore skyldig att tvinga denna sin provins till samtycke, när det en gång genom fredsfördrag är hemstäldt till invånarne i provinsen. Vägras det att ingå på afträdelsen, så måste konseqvensen vara närmast den, att denna befolkning kan bilda en egen stat för sig, eller också utsätter denna sig för att den segrande magten ytterligare använder våld emot den provins, som vägrat. Man kan således icke undgå att finna, att man tills vidare har ännu blott ett vanskligt medel till tillfredsställande uppgörelser i detta syfte, så länge det icke är er|287|kändt att befolkningens votum i frågan absolut bör vara bindande. Man går stundom också medelvägen och anser frågan om sjelfva området för gifven, men lemnar optionsrätt åt befolkningen att inom viss tid välja till hvilkendera staten de vilja höra. Så skedde med Elsass och Lotringen. Dock måste medgifvas att sådan optionsrätt icke kan betraktas såsom fullständig rätt, ty det är i alla fall blott en ringa del af en befolkning, som vore så oberoende af sina gamla bopålar, att den skulle kunna af politiska synpunkter lemna dessa materiella vilkor för sin existens. Området drager vanligtvis befolkningen med sig.

Men magt-åtgärder från en stat mot en annan för att minska den andras territorium kunna också hafva till syftemål, icke den segrande statens områdes förstoring, utan åstad|288|kommandet af en ny stat. Så är till hufvudsaklig del fallet med det fredsslut, som dessa dagar eger rum. Den turkiska statens område förminskas genom Bulgariens afträdelse, hvilket icke skall förenas med Ryssland utan bilda en ny stat; – just för sådana stater, som Ryssland, måste det vara naturligt, att den icke kan finna fördel vid landvinning, men väl politiska fördelar genom att utmed sin gräns hafva en rad af smärre stater, på hvilka den kan utöfva inflytande, hellre än att mötas vid sin gräns af andra magter af första eller andra ordningen.

Hvad denna befolknings förhållande till området vidkommer, så förtjenar härvid att beaktas, att just till följd af de många gränsrubbningar, som egt rum i Europa och den lifligare beröringen emellan folk, som bo invid hvarandra, det i sjelfva verket|289| finnes åtskilliga befolkningar af det slag, som man kallar gränsbefolkningar hvilka både till nationalitet äro blandade och till följd af sina förgångna öden blifvit ett slags mellanting, utan att hafva bestämda politiska sympatier för den ena eller andra. Gäller afträdelsen ett sådant gränsområde, der befolkningen är af nyssnämnda politiska beskaffenhet, så kan man icke finna sådan kränkning af de historiska traditionerna, som då det gäller att skära bort en sådan del af ett folk, som både på etnografiska, historiska och juridiska skäl äro sammanlagda. I alla dessa fall föreligger, när faktum är fullbordadt, ett fredsslut, som tydligt utreder huru derefter de bägge statsområdena äro att betraktas, och i enlighet dermed inträder då den internationella suveräneteten i förhållandet emellan de tvänne staterna, som fredsslutet gällt.|290| Men denna områdes förändring bör också genom traktatens delgifvande till andra stater af dem erkännas.

Det har också inträffat, dock mindre uti nyaste tider att eröfring skett utan att fredsslut åkommit. Det har händt att militärisk ockupation egt rum, hvilken den svagare magten icke förmått att afvärja, och då den en längre tid fortgått, har den ledt till faktisk besittning. Detta är naturligtvis en råare form af besittningstagande, hvilken borde ega rum endast då jus primi occupantislat. rätt som tillkommer det land som först tar besittning över ett område kan ifrågakomma.

Man ser också stundom indirekt afträdelse af statsområdet. När t. ex. Piemont förde krig emot Österrike med Frankrikes tillhjelp, så gick Österrike icke in på att afträda något till Italien, utan, till stor öfverraskning för Cavour, afträddes Lombardiet åt Frankrike, hvilket sedermera gaf|291| det åt Italien genom donation från Napoleon III.

Egentligen borde sådana afträdelser af land från en stat till en annan icke kunna ega rum till följd af andra skäl, än konflikter emellan de båda staterna, eller också frivillig hänsyn till nationalitetsintressena. Men man finner dock att äfven privaträttsliga former förekommit härutinnan. För att icke gå tillbaka till medeltiden, då man ständigt köpte och sålde landområden, utan endast hålla oss till detta sekel, så finna vi att Förenta-Staterna förvärfvat betydliga områden genom köp. År 1803 afslöts i Paris ett fördrag, genom hvilket Frankrike afträdde Louisiana och 1867 köpte Förenta Staterna af Danmark dess öar i West-Indien (St. Thomas m. fl.) för en summa af sju och en half miljon dollars, hvilket var ett rent köp. Men visserligen var det|292| något annat än privaträttsligt köp, derför att Danmark väl kunde inse att Förenta Staterna mera kunde vårda sig om dessa öar. Året derpå 1868 slutfördes köpet med Ryssland beträffande dess nord-amerikanska besittningar för 7 200 000 dollars. Man finner emellertid att slika fall i nyare tider uteslutande hänföra sig till aflägsna kolonier, hvilka icke trädt i sådant förhållande till stamlandet, att de utgöra fullt likartade delar af moderlandets statsområde. Man kan hvad Nord-Amerikas förvärf angår väl medgifva, att hänsyn var tagen till naturliga statsgränser och befolkningarnas möjlighet af sammanlefnad; man kan se, att det från säljarnes sida var att afstå något, som de icke kunde assimilera, men den nya folkrätten måste anse dessa privaträttsliga former af köp, byte och fördelning strida emot de rättsliga|293| förhållandena emellan staterna, icke mindre än hvad inom staten måste vara gällande, att statsmagten icke får från sig afsöndra någon del af dem, som måste vara förenade. Också är monarkernas ställning icke sådan, att de skulle kunna gälla såsom godsegare öfver sitt land.

Hvad sedan vidkommer frågan om statsområdets utvidgning, icke genom att få anpart af annat territorium, utan genom besittningstagande af land, som icke tillhör någon stat, så ställer sig frågan naturligtvis helt annorlunda. Här stå vi den privaträttsliga grunden närmare, än i den förra frågan, men äfven detta hör till folkrättens behandling. Öfverhufvudtaget måste jus primi occupantislat. rätt som tillkommer det land som först tar besittning över ett område dervid anses vara obestridlig. Den stat, som sträcker sitt välde öfver obebodt land, som icke är adpertinens till en stat, måste väl, om under dess|294| hägn landet blifvit befolkadt, hafva grundade rättsanspråk på att få räkna detta till sitt statsområde, och detta på enahanda grunder, som i privaträtten erkändes i samhällets tidigare stadier att förste odlarens rätt förde till eganderätten. Men lika väl som odalmannens rätt i Sverige t. ex. icke uppkom sålunda, att någon medborgare förklarade; nu äro hundra qvadratmil af dessa skogar min enskilda egendom; utan blott att han verkligen uppodlade landstycket och derpå nedlade sitt arbete, likaså måste besittningstagandet af obebodt land vara faktiskt. Viljan eller afsigten att ockupera förslår härvid icke, om det också uttryckligen proklameras eller symboliskt betecknas. Jag vill förtydliga detta dermed: om det är veterligt att en ny ö blifvit upptäckt i söderhafvet och en europeisk stat skulle aflåta en skrifvelse|295| och säga: jag räknar denna till mitt område, och jag har uppstält min flagga på dess strand, så skulle detta icke erkännas. Staten har icke visat eller bevisat att den kan af detta obebodda land göra en bit af sin stat. Icke heller anses ockupation på sådana trakter vara en verklig rättslig titel, derest denna ockupation varit blott temporär. Om en stat byggt der en fästning, anlagt några nyodlingar, men sedan öfverlemnat dem, så måste denna stat hafva förlorat den rätt, som ockupationen först hade gifvit. Då de stora landupptäckternas tidehvarf varade, så sökte man göra gällande att blotta upptäckandet var tillräckligt att grunda rättsanspråk på att detta land skulle tillhöra den stat, hvars medborgare först anländt dit. Så resonnerade man både i Spanien, Portugal och England. Också finna vi|296| att man med vädjande till en den tidens högsta auktoritet, påfven, fann godkännande af slika anspråk. Alexander VI uppdrog är 1493 en imaginär linie från pol till pol och förklarade att den del af verlden, som är vester om densamma, tillhör Spanien, och den östra delen Portugal, med anledning af upptäckterna i Amerika och Afrika. Men denna gräns var nog svår att iakttaga och blef icke tillfredsställande, sedan Portugal utsträckte sina resor, hvarpå den rektifierades sålunda, att den flyttades 250 mil längre vesterut, hvarigenom Brasilien tillhörde Portugal. – England resonnerade på samma sätt. År 1496 hade Caboto enligt engelska styrelsens uppdrag fullbordat seglationen kring Amerika och ännu i sekler åberopade England denna resa såsom ett tecken på dess eganderätt till den nord amerikanska kontinenten.

|297|

Den vanligaste formen för occupation af förut obebodt land eller af ociviliserade stammar bebodt land är den af kolonisation. Kolonisationen har för sig gått på två olika sätt och ännu kan man icke säga att kolonisations verksamheten skulle hafva afstannat. Det ena sättet är att kolonisationen sker direkt på statens vägnar eller genom privata personer, hvilka hafva stats-uppdrag att anlägga en koloni och i och med detsamma förses med understöd och skydd; eller ock försiggår kolonisationen sålunda, att privata medborgare på eget initiativ begifva sig till främmande land och derstädes begynna med odlings och kulturarbete, men tillika organisera sig så, att kolonien utgör en motsvarande del af moderlandet. I sjelfva verket hafva sådana af enskilda personer vidtagna kolonisationer ofantligen bidragit till att utsträcka det europeiska statsområdet inpå andra verldsdelar.|298| I hvardera af de af mig antydda fallen blir kolonien en del af den gamla staten.

Men kolonier kunna också anläggas på sådant sätt att de i och med detsamma de vunnit stadga bilda en ny stat. Så skedde t. ex då Norrmännen begåfvo sig åstad och nedsatte sig på Island. Det af Norrmännen organiserade samhället blef icke adpertinens till Norge, utan blef skild stat. Motivet då sådant sker är påtagligen det, att den befolkning, som begifver sig bort från moderlandet, gör detta af missnöje med de institutioner, som der råda.

Härvid är att taga i betraktande, att kolonisationsföretag ingalunda städse finna endast obebodt land. Man kan finna detta land genomströfvadt af vilda folk. Man kan också finna ett slags kultur redan etablerad, och då får besittningstagandet mindre karaktären af en sådan på jus primi occupantislat. rätt som tillkommer det land som först tar besittning över ett område grundad områdes|299|förstoring, utan snarare karaktären af en eröfring. När spaniorerna inträngde på det Mexikanska kejsardömets mark, så var det ingalunda barbariska stammar och oodlade bygder, de träffade, utan der fans civilisation och regering. Annat var deremot fallet på de flesta punkter af sydamerikanska kontinenten, der Spanien och Portugal togo i besittning landsträckor. Der fans icke någon föregående odling. Nutidens folkrätt uppställer härvid vissa regler. Man anser det icke vara befogadt att, blott, emedan man vill bemägtiga sig ett fruktbart land såsom underlag för koloni, våldsamt till intet göra invånarne, äfven om dessa icke hade kultur. Likväl måste man betrakta de långt hunna folkens civilisatoriska uppgift från den synpunkt, att de icke äro oberättigade att grundlägga civilisation hos de barbariska|300| stammarna. Derför har man blifvit ense om sådant förfarande; att den kolonianläggande magten är berättigad att till skydd för sina anläggningar ockupera, om ock med våld, af hufvudinvånarne så mycket land, som behöfs för att bilda ett afslutet område och skydda kolonien vid kusten. Förfarandet kan likväl och har äfven i äldre tider visat sig kunna vara ett fredligt, utan användande af vapen. – När den berömde engelske kolonisatorn William Penn grundlade Pensylvanien, så köpte han den mark, hvarpå kolonien är grundlagd, och använde icke våld. Det var för öfrigt en af dessa på privat väg företagna kolonisationer, der en likartad organisation som i moderlandet infördes.

Utaf denna princip, att endast faktisk ockupation grundlägger rätt att betrakta det nya landet såsom en del af den gamla statens område, följer att ingen stat|301| erkännes berättigad att bemägtiga sig större område, än denna stat har förmåga eller vilja att ordna såsom stat, samt äfven faktiskt fullföljer detta. Såväl holländarne som portugisarne hafva vid sina ströftåg i Ostindien förfarit så, att, när de anlagt en koloni, hafva de proklamerat statens herravälde öfver hela den angränsande nejden. Men detta, är icke befogadt, emedan det är detsamma som att utestänga andra civiliserade folk från att utöfva sin civilisatoriska förmåga. När således en ny upptäckt ö icke bär spår af att en europeisk stat åt densamma egnat sitt kulturarbete, så måste man anse den kunna vara föremål för ockupation. Det måste anses att äfven i nationernas storskifte öfverloppsjordar måste blifva föremål för bebyggande och nyttjande öfverallt, och att icke endast den tillfälliga första landningen på främmande kust skall medföra ett slutligt|302| utskiftande af vidsträckt territorium. Också har man insett, att det icke är det exclusiva herraväldet, utan ett täflande arbete om civilisationens befrämjande, som länder civilisationen mest till gagn, ty det är ofta förenadt med uppoffring att åstadkomma rättsordning och civilisatoriska institutioner i så långt aflägsna trakter. Hvad flere göra kan derför snarare blifva väl.

Det har funnits mycket konflikter emellan de europeiska staterna med anledning af detta besittningstagande af länderier i främmande verldsdelar; många krig, utkämpade på europeisk grund hafva haft sitt upphof i kolonialpolitiken. Hvad denna politik vidkommer, så bar den mycket länge spår af att man betraktat kolonierna såsom nybildningar, derifrån man kunde suga så mycket blod som möjligt. Ett system af tvång var etableradt sålunda, att kolonisterna icke|303| fingo sälja de rika produkterna åt några andra än hemlandets köpmän, icke köpa industrialster från andra länder än moderlandet. Man nedtryckte dem äfven med extraordinära skatter på införsel och utförsel. Alla stater bedrefvo detta system och derför gick det långsamt framåt med koloniernas utveckling, till dess i 19de seklet ett annat system blef rådande, till hvilket England tog initiativet, som förut icke var mindre trångbröstadt än de andra staterna. Redan den store talaren Edmund Burketillagt av utgivaren hade ofta klandrat den gamla politiken, som man iakttog vid kolonisationen. Sedan uppträdde lord Durham, som afgaf rapporter öfver tillståndet i Kanada, och anmärkte huru litet det gick framåt så länge man följde det gamla systemet och på lord Russellstillagt av utgivaren förslag beslöt man att införa annat system; man ser äfven frukterna deraf, i ty att Kanada har gått ofantligt framåt i|304| alla afseenden. Ehuru det icke hör hit vill jag påpeka, huruledes sjelfstyrelse principen blifvit af England i kolonierna införd, så att de icke äro helt och hållet osjelfständiga delar af moderlandet, utan hafva sin egen representation med vidsträcktare rätt än eljest provinserna ega, så att man begynt kalla dem biländer, icke blott politiska adpertinenser.

Statsterritoriets suveränetet finna vi sålunda mer och mer framträda i den form att, der staterna kunna grunda sin rätt på kultur, der erkännes och respekteras statsområdet. Detta besittningstagande på måfå och proklamerande af suveräneteten utan förmåga och vilja att förverkliga besittningstagandet erkännes icke mera. Också är det klart, att gränserna för ett område, som icke bär pregeln af statens ledande verksamhet, måste förblifva ytterst svår att bibehålla och lätt att kränka.

|305|

Slutligen vill jag i fråga om statens område och dess okränkbarhet ännu anföra något, som hänför sig till båda de synpunkter, under hvilka förändringar i territorier kunna betraktas, såväl den först behandlade när förändringen sker genom afsöndring från bestående stater och den hvarmed vi sysselsatte oss när ockupation kom i fråga. Det kan utmed gränserna för en stat finnas en befolkning, som, ehuru den räknas till den andra statens område, likväl lefver i anarkiskt sjelfsvåld utan att detta stäfjas af den regering, hvilken denna befolkning vore underkastad. Då medför sådant naturligtvis fara för rättsordningen och de enskilda invånarne utmed gränserna af den stat, som har sådana grannar. Om vi tänka oss att uti miltal ut med en ordnad stats gränser bo röfvarehorder, som endast sträfva efter att våldföra sig på befolkningen på andra sidan gränsen,|306| så kan denna stat vara nödsakad att, såväl för att skydda egendom som rättsordning i öfrigt, bemägtiga sig denna i anarkiskt tillstånd varande andra stat. Men då dessa horder ock nominelt lyda under en ordnad regering, så kan detta besittningstagande icke betraktas såsom kränkning, ty denna stat hade underlåtit att sträcka sin ordnande hand på detta gebit.

Hvad för öfrigt förstorandet af en stats område genom orättmätig eröfring vidkommer, så må man väl hafva skäl att beklaga, att det icke är infördt såsom en gifven regel i alla nyare konstitutioner, det, som den franska republiken år 1791 inskref i sin författning, nämligen: ”franska nationen skall aldrig använda våld emot andra nationer, för att derigenom bereda förstoring af sitt område; den skall respektera allas frihet.” Spårlöst försvinna icke sådana utta|307|landen. Om också ingen sådan regel infördes i andra staters konstitution, så har denna regel dock arbetat sig fram till giltighet i samtidens rättsmedvetande, som vet att ogilla en materiell eröfringspolitik, och också kan veta att måhända godkänna områdets förstoring, såvida detta afser att förena delar af territoriet, som genom tidigare händelser blifvit lösryckta.


Till frågan om statsterritoriets suveränetet ansluter sig kapitlet om haf och vatten. Redan den omständigheten, att statsområdet bör hafva bestämda gränser utesluter möjligheten att hafvet utskiftas i skilda områden staterna emellan. Man må dock icke tro, att denna sats alltid skulle hafva varit erkänd. Tvärtom hafva en del stater och just de, som mest bemödat sig om förvärf i andra verldsdelar|308| gjort anspråk äfven på statens dominium öfver vattnet ända derhän, att det skulle bero af en stat, som etablerat, såsom den ansett, sitt herravälde öfver ett visst haf, att förbjuda andra länders fartyg att navigera detta haf och der idka fiske. Portugal och Spanien ville göra dessa anspråk gällande i de ost-indiska vattnen och åberopade bullan af Alexander VI, som fördelade den nya verlden emellan dessa båda stater. England påstod sig också ega särskildt dominium öfver alla de haf, som omflyta de brittiska öarna, och de räknade detta mycket långt, så att, då England hade besittningar på andra sidan Atlanten, så skulle Atlantiska oceanen betraktas såsom en brittisk sjö. Dessförutom har England velat blifva erkändt såsom egande universal herravälde på alla haf. Den som först uppträdde emot sådana anspråk, var Hugo Grotius.|309| År 1609 utgaf han ”Mare liberum”, der han i vetenskapens namn inlade en protest emot sådana anspråk. Han framstälde både från naturbetraktelsens ståndpunkt och den menskliga samfärdselns öfverhufvud, huruledes det var omöjligt att hafvet, som skulle vara kommunikationsväg, skulle kunna skiftas till enskilda staters egendom. Det vår hufvudsakligast emot Portugals förfarande i Ost-Indien som han uppträdde och erinrade Portugal derom, att de icke hade jus primi occupantislat. rätt som tillkommer det land som först tar besittning över ett område i dessa haf, ty om de också först seglade kring Goda hopps udden, så hade redan de gamla och t. o. m. [...]oläslig/saknad text beseglat dessa haf. Englands styrelse var icke heller belåten med hans skrift, och då uppträdde John Selden på Englands vägnar år 1635 med en skrift. ”Mare clausum”, i hvilken han bevisade att man ansett hafvet tillhöra den nation, som omgifver detsamma och som|310| först navigerat det. Det var ett mycket lärdt arbete, men hade dock icke någon varaktig auktoritet. Han hade visserligen många fakta att åberopa. Så t. ex. betonade han särskildt, huruledes Sveriges och Norges regeringar begärt tillåtelse för sina handelsfartyg att passera genom de brittiska vattnen till Spanien. Men om han också åberopade prejudikat, så måste man dock erkänna att dessa vittna om att oriktigt förfarande varit rådande. Det är numera erkändt, att hafvet är fritt, att inga territorial suveränetet här gäller, utan det är alla nationers gemensamma stråkväg. Och i öfverensstämmelse härmed godkänner folkrätten icke heller mera, att något haf, om också omslutet af land, om blott det står i förbindelse med verldshafvet, finge afspärras emot sjöfarten och betraktas såsom insjö. Beträffande Medelhafvet, så hade redan fenicierna och kar|311|tagerna förklarat det vara deras sjö och sedermera så uppträdde Adrias drottning med anspråk att Adriatiska hafvet icke finge befaras utan dess tillstånd. Likaså förfor Genua med liguriska hafvet. Turkiet har velat hålla på det egeiska hafvet; Ryssland på svarta hafvet. Steg för steg hafva sådana anspråk icke blott genom praxis, utan äfven genom uttryckliga fördrag fått gifva vika för den uppfattning, att alla haf, som stå i förbindelse med verldshafvet, höra till verldshafvet. Hvad svarta hafvet vidkommer, så stipulerades vid Pariser kongressen, att svarta hafvet är neutraliseradt, hvilket innebär att Turkiet icke fick spärra vägen. Det finnes visserligen tvänne haf, som icke hafva någon kommunikation med verldshafven, Döda hafvet och Kaspiska hafvet; men dessa äro egentligen insjöar.

Denna hafvets frihet och gemen|312|samhet hänför sig enligt nutidens folkrättsliga åsigter icke endast till sjöfarten, utan också till fisket. Äfven angående fisket hafva många konflikter egt rum; t. ex. emellan Danmark och Nederländerna om rättigheten att idka sådant vid Island och Grönland, tills de i början af detta sekel öfverenskommo, huru mycket från land som skulle vara enskild egendom. Öfverhufvudtaget är det genom traktat som härvid den uteslutande rättigheten till fiske blifvit afgjord.

Det händer stundom, att folkrättsliga traktater inskränka en nations rätt i afseende å hållande af krigsfartyg. Så skedde år 1856 hvad Ryssland vidkommer. När sådana inskränkningar stipuleras, äro de icke att betrakta såsom ett frångående af principen om fri sjöfart, utan tvärtom såsom ländande densamma till gagn. Man erkänner således nu för tiden|313| att intet folk har uteslutande herravälde öfver öppna hafvet; alla staters fartyg åtnjuta enahanda rätt och frihet i sjöfarten på hafvet, med vilkor att derespektera folkrättens principer och man erkänner att upprätthållandet af större krigsflottor icke gifver bättre rätt till navigation.

Statsterritoriets suveränetet är dock icke helt och hållet främmande för äfven hafvet. Det är nämligen erkändt och till följd af praktiska skäl såsom nödvändigt befunnet, att sträckan närmast till hvarje stats strand måste undantagas från det fria hafvet, att likaså måste vara fallet med sjöhamnar och mindre vikar och bugter. Detta vatten närmast vid territoriet betraktas rättsligen såsom adpertinens till sjelfva landet. Studerar man de olika ländernas lagstiftning angående vattnens rätt, för såvidt den hänför sig till de enskilda jordegarene, så finner man|314| många analogier.

Det har uppstått fråga om, huru långt denna exclusiva rätt till vattnet skall sträcka sig. I gamla tiden förklarades, att den skulle sträcka sig så långt som en lans eller hammare kan kastas; sedermera när krutet uppfunnits, så långt som en kanonkula kan gå; och i början nådde kanonerna icke heller mera än omkring 3 engelska mil, men sedan begynte man att förbättra dem, så att 3 engelska mil var mycket för litet, och då blef det föremål för tvifvel om en gränsutvidgning skulle ega rum i samma proportion som skjutvapnen förbättrades. Amerikanaren Sewardtillagt av utgivaren har mycket behandlat denna fråga och sökt framhålla att man, då kanonerna nu skjuta 6 à 8 eng.engelska mil, icke mera borde vidhålla kanonskotten såsom rättesnöre, utan fastställa en bestämd gräns, men man har dock icke afgjort|315| denna fråga utan torde man betrakta den nutida skottvidden såsom regel.

En sådan betydelse har dock icke den territoriala högheten häruti, att det skulle gälla att helt och hållet utestänga andra från hafvet vid kusten. Tvärtom erkänner man, att sjöfarten dermed icke får förhindras; men det har visat sig praktiskt nödvändigt, att hvarje stat upprätthåller en särskild ordning i sitt farvatten vid kusten. Det behöfves fyrbåkar m. m., hvilka hvarje stat underhåller, och för att hålla kontroll till skyddande af tullrätten, vid magt hålles en s. k. sjöpolis vid kusterna, som betecknar denna rätt, och denna har åter med sig det, att fiske icke får af främmande magters undersåter bedrifvas på denna kust. Hvad vidkommer de stater, som hafva öar utmed sina kuster, så har denna fråga blifvit|316| litet berörd af författare i folkrätt. Man har funnit det gifvet, att t. ex. vattnet emellan Wight och England är ett sådant exclusivt vatten i anseende till sin smalhet, men man vill icke gå in på att kanalen emellan England och Irland icke vore öppet haf. Hvad Finland vidkommer, som har en otalig mängd öar, så måste vi anse de allmänna satserna hafva sådan tillämpning härvid, att denna begränsning sträcker sig icke blott utmed fastlandet, utan från ö till ö, så att endast vattnet emellan de yttersta öarna kan hänföra sig till öppet haf. Deremot måste vattnet emellan Hogland och Fredrikshamn benämnas öppet haf.

Hvad sunden emellan hafven vidkommer, så hafva också sådana pretensioner uppstälts. Dardanellerna och Bosporen äro alldeles smala och man erkänner väl Turkiets suveränetet öfver dem, men icke så, att skeppsfarten|317| skulle förhindras. Danmark lyckades med stor seghet att bibehålla öfverhögheten öfver Sundet, tills det år 1857 till följd af Amerikas protest – mot afgift afstod från att beskjuta förbiseglande fartyg. – Att denna betalning gafs, berodde derpå att Danmark hade mångårig häfd i detta afseende.

Hvad jag hittills anfört beträffande territoriets suveränetets förhållanden till vatten har blott gällt haf, men man bör äfven taga i betraktande huru man i internationelt hänseende skall bedöma suveräneteten öfver strömmar och floder. När en ström eller flod genomflyter blott en stats område, så räknas densamma till detta område. Den utgör ett adpertinens till statens gebit. Om en flod åter flyter emellan tvänne skilda stater, så anses gemenligen hälften af floden tillhöra hvardera statens område, dock så, att hvad i vår privaträtt kallas|318| för kungsådra jemväl i afseende å sådana floder är att iakttaga, ity att den mellersta fåran i floden är gemensamt begagnelig för hvardera staten. När åter en flod flyter igenom flere staters områden, så kan den naturligtvis icke anses vara sönderdelad i lika många särskilda af hvarandra oberoende stycken, hvilka hvart för sig skulle vara adpertenser till respektive staters områden, utan här föreligger gemensamma intressen för alla stater, som floden genomlöper, att medgifva fri sjöfart på densamma, hvilket också blifvit i princip erkändt. Om man nu uti någon äldre tid har försökt att vindicera erkännande för den satsen, att staterna kunna hafva exclusivt dominium öfver hafvet, så är det lätt fattadt, att man i högre grad sökt göra detta gällande i afseende å floder, hvilka i sitt lopp äro så lätt afspärrade. Det är dock icke så mycket genom komplett afstängande af floder för andra|319| länder, som man försökt visa sin stats höghet, utan mera genom att belasta sjöfarten derpå med alla möjliga slags kontributioner och afgifter.

Jag skall anföra några exempel på huru utvecklingen har gått i internationelt hänseende hvad flodernas begagnande vidkommer. I Europa äro utan tvifvel Rhen och Donau de för sjöfarten mest betydande. Från medeltiden utgjorde redan flodernas stränder en serie af små stater, som sökte att bereda sig inkomster genom att beskatta hvarje fartyg, som seglade förbi. Frankrike, som var närmast Rhenfloden med sin gräns, var icke belåtet med detta, och efter revolutionen yrkades i Raastadt att dessa afgifter skulle afskaffas och detta medgafs genom konventionen i Paris 1804. Uti fredsfördraget i Paris 1814 proklamerades fri seglationsrätt på Rhen och denna sats utvecklades genom Wiener kongressen, som äfven hvad|320| öfriga floder vidkommer åstadkom antagandet af den allmänna principen om fri sjöfart. Men hvad Rhen angår, så var saken icke afgjord blott genom detta framsteg i folkrättslig uppfattning, som Wiener kongressen bragte åstad. Det nedsattes en kommission i Mainz att reglera Rhenflodens förhållanden och den tog också i med ifver, men stötte på motstånd från Hollands sida. Det hade nämligen i Wiener traktatens redigering icke bestämts att sjöfarten skulle vara fri ända ut i hafvet, utan endast till hafvet. Detta var ett svårt afbräck för navigationen, och Holland var då så segt, att det icke gaf efter, utan beskattade de fartyg, som passerade dess område, efter behag. Det var först genom Belgiens lösslitande år 1831 som man fick saken uppgjord och sålunda den principen erkänd, att man får från hafvet fritt inlöpa i navigabla floder; – men den gamla vanan att uppbära skatt|321| af de förbifarande hängde dock så länge vid, att man först 1868 genom konventionen i Mannheim fick sjöfarten på Rhen fri från skatt.

Hvad vidkommer Donau, så rådde ingen bestämd ordning i detta hänseende. Genom Tyskland och de österrikiska länderna bedref man sjöfart, men beträffande utloppet i svarta hafvet var det obestämdt. År 1812 aftalade Ryssland med Turkiet att dessa båda stater egde rätt att navigera Donau till hafvet, men år 1829 dikterade Ryssland freden i Adrianopel och utverkade erkännande af att Ryssland egde uteslutande rätt öfver de s. k. Sulina mynningarna. England protesterade, men det hjelpte icke. Detta herravälde torde Ryssland hafva begagnat att beskatta de fartyg, som ville ut i Svarta hafvet. År 1840 utverkade sig Österrike en traktat med Ryssland om fritt utlopp i Svarta hafvet, men trakasserierna fortforo dock så,|322| att mynningarna ansågos vara en afspärrad farled, hvars genomfarande berodde på särskild gunst. Också var det en bland de angelägnaste punkterna i Paris år 1856 att ålägga Ryssland afstående från detta herravälde, så att Donau skulle blifva fri. Man tillsatte en särskild kommission, som skulle utreda frågan, och detta blef också 1865 utfördt. Österrike försökte visserligen 1857 att få det stäldt derhän, att icke sjöfart emellan hamnarna vid Donau skulle vara öppen för andra än strandstaterna, men till följd af Englands och Frankrikes protest, så har detta icke fått giltighet.

Hvad Elbe vidkommer så har den också haft att passera genom en mängd olika stater. Preussen och Sachsen kommo öfverens [...]oläslig/saknad text [...]oläslig/saknad text och efter fem a sex års dividering med grannstaterna åstadkom man ett mycket kompliceradt reglemente. Det lyckades först 1854 för Hamburg|323| att få fri sjöfart på Elbe, men Stade var dock envist, och nu uppstod en likadan fråga som beträffande Öresund. Först 1861 gick Hannover in på att aflösa tullen vid Stade, hvilken utgjorde nära 3 miljoner thaler. Nu hafva dessa gamla svårigheter gifvit vika, sedan Elbe går genom det tyska rikets länder, hvilka icke hafva skäl att inbördes vara oeniga, då de utgöra ett helt.

Äfven en annan betydlig flod i Europa nemligen Po har från att hafva flutit genom flere små stater kommit att flyta genom endast en stat, Italien. – Jag bör äfven påminna om en af de största floder i verlden Missisippi, som mycket var utsatt för krångel på 1700 talet. När Spanien hade fått Louisiana, så ansåg det sig såsom herre öfver flodens nedra lopp, men snart blefvo de unga Förenta-Staterna ordnade och lyckades åvägabringa en traktat (1855.), enligt hvilken segelfarten på Missisippi|324| blef fri. Denna flod har sedermera helt och hållet kommit att genomlöpa Förenta Staternas territorium. Den diplomatiska historien har också en rikedom på fakta i detta hänseende att uppvisa från Syd-Amerika, men jag förbigår dem.

Genom Wiener traktaten har man lyckats få den satsen erkänd, att det ligger i staternas intresse att sådana floder, som äro allmänna pulsådror, böra vara tillgängliga för alla stater. Detta var öfverhufvudtaget den enda sak vid Wiener kongressen, i hvilken något framsteg skedde, på preussiska sändebudet Humboldts förslag.

Här blef också förklaradt att den stat, som egde stranden, vore skyldig att hålla segelleden i ordning och de inrättningar, som vore nödiga, samt att, der floden går genom flere stater, den polis ordning, som för seglationen behöfdes, borde räcka efter samma grunder öfver|325| hela floden. Då staterna förenade sig om dessa principer, så förafsåg man egentligen sådana floder, som gå genom mera än en stats område, men det kan icke uppställas några principiella skäl derför att floder, då de gå genom en stat, men mynna i hafvet borde vara mindre tillgängliga för sjöfarten. Om man engång medgifver på folkrättsliga skäl att två eller flere stater böra underkasta sig den fria navigationsprincipen, så har man samma skäl att yrka på, att andra stater böra göra det. Också äro icke t. ex. Elbe och Po stängda för sjöfarten.

Hvad vidkommer den beskattning, som var formen, genom hvilken man trakasserat främmande länders fartyg, så har man erkänt att sådant var helt och hållet folkrättsvidrigt, hvaremot naturligtvis afgifter, som afse att godtgöra kostnaderna för inrättningar, som äro erforderliga, måste anses vara befogade,|326| såsom lots och båkafgifter, hvilka äfven förekomma i alla länder. Det är klart att utmed floder, der kostsamma inrättningar behöfvas, de afgifter, som fartygen betala för sådana anstalter, icke äro att betrakta såsom skatt, utan såsom af trafiken bitingade utgifter. Navigationen på floder och strömmar är sålunda att likställas med navigationen utmed kusterna på det område, der statsmagten anses sträcka sig. Ingen hindrar från att segla utmed kusterna, att inlöpa i hamnar, men man måste iakttaga de ordningsstadgar, som gälla, och betala de afgifter, som der uppbäras.

Hvad deremot vidkommer fisket, så har det icke ens påyrkats att fisket i floderna skulle förklaras vara öppet för alla nationers fartyg, likasom fisket i öppna hafvet, utan måste strandegarne hafva rättighet dertill.

Hvad sedan angår insjöarna, så räk|327|nas de till det statsområde, hvaraf de äro omslutna. Om insjön omslutes af flere stater, så anses den vara delad för dessa stater och tillika gemensam för alla. Man anser att de skilda staternas, som innehafva stranden, suveränetet sträcker sig till midten af sjön. Är det två stater, som omgifva sjön, så kan också sjön anses vara delad rätt från strandgräns till strandgräns. T. ex. hvad Ladoga vidkommer så finna vi att gränsen tänkes gå i rät linie från strand till strand. Emellertid om också insjön följer strand territoriet åt, så anses dock sjöfarten fri för alla strand inbyggare. Dessa intellektuella gränser kunna naturligtvis icke af båtar och fartyg vidhållas.

En annan fråga är, huru man skall betrakta insjö, som genom navigabel flod står i förbindelse med hafvet. Der har man i den nyare rätten påyrkat, att samma rätt, som gäller be|328|träffande floder, bör också ega rum i afseende å sjöar. Detta framställer jag dock blott såsom ett den nyaste tidens yrkanden. Några traktater, som skulle hafva bragt detta till giltighet, tror jag icke förefinnas.

Sedan jag sålunda anfört det väsentligaste af hvad nu för tiden i folkrätten är gällande beträffande statsområdets förhållande till vattnet och stats suveränetetens utveckling beträffande haf floder och sjöar, så bör jag öfvergå till en annan fråga, som också står i sammanhang med den angående stats suveränetetens förhållande till statsområdet, nämligen suveränetetens förhållande till fartyg. Fartygen anses såsom simmande delar af den stats område, till hvilken de genom sin nationalitet höra och hvars flagga de äro berättigade att föra. Detta är redan en gammal erkänd sats och hade af författare uppstälts, att fartygen äro portioner af statsterritoriet. Detta|329| är visserligen på sätt och vis en fiktion, att fartyget vore ett stycke af fäderneslandet; men det är dock en verklighet tillika, derigenom att fartyget genom sin besättning, genom den ombord gällande lagen, genom den flagga, som symboliserar fartygets ursprung, står i nationalitetssamband med den stat från hvilken det utseglar, det må sedan vara huru långt som helst. De individer, som utgöra fartygets besättning, äro påtagligen i annat förhållande, än de individer, som befinna sig på resa, ty de hafva förbundit sig att enligt sitt lands sjörätt föra detta fartyg fram.

Det är icke blott bland engelska jurister som man finner yrkandet på att endast krigsfartyg borde såsom stycken af sitt land betraktas, emedan dessa representera en bestämd stats magt, hvaremot icke handelsfartyg göra det, men också der har man frångått|330| detta och kommit till erkännande deraf, att handelsfartyg likaväl tillhöra och representera den nation, som egaren tillhör. Befinner sig fartyget på öppna hafvet, då gäller utan någon invändning den stats jurisdiktion, från hvilken fartyget härleder sig. Likaså har man för tydlighets skull dragit konseqvenser af principen och förklarat, att hvad som tilldrager sig med besättningen eller till fartyget hörande i fartygets närmaste närhet på sjön också underligger hemlandets jurisdiktion. Om en del af besättningen är i skeppsbåten och der förorättar hvarandra, underlyda de äfven hemlandets jurisdiktion. Ett annat förhållande inträder delvis, när fartyget inlöper i vatten, som icke räknas till öppna hafvet, utan är underkastadt den närmaste statens suveränetet. När t. ex. fartyget ankrar i hamn, då underordnas fartyget statsmagten i det land, i hvars angränsande vatten|331| det sålunda rör sig. Hamnordningen måste följas, de reglementen som för inlöpande och utlöpande i hamn äro gällande, för angörande af tullkammare och dylikt, för begagnande af lots måste iakttagas; de afgifter, som äro föreskrifna i sådana fall, böra erläggas; hvad om signalering är i ordningens intresse föreskrifvet får icke heller förbises m. m. d.med mera dylikt, som man lätt kan finna. Men denna underkastelse under statsmagten i det land, hvars hamn ett fartyg anlöper, är dock icke fullständig eller obegränsad. Derest ombord på fartyget inträffa förvecklingar, hvilka blott hänföra sig till fartygets besättning, så erkännes det icke vara domstolens på den ort, der fartyget ligger, kompetens att slita sådana tvister. Jag har redan i fråga om konsulernas olikartade pligter framhållit att, när disciplinära stridigheter på fartyg förekomma, hvilka icke utaf farty|332|gets befallningshafvande kunna bringas till afslutning, så är det konsuln som har att utöfva den disciplinära magten i namn af den stat, hvars konsul han är, icke i namn af de lokala myndigheterna på den ort, der han är ackrediterad. – Det har funnits delade åsigter derom, huruvida icke brott, föröfvade på fartyg, borde anses utgöra kränkning af den statens rättsordning, i hvars hamn fartyget ligger. I början af detta sekel låg ett amerikanskt fartyg i Marseille och en af dess matroser straffades för bristande lydnad så svårt, att han sårades. De lokala myndigheterna ansågo, att detta borde inför domstolen i Marseille behandlas, men franska statsrådet förklarade efter längre utläggning af saken, att de lokala auktoriteterna icke borde blanda sig i fartygens inre strider, så snart auktoriteternas hjelp icke begäres eller hamnens säkerhet icke är i fråga, och detta,|333| det franska statsrådets domslut har ansetts uttrycka hvad man bör i sådana fall iakttaga. Så snart sådana rättsfall på främmande fartyg i hamn inträffa, att de beröra äfven andra än till fartyget hörande personer, eller verka störande på ordningen i hamnen, då kan icke fartygets exterritorialitet betinga att de lokala myndigheterna på orten skulle sluta ögonen till för dessa rättskränkningar. – Fartyget är således i alla delar ett simmande stycke af sitt land, när det befinner sig på öppen sjö, men begränsad, när det inlöper på sådant vatten, som underlyder främmande staters suveränetet. Äfven hvad civila fall vidkommer, så är det uppenbart att tvister emellan fartygets befäl såsom lastförare samt lastegarne i annat land icke kunna vara föremål endast för den jurisdiktion, som fartyget till följd af sin nation är underkastad.

Fullständig exterritorialitet tillerkänner|334| man sådana främmande fartyg äfven i hamn, hvilka enkom hafva till uppgift att transportera främmande suveräner eller sändebud. Detta undantag är icke en följd deraf, att de befinna sig på fartyg, utan af den exterritorialitet, som eljest är tillerkänd dem. Likaså hvad främmande krigsfartyg vidkommer, så är det ett antaget artighetsbruk att betrakta dem äfven i hamnen såsom stycken af sitt land, så att, om främmande krigsskeppssoldater på land begå brott, de icke omedelbart underställas lokal domstols behandling, utan öfverlemnas till fartygets militära befäl, å hvilket det ankommer, huruvida det vill utöfva sin krigsrätt om bord eller öfverlemna de skyldiga åt de lokala myndigheterna. Det förutsättes naturligtvis att fartyget med behörigt tillstånd inlupit i hamnen, ty krigsfartyg äro väl i allmänhet icke gerna sedda gäster. Om t. ex. ett spändt för|335|hållande redan råder emellan tvänne stater, så kunde det anses för ett farligt kunskapande om man insläpper en sådan gäst i hamnen. Statssuveräneteten i strid med exterritorialiteten gör sig då gällande, derest främmande krigsfartyg i hamn åstadkomma oordningar, som måste stäfjas i öfriga fartygs eller invånarnes säkerhets intresse.

Fartyg, som endast passera genom kustfarled, äro fortfarande ett stycke af sitt land, men hafva dock att äfven under denna seglats vid afgifters erläggande eller ordningsreglers iakttagande underkasta sig den främmande statens öfverhöghet.

På det att fartyg må igenkännas och respekteras såsom delar af en stat erfordras det kännetecken för och bevis på fartygets nationalitet. Med fartygets nationalitet förstår man dess härkomst, tillhörighet till viss stat. Dessa känne|336|tecken och bevis äro flaggan och skeppsdokumenterna. Att bestämma arten af dessa utredningsmedel tillhör hvarje stat för sig. Hvarje stat kan oberoende af andra stater bestämma hurudan flagga dess fartyg skall föra, dock med den inskränkning, att man icke får antaga en flagga, som redan gäller för ett annat lands fartyg. Hvad beträffar sådana stater, som stå i permanent förening med andra, så kan den frågan uppställas, huruvida det riktiga är att hvar för sig har en helt och hållet särskild flagga, eller huruvida de till följd af sin politiska förening böra hafva gemensam. I verkligheten finna vi denna fråga på olika sätt besvarad, hvilket faktiskt innebär att den kan på olika sätt besvaras, beroende på aftal eller hvad genom praxis blifvit gällande. När Tysklands smärre stater kommo i den förening med hvarandra, som nu förbundet utgör,|337| så har också en enda flagga blifvit antagen för både dess handels- och örlogs marin. Hvad Sverige och Norge angår, så hade norrmännen den försigtigheten, att i sina grundlagar intaga bestämningen, att Norge har rätt att hafva egen kofferdiflagga, men dess örlogsflagga blir en unionell. Detta särskiljande emellan flaggor är påtagligen motiveradt, ty det är endast örlogsfartyg, som representera de förenade staterna mot en främmande. Hvad åter handelsfartyg vidkommer, så bero de icke af de unionella förhållandena. Likasom hvardera staten för sig har sin egen sjölag, likaså kan det icke anses vara ett afsteg från en sådan permanent unions princip, om också olika handelsflaggor äro gällande för de båda förenade staternas fartyg.

Hvad åter Finland vidkommer, så fanns icke i de grundlagar, som 1809 af regenten stadfästades, några bestäm|338|ningar om flaggan, likasom uti svenska grundlagarna aldrig ingått sådana bestämningar. Också skedde från ständernas i Borgå sida icke något förbehåll i detta hänseende. Således kan man icke juridiskt förklara annat, än att det låg i regentens hand att utan representationens medverkan härom bestämma. När och på hvad sätt de bestämningar sedermera tillkommit, att Finland icke skulle hafva särskild flagga, utan samma som Ryssland, derom kan jag icke något upplysa, ty jag har icke i författningen eller brefsamlingen kunnat finna något påbud derom. Det torde hafva blifvit en gifven sak till följd af föreningen. 1809 hade naturligtvis ständerna och nationen också bekymmer, som trängde mera på än det att vindicera sig tillbörligt mått af sjelfständighet i afseende å handelsmarinen, men efterhand har man dock funnit att, om det också|339| i vissa fall kan vara förenadt med gagn att bära samma flagga som en stormagt, det också i många andra fall medför olägenhet, och i hvarje fall har nutidens vaknande politiska medvetande icke kunnat finna sig tillfredsstäldt dermed, att en så vigtig verksamhetsgren, i hvilken den finska nationen träder i beröring med andra, icke kan utmärkas såsom just en gren af det finska folkets verksamhet, utan likasom beslöjad af en flagga, hvilken hvad sjöfartens intressen vidkommer icke företer något likartadt med den finska sjöfarten. Denna obillighet hade länge insetts och man hade funnit praktiska olägenheter i utlandet deraf, emedan det ofta föranledde omgångar att få klart för betraktarne, att det var finska fartyg och icke ryska. Derför vände sig en deputation till furst Gortschakoff, då han|340| åtföljde kejsaren vid landtdagens öppnande år 1863 och framstälde såsom en önsklig sak för Finland att för dess handelsmarin skulle medgifvas särskild flagga. Furst Gortschakoff lärer i sitt svar hafva funnit frågan af intresse, men utom möjligheten för honom att vidtaga någon åtgärd. Den finska handelsflottans talrikhet och betydande verksamhet på alla haf och denna genom alla länders historia bevittnade omständighet, att kärleken till en egen flagga är en verksam häfstång för upprätthållandet af god anda inom sjömannakåren, måste naturligtvis innebära att frågan icke ännu får anses fallen, men såsom en af dem, på hvilkas lösning vi kunna och böra med lugn bida, tills lämplig tid är inne att vinna behörig klarhet i afseende å den unionella ställningen. Uppenbart är också att, så länge vårt nationalförsvar icke är ordnadt, utan|341| äfven försvaret af eget land anses såsom ett af Ryssland utöfvadt skydd, de anspråk, som innebäras i yrkandet på egen flagga, icke kunna på tillbörligen fast grundval framställas. Först sedan denna stora fråga vunnit lösning, kan det på allvar tänkas på att få en konseqvent utbildning af vår unionella rätt. – Detta är naturligtvis en diversion från vårt ämne, som egentligen blott här förafser att framställa de allmännaste folkrättsliga principerna om fartygens nationalitet.

Beträffande hvarje stats rätt att sjelfständigt bestämma om sin flagga, så är att tillägga att det icke nödvändigt behöfver vara stater belägna vid hafskusten, äfven stater omgifna af annat land kunna antaga sin egen handelsflagga. Men denna rätt, att utmärka sin nationalitet genom flagga och derför påräkna tillbörlig respekt af andra stater, kan deremot icke till|342|erkännas sådana stater, hvilka öfverhufvud vilja undandraga sig alla folkrättsliga förpligtelser. Det har funnits och finnes ännu lemningar af barbariska sjöröfvarefolk. Deras flaggor räknas icke såsom utmärkande en stat, som har rätt till respekt. Det förekommer också att vissa städer, ehuru icke bildande stater för sig hafva separat flagga, t. ex. städerna Rostock och Riga. Detta är egentligen en olämplig tradition från medeltiden, då icke staternas samband var lika omfattande och fast och de internationella relationerna, såsom möjliga endast mellan stater, icke utbildat sig.

Om till utmärkande af fartygets nationalitet behöfs flagga, så erfordras till dess bevis skeppsdokumenter. Det låter tänka sig att ett fartyg plötsligen visar annan flagga än dess nationella, men intet fartyg kan plötsligen|343| skapa andra skeppsdokumenter än de egentliga. Enligt vår sjölags §: 6 åligger hvarje fartyg, som begifver sig på utrikes seglats att hafva 1o mätebref, innefattande uppgift om dess storlek; 2o fribref, som äfven omfattar bilbrefvets bestämningar (d. v. s. fartyggets tacklingsart, ort och tid när det är bygdt, dess namn och att det tillhör viss namngifven finsk redare, samt föres af finsk skeppare); samt 3o, ehuru i och för sig icke en bevishandling, men dock utgörande sådant som hör till saken, sjömansrulle. Jemte det man uti de skilda staternas sjölagar finner föreskrifter om skeppsdokumenten, hvilka måste vara internationelt kända eller åtminstone bekanta för konsulerna, så hafva en del stater uti sjölagen jemväl föreskrifvet vissa vilkor derutöfver, som erfordras för att fartyget skall såsom inhemskt anses. England har i detta hänseende det mycket|344| strängt i bestämningarna. För att erkänna ett fartyg såsom engelskt eller främmande fartyg såsom egande sin nationalitet, fordrades förut att både rederi, befälhafvare och besättning är af samma nationalitet, men enligt 1849 års, navigationsakt fordras att kapten och ¾ af manskapet skall vara af fartygets nationalitet. Så äfven i Frankrike. Nordamerikanska unionen fordrar nationalitet af ⅔ af manskapet, men icke något om kaptenen. Den nya tyska sjörätten har infört en liberalare bestämning. Der fordras nämligen icke något annat än att egaren hör till tyska riket; och enahanda bestämningar kunna andra fartyg för sin stat göra anspråk på. Också kan man ju finna fördel af att anförtro fartyg åt erkändt dugliga utländska fackmän. Vår finska sjölag har emellertid stadgadt, att redare skall vara finsk medborgare.|345| Är det ett aktiebolag som är redare, så kunna aktierna vara i utländingars händer, men direktionen såsom den synliga redaren måste då vara finsk. Befälhafvaren skall också vara finsk medborgare, men det finnes icke några bestämningar angående manskapet, hvilket också är onödigt, ty med den lust att se sig om i verlden, som det finska sjöfolket eger, så finna sig skeppskaptenerna ofta nödgade att hyra utländsk besättning. Äfven tillfälligtvis kan utländing få föra finskt fartyg, då skepparen aflidit eller då man endast flyttar sjelfva fartyget från en viss ort till annan.

Det är icke nödvändigt för fartyg, tillhörande viss flagga, att det skall vara bygdt inom det land, hvars flagga det bär; det kan också köpas och nationaliseras, hvarvid konsuln är behjelplig, såsom jag anförde. Men utom att fartyget kan definitivt byta om|346| nationalitet, förekommer att fartyg för någon viss resa utverkar sig rätt att föra annat lands flagga för att ernå behöfligt skydd. I våra dagar torde det dock mindre ofta förekomma, men ännu i sista seklet var det mycket vanligt att tyska fartyg, när de foro till Medelhafvet, hade dansk flagga, emedan Danmark var mycket mägtigare och lyckats utverka sig skydd för de nord afrikanska röfvarestaterna. Men deremot anses det vara en kränkning af folkrätten om ett fartyg antager och temporärt för främmande nations flagga i någon svekfull afsigt. Det kan t. ex. hända att man vid passerandet af kusttrakter har att erlägga afgifter, hvilka äro högre för vissa fartyg än andra. Skulle ett fartyg då hissa sådan flagg, som har den lindrigaste afgiften, så vore detta ett svek, som kunde påkalla repressalier.

Såsom jag nämnde, har hvarje stat|347| att öfver vattnet vid sina kuster utöfva rättsordning. Ut på öppna hafvet sträcker sig ingen särskild stats magt. Men deraf bör man icke draga den slutsatsen, att icke några ordningsregler vore på öppna hafvet erforderliga. De hafva icke kunnat dikteras af någon särskild stat, men alla stater hafva öfverenskommit om vissa ordningsregler till säkerhetens betryggande. Så t. ex. hafva fartygs sammanstötningar gifvit anledning till internationella aftal, som noggrant bestämma huru fartyg skola vända, när de mötas. Likaså har man föreskrifter angående signalering i mörker och tjocka genom lyktor m. m. Likaså finnes äfven ett allmänt antaget flaggspråk. Vi finna att dessa och likartade bestämningar, som äro hvarje nation till gagn, bilda en viss rättsordning på det fria hafvet, en rättsordning som kunnat tillkomma endast genom internationella aftal,|348| icke på vanlig lagstiftningsväg genom en viss stats utöfvande af sin magt.

I afseende å hvad en stat har att iakttaga, när andra länders fartyg råka i sjönöd vid dess kuster, finnes också vissa folkrättsliga principer gällande. Det har ännu länge varit rådande mycket missbruk hvad beträffar strandbefolkningars förhållande till skeppsbrutna eller fartyg i sjönöd. Ännu långt in i medeltiden, då kyrkan spelade så stor roll, så ansågs det vara alldeles i sin ordning, att skeppsbrutna och deras gods behölls såsom byte; icke blott godset, utan menniskorna, som ansågos kunna säljas till trälar. Detta missbruk, hvilket grundade sig på den från gamla tider ärfda uppfattningen att främlingen var fiende, upphörde visserligen i den mån mensklighetskänslan utvecklades, men hvad vidkommer det att taga till byte skeppsbrutnas gods, så veta vi äfven af vårt|349| lands erfarenhet, att åsigterna om s. k. strand-rätt sitter mycket segt i hos kustbefolkningen. Visserligen hafva en mängd romanförfattare funnit stoff till högst intressanta skildringar från detta område, men sorgligt är också att tänka, hvilka trakasserier som utkämpats emellan kustbefolkning och skeppsbrutna, för att man må kunna taga deras gods under sken af att det var öfvergifvet. Det anser man äfven enligt nutidens folkrätt vara berättigadt, att strandvrak, d. v. s. öfvergifvet gods, som uppdrifvit på stranden, till hvars egare spår icke finnes, får tagas af strandbefolkningen. Det är likasom en rätt till herrelösa ting, hvilken icke kan likställas med den rättskränkning, som består i att af egaren borttaga ett ting. Men man har också i detta hänseende sökt komma till inskränkningar, ej mindre genom aftal, än genom skilda lagar, som stadga bland annat|350| att, när öfvergifvet gods tages, så har det icke definitivt blifvit upphittarens eller bergarens egendom, utan, den hvars egendom det är, är berättigad att inom viss preskriptionstid söka återvinna detsamma, om han kan bevisa att det var hans egendom. I England, som annars ingalunda har brist på egoism i sin lagstiftning, är det stadgadt i den nuvarande sjölagen af 1854 att, när öfvergifvet gods blifvit taget och rättsligen återsökes, men icke återställes åt den, som det tillkommer, så är hela strandkommunen ansvarig för godsets värde.

Regeln är också att ingen stat må vägra eller hindra besättningen på i sjönöd stadt fartyg att rädda sig i land, det må vara än så fiendtligt förhållande i öfvigt emellan staten och den nationalitet, som fartyget tillhör. Det anses derutöfver vara hvarje stats skyldighet att låta sina anstalter för skeppsbrutnas bergning af dem kostnadsfritt be|351|gagnas och att vidare skydda och underhålla de skeppsbrutna. Dessa kostnader för underhållet af skeppsbrutna, som en stat vidkännes uti mensklighetens namn, är han dock berättigad att fordra tillbaka af den stat som fartygets egare tillhör, och det anses likaså vara hvarje stats pligt att ersätta sådana kostnader, som för deras undersåter blifvit gjorda. I Finland förekommer mycket ofta att konsuler sörja för finska sjöfarande som lidit skeppsbrott och hemsända dem, utbetala kostnaderna derför och sedan hos finska staten anhålla om ersättning för dessa kostnader, som genast betalas. Staten är likväl berättigad, att sedan för dessa kostnader hålla sig till de privata personer, som det närmast åligger att vidkännas desamma.

När räddning och bergning från sjönöd eger rum, så anses att de räddande strandinvånarne hafva rättig|352|het till ersättning härför, icke materiel ersättning för räddning af menniskolif, men för bergning af gods. Dock erkänner man icke mera dessa röfvareanspråk på bergning, som äfven ännu vilja spöka vid våra kuster, och det göres skilnad emellan bergarelön, när de helt och hållet med sin risk bergat ett fartyg, eller bergarelön, när de kommit skeppsfolket till hjelp vid bergningen. Vår lagstiftning hindrar icke domstolen att i detta afseende tillämpa den internationella rättens grundsatser om också våra lagbud icke äro fullt tidsenliga och utvecklade. Vi hafva dock funnit att det finnes rättsfall från senaste år, vittnande om att våra domstolar hafva öfvergifvit den gamla traditionen, enligt hvilken strandrätten fick utöfvas uti den allra vidsträcktaste form.

Då nu ett fartyg utgör en del af statens område och detta utmärkes ge|353|nom flagga, så måste hvarje fartyg på öppen sjö få färdas utan att någon annan får antasta detsamma. Det är en konseqvens af fartygets stälning såsom utgörande en bit af nationaliteten och af den erkända friheten på hafvet. Men om ett lands fartyg i kollision med annat fartyg kränker det sistnämnda, d. v. s. om besättningen på ett fartyg begår våld emot den på ett annat, så äro icke blott dessa individer, som derför äro straffskyldiga, utan anses äfven den stat, hvars undersåter de kränkande äro, skyldig att derför gifva satisfaktion. Denna statens ansvarighet för hvad privata medborgare begå är en konseqvens deraf, att fartyget har exterritorialitet, och är lika nödvändig för att förekomma ofog på hafvet, der eljest så lätt glömska kunde utbreda sig öfver förhållandena.

En gifven konseqvens af dessa för|354|hållanden är att icke ett fartyg är berättigadt att ansätta och visitera hvilket annat fartyg som helst på sjön. Orsaken är den också, att ingen stats polismagt sträcker sig på det fria hafvet. Men likväl är det erkändt, att i vissa fall fartyg böra få anhållas och besigtigas samt t. o. m. göras till föremål för pris, nämligen då man har skäl att misstänka, att det är ett sjöröfvareskepp, som är i rörelse. Sådant förekommer äfven i våra dagar. Piratskepp, såsom farliga för alla nationer, tolereras icke. Hvarje stats vare sig krigs- eller handelsfartyg hafva icke blott fullkomlig rättighet, utan äfven skyldighet att taga ett sjöröfvarefartyg och föra det till närmaste hamn, för att der dömas. När nu ett lands fartyg öfverkommer ett fartyg på öppen sjö, som med skäl kan misstänkas vara sjöröfvarefartyg, så eger det att införa det till hvilken stats hamn|355| som helst och der sammanträder genast en s. k. prisdomstol, som afgör huruvida det var folkrättsligen berättigadt att kapa fartyg och last, som också tilldömes den stat, som tog det samma. Men nu kan det inträffa, att man icke kan föra detsamma till hamn; då är det folkrättsligen befogadt att det tagande fartyget genast anställer undersökning, s. k. ståndrätt, och verkställer dödsdom; men då sådana åtgärder måste vidtagas, så bör noggrann utredning åstadkommas, förhör af vittnen och anteckning till protokollet af sådana omständigheter, som göra det säkert, att det var ett sjöröfvarefartyg som sålunda blifvit dömdt och exseqveradt.

Då sjöröfvare i sjön sålunda på det strängaste förföljas, så är det naturligt att ingen särskild stat är berättigad att utsända kapare såsom förut skett.

|356|

Det räckte långt in på detta sekel innan man fick slut på det ofog, som bedrefs af barbariska stater i norra Afrika, hvilkas inbyggare lefde på detta sätt. Medeltidens sjöfart var på det ytterligaste oroad och för att komma i fred, så gingo de mägtigare europeiska staterna in på att betala årlig tribut till dem, för att de icke skulle skicka ut kapare emot de betalandes skepp. Derpå har sedermera gjorts definitivt slut, men ännu behöfs ett verksamt och ansträngande gif akt emot sådana fartyg, som föra slafvar, sedan det omsider genom internationelt aftal kommit derhän, att folkrätten fördömer slafhandeln såsom för menskligheten ovärdig och nedsättande. Sedan densamma genom engelska och nordamerikanska fartygs verksamhet försvunnit från den vestra kusten af Afrika har den öfvergått till östra kusten, der man säljer på China. Hvarje fartyg, som misstänkes att föra slafvar ombord, får såsom god|357| pris föras till närmaste hamn, men dock närmast underkastadt jurisdiktionen i den stat, som det tillhör.


I kapitlet angående staternas territoriala höghetsrättigheter återstår ännu att behandla såsom slutafdelning frågan om stats-servituter. När en stats territoriala suveränetet blifvit på något sätt inskränkt vare sig genom ett fördrag eller enligt häfd och när denna inskränkning har skett till förmån för någon stat eller någon korporation eller bolag eller kommun inom den andra staten, så kallar man detta en stats-servitut. Detta bör dock icke tagas så vidsträckt, som om alla de förpligtelser, hvilka staten, oaktadt sin fullständiga suveränetet, måste folkrättsligen iakttaga gent emot hvarandra, vore hithörande, utan här är fråga endast om sådana undantagsförhållanden, som, utan att de|358| allmänt folkrättsliga normerna sådant kräfva, dock förefinnas såsom pligter för en stat. Det förefinnes här en viss analogi med privaträtten, der vi ju med servitut förstå en sakrätt, som någon kan hafva i annans fastighet, de s. k. prædial servituterna, men olikhet eger ändock rum, ity att hvad stats-servituterna vidkommer, dessa icke behöfva hafva någon förmögenhetsrättslig karaktär.

Statsservituterna bestå nu antingen deri, att en stat är förhindrad att i något visst hänseende utöfva sin suveränetet; de äro då negativa statsservituter; eller också deri, att en stat åligger tåla att en annan stat uppå den förras område utöfvar någon höghetsrätt, hvilket då benämnes positiva servituter.

Hvad de negativa servituterna vidkommer, så framgår deras art lämpligast, om jag anför några exempel. När en stat genom fördrag, exempelvis freds|359|traktat, blifvit ålagd att reducera sin krigsstyrka till något visst maximi belopp, eller att icke hålla flotta i hvilken utsträckning som helst, eller ålagd att slopa vissa fästningar och icke uppbygga dem, så är detta en sådan tillfälligtvis stipulerad inskränkning i höghetsrätten, som är att hänföra till de negativa servituterna, ty hvarje stat är ju enligt suveräneteten berättigad att i hvilken utsträckning som helst sörja för försvarsväsendet, utan att det angår någon annan. Bland nya företeelser af detta slag var pariserfördraget år 1856, som band kejsardömet Ryssland vid att icke hålla någon flotta i svarta hafvet, så när som på några få skepp, likasom i samma krigs påföljder ingick att fästningen Bomarsund icke skulle få återuppbyggas. Befrielse från skatt eller annan tunga kan stundom stipuleras för vissa fall, der eljest|360| beskattning eller iakttagande af vissa förpligtelser kommer i fråga. Så t. ex. har sedan längre tider tillbaka staden Nystad i Finland rättighet att uti Köpenhamn ifrån fartygen i detalj försälja trävaror, ehuru det är allmänt stadgadt, att all försäljning af främmande gods uti Köpenhamns hamn endast kan ske i stort till köpmännen i orten. Detta är befrielse från kostnader, som detaljhandeln eljest har med sig. Det är således en statsservitut, som Finland har i Danmark. – Så förekommer det på en del håll att staten är förbunden att icke anlägga tullstationer på vissa punkter, som äro af den betydenhet för transitotrafiken, att tullstation derstädes kunde blifva hinderlig. Så anses i full analogi med privaträtten en stat icke vara berättigad att bygga hvilka uppdämningsarbeten som helst på sådana bäckar, som äro aflopp för vattensam|361|lingar i annat land.

Hvad åter de positiva statsservituterna vidkommer, så uppträda de naturligtvis i annan form. Hit hör t. ex. rätt för en stat att, när honom så för godt synes, begagna vissa vägar i annan stat för sina truppers genomtåg, hvilket isynnerhet före jernvägarnas tillkomst ofta plägade i traktater stipuleras. Om en stat berättigas att sträcka sin jurisdiction i visst hänseende på annan stats område eller beskatta det, så konstituerar detta också en servitut af positivt slag. När t. ex. Finland har rätt att hålla tullkammare i St.Sankt Petersburg, så är detta en servitut, som Finland har positivt gent emot Ryssland. Motsatt är förhållandet med det ryska telegrafverket i Finland. För öfrigt är det klart att, då slika inskränkningar i statens uteslutande höghetsrätt eller suveränetet förekomma, de endast äro|362| undantag från regeln och om det derför förefaller tvifvelaktigt, huruvida en servitut är berättigad, så måste det dömas mot tillvaron af servituter. I tvifvelaktiga fall bör naturligtvis slutsatsen blifva i öfverensstämmelse med den allmänna regeln och icke med undantagen. Öfverhufvud kan man säga, att nutidens utveckling är emot tillkomsten af slika servituter. Detta finner man förklaradt deraf, att skrankorna staterna emellan öfverhufvudtaget minskats och på allmänt folkrättslig väg lättnader beredts för den inbördes samfärdseln, som förut rönte så många hinder, hvilka åter i sin tur framkallade undantag. Der den individuella friheten är utvecklad, der håller hvarje individ på sin rätt i alla riktningar, der denna individs rättighet kan göra sig gällande. Der staten utvecklat sig till rättsstat, ledd af en sjelfmedveten nationalpolitik,|363| der är han också mån om att afböja hvarje främmande ingrepp i sin suveränetet. Och i strid med tendensen att underlätta samfärdseln emellan alla länder står ingalunda detta, att mer och mer undvika att konstituera vissa undantagsrättigheter för den ena eller andra staten.

Sådana statsservituter upphöra antingen genom uttryckligt aftal, som förklarar dem förfalla, eller derigenom att en stat under en längre följd af år afhåller sig från att begagna sig af sådana servitutsrättigheter. Men sådana servituter kunna också, när de icke sammanstå med den folkrättsliga utvecklingen, genom gemensamma aftal försvinna eller ock blifva föremål för hämndkrig. När en stat såsom besegrad ålägges genom fredsslut ålägges slika inskränkningar, som stå i strid med suveräneteten, så söker den naturligtvis så snart som möjligt återvinna sin|364| fullständiga suveränetet i detta hänseende. För öfrigt spelar detta institut icke så betydande roll inom folkrätten, att det vore skäl att vidare uppehålla sig dervid.


|365|

Det följer nu att öfvergå till frågan om statssuveräneteten i förhållande till individen och dervid främst frågan om den personliga friheten för såvidt folkrätten har att äfven dermed sig befatta. Det är naturligtvis uti statsförfattningarna, öfverhufvudtaget uti staternas inre rätt, som man finner den individuella friheten under olika tidehvarf allt mera utvecklas och på olika sätt garanteras. För folkrätten är dock lika litet som för statsrätten främmande att framhålla denna numera allmänt erkända princip att menniskans personliga frihet bör respekteras och skyddas under alla förhållanden. I folkrättsligt hänseende gäller det icke att ingå på pröfning i hvad mån den individuella friheten kan sammanstå med statsmagten, men från andra synpunkter hör ämnet hit, sålunda nämligen att ingen stat får, hvilka stadganden han än har beträffande individens rättigheter|366| gent emot statsmagten, kränka främmande landsmäns individuella, personliga frihet. Vi veta att uti äldre tider det ansågs vara legitimt att krigsfångar såldes till trälar, eller att, på sätt jag nyligen hade anledning omnämna, skeppsbrutna af kustinvånarne förklarades för trälar hos dem eller föremål för försäljning. Uti en senare tid, när man icke var så barbarisk, så respekterade man dock icke utländings rätt såsom fri menniska, utan han var föremål för allehanda trakasserier, polisbevakning m. m. sådant, som icke de egna medborgarne behöfde lida. Men detta är försvunnet för den nya tidens rättsliga och humanistiska utveckling, och derför så är icke blott ur folkrättslig synpunkt att betona denna negativa sida af saken, eller hvarje stats skyldighet att respektera främmande medborgares frihet, utan här förekommer jemväl detta positiva, att det är en alla civiliserade|367| staters gemensamma angelägenhet att befrämja den sant menskliga, individuella frihetens utveckling och betryggande. Derför är nu, för att taga ett rent faktum, emotarbetandet af slafveri en internationel angelägenhet i mening af att alla stater, som dertill ega tillfälle och förmåga, anses böra verka för slafveriets och slafhandelns förhindrande, att således å andra sidan ingen stat är berättigad att befrämja sådan handel, som kränker den uppfattning af menniskans rätt, som numera är erkänd.

Folkrätten erkänner icke någon lifegenskapsrätt eller träldomsrätt i mening af individens eller statens rätt att hålta trälar eller lifegna. Om en lifegen beträder en civiliserad stats mark, så är han i och med detsamma fri, utan att hans egare derom behöfver tillspörjas. Det hör dock först till de senaste tiderna, detta stadium af rättsutveckling,|368| då det kunde blifva en erkändt folkrättslig angelägenhet att uppträda emot lifegenskapen. Vi veta att det gick temligen långsamt inom Europa med lifegenskapens afskaffande. Då Frankrike gjorde det på 1300 talet, så funnos i Tyskland och Danmark ännu på 1700 talet lifegna. I Ryssland är det först 1861 som detta missbruk blifvit afskaffadt, och i de stater, som hafva de friaste författningarna, de nord-amerikanska Förenta-staterna, skedde det först genom det s. k. inbördes kriget åren 1861–65, som var fördt för upphäfvande af negerslafveri. Man kan inse att detta stora verldshistoriska faktum, att de sydliga Förenta-Staterna afskaffade slafhandeln, – i de nordliga fans de förut icke, – var ett nödvändigt vilkor för att denna skulle kunna upphöra. Södra Amerika följde också Nord-Amerikas exempel, men det är först år 1871 som Brasilien t. ex. gjorde slut på negerslafveriet. Man har vis|369|serligen ansett det vara en mindre rättskränkande sak att anse färgade menniskor få såsom lifigna behandlas, än det förhållande, när personer af samma stam och ras få blifva trälar, men det vittnar dock om en trångbröstad och lägre ståndpunkt att vilja skifta ut de allmänt menskliga rättigheterna efter raser och färger. – Kina hade redan tidigt äfvenså hos sig upphäft lifegenskapen hvad kineser vidkommer. – Beträffande för öfrigt åtgärderna till slafhandelns förhindrande, så hade jag anledning att i fråga om fartygens exterritorialitet och okränkbarhet anföra huruledes såsom undantag från denna okränkbarhet visitationsrätt är inrymd, då skäl finnes att misstänka att det är slafförande fartyg. Detta om den personliga friheten i allmänhet.

Sedan kommo vi till frågan om medborgarerätten eller den politiska nationaliteten. Också här beröra vi både statsrättsliga och folkrättsliga sanningar.|370| Det är klart, att hvarje stat måste till följd af sin suveräna lagstiftande magt hafva rätt att fastställa, under hvilka vilkor medborgarerätt inom densamma åtnjutes eller förlänas, och så tillvida är detta en rent statsrättslig fråga, men den har sina folkrättsliga konseqvenser, ty det berör hvarje särskild stats rätt, huru det förhåller sig med dess medborgare inför andra stater och tvärtom. Hvad först sjelfva medborgarerätten vidkommer eller hvad tyskarne vilja benämna ”Staatsangehörigkeit, hvilket är ett mindre lyckligt uttryck, så kan den grunda sig 1ofödsel och 2o den åtgärd som kallas naturalisation.

Hvad vidkommer födseln, så är det erkändt och numera uti alla staters lagar uttryckligen förklaradt, att det icke är orten der menniskan födes, som är bestämmande för hans nationalitet, utan det beror på hvilken stat hans föräldrar tillhöra. I England var man i det läng|371|sta emot en sådan uppfattning. Der gällde att hvarje barn, som föddes på engelskt område, hvarifrån dess föräldrar än voro, erhöll engelsk nationalitet, men det har afskaffats genom den s. k. naturalisationsakten af år 1870, som tagit bort åtskilliga sådana egendomligheter från den engelska författningen. En allmän regel är vidare, att hustrun antager mannens nationalitet, ifall de icke äro af samma nationalitet förut. Också häri hade England sin egendomliga uppfattning, ity att, om engelsk man gifte sig med medborgarinna från annat land, så blef barnet engelskt, men om engelsk qvinna ingick äktenskap med utländing, så blefvo barnet äfvenledes engelskt. Detta har också blifvit förändradt genom 1870 års naturalisationsakt. Hvad vidkommer oäkta barn, så tillerkännes dem modrens nationalitet, men ifall hon senare gifter sig med person af annan nationalitet|372| än hon sjelf, så blir barnet vid modrens nationalitet. Om deremot ett äkta par öfvergår till en främmande stat och blir medborgare deraf och har minderåriga barn, så byta dessa minderåriga barn också nationalitet. Den omständigheten, att en person befinner sig bosatt uti ett land, utgör icke ännu något bevis för att hon skulle underlyda statsmagten i detta land. Det är mycket vanligt nu för tiden att affärsmän slå sig ned på längre tid i ett främmande land, utan att för den skull uppgifva den ursprungliga politiska nationaliteten. Den franska ”code civil” har förklarat, att fransman, som etablerar sig i annat land för bedrifvande af affär, icke anses hafva utvandrat. Annat är det när man öfvergifver sitt land för att förblifva uti främmande land. Utvandringsrätten är också numera erkänd såsom konseqvens af den personliga friheten. Likasom individen icke mera anses|373| kunna vara ”glebæ adseriptus”lat. bunden till jorden i hemlandet i den mening, att han vore tvungen att arbeta på den torfva, der han är född, lika litet anser man det vara statens rätt numera att binda sina undersåter vid sitt område och hindra dem från att lemna landet för att annorstädes bosätta sig. Häri föreligger dock väsentlig skilnad emellan att vara ”glebæ adseriptus”lat. bunden till jorden i folkrättslig och i privaträttslig mening, hvilket senare är att vara bunden vid ett jordstycke, vid en materiell egendom. Äfven sådant har för icke länge sedan ansetts kunna påyrkas såsom för jordbrukets förkofran gagneligt. Kejserliga finska hushållningssällskapets komité framstälde nämligen ett förslag att införa sådan qvasi lifegenskap, och detta skedde icke i medeltiden utan året 1851. Detta förslag gick dock icke igenom.

Men om det är alldeles sjelffallet och naturligt, att den fria menniskan icke|374| får af lagen bindas att ständigt bo och arbeta på en viss del af jorden, så kunde det tyckas såsom funnes det mera skäl att icke öfvergifva sitt fädernesland, hvilket begrepp är något mera än den materiella marken och omfattar både forntiden och samtiden och alla institutioner, under hvilka individerna kunna utveckla och förkofra sig. Det saknas icke bevis derpå, att mången funnit det vara oförenligt med patriotism och således oförenligt med medborgerlig pligt att öfvergifva sitt fädernesland för att tillhöra och tjena en stat, mot hvilken man icke såsom individ har några förbindelser. Vi kunna på detta rum nogsamt finna påminnelse om, huru olika åsigter äfven i vårt land derom uttalats. När J. J. Nordströmoriginal: NordNordström lemnade Finland, så saknades det icke dem, som bröto stafven öfver honom och hans patriotism, och ännu länge efter ville förklara detta|375| mera såsom en oberättigad individuel nyck, än såsom en giltig rättighet. Just i sådana fall, när det gäller personer, som kunna verka för det offentliga lifvet, så kan det i sjelfva verket påstås att ett annat land icke kan erbjuda ett lämpligt fält för denna verksamhet. Den politiska verksamheten är så inrotad med det land, hvari man utbildat sig, så att sällan en invandrad blifvit en fullt aktiv politisk personlighet i det land, dit han flyttat, men å andra sidan har ingenting annat i så hög grad gifvit anledning till individuell emigration, som just politiska förhållanden. Under ett sådant mödosamt utvecklingsarbete, som detta sekel har uti politiskt hänseende företett, så har man ofta uti en stat kunnat befinna sig i de mest trångbröstade förhållanden, omöjliga såsom fält för en fri offentlig politisk verksamhet, medan nära intill funnits länder, som|376| erbjudit fält för sådan verksamhet. Också äro emegrationer af politiska skäl mycket talrika i 19de seklet emellan många länder inbördes; och om menniskan en gång är icke blott medlem af ett folk, utan äfven af menskligheten, så måste det erkännas vara icke en rättskränkning, utan hennes rätt såsom menniska att uppsöka fält för sin verksamhet, der hon finner sig kunna använda sitt vetande med tillbörlig frukt för menskligheten och sålunda indirekt ock för eget land. Ett visst socialt missmod och ekonomiskt betryck plägar vanligen vara driffjedern till utvandring, och de stora skaror utvandrare, som från Europa gått till Amerika, torde endast till ringa del drifvits dit af medvetna politiska skäl; de hafva blifvit drifna dit till att från tunga förhållanden, der framtiden icke synts dem kunna blifva ljus, söka ett rikare förvärf och mera hand|377|lingsfrihet på det ekonomiska området. Det är nu en erkänd regel, att ingen stat får hindra emigration. I och med det samma som denna rättssats vunnit allmänt erkännande, t. o. m. i England genom 1870 års naturalisationsakt, i och med detsamma kan aldrig en individs bortflyttning från en stat betraktas såsom kränkning af det rätta. En sådan emigration kan utaf individerna bedömas olika, gillas eller klandras, men det är icke ett brytande af något bindande rättsförhållande emellan individ och stat.

Flyttningen till annat land anses vara fullbordad när den, som lemnat sitt land blifvit medborgare i ett annat land. Om han tillkännagifvit sin emigration från fäderneslandet och faktiskt befinner sig i annat land, men ännu icke derstädes ansökt om eller erhållit medborgarerätt, så måste han i tvistiga fall hänfö|378|ras till sin förra nationalitet, ty ingen individ kan existera, utan att höra till någon stats jurisdiktion.

Då man ansett det vara betingadt af nutidens uppfattning att utvandringsrätten skall vara fri, och då man således icke kan anse det vara någon rättskränkning, om en person lemnar sitt fädernesland för att adoptera ett annat, så följer deraf icke att man, från hvilken synpunkt än emigrationen betraktas, må anse det vara önskvärdt eller berömvärdt att medborgare öfvergifva sitt land. Enligt regeln äro alla individer, de mera som de mindre begåfvade, i stånd att gagna sitt fädernesland, och så länge denna möjlighet finnes för dem, så måste det också anses vara moraliskt riktigt att stanna qvar i hemlandet, om också fantasien kan utmåla andra länder såsom mera gynnade, vare sig af naturen eller historien.|379| Men menniskan är icke blott medlem af ett folk, utan ock af menskligheten, och mången finnes, som icke uti de förhållanden, dit födelsen satt henne att lefva, kan med mycken framgång verka för sitt fack, vare sig politiskt, vetenskapligt eller tekniskt, derest han icke blifver bosatt i ett land, som bereder lämpligare underlag för hans lifs sträfvan. Ehuru just den politiska verksamheten mera än annat binder en person vid hemlandet, enär sådan svårligen i annat land han ernås, så kunna dock, såsom jag antydde, just politiska skäl gifva anledning till att emigration eger rum. Medborgaren kan hafva kommit i sådana konflikter med det politiska system, som regeringen representerar att hvarje verksamhetsgren för honom är afskuren, och då återstår icke för honom annat, än att antingen se sitt verksamma lif förintadt, eller också öfvergifva|380| landet. Ju mera likformigt rättsskicket utbildat sig i olika stater och ju mera skrankorna försvinna, desto mer försvinna också anledningarna till emigration. Också har man numera godkänt, att en stat tillåter sina undersåter att antaga temporär statstjenst i ett främmande land, och i många länder engageras utländingar till befattningar, utan att man för den skull ålägger dem att naturaliseras. Annat är med dessa rent individuella orsaker till utflyttning såsom ekonomiskt betryck m. m. Sådant kan, huru än rättsordningen gestaltar sig, likväl fortfarande blifva orsak till utflyttning. (Hvad som nu härvid är att, med afseende å emigrationens inverkan på den politiska nationaliteten, särskildt märka, hvilket jag redan torde hafva berört är att, när en person utflyttar från eget land, denna utflyttning anses vara rättsligen fullbordad, då|381| han blifvit antagen till medborgare i en annan stat. Tills detta skett så räknas han ännu rättsligen till hemlandet om ock han lemnat detsamma med afsigt att utflytta.)

Emellan Tyskland, från hvilket så stark emigration sker till Amerika, och sistnämnda land afslöts år 1868 en traktat för att reglera denna rättsfråga, till hvilkendera samhället en emigrerande person skulle räknas, och stadgades då att en tysk, som i fem års tid bott i Amerika och blifvit derstädes naturaliserad, bör af Tyskland betraktas såsom amerikanare.

Nu kan det inträffa att personer lemna sitt land, men utaf den andra staten dit de begifvit sig sändas tillbaka med våld. Den ursprungliga hemstaten är då skyldig att återemottaga dem, ty denna stat är icke berättigad att t. ex. på andra stater öfvervältra sina sämsta individer, brottslingarna. Härmed sam|382|manhänger frågan om landsförvisning såsom straffart och frågan om deportation. Vanligtvis betraktas dessa frågor endast ur kriminalrättslig synpunkt och då kunna visserligen omständigheter anföras till stöd för tillämpningen af sådan straffart.

När man landsförvisar en person, så åhvälfver man honom straffet att icke mera åtnjuta de förmåner, som hans medborgare, boende inom staten, eljest åtnjuta, och när man deporterar en person, så ernår man detta, att han absolut afskiljes från gemenskapen med öfriga medborgare och dock förblifver under bevakning och straffuppsigt å statens vägnar. Men från folkrättslig synpunkt kan man göra ganska grundade invändningar emot så väl den ena som den andra af dessa straffarter.

Landsförvisning måste hafva till följd, att den bestraffade individen skall kunna finna uppehållsort i annat land,|383| men om han varit en neslig förbrytare, huru kan man då fordra att ett annat land skall öppna för honom medborgareskap inom sig? Det är en kränkning af andra staters rätt, om en stat begagnar landsförvisningsstraff, ty ingen stat kan väl vilja från sig landsförvisa andra individer än de, som äro genom brottslighet skadliga för staten, men då kan icke heller den staten pretendera att andra stater skola öppna sina leder för dessa individer. I folkrätten finner man i allmänhet blott framhållet detta, att, när en person, som är af ett eller annat skäl betraktad såsom skadlig, återsändes till den stat, hvarifrån han aflägsnat sig, får denna stat icke vägra att återtaga honom. När detta blifvit erkändt staterna emellan, så måste staterna afhålla sig från att landsförvisa personer, emedan detta straff sålunda icke med säkerhet kan exeqveras.

|384|

Hvad deporteringsstraffet vidkommer, så skiljer det sig från landsförvisning deruti, att det icke afser att till annan stat bortförvisa brottslingar, utan att till aflägset, men till samma stat hörande område till bevakning öfverföra dem, som dömts till sådant straff. De flesta stater begagna för sådant ändamål aflägsna öar eller kolonier i andra verldsdelar, och sålunda utplanterar det civiliserade Europa en stam af sämsta art i de delar af verlden, som det borde föra framåt i civilisation. Man kan säga, att dessa förbrytare-kolonier visserligen bevakas och sålunda icke kunna hafva inflytande på granskapet, men denna bevakning kan till följd af sjelfva straffets art icke vara så fullständig, att icke någon beröring skulle uppkomma emellan infödingarna och dessa europeiska brottslingar, som förts till deras granskap. Det har också ofta föranledt till internationella kollisioner, när|385| förbrytare kolonier blifvit anlagda, eller när på sådana förut anlagda bevakningen varit för slapp. Det är klart, att det på de ociviliserade folkstammar, som bo i dessa trakter, måste utöfva ett högst demoraliserande inflytande, när dessa individer, hvilka kunna vara ganska kloka karlar, men saknande beherskning och moralisk kraft, kunna grundlägga en ny befolkning, hvars föräldrar äro af allt annat än aktningsvärd härkomst. Europa borde derför absolut afhålla sig från att hafva straffkolonier. Föga kan det heller vara för utvecklingen af civilisationen i Sibirien till gagn att det årligen befolkas af individer, som man hemma anser så dåliga, att man borde afspärra eller döda dem. Det är således att offra åt moralisk underminering dessa glest befolkade trakter, emedan det är beqvämare, än att hemma vårda sig om sina brottslingar. Från|386| kriminell synpunkt är det äfven att anmärka, att statens uppsigt aldrig blifver tillräckligt noggrann öfver dessa kolonier.

Om det nu visserligen står hvarje menniska fritt att öfvergå från en stat till en annan, så gäller för honom dock dervid de uti hvarje stat etablerade lagar för upptagandet af främlingar till medborgare. I detta hänseende förefinner man olika bestämningar. Öfverhufvudtaget är det icke någon svårighet att blifva upptagen i annat land, men att erhålla fullständiga medborgerliga rättigheter är uti en del staters författningar strängt kringskuret. Det finnes en del statsförfattningar, som stadga att 20 års vistelse i den främmande staten fordras. Uti Belgien stadgas, att det är folkrepresentationen som afgör huruvida de fullständiga medborgarerättigheterna må åt främling gifvas. Hvad som emellertid är klart af individens rättsförhållande|387| till staten är, att ingen kan vara medborgare af mer än en stat. Man finner visserligen uti Tyskland att en del högadliga ätter, som uti medeltiden hade halfsuverän ställning och ännu förefinnas såsom innehafvare af stora gods i särskilda stater, äro medborgare af flere tyska stater med politisk rätt uti en hvar af dem. Det finnes familjer, hvilkas medlemmar ständigt äro medlemmar af första kammaren. Denna oegentlighet är dock numera förmildrad af de tyska staternas sammanslutning genom det nya förbundet.

En annan fråga är att uti stater, som stå uti permanent förening med hvarandra, förhållandet emellan medborgarne i de sålunda förenade länderna möjligen kunde anses kräfva, att man betraktas såsom medborgare af hvardera staten. Detta kan dock icke vara fallet. Inom stater, förenade|388| genom dynastisk union, består hela gemenskapen deri, att dynastien är gemensam. Vi behöfva icke gå utöfver eget lands gränser för att konstatera detta. En rysse, som vill blifva finsk medborgare, måste särskildt ansöka om finsk medborgarerätt och, ehuru detta än kan vara i formelt afseende något egendomligt, så är det dock kejsaren af Ryssland, som i denna egenskap pröfvar, huruvida han skall tillåta ryssen att öfvergifva kejsardömet, och såsom Finlands storfurste pröfvar, huruvida det skall tillåtas honom att blifva finne.

Uti statsförbund, som äro annorlunda organiserade och der förbundsstyrelsen handhar alla de för förbundsstaten gemensamma angelägenheterna, der existerar på sätt och vis ett medborgareskap. Hvar och en är egentligen medborgare af sin partiella stat, men har tillika vissa rättigheter gemensamma|389| med samtliga medborgare i de förbundna staterna. En Bayrare, en Preussare hör närmast till den bayerska, den preussiska staten, men i likhet med alla tyskar, så hafva de rätt att välja till den gemensamma riksdagen. Så äfven i Amerika.

Det är en utvidgning af det egenttiga statsmedborgarskapet till en sfer af angelägenheter, som sträcker sig förenande omkring ett helt antal sålunda förbundna stater. –


|391|

Efter denna fråga om medborgarrätten hafva vi att öfvergå till afdelningen om statens rättigheter och pligter gentemot dess i utlandet varande medlemmar och likaså om dess rättigheter och pligter mot utländingar, som befinna sig på dess område. Oaktadt man nu för tiden erkänner en fullständig frihet att resa och röra sig äfven i andra länder, så måste under vissa förutsättningar staten dock anses berättigad att återkalla sina medborgare från utlandet. Giltiga skäl till sådant återkallande kunna dock icke finnas på det privaträttsliga området. Om t. ex. en person vänder sig till sin regering med anhållan att den skall återkalla från utlandet en gäldenär, för att han skall kunna utföra talan mot honom, så vore det rättsvidrigt om staten lånade sig dertill. I intet fall kan staten göra sig till icke blott ombud,|392| utan äfven tvångsmakt för den enskilde. Men på den offentliga rättens område är det annorlunda. Särskildt är det genom nu tidens försvarsväsendes organisation i många staters författningar stadgadt, att staten är berättigad att från utlandet hemkalla dem, som ega att fullgöra sin värnepligt. Uti en del staters lagar är t. o. m. stadgadt förbud mot att utflytta innan värnepligten blifvit fullgjord. Sådant förbud var också intaget i lagförslagat till Finlands ständer, men utmönstrades derifrån. Men det är en naturlig sak, att det är statens pligt mot dess hemma varande medborgare att, när det gäller gemensam tunga, inkalla äfven de medborgare, som befinna sig borta. En annan fråga är, huruvida en sådan åtgärd af staten verkligen leder till resultat. I sjelfva verket torde staten icke kunna använda något tvång för att förverkliga sådana påbud, utan det beror på de|393| enskilda individerna, huruvida de vilja återvända eller icke; ty den stat, inom hvilken de befinna sig, är på intet sätt förpligtad att förhålla dem dertill. Det rätts förhållande, som föranleder sådant hemkallande, är en fråga mellan hemstaten och individerna, men icke emellan den utländska staten och hemstaten. – I fråga om statens jurisdiktion öfver dess i utlandet varande undersåtare, så har jag tidigare framhållit hvad med exterritorialitets principen förstås och huru den har sin tillämpning på suveräner och diplomatiska agenter. Men deremot sträcker sig icke statens jurisdiktion öfver dess gränser hvad medborgare öfverhufvud vidkommer, utan dervid gäller territorialitets principen. Det kan genom traktater vara för vissa fall annorlunda stadgadt, men sådana undantag försvaga icke regeln. – I fråga om huru långt statens civil-lag sträcker|394| sin tillämpning, så gäller också enligt regeln den territoriala principen. Dock kan äfven en annan princip, den s. k. personal principen, hafva sin tillämpning nämligen för frågor inom familje-rättens område. – Om t. ex en utländing kommer till Finland och här vill ingå äktenskap, så pröfvas hans berättigande dertill icke efter finsk lag, utan efter hemlandets lag. Om han kommer från ett land, der han är myndig vid tjugu år, så kan han få ingå äktenskap i Finland, ehuru vår lag stadgar tjuguett års ålder såsom erforderlig derför och tvertom. Likaså i fråga om arfsrätt och äktenskap i förbjudna leder. Det är också, såsom man kan finna, alldeles i sin ordning, att här personal principen tillämpas, ty desse personer, som uti utlandet ingå sådana rättsförhållanden, kunna snarligen återvända till eget land och qvarstanna der, och då böra de rö|395|rande deras personliga förhållanden ingångna aftalen vara öfverensstämmande med hemlandets lag. Men hvad föröfrigt förmögenhetsrättsliga frågor angår, så gäller att de afslutas helt och hållet i enlighet med det lands lag, der förmögenheten är placerad. Om en finne köper fastighet i utlandet, så kan det icke komma i fråga, att han skall iakttaga de formaliteter, som enligt finsk lag äro gällande. I straffrättsligt hänseende är också enligt regeln orten, der brottet föröfvats, afgörande för hvilken lag, som skall tillämpas. Hvad vidkommer beskattningen, så beror äfven denna i allmänhet på orten, der personen bor. Om en finne bosätter sig i Stockholm och der i åratal vistas, köper fastighet och bedrifver affärer, så kan finska staten icke beskatta honom för hans derstädes egande fastighet och affärer. Har han fastighet|396| tillika i Finland, så är det enligt samma territoriala regel klart, att han för denna fastighet skall betala skatt till finska staten. Således är det domiciliet, som är afgörande för beskattningen. Också skulle för staten saknas utväg att indrifva skatten från undersåtare i främmande land, ty den främmande staten är icke skyldig att i strid mot egna intressen låna sin makt till indrifvandet af andra staters skatter. Man finner visserligen undantag i mindre omfattning från denna regel, att t. ex. personlig fattig-skatt påföres i utlandet sig uppehållande undersåtare af en stat, men det förekommer alltid svårigheter att indrifva densamma, så snart icke passväsendet eger bestånd, ty då kan man kombinera uppbörden med förlängandet af passet; så är finska staten i tillfälle att gentemot de finnar, som vistas i Ryssland genom passexpeditionen utöfva denna rätt.

|397|

Om också hemstaten icke kan utsträcka sin jurisdiktion på sina i utlandet sig uppehållande undersåtare, så kan understundom en beskyddande åtgärd erfordras från hemstatens sida, näml.nämligen om den i utlandet sig befinnande medborgaren blir föremål för rättskränkningar derstädes, utan att der komma i åtnjutande af territorialitets skydd. – Det kan inträffa att sjelfva den stat, inom hvilken han uppehåller sig, förfar rättsvidrigt mot honom. Då är det klart att frågan icke är af rent privaträttslig beskaffenhet, utan uti den sålunda kränkta individens person har också den stat blifvit kränkt, hvars medborgare han är och som har att lita på nödigt rättsskydd i den främmande staten. År 1867 förklarade England krig mot Abyssinien, emedan dess herrskare hade fängslat några engelsmän, som voro der för vetenskapliga|398| ändamål. Följden blef att herrskaren störtades för detta tilltag. Dessa engelsmän, som blefvo kränkta, voro dock icke några officiella personer.

Nu kan också inträffa, och detta är inom civiliserade stater snarare antagligt, att enskilda personer i främmande land blifva föremål för kränkningar från enskildas sida. I sådant fall är det icke den kränkta hemstaten, som bör taga om hand etablerandet af det rätta, utan domstolen i det land, der den kränkte var stadd på resa. Men om myndigheterna vägra den sålunda kränkta främlingen rättsskydd uti den ordning, som eljes gäller, så blir detta en kränkning af det slag att hemstaten måste taga hans parti. Man kan lätteligen finna, huru rättsvidrigt det skulle vara, om en domstol skulle förklara att den icke vill taga befattning med ett åtal af en utländing derför att han är utländing.|399| Det är ett afsteg från den nu för tiden antagna rättsordningen, och i sådant fall är det klart att den kränktes hemstat måste vidtaga åtgärder för att skaffa honom upprättelse. I sådant fall är en inblandning på den främmande statens jurisdiktion befogad, men icke om den skedde blott af det skäl att den till person eller egendom kränkte icke vunnit sitt mål. Om en utländing kommer till domstol och ställer till åtal mot personer af den stat, i hvilken han uppehåller sig, men icke vinner sin sak mot dem, så har han icke skäl att påkalla sin hemstats skydd. Ingen stat är berättigad att påstå, att ett annat lands domstol skulle förfara partiskt. Så snart procedyren i vanlig ordning eger rum, så är detta tillräckligt. Man kan lätteligen finna, hvilken indignation det skulle väcka i Ryssland, om en finsk domstol skulle förklara|400| att domstolen icke vill taga befattning med ett mål, derför att den rättssökande är rysse. Det är en kränkning af det slag, att ovilkorligen ryssen skulle hafva skäl att vända sig till regeringen med anhållan om upprättelse. Men om han skulle klaga att han förlorat sin sak, så får icke ryska regeringen blanda sig deri. Den ryska regeringen får lika litet supponera att finsk domstol dömt partiskt mot ryssen, som från finsk sida anmärkning skulle kunna göras mot rysk domstol. Det är blott när myndigheterna vägra att taga befattning med utländingens rätts anspråk, som en satisfaktion kan fordras af hemstaten.

Nu kan det också inträffa att utländing kommer att lida skada till egendom i följd af inre oroligheter och revolution i den stat, der han såsom resande vistas. I sådant fall anses han|401| icke berättigad till skadeersättning från regeringens sida inom den tumultuariska staten; ty om t. ex. en regering måste anstränga sig med att bekämpa ett uppror, så kan icke åtskilnad göras emellan inhemska och främmande personer, utan de få lida skadan lika.

Det har funnits en mängd slika fall, då personer, som vistats i en främmande stat, t. ex. engelsmän i Italien under tumultillagt av utgivarent och oroligheter lidit skada till sin egendom. Engelska regeringen har då reklamerat ersättning af italienska regeringen åt desse undersåter, men sådant har vägrats och den diplomatiska korrespondensen har slutligen stannat vid enhet derom, att sådana anspråk vore obefogade. Deremot förfar hvarje regering riktigt om den, då oroligheter hota att utbryta, gifva åt framlingarne råd att aflägsna sig från orten.

Hvad jag hittills anfört i detta|402| ämne har hufvudsakligen gällt statens förhållande gentemot dess undersåter, som vistas i annat land. I analogi dermed stå de grundsatser, som äro att tillämpa af staten mot utländingar, som befinna sig inom statens område. Det är numera regel, att ingen stat är berättigad att hindra främmande staters undersåter att beträda dess område. – Att afskära sitt land från den allmänna samfärdseln strider mot den ställning, uti hvilka nationerna numera kommit till hvarandra, och den rättsordning, som på internationell väg kommit till stånd till skydd för den menskliga friheten. Vi veta huruledes, sedan denna grundsats uti Europa blifvit tillämpad, man derefter försökt att uti andra verldsdelar äfven bryta de gamla skrankorna. Sålunda har hufvudsakligen England, men äfven Frankrike och Ryssland förtjensten af att hafva fått det himmelska riket Kina öpp|403|nadt för medlemmar af europeiska stater; likaså Japan. Ännu kan man dock citera ett mycket nära Europa beläget land, Marokko, enligt hvars innevånares uppfattning ingen kristen är berättigad att beträda denna mohammedanska stats heliga område.

I enskilda fall kan dock en stat anses berättigad att vägra en främling tillräde till dess område, om denne är en konstateradt farlig person, en orostiftare eller dylikt. Om vi t. ex. antaga att något af de lifskraftiga röfvarebanden uti Italien skulle söka sig öfver på en annan stats område, så skulle denna stat, så ogästvänligt det än kunde synas, förvägra dem tillträde till följd af den grundsats att hvarje stat bör vårda sig om ordning och säkerhet på eget territorium. – Af lika skäl, som sådan vägran att emottaga främlingar kan vara berättigad, så kan en stat också bortsända|404| andra staters undersåter, derest de under sin vistelse på denna stats område uppträdt på sådant sätt, som visat sig skadligt för ordningen. Det måste dock vara sådana främlingar, hvilka vistas på lös fot utan att egna sig åt fövärf eller innehafva fastighet i den stat, till hvilken de sålunda kommit. Så snart de hafva likasom fasta bopålar i detta land, ehuru icke dess undersåter, så anses enligt nu tidens rättsåsigter en förvisning af desamma icke befogad, emedan den skulle nödvändigt medföra kränkning i eganderätts förhållandena, utan då bör vanlig judiciell procedur föregå, och ifall domstolen förklarar deras vistelse i landet vara skadlig, så kan förvisningen försiggå, men en enkel utvisning af polisen kan icke komma i fråga. I alla fall måste sådan utvisningsrätt begagnas med varsamhet och urskiljning, emedan den stat hvars undersåte utvisar, eljes skulle|405| finna grundade skäl att anse sin rätt kränkt och kunna fordra satisfaktion. Likaså ifall en stat vägrar att till landet insläppa en främling, mot hvars oförvitlighet inga bevis föreligga, så måste det vara en kränkning icke blott af denna individ utan af den allmänna samfärdselns rätt, som hans regerig har att bevaka. – Hvad beträffar när en främling vill för lång tid nedsätta sig i en stat och vilkoren derför, så har hvarje stat i sina lagar derom förordnat. Gå vi längre tillbaka i tiden, ansåg man det vara en nödvändig sak att hindra utländingars konkurrens i affärer genom att afstänga dem från rättigheten att blifva köpmän i den främmande staten; men i våra dagar har det blifvit upptaget i alla civiliserade staters näringslagar, att främling får bedrifva handel och andra yrken, jemte de vilkor, under|406| hvilka sådant kan ega rum. Likaså hvad besittning af fastighet vidkommer, har numera äfven i England, som i allmänhet hållit sig särdeles exklusivt i detta slags frågor, inrymts utländing lika rätt i detta afseende. Så ock uti de flesta länder i Europa. Hos oss i Finland är detta ännu icke en allmänt giltig rätt; man kan t. o. m. säga att det enligt lag saknas sådan rätt; men den plägar på derom gjord ansökan af regeringen icke förvägras. Det är annars, skulle man tycka, utaf allra minsta våda att tillåta utländing att köpa fastighet i ett land. Det kapital, som han medför för att dermed betala fastigheten, blir ett plus af kapital tillgång i landet, och fastigheten kan han icke släpa med sig, ifall han lemnar landet. Såsom en naturlig motsvarighet till den af mig senast framstälda principen, att ingen stat får utsträcka sin jurisdiktion öfver eg|407|na gränser, är den princip, att hvarje utländing tillkommer på annan stats område enahanda rättsskydd, som denna stats egna medborgare och detta gäller naturligtvis såväl person som egendom. Hvad som likväl icke inrymmes främling äro sådana speciella rättigheter, som den offentliga rätten fastställer för vissa fall. Främlingar kunna röra sig i handel och vandel efter enahanda vilkor, som inländing, men de kunna icke få valrätt, vare sig till kommunens eller statens värf än mindre valbarhet. Sådant är naturligt. Hvarje offentligt uppdrag, såväl inom staten som kommunen, hänför sig till befrämjandet af dessas utveckling och förutsätter att man skall vara fästad vid detta land, intresserad för detsamma och känna hela dess lagstiftning och hvad dertill hörer. Alla sådana för|408|troende-värfs tillbörliga uppfyllande är otänkbart utan det mått af hängifvenhet, som patriotismen ingifver och i och med detsamma kan man icke begära detta af utländingar. De måste först hafva blifvit naturaliserade och sålunda h. o. h.helt och hållet antagit den nationalitet, inom hvilken de vilja verka äfven för offentliga ändamål. – Jag antydde senast huruledes vissa adliga familjer i Tyskland förekomma, som hafva representationsrätt uti flere tyska staters första kammare, men man må besinna att det är samma nation, som lefver sålunda fördelad på skilda partikular stater, jemte det de äro förbundna till en gemensam.

Ett korollarium deraf att främling har rätt till enahanda judiciella behandling som inländing, är å andra sidan att honom åligger i akt taga lydnad mot det lands lagar och myndigheter,|409| inom hvilket han befinner sig. Väl har man någon gång i enstaka fall ansett den gamla satsen ”ignorantia juris nocet”lat. okunnighet om lagen skadar icke kunna tillämpas på främ ling, när det bevisligen synes att han blott af okunnighet om landets lag förgått sig, i hvilket fall förmildrande omständigheter inträda. För öfrigt torde herrarne erinra sig hvad jag om konsuler anfört, att de böra, såvidt icke rättegångsbiträde kan stå till buds, upplysa sina landsmän om hvad de hafva att iakt taga för att förfara lagenligt.

Hvad vidkommer beskattningsrätten, så har hvarje stat obetingadt rätt att beskatta de främmande staters undersåter, hvilka vistas uti landet för att bedrifva näring och rörelse, eller innehafva fastighet, men deremot anses ingen stat berättigad att utaf dem, som endast såsom resande|410| tillfälligtvis uppehålla sig der, kräfva någon skatt. Naturligtvis kan här endast vara fråga om direkta skatter; de indirekta betalar man utan att reflektera öfver att man betalar dem. Jag vill tillägga att Finlands skattelagar också i akt taga denna princip. Så t. ex. finna vi uti författningen angående mantalspenningar, att utländing icke är skyldig betala sådana; i fråga om personell bevillning finna vi att främlingar betala sådan, om de vistas här för någon viss tid för bedrifvande af näring eller annat.

Likasom öfver hufvud taget de offentligt rättsliga skyldigheterna och rättigheterna icke beröra utländingar, som vistas i en stat, så, särskildt hvad militär tjenst vidkommer, kunna främlingar icke inkallas till att tjena i armén i det land, der de befinna sig, ty detta är en politisk pligt|411| och icke en privat.

Om det i fordna tider ansågs vara befogadt att försvåra inträdet i en stat för främling, så ansågs det vara befogadt att förhindra afresan, när man så ville, men särskildt gällde det att man skulle göra svårighet vid att låta utländing få arf, som tillföll honom i utlandet. Vi hafva i 15 K.kapitel 1 § Ä. B.Ärvdabalken af 1734 års lag det stadgande, att utländsk arfvinge i Sverige icke skall få sådant arf, derest han hör till land, der svensk man ej arf njuter, – således en början till reciprocitet, – och vidare är det stadgadt, att, om utländing, hvilken borde få arf från Sverige, vistas på sådan ort, der äfven svensk åtnjuter motsvarande rätt, så skall han få taga arf, men vill han bortföra det från landet så skall han gifva en sjettedel deraf till konungen, med tillägg ”der ej annorlunda mellan begge|412| riken slutit är”. Allmänna lagen har således redan förutsatt att på traktaters väg annorlunda kan afhandlas än om denna jus detractuslat. kronans rätt till andel av utländsk arvinges arv är stadgadt, och detta har uti Kgl. Br.Kungligt brev d. 19 dec.december 1757 blifvit inskärpt, att det beror på traktater mellan de skilda staterna, huruvida ”jus detractus” skall komma i fråga, eller huruvida arf alls skall fås. Också har det på traktat-väg efterhand blifvit allmän folkrättslig regel, att man icke skall göra sådana afdrag. Uti vår författningssamling finnas åtskilliga fördrag publicerade emellan kejsaren af Ryssland och utländska makter, uti hvilka ”jus detractus” är afskaffad och också eljes stipuleras skydd mot utländings arf. Främling, som vistas i Finland, kan hafva medfört egendom och aflidit utan att här hafva några arfvingar. Då äro de naturligtvis att sökas|413| uti hans hemland och man har på aftals väg stadgat, huru man skall vårda sig om denna egendom, så att den må komma arfvingarne tillhanda.

Härtill ansluter sig såsom fjerde afdelning frågan om utleverering af annan stats undersåter och om beviljande af asyl åt dem, om asylrätt. Jag har förut framhållit att en stat icke är skyldig att gifva sin medverkan åt annan stat, som återkallar de af sina undersåter, som vistas i den, vare sig för fullgörandet af värnepligt eller andra medborgerliga skyldigheter. Men när fråga är om utlevererande af brottsling, hvilken rymt för att undandraga sig ådömt straff eller undgå dom, då måste saken bedömas från annan synpunkt. Det har bland författare och statsman funnits olika meningar angående denna fråga, i ty att endel ansett det böra betraktas såsom|414| en allmän folkrättslig princip, att hvarje stat skall vara färdig att på begäran utleverera brottslingen till den andra staten, medan åter andra velat hålla på att detta icke är en allmän folkrättslig princip, utan blott ett undantag från statens rätt att bevilja hvem som helst uppehållsort inom sitt område. Flertalet synes dock omfatta den förra meningen och detta af det skäl, att det måste anses vara ett alla staters solidariska intresse att såväl till statens som individernas säkerhet bekämpa brottet. En del hafva ansett att man i sådana fall, när det gäller förrymda brottslingar, borde frångå den uppfattning, att ingen stats jurisdiktion sträcker sig öfver dess gräns och medgifva hvarje stat rätt att genom sina myndigheter på annan stats område förfölja sina brottslingar. Denna åsigt är dock ganska enstaka, hvaremot det finnes mån|415|ga, som anse att detta icke är allmän folkrättslig grundsats, utan något, som blott på konventionell väg genom traktat aftalats och som sålunda blifvit rättsregel. För min del ansluter jag mig till den först refererade meningen, att det måste anses såsom en folkrättslig princip, såsom en nödvändighet, att hvarje stat utlevererar rymd brottsling från annat land. Det ligger nämligen i hvarje stats uppgift att förverkliga det rätta och man kan också säga, att det är hvarje stats högsta uppgift, att se till att det rätta blifver segrande, att rättskränkningar blifva bestraffade. Men med denna uppgift för staten kan icke sammanslå att staten skulle låna sig till att undanhålla förbrytare deras lagliga straff, eller att blifva, om jag så må säga, tjufgömmare. Att man genom särskilda fördrag nationerna emellan stadgat sådan skyldighet beror|416| derpå, att den behöfver i afseende å tillämpningen i detalj en närmare reglering. Det finnes likväl undantag från denna regel och det är de s. k. politiska brotten. Om en individ sträfvar att uti sin stat förverkliga ett annat politiskt system, än der råder och för den skuld hemfaller under straff, men rymmer till en stat, som han tagit till modell för sina politiska sträfvanden, huru skulle man då begära att denna stat skulle utlemna honom? Vi veta dessutom att uppfattningen af det politiskt rätta är vida mer vexling underkastadt än de rättsgrundsatser, som hafva sitt ursprung i de allmänna strafflagarne. Det är den allmänt menskliga brottsligheten som uppfattas nära nog lika i alla länder, om också straffbestämningarne kunna variera, men hvad som förstås med politisk brottslighet är oändligen olika i olika länder, beroende på deras författningar.

|417|

– I de traktater, som i nyare tid blifvit afslutna, ingår vanligen noggrann definition på hvilka slag af brott äro så beskaffade, att de, som blifvit sakfällda för sådana, skola såsom förbrytare betraktas och underkastas utleverering, och uttryckligen plägar då undantagas politiska brott och förseelser. Så t. ex. i den nyaste traktaten mellan Ryssland och Schweitz, hvars förbundsstyrelse äfven på detta område infört större juridisk noggrannhet, finnes stadgadt, att de, som rymt för politiska brott och förseelser, äro helt och hållet undantagna från utleverering å ömse sidor. Det finnes vidare stadgadt, att, om en person, hvars utlevererande begäres för något brott, efter det han dömts för denna kriminal sak, begått något politiskt brott, så utlevererar Schweitz honom endast med vilkor att icke något åtal|418| sker för det politiska brottet. Då jag senast citerade traktaten mellan Ryssland och Schweitz af år 1874original:. är det icke såsom undantag utan såsom ett exempel på en erkänd regel. Denna allmänna skyldighet, genom traktater närmare definierad, att utlemna brottslingar på begäran af den stat, från hvilken de rymt, har ännu ett annat undantag än hvad politiska brottslingar vidkommer, nämligen det att, om brottslingen är undersåte af den stat, hos hvilken den andra begär utlemnande, då gifves han icke ut. Om en rysse i Tyskland begår brott och, innan han derför kommit under straff, rymmer tillbaka till sitt land och tyska regeringen begär hans utleverering, så är ryska regeringen berättigad att icke utlemna honom, men han skall då dömas eller få motsvarande straff enligt rysk lag. Detta är också stadgadt i traktaterna. – Jag skall anfö|419|ra från vårt eget land ett fall, som finnes upptaget uti brefsamlingen. Det var på femtiotalet, som norska myndigheterna vände sig till kronolänsmannen uti Utsjoki och begärde att den finska fiskare-lappen [...]oläslig/saknad text skulle levereras till norska myndigheterna, emedan han rymt till Finland, sedan han i Kristiania begått ett groft brott. Kronolänsmannen vände sig till guvernören i Uleåborg, hvilken gjorde en hemställan derom hos senaten. Denna afgaf sådant svar, att det icke ålåg de norska myndigheterna att döma lappen, utan skulle guvernören från norska amtmannen begära de handlingar, som tillkommit i målet, hvarå han skulle dömas inför finsk domstol med ledning af den norska undersökningen. Detta var helt och hållet öfverensstämmande med praxis uti slika frågor. – En egendomlig ano|420|mali och afvikelse från öfriga traktater angående utleverering af brottslingar företer det, som är gällande mellan Sverige och Finland. Redan någon tid efter Finlands förening med Ryssland afslötos traktater angående brottslingars utlemnande. Desse hafva sedermera blifvit förnyade. Den nu gällande är daterad den 27 dec.december 1860, ratificerad 1861original:. mellan Ryssland och Finland samt Sverige och Norge. Der stadgas icke blott skyldighet för hvardera landet att på begäran utleverera förbrytare, utan der stadgas äfven rätt att utan vidare återsända dem, och dessutom omfattar denna traktat icke blott brottslingar, såsom den folkrättsliga regeln skulle fordra, utan äfven lösdrifvare och tiggare. En omständighet, som är ändå värre och mera afvikande, är den definition på förbrytare, som är gifven uti denna traktat. Dermed förstås nämligen|421| alla sådana personer, hvilka i någondera landet blifvit genom laga dom sakfälda för förbrytelse eller öfverträdelse af lag. En person, som t. ex.tillagt av utgivaren skulle för öfverträdelse af den i många afseenden rigorösa presslagen blifva dömd till ansvar och begifva sig till Sverige, skulle kunna af svenska regeringen skickas tillbaka utan vidare till följd af denna traktat. Lyckligtvis ställer sig praxis annorlunda, sedan det blifvit allmän folkrättslig regel att icke utleverera politiska brottslingar. Jag har dock trott mig böra fästa uppmärksamheten vid denna egendomlighet, hvilken intresserar oss vida mer än kejsardömet Ryssland, ehuru den gäller de båda staterna, då ju samfärdseln mellan Finland samt Sverige och Norge är lifligare, än mellan desse länder och Ryssland.

En särskild betydelse får denna|422| fråga om statens jurisdiktion eller uppgift att förverkliga det rätta med hänsyn till annat lands undersåter för sådana stater, som äro i permanent förening med hvarandra. Det beror naturligtvis på huru aftaladt är, om man i sådant fall skall hålla sig till de allmänna folkrättsliga principerna eller om det särskilda aftalet skall gälla. Hvad Finlands och Rysslands ställning i detta afseende vidkommer, så råder full reciprocitet genom förordnigen d. 2original:. Juni 1826, hvilken författning, tillkommen uti analogi med folkrättsliga aftal, i ty att den gemensamma monarken utfärdat den efter att hafva hört regerings konseljen i Ryssland och senaten i Finland, stadgar att mål, som röra förbrytelser, begångne af Finlands innebyggare i Ryssland eller af ryske guvernementernes innevånare i Finland, alltid skola dömas inför forum på gerningsorten. Detta|423| är nu den riktiga äfven folkrättsligt gällande princip, men hvad som utgör ett trängre stadgande än folkrätten uppställer, är denna reciprocitet uti efterspaning och utleverering af förbrytare. När en rysse har begått brott i Finland, så skall han ställas inför finsk domstol, rymmer han tillbaka, då skulle enligt folkrättens grundsatser, han icke behöfva från Ryssland hit inlevereras, utan undersökningshandlingarne ditsändas och saken afdömas på den ort der gerningsmannen befinner sig. Men enligt 1826 års författning så eger finsk myndighet vända sig till rysk myndighet för att få den brottslige utlevererad, och tvärtom. Slutligen innehåller denna traktet någonting, som eljes ännu icke är vanligt mellan stater, som icke hafva någon permanent förbindelse med hvarandra, nämligen att domar och utslag ega|424| laga kraft och verkan och böra i hvardera landet till verkställighet befordras.

Det senast anförda, beträffande utlevererings skyldigheten, leder redan till uppfattning om hvad man med asylrätt bör förstå, ty jag anförde tillika de undantag från denna skyldighet, som äro erkända såsom folkrättslig regel och äfven genom traktater bekräftats, att politiska flyklingar icke behöfva till den reklamerande staten utlemnas. Med asylrätt förstår man den hvarje stat tillkommande rättighet att uppå sitt område lemna fristad åt eller hysa medborgare från annat land, hvilka icke kunna räknas under den kategori af brottslingar, som i rättslig ordning böra till annan stat utlemnas. Denna statens rättighet att bereda fristad åt sådana flyktingar är det således som utgör asyl|425|rätt, men man bör dermed icke förstå någon rättighet för hvarje brottsling att fordra fristad på främmande stats område. Jag har tidigare vid framställningen af de diplomatiska agenternas exterritorialitet och huruledes deras bostäder anses höra till den stat, hvilken diplomaten representerar, redan framhållit att den asylrätt, hvarom här är fråga, icke tillkommer diplomaterna till följd af deras exterritorialitet. Om också ministrarnes hotell anses såsom tillhörande icke den stat, på hvars område det är uppbygdt, utan den stat, hvars sändebud der bor, så medför detta icke rätt att der hysa hvilken brottsling som helst och undandraga honom statens straffande arm. Jag anförde också exempel på att man kommit till erkännande af att denna rätt icke bör fattas så vidsträckt. Men annat är det med staten sjelf och dess rätt att på|426| sitt territorium skydda flyktingar. Det kan vara politiska flyktingar, det kan vara sådana, som för religiös tro blifva förföljda; med ett ord hänför sig denna rätt till sådana individer, som icke kunna mera hafva medborgerlig frihet i sitt fädernesland och derför söka sig en uppehållsort, men hvilka dock icke äro vare sig nesliga eller grofva förbrytare af det slag, som bör utlevereras. Det är lätt förklarligt, att endast få stater i sjelfva verket blifva valda såsom tillflyktsorter för politiska flyktingar. Det är mest till Stor Brittannien och Schweitz som sådana olyckliga i våra dagar taga sin tillflykt. När politiska stämplingar förekomma i en stat, så afse de nästan utan undantag att hastigare än genom den lugna utvecklingens väg åstadkomma ett friare statsskick, och när detta misslyckas, men de som|427| uppträtt i denna stämpling, slippa undan, så är det klart att de söka tillflyktsort i den stat, der statskicket uppnått den grad af utveckling, som de i sina idéer velat hafva förverkligade. Jag antydde också, af hvilka skäl man icke kan anse det vara kränkande för den menskliga rättskänslan om politiska brottslingar kunna undandraga sig straffet, ty man bör icke förblanda mensklig rättskänsla och medlidande. Den menskliga rättvisan fordrar, att hvarje rättskränkning skall bestraffas, men de politiska brotten utgöra ofta egenteligen blott resultat af en idéernas kamp mot idéer eller resultatet af fåfänga bemödanden att förverkliga politiska ideal, som måhända snart nog kunna upphöjas till trosartiklar i den stat, som förut förklarade dem förkastliga och derför utan tvifvel straffvärda, sålänge statens lagar innehålla|428| straff för dem. Derför framkalla sådana brott icke den indignation, som dråp, mord, tjufnad o. s. v. Dock finnes det en gräns för asylrättens utöfvande. Om politiska flyktingar, hvilka söka tillflykt på främmande mark, icke inskränka sig till sådana åtgärder, som äro verkligen begränsade inom kategorin politiska brott, utan såsom medel för sina ändamål använda verkligen vanhedrande brott, lönmord, gift och sådant, som konspiratörer understundom anlita, då hafva sådana individer sjunkit ned på brottslingens vanliga nivå, om de också kunna lägga något skimmer af idealism öfver deras tilltag, och då hemfalla de under utlevererings skyldigskyldigheten.

Hvarje stat anses nu berättigad att bereda de politiska flyktingarne, hvarom jag talat, asyl, men endast i meningen af en tillflyktsort, der de|429| äro skyddade mot maktens förföljelser från hemlandet. Om deremot desse individer skulle begagna sig af den asyl de åtnjuta, för att der ytterligare vidtaga åtgärder emot hemlandets lugn, fortsätta konspirationer och förbereda angrepp mot hemstaten, då skulle den stat, som likväl läte asylrätten för dem fortfara, göra sig till deras medbrottsling och med skäl framkalla missnöje hos den andra staten, hvars undersåters lagstridiga tilltag den sålunda skulle gynna. Derför anses det såsom en skyldighet för en stat att icke på sin mark genom asylrätt gynna och skydda konspiration mot en annan stat. Hvarje stat fastställer naturligtvis skilda vilkor, under hvilka asylrätt får åtnjutas, och vilkoren, under hvilka fristadsrätten borttages. Man kan väl tänka sig ett sådant framskridande i rättstillstånd|430| att denna asylrätt skulle komma att förlora sin betydelse. Likväl kan detta vara ganska länge. När kan man egentligen säga att kampen emellan åsigterna, angående den bestående författningen i ett land vore så afslutad att icke olika ideer skulle stå mot hvarandra? Så länge finnes också möjlighet att ifriga oroliga naturer, om också med de bästa afsigter för öfrigt, komma att förgripa sig mot den offentliga rättsordningen på ett sätt, som gör deras fortfarande verksamhet i hemlandet omöjlig och i sådant fall måste man finna det af menniskokärlek och rättskänsla betingadt, att de må kunna få tillflykt i annat land och sålunda i frivillig landsflykt hafva det straff, som kan vara mest adeqvat för den formella orätt, som kommit dem till last.

|431|

Om de folkrättsliga fördragen.

Jag har vid anförandet hvilka som äro folkrättens källor antydt, huruledes de folkrättsliga fördragen hafva likhet med den positiva rätten inom hvarje stats särskilda lagstiftning till skilnad från den mängd af folkrättsliga principer, hvilka blott enligt plägsed och praxis tillämpas. I fråga om de folkrättsliga fördragen är det konstateradt att främst tagas i betraktande vilkoren för och påföljderna af fördrag emellan nationerna. Betraktar man öfver hufvud taget innehållet i de fördrag, som blifvit afslutade mellan två eller flera stater, så finner man uti desamma dels allmänna folkrättsliga grundsatser, som till ömsesidig efterrättelse blifvit uti fördragen upptagna, dels åter speciella bestämningar af enahanda slag, hvilka icke alla för sig|432| äro några folkrättsliga principer. Hvad den förra delen vidkommer så kan man icke säga att fördragen, genom att i sig upptaga allmänna folkrättsliga grundsatser skulle skapat dessa principer och sålunda riktat folkrätten. De åstadkomma icke någon ny rättsregel, som icke förut funnits till, men de gifva det uttryckliga erkännandet åt sådana regler, och deras upptagande uti ett fördrag innebär sålunda att samtliga stater, hvilka undertecknat fördraget, binda sig att såsom en allmän giltig regel anse sådana satser. Det är efterhand genom rättsutvecklingen och humanitetens utveckling öfverhufvud, som vissa allmänna folkrättsliga regler uppkommit och naturligtvis kan man icke begära att de uti alla stater skulle i lika mått erkännas. Dock häfves det att vid en större kongress sanktionera desamma. Det är ungefär såsom när man från folkets rättsmedvetande och sed öfverflyttar till skrifen lag vissa normer|433| och bestämningar. Tillämpningen af det usuelt rätta har nog kunnat finnas till förut äfven innan det sättes i lag, – det visar alla folks lagstiftnings historia, i synnerhet under tidigare skeden, men man anser sig dock hafva vunnit större trygghet och säkerhet i tillämpningen genom att i skrifven lag upptaga sådana rättsnormer. Äktenskapets helgd t. ex. var erkänd och respekterad innan man i giftermålsbalken stadgade närmare derom.

En stor del fördrag afse att reglera allehanda dels rättsfrågor dels ekonomiska intressen emellan nationerna, och den del af fördragets innehåll är derför att jemföra med hvad som är föremål för kontrakt och aftal mellan enskilda. Sådana kontrakt stifta icke lag; de tillämpa den eller afse att icke strida emot den. Likaså böra de folkrättsliga fördragen, som icke hafva afsigt att gifva uttrycklig helgd åt allmänna folkrättsli|434|ga regler, afhålla sig från att bryta mot folkrätten. Om en postkonvention eller dylik träffas emellan nationer, så är detta icke ett fördrag af det slag, som afser att gifva uttryck åt den allmänna rättsordningen emellan nationerna, utan det är att på grundvalen af denna ordning ordna speciella förhållanden.

De som kunna afsluta folkrättsliga fördrag med hvarandra äro staterna, såsom de folkrättsliga subjekten. Förut har jag äfven framhållit, huruledes stater, som befinna sig i förening med hvarandra, icke hvar för sig utan gemensamt kunna kontrahera i folkrättsliga frågor.

För att ett fördrag skall vara bindande för staterna, så måste närmast de kontraherande myndigheterna vara i sådant hänseende behöriga. Statsmakten såsom sådan är den som innehar full befogenhet. Af hvarje stats olika författning beror, huruvida rättigheten att till|435|förbinda staten genom fördrag med andra stater, tillhör regenten ensam eller under kontrasignation af ministern eller den republikanska statschefen, eller och kan representationens begifvande erfordras. Det allmännast gällande är att innehafvaren af regeringsmakten eger denna befogenhet. Det är blott för vissa fall som representationens begifvande i en del stater erfordras. Om således man inom ett folk skulle finna, att regenten afslutit för staten oförmånliga fördrag, och klandra dem, kan man icke påstå dem vara ogiltiga. De folkrättsliga embetsmännen, sändebuden och diplomaterna, äro således icke till följd af denna funktion kompetenta att afsluta fördrag. Hvad de kontrahera om eger icke i och för sig sjelf förbindande kraft för staterna. Endast ifall de af den kompetenta myndigheten förses med uttrycklig fullmakt att definitivt afsluta fördrag, så kunna de slutföra en underhandling. I andra fall är|436| en så kallad ratifikation förbehållen regenten. Då man det oaktadt alltid finner att det är de diplomatiska embetsmännen, som uppgöra fördrag, så har detta betydelse af att det är de, som uppgöra förslag till dessa fördrag. Om de diplomatiska embetsmännen afsluta definitiva fördrag utan att vara befullmäktigade, så är den stat, som de representera, icke bunden dervid, utan kan träda tillbaka och förklara sig icke godkänna det. Skulle emellertid ett sådant fördrag, afslutadt af ett ombud, redan trädt i verkställighet så att vissa åtgärder skulle följa, så måste, när staten förkastar fördraget, dessa åtgärder upprifvas och allt återställas till det skick, som existerade före fördraget. Man finner, hvad aftal enskilda personer emellan vidkommer, ofta nog att ombud hafva fullmakt in blanco att afsluta allt som kan komma i fråga. Staten måste dock vara mera varsam än enskilda, och äfven|437| hvad enskilda vidkommer, när det gäller uppgörandet af kontrakt, så torde man måsta upptaga ändamålet i den fullmakt som utfärdas. I analogi härmed fordras, att sändebuden skola uttryckligen hafva fullmakt att afsluta ett fördrag visst hänseende. Vi veta från privaträttens område att kontrakt, som blifvit ingångna under sådana omständigheter, att den ena parten tvingas dertill, icke ega rättsligt bindande kraft emot honom, om han kan bevisa att han icke hade sin fria viljas bruk vid kontraktets ingående. Hvad aftal emellan stater vidkommer så föreligger icke denna analogi. Man förutsätter alltid att staten, i hvilken svår belägenhet som helst den må befinna sig, har sin fria vilja att besluta. Man anför derför, om också en viss grad af fiktion ligger deri, att t. ex. ett fredsfördrag, der en besegrad stat tvungits att underteckna hårda vilkor, blifvit ingånget enligt statens|438| fria vilja. I sjelfva verket föreligger också alltid något mått af frihet. Äfven efter de svåraste nederlag kan staten hafva fritt val att underskrifva fredsfördraget eller fortsätta kampen och låta sig förintas. Derför anses det ingalunda att ett fredsfördrag, som varit hårdt mot den besegrade, skulle enligt analogi med privaträtten få af den besegrade parten betraktas såsom icke för honom bindande. Det är fullt lika bindande som för segraren, och detta åter är en följd af den internationella rättsordningens kraf. Det skulle eljes icke finnas någon slutpunkt på striden, om icke ett fredsfördrag skulle kunna åstadkommas, som skulle anses absolut bindande. Annat är deremot om de individer hvilka hafva statens fullmakt att afsluta fördrag, icke disponera öfver sin personliga frihet vid traktatens undertecknande. Då blir fördraget en nullitet. Om ett sändebud,|439| som den besegrade staten sänder till segrarens läger för att der afhandla och underteckna fredsfördraget, skulle slås i bojor och hotas att skrifva under hvilket hårdt fördrag som helst, så skulle detta vara ett rättsvidrigt förfarande från den tvingande partens sida, och staten vore icke bunden genom ett sådant fördrag, likalitet som om underhandlaren blefve vansinnig eller berusad. I sådana fall är analogien från privaträtten åter fullkomlig; fördraget betraktas såsom annulleradt, men då är det sättet, hvarpå underhandlaren behandlas, som betingar nulliteten af fördraget, icke den omständighet, att den besegrade staten i sjelfva verket befann sig i trångmål. Då man nu måste hålla på den satsen, att fördrag mellan stater äro för dem bindande, så kan, med tanken på statssuveränetetens betydelse och omfattning, den fråga uppställas, af hvad skäl staterna skola anses bundna|440| genom fördrag, således genom en äfven utanför staten stående viljas inverkan, eftersom statens suveränetet just innebär att hafva handlingsfrihet och beslutanderätt, oberoende af någon utanför staten befintlig vilja. Om man nu kombinerar denna fråga med den, på hvad sätt man skall kunna hafva garanti för tillämpningen af ett afslutadt fördrag, så berör man en af folkrättens svagaste punkter. När enskilda afsluta kontrakt, som icke äro lagstridiga till sitt innehåll, så kunna de genom anlitande af domstol eller exekutiv myndighet få medkontrahenten att uppfylla stipulationerna i kontraktet. Staterna emellan finnes icke domstol eller exekutiv myndighet. Men detta är en annan fråga. Den fråga, som jag framstält, gäller på hvad skäl staterna skola kunna anses bundna genom fördrag. Skälet är att in|441|gen rättsordning staterna eller enskilda emellan vore möjlig, om icke tro och lofven måste upprätthållas. Likasom den mäktigaste enskilda person kan genom kontrakt förbinda sig äfven gentemot ringare personer, så kan äfven staten förbinda sig att iakttaga vissa stipulerade vilkor, och det allmänna rättsmedvetandet yrkar såsom ett axiom derpå att, hvad en stat förbinder sig att iakttaga, det är också hans skyldighet att iakttaga. Ingen internationell rättsordning vore, som sagdt, möjlig, om svek och löftesbrott skulle vara berättigade. När desse en gång anses oberättigade, så är det klart att fördragets uppfyllande måste anses vara en rättslig pligt. Också har det från gamla tider stämplats såsom rättskränkning att bryta traktater. Att de i sjelfva verket brytas är en annan sak. Det är också fallet med enskilda traktater, oaktadt de|442| kunna hafva straffet i hälarne. Enligt regeln äro således fördrag emellan stater bindande. Det blir sedan en annan fråga, huru man skall kunna upprätthålla deras verkliga tillämpning. – Men fördragen kunna i och för sig sjelf vara ogiltiga, likasom kontrakt emellan enskilda, om också än så klart och tydligt uppsatta, kunna vara ogiltiga, nämligen om fördraget strider mot det som allmänt erkännes såsom rätt. Det heter: ”förord bryter lag”. Kontrakt enskild emellan kunna således stipulera något annat än hvad lagen föreskrifver, men denna gamla regel kan aldrig utsträckas till att lyda: ”förord bryter rätt”. Lagen innehåller en mängd föreskrifter af sådant slag, som äfven om de vore annorlunda, icke skulle konstituera någon orätt. Hvarje lagbud är icke så absolut det rätta, att dess förändring vore orätt. Om lagen innehåller en viss preskriptionstid, men de enskilt öfverenskomma om en kortare, så är|443| detta icke kränkning af det rätta. Men om enskilda emellan skulle stipuleras något som är stridande mot rättvisa och lag, så skulle kontraktet vara en nullitet. Om två personer skulle aftala att den ena skall skänka sina barn till slafvar åt den andra, så skulle detta hafva ingen betydelse. Om stater skulle träffa fördrag derom, att gemensamt bedrifva slafhandel, för att beröra en fråga, som jag redan antydt, så vore det en folkrättslig nullitet. Ogiltiga redan i sin tillkomst äro vidare sådana fördrag, som gå utöfver de kontraherandes befogenhet. Om det skulle falla Tyskland och Sveriges regenter in att afsluta fördrag derom, att Danmarks krona skall flyttas på den svenska konungens hufvud, så vore dessa en nullitet, emedan ingendera af dessa makter hafva någon rättslig befogenhet att stadga angående tronföljden i Danmark. Vi veta ur historien, att|444| i sjelfva verket aftal träffats i sådana syften, men de hafva dock icke fått direkt giltighet, utan först genom krigets våld förverkligats. Om två makters regenter aftala om att regenten uti det ena landet skall förändra statsförfattningen i sitt land, så vore detta också ett ogiltigt fördrag, till följd af bristande kompetens, ty då engång en författning finnes, så kan regenten icke förändra den. Sådana försök hafva också gjorts under reaktionens tid efter den heliga alliansen. Om ett fördrag, utan att eljes till sitt innehåll gå utöfver sin kompetens, innebär ändring af ett äldre fördrag, hvari äfven andra parter än de, som afslutit det nya fördraget, äro intresserade, så har denna ändring icke gällande kraft om icke dessa andra parters bifall jemväl inhemtas. Dessa äro nu de undantagsfall, under hvilka fördrag icke äro bindande.

Härtill ansluter sig frågan huruvida en stat kan genom uppsägning få ett fördrag att upphöra. Detta beror på, huru i fördraget blifvit stipuleradt. I en del fördrag förbehålles uppsägningsrätt, och att det fortfar, i händelse det icke blir uppsagdt, är naturligt. Så är|445| vanligtvis fallet med handelsfördrag, ty man förutser att förändrad ekonomisk ställning gifver anledning att kontrahera på annat sätt. Men det finnes också andra fördrag, som icke äro afslutade på bestämd tid och icke kunna uppsägas, och det är de så bestydelsefulla fredsfördragen. Om en stat genom ett ofördelaktigt fredsfördrag förlorar ett stort landområde, så kan det icke stå i dess skön att inom någon tid uppsäga detta kontrakt för att åter komma i besittning af det afträdda. Om en stat finner sig besvärad af ett fördrag, som det ingått medan dess fria vilja var fiktiv, så är staten förbunden att iakttaga det tills det lyckats få det ändradt, men detta bör ske på underhandlingens väg. När Ryssland 1856 hade förbundit sig att icke hålla någon krigsflotta i Svarta hafvet, så kändes detta mycket besvärande för Ryssland. Derför passade Ryssland på år|446| 1871original:. under striden emellan Tyskland och Frankrike och anmälde sig icke mer vilja iakttaga denna punkt, men denna ensidiga förklaring skulle icke varit tillräcklig, om icke saken bragts till tals på konferensen i London, der Ryssland erhöll ett qvasi godkännande, att det skulle få undandraga sig pariser-fördragets stipulation i den öfverklagade delen.

Slutligen vill jag i fråga om påföljd af fördrag stater emellan endast tillägga att olikhet i statsförfattning icke har någon verkan på giltigheten af fördraget. Om en monarki afsluter ett fördrag eller en republik, så har detta icke någon inverkan på fördraget, likasom jag förut haft anledning framhålla att staterna äro lika berättigade kontrahenter i statsrättsligt hänseende, oberoende af hvilken som innehar makten.

|447|

Det gäller att nu kasta en blick på formerna vid afslutandet af fördrag och tillvägagåendet dervid. Det är klart att hvarje fördrag måste vara resultatet af förberedande underhandlingar, alldeles lika som kontrakt emellan enskilda icke komma till stånd, utan att dessa enskilda eller deras ombud närmare afhandla hvad som deruti skall ingå. Vi hafva förut haft anledning att tala om folkrättsliga embetsmän. Hvad vidkommer frågan om, hvilka slag som af dessa användas till underhandlande af fördrag, så beror det af tidsomständigheterna, då fördraget skall komma till stånd. Under fredstid är det vanligt att utrikesministern i den ena staten förhandlar frågan med den hos denna stat anstälda ministern|448| från den andra staten. Hos hvilkendera staten nu detta skall försiggå, beror på hvar frågan först blifvit väckt eller hvilken stat som har mera proveny deraf. När flere stater skola deltaga uti ett gemensamt fördrag, såsom fallet vanligen är med postfördrag och dylika, så är det antingen samtliga sändebud, hvilka äro anstälda inför en regering, och denna regerings utrikesminister, som underhandla, eller också utses särskilda emissarier för sådana frågor. Då uppkommer hvad man kallar konferens eller kongress. Hvar och en torde hafva fäst sig vid att man i dessa dagar dryftat frågan om skilnaden emellan konferens och kongress och man kan visserligen genom sammanställande|449| af de fakta, på hvilka dessa termer tillämpas, komma till det resultat, att olikheten består deruti, att konferens mera vore namnet på en församling af diplomatiska ombud, som hafva att preliminärt öfverlägga, men icke med bindande kraft afsluta ett fördrag, och kongress åter vore en samling af vare sig suveräner eller deras fullständigt befullmäktigade ombud, hvilkas negociationer skulle leda till slutligt resultat. Med full bestämdhet vidhålles väl icke alltid denna åtskilnad. Dock saknar man icke anledning att tillämpa benämningen kongress på dessa till kompetens och ärendenas beskaffenhet mest betydande samlingar af ombud från sta|450|ter, som vilja komma till något gemensamt resultat. Vid sådana tillfällen när det för de diplomatiska embetsmännen gäller att underhandla för åstadkommande af ett fördrag, så kan man likställa dem med sakförare för sin stat. Det är icke samma funktion, som t. ex. en folkrepresentant har. Oaktadt diplomaten representerar sitt land, har han icke allenast att i så radikal form som möjligt framlägga din opinion, han bör visserligen också fullfölja det mål, att komma till hvad som är rätt och icke göra sig till utläggare af hvad orätt är; men likaväl som en advokat, hvilken drifver ett mål, om han engång åtagit sig det,|451| måste anses godkänna sin hufvudmans yrkande och på allt sätt bör bemöda sig om att bringa sin klients rättigheter fram, likaså är det de diplomatiska underhandlarenes sak att med största möjliga sjelfständighet och rikedom i bevisning föra talan för sitt land.

Man vet huruledes den diplomatiska konsten i äldre tider uppfattades olika emot nu, så att list och förslagenhet, parade med högsta mått af verldsvana ansågs mera af nöden än djup insigt och förmåga af bevisning. I våra dagar hafva dessa fått vika för detta att diplomaten skall kunna med sakkännedom föra sin|452| talan. Likväl är det klart, att den regering högeligen skulle misstaga sig, som framförallt uppsökte personer med rättsvetenskapligt eller historiskt vetande, äfven om de i det praktiska lifvet vore ovana och saknade den sjelfbeherrskning och beslutsamhet, som behöfves. Vi se det för närvarande alla dagar, huru svår underhandlingens konst är. Alla stater hafva behof af frid och likväl hakar det i på allt sätt och den ena minuten efter den andra kommer man fram med nya invändningar och förbehåll i rättegången, som göra att det ser tvifvelaktigt ut, huruvida ett verkligen allmänt erkändt fredsfördrag ännu kom|453|mer till stånd.

En del författare i folkrätt hafva särskilt uppehållit sig vid en noggrann karakterisering af de diplomatiska hufvudvilkoren och förutsättningarne, men detta står utom den egentliga folkrättens område. Folkrätten kan icke vara en undervisning i underhandlingskonsten, utan söker komma till de rättsprinciper, från hvilka underhandlingen aldrig bör vika. Bland dessa formfrågor, så förtjenar dock här beröras den angående språket vid underhandlingar. Språkfrågan har varit ett tvistämne icke blott i detta land, utan också olika länder emellan. Ända in i sjutton|454|de seklet och början af det adertonde bedrefvos alla underhandlingar och affattades alla fördrag på latin men då Ludvig XIVs politik begynte hafva ett öfvervägande inflytande i Europa så undanträngde franskan det latinska språket, och under loppet af adertonde seklet begagnades detta allmänt. Det har dock aldrig varit föremål för någon särskild öfverenskommelse staterna emellan att begagna sig af franskan i diplomatisk korrespondens och vid afslutandet af fördrag. Tvärtom har man reserverat sig emot att detta vore någon nödvändighet. Så t. ex. ingår i Wiener kongressens|455| akt en artikel, som förklarar att, ehuru man allmänt begagnade franskan såsom diplomatiskt språk, så är det dock ingen nödvändighet. Lätt insedt är, att det skulle leda till mycket svårigheter, om hvarje stat icke skulle gå in på att begagna något annat språk än sitt eget vid afslutandet af fördrag. Det underlättar väsentligen ej mindre de muntliga underhandlingarne än den skriftliga affattningen, när det finnes ett af alla antaget internationellt språk för folkrättsliga angelägenheter, från hvilket afvikelser också in praxi ske endast i det fall, att deraf icke vållas olägenheter. Engelska och Nord-|456|Amerikanska nationen afhandla emellan sig på engelska och icke på franska; likaså använda Spanien och Portugal i slika ärenden sig emellan spanska; och de skilda tyska staterna inbördes afhandla äfven på tyska. Såsom en princip i detta hänseende har uppställts det, att hvarie stat är berättigad, att till hvilken annan stat som helst framlemna sina dokumenter på sitt eget språk, men att staten, med hänsyn till den andra staten och dess embetsmäns sannolika obekantskap med detta språk, bör bifoga öfversättning antingen till franska språket eller till den statens språk, till hvilken|457| man adresserar sig.

Det händer icke sällan att vid underhandling emellan tvänne stater man finner sig icke kunna väl komma till afslutning, oaktadt båda parterna önska ernå sådant resultat. Då händer att en tredje makt, som är opartisk, erbjuder sin jemkning, på det resultatet må erhållas. Det kallar man då för bona officia. Eller också begäres uttryckligen en tredje makts bemedling, hvilket benämnes mediation. Det är en utväg, som icke kan annat än vara ganska nyttig till förekommande af rifning emellan tvänne stater, som|458| eljest hafva svårt att öfverenskomma, eller till befordrande af aftal, som stöta på svårigheter från de båda intresserades sida.

Ett fördrags förhållande emellan tvänne stater kan uppstå sålunda att blott den ena parten afgifver någon förpligtelse. Detta är likväl ett undantagsfall och förutsätter att den andra staten dessförinnan vidtagit någon åtgärd, som utgör det motsvarande momentet i denna sedermera ensidigt afgifvna förpligtelse. Så äfven i privaträtten. Men det vanligast förekommande är, att fördraget är i alla afseenden ömsesidigt, så att båda kontrahenterna|459| dels förena sig om samma stipulation, dels hvar för sig afgifva förbindelser eller ingå på vilkor, som hafva sin motsvarighet i den andras. Det är naturligt att den skriftliga formen måste anses vara den riktigaste, ehurie visserligen äfver muntliga fördrag kunna förekomma. Dessa hafva dock vanligen mycket begränsadt omfång eller en ögonblicklig giltighet såsom t. ex. stillestånds fördrag.

Jag hade anledning att redan förut beröra frågan om fördrags ratifikation. När underhandlarne blifvit ense om de punkter, som i fördraget skola ingå, så är|460| det vanligtvis med deras underskrifter icke ännu bindande för staterna, utan det fordras att dessa skola underställas regeringens och i vissa stater äfven folkrepresentationens pröfning och då meddelas ratifikation eller förklaring att det ingångna fördraget godkännes. Stundom meddelas fullmakt åt underhandlarne med uttryckligt tillägg att de få afsluta fördrag under förbehåll af regeringens ratifikation och i sådana fall är alldeles tydligt att det, som de under-skrifva, icke är bindande innan denna ratifikation erhållits. Stundom åter ingår icke i fullmakten någon bestämning om att ratifikation är förbehållen. Då anses den dock städse förbe|461|hållen, derest det icke är uttryckligen sagdt, att de få afsluta med absolut bindande giltighet. Uti alla vigtigare frågor för staten är väl också naturligt att, huru stort förtroende man än kan hafva för sitt sändebud, det dock är riktigt att regeringen sjelf pröfvar och bekräftar, innan landet för långliga tider kan vara bundet vid traktatens bestämningar. Det vanliga är i våra dagar att alla fördrag emellan skilda stater offentligtgöras, äfven der de icke behöfva underställas folkrepresentationens pröfning. Man kan svårligen heller godkänna att afslutandet af traktater i vigtigare frågor skulle få ske i hemlighet, utan att kun|462|na af allmänna meningen pröfvas. De ingå också vanligen uti staternas författningssamlingar. Dock förekomma äfven hemliga fördrag eller vissa hemliga punkter, hörande till det eljest offentliggjorda fördraget. Sådant kan vara af nöden till undvikande af inblandning från främmande håll, eller derest den sak det gäller ännu icke kan slutföras och de preliminära öfverenskommelserna måste hemliggöras, för att icke skada fullgörandet deraf. Då sådant förhemligande sker, så måste det alltid antagas, att det är befogadt endast i det fall, att meningen icke är att undanhålla nationens vetskap hvad dermed är menadt, utan blott att|463| erhålla att gagneligare resultat deraf. –

Det brukades under medeltiden och uti äldre tider att till ett fördrag emellan tvänne stater foga en edlig förpligtelse att vidmakthålla och uppfylla fördraget. Detta har allt mera kommit ur bruk. Eden kan ju icke vara annat än en religiös åtgärd och såsom sådan icke lända till större styrka för fördraget, än det äfven eljest till följd af sin rättsliga natur innehar. Under medeltiden och ännu in på den nyare tiden var det vanligt att en suverän, som med ed ingått på ett fördrag, när han sedermera icke ville hålla det, anhöll hos påfven att blifva löst|464| från sin ed, hvilket påfven äfven var mycket villig att göra emedan det erbjöd honom tillfälle att utvidga sitt inflytande. Då fann man på den idén, att vid edsförpligtelsen fogades förbindelsen att icke begära af påfven frikallelse från eden, men huruvida man ens på den vägen kom att få eden mera bindande, synes vara tvifvelaktigt. Också brukades att på hedersord lofva hålla en traktat. Detta kunde visserligen ut- göra ett moraliskt tillägg, men naturligtvis icke ett rättsligt. Även detta har kommit uti desuetudetillämpas inte längre, missbruk, men hvad som uti formelt hänseende är vanligt är att vigtigare fördrag emellan stater afslutas i den heliga treenighetens namn.

|465|

Härefter följer att taga i betraktande frågan om garanti för uppfyllande af fördrag och såkallade garantifördrag. Det angsågs förut att den edliga förpligtelsens bifogande vore en garanti för fördraget, men såsom jag framhållit, kan man numera icke betrakta saken så. Alla fördrag emellan stater borde väl just derför att staterna äro sådana rättsliga personligheter, som hafva till hufvuduppgift att förverkliga det rätta, vara mera tillförlitliga och bindande, än fördrag emellan enskilda. Likväl kan det förekomma att den ena eller andra parten icke vill eller icke kan fullgöra de uti fördraget stipulerade för|466|pligtelser och likasom man till säkerhet för fullgörandet af kontrakt emellan enskilda icke endast litar på deras vilja och kunna, utan också ställer pant eller dylikt, så förekommer äfven garantier vid statsfördrag. Den vanligaste formen i äldre tider var gisslan, och vi finna att en del författare i folkrätt ännu upptaga detta såsom en användbar form. Dock torde det vara tvifvelaktigt, huruvida tvänne stater emellan det kan anses öfverensstämmande med den erkända rättsordningen och personliga friheten, om den ena staten skulle erbjuda och den andra skulle fordra att ett visst antal framstående män t. ex. skulle öf|467|verlemnas för att hållas i förvar tilldess fördraget blifvit uppfyldt. För min del måste jag anse att gisslan var en sådan äldre form för garanterandet af statsfördrag, hvilken nutidens rätts ståndpunkt icke mera kan erkänna. Den kan förekomma emellan barbariska stammar, men då är det utanför den folkrätt, som vi hafva att göra med. Hvad vidkommer krigsfångar så är det icke något skäl att jemföra dem med gisslan, utan de äro helt annat; men om dem skola vi närmare tala i kapitlet om krig. Hvad som deremot ofta förekommer och kan anses såsom en giltig form af garanti, är|468| att en stat håller ett område af en annan stat med sina trupper besatt och utöfvar der ett slags styrelse tilldess fördraget blifvit uppfyldt.

Under medeltiden var det mycket vanligt, att man sålunda pantförskref delar af statsområdet för lån. Det är dock icke öfverensstämmande med hvad man nu för tiden kan erkänna såsom riktigt, ty regeringen har icke eganderätt till landet, utan representerar blott den territoriala öfverhögheten.

När tvänne stater kommit till fredsfördrag, så har den förlorande vanligen åtskilligt att uppfylla gentemot den segrande, och på det den segrande må vara säker om att detta skall upp|469|fyllas, så förbehåller sig den att hålla något område ockuperadt. Så förfor Tyskland i Frankrike år 1871 tilldess krigsskade ersättningen var betalad, hvilket hade till påföljd att Frankrike ansträngde sig att så mycket snabbare fullgöra betalningen. Nu finna vi af de nyss afslutade fredspreliminärerna, att Ryssland förbehållit sig att viss tid hålla trupper i Turkiet till dess ändamålet med Bulgarien blifvit ernådt. En sådan ockupation medför naturligtvis icke någon eganderätt eller någon definitiv styrelserätt öfver det ockuperade område. Det är blott en provisorisk styrelse som inrättas, men om|470| fördagsvilkoren icke uppfyllas, så fortfar ockupationen och om denna varar i en lång följd af år, så kan faktisk eröfring på den vägen hafva uppkommit. Det är dock undantag och icke regel i frågan om ockupation såsom garanti för ett fördrag. Att våldsamt under fredstid ockupera territorium af annan stat för att derigenom tilltvinga sig efterlefnad af vissa yrkanden, kan från folkrättens sida icke godkännas, lika litet som sjelfpantningsrätt under normala förhållanden är medgifven, utan måste sådan våldsam ockupation betraktas såsom likartad med påbörjande af krig.

Men det är icke endast pant, som kan komma stater|471| emellan i fråga, utan äfven borgen. Det kan förekomma att antingen hela fördraget eller vissa punkter deri ställes under tredje makts garanti. De tvänne stater, som träffa aftal, lita antingen icke fullt på hvarandra, eller befara de att någon interveniens kunde rubba de af dem stipulerade vilkoren, och då anhålla de att en tredje makt ville ikläda sig garanti för fördraget. Sådant garantifördrag är endast ett accessoriskt bifördrag till styrka för hufvudaftalet, och är det klart att alla parters samtycke erfordras. En stat skall icke påtvingas sådan garanti för de andra staterna. Också anses en sådan garantimakt icke vara berätti|472|gad att i annat fall till följd af garantin inskrida, än när hans hjelp påkallas af den dertill berättigade eller också när sådana fall inträffa, som uttryckligen leda till att garantimakten skall inskrida.

Utom dessa bi-garantifördrag förekomma äfven sådana som sjelf äro hufvudfördrag, om flere stater gemensamt aftala vare sig att med förenade krafter eller att af den som för tillfället är lämpligast, någon allmän folkrättsprincip eller något beslut angående internationela angelägenheter skall upprätthållas. Så t. ex. när år 1839 ett fördrag slöts angående Belgiens neutralitet så var detta tillika ett fördrag emellan stormakterna|473| i Europa derom, att de skulle garantera Belgiens neutralitet, och konseqvensen deraf var att om någon makt ville kränka Belgiens neutrala ställning, icke blott alla dessa stormakter, utan hvar och en af dem särskilt var berättigad att inskrida till hindrande af en sådan kränkning. När år 1856 det orientaliska kriget afslutades, så ingick icke såsom en accessorisk punkt, utan såsom en fördragspunkt i och för sig en garanti af stormakterna för det ottomaniska rikets integritet. Det var då, som stormakterna trädde i den ställning gentemot Turkiet, som nu gör det så svårt för Ryssland att komma till fred. –

|474|

Med hänsyn till denna frågas stora betydelse, anser jag mig böra referera de artiklar i Pariser fredsfördraget som hänföra sig härtill. Kontrahenterna i detta fördrag, som den 30 Mars 1856 afslöts, voro de dåvarande fem stormakterna, England, Frankrike, Österrike, Preussen och Ryssland, samt Sardinien och Turkiet. Den 7de artikeln i fördra get stadgar, att de sex förstnämnda kontrahenterna förklara att den höga Porten medgifves delaktighet i den europeiska rättens förmåner. Dessförinnan ansågs nämligen Turkiet icke ega rätt att påyrka tillämpning af folkrättens erkända principer. Derefter tillägges: deras Majestäter förbinda sig hvar för|475| sig att respektera det ottomaniska rikets oafhängighet och integritet, garantera gemensamt denna förbindelses noggranna iakttagande och skola följaktligen betrakta hvarje handling, som gör intrång derpå, såsom en fråga af allmänt intresse. I denna punkt af fördraget förefinnes således för de öfriga makterna en anledning att fordra att Rysslands uppgörelse med Turkiet skall betraktas såsom en fråga af allmänt intresse, icke ensidigt af Ryssland dikteras, isynnerhet när man dermed jemför hvilka förpligtelser Porten åtager sig i sina inre förhållanden. Den följande artikeln lyder: Om [...]oläslig/saknad text höga Porten [...]oläslig/saknad text

|476|

Hvad sedan Turkiets inre förhållanden vidkommer, så infördes i traktaten huruledes sultanen ville delgifva makterna den firman, genom hvilken han säkerställer sina undersåtars väl utan åtskilnad till religion, och hvarmed förklaras att olika konfession icke skulle medföra olika rätt. De höga kontrahenterna konstaterade i fördraget uttryckligen, att detsamma icke i någon händelse kunde gifva rätt åt andra makter att vare sig kollektivt eller särskilt för sig inblanda sig i sultanens förhållande till hans|477| undersåtar eller deras inre administration. Det moment af garantifördraget, som jag nu framhållit, hänför sig dock blott således till Turkiets integritet. Men de kristna undersåtarnes i Turkiet ställning till regeringen var icke föremål för någon garanti från Turkiets sida. För Bulgarernas ställning t. ex. var inget stipulation gjord i Pariser fördraget. Nu kan man visserligen säga, att den konferens, som egde rum i Konstantinopel 1876, redan var ett frångående af denna förklaring att man icke skulle inblanda sig i Turkiets angelägenheter, ty det var med anledning af de kristna undersåtarnes i Turkiet ställning, som den höll sin|478| sammankomst. Men uppenbart är, att det vore åsidosättande af pariser fördraget om ryska regeringen skulle förklara, att allt hvad den kontraherat med Turkiet genom fredspreliminärerna gäller oberoende af hvad stormakterna anse. En riktig tolkning af Pariser fördraget fordrar ovilkorligen, att detta fördrag skall i europeisk kongress pröfvas och inregistreras, eller i vissa delar ändras. Också synes ryska regeringen hafva ställt sig på Pariser fördragets grundval, då den vill apellera till en kongress. Skulle Pariser fördraget hafva innehållit en gemensam garanti för de kristnas ställning i Turkiet med öppen rätt för makterna att enhvar inskrida|479| till desses skydd, då skulle det krig, som Ryssland fört, varit en tillämpring af Pariser fördraget, men nu är det en afvikelse derifrån som så till vida har fått deras berättigande, att Ryssland genom konferensens beslut 1876 [...]oläslig/saknad text inskridit i Portens inre angelägenheter. Jag har trott det vara skäl att omnämna detta under nuvarande konflikter och svåra förhållanden så ofta åberopade Pariser fördrag, som man tyckes, när det är beqvämt, åberopa, men åt hvilket man, när man funnit det obeqvämt, sökt gifva en annan menig än det i sjelfva verket har.

Beträffande nu dessa tvänne olika slag af garantier som|480| kunna förekomma, de, som äro blott accessoriska fördrag och de garantifördrag, hvilkas stipulationer i och för sig äro ett hufvudfördrag, är att märka att vid bifördrag kunna de båda kontrahenterna, med hvilkas begifvande en tredje makt ikläder sig garanti för förbindelsens upprätthållande, uppsäga denna när de finna skäl dertill. Bifördraget är icke ett vilkor för hufvudfördragets bestånd, utan blott ett förstärkande deraf, alldeles såsom tvänne kontrahenter, som ömsesidigt ställt pant till garanti för ett aftal, kunna återfordra sin pant utan att hufvudfördraget rubbas. Men deremot kunna sådana politiska förhållanden, som|481| äro föremål för kollektiva garanti fördrag af i och för sig gällande betydelse, icke vara så beskaffade att föremålen för denna garanti skulle kunna förklara, att garantin är öfverflödig. För öfrigt bedömes hithörande rättsfrågar efter de uttryckliga stipulationerna uti dessa fördrag, likasom på privaträttens område lagen uppställer allmänna grunder för analoga obligations förhållanden, men likväl kontrakter in casulat. i varje enskilt fall jemväl måste rådfrågas för rätta tolkning af deras innehåll.

Hvad sedan beträffar de olika slag af fördrag emellan stater, som öfverhufvud kunna förekomma, så har man inom folkrätten stund|482|om velat uppställa vissa bestämda indelningar deraf, stundom åter ansett att sådan är onödig, då ju desamma borde till innehåll och tiden för sin giltighet kunna variera i oändlighet. Det är dock skäl att göra vissa särskiljningar härutinnan. Man kan tala om egentliga statsfördrag och sådana, som endast oegentligen blifvit bland statsfördragen inrymda. Alla aftal emellan tvänne stater, rörande vare sig omfattande eller mindre omfattande statsintressen, äro egentliga statsfördrag. En del författare hafva dertill fogat sådana fördrag, som äro afslutade, icke emellan staternas regeringar, utan emellan myndigheterna under den|483|samma, beträffande vissa särskilda frågor inom deras kompetens; såsom t. ex. fördraget emellan tvänne länders poststyrelse angående vissa detaljer i postförbindelserna, eller emellan tvänne polisdirektörer, rörande vissa iakttagelser vid efterspaningen af brottslingar, o. d.och dylikt Bland annat finner man i Bluntschlis nya arbete dessa upptagna såsom egentliga statsfördrag. Det riktigaste torde dock vara, att icke hänföra dem till egentliga statsfördrag, utan till åtgärder, som afse verkställighet i skilda fall af de allmänna fördragen. – Oegentligen till statsfördrag hänförda fördrag äro sådana, som|484| angå antingen blott dynastiska intressen eller blott kyrkliga intressen. Om chefen för en afsatt eller fördrifven regentfamilj lyckas få ett fördrag till stånd med chefen i en stat om hjelp för sig att åter eröfra sin tron, så är detta icke något statsfördrag, ty den fördrifna regeringen representerar ingenting annat än sin personlighet, icke någon stat. Om cheferna för tvänne regerande familjer träffa ett aftal om ett blifvande äktenskap emellan tvenne medlemmar af dessa familjer, så är det icke ett statsfördrag, utan ett fördrag, som hänför sig till familjeförhållanden emellan regeringarne och icke hafva inverkan på nutidens politiska förhållan|485|den. Slägtskap emellan furstehusen kan lika litet betrygga freden som förekomma krig emellan staterna, derest staternas verkliga intressen äro i fråga. Hvarför det är skäl att särskilt påpeka att sådana fördrag icke äro statsfördrag, är det att man stundom finner dem omtalade bland statsfördrag enligt den äldre folkrättens uppfattning, som i många stycken håller sig vid de dynastiska intressens regel. Hvad åter fördrag emellan stat och kyrka vidkommer, så finnes sådana och hafva spelat en stor rol i politiken, nämligen de såkallade konkordaten emellan påfven å ena sidan och särskilda regeringar|486| å den andra. Man kan icke såsom en del författare gjort, utan vidare påstå att dessa fördrag äro oegentliga derföre att de icke äro emellan stat och stat; man kan icke påstå det emedan påfven tillika varit en suverän furste öfver kyrkostaten, och gränsen emellan de traktater, som afslutas, hvar de gälla kyrkliga angelägenheter och hvar de höra till statsrättens område, blir svårt att uppdraga. Nu för tiden kan han icke mera afsluta något egentligt fördrag. Man måste hänföra sådana saker numera till den kyrkliga lagstiftningens gebit, oaktadt det från påfliga myndighetens sida icke ännu är erkändt. Således måste det nödvändigt vara stater, som|487| äro de kontraherande, men hvarken furstar eller furstefamiljer i och för sig, utan att representera statliga eller kyrkliga myndigheten. Men olika maktställning emellan staterna utgör icke någon indelningsgrund för fördraget.

Det finnes olika termer för betecknande af fördrag. Än begagnas termen traktat eller traité, än åter konvention; än åter kartell och stundom deklaration. Någon bestämd skilnad emellan dessa termers betydelse och användning i olika fall förefinnes icke, endast en ungefärlig och vanligen iakttagen, nämligen att med traktater betecknas sådana kontrakt, som hänföra|488| sig till politiska frågor i egentlig mening, till statspolitiken, och mera omfattande angelägenheter; Äfven vid reglerandet af länders inbördes handel begagnas termen handelstraktat. Fredstraktat plär man också säga, icke fredskonvention. Med konvention betecknar man fördrag, som gälla några speciela ämnen, t. ex. postkonvention, konvention om subsidier under ett krig och dylikt. Kartell är en äldre term, som har tillämpning på olika fall, utan att hafva någon särskild betydelse; möjligen kan man säga att denna term blifvit använd för bi-aftal, men detta är icke heller något bindande. Deklaration återigen är min|489|dre att användas såsom term för ett fördrag, än för resultatet af fördrag; när två eller flere makter bifvit ense om att uppställa vissa punkter för sig och andra, så promulgeras dessa genom en deklaration. Vid den celebra Pariser kongressen ingick i freds och vänskaps traktaten icke några allmänna folksrättsliga bestämningar, men de principer af sådan beskaffenhet, som kongressen blifvit ense om, affattades i en skild deklaration. Efter sitt innehåll har man icke skäl att dela traktaterna uti flere andra grupper, än dem jag redan anfört, nämligen fördrag som gälla allmänna folkrättsprinciper, och sådana, som|490| gälla reglerande af särskilda praktiska ändamål, ty i sjelfva verket kunna fördrag omfatta alla olika slag af ärenden, hvilka kunna bringa en stat i beröring med en annan, eller der någon stats intressen kräfva uppgörelse med en annan stat. Man finner derföre handelsfördrag, postfördrag, subsidie fördrag, jernvägstraktat, alliansfördrag, förbundsfördrag o. s. v. – Dessa äro icke skilda arter af fördrag utan innehållet har för tillfället gifvit namn åt dem; till indelningsgrund bör man nämligen vid systematisk framställning aldrig taga andra förhållanden än sådana, som betinga verklig olikhet i vilkor och principer.

|491|

Såsom en femte afdelning i detta kapitel bör jag särskilt tala om det slag af fördrag, som hafva särskilt ett namn, nämligen allianser. I sådana gararti aftal, som icke i och för sig äro bi-aftal, ingår det redan ett moment af association, om det också blott eventuelt förutsätter gemensam handling. Allians-fördrag äro åter uttryckligen till sitt syftemål bolagskontrakt. Alla fördrag åstadkommer gemensamhet i något hänseende, likasom alla kontrakt emellan enskilda binda kontrahenterna till att i vissa punkter förfara lika eller på motsvarande sätt. Men derför äro icke alla kontrakt bolagskontrakt.|492| Bolagskontraktet förutsätter samverkan af kontrahenterna för något gemensamt ändamål. Så är också fallet med associations principens tillämpning på den offentliga rättens område. Naturligt är att man under politiska förvecklingar redan tidigt skulle finna sanningen deraf, att förenade krafter kunna åstadkomma mera än isolerade, och man kan knappast gå så långt tillbaka i tiden, att man icke skulle finna att allians fördrag egt rum. Redan de små grekiska staterna voro anvisade till allians, om de skulle uppträda mäktigt. –

Med allians fördrag förstår man sådana fördrag emellan stater, som åsyfta inbördes bi|493|stånd för vissa politiska ändamål. De vanligaste slagen af alliansfördrag äro de, som benämnas defensiv- eller offensivallians, eller också offensiv- och defensivallianser (på svenska föreningar för ömsesidigt bistånd i krig antingen blott för gemensamt försvar emot främmande angrepp, eller för gemensamt angrepp emot tredje makt, eller för hvardera). Detta slags allianser för krig är det som historien haft mest att omtala jemförelsevis med allianser för fredliga ändamål. Dessa alliansfördrag för krigiskt ändamål kunna vara alldeles specielt fixerade, hänföra sig till ömsesidigt skydd emot någon viss makt, af hvilken angrepp befarar, och kunna|494| vara fixerade också till tiden, så att alliansen upphör när detta blifvit afvändt, eller också kunna de vara mera allmänt uttalade, nämligen åsyfta samverkan under alla de krig, hvari båda eller endera af kontrahenterna kunna råka. Sådana allmänna allianser hafva också ofta blifvit afslutade utan tidsbestämning, men till följd af politikens vexlingar hafva de dock sällan varit varaktiga. Förhållandena förändras lätt, och då kan den ena makten finna att det icke är fördelaktigt att vara bunden genom fördrag till att i alla förekommande fall bispringa den andra och så har fördraget blifvit löst. Trolöshet i sådana|495| fall har väl icke heller saknats. En större stat finner stundom det vara gagneligt att förmå en mindre stat till fördrag för att kunna väga mera i vågskålen, och hjelpen har gifvits, stundom kanske nolens volenslat. vare sig man vill eller inte, men när den mindre staten sedan behöft hjelp, så har den större icke funnit det beqvämt och rifvit fördraget sönder. Derom vittnar nog historien, och om man från folkrättslig ståndpunkt måste förklara sådant förkastligt och klandervärdt, så bör man rättsligen dock deraf draga den slutsatsen, att det är en oegentlighet att ingå inbördes anfalls- och försvarsfördrag, för|496| hvilken kasus som helst. Isynnerhet behöfva de mindre staterna härutinnan vara ytterst varsamma. Det riktigaste är, som också ofta nog iakttagits, att allianserna hänföra sig till visst begränsadt ändamål. Det är klart, att om en stat förklarar krig emot en annan och denna bundsförvandt står uti defensivallians med en tredje, så blir äfven denna indragen i kriget såsom deltagande i försvaret. Till följd häraf förtjenar den frågan uppställas, huruvida äfven subsidie-fördrag böra räknas till alliansfördrag. Från den svenska historien, särdeles på 1700 talet känna vi huru afslutandet af slika fördrag var mycket på modet. Sva|497|ret blir att subsidiefördrag är detsamma som alliansfördrag, derest nämligen det blifvit afslutadt sålunda, att det är ett alliansfördrag emellan staterna på de vilkor, att den ena staten väpnar sig och förklarar sig skyldig att gå ut med trupper, och den andra staten förklarar sig skyldig att bidraga med materiella medel. Det är då påtagligen ett bolag för att gemensamt kunna föra krig, hvilket fordrar både vapen och penningar. Men om ett subsidiefördrag utan något alliansaftal föröfrigt består, så att det är ett sjelfständigt fördrag i och för sig, innefattande att en stat åt en annan till befrämjande af dess politiska syftemål lemnar |498| en viss summa penningar årligen, så är det icke ett allians fördrag. Af sistnämnda slag voro vanligen de aftal, som svenska historien har att uppvisa. När England eller Frankrike förband sig att gifva subsidier åt Sverige, och när Sverige sedan fick krig med Ryssland, så voro de förstnämnda icke indragne i kriget, hvilket de varit om de afslutat ett alliansfördrag. Uppenbart är och följer af hvad jag förut framhållit, att om allianser i och för krig skola kunna ur folkrättens ståndpunkt godkännas, så måste de vara inskränkta till rättmätiga krig. Hvad man förstår med rättmätigt krig skall jag framställa, när vi komma till slutkapitlet om kriget. Om ett gene|499|relt alliansfördrag blir afslutadt, hvari det icke upptagits något visst ändamål, och den ena skulle begynna ett rättsvidrigt krig, så vore den andra icke förbunden att dertill medverka, emedan det är en nullitet att afsluta något rättsvidrigt aftal. Om man antoge, att Sverige och Tyskland skulle komma i allians förhållande och Tyskland plötsligen skulle sända sin flotta till Kjöpenhamns redd, för att öfverfalla Dammark med krig, så vore Sverige icke skyldigt att deltaga i detta krig. Uti alliansfördrag, såsnart de icke äro begränsade eller hafva form af subsidie fördrag, ligger en viss solidarisk ansvarighet. Det finnes alliansfördrag, som äro så begrän|500|sade att den ena staten förbinder sig, att, när den andra för krig, uppträda med så och så stora trupper, men ett generelt fördrag är solidariskt. Hvardera parten måste anstränga sig så mycket den kan. Dock kunna förhållanden inträffa, som göra att den parten kan alldeles afhålla sig från att fullgöra fördraget, nämligen i det fall då den ena staten sjelf tillika blifvit angripen. Den skulle då hafva att välja emellan tvänne pligter, att bevara sitt sjelfbestånd eller den pligt, som staten åligger genom alliansfördraget. I detta fall kan icke någon tvekan uppstå, ty framförallt måste staten söka bevara sin existens. Om detta kräfver all dess ansträngning, så kan icke dess|501| medpart anse aftalet vara brutet, om den andra icke lemnar sitt bistånd. En indirekt hjelp låge likväl i detta sjelfförsvar, ty den makt, som egnat sig dertill skulle sålunda binda krafterna af den angripande på det sätt, att den icke så mycket kan hota medparten i alliansen. Om vi antaga ett allmänt solidariskt fördrag emellan Sverige, Norge och Tyskland, så vore det klart att, i fall Frankrike skulle angripa Tyskland, Sverige skulle vara skyldigt att bidraga till Tysklands försvar, men om Sverige samtidigt vore angripet af Ryssland, så vore det icke dess skyldighet att i ett så hotadt läge fullgöra den alliera|502|des pligt. Det förekommer också alliansfördrag emellan neutrala makter till neutralitetens upprätthållande. Det är dock icke annat än ett inbördes försvarsförbund, ty om neutraliteten kränkts, kunna de svårligen vinna upprättelse annorlunda än genom väpnadt försvar. Denna form skiljer sig från de egentliga defensiv-allianserna derigenom, att de kontraherande vid afslutande stå utanför och vilja förblifva utanför de konflikter, emot hvilka de kunna behöfva värna sig. Stundom förekommer allians uti mycket vidsträckt syfte, såsom den heliga alliansen, om hvilken jag redan förut talat, men om hvilken jag dock ytterligare bör nämna några ord innan vi gå vidare.

|503|

Det fördrag som är kändt under namnet af den heliga alliansen, som afslöts i Paris, då den första Pariser freden uppgjordes emellan ryska och österrikiska kejsarene och konunen af Preussen, skiljer sig från alla andra allians fördrag, som förekommit, derigenom att dess syftemål icke öfverensstämmer med öfriga. Det var hvarken ett fördrag till inbördes bistånd i händelse af fiendtligt angrepp, eller till upprätthållande af neutraliteten; det hade icke något sådant positivt syftemål, utan stadgades uti detta fördrag, att de tre monarkerna städse skola blifva förenade genom sann, olöslig broderlighet, och, betraktande sig såsom landsmän, skola de|504| vid hvarje tillfälle och öfverallt läna hvarandra bistånd, betraktande sig gentemot sina undersåtar och arméer såsom familjefäder, skola de styra dem i samma broderlighets anda för skyddande af religion, fred och rättvisa och det stadgas att den enda ledande principen skall vara att göra hvarandra tjenster. Det var under inflytande af ett visst religiöst svärmeri, som på lämpligt sätt till godo gjordes för en om också välment despotisk politik, som man uppställde denna allians, hvilken naturligtvis innebar ett det mest allmänna syftemål, som låter tänka sig, nämligen uppställande af ett nytt förut|505| icke kändt politiskt system, det kristliga systemet. Visserligen måste kristna stater emellan hvarje politiskt system vara öfverensstämmande med kristendomen, men att särskilt göra dess syftemål till ledstjerna för politiken, hade man förut icke försökt. Också ställde sig tillämpningen helt annorlunda än detta sväfvande, om också om vacker välmening vittnande fördrag var affattadt. De tre furstarne inbjöde Europas öfriga furstar att förena sig om fördraget och erhöllo samtycke af de flesta. Men Englands dåvarande prins-regent förklarade, att det stred emot Englands grundlagar att vara|506| med om en uppgörelse utan ansvarig ministers medverkan, och detta fördrag var endast undertecknadt af regenter. I sin tillämpning visade det sig också vara något helt annat än det skulle vara, ty hvarje gång man på grundvalen af denna allians skulle lemna bistånd till fredens upprätthållande så var det för att qväfva frihetsrörelser i Europa. Emot konstitutionella idéer och än mera emot republikanska ansåg man sig böra företaga härnadståg, och den ena interventionen följde på den andra. Således är det tydligt, att en vanlig allians traktat icke var i fråga, utan ett försök att få Europas regenter att förena sig|507| om en förmyndare politik, som skulle hålla folket i omyndighetstillstånd och bibehålla dem i den åsigt, att alla goda gåfvor komma ofvanefter från tronernas innehafvare. Också förstärkte man denna alliens med en annan som icke endast förde detta poetiska språk som denna utan sökte en affattning mera öfverensstämmande med de praktiska krafven.

Det är vedertaget inom folkrätten att, efter behandlingen af detta särskilda slag af fördrag som benämnes alliansfördrag, jemväl egna uppmärksamhet åt de fördrag, som grundlägga permanenta föreningar emellan stater, en|508| politisk kombination, som jag ofta haft anledning att omnämna. Alliansen afser ett helt och hållet inom folkrättens område liggande fördrag, som till följd af sin beskaffenhet icke kan vara för obegränsad tid gällande, men det är emellertid en sammanslutning särskilt för utrikes politikens frågor. De fördrag, som åstadkomma permanenta föreningar af stater, äro också en sammanslutning närmast för utrikes politikens frågor. Vi finna således analogi härutinnan. Också är det alldeles riktigt att hänföra dessa permanenta föreningar, närmast med hänsyn till arten af deras uppkomst till de folkrättsliga fördragen. Då|509| sådana unioner eller statsförbund ingås, så har dertill erfordrats skilda kontrahenter, som förena sig med hvarandra. Denna akt kan icke vara blott af statsrättslig karakter. Men om det är på fördragsgrund som unioner eller statsförbund uppkomma, så måste desamma likväl, då de äro förafsedda att grunda en permanent politisk förening, jemväl hafva sina statsrättsliga sidor, emedan det gäller att stadga i mer eller mindre omfattning om sjelfva styrelsesättet, ordningen för de gemensamma angelägenheternas handhafvande m. m., som icke mera faller inom folkrättens område. Likväl vore|510| det orätt att förklara, att sådana fördrag, som grunda unioner emellan stater, endast hvad sjelfva uppkomsten vidkommer hafva med folkrätten att skaffa, men att derefter förhållandet emellan de förenade staterna undandrager sig all tillämpning af folkrättens princip. Tvärtom har man skäl till det yttrande, att just sådana stater, hvilka beslutat lefva uti varaktig förening med hvarandra, med den största noggrannhet böra iakttaga allt hvad om de internationella rättsförhållandena blifvit gällande. Om stater, hvilka icke hafva gemensam regent eller en gemensam förbundssty|511|relse, inkräkta på hvarandras rätt såsom emot hvarandra stående främmande täflande, så är detta naturligtvis en kränkning, men anses mera blifva det om de förmedelst fördrag trädt uti permanent förening med hvarandra. Om Preussen t. ex. sedan det tyska riket blifvit statsförbund, skulle företaga sig att till följd af sin stora materiella makt kränka Sachsen, Baijern eller någon annan tysk stat uti den för dem bevarade särskilda sjelfständiga sfär, så vore detta en folkrättslig kränkning. Om Rysslands regering skulle företaga sig att vilja utöfva någon maktbefogenhet inom Finland, så vore|512| detta icke en öfverträdelse af statsrättslig natur, utan en folkrättslig kränkning. Uti unioner, der regenten är gemensam, och icke en från alla stater delegerad, sammansatt förbundsstyrelse existerar, ankommer således på regenten att afväga de under hans spira förenade ländernas ömsesidiga rätt i öfverensstämmelse med folkrättens principer, dervid icke förgätande att stor eller liten stat icke betingar olika mått af rätt, utan att den rättsliga jemlikheten alla nationer emellan är erkänd. I Nord amerikanska unionen har man ett särskilt tribunal, der tvister emellan de förenade staterna bringas till afgörande. Det är också icke blott med stöd af den|513| amerikanska unionens konstitution, hvilken icke är något annat än ett folkrättsligt fördrag, det är också med ledning af folkrättens principer öfverhufvud som slika konflikter af denna domstol afgöras. Ett väl organiseradt statsförbund bör derför kunna lemna under förloppet af sin rättsordnings tillämpning och utveckling en mönsterbild af huru den internationella rättsordningen borde vara gestaltad.

De förpligtelser staterna emellan, som grundläggas genom fördrag, kunna äfven upphöra. Det gäller således slutligen att här taga i betraktande, hvilka omständigheter med upphörandet af fördragen för|514|pligtelser måste erkännas såsom giltiga. Derutinnan äro åtskilliga synpunkter ganska enkla och sjelffallna i anologi med hvad på privaträttens område är gällande. När syftemålet med fördraget är uppnått, så qvarstår icke någon anledning till fördragets fortbestående. Det har då blifvit stiftadt enkom för detta syftemål och upphör med detta. Uti ett fördrag kan stipuleras, att, om vissa omständigheter inträffa, så upphöra fördragets förpligtelser. Då betingas tiden för dess giltighet af denna omständighet, när förutsättningen har sin verklighet. Tvänne stater kunna t. ex. hafva aftalat att emellan dem skall gälla en viss portosats för bref intilldess en|515| allmän konvention häri medför en ändring. Då upphör det föregående fördraget utan vidare bekräftelse. Har ett fördrag ingåtts på bestämd tid, så kan ingen tvekan uppkomma när det upphör. Dock förekommer det icke sällan, att ett fördrag, ingånget på en viss tid, anses fortfarande tillämpligt, derest man icke konstaterat att man icke mera vill tillämpa detsamma. Det vanliga är likväl, att man, om man fortfarande vill lefva i öfverensstämmelse med detta, så förklarar det uttryckligen vara fortfarande gällande. Jag berörde redan vid ett föregående tillfälle frågan om upphörande af ett fördrag till följd|516| af uppsägning. Denna kan ega rum endast när rätt dertill är förbehållen. Att uppsäga ett fördrag endast derför att man finner det besvärligt, kan icke godkännas. När Ryssland år 1870 uppsade vissa bestämningar om dess suveränetet i Svarta hafvet, hvilka voro gällande från Pariser traktaten af 1856, så motsades Rysslands rätt dertill, men det negocierade sedan om saken, och då medgåfvo de andra makterna att det icke fans skäl att låta dessa bestämningar fortfara. Derpå afslöts ett nytt fördrag i London år 1871, hvarigenom Ryssland fick sin vilja igenom. Naturligtvis kan ju ett fördrag upphöra genom ömsesidigt aftal, eller genom att den part, till hvars|517| fördel ett fördrag är ingånget, afstår från denna fördel. Utvecklingen af en statsförfattning kan medföra nödvändigheten till frångående af vissa traktats-bestämningar och måste erkännas såsom berättigad anledning dertill, emedan det hör till statens förnämsta omsorg och till regeringens främsta pligt att upprätthålla och utveckla statens författning. I den mån nationens medverkan i styrelsen vunnit insteg kunna också förut affattade traktater, som förutsätta envåldsmakt hos regenten, blifva otillämpliga, och då måste denna stat hafva rätt att frångå ett sådant fördrag. Bland romerska rättens|518| maximer, som inom folkrätten åberopas, är också denna: ultra posse nemo teneturlat. ingen är skyldig att göra utöver sin förmåga, och i detta sammanhang åsyftar man med åberopandet af denna maxim att erkänna den omständigheten att, om en stat icke förmår uppfylla bestämningarne uti ett fördrag, denna dertill icke heller skall tillhållas. –

När tvänne stater råka i krig med hvarandra, så kunna emellan dessa båda stater en mängd fördrag bestå hvilka icke gälla sådana ämnen som de hvilka föranledt krigets utbrott. Det har i äldre tider ansetts, att ett krig emellan tvänne stater rifver sönder alla emellan dem bestående aftal eller förplig|519|telser, men numera erkänner man icke detta; det kan uppkomma genom krig ett afbrott i tillämpningen af dessa fördrag, men sjelfva fördragen hafva icke förlorat sin gällande kraft för så vidt dessas innehåll är af krigets anledning och syfte oberördt. Om t. ex. en handelstraktat består emellan tvänne stater, hvilka af någon dynastisk anledning kommit i krig med hvarandra, så kan strax efter fredens afslutande samma handelstraktat tillämpas utan vidare bekräftelse.

I frågan om upphörande af de på fördragsgrund åtagna förpligtelser stater emellan, bör jag slutligen påminna om hvad jag i början af framställ|520|ningen om fördrag anfört, nämligen att fördrag dels kunna blott åsyfta att gifva uttryck åt erkända folkrättsliga grunder, dels att skapa speciella ordningsregler emellan folken. Sådana traktats bestämningar, som endast gifva uttryck åt allmänna folkrättsliga principer, upphöra aldrig att vara förpligtande; de kunna icke vara afslutade för viss tid eller med vissa förutsättningar eller med uppsägningsrätt, de äro bindande, icke derföre att de äro uttryckta i fördraget, utan derföre att de äro giltiga rättsprinciper. Från deras uppfyllande kan ingen stat lösas, lika litet som inom staten medborgarene kunna lösas från förpligtelsen att efter|521|lefva lagen, om också än dagligen och stundligen kontrakt emellan medborgare upphöra att vara bindande.

Men denna internationella rättsordning hvilar nu såsom utaf det föregående framgår, dels på rättsprincipen, dels på speciella fördrag; denna rättsordning kan också blifva rubbad. Likasom uti det särskilda statssamhället det icke är nog för rättsordningen inom detsamma att man uppställer lagar och normer, utan man äfven måste vara betänkt på huru förfaras skall när dessa åsidosättas, likaså vore den undersökning af den internationella rätten högst ofullständig, som skulle endast redogöra för hvad som är erkändt såsom rätt och billigt, ty kränk|522|ning af det rätta måste med ledning af historisk erfarenhet städse kunna förutsättas äfven emellan det högsta slag af rättsliga personligheter, staterna. Här kunna vi återfinna tvänne hufvudslag af kränkningar af folkrätten: sådana, som utgöra kränkning af allmän folkrättslig princip, och sådana, som äro öfverträdelse eller åsidosättande af stipulationer i fördrag. Det finnes här en analogi emellan dessa kränkningar på folkrättens område och hvad man kallar kriminelt orätt och civilt orätt på privat rättens område. Dessutom kan det förekomma kollisioner af intressen, der det icke kan a priorilat. från det förra vara utredt, hvem som har orätt, om ens någondera|523| har det. Uti all rättsordning innebor detta, att en kränkning deraf icke kan vara en blott negation af det rätta utan vidare påföljd, utan måste nödvändigtvis hafva sin motsvarighet i en derigenom uppkommen rätt att undanrödja kränkningen. Detta visar sig uti de allra enklaste mål, såväl som staterna emellan. Om en enskild person på gatan öfverfalles af en annan med misshandel, så föreligger icke ur rättsordningens synpunkt betraktadt blott detta faktum, att en negation af det rätta egt rum, utan i samma ögonblick föreligger det faktum, att en ny rättighet uppkommit, nämligen den kränkta individens|524| rättighet att erhålla upprättelse för dådet, samt samhället rätt och pligt att straffa den kränkande. Det är alltid vid en rättskränkning så, att antingen såväl en enskild part som det allmänna, eller åtminstone det allmänna är berättigadt att fördra straff eller upprättelse. Om t. ex. en stat begynner med att skicka ut sjöröfvarefartyg, så är det uppenbart att den stat, hvars fartyg främst blifvit föremål för sjöröfveri är fullt berättigad att derför kräfva upprättelse, men det är icke blott denna stat hvars sjöfart drabbats af det brottsliga tilltaget, utan alla civiliserade stater, som häruti hafva att konstatera att en kränkning af folkrätten egt rum|525| och äro lika berättigade att kräfva satisfaktion. Om en stat orättmätigt, utan orsak med krigiskt våld öfverfaller andra stater, så är det icke blott dessa sålunda angripna, som blifvit kränkta, utan alla civiliserade stater hvilka måste anses stå solidariska för den internationella rättsordningen. Men om t. ex. en stat på grund af ett subsidie-fördrag borde betala en viss summa till en annar, men underlåter detta så kan man icke säga att här föreligger en sådan kränkning att de folkrättsliga principerna, att alla stater skulle finna sig berörda deraf. Då befinner man sig på enahanda område, som i fråga om civil|526|rättsliga förpligtelsers uppfyllande emellan enskilda, med den skilnad likväl, att de enskilda hafva domstol och en exekutiv makt att vända sig till, men staten saknar denna utväg och måste anlita andra. Berättigandet för hvarje stat att erhålla upprättelse för kränkning eller skadeersättning kan aldrig förnekas, vare sig att kränkningen berört statens idealare intressen, dess ära och nationalitetskänsla eller är af materielt slag, härjning, brand o. s. v ... Naturligt är, att arten af den upprät, telse, som folkrättsligen tillkommer en stat för någon rättskränkning, betingas af sjelfva kränkningens art, alldeles efter enahanda grunder, som för olika|527| brott på kriminalrättens gebit olika straff äro fastställda. Här finnes emellertid ingen straffkodex stater emellan; det finnes heller inga bestämningar om måttet af det skadestånd, som rättvisligen borde af en stat utgifvas till en annan. Man kan dock icke derför säga, att det icke skulle finnas någon ledning för bedömandet, huru vidsträckt upprättelse från ena staten bör utgifvas till annan. Man finner ledningen i rättsmedvetandet, uti rättvisans egen princip, hvilken ock icke blifvit skapadt af strafflagens olika bestämningar, men skapadt dessa inom staten. Det måste finnas en öfverensstäm|528|melse emellan rättskränkningen och upprättelsen derför. Om t. ex. såsom stundom ännu i senaste sekel händt, ett sändebud gör stort väsende af att han vid någon audiens blifvit på ett kort och kyligt sätt behandlad af den suverän, hos hvilken han är accrediterad och söker uppreta sin regering att betrakta detta såsom krigsorsak, samt denna regering deraf skulle taga sig anledning till krig, så stode icke den chimära kränkningen, som egt rum emot sändebudets person, och den yttersta arten af upprättelse, som ligger uti ett krig, i något rättvist förhållande till hvarandra. I fråga om de internationella rättskränkningarna är det af vigt, att skilja emellan|529| sådana, som enskilda personer eller embetsmän uti en stat kunna tillfoga en främmande stat eller enskilda inom denna, samt sådana rättskränkningar, hvilka utaf staten sjelf enligt regeringens uppdrag begås. Om t. ex. en hop banditer ströfva öfver på annat landsområde och der begå sina dåd emot der bosatta enskilda, eller till och med emot offentliga inrättningar, så är den stat, på hvars område dådet föröfvats, berättigad att utan vidare i enlighet med sin strafflag beifra denna kränkning. Om de antydda banditerna åter lyckats undkomma på hemlandets område, så är deras egen regering skyldig att befor|530|dra dem till näpst. Om detta sker, så är saken dermed afplanad; men i fall den stat, hvars undersåtar sålunda på annat område föröfvat brott, icke låter dem komma under dom, utan lemnar dem strafflösa, vare sig med eller utan uttrycklig förklaring att den godkänner tilltaget, då har äfven en kränkning från statens sida egt rum emot den andra staten enligt den allmänna principen angående medbrottslighet. Det hör till statens nödvändiga funktion och pligt att på sitt territorium och gentemot sina undersåtar upprätthålla rättsskicket. Om en stat afviker från denna pligt och lemnar brott obestraffade|531| derför att de skada en annan stat eller dess undersåter, så har den uppenbart svikit statens förpligtelser emot den andra staten. Endast i så fall är det som enskild persons brott emot främmande stater blifver en internationell kränkning. Annat är naturligtvis när enligt regeringens uppdrag våld eller orätt sker emot en stat. Då föreligger icke tvifvel om, på hvilken väg satisfaktion skall sökas.

Det kan vara svårt att bestämdt skilja emellan sådan folkrättslig kränkning, hvilken är att betrakta såsom allmänt folkrättsligt brott af den beskaffenhet, att det vore ett gemensamt intresse |532| likasom en gemensam pligt för staterna att söka upprättelse för desamma, och när åter öfverträdelsen inskränker sig inom en sådan sfär, att man måste anse de två parterna, den kränkande och den kränkta, hafva full kompetens i densamma. Detta särskiljande skulle naturligtvis kunna vara ganska klart om en internationell lag vore, affattad i analogi med strafflagen inom staten, difinierande brotten och vidden af desammas syfte. En ännu svårare brist i den internationella rättsordningen är likväl detta att det icke finnes internationella domstolar, som skulle uti rättvisans namn pröfva alla rättskollisioner, som förekomma,|533| och sedan ega exekutiv kraft att bringa sina domslut i verkställighet. Till följd af denna brist på tribunal och exekutorer äro staterna främst anvisade till att hjelpa sig sjelfve, att, när de blifvit kränkta i sin rätt, sjelf förskaffa sig den deraf betingade godtgörelse. Det ligger nära tillhanda att då säga: skall engång en stat skaffa sig rätt, så måste den anlita sin makt och det sätt, på hvilket den anlitar sin makt emot en annan stat, är kriget. Men det är dock icke så, att krig vore det främsta medlet för en stat till att få en rättskränkning honorerad. Det finnes äfven andra medel till att|534| skydda folkrätten, och alla de andra medel, som i praxis förekomma, eller som man på teorins väg kan uppställa såsom användbara, böra först anlitas innan staten skrider till att med vapen i hand skaffa sig rätt. Krig är endast den yttersta utvägen, ultima ratio, sedan alla andra af sjelfva rättsordningens idé betingade och med det processuella förfarandet inom statens analoga utvägar blifvit anlitade.

Det gäller nu att se till hvilka olika slag af sådan uppgörelse som i verkligheten förekommit och låte sig tillämpas. Framförallt kan man inom den teoretiska folkrätten icke undgå att gifva stöd åt hvad äfven|535| i praktiken är konstateradt, nämligen att i alla relationer stater emellan erfordras moderation och försonlighet. Relationerna emellan stater i våra dagar äro så mångfaldiga, de anspråk och reklamationer, som af enskilda personer framställas i och för skadeersättning och dylikt äro så talrika, att, om icke regeringarne skulle behandla dylika tvistfrågor uti försonlighetens anda och med den önskan att komma till godvillig uppgörelse, verldens lugn skulle vara ännu oftare stördt än det nuförtiden är. Den första regeln är derföre, när misshälligheter och meningsolikheter uppkommma i någon internationell fråga tvänne stater emellan,|536| den att söka genom underhandlingar och genom jemkningar gifva efter på en eller båda sidor, hellre än att med våld söka genomföra sin mening. Men såsom ofta fallet är emellan enskilda, är det icke alltid de tvistande, som genom direkt underhandling komma till det önskade resultatet. Det händer ofta att, om tredje ojäfvig person bjuder till att förmedla, så afplanas snarare den uppkomna misshälligheten; så också stater emellan. Der är den främsta utvägen, näst de vanliga direkta underhandlingarne, den att anlita en tredje part såsom medlare, att förvissa sig om dennes bona officialat. tjänst som erbjuds av tredje part. Att så förfara är ännu mera icke blott en prin|537|cip, som enhvar kan på förnuftigt sätt komma till. Det finnes ett uttalande i detta syfte från den i så många hänseenden celebra Pariser kongressen år 1856. Der nedlades till protokollet den 14 April följande förklaring: ”de fullmäktige tveka icke att i deras regeringars namn uttrycka den önskan, att de stater, emellan hvilka en allvarsam misshällighet uppkommer, måtte innan de vädja till vapnen, såvidt möjligheten det medgifver, påkalla en vänskaplig makts bemedling.” En så riktig sats, som denna, för hvilken dessutom ur historien kan åberopas fakta till stöd, hade hellre bort uttryckas såsom makternas beslut, än såsom|538| en önskan. Men det har icke sällan händt att en folkrättslig princip banat sig väg till positivt uttryck genom att först framhållas såsom önskvärd. En del författare i folkrätten gå så långt, att de anse att en neutral makt, som finner miss hällighet uppkomma emellan tvänne andra, bör betrakta det såsom sin skyldighet att erbjuda sin bemedling. Andra författare åter vilja helt och hållet förneka en sådan skyldighet. Det ena likasom det andra torde vara en ytterlighet. Det måste bero på förhållandena, huruvida en stat skall anse sig böra opåkallad söka att medla emellan tvänne stater. Öfverhutvud taget bör en stat icke utöfva påtryck|539|ning på andra staters angelägenheter, men å andra sidan, i fall det är fara att krig kunde uppkomma emellan tvänne stater, så måste äfven den nära liggande staten finna sina intressen stå på spel. Det är icke endast de krigförande, som lida genom kriget, det är äfven alla de andra, hvilkas samfärdsel afbrytes. Således måste en stat, som finner att krig skall utbryta, pröfva det vara af sitt eget intresse betingadt att söka medla, och å andra sidan fordrar omtanken om Statens egen värdighet att alldeles icke försöka en bemedling, derest det kan förut ses att den med förakt tillbakavisas.

|540|

Hvad jag nu anfört, hänför sig påtagligen till de fall, då en stat skulle sjelfmant erbjuda sin bemedling. Andra fall äro åter de, när de två tvistande staterna begära den tredje statens bemedling. I sådana fall bör den icke undandraga sig. Det gäller härvid att bestämdt skilja emellan bemedling eller mediation och skiljedom eller arbitrage. Det senare är ett bestämdt och bindande utslag, då deremot mediation blott afser att söka åstadkomma en godvillig förlikning. Det är ett från ojäfvigt håll tillkommet tillskott till sjelfva underhandlingen. Jag vill bevisa detta genom ett exempel. Emellan Spanien och Marokko hade en längre tid ett|541| spändt förhållande varit rådande, till följd deraf att marokkanska stråtröfvare ständigt oroade Ceuta, hvilka brott marokkanska regeringen icke hindrade. Spanien reklamerade då upprättelse derför, och år 1844 var ett krig nära att utbryta till följd deraf. England och Frankrike, som befarade att kriget kunde medföra skada för deras handel, erbjödo sig då att såsom skiljedomare afgöra tvisten dem emellan. Detta anbud afböjde spanska regeringens, förklarande att här icke var någon tvifvelaktig princip i fråga; här förefans tydligen kränkning af Spaniens rätt, och gällde det endast att komma till resultat angående upprät|542|telsen derför. Då ändrade England sitt anbud och erbjöd sig blott att förmedla för utverkande af upprättelse. Härå antogs anbudet och ledde till uppgörelse samt kriget undveks.

Medlaren uppträder icke med auktoritet, afgifver icke något bindande utslag; han söker blott att biträda vid underhandlingen derhän, att de tvistande måtte komma till godvillig uppgörelse. Medlaren, som naturligtvis måste vara neutral i sjelfva tvistefrågan, ikläder sig icke heller några garantier för att den uppgörelse, som kommer till stånd, skall blifva verkligen uppfyld. Det förekommer ännu ganska ofta slik bemedling, än uti vigtigare, än uti|543| smärre frågor, men en större betydelse för det internationella rättstillståndets utveckling har dock den form af fredlig uppgörelse, som benämnes arbitrage eller uppgörelse enligt skiljedom. Det händer att tvänne stater icke kunna blifva ense uti en mellanvarande fråga, men de äro likväl ense uti en vigtig punkt, nämligen att icke låta vapen afgöra om hvem som har rätt. Då vända de sig till en skiljedomstol och måste sålunda vara på förhand ense om att underkasta sig skiljedomstolens utslag. Vi veta ju från det privaträttsliga området huru ofta det kan inträffa, att tvistande parter äro fullt öfvertygade om att hvardera har rätt. Sådant|544| kan också stater emellan ega rum. Det gäller då icke att nödvändigtvis hvardera för sig skall anse den andras yrkande vara en rättskränkning. Det finnes likasom på hvardera hållet en förutsättning af möjligheten att en ojäfvig pröfning af de tvistandes anspråk skulle leda till att icke till erkänna den ena, utan den andra rätt i frågan. Det är derför icke heller i sådana fall något intrång på staternas värdighet att förklara sig åtnöjas med den dom, som skiljedomstolen kan fälla. Sådan skiljedomstols uppgift kan vara mera eller mindre begränsad. Den är mera begränsad, om det t. ex, blott gäller att|545| stadga beloppet af en skadeersättning, sedan staterna redan eljest äro ense om, hvem som skall betala den. Uppgiften är vidsträcktare, om sjelfva rättsfrågan underställes deras pröfning, när det gäller att icke blott få arbitratio, utan äfven arbitrium, d. v. s. afgörande om hvilkendera som har rätt.

Den frågan huru en international skiljedomstol bör vara sammansatt har icke ännu blifvit genom traktat reglerad. Folkrättens historie visar att man härvid förfarit ganska olika. Det var mycket vanligt ännu uti närmast föregående decennier, att man hänvande sig till någon regerande person, som åtnjöt förtroende för opartiskhet. Så t. ex.|546| var Belgiens dåvarande konung Leopold Itillagt av utgivaren († 1865), känd för sin vidsträckta insigt och lugna moderation, jemte det han var regent i en ständigt neutral stat och stod utom misshälligheternas sfär. Stundom har man också vädjat till någon hög politisk auktoritet (t. ex. senaten i Hamburg), eller till högsta domstolen i ett land. I nyaste tid tyckes man inslå den vägen att till detta uppdrag utse privata personer, isynnerhet jurister. Detta att vända sig till erkändt framstående rättslärde från neutralt land bör hafva den garantin med sig, att dessa för sitt eget anseendes skuld måste egna frågan all omsorg. Det remarkablaste exempel på en skiljedomstol, sådan som|547| jag senast antydde, var den uti Genève år 1871, angående den såkallade Alabama-frågan, som utagerades emellan England och Förenta Staterna. Denna skiljedomstol var sammansatt så, att hvardera parten utsåg en medlem, konungen af Italien, schweitziska förbundet och konungen af Brasilien äfven en. Dessa afgåfvo ett domslut, enligt hvilket Brittannien fick betala en stor summa i ersättning åt förenta staterna.

När en sådan kompromissrätt består icke af en person, utan af ett kollegium, så är det naturligtvis enkel röstpluralitet som afgör besluten. För öfrigt har man blifvit ense inom teorin och praxis,|548| att sådana kompromisser böra vid frågans behandling tillämpa allmänt erkända principer för det processuella, förfarandet öfverhufvud. Så t. ex. få de icke vägra att höra parterna, icke heller underlåta att afhöra vittnen, der sådana behöfves. Det ligger uti frågans natur, att det utslag, som kompromissrätten fäller, vare sig att kompromissen är sammansatt på det ena eller andra sättet, är bindande för parterna. Också har det förekommit allvarsamma reklamationer, när sådan åtlydnad har vägrats. Det var på 1840 talet en tvist emellan Förenta Staterna och Frankrike, som kallades 25 miljons|549| tvisten. Genom vädjande till skiljedomstol hade man blifvit ense om, att Frankrike skulle betala dessa 25 miljoner, men denna summa kunde icke af franska regeringen utanordnas utan att franska kamrarne gåfvo sitt samtycke. Der rådde för tillfället en strömning af missnöje emot utrikes ministern och deputerade kammaren vägrade denna summa. Amerikanska kabinettet hade emellertid utfärdat vexlar på summan, men dessa protesterades af franska staten, och det uppstod förvecklingar, deri äfven England inblandade sig, ty det vore att uppenbarligen trampa folk,|550| rättens helgd under fötterna. Vid följande session hade kammaren likväl lugnat sig och summan beviljades. – Jag ville framhålla detta såsom exempel på, att man icke får drifva gäck med skiljedomstols beslut. Det finnes dock undantag, då kompromiss-domar icke kunna följas, nämligen de fall, när domstolen icke förfarit såsom sig bort. Om den öfverskrider sin befogenhet och i sitt domslut inblandar saker, som icke varit föremål för tvisten, eller om den förfarit oredligt, om den låtit muta sig, eller om den åsidosätter alla behöriga rättegångsformeroriginal:, då har skiljedomstolen afvikt från de|551| för densamma gällande grunderna och gör sitt eget domslut ogiltigt. I sådana fall kunna icke staterna anse sig bundna af domstolen, ty den förutsättning, under hvilken de vädja till dess domslut, har icke blifvit fullgjord. Deremot får icke en stat derför, att han är missnöjd med domstolens förfarande, anse sig fritagen från uppfyllande af beslutet.

Hvad vidkommer tvistefrågor emellan stater som lefva i permanent förening med hvarandra och icke kunna komma i krig, utan att uppgifva föreningen, så gäller sådant internationel skiljedomstols förfarande, som uti sjelfva|552| förbundsfördraget är stadgadt, såsom fallet är i nordamerikanska och schweitziska förbundskonstitutionen. Hvad deremot vidkommer stater, som lefva i dynastisk union, så kan man icke tänka sig tvister slitna på annat sätt, än att den gemensamma regenten ställer sig såsom den ojäfviga skiljedomaren, likasom han på sätt och vis träder tillbaka för sin regentställning, när det gäller frågor emellan de båda staterna. Vi hafva emellan Finland och Ryssland exempel derpå i frågan om tullförhållandena. Finlands storfurste utfärdade på föredragning en författning uti ämnet, innehållande de allmänna grunderna och enahanda allmänna grun|553|der utfärdades för Ryssland. Men sedan heter det att, när det gäller att vidare utveckla dessa inbördes handelsrelationer och reglera dem, så är det öfverlemnat åt Finlands senats och ryska finansministerns afgörande. Skulle dessa åter icke kunna förena sig, så är det klart icke någon annan skiljedomstol kan finnas än staternas öfverhufvud.

De allmänna folkrättsliga kongresserna äro också ett slags utväg att komma till lösningen af tvistefrågor utan anlitande af krig. Nu är det visserligen vanligt, enligt hvad historien visat, att sådana kongresser sammanträdt efter afslutandet af krig, för att regle|554|ra de förhållanden, som kriget framkallat, sådana preliminära förhandlingar först blifvit slutförda, under förhållanden analoga med dem som nu ligga öfver oss. Dessa kongresser hafva dock också sammankallats under förloppet af ett krig. Så t. ex. hade den städse namnkunniga kongressen i Osnabrück och Münster, som slutade med westfaliska freden, arbetat i sexton år innan fredsslutet åstadkoms. Åtskilliga af de gamla kongresserna förlorade också mycket tid på pedantiskt, lärdt gräl. En del af författare, bland dem Travers hafva derföre helt och hållet förkastat kongresser och säga att de icke stifta något annat än ondt, der|555|vid särskilt anförande Wienerkongressen. Andra åter som Filimore opponera sig emot regenters deltagande i kongresser. Emellertid hafva dock kongresserna åstadkommit gagn. Så t. ex. hafva under detta sekel tvänne gånger allmänna kongresser emellan samtliga nord-och sydamerikanska stater egt rum för att bringa de internationella förhållanden i dessa två verldsdelar derhän, att man alltid skulle kunna lefva i fred med hvarandra. Visserligen har krig egt rum emellan dessa, mera dock de skilda konfederationsmedlemmarne inbördes emellan, än emellan de särskilda konfederationerna sjelf, och amerikanska|556| författare i folkrätten, bland hvilka det finnes ganska betydande, hafva betonat det stora gagn dessa kongresser medfört. Likaså kan man icke förneka att Pariser kongressen verkat rätt mycket godt, men någonting sådant som skiljedomstolar äro dessa kongresser naturligtvis icke. De äro deremot, kan man anse, en kombination af alla de tre normala formerna att på fredsväg komma till uppgörelse.

I våra dagar har en af de förnämsta författare på den offentliga rättens område, Bluntschli, mycket inverkat för utvecklingen af det internationella arbitragesystemet derhän, att det skulle blifva en bestående insti|557|tution. Många andra hafva jemväl deråt egnat sina arbeten och vi hafva för närvarande bestående ett särskildt institut för folkrättsliga frågors lösning. I den belgiska staden Gent samlas årligen en kongress af rättslärda från olika stater, för att efterhand åstadkomma en lagkodex i internationela frågor och tillika öfverlägga, huru ett internationalt tribunal för hela verlden borde vara sammansatt. Från den praktiska politikens ståndpunkt hör man ofta ännu en viss försmädlighet i tonen gentemot dessa vetenskapens försök, men det kan dock icke förnekas, att det allt oftare förekommande anlitande af skil|558|jedomstol i hithörande frågor vittnar om nyttan och användbarheten af desamma, och af enhvar, som opartiskt vill bedöma saken, måste det medgifvas att många flere punkter skulle hafva kunnat komma till en fredlig lösning, derest en internationel tribunal skulle hafva funnits.

Också finnes det noga taget tvänne högst olika sfärer af internationella tvister. Det är jemförelsevis ett fåtal, som är af den beskaffenhet, att hela nationalkänslan uppröres af den främmande statens tilltag, så att det likasom icke kan finna annat val, än att med blod aftvå skymfen. Sådana situationer finnas och komma att i långva|559|riga tider göra kriget nödvändigt; men dessa äro sällan förekommande fall. Det stora flertalet internationela rättskränkningar griper icke så djupt in i nationens heder, att det icke vore möjligt att underkasta sig en skiljedomstols afgörande, hellre än att lita på sin makt, och derför kan man hoppas att detta internationela instituts bemödanden skola leda till resultat, åtminstone till en början med begränsning till dessa icke till den högsta politiken hörande internationella frågor.

Att ordna en permanent mellanfolklig skiljedomstol så, att hvarje stat kunde finna sig tryggad vid, att i valet af medlem|560|mar hafva äfven sin uppfattning om det rätta representerad, skulle väl icke möta så stora svårigheter; det svåraste är naturligtvis exekutionen af domslutet, derest den dömde staten icke godvilligt fogar sig deri, men om engång alla andra stater äro ense om att hvarje domsslut af den internationella tribunalen skall efterlefvas, så behöfves det ett jemförelsevis mindre mått af uppoffring från hvarje stats sida, för att gemensamt utöfva på den tredskande staten det nödvändiga tvång för förverkligande af den internationella rättsordningen i detta hänseende.

Allt det, som nu blifvit berördt, rör sig på området af god|561|villighet eller frivillighet, hvilket icke är detsamma som att vädja till tvång. Men nu kunna äfven tvångsåtgärder af staterna anlitas utan att vara detsamma som krig. Sådana åtgärder äro: retorsion, repressalier, embargo och blokad.

Med retorsion i den folkrättsliga terminologin förstår man en åtgärd, genom hvilken en stat, som blifvit kränkt af en annan stat, derigenom att denna underlåtit uppfyllandet af någon förbindelse, besvarar denna underlåtenhet genom att äfven å sin sida icke fullgöra förbindelsen. Det är ännu den lindrigaste formen af ensidig tvångsåtgärd, om en stat begagnar sig af sin|562| suveräna makt att inom sig förklara, att den eller den förmånen, som en annan stat har, är slut, eftersom den andra staten vägrar oss den oss fördragsvis tillkommande förmånen. Det är lika emot lika på ett område, der ännu icke den starkaste irritation kan behöfva följa derpå. Det visar sig ofta att när tvänne stater sålunda likasom visa tänderna åt hvarandra, så lugna de sig och underhandla ånyo, huru dessa tvistiga förmåner eller ömsesidiga förbindelser böra omställas, för att blifva fullgjorda.

Repressalier äro redan en åtgärd af mera ingripande slag. På gränsen emellan retorsion|563| och repressalier kan man ställa det att, när en stat t. ex. visar sin ovilja emot en stat genom att ofantligt stegra tullsatser och hamnumgälder eller dylikt, den förorättade tillgriper enahanda åtgärder och försvårar äfven å sin sida handeln för den andra staten. Repressalier af allvarsammare slag är det, om en stat bemäktigar sig en stats egendom eller undersåtar för att sålunda sjelf taga sig upprättelse för en verklig eller förment kränkning af enahanda slag. Uti historiska framställningar om krig finner man talas om repressalier af den ena armén emot den andra. Det är dock ett annat slag af repressalier, då en armé tillåter|564| sig grymheter och den andra tror sig vara berättigad att utöfva likadant för att kräfva upprättelse. Dit kan också höra det, att just slå embargo på fartyg af den kränkande staten, som befinna sig i den kränkta statens hamnar. Detta var mycket brukligt förut.

Äfven blokad under fredstid förekommer. Så t. ex. hände ännu år 1860, att England plötsligen företog sig att blokera Rio Janeiro. Ett engelskt fartyg hade lidit skeppsbrott på brasilianska kusten och en del gods och manskapets lik befunnos uppvräkta på stranden. Engelska konsuln påstod då, att kustbefolkningen hade dödat manskapet och bemäktigat sig godset samt|565| gjorde anspråk på upprättelse. Då detta vägrades, skickade engelska regeringen genast sin flotta att blokera hamnen i Rio Janeiro. Deremot gjordes allvarliga protester af brasilianska ministern i London, hvilket slutade med att han begärde sin pass och lemnade London samt afbröt relationerna med England. I tre års tid voro dessa afbrutna, tilldess en annan uppsättning af parlamentet erkände att England hade orätt.

Dessa tvångsåtgärder måste betraktas såsom förkastliga, derest de äro ett rent initiativ från den staten, som anlitar dem. Det är endast derest det befinnes, att en liten rättskränkning af en stat lämpligast kan motas genom|566| likartade åtgärder och tvång, som sådana åtgärder kunna folkrättsligen försvaras. Också kunna möjligen slika tvångsåtgärder leda till en uppgörelse utan krig, ehuru de visserligen också ovarsamt handhafda kunna frammana krig. Det är endast efter satsen: lika mot lika, för att tvinga en stat att afstå från begagnande af våld, som det slags åtgärder, som repressalier, blokad och dylikt, må erkännas berättigade. Städse måste dock vädjandet till skiljedomstol vara rigtigare, men detta förutsätter att de båda tvistande redan blifvit ense om den punkten, att låta skiljedomstol afgöra. Till de ofvan an|567|förda exemplen på sådana tvångsåtgärders användande under fredstid ber jag att få från det icke så ringa förråd af sådana åtgärder anföra ännu några exempel. År 1848 kort efter det de inre oroligheterna egt rum i Grekland, särskildt i Athén, framställde engelska regeringen stränga upprättelse-och ersättningsanspråk emot den grekiska regeringen dels för att några matroser från engelska krigsfartyg skulle blifvit skymfade af grekiska marinsoldater, dels för att brittiska undersåtar lidit i anseende till sin förmögenhet. Mest hvälfde sig frågan om en man Don Pacifico, som icke var mera engelsman än att han var|568| född i Gibraltar. Han påstod sig hafva blifvit beröfvad värdepapper till några och tjugotusen punds belopp. Grekiska regeringen protesterade att den vore skyldig att ersätta det, då han bort vända sig till grekisk domstol och der bort söka upprättelse. England, som för tillfället hade en stor eskader i medelhafvet, skickade den att blokera grekiska hamnar och kapa grekiska fartyg. Grekiska regeringen protesterade deremot, väl vetande att den var den svagare parten, men anseende att det icke var med dess ära förenligt att gifva efter. Frankrike erbjöd sig att bemedla och der under upphörde denna blokad, men så snart det förspordes|569| att franska förmedlingen ledde till att Englands anspråk icke skulle kunna erkännas för berättigade, påbegynte amiralen sina fientligheter ånyo. Då återkallade Frankrike sitt sändebud från London, förklarande sig hafva blifvit kränkt i sitt anseende, derigenom att man, oaktadt dess bemedling, vidtog våldsåtgärder. Då gaf England efter och resultatet var att saken öfverlemnades åt en portugisisk domstol, som bragte i dagen att den omtvistade summan utgjorde endast 150 pund sterling. Det väckte emellertid allmän ovilja hos de andra europeiska staterna, och bland annat afläts af Ryssland en not till|570| England, deri det heter att det kunde synas tvifvelaktigt hvilket emottagande denna not komme att röna, men Ryssland kan icke underlåta att fråga, huruvida det var Brittaniens afsigt att söka introducera inom folkrätten den regeln, att den starkare icke behöfver respektera den svagares rätt. Times yttrade, att detta satiriska aktstycke tyvärr var fullkomligt berättigadt. Då blef engelska parlamentet uppmärksamgjordt och gjorde opposition emot lord Palmerstons tillvägagående.

Utvägen att lägga embargo på, d. v. s. taga till fånga en makts fartyg, har jemväl såsom tvångsåtgärd i fredstid|571| användts af Frankrike år 1831, då alla portugisiska fartyg togos i beslag för att tilltvinga sig gehör i afseende å infanten Don Miguel [...]oläslig/saknad text


Den engelska flottans nyligen skedda infart i Marmora sjön måste också betraktas såsom en tvångsåtgärd utanför kriget, för att skaffa eftertryck åt de erinringar, som Brittanien anser sig kunna göra gällande emot den preliminära freden i San Stefano. Det är icke en verklig blokad, men det är en tydligare blokering än om engelska flottan skulle stannat qvar i Darda|572|nellerna. Det är vidare en öfverträdelse af Pariser fördraget, som stadgar, att icke krigsfartyg få intränga i Dardanellerna. Hvad särskilt embargo vidkommer, så har man nu mera utmönstrat slik åtgärd såsom oberättigad, enär den helt och hållet hänvänder sig till privat egendom, och har man åtminstone lyckats få så mycket inrymdt åt en rättslig uppfattning, att, derest embargo sker, dessa enskilda, som derigenom kunna lida, böra hållas skadeslösa.


|573|

När alla de fredliga utvägarne strandat, när sådana tvångsåtgärder icke heller leda till en eftergift, der den är påkallad, eller upprättelse, der den är rättsligen betingad, så uppträder vanligtvis då tvisten staterna emellan såsom krig. En hufvudafdelning inom folkrätten är derföre den som redogör för folkrätten under krig, för krigets rätt, som den stundom kallas. Vi känna alla den gamla satsen ”inter arma silent legeslat. bland vapen tystnar lagarna, och man kunde således säga att när engång krig utbryter, då är folkrätten, det rättsliga förhållandet emellan nationerna slut, då är dess talan förstum|574|mat, ty krig är ju detta att staterna ställa sig utanför rättsordningens kraf på våldets grund. När kriget rasar, så höras icke mera de röster, som för nationen och individen oaflåtligen framhålla, hvad rätt och rättvisa bjuder och som tidehvarf efter tidehvarf utvecklas till en mera upphöjd rättskänsla och erhålla bindande uttryck. Men det är dock icke så och kan icke vara så, att för folkrättens granskning af rättsförhållandena emellan nationerna alla uppgifter voro stängda, såsnart krig inträffar. Oaktadt din karaktär af rättsvidrigt våld, har dock krig äfven många likhetspunkter med rättskollision och tvångsåtgärder inom staten,|575| der lagen dock helt annorlunda kan upprätthållas än staterna emellan. Vi veta huru t. ex. dråp begånget till följd af en från moralisk, om också icke från laglig synpunkt ädel hämndkänsla, äfven af domstolen ofta bedömes såsom med synnerligen förmildrande omständigheter förenadt. Vi veta huruledes envig, ehuru uti de allra flesta staters lagar längesedan utdömdt dock inom många nationer fortfar att vara en form, till hvilken man vädjar vid tvister, som icke kunna af domstol pröfvas, och huruledes det allmänna rättsmedvetandet icke absolut förkastar denna brutala form att slita|576| rättskollisioner. Vi veta ock, huruledes äfven sjelfva lagen medgifver våldsåtgärder såsom nödvärn. Å andra sidan så finna vi inom staterna konflikter likartade med krig, stundom förekomma, t. ex. uppror. Det är långt ifrån att historien skulle brutit stafven öfver hvarje uppror såsom en rättsvidrig handling; det kan vara, så lagstridigt det än är, en yttersta utväg, ultima ratio, emot maktinnehafvarnes rättskränkning, och likaså å andra sidan kan äfven i en stat med tillbörlig rättsordning och exekutiv makt rättskränkning af enskilda och folkskockningar antaga de proportioner, att staten emot|577| dessa egna medborgare måste använda militäriskt våld. Alla dessa slag af våldshandlingar äro ju med afseende å handlingens materiella beskaffenhet, om man icke har afseende på deras orsaker och ändamål, likartade med brott. Hvarje gång polisen häktar en person, så begår polisen när man blott ser på handlingens yttre beskaffenhet, en åtgärd, som uti lagen är bestraffad. Om enskild person, utan detta bemyndigande af staten, häktar en enskild person, så begår han brott på individens frihet. För det rättas förverkligande kan det således icke undvaras att använda tvång eller våld, och det uti|578| många olika former. Inom staten har lagen sjelf föreskrifvit, hvad för slags tvång skall användas, och när detta är rätt. Då detta icke kan undvaras inom staten, hvars alla medlemmar dock inbördes i förhållande till den offentliga makten stå uti helt annat intimt förhållande och hafva enahanda traditioner bakom sig, än hvad fallet är emellan skilda nationer, hvarför skulle man då kunna framställa det påstående, att alla våldsåtgärder staterna emellan äro rättskränkning, och att man icke kan tala om en bestående folkrätt sålänge krig uppträder? Men likasom rättsstaterna sträfva att|579| inom sig minska behöfligheten af tvångsåtgärder, och rättsordningen inom staten för det med sig, att allt färre och färre individer uppträda, som vilja använda egenhands rätt, utan tryggt lita till den etablerade rättsordningen, likaså måste man uti den internationella rätten finna, och man finner i sjelfva verket, den om också långsamt utvecklas derhän, att detta våldsamma sätt, som kriget innebär, endast uti ytterliga fall anlitas. Ju bättre rättstillståndet inom en stat är, desto sällsyntare undantagsfall är det, när ett extrajudicielt tillvägagående från myndigheternas sida kan ifrå|580|gakomma; ju mera stadgad rättsordningen emellan nationerna blifvit, desto sällsyntare skall ock detta extrajudiciella medel, kriget, blifva. Historiens lärdom och rättsutvecklingen berättiga till denna slutsats om vi också icke se mycket deraf ännu i våra dagar förverkligadt. –

Definitionen på krig i folkrätten är mycket enkel. Krig eger rum, när tvänne stater eller grupper af stater använda vapenmakt emot hvarandra. Här anser jag mig böra strax påpeka skilnaden emellan krig och uppror. För att begreppet uppror skall vara riktigt användt, förutses att icke tvänne stater stå i fejd emot hvarandra, utan|581| tvänne partier inom samma stat. Från ensidig synpunkt har man under serien af de italienska frihetskrigen förblandat begreppen krig och uppror. Krigen uti Polen åren 1830 och 1861 hafva också ofta nog benämnts uppror. Den omständighet, att Polen hade gemensam regent med Ryssland, gaf naturligtvis åt dessa krig karaktären af uppror emot samma regent, men å andra sidan var Polen en med Ryssland förenad stat, och derför hade detta krig tillika en karaktär af krig emot sjelfva föreningen med Ryssland. Termen upprorskrig torde dock varit rigtigare än blott uppror eller blott krig. Det var en|582| nation, som ville värja sin sjelfständiga existens såsom stat. Huruvida densamma gifvit anledning till att rättsligen förklaras hafva förverkat denna ställ ning, det hör icke hit. Det är en historisk fråga. Men Polen var förenadt enligt Wiener traktaten såsom stat med Ryssland, och derföre voro de krigiska handlingarne från Polens sida icke uppror i mening af undersåtarnes uppror emot sitt lagliga öfverhufvud.

Hvarje krig, utan afseende på dess orsaker eller ändamål, är en faktisk process i folklifvet, en kraftyttring för det ena eller andra ändamålet. Det afbryter de internationella förhållandena, och det blir alltid|583| tvifvelaktigt när kriget i och för sig har en rättslig natur, men städse har kriget rättsliga påföljder. Alla krig framträda i denna våldsamma form, der menniskolif offras och olycka och ruin frammanas i vida kretsar. Likväl kunna icke alla krig betraktas ur rättslig synpunkt såsom likartade, det finnes rättmätiga krig och orättmätiga. Naturligtvis om uti ett krig den ena parten måste erkännas uppträda rättmätigt, så är korollariet deraf, att den andra uppträder orättmätigt. Det kan också finnas krig, der det icke kan utan vidare afgöras på hvems sida rätt eller orätt ligger. En tvist om rättsprin|584|ciper, om ett rättmätigt politiskt system har icke alltid a priorilat. av det förra tydliga normer att förete, enligt hvilka det kunde bedömas, på hvems sida rätten ligger, lika litet som öfverhufvudtaget krigets resultat, seger eller nederlag, afgör på hvems sida det rätta befinner sig. Ej heller kan man ju anse det uti en duell emellan enskilda vara en gifven sak, att den, som såras eller dödas, hade orätt. Krigets rättmätighet beror naturligtvis på orsaken för detsamma och ändamålet. dermed. Man kan såsom allmän sats uppställa detta, att kriget är rättmätigast när detsamma såsom beväpnad sjelfhjelp är begrundadt i folk|585|rätten, och orättvist, om det strider emot folkrätten. Denna sats är dock för allmän för att ensam vara tillräcklig i detta ämne. Hvad man obetingadt kan förklara, är, att när krig är nödvärn, så är det berättigadt redan ur sjelfva rättsbegreppet och särskildt sedan ur analogin med de enskilda staternas lagstiftning. Att försvara sig emot ett gjordt angrepp är för hvarje stat icke blott berättigadt, utan nödvändigt, om staten icke vill uppgifva sin tillvaro såsom stat, således sitt lif. Och uti möjligheten af angrepp från hvilken stat som helst ligger åter nödvändigheten för hvarje stat, som|586| icke öfvergifvit tron på sin framtid, att äfven upprätthålla ett försvars väsende. Man anser krig vara rättmätiga äfven när staten varit föremål för en svår, allvarsam rättskränkning, för hvilken äskad upprättelse icke erhållits, och som skulle, derest det lemnades derhän, häfta vid statens anseende eller vid möjligheten för densamma att såsom sjelfständig stat vidare bestå. Att till följd af sådan rättskränkning gripa till krig är icke detsamma, som att afvisa ett krigiskt anfall, och dock har det icke derför karaktär af spontant anfallskrig. Man har slutligen inom folkrätten uppställt den satsen, att, när den allmänna rättsordningen, när heliga och|587| dyrbara rättsprinciper öfverhufvud våldföras af annan stat, så är en stat berättigad att genom krigets straff annullera en sådan rättskränkning. För min del vill jag icke förneka denna sats, men tror mig dock böra fästa uppmärksamheten vid, att den kan medföra våda i tolkningen. Om en stat när som helst finner sig kunna uppträda såsom domare öfver, huruvida en annan stat har kränkt dyrbara rättsprinciper eller icke, och derför bör tuktas så medför detta lätteligen fara af öfvergrepp under berättigandets täckmantel. Derför plägar också nutidens folkrätts utveckling gå ut på att uti sådana fall|588| gemensam öfverläggning om saken de skilda staterna emellan bör ega rum, och bestraffandet af den rättskränkande staten ske för gemensam räkning, och utan något annat syftemål än att vinna garanti emot vidare störingar af allmän erkänd rätt. Endast så har den karaktären att vara likasom en exekution af den allmänna rättskänslan.

Bland slika orsaker till krig vill jag särskilt erinra om att, när emot någon viss religions utöfvare grym förföljelse utöfvas, sådant icke kan betraktas såsom en så helt och hållet inre angelägenhet inom den stat, der slikt våld egt rum, att icke de stater, hvilka eljest genom sin lag|589|stiftning hägna vare sig fri religionsöfning öfverhufvud eller den förföljda kyrkan, skulle sakna anledning att, om också med krigets tvång, bereda ett rättsligt tillstånd åt dessa trosförvandter; men den gemensamma aktionen från flere staters sida, måste påtagligen dervid vara rigtigare, än att en stat uppträder, och gör en enda stat det, så går den utöfver målet såsnart den vill genom kriget ernå mera än garanti för den trosfrihet som blifvit kränkt. Det har af åtskilliga af de bästa tänkare i folkrätten framhållits, att historiskt gifna förhållanden icke kunna påräkna en så absolut respekt, att det nödvändigtvis|590| skulle betraktas såsom orättmätigt krig, om en nation sökte förändra sådana förhållanden. Det kan genom maktöfvergrepp, genom eröfringskrig genom slika absolutistiska hänsynslösa kongressers beslut, som Wiener kongressen, tillskapas statsterritorier på grund af dynastiska pretensioner och annat sådant som icke har rot i de folks utveckling, som blifvit föremål för sådan reglering, och då kommer det förr eller senare en tidpunkt, då de af sådan reglering berörda nationerna finna det vara af en nödvändighet för sig att få dessa historiskt gifna förhållanden aflägsnade. Den italienska kampen emot Österrike och emot|591| småtyraniet, som till stöd för sin rättmätighet dels hade äldre tiders splittring inom Italien, men hufvudsakligen Wiener kongressen, kan aldrig från rättslig synpunkt betraktas vara orättmätigt krig derför att den gick ut på att förinta vissa historiskt gifna förhållanden.

Hvad som också med skäl blifvit framhållet, är att å andra sidan det såkallade statsintresset, i den mening detta ord ofta inom diplomatin begagnas, icke nödvändigtvis är en berättigad krigsorsak. Med statsintresse kan man förstå utsigten att, vinna ökade fördelar för staten genom att förstora dess område, vidga|592| dess makt och intlytande. Sådana utsigter berättiga icke krigets våld. Då har kriget karaktären af maktlystnad, af eröfringspolitik. Än mindre kan det medgifvas, att denna i så många hänseenden förfärliga evolution, som ett krig utgör, skulle vara berättigad att anlita för erhållande af satisfaktion för småaktiga ömtåligheter. Förut när den högre politiken helt och hållet låg uti regenternas eller ärelystna statsmäns och gunstlingars händer, så uppkom icke sällan krig blott för att misshälligheter dem emellan hade egt rum och nationerna fingo sitta emellan. Ju mera det konstitutionelt representativa stats|593|skicket vunnit rotfäste, dessmera har det aflägsnat möjligheten af krig för sådana småaktiga orsaker och likväl kan man icke säga, att historien skulle visa, att endast hos regenterna eller ärelystna statsmän en småaktig uppfattning funnits; det finnes äfven en egenskap, som benämnes chauvinism och består uti en exclusiv hätskhet emot främmande folk, en lust att nedsätta allt, som icke hör till den egna nationen, och som derföre framkallar afund folken emellan. Den är en uti politikens annaler rätt sorglig egenskap. Den har ofta fört till krig, liknande de äldre mera barbariska tidernas ras|594| krig. Svårt skall det alltid blifva att afgöra hvem som har rätt, om krig uppkommit till följd af hvad man i dagligt tal kallar gammalt groll. Man ser att stundom krigsorsaken efterhand jäsa upp till stora dimensioner och slutligen döförat slås till för vidare underhandlingar för att utreda den trassliga härfvan, och det bryter ut ett krig, hvars orsak måste sökas långt tillbaka i tiden, om också dess förevändning ligger i de nyaste konflikterna. Sådana jäsningsämnen alstras af folkens internationella beröring och isynnerhet af vissa politiska system, såsom t. ex. heliga allianssystemet och derefter|595| det såkallade stormaktssystemet. När det drifvit vissa staters anspråk på inflytande till den svindlande höjd, att man icke mera kan möta det efter vanlig måttstock, så är inre samverkan emellan staterna omöjlig och en strid uppkommer, som måste medföra ändring i systemet. –

Frågan om den rätta uppfattningen af kriget är af den vigt inom de politiska studierna, att jag anser det vara min pligt att icke blott framställa min egen åsigt i ämnet, utan också redogöra för några af de olika uppfattningar, som inom den hithörande litteraturen stå att finna.

Det är icke något nytt spörsmål, detta, huruvida kriget öfverhufvud kan ur rättslig synpunkt godkännas. Går|596| man tillbaka till kyrkofäderna, de första författarne inom den kristna kyrkan, så finner man hos de flesta af dem ett afgjordt fördömande af kriget. Det framställes såsom stående i bjert motsats till kristendomens anda och läror samt derför förkastligt. De första kristna, hvilka det skulle åligga att i sin tillika innehafvande egenskap af romerska medborgare gå i fält, föredrogo att rymma från fanorna för att icke komma i strid med hvad de ansågo vara sin pligt såsom kristna, och ledo naturligtvis straff derför. Ännu bland senare författare finner man samma uppfattning; så t. ex. har engelsmannen Wildman yttrat, att, om en stat, oaktadt allt det moraliska ogillande, som mötes från andra staters sida, attackerar en stat, så bör detta onda bäras med resignation.|597| Hans uppfattning är således den, att en stat bör låta sig tuktas och möjligen förintas af en annan stat blott för att icke behöfva tillgripa den okristliga utväg till försvar, som kriget utgör. Alla representanterna för det kyrkliga hafva dock icke uppfattat kriget på sådant sätt. Luther yttrade sig helt annorlunda på sitt kärnfulla språk. Det finnes uti en af hans politiska skrifter följande strof. ”Att man nu skrifver och säger mycket, hvilken stor plåga kriget är o. s. v.”


|599|

Sådan, var Luthers uppfattning om krigareyrket från kristlig synpunkt betraktadt, och det är allt skäl att i sammanhang härmed framhålla dessa olika åsigter i moraliskt hänseende, som i nyaste tider hafva anförts. En del vilja framförallt se den ena sidan af saken och göra såsom argument emot kriget gällande, att det undergräfver god sed, att en krigisk anda fostrar djuptgående moralisk störing i samhället. Luther var såsom synes af annan uppfattning; men också efter honom har med skäl påpekats, huruledes snart sagdt hvarje krets af mensklig verksamhet kan leda äfven till dåliga konseqvenser. Handeln t. ex., som är en för menskligheten så oumbärlig förrättning och som är en af de mägtigaste häfstänger för civilisationen, alstrar dock från sig vinstbegär, egennytta och bedrägeri emot|600| medmenniskor. Dock kan man icke påstå, att handeln derför vore förkastlig, och om kriget äfven har dåliga följder med sig, så framkallar det äfven stora och ädla dygder genom patriotismens upplågande, som alltid höjer nationerna och individerna. Också föreligger från alla tider faktiska bevis derför, att mensklighetens ädlaste män icke fattat kriget blott såsom en serie af rättskränkningar och förvillelser. Sång och saga hafva hos alla folk upphöjt högst deras nationalhjeltar. Meiseln och penseln ser fortfarande i dem sina värdigaste gestalter, och sällan, om någonsin, torde det hafva händt, att ett folk kämpat sig igenom en befrielsestrid utan att utgå förädladt från densamma. Att beröra äfven denna sida af saken, nämligen krigets moraliska betydelse och inverkan, är derför af nöden äfven i en folkrättslig framställning af saken, emedan om kriget,|601| skärskådadt med hänsyn till individerna och sina moraliska verkningar öfverhufvud, vore förkastligt, man svårligen skulle kunna godkänna detsamma såsom ett berättigadt medel till slitandet af internationella tvister. Det är så mycket vigtigare, att vid det folkrättsliga politiska bedömandet af kriget hafva hänsyn till äfven detta förhållande till de enskilda och moralen, som staten, för hvars skull kriget föres, aldrig bör betraktas såsom en sådan allt absorberande Molock, för hvars skull de enskilda borde åtaga sig äfven hvad orätt och omoraliskt är. Sist och slutligen hänför sig dock all rätt till menskliga individer, och hvad som ur sant mensklig synpunkt skulle vara för rättskänslan förkastligt, skall aldrig kunna upphöjas till rätt derför att det är ett medel för staternas intressen. Rättsordningen i dess helhet betraktad kan och får icke fö|602|rete sådana kontraster, som att det, som är rätt för staten, vore orätt för individen, eller tvärtom. Men det är också blott för en ytlig betraktelse, som verkliga kontraster härutinnan ega rum; det är folkmedvetandet som i alla tider gifvit berättigande att påstå det kriget och utöfvandet af krigareyrket icke är brottsligt eller omoraliskt. För den rättsvetenskapliga granskningen gäller det derför, att kunna skilja emellan berättigadt och oberättigadt krig, men icke att förklara kriget i och för sig och under alla förhållanden såsom någonting rättsvidrigt. En sådan förklaring vore ohistorisk, då alla tider igenom krigets bragder uppburits af folkmedvetandet och de ädlaste tänkare och skalder stält dessa bragder högt.

Just denna omständighet att kriget så bjert skiljer sig från all annan aktion af det slag, som är föremål för|603| rättsliga betraktelser gör det behöfligt att skärskåda detsamma från mer än en synpunkt blott. Men jag tror mig böra anföra några rättslärdes åsigter om kriget från rättslig synpunkt. Montesqieu bedömde saken från rent juridisk synpunkt. ”Staternas lif är likasom menniskornas. Dessa hafva rätt att döda andra för att försvara sig sjelfva. Staterna hafva rätt att föra krig för att bevara sig sjelfva. I det förra fallet har jag rätt att döda, emedan mitt lif tillhör mig med lika berättigande som dens lif, hvilken angriper mig, tillhör honom. Likaså gör en stat krig, emedan dess sjelfbevarande är berättigadt, likasom hvarje annans. Krigets rätt härflyter från nödvändigheten och från den strängaste rättvisa.” – Wheaton, den amerikanska författaren i folkrätt, hvars arbeten äro mycket anlitade i praktiska frågor, och som i sin framställning i allmänhet afhållit sig|604| från allt spekulativt förfarande och såvidt möjligt blott sökt uttryck åt hvad som i praktiken eger rum, yttrar härom: ”de sjelfständiga samhällen, som benämnas stater, erkänna ingen gemensam domare med undantag af sådana, som genom speciella konventioner konstitueras till skiljedomare. Den lag, som styrer staterna, eller hvilken de erkänna såsom sådan, saknar den positiva sanktion, som omgifver hvarje nations borgerliga lag. Hvarje stat har sålunda rätt att anlita styrkan såsom enda medel för att få upprättelse för de kränkningar han lidit, likasom de enskilda skulle hafva rätt att anlita styrkan, om de icke vore underkastade det borgerliga samhällets lagar.” Och han tillägger: ”hvarje stat har likaså rätt att sjelf bedöma arten och vidden af de kränkningar, som kunna berättiga ett sådant reparationsmedel som kriget.” Lieber, en|605| af Nord-Amerikas mest framstående rättslärda, som dog för några år sedan, ansåg kriget t. o. m. för nationerna kunna vara en mägtig häfstång för mensklig utveckling och andligt väl. Han påminner om Alexander den Stores krig, hvilket hade påföljden att Greklands fina bildning flyttades till en betydlig del af Asien. Han uttalar sig nästan med entusiasm om kriget, oaktadt han egnat sig och sina bästa skrifter åt den individuella friheten. Den stora franska juristen Portalis har på ett särdeles uttömmande och bevisande sätt sökt ådagalägga krigets nödvändighet och visat, huru det är oskiljaktigt från arten af mensklighetens utvecklings gång, der nya stater efterträda andra och tid efter annan de utlefvade måste falla för nya och friska. Filosofen Hegel bedömer kriget helt och hållet såsom en strid emellan idéer. Han anser att hvarje krig måste vara en kamp|606| emellan tvänne folk, af hvilka det ena representerar den nya sanningen, hvilken måste tränga fram och derför segrar, medan det andra folket uppbär en sanning, hvars giltighet är förgången och som derför måste dö. Detta är dock en uppfattning, som med skäl har en bismak af fatalism, då den liksom a priorilat. från den förra vill förklara att segern städse tillfäller den, som har rätt. Ortolan har också egnat denna fråga undersökning. Han framhåller, att staten icke får tveka att gripa till vapen i sådana stunder, då krig är enda medlet att upprätthålla sina misskända rättigheter. Underlåter staten detta, så rubbas dess ära och heder och det föranleder dess egen decadence. Han tillägger, att kriget icke heller alltid är ett ondt. Stundom är det enda läkemedlet mot inre olycka Det stärker karaktärerna, hvilka genom lång fred vanligen blifva förvekligade eller förderfvade. Det kan tjena till|607| att utbreda ädla idéer och framsteg. – Så uttalade sig denna stränga jurist. Den som finner något för mycket uti den färg, hvarmed Ortolan kläder sina tankar, kan gerna då åtminstone ansluta sig till engelsmannen Philimore, som medgifver krigets nödvändighet, men betraktar det såsom en beklagansvärd konseqvens af staternas depravation, likaväl som straffrätten inom staten är en följd af individernas depravation. Heffter, hvars arbete ännu allmänt begagnas såsom handbok, och som icke heller har gått ut på att vara banbrytare i ny riktning, men att återgifva det hittills gällande så korrekt som möjligt, kan man ställa med hänsyn till åsigterna om kriget ungefär emellan Ortolan och Philimore såsom ytterligheter. – Nekas kan icke att kriget, om också hos någon af de parter, som föranledt detsamma ofta vittnande om politisk depravation, likväl i sina verkningar|608| stundom är välgörande och helsobringande, likasom man från den oss närmast liggande historien tydligt kan skönja att frånvaron af försvarskrafter och hjeltemod skulle varit vida förderfligare än den kamp, som med hängifvenhet fördes år 1808. Om Finlands förening med Ryssland hade egt rum icke under intrycket af ett kraftigt och hängifvet försvar, utan under intrycket af försvarslöshet och likgiltighet för denna vigtiga uppgift att värna sig, då skulle det bland annat säkert icke komma i fråga att vid Finlands högskola några studier i statsrätt vore behöfliga, då skulle sannolikt denna provinsiella ställning, som följer den osjelfständiga undergifvenheten åt, hafva inträdt såsom en naturlig konseqvens af fredsslutet emellan Ryssland och Sverige. Jag påminner blott derom, att det icke är någon ny tanke jag framställer. Vi torde|609| redan mer än en gång haft anledning att finna det konstateradt, att 1808 års krig, oaktadt slutande med nederlag för Sverige, möjliggjorde den uppgörelse, som träffades i Borgå 1809, och man kan gå ett steg längre ännu hvad detta krigs verkningar vidkommer och säga, att, om det icke skulle hafva lefvat upp ånyo för ett senare slägte genom skaldens sång, så skulle icke den rörelse hafva uppstått inom nationen, som bragte vår konstitution åter från pappret till verkligheten.

Jag har vid anförandet af framstående författares åsigter om kriget hållit mig till dem, som äro att räkna till rättsvetenskapliga författare, och förbigår derför å ena sidan vissa filosofers drömmar om möjligheten att förverkliga en evig frid, likasom å andra sidan en del ifriga politikers framställning om kriget såsom nära nog mensklighe|610|tens högsta goda.

Vi kunna synes mig derför stanna vid denna definition: kriget är den konflikt emellan tvänne stater eller grupper af stater, då de använda vapenmagt för att göra sina anspråk gällande. Kriget är rättmätigt, när det är nödvändigt för att bevara statens tillvaro eller när ingen annan utväg mera står till buds. Såsom tillägg härtill vill jag ännu påpeka hvad jag senast yttrade, huruledes visserligen också sådana fejder förekomma om hvilka man icke kan påstå med bestämdhet, att de vore orättmätiga, och som dock icke äro att fullt subsumera under dessa tvänne hufvudarter, som jag anförde, nemligen dessa stora konflikter emellan nationerna, som likasom bilda vändpunkter i historien, då skenbarligen ofta våld och magtinflytande bryta sig emot hvarandra och måhända dock endast äro redskap för|611| småningom sig utvecklande idéer, hvilka sträfva till omgestaltning af det politiska systemet. Den, som uti 30 åra kriget t. ex. vill se endast ett eröfringskrig eller regenters magttäflan, skulle påtagligen taga miste. Det var ett religionskrig och derjemte ännu något mera, ett krig för att emancipera staten från kyrkan. Icke i alla sina skiften tydligen följande detta mål, har det dock lemnat ett sådant resultat och har varit ett sådant krig, som bildat vändpunkt i Europas historie. I hvarje fall måste man erkänna detta, att icke alltid samtiden kan fullt bedöma rättmätigheten af en stor konflikt emellan tvänne nationer, likasom det också saknas en folkrättslig domstol, som skulle hafva till uppgift att afgöra, hvem som har rätt i att använda våld. Det är verldshistorien som dömer.

|612|

Krigen framträda och benämnas på olika sätt. Man talar om försvars- och anfallskrig, om eröfrings-, successions-, religions-, inbördes-, frihets-, national-, interventionskrig o. s. v. När vi genomgå den folkrättsliga litteraturen, så finna vi att en del författare egnat sig åt att med omsorg uppställa distinktioner emellan dessa slag, dels af skäl att verklig olikhet existerar, dels emedan dessa namn i sjelfva verket mycket begagnas och det kan synas vara en folkrättens uppgift att närmare pröfva och definiera dessa termer. Andra åter säga att det är likgiltigt ur folkrättslig synpunkt, huru man kallar kriget; det rättsliga bedömandet beror på krigets orsak och ändamål och folkrätten sysselsätter sig hufvudsakligast med att åvägabringa ett visst iakttagande af rättslig begränsning i sjelfva krigets utöfvande.

Med hänsyn till krigets orsak och be|613|tydelse kan det förtjena att i korthet se på dessa olika termer som jag nyss anförde. Med försvarskrig betecknas naturligtvis just sådana krig, som enligt den definition, jag redan uppstälde, i främsta rummet måste tillerkännas giltighet. Det är nödvärnet och från äfven den mest formelt juridiska synpunkt måste det förklaras vara en rättmätig åtgärd.

Med skäl har det påpekats att man icke alltid kan tydligt skilja emellan försvars och anfallskrig. Det inträffar nämligen att en stat då den finner att dess granne väpnar sig och förbereder anfall emot densamma och att den kan blifva föremål för angrepp, just uti försvarets intresse finner sig manad att göra angrepp. Då är det ett försvarskrig, ehuru krigsförklaring och anfall sker från den försvarandes sida. Rätteligen bör man således bibehålla termen|614| anfallskrig endast för sådana tilltag, då en stat utan orsak öfverfaller en annan stat, eller åtminstone då detta sker utan någon rättmätig orsak. En rättmätig orsak till anfall är nemligen just den, då det egna försvaret bjuder att förekomma en rustning, som är afsedd att förinta staten.

Hvad dessa andra termer, eröfrings- och successionskrig, vidkommer, så angifver redan namnet på dem, att den som blifvit upphof till dessa krig icke handlat i öfverensstämmelse med folkrättens grundsatser. Successionskrigen, på hvilka 16 och 1700 talen voro så rika, äro helt och hållet resultat af en s. k. dynastisk politik, som länkade nationernas öden i enlighet med hvad de regerande familjerna för sina intressen funno lämpligast. En successionsfråga är icke en berättigad orsak till krig, derest icke den så sammanhänger med en na|615|tions statliga tillvaro, att den upphör att vara en blott successionsfråga och blir en fråga om statens sjelfständighet.

Hvad eröfringskrig vidkommer, så torde detta namn för att beteckna ett rättsvidrigt krig böra användas endast på sådana, som företagas i ändamål att göra eröfring. Äfven ett försvarskrig eller något annat af rättmätig orsak fördt krig kan hafva till påföljd någon landafträdelse, således en eröfring, utan ändamål att eröfra; då är det icke ett eröfringskrig, utan har en eröfring varit betingad af de förhållanden som uti fredsslutet uppstå; måhända gäller det att förena med staten en del, som varit afskild från densamma.

Termen frihetskrig är användbar på sådana strider, då en nation, hvilken blifvit af utländsk magt hämmad i sin sjelfständiga utveckling, afskuddar sig denna främmande magt. Ett|616| sådant krig var t. ex. det sista italienska.

Nationalkrig har man benämnt t. ex. den stora striden emot Napoleon I efter 1812, der flere nationer förenade sig om att uppbjuda alla sina krafter till att aflägsna ett sådant universelt välde, som hotade alla öfriga nationer med osjelfständighet.

Hvad vidkommer inbördeskriget, så har det en annan karaktär. Det är det krig, då partier inom en nation kämpa med hvarandra om magten. Hvardera kunna anse sig hafva rätt att utöfva och gestalta magten inom staten, och det kan slutligen komma till hårdt mot hårdt; men påtagligen är det ett anarkiskt tillstånd. Det är likasom en paus i nationens utvecklingsgång. Till inbördeskrig kan också hänföras t. ex. ett sådant, som det emellan nordoch syd-staterna inom nordamerikanska unionen i början af 1860 talet. Der|617| gällde det striden om en stor princip. En del ville hafva negerslafveriet bibehållet och andra ville afskaffa detsamma. Denna tvistefråga alstrade en sådan fiendtlighet att unionens tillvaro var satt i fråga, hvarför denna strid var mera än blott en partistrid, ty det gällde huruvida unionen skulle sönderfalla i två eller förblifva en grupp af stater.

Det finnes ännu ett slag af krig som förtjenar att särskildt undersökas till sin beskaffenhet emedan de röra sig omkring en i folkrätten mycket omtvistad princip, nemligen interventionskrigen.

– Af allt det, som jag vid flere tillfällen anfört angående statens sjelfständighet, framgår klarligen, att det icke kan medgifvas vara en verklig rätt för en stat att inblanda sig, intervenera, i en stats inre angelägenheter. Uti den politiska praxis har lik|618|väl denna åsigt icke alltid varit erkänd, och särskildt har under vissa tidpunkter i historien det yrkande uppstälts att de magter, hvilka finna sig böra taga ledningen af den europeiska politiken omhänder, också äro berättigade att ingripa i staternas inre angelägenheter. Numera kan man dock finna det konstateradt, att sådana ingrepp icke mera erkännas vara berättigade. Man bör för öfrigt skilja emellan tvänne slag af dylika åtgärder, som kallas intervention. Den kan vara en under fredstid vidtagen, i vänliga former utförd åtgärd i syfte att göra andra åsigter gällande hos den regering, der åtgärder vidtagits, än de motsätta dem som vid dess politik gälla; det är de s. k. vanliga intercessionerna. De äro naturligtvis något annat än åtgärden att med vapenvåld påtruga en stat en politisk regime, olik den som staten har. Intercession är att jemföra med utöfvan|619|de af inflytande; tvång är något annat. Inflytande på hvarandras inre angelägenheter kunna stater väl utöfva, likasom fullkomligt oberoende individer kunna i vissa fall hafva anledning att utöfva inflytande på hvarandra. Sjelfva närvaron af den diplomatiska kåren i hvarje hufvudstad kan föra med sig det, att den andra statsmagten i vissa fall utöfvar ett inflytande. Man har sett interventionskrig d. v. s. användande af vapenvåld, för att få en stat att gifva efter, företagas t. ex. med anledning af frågan om ändring af statens författning. Bland de mest karakteristiska egenskaper hos en stat är den, att fritt från allt yttre inflytande kunna ordna om sin författning och ändra densamma så, som nationen för godt finner. Om då en främmande stat skulle häri ingripa och med härsmagt till exempel tvinga en nation att|620| bibehålla en absolutistisk styrelseform, då nationen är i beråd att åstadkomma en konstitutionelt representativ statsform, är påtagligen en kränkning af statens suveränetet, dess heligaste rättighet, och ett krig för att intervenera i sådant syfte måste anses vara absolut förkastligt. Den heliga alliansen och den derpå grundade pentarkin föranstaltade åtskilliga krig, hvilka fått namn af interventionskrig, hvilkas syfte var att hindra en omdaning af mindre mägtiga staters författningar i fri riktning, och af stormagterna var det endast Brittanien hvars statsmän höllo på non interventions principen, och från den europeiska folkrättsliga korrespondensen skulle man kunna finna ganska många argument anföras till stöd för denna princips rättmätighet gent emot denna interventionspolitik, som hade under ett visst tidehvarf blifvit adopte|621|rad. T. o. m. då när uppror eger rum i ett land, kan det icke erkännas nödvändigtvis vara andra staters rätt att med härsmagt inskrida till upprorets dämpande. Utan tvifvel kan ett uppror vara en verklig våldsbragd, en obefogad rättskränkning och icke ett nödvändigt uttryck af allmänt missnöje hos nationen, men det är då inom nationen sjelf som sådant måste stäfjas. Om en upprorisk hop företager sig ett fantastiskt utbrott utan stöd i detta småningom jäsande missnöje, som en förderfvad styrelse kan framkalla, så kan utan tvifvel ett slikt uppror stäfjas utan främmande magts inskridande, men om åter upproret är den våldsamma formen af en historisk Nemesis, som stundom visat sig vara nödvändig för att göra slut på en rättskränkande regime, då vore det att kränka dessa nationens djupare, om också icke formelt legala rättigheter,|622| derest en främmande stat genom intervention sökte kufva upproret. När ett folk reser sig emot sin regering, är detta utan tvifvel lagstridigt, men historien bevittnar att det icke derför nödvändigtvis kränker det rätta i dess grundvalar, utan kan vara en form för den högre utvecklingen. Icke heller kan det anses vara befogadt att företaga sig interventionskrig, för att hindra eller upphäfva regeringens åtgärder uti en stat, hvilka hafva sitt föremål inom staten sjelf och icke åsyfta kränkning af andra staters befogenhet. Likväl har äfven sådant förekommit. Den regeln är således nu för tiden i teori erkänd och i praxis icke bestridd, att non interventionsprincipen bör gälla; krig enkom för att ingripa i en stats inre angelägenheter är förkastligt. Undantag har snart sagdt hvarje regel, och så är äfven här fallet. Om en stat|623| inom sig skrider till sådana åtgärder, hvilka äro ett våldförande emot det, som allmänt i verlden erkännes för rätt, af mensklighetskänslan, då kan detta icke vara för öfriga ociviliserade stater likgiltigt, och en intervention, derest intercession icke skulle hjelpa, kan då vara vare sig nödvändig eller befogad. Till det slags rättskränkningar inom en stat, hvilka kunna påkalla andra staters inskridande, hör detta, om, der flere olika nationaliteter äro sammanhopade under en stats välde, en förföljelse emot viss nationalitet eger rum i strid emot deras menskliga rättigheter, eller om religionsförföljelse eger rum, så att uti en stat endast den kyrka, hvilken regeringen omfattar, skulle tolereras, men grymhet och våld begås emot andra trossamfund, då förekommer en sådan våldsbragd, som icke kan rättfärdigas genom någon stats intresse. Det allmänt erkända, att|624| enhvar bör få utöfva sin religion, lider då en kränkning, hvars betydelse kan anses sträcka sig öfver den stats gräns, der denna kränkning eger rum. Det är icke för en stats tillvaro och för uppfyllandet af dess bestämmelse af nöden, att vid magt hålla religiös enhet. Detta har icke heller den moderna rättsutvecklingen visat. Om en stat då vidtager religionstvång så gör den något annat än för staten af nöden är. Men af vigt är att, när intervention företages i och för hämmandet af slika allmänt menskliga rättskränkningar, denna intervention får karaktären af en straffexekution, företagen uti mensklighetens, i de civiliserade staternas gemensamma namn, och derest icke de stater, som vilja sålunda verka för rättskränkningarnas hämmande, gemensamt företaga sig interventionskriget så är det af nöden att åtminstone, ifall blott en stat verkställer det|625|samma, det må vara evident att denna stat gör det på de öfriga staternas vägnar. Endast då får ett interventionskrig den från krig i allmänhet olika karaktären af en staternas gemensamma straffåtgärd, och endast då skiljer den sig tydligt från en obefogad inblandning i statens eljest fridlysta inre rättssfer. Det stora krig, som under förlidet år pågått, har karaktären af interventionskrig, ty det var till följd af regerings åtgärder, kränkande för den allmänna rättsordningen och särskildt till följd af religionsförföljelser, som antingen voro af den turkiska styrelsen medgifna, eller åtminstone icke, såsom dess pligt varit, förhindrade som de europeiska magterna, oaktadt sin år 1856 afgifna gemensamma garanti för Turkiets integritet, begynte att på underhandlingsväg genom fredlig intercession, slutande|626| med konferensen i Konstantinopel, söka verka för de kristna trosförvandternas i Turkiet rätt. Då denna intercession icke hade sådan påföljd, som alla de konfererande skulle hafva ansett innebära en garanti för framtiden, och Ryssland sedan förklarade Turkiet krig, så torde de diplomatiska underhandlingarna kunna utreda att, om icke alla, så åtminstone de flesta magter, hvilka tagit sig talan i saken, godkände den åtgärden, att Ryssland skulle med tvång söka vinna hvad Europa ansåg vara nödvändigt, ehuru fullständig klarhet uti uttalandet af nödvändigheten af en sådan exekution genom Ryssland icke torde hafva gifvits. Det är dock från denna synpunkt detta krig är att betrakta, och de konflikter, som nu ega rum, torde icke hafva upphof i ett klander att detta krig företogs, utan uti olika uppfattning om, huru|627| långt dess konseqvenser skulle få genomföras beträffande Turkiets stälning. – Intervention kan äfven förekomma emellan tvänne krigförande parter. Om denna intervention är en bemedlingsåtgärd, åsyftande att få slut på detta krig, innan det hunnit gripa för mycket omkring sig, så liknar den denna intercession, som jag nyss omtalat. – Sker åter interventionen emellan två krigförande parter i form af krig jemväl från den intervenerandes sida, då synes vara tydligt, att denna intervenerande magt, genom att ställa sig såsom den ena eller andra statens allierade, kommer att låta krigets vågskål tynga åt den ena sidan, istället för den andra. Äfven då kan man tänka sig att det sker uti det rättas namn i stora principers intresse af flere magter gemensamt. Så var t. ex. fallet, då tre af stormagterna, England, Frank|628|rike och Ryssland intervenerade i krigit emellan Turkiet och Grekland. Detta krig hade först karaktären af uppror, enär Grekland lydde under Turkiet, men den särskildt utpräglade, på stora historiska traditioner lefvande nationaliteten måste då erkännas såsom krigförande, och det gällde att låta denna mindre magt vinna seger öfver den mägtigare. Då var denna intervention en åtgärd uti rättsprincipens namn, för att gynna ett berättigadt frihetssträfvande.

Förutom de olika slagen af namn på krig, betingade af de olika orsaker, som förekomma, så kunde visserligen andra tilläggas såsom särskildt de s. k. religionskrigen, men jag behöfver|629| blott nämna detta namn, för att man skall erinra sig, huruledes många stora krig egt rum i och för religiösa angelägenheter. Dock måste, för att detta namn skall vara behörigt, ändamålet vara det att bereda den ena eller andra kyrkan rättigheter i jembredd med en förut dominerande. Om man skulle tänka sig ett krig emellan tvänne stater i våra dagar endast derför att de hafva olika statsreligion, så skulle man ingalunda kunna kalla det för ett verkligt religionskrig. Resultatet af de stora religionskrigen i äldre tider och särskildt af trettiåra kriget har just varit att från omfånget af sådana förhållanden, som kunna vara krigsorsak, bortstryka trosolikheten. Efter Vestfaliska freden kan det icke mera åberopas såsom politiskt eller folkrättsligen berättigadt, att krig skall ega rum emellan tvänne stater för den skull, att de hafva olika statsreligion.

Af hvilken orsak än ett krig må hafva begynnt, vare sig att en stat har uppenbarligen orätt och den andra rätt, eller att det är en tvist om|630| det rätta, så uppträder kriget materielt taladt i sina företeelser och åtgärder på enahanda sätt. Folkrätten har icke kunnat åstadkomma och kan måhända icke åstadkomma en sådan bindande rättsordning, som skulle göra alla krig öfverflödiga eller omöjliga, men folkrätten har sträfvat att förmildra krigen uti sättet för deras utförande och deras verkningar, samt att begränsa dessas verkningar med hänsyn till de enskilda. Folkrätten har efterhand lyckats bringa till erkännande denna sats, att kriget är en kamp emellan stat och stat och icke emellan enskilda. Det är i denna rigtning, som folkrättens uppgift har gått i fråga om hvad man kallar krigets rätt, eller folkrätten under kriget.

Slutligen bör jag äfven erinra om, att, t. o. m. när den rättmätigaste krigsorsak föreligger, det dock först måste|631| försökas om icke upprättelse kan fås utan att begagna sig af denna rättmätiga krigsorsak. Vägras upprättelse, äro alla underhandlingsmedel uttömda, är ställningen sådan, att en längre bidan på den rättskränkandes reparations åtgärd vore för statens säkerhet vådlig eller för dess anseende skadlig, då först må krig ega rum. Det är det vanliga, att underhandling emellan två stater eger rum, när misshälligheter uppkommit, i syfte att afplana dessa, och det framställes yrkande mot yrkande. Slutligen när vidare diskussion synes vara helt och hållet gagnlös, uppställes från det ena eller andra hållet, ett s. k. ultimatum. Med ultimatum förstår man en stats slutliga påstående efter en serie af underhandlingar, för hvilket påstående den begär obetingadt godkännande, emedan den i annat fall griper till vapen. Man ser visserligen stundom|632| att stater begagna ultimatum såsom ett hot, utan att ännu hafva en verklig afsigt att gripa till vapen, och att de låta det ena följa på det andra för att undgå krig. Genom ett sådant förfarande försvagar staten förtroendet för dess hållning och beträder då en vacklandes politik. Det strider äfven emot begreppet af ultimatum, att det skall kunna finnas en serie af ultimata.

När ultimatum blifvit förkastadt, följer enligt regeln krigsförklaring. Krig hafva visserligen begynts utan krigsförklaring, men sådant här, oaktadt icke någon traktat uppstält regler för nationernas tillvägagående, dock betraktats såsom folkrättsvidrigt. Redan uti de älsta tider ansåg man krigsförklaring vara af nöden. Grekerna sände härolder för att förkunna att de skulle skrida till angrepp. Romarne utsände sina fecialer med|633| förklaring att romarne fordra det eller det af det andra folket, och om detta icke uppfyldes, så återvände de och till kännagåfvo det för senaten, och först, sedan ett ytterligare tillkännagifvande egt rum utan påföljd, begynte kriget. Bruket af sådana härolder bibehölls hela medeltiden igenom och inpå 1700 talet. Det ansågs för ett lönligt angrepp, som skedde utan förut afgifven förklaring. Orsaken hvarför denna form för krigsförklaringen sedermera upphäfdes var den, att från senare hälften af 1600 talet bruket af stående ambassadörer hade uppkommit, och att det derför befans lämpligast att tillkännagifva kriget genom bortkallande af sändebudet, hvars uppgift det var att underhålla fredlig förbindelse. Detta bortkallande i förening med ett krigsmanifest har derför varit den form, som under det sista århundradet blifvit|634| den vanligaste. Med skäl har det från folkrättens sida ock framhållits, att krig utan föregången krigsförklaring skulle rubba all tro och tillförsigt nationerna emellan och försätta dem uti isolering och fruktan för hvarandra, beroende af att de aldrig skulle veta när krigiskt angrepp kunde öfvergå dem. Skyldigheten att aflåta krigsförklaring kan likväl svårligen anses vara en fullkomligt ömsesidig skyldighet. Den ena parten är dock den, som tager initiativet till kriget och som sålunda efter de yttre företeelserna är den angripande, om också icke hvad orsaken vidkommer. Har en gång angrepp skett, så är ett försvarskrig fullt befogadt utan särskild krigsförklaring. Dock plägar äfven en sålunda angripen magt vidtaga vissa åtgärder, för att konstatera, att den blifvit tvungen att gripa till vapen. Sådant sker t. ex.|635| genom ett cirkulär till de stater, med hvilka den underhållit förbindelse och som förblifva neutrala, samt äfven genom att återkalla de statens undersåter, hvilka råka vid krigets utbrott vistas på den andra krigförande statens område. Likaså är det mycket vanligt, att undersåtarne af den fiendtliga magten utvisas från staten, eller åtminstone erhålla rådet att aflägsna sig, emedan det rättsskydd, som bör tillkomma främlingar, då med mindre visshet kan garanteras. Likaså plär vissa föreskrifter meddelas hvad främmande hafva att iakttaga, för att undgå de svårigheter, som kriget kan bereda dem. Hvad utvisandet af främlingar vidkommer, så kan orsaken dertill fattas dels sålunda, att de sjelfva kunna lida skada, derest de stanna qvar, men också så, att de kunna vara till skada, emedan de, tillgifna natur|636|ligtvis sitt fädernesland, söka att begagna sig af sin vistelse under kriget i fiendtligt land, för att der hemligen göra sitt eget land tjenster. Vanligt är också att vid krigs utbrott utfärdas s. k. martiallagar, såsom förbud emot trafikering och beröring med fienden. – Hvad i detta afseende vidtages beror dock på hvad hvarje stat sjelf vill göra.

Hvad nu vidkommer de krigförande subjekterna, så är det, i analogi med hvad förut blifvit anfördt rörande folkrättsliga personligheter öfverhufvud, endast stater som kunna vara krigförande subjekter, icke privata personer inom staten eller korporationer inom densamma. Förut, särdeles under medeltiden, då staten under sin långsamma utbildningsprocess icke ännu hade fått den omfattande rättsgestaltning, som i våra dagar, så finner man nog att|637| krig fördes äfven af vissa korporationer inom staten. Hanseförbundet var icke en stat; det var en handelskorporation bestående af städer inom olika stater, som ensamma för sig hade analogi af en stat. Det var likväl endast ett storartadt handelspolitiskt bolag. Sådant kan i våra dagar icke mera förekomma, lika litet som att det kunde kallas krig, derest bandithopar från olika länder skulle sammandrabba och leverera hvarandra en batalj.

Man kan uti ett krig skilja emellan hufvudparter och bipersoner. Hufvudparter äro de egentliga krigförande magterna, som bekämpa hvarandra, emellan hvilka krigsorsak egt rum, och bipersoner äro sådana allierade, som lemna den ena eller andra sin hjelp för ernåendet af detta för den allierade sjelf icke så nära stående ändamål.

|638|

När krigstillståndet inträder, så framträder närmast den allmänna verkningen att det fredliga förhållandet emellan de krigförande magterna blifvit upphäfdt, och uppstår då den fråga, huruvida hvarje rättsligt band emellan desamma sålunda blifvit löst eller brutet. Jag har redan vid framställningen af de olika principerna beträffande traktater emellan folken och deras upphörande framhållit det, att om också tillämpningen af mellanfolkliga fördrag afbrytes genom ett krig och under detsamma icke kan ega rum, så följer deraf icke att de vore definitivt annullerade. De kunna, efter freden åter inträda och komma i fullt gällande kraft utan att förnyas. För öfrigt så kan det finnas fördrag emellan tvänne stater, hvilka äro enkom tillkomna för eventualiteten af ett krig och först|639| då kunna få tillämplighet. Så hafva t. ex. civiliserade, stater kunnat förbinda sig, att uti krig icke begagna sig af vissa slags förstörelseredskap, att uti krig assistera hvarandra uti sårades och sjukas vård. Dessa omständigheter vittna om, att allt rättsligt samband emellan nationerna icke är öfverkorsadt af kriget; icke heller får man anse att staternas pligt att öfverhufvud iakttaga det rätta skulle vara öfverkorsad. Satsen ”inter arma silent leges”lat. bland vapnen tystnar lagarna har icke i våra dagar den utsträckning som förr, när man ansåg att kriget medförde för en stat rättigheten att begå hvilket våld som helst emot den andra staten och dess samtliga invånare. Kriget är att fattas såsom en rättshjelp i och för upprätthållandet eller etablerandet af rättsordningen. Derför får icke kriget uppträda på ett sätt,|640| som vore ett åsidosättande af denna ordning. Det är en konflikt, som betingar sin särskilda undantagsrätt i många fall, men som icke får sträcka sig utöfver hvad kriget nödvändigtvis kräfver. Detta är den allmänna rättsregeln, att kriget icke bör använda vålds medel utöfver dem, som betingas af nödvändigheten att ernå krigets ändamål. Den antika åsigten, att fienden är rättslös, förkastas obetingadt af nutidens folkrätt såsom varande omensklig. Det är dock först under detta sekel, som man verkligen erkänt förkastligheten af en sådan åsigt. Ännu under det senaste seklet fann man det påstådt och i praxis handlades det så, att, när en gång det är krig, alla medborgare i den ena staten tillika äro fiender till alla medborgare i den andra. Den stora franska ministern och statsmannen Portalis var en af dem, som uttalade sig|641| häremot år 8. i den franska repebliken. ”De enskilda”, sade han, ”kunna icke vara fiender annat än tillfälligtvis; de äro hvarken i sin egenskap af menniskor eller medborgare att betraktas såsom fiender; de äro det blott vid utöfvandet af soldatens kall.” Från det stora tysk-franska krigit hafva vi en deklaration i detta syfte också, då preussiska konungen Wilhelm den 11 Augusti 1870 förklarade: ”Jag för krig med franska soldater, icke med franska borgare; dessa skola derför fortfara att åtnjuta säkerhet till person och egendom, så länge de icke sjelfva genom fiendtliga företag emot tyska trupper beröfva mig rätt att gifva dem mitt beskydd.” Annat är med de medborgare, som höra till arméen. De utgöra just representanter för statsmagten, stadd uti krigs utöfning, och de äro föremål för fiendtligheterna. Likaså hvad vidkommer den fiendtliga staten tillhörig egendom, är den|642| af de krigförande parterna att behandla från helt annan synpunkt, än den enskildes egendom, som bör respekteras för såvidt krigets ändamål icke nödvändigtvis fordrar dess förstörande.

Om landtkrig

Det är skäl att skilja emellan landtkrig och sjökrig, då olika principer hafva gjort sig gällande beträffande krigföringssättet i dessa skilda slag af krig. Så finna vi närmast, att hvarje landtkrig måste medföra invasion på fiendens område. Den ena eller andra parten lyckas att förflytta kriget in på den andras område, en strid endast på sjelfva gränslinien är otänkbar. Således medför hvarje landtkrig det, att någon del af ett lands territorium blir af fienden ockuperadt. En sådan ockupation af fienden har sina nödvändiga verkningar. När en gång|643| en fiendtlig arme har besatt ett område, så upphör tydligt den egna statsmagtens förmåga att leda detta landområde. Man kan icke tänka sig en fiendtlig armé eller dess befäl regerande i samdrägt med den normala styrelsen öfver detta ockuperade område. När en provins blifvit af fienden ockuperad genom fördrifvandet af dess armé, så måste naturligtvis, militär auktoriteterna utöfva en myndighet deröfver, men det är att märka att denna blott har en provisorisk karaktär, den har att supplera bristen på den regering, hvars möjlighet att utöfva sitt välde der upphört eller afbrutits. Härvid har man kommit till vissa rättsregler hvad gränsen för denna militärmyndighet vidkommer. Man är ense derom, att en sådan militärchefens styrelse uti en ockuperad provins icke får företaga sig att utfärda påbud eller andra lagar för annat än de fall,|644| då sådant i och för krigets skull är af nöden. Man är också ense derom, att de fredliga invånarne måste finna sig efter sådana militärchefers påbud, men det åligger den ockuperande magten, att i öfrigt lemna såväl lagskipning som förvaltning oberörda af de militära påbuden. Väl kan den ockuperande fordra att icke mera sådan efterlefnad af eljest gällande lagar eger rum, genom hvilken hans fiende kunde erfara gagn. Så t. ex. händer det vanligtvis, att militärbefälhafvare förbjuda på det ockuperade området utfärdandet af konskription, hvilket skulle öka den fiendtliga magtens truppstyrka. Vidare förbjudes att utgöra skatt till den regering, hvars magt för tiden fått draga sig tillbaka. Så utfärdas det vanligtvis förbud emot pressfriheten och församlingsfriheten, emedan dessa äro politiska magtmedel. Så kan ock|645|så korrespondensen emellan de förvaltande lokala myndigheterna och deras egentliga regering afspärras, för att hindra meddelandet af upplysningar, som för fienden kunna vara skadliga. Tillförseln af förnödenheter till den undanträngda arméen kan likaså förbjudas. Detta slags påbud anses berättigade genom krigstillståndet, emedan hvarje krigförande magt måste få se till, att icke åtgärder till hans skada vidtages. Men, såsom nämndt, bör tillämpningen i öfrigt af såväl de civila och kriminala, som polislagarna få fortfara. Om alla auktoriteter skulle öfvergifva en ockuperad provins, skulle de sålunda prisgifva de invånare, hvilkas rätt de betjena, helt och hållet åt fiendens godtycke. Det kan visserligen anses befogadt, att de politiska myndigheterna draga sig undan. Om man tänker sig ockupation af den provins, inom hvilken sjelfva|646| hufvudstaden är belägen, och der statens styrelse är förlagd, så är naturligt att styrelsens organ draga sig undan, men alla lokala myndigheter böra fortfara att funktionera och, derest segraren skulle glömma det, bringa i påminnelse det, att lagen icke upphört att finnas till och att denna ockuperande magt blott är provisionell. Huruledes de förvaltande myndigheterna och personerna genom att qvarblifva vid utöfvandet af sina vanliga funktioner i hög grad äro i stånd att minska krigets eljest så svåra verkningar för de enskilda och upprätthålla ett åtminstone relativt rättstillstånd, det finna vi bland annat skildradt i några korta och kraftiga ord, som visa hvad Wibelius förmådde emot fiendens anspråk, när han påminde om, hvad lag som måste följas. Der har skalden genom sin inspirerade blick i några drag tecknat det,|647| som är den moderna folkrättens princip i sådana saker.

I huru vidsträckt grad de bestående institutionerna och lagtillämpningen kunna bevaras och böra bevaras af den ockuperande magten, eller huru mycket förändringar deri af en sådan militärstyrelse kan införas, beror naturligtvis på de ganska olika omständigheter och vilkor, under hvilka en ockupation af fiendtligt område eger rum. När ockupationen icke består i något annat, än att den segrande arméen från ett landskap fördrifver dess försvarande armé, men det icke har skett i afsigt att behålla landet, då är det klart, att endast det minsta möjliga mått af ingrepp eller ändring i det bestående bör göras, ty då åsyftar occupationen icke att medföra ett förändradt rättstillstånd äfven i framtiden. Helt annorlunda gestaltar det sig vid de krig, som man benäm|648|ner befrielsekrig, enär krigets ändamål just är att från det område, som man bekrigar, fördrifva de auktoriteter, som förut ledt detsamma. Befrielsekriget måste också enligt regeln hafva det förlopp, att den armé, som söker befria ett visst landområde, har uti detta landområdes invånare landsmän. Då förfares naturligtvis, om befrielsen lyckas, så att den ockuperande genast aflägsnar den organisation af det främmande väldet, som det just gällde att genom befrielsekriget störta, men då erfara invånarne i den ockuperade landsdelen detta icke såsom våld, utan såsom en befrielse, till hvilken de sjelfva också enhvar aktivt samverkat.

Oaktadt dessa olikheter, under hvilka ockupation af fiendtligt land framträder, kan man sålunda dock skönja ledande principer häruti, hvilka också uti så många fall blifvit bekräf|649|tade genom händelsernas egen logik. För öfrigt bör det märkas, att all sådan provisorisk styrelse öfver ett ockuperadt landområde icke har längre giltighet, än till dess fredsslut kommer till stånd. Fredsslutet kan antingen bekräfta detta provisoriska dominium, eller också göra slut derpå, derest ockupationen icke hade till påföljd en slutlig eröfring. Det tysk-franska kriget företedde exempel af olika förfarande härutinnan. Elsass och Lotringen blefvo hastigt ockuperade, och det var Tysklands afsigt från början att eröfra dessa provinser. Derefter framträdde de längre och underkufvade flere provinser, som de icke ernade behålla. Uti Elsass och Lotringen ordnades derför en vida mer ingripande styrelse, än i de rent franska provinserna. Men oaktadt de faktiskt sålunda genast hade ockuperat Elsass och Lotringen och der|650| organiserat en militärmyndighet, så måste de dock medgifva, att dessa provinsers tillhörighet till den franska staten icke hade upphört med den faktiska ockupationen, utan att dertill erfordrades fredens bekräftelse, och derför fingo också invånarne i Elsass och Lotringen deltaga i den nationalförsamling, som år 1871 sammanträdde för att afgöra om freden. Hvad åter vidkommer tyska chefernas adminstrativa tillgöranden i de öfriga provinserna, så gingo de snart spårlöst förbi efter tyska truppernas aftåg.

Jag framhöll redan att domstolarna och förvaltningsmyndigheter böra fortfara att äfven under fiendtlig ockupation fylla sitt värf till skydd af de enskildes rätt och ordningens upprätthållande öfverhufvud. Det har dock händt under sådana förhållanden, att fienden icke velat tillåta domstolarna|651| att ostördt fortfara i sin verksamhet, utan etablerat s. k. stånd rätt. De hafva trott sig i alla möjliga handlingar af medborgarne i det ockuperade landet se tilltag, åsyftande att skada fienden. Att införa stånd rätt i stället för de vanliga domstolarna är numera erkändt såsom ett synnerligen svårt ingrepp i de enskildes rätt och har derför väckt allmän ovilja. Ståndrätterna hafva till ändamål att åstadkomma hastiga exekutioner på förbrytare, som på bar gerning gripas, men genom att skjuta å sido de vanliga processuella formerna minskas möjligheten för försvarsbevisningen och medför derför rättsosäkerhet, så snart de utsträckas öfver den sfär, inom hvilken de måste anses tillåtna, nämligen de rent militära förbrytelserna. Krigstillståndet framkallar visserligen i många hänseenden situa|652|tioner, som äro att bedöma efter analogi med nödrätt, men det är dock icke rätt att sammanblanda de vanliga brotten och brottsmålen, än mindre civilrättsliga konflikter, med så exceptionella brott, som i krig kunna kräfva att behandlas enligt det militäriska processförfarandet under krig. Således är man nu för tiden ense om förkastligheten deraf, att en ockuperande skulle införa stånd-rätt i stället för eller jemte de normala domstolarna.


Såväl statsmän och krigare, som jurister hafva mycket sysselsatt sig med frågan om lofliga och olofliga medel vid krigföringen. Jag skall anföra endast hufvuddragen af denna sida af saken. Äfven här har den allmänna princip sin tillämpning, såsom jag redan framhöll,|653| nämligen att kriget bör inskränkas till sådana våldsmedel, som för dess ändamål äro nödvändiga. Med denna allmänna princip för ögonen kunna konseqvenserna dragas säkert. Men det har visat sig nödvändigt att vid tillämpningen äfven öfverenskomma om mera detaljerade bestämningar, än som nu har skett. Det fanns tider, då man ansåg att krigföringen var berättigad att använda det yttersta mått af våld, härjning, förödelse i fiendens land för att sålunda påskynda segern; men man har småningom emanciperat sig från ett sådant uppfattningssätt, och vår tid medgifver icke att denna obegränsade förintelse skall få vara krigets mening.

Man har blitvit ense om att anse vissa slag af förstörelseredskap absolut förkastliga och förbjudna. Jag|654| må då främst nämna sådana, som redan för tusentals år sedan ansågos vara brottsliga, såsom förgiftade vapen eller att utbreda gift och smittämnen i fiendens land. Redan Manus gamla indiska lagbok innehåller förbud deremot. Men vi veta, att man ännu i detta sekel på söderhafsöarna råkat ut för vilda stammar, som använda förgiftade pilar. Detta sätt att föra krig anses vara likartadt med nidingsdåd och är förkastligt.

Likaså om en krigförande magt i våra dagar skulle företaga sig att genom frambefordrande af smittämnen afsigtligt alstra epidemier ibland det främmande landets befolkning, så skulle detta vara ett nedrigt brott emot folkrätten.

Man är likaså ense derom, att alla sådana vapen, som förorsaka|655| ändamålslösa qval böra uti krig undvikas; såsom t. ex. taggiga huggvapen, kulor af hackadt bly och glassplittror, hvilka blifvit använda att åstadkomma icke blott att den, som blifvit träffad, blifver oduglig att strida i ledet, utan äfven underkastad onödigt lidande. – Hvad beträffar de i våra tider i så hög grad förbättrade explosiva kulorna, så finnes det numera en traktatbestämning emellan samtliga stater, huru med dessa förfaras bör. Ryska regeringen tog initiativ till en öfverenskommelse staterna emellan, som också träffades och föranledde en deklaration af den 11 december 1868original:. i St.Sankt Petersburg med ungefär följande innehåll: ”Då civilisationens framsteg kräfva, att så vidt möjligt förmildra krigen, och då ändamålet att försvaga de fiendtliga armeerna|656| ernås genom att få manskapet så mycket som möjligt bragt ur ledet, så bör man undvika vapen, hvilka tillfoga extra ordinära lidanden eller ock äro för mycket dödande”; och till följd deraf förbundo sig magterna att i krig afhålla sig från begagnandet vare sig i landt- eller sjökrig af projektiler, som vore lättare än 400 gram och dock försedda med explosiva eller tändämnen. Denna vigt är ganska ringa, men man måste stanna vid, att endast gevärskulor icke skulle få hafva explosiv egenskap. Preussen hade väl, efter det Ryssland tog initiativet i denna fråga, föreslagit att man skulle gå längre och söka öfverhufvud utmönstra alla exploderande kulor, men England satte sig deremot, förklarande att engelska krigsmagten i så hög grad berodde på de tekniska medlens fulländning, emedan England,|657| till följd af sin isolering, icke kunde rycka i fält med de talrika arméer som kontinentens stater. Det har förts en stor polemik, huruvida det är riktigare att förkasta alla slag af explosiva kulor, men derhän har man ännu icke kommit, isynnerhet emedan kampen mot fästningsverk och äfven mot fartyg skulle blifva för mycket resultatlös, om icke goda förstörelseredskap finge användas.

Man har också sett uttalad den förhoppning, att, om nutidens förstörelseredskap komma till sin högsta utveckling, så blifva de så förskräckliga, att de i och för sig blifva ett medel för freden. Detta torde dock vara illusoriskt, ty alla nationer täfla med hvarandra uti militäriska uppfinningar, och det är icke att vänta, att teknikens fulländning i detta hänseende skall ensam för sig verka till undvi|658|kande af krig. I högre grad ernår man detta genom den allt intimare solidaritet emellan nationerna i fredliga värf, som på ett betänkligt sätt rubbas genom kriget. Emellertid kan man icke annat än beklaga, att man icke kunnat begränsa de förstörande projektilernas användande i någon högre grad, än som skett genom 1868 års deklaration. Det enda, som anföres till försvar för att de stora projektilerna kunna laddas med tändämnen, är att de icke riktas från individ mot individ, såsom fallet är med gevärskulorna, utan att dessa kolossala vapen likasom afsändas emot den fiendtliga statens kollektiva truppstyrka och derför det grymma i deras användning icke framträder i lika hög grad vidrigt för den enskilda moralen, som i det förra fallet. Jag har ansett mig böra relatera detta, utan att dock instäm|659|ma i en sådan bevisföring.

Till olofliga krigsmedel räknas för öfrigt det att söka framkalla från enskilda personers sida handlingar, som stå fria för sig, d. v. s. icke ingå uti krigsaktionen, samt äfven eljest vore brott. Så t. ex. anses det ingalunda befogadt att utsända lönnmördare emot fiendtliga härförare eller enskilda fiender. Det är endast uti öppen strid som dödande anses för lofligt och t. o. m. icke mot religionen stridande.

Likaså har man numera kommit derhän, att anse det vara ett brott att utan nöd dräpa en fiende, som redan är sårad, eller som är fången och sålunda icke mera kan betraktas såsom en del af den kämpande arméen. Att låta hela trupper af fångar springa öfver klingan, såsom det hette, var förut ett mycket raskt och bus|660|sigt medel för att slippa att underhålla dessa fångar, men i våra dagar godkännes ett sådant förfarande icke mera. Man anser t. o. m. det vara den magts skyldighet, som tager fångar, att äfven hos dem akta menniskans rätt. Väl har man sett, att, om en stat tillåter sig att aflifva krigsfångar, så har den andra magten trott sig böra såsom repressalie vidtaga enahanda åtgärd med sina fångar, men, såsom jag snart skall framhålla, brott får icke värjas med brott.

Det har också begagnats såsom krigsmedel att förklara vissa ledande härförare eller t. o. m. regenter för fogelfria och uppställa pris på deras hufvud. Napoleon I, som mycket motarbetades i sina planer af den preussiska ministern Stein hade satt ett pris på hans hufvud. Sedan voro åter de allierade regenterna i sin tur|661| i tillfälle att förklara Napoleon för fogelfri. Sådana åtgärder äro också ur nutidens rättsståndpunkt förkastliga, ty ingen menniska kan någonsin vara rättslös. Den gröfsta brottsling kan icke vara rättslös, ty det straff,som ådömes honom, grundar sig på lag. Men då någon förklaras fogelfri, så ställes han utom rätt och lag. Detta är också ett sätt att locka till mord, men den magt, som tillåter sig sådant, upphör att vara en folkrättsligen krigförande part. Att locka fiendtliga soldater till desertering eller förräderi måste också hänföras till detta att locka till brott och derför anses för ett nedrigt knep.

En annan sak är deremot att användandet af list icke kan utmönstras. List i krig, klokhet och förslagen beräkning uti andra konflikter emellan menniskorna kan, oaktadt|662| det strider emot ett öppet och ridderligt tänkesätt, dock icke undvaras. Man får icke vara för mycket naiv här i verlden, allra minst i en strid emellan stater. Uppenbart är, att hvarje krigförande part, som öfverraskar sin motståndare, derigenom besparas en stor del ansträngningar, som den eljest skulle få vidkännas. Man har t. o. m. ansett att förklädnad är tillåten, t. ex. vid rekognoscering men deremot när uti öppen batalj fienden skulle missledas genom att hans angripare bär hans egen uniform, så anses detta vara nedrigt och helt och hållet förkastligt. När tvänne arméer kämpa mot hvarandra, så representera de hvardera sin stat såsom krigförande part och böra äfven hvad symbolerna vidkommer återgifva den stat, för hvilken de kämpa. Då man sålunda måste medgifva att list är tillåten, så snart|663| den icke vänder sig till brottsliga medel, så är det å andra sidan att ihågkomma, att man äfven mot fienden är skyldig ordhållighet; tro och lofven måste hållas; etiam hosti fides servandalat. trohet måste bevaras även mot fienden. Den antika verlden följde också detta. Medeltiden gaf vidare fotfäste åt denna sats och äfven i våra dagar anses det vara alldeles oeftergifligt, att ett gifvet ord hålles och under krigshändelsernas förlopp händer det mycket ofta, att den ena befälhafvaren blir föranlåten att lofva det ena eller andra förfaringssättet, och då bör man äfven kunna betrygga sig dervid.

Sedan jag nu redogjort för det väsentligaste af reglerna för kriget följer ännu att särskildt taga i betraktande vissa sidor af detta ämne, närmast frå|664|gan om fiendtliga personers behandling. Den äldre krigsrätten ansåg, att ingen pligt, inga skrankor härvidlag förefunnos, att det berodde på segrarens godtycke, om han skulle skona en medlem af den fiendtliga nationen eller låta honom undergå död, tortyr eller träldom. Ännu så långt fram i tiden, som 1700 talet, finna vi framstående rättslärda förklara det såsom en af krigets idé nödvändig följd att inga skrankor härvidlag borde förefinnas; – bland andra holländaren Bynkershock, en af det förflutna seklets mest framstående författare. Men nutidens humanare tänkesätt har uppstält och bragt till efterföljd en helt annan åskådning af detta ämne. Man har främst yrkat på att ingen annan förstöring eller skada på personer bör göras än den, som är oundgänglig, och vidare, att skilnad bör göras emellan olika|665| slag af personligheter, att man bör taga hänsyn till deras olika ställning inom den fiendtliga nationen och deras förhållande till sjelfva krigföringens organ. Visserligen måste väl hvarje nation till en viss grad betraktas såsom i dess helhet solidarisk i en strid emellan tvänne stater. Tager man begreppet fiende i dess vidsträcktaste mening, så skulle detta omfatta alla som höra till den stat, mot hvilken krig föres, men redan ifrån de enskilda menniskornas förhållande inom staten finner man lätt, att ett sådant betraktelsesätt, draget till sin yttersta konseqvens, skulle leda till uppenbar orätt. Om en person har tillfogat mig en kränkning så att jag måste förfölja honom inför rätta, för att fåupprättelse af honom eller straff honom ådömdt, så följer deraf icke, att jag är tvungen att hata och förfölja|666| hvarje hans frände. Tvärtom är detta ett primitivt åskådningssätt, som skulle göra familjen till helt och hållet solidarisk för hvarje dess medlems särskilda fria handlingar. Solidariteten emellan staten och dess medborgare bör icke heller utsträckas längre än att staten har rätt att i sina sträfvanden få all den medverkan som behöfves, men deraf följer icke, att hvarje individ vore i ett krig att betraktas på enahanda sätt som de, hvilka staten har i sin armé i och för krigföringen. Det bör väl icke glömmas, att det är staterna som äro de krigande parterna. Den fiendtliga statens regering och härar äro de som utgöra organen för den fiendtliga statens uppträdande i striden, men icke de enskilda medborgarne, som stå utanför regeringens och arméens hithörande verksamhet. Också är det|667| i verkligheten så, att, när en stat förklarar krig, dess regering till följd af sin pligt vidtager alla de åtgärder, som för angreppet äro behöfliga och befaller arméernas komplettering, utrustning och användning för detta ändamål, men intet vidare. Aldrig befattas de enskilda medborgarne, som stå utanför arméen, att jemväl för sin del vidtaga fiendtliga operationer. Det är detta förhållande som betingar den mer och mer i folkrätten utbildade regeln, som härvid följes, att de, som höra till arméen, äro föremål för alla de krigsåtgärder, som i fråga komma, men att de, som icke höra till arméen, böra absolut skonas från allt våld. Denna allmänna sats har likväl till påföljd en serie af regler, utan hvilka den icke kan blifva fullt klar eller tillämplig.

Det är för det första nödvändigt, att|668| skilja emellan dem, som höra till arméen, och dem, som icke höra dit. Om t. ex. en skara privatpersoner beväpna sig och öfverrumpla enskilda fiendtliga soldater, skola då dessa privatpersoner betraktas såsom organ för krigsföringen eller icke? Svaret måste blifva nekande. Behandlingssättet emot dem kan icke blifva detsamma, som mot de fiendtliga soldaterna, ty de hafva tillfälligtvis utträdt ur sin ställning såsom enskilda personer. Detta har sin särskilda betydelse af den orsak, att fiendtliga soldater anses vara i sin fulla rätt, när de på allt upptänkligt sätt begagna sig af sina vapen mot sina fiender. De betraktas icke såsom brottslingar, om de vare sig uti förut bebådad strid, eller genom öfverraskning komma i handgemäng och tillfoga sina fiender ondt. De betraktas blott såsom exeqverare af statens|669| vilja. Sålunda betraktas emellertid icke de enskilda personer, hvilka tillfälligtvis söka skada statens fiender. När en fiendtlig armé iakttager den åtskilnad emellan dem, som höra till militären, och de enskilda, så bör man medgifva, att det icke är för densamma nödvändigt att behöfva försvara sig mot andra än sjelfva trupperna. Eljest kan den icke iakttaga den skonsamhet mot de enskilda, som nutidens krigsrätt föreskrifver.

Hvad vidkommer frågan, hvilka som skola betraktas såsom organ för statens vilja i krigföringen, såsom verkliga soldater, så är det kändt, huru i ett krig förekomma både reguliera och äfven irreguliera trupper. Den reguliera arméen omfattar alla de truppafdelningar, hvilka höra till dess organisation, äfven landtvärnet och landsstormen, som äro de sista reserver, som|670| uppbådas. Till den irreguliera arméen, (jag talar icke särskildt om den turkiska), hör äfven hvad man kallar friskaror, som icke eljest äro i arméens numerär inbegripna. Huruvida dessa skola betraktas såsom de jurelat. av rätt / juridiskt stridande och behandlas såsom soldater, icke såsom enskilda medborgare, hvilka äro oberättigade att gripa till vapen, har varit föremål för olika meningar. Man är nu ense om följande uppfattning i denna fråga: frikårer eller friskaror äro att erkännas såsom verkliga trupper, när de af statsmagten äro bemyndigade att uti krigföring deltaga samt militäriskt ordnade såsom trupper under ett befäl, hvilket deducerar sin rätt från det högsta befälet. Exempel härpå äro Garibaldis friskaror under de italienska striderna 1859 och 1866. Han hade organiserat dem på egen hand; det var endast frivilliga, som strömmade|671| till hans fanor, men han opererade såsom en af regeringen erkänd förare för denna kår, och utan att vara enrollerade i arméens verkliga afdelning så voro dessa skaror dock en del af den italienska arméen, emedan de voro auktoriserade att uppträda. När deremot friskaror bilda sig utan att dertill hafva bemyndigande af regeringen, så har den fiende, de bekämpa, stundom ansett sig berättigad att icke tillerkänna dem den verkliga soldatens berättigande. Visserligen skulle det, om de uppträda såsom ordnade trupper under officerares befäl och i allo iakttaga disciplin och krigsartiklar, icke kunna betraktas annat, än såsom ett missbruk, om man frånkände dessa all egenskap af laggilda soldater. Dock är det, såvidt traktater och praxis hittills vägleda, alltid säkrare, att de friskaror, som bildat sig, underlåta sin aktion, derest de icke erhållit regeringens|672| bemyndigande. Tyskarna afläto år 1870 en proklamation, uti hvilken de förklarade, att hvarje fånge, som de togo, hvilken önskade blifva behandlad såsom krigsfånge, måste hafva intyg på sig derom, att han var inskrifven såsom fransk soldat. I annat fall behandlades han såsom en privat person, hvilken olofligen sökt tillfoga fienden skada. Derför anses det af vigt, att äfven friskaror hafva uniform eller igenkänningstecken, som alltid för truppers igenkännande anses af nöden. Isynnerhet blir detta att vara uniformerad och med intyg öfver behörighet försedd, af betydelse när friskaror uppträda i smärre grupper såsom skilda partigängare för att skada fienden. Till sådana uppdrag kunna nämligen äfven soldater från den regelbundna hären afsändas, men om då de, som sålunda uppträda|673| icke vore försedda med något igenkänningstecken, så skulle de hafva karaktären af enskilda och sålunda komma att behandlas efter straffrättslig uppfattning men icke efter krigsrättslig. Man vet från alla större försvarskrig, huru det s. k. lilla kriget har en stor betydelse, i det att den fiende, som gjort invasion, lider ofantligt stora skador, då på alla punkter oupphörligen smärre friskaror öfverraska densamma. Till sådana ändamål engageras ofta individer, som icke höra till den egentliga arméen, men för att bereda dem ett bättre öde, än om de uteslutande anses såsom enskilda, så förses de med bemyndigande att gälla såsom soldater. När enskilda medborgare, hvarken hörande till arméen eller autoriserade att bilda friskaror, uppträda och göra krigiska operationer på egen hand, för att sedan, när fara hotar,|674| bortkasta vapen och vilja gälla såsom enskilda, utanför armén stående personer, så anses de handla emot krigslagen och bestraffas af fienden såsom röfvare. Det kan visserligen synas hårdt med hänsyn till hvad den patriotiska känslan bjuder, att man skall göra sådana destinctioner. Det kan ju hända, att det är endast öfvertygelsen om att en hvar bör söka skada fienden, som drifver enskilda medborgare till att sålunda i hemlighet föra krig, men det bör tagas i betraktande att krigets förmildrande i sådant syfte, som nutiden eftersträfvar, är omöjligt, om icke arméerna kunna räkna på att alla enskilda personer i ett land afhålla sig från fiendtligheter mot trupperna. De kunna eljest icke respektera dem till person och egendom, trygga dem vid utöfningen af sina vanliga värf, när|675| de för hvarje steg, i hvarje gård, i hvarje skog måste frukta att öfverfallas af dessa samma individer. Det är just för att disciplin måtte kunna i detta syfte upprätthållas, som man anser det berättigadt af militärbefälet, när enskilda personer till fånga tagas med vapen i hand, att anställa stånd-rätt med dem och låta dem undergå extra-judiciell bestraffning, ty eljest framkallas lätteligen repressalier. Soldaterna äro ofta utan befäl, och när de veta att försåt lurar på dem, så blir deras hätskhet motsvarande, och då skonas hvarken qvinnor eller barn för vapnens vildhet, såsom för några århundraden tillbaka. I Finland hafva under krig ofta frikårer opererat såsom hjelp åt arméen och vanligen varit organiserade såsom trupper, men vi hafva äfven haft partigängare som, medvetna om att de kun|676|nat skada fienden och oaktadt de visste huru strängt öde skulle drabba dem, i händelse de togos till fånga, dock hade mod att uppträda. Sådan var Stefan Löfving under stora ofreden och sådane de s. k. amiral Spof och general Roth, hvilka egentligen voro korpraler, som med böndernas tillhjelp tillfogade ryssarne ofantlig skada, så att de fingo gälla för amiral och general. Det är dock att märka, att man på den tiden icke ännu hade kommit till den humana krigföring, hvilken betingat, att skilnad göres emellan soldater och icke soldater. Slutligen bör jag äfven påpeka, att friskaror med militärisk organisation äfven kunna förekomma, som icke kämpa för sitt land, utan begagna sig af den rådande oredan för att drifva röfveri i stort. De må uppträda med än så mycken yttre militärisk|677| ordning, så är det klart, att de dock icke kunna göra anspråk på att behandlas annorlunda än såsom rättskränkare och brottslingar, och detta såväl från den främmande militären, som från egen regering. Då man vet, huru hvarje krig är en yttersta kraft ansträngning för en stat och det ligger i dess intresse, att göra sin aktion så kraftig som möjligt, så kan det tyckas som vore det med statens intresse oförenligt att iakttaga ett humanare krigföringssätt, som förskonar både personer och egendom, hvilka icke höra till den fiendtliga armén, men detta är ett skeft sätt att betrakta saken, ty det medför verkligt gagn äfven för den krigförande magten att respektera den fiendtliga statens enskilda personer och deras egendom. När en stat ockuperar främmande land, så kan den vida lättare|678| finna bostad och lifsmedel för sina trupper, om alla de enskilda veta att, såvida de afhålla sig från fiendtliga gerningar, de kunna fortfara med odling och industri. Är det meningen att eröfra det land, som ockuperas af trupperna, så är det också uppenbart, att en sådan eröfring snarare skall leda till resultat, om man iakttager all respekt för lag och rätt under sjelfva kriget, än om man genom våldsgerningar framkallar hat och behof af att öfvergifva landet. Också veta vi ur historien, att de härförare, hvilka upprätthållit sträng disciplin inom sina arméer, nämnas med mera ära, än de, som offrat all annan hänsyn för vinnande af bataljen. Sedan det blifvit erkändt såsom regel, att de enskilda böra skonas, men att till följd deraf också de enskilda, som gripa till vapen, få extra judiciell bestraff|679|ning, så har man vunnit mera bekräftelse för den regeln, att, om militärbefäl eller enskilda krigare bryta emot den gällande manstukten, äfven böra de straffas på sätt krigsartiklarna stadga. Man har derför i våra dagar begynt inse, att denna del af lagstiftningen har internationell betydelse, och man har derför lika som på många andra gebit äfven i detta afseende börjat eftersträfva öfverensstämmelse i lagstiftningen.

Den nord-amerikanska staten har år 1863 promulgerat nya krigsartiklar för sina arméer, när de äro stadda i krig, bygda på dessa skonsamhetens grundsatser, förenade med den disciplinära stränghetens, och det finnes mycken anledning att tro, att det sätt, hvarpå rättsvetenskapen bedömer de amerikanska krigsartiklarna, skall hafva inflytande på att de öfriga sta|680|terna jemväl i detta syfte utbilda sin lagstiftning.

Respekten emot de enskildas rätt i krig har ytterligare några påföljder, som jag bör antyda. Det har stundom brukats, att tvinga invånarne uti en ockuperad provins att ställa sig under fiendens fanor och kämpa emot sitt rätta fädernesland. Sådant är naturligtvis förkastligt; hvarje oförvillad känsla uppreser sig deremot, äfven om det är meningen att definitivt eröfra den ockuperade provinsen, ty hvarje landsdel hör till sin stat, om den också är ockuperad till dess att fredsslutet afgjort, huruvida den skall afträdas. Först då kunna pligter emot den andra staten träda i stället för de förra.

Jag har också redan förut anfört, huruledes lag och förvaltning o. s. v. böra blifva i sin tillämpning och af fienden respekteras. Jag bör härtill|681| tillägga att religion, seder och bruk likaså böra af fienden respekteras. Detta var icke förra tiders krigförings praxis, utan, om fienden var af en annan trosbekännelse, var man genast färdig att förolämpa de besegrade i sina religionsöfningar. Det berättas ännu från 1866 års krig i Tyskland, huruledes i Bayern bland landtbefolkningen minnena från trettiåra kriget ännu fortlefde, så att, när de segrande trupperna trängde in i landet, befolkningen ansåg det afgjordt att de skulle blifva utsatta för en ny förföljelse för sin religion, och förvånades på det högsta, när de funno att deras gudstjenst i allo blef respekterad.

Hvad nu förfarandet emot sjelfva soldaterna vidkommer, så måste ju man medgifva att bestämda lagar svårligen kunna i alla detaljer reglera,|682| huru långt våldet skall under krigets hetta få gå, och hvar det skall hejda sig. Uti stridens tummel få passionerna sin näring och detta högsta mått af dödsförakt, som då inträder, medför å andra sidan äfven ur nödvärnets synpunkt det högsta mått af sträfvan att till intet göra fienden. Man kan derför blott uppställa allmänna principer. Till dem hör främst att allt onödigt slagtande af fiender är folkrättsvidrigt. Detta är icke blott en allmän princip, som man skulle sträfva att få erkänd; den har i sjelfva verket i många krig blifvit erkänd och särskildt genom den uppkommer seden att, när fienden så begär, gifva honom pardon. När en fiendtlig trupp sträcker vapen och förklarar sig icke mera vilja göra motstånd, då anses det vara den segrandes pligt att bevilja honom pardonoriginal: m, taga honom|683| till fånga, men icke nedgöra honom. Att utaf hat eller passion vägra pardon strider helt och hållet emot nutidens krigsrätt. Också hafva de militärbefälhafvare, som förklarat sig under alla förhållanden vägra pardon, dragit på sig ansvaret att ett lika öde, som de bereda sina fångar, öfvergår deras egna trupper, ty vägrande af pardon framkallar såsom repressalie enahanda åtgärd från motpartens sida.

Till armén höra äfven personer, som icke sjelfva äro hvad man kallar kombattanter, som icke sjelfva uppträda med väpnad hand, nämligen läkare, prester, marketentare, civila tjenstemän, hvilka följa trupperna åt och nödvändigtvis måste befinna sig i deras närhet. Det är också numera en erkänd princip, att dessa icke få afsigtligt såras eller dödas, ehuru detta|684| visserligen kan ske genom tillfällighet.

Att uppträda med stor grymhet i ett krig, derför att man anser fienden kämpa för en orättfärdig sak, är icke heller medgifvet, ty reglerna för krigföringen äro icke beroende af krigets orsak och ändamål.

De sårades öde i krig var länge med en nära nog omensklig likgiltighet förbisedt. Ännu långt in i vår tid, så berodde de sårades öde på, huruvida deras egna trupper blefvo segrande samt sålunda kunde taga vård om sina sårade. Eljest lemnades de åt sitt öde. En schweizisk läkare i Genève Dunant utgaf i början på 1860 talet en skrift med namn ”souvenir de Solferino”, uti hvilken han skildrade de förfärliga öden, som drabbade de sårade i 1859 års krig till följd af bristande omvårdnad. Denna skrift utgjorde initiativet till|685| en allmän kongress af magterna i Genève 1864, der en konvention afslöts i syfte att förbättra de sårades öde i krig. Detta ansågs förnämligast vinnas genom att alla magter förbundo sig att såsom krigförande tillerkänna sjukvagnar hospitaler o. s. v. neutralitet. Denna idé uppkastades af presidenten Moynier, hvilken ledde Genever konventionen till bildandet af en särskild förening, som skulle från neutrala länders sida utöfva sjukhjelp under egiden af det s. k. röda korset, en symbol, som antogs för att utmärka de föremål, som borde af fienden respekteras i krig. Österrike biträdde denna konvention först efter 1866 års krig, och Ryssland år 1867. – 1868 gjordes några tillägg till denna konventions bestämmelser, och man har i de krig, som derefter förekommit, i sjelfva verket funnit att|686| ett ofantligt framsteg i human rigtning vunnits genom denna konvention. Man har dessutom kommit till erkännande deraf, att det är en af fiendtligheterna oberoende uppgift att egna de sårade vård, att hvarje stats ofentliga sjukvårds inrättningar, lika väl som de neutrala föreningarnas verksamhet bör gälla de sårade, utan hänsyn till nationaliteten, och sjelfva denna omständighet har icke undgått att i sin mån verka förmildrande äfven på krigets öfriga verkningar.

I fråga om krigföringens förhållande till enskilda personers af fienden rättigheter, är särskildt ännu krigsfångenskapen att taga i betraktande. Också på detta område har efterhand, om också långsamt, en humanare uppfattning gjort sig gällande. I gamla tider betraktades krigs|687|fångarna såsom med full rätt helt och hållet hemfallna under segrarens godtyckliga förfogande. Han ansågs ega rätt att misshandla, döda eller göra dem till trälar för återstoden af deras lifstid. Detta var den antika verldens uppfattning. När man någon gång uti historien finner ett bättre förfaringssätt hafva egt rum, så var detta undantag men icke regel. Under medeltiden gjorde kyrkan några försök att väcka mensklighetskänslan till lif med hänsyn till krigsfångarna, men med ganska ringa resultat. T. o. m. ännu på 1800 talet har man funnit den åsigt uttalad och den praxis har egt rum, att krigsfångarna behandlats på samma sätt som individer, hvilka fängslats till följd af brott. Så t. ex. var det icke blott de svenska krigsfångarna på 16 och 1700|688| talen, utan äfven de franska, som togos åren 1812 och 1813, hvilka Ryssland skickade till Sibirien, der de undergingo enahanda behandling, som vanliga brottslingar. I den så ofta förekommande termen, att ”gifva sig på nåd eller onåd”, finna vi också ett uttryck af den rättsliga betraktelsen af saken, enligt hvilken det vore segrarens rätt att mot fienden förfara huru som helst, låta dem springa öfver klingan, eller på annat satt utöfva lidande. Numera har man omsider allmänt insett skilnaden emellan fånge, i mening af en af staten för brott häktad person, och krigsfånge. Krigsfången är icke beröfvad sin frihet till följd af ett brott. Han har vid fullgörandet af sin pligt kunnat blifva öfvermannad och måste gifva sig till fånge, men deraf|689| framgår icke någon bestraffningsrätt för segraren, som tog honom till fånga. Att han burit vapen var hans skyldighet. När en krigförande part gör krigsfångar, så är detta en militärisk framgång, ty fienden har derigenom blifvit försvagad. För att trygga denna framgång behöfves alldeles icke, att ålägga de fångna individerna några extraordinära lidanden. Det behöfves blott att hålla dem så, att de äro hindrade att återvända till sina fanor och sålunda stärka fiendens försvarskrafter. Någonting annat bör man således icke beröfva fångarna, än deras frihet att åter vända till hemlandet och fanorna. Det är således äfven hvad denna frihetsförlust vidkommer blott en relativ sådan. Att insätta krigsfångar uti fängelse såsom vanliga|690| brottslingar, brukades fordom, men det gör man icke mera. Det erkännes numera såsom obefogadt; ty att hållas i fängelse är ett straff utöfver blott detta, att icke få i alla afseenden förfoga öfver sina handlingar. Regeln är den, att krigsfångarna interneras i fästningar, få röra sig fritt inom dessa eller öfverhufvudtaget inom ett visst dem anvisadt område, men icke få lemna detta. Det är vidare en bindande regel för hvarje stat, att sörja för sina krigsfångars underhåll. Man får icke straffa dem genom att låta dem svälta. De, som sjelfva hafva enskilda tillgångar att förfoga, anses dock icke behöfva af den främmande staten underhållas. – Den kostnad, krigsfångarnas underhåll medför, konstituerar berättigade ersättningsanspråk af den stat, hvars undersåter sålunda blifvit till fånga tagna. Naturligtvis böra krigsfångar|691| noggrant foga sig i de föreskrifter angående deras förhållande, som dem meddelas, men man har numera erkänt äfven detta att, om en krigsfånge söker rymma från sin fångenskap och dervid ertappas, så är man icke berättigad att straffa honom. Han har icke gjort en i och för sig straffbar gerning; han har blott velat återvända till sitt fädernesland. Han underkastas endast en strängare bevakning, men icke detta särskilda straff för rymningsförsök, som åhvälfves brottslingar, som rymma från fängelserna.

Hvad tiden för krigsfångenskapen vidkommer, så beror den naturligtvis i vanligaste fall af krigets längd, när fred afslutas, hvilket städse plägar medföra befrielse för fångarna. Det sker dock stundom en utvexling af krigsfångar redan under krigets förlopp. Staterna träffa en skild konvention derom, att de|692| utbyta dessa fångna individer till lika antal, hvilket sker enligt regeln sålunda att man utvexlar man för man, dock så att militärer af högre rang anses motsvara flere af lägre. Det är också en folkrättslig regel, att sålunda utvexlade fångar anses ömsesidigt förpligtade att icke mera komma under fanorna.

Det förekommer under krigets förlopp jemväl frigifning emot hedersord. Det är icke sällsynt, att t. o. m. under äldre tider en krigets rätt på detta gebit förekom. Vanligast är det visserligen blott officerare, som få sin frihet genom att de afgifva sitt hedersord att icke mer inträda i armén, men äfven soldater och underbefäl hafva sålunda fått frihet emot att en officers hedersord engagerats för dem. Det kan emellertid inträffa, att officerer, som återvända på grund af frihet, erhållen emot hedersord, sedan tvingas af sin regering att det|693| oaktadt inträda i lederna. Rätteligen anses det då vara sådana officerares pligt att återvända i fångenskap, då de icke förmå till följd af tvång hålla sitt ord att vara fria endast för att icke mer strida.

För öfrigt plär krigsfångars frigifning ske i och med detsamma fred afslutas, och då är det närmast utvexling man för man som eger rum. Men om åter blott den ena staten har krigsfångar eller flere än den andra, så stipuleras en särskild löseskilling antingen innefattande endast ersättning af kostnaderna för fångarnas underhåll, eller ock derutöfver en godtgörelse för att staten sålunda återfår till sina leder dessa individer.

Straffande af krigsfångar kan stundom ega rum, men icke af den stat som tagit dem till fånga, utan från deras egen regerings sida, nämligen när|694| de råkat i fångenskap till följd af att de icke tillbörligen uppfyllt sina militära pligter. En kapitulation t. ex. som pröfvas vara gjord till följd af feghet eller förräderi och sålunda medför fångenskap för besättningen, leder ovilkorligen till rättsligt åtal emot densamma, när den återvänder till sin egen stat. Det straff, som då åhvalfves dem, är berättigadt derför att de icke burit sina vapen med heder. Men denna fråga hemfaller icke under folkrättsligt bedömande, hvarför jag icke vill vidare än antydningsvis nämna, att då en säker död icke kan undvikas annorlunda än genom att gifva sig till fånga, så är detta icke blott en rättighet, utan t. o. m. en skyldighet, emedan onödig manspillan eljes skulle uppstå.


Man finner efter denna framställning|695| om krigets förhållande till individen en del författare i folkrätt ännu upptaga en hel klass af individer, som endast under krig förekomma. Kriget alstrar nämligen vissa speciella slag af brott och öfverträdelser. Det är endast under krigstid man finner desertörer, öfverlöpare, marodörer och dylika; men huru dessa skola behandlas, är en fråga, som icke tillhör folkrätten. Hvarje stat tillämpar på slika brott de straff, som föreskrifvas antingen i strafflagen eller krigsartiklarna. Det är endast tvänne omständigheter som i sammanhang härmed kunna påpekas nämligen förhållandet med spioner. Spioner, när sådana af ett krigsbefäl tagas till fånga, pläga underkastas hårdare bestraffning. Det kan visst vara uti den lofvärde afsigten att gagna sitt land, som personer åtaga sig|696| spioneri, men deras i hemlighet skeende tillgöranden göra detta sätt att betjena sitt land så farligt för den krigförande parten, att man derför anser det böra inrymmas berättigande åt militärbefälet att med strängt straff behandla spioner, t. o. m. att skjuta dem, då det för hvarje armé är svårast att kämpa med sådana dolda fiender. Det är likasom en nödvärnsåtgärd att genom exemplariskt straff afskräcka hvar och en från att låta använda sig såsom spion.

Om en enskild medborgare frivilligt betjenar en fiendtlig armé såsom vägvisare och sålunda för honom fram till platser, der han kan öfverraska vägvisarens armé, så är han helt enkelt fiende emot sitt land. Emellertid behöfver hvarje armé vägvisare i fiendens land och kan dertill tvinga dess invånare. Dessa kunna hvarken af krigs|697|eller folkrättsliga skäl betraktas såsom fiender, när de med våld tvingas att tjena såsom sådana. Om de då sålunda tvungna afsigtligt föra den fiendtliga hären på afvägar, som bringa förderf öfver densamma, så hafva de visserligen förrådt fiendens sak, men det är dock icke annat än att betrakta med förmildrande omständigheter, då de sålunda velat tjena deras eget land. De utsätta sig dock för sträng bestraffning från den fiendtliga arméens sida.


Jag öfvergår nu till frågan om de krigförandes förhållande till s. k. fiendtlig egendom, d. v. s. till egendom af olika slag, tillhörig den fiendtliga staten eller de enskilda inom densamma. Det mesta af hvad jag hittills anfört angående folkrättens principer i krig|698|föring har sin tillämpning såväl på landt- som sjökrig, men i fråga om egendom inträder ett alldeles olika förhållande. Här står folkrätten för sjökrig ännu på ett lägre trappsteg, än hvad landtkrig beträffar.

Jag skall först redogöra för de resultat, som genom rättsvetenskapens inflytande samt en stegrad civilisation öfverhufvudtaget har äfven in praxilat. i praktiken ernåtts beträffande förhållandena till egendom i landtkrig. Nu kunna vi utan tvekan från början uppställa den satsen, att egendomsföremål, liflösa ting icke borde kunna sammanställas med sådana epitet, som ”fiendtlig”. De kunna vara hvarken vanliga eller fiendtliga; men man förstår dock lätt hvad meningen dermed är, nemligen sådan egendom, som tillhör fienden. Härvid är närmast att göra skilnad emellan sådan egen|699|dom, som tillhör den fiendtliga staten, och sådan, som tillhör de enskil da. När en segrande armé ockuperar en fiendtlig landsdel, så anses densamma obetingadt berättigad att tillegna sig all den fiendtliga staten tillhörig egendom af sådant slag, som kan vara till bruk under sjelfva krigföringen, krigskassor, vapen, rustningar, lifsmedel, transportmedel, (såsom hästar, fordon, jernvägsmateriel). All sådan den krigförande parten tillhörig egendom anses utan den ringaste betänklighet kunna tagas såsom byte, och detta icke blott när den tillfälligtvis öfverkommes, eller till följd af en särskild seger stannar i segrarens våld, det anses äfven berättigadt, att enkom efterspana och uppfånga sådan egendom. Rättsgrunden härför är ganska enkel. När det under krigföring måste anses vara fullt berät|700|tigadt att döda, såra och till fånga taga alla till den fiendtliga arméen hörande menniskor, så måste det väl så mycket mindre kunna påstås oberättigadt att taga krigsförnödenheter, ja man kan t. o. m. säga att det humanaste sättet att föra krig skulle vara det, att man skulle lyckas att i början bemägtiga sig all fiendtlig materiel och omöjliggöra för honom allt vidare motstånd.

Hvad sedan fienden tillhörig fastighet vidkommer, så måste det också medgifvas vara den inträngande fiendens rätt, att begagna sig af kaserner och andra publika hus såvidt möjligt. Vi finna att uti de särskilda staternas inqvarterings författningar det föreskrifves såsom nödvändigt, att alltid i främsta rummet taga kronans disponibla hus i anspråk, innan de enskildas fasta egendom|701| tillgripes. Likaså när en fiendtlig armé skall inqvarteras i det främmande området, så länder det befolkningen till lindring, när fienden inqvarterar sina trupper i publika hus såvidt möjligt. Men annat vore om fienden skulle blott på grund af en militärisk ockupation anse sig kunna öfvertaga egande och förfoganderätten öfver statens domäner och gods, som kunna derstädes förekomma. Dessa hafva icke någon särskild användning i krig. Det är endast inkomsten derifrån, som skulle stärka den krigförande parten och hvaröfver han kunde förfoga. Likaså anses hvarje armébefäl berättigadt, att uti ockuperadt land uppbära de skatter, som eljest borde den egentliga regeringen tillkomma, emedan penningen är ett af de bästa krigföringsmedel. Men deraf följer icke någon rätt att på|702|lägga invånarne en särskild krigskontribution. Detta är också numera utmönstradt från folkrätten i krig. Förut var det mycket vanligt att brandskatta, såsom det hette, d. v. s. att hota de fiendtliga städernas befolkning med att uppbränna deras hus, derest de icke betalade en viss summa i extra skatt. Men detta är icke mer en krigföring emot staten, det är att angripa enskild egendom, hvilken är enskild till dess den lagligen framträdt såsom skatt. En fråga, som man också med tillfredsställelse har funnit taga en bättre vändning är förhållandet emot sådan publik egendom i fiendtligt land, som tjenar kulturändamål. Ännu uti medeltiden och början af nyare tiden så ansågs det vara ganska behörigt att plundra kyrkor. Man måste visst medgifva, att den verkliga gudstjensten icke led intrång deraf, om det|703| fanns mindre guld- och silfverpjeser i kyrkorna, men för invånarnes uppfattning måste detta sätt att plundra vara vida mer kränkande än annat, då ju folktron omgifver sådana föremål, som i kyrkor begagnas, med särskild helgd. Man har långt in i nyaste tider ansett segraren hafva rätt att borttaga konstverk, vetenskapliga samlingar och dylikt, för att kunna uppställa dem såsom trofeer i hemlandet. Äfven detta är numera förkastligt. Napoleon I hade tagit från Italiens städer, ofantliga samlingar af konstverk till pris, sedan han besegrat de italienska folken. Då de allierade magterna 1815 definitivt besegrade Napoleon, så föreskrefvo de uti Paris, att Frankrikes nya regering skulle återställa alla de från Italien sålunda tagna konstskatterna, emedan det icke var berättigadt att taga sådana för krigföring alldeles främmande|704| föremål. Annat vore då, om det särskildt i fredsfördraget skulle inrymmas bestämning om att konstverk skola levereras, men då den besegrade staten svårligen kan erbjuda ett sådant afstående, utan ett slikt stadgande i fredsfördraget påtagligen framgått till följd af tvång, så vore detta blott ett sätt att kasta en vackrare dager öfver hvad som dock måste anses förkastligt. Regeln beträffande sådana offentlig egendom, som tjenar kulturändamål, är derför den, att de krigförande skola skona densamma, då krigets ändamål i våra dagar är att lösa en rättstvist men icke att undergräfva en stats kulturarbete och framtid i de fredliga värfvens tjenst. Bland offentlig egendom förekommer äfven kommunikationsanstalter af olika slag. Att förstöra sådana har i alla tider varit något, som kriget medgifver, och i sjelfva verket så hafva transportmedlen|705| ett så stort inflytande på sjelfva krigföringens gång, på de strategiska operationerna, att man måste anse åtgärder till förstörande af någon kommunikationsled vara befogade, när strategiska skäl dertill mana. Det är likväl af erfarenheten konstateradt, att det vanligtvis icke är den segrande armén som förstör kommunikationsanstalter, utan den retirerande egna arméen, för att försvåra för fienden hans framryckande, och detta hemfaller icke under folkrätten, utan statsrätten. Om staten tror sig kunna gagna sitt försvar genom att förstöra kommunikationsmedel är den berättigad att göra detta emot ersättning enligt expropriations grundsatsen. Finska staten använde år 1854 en ganska betydlig utgiftssumma, för att borttaga alla sjömärken och prickar, som funnos vid kusterna, för att försvåra för fienden seglatsen i finska skärgården, ehuru målet just icke vanns;|706| det var icke fienden som förstörde dessa. Men att endast af förstörelse-lust göra slut på broar och vägar, måste anses vara förkastligt såsom skadande de enskildas intressen, men icke den fiendtliga staten.

Hvad enskild persons egendom under krig vidkommer, så har man kommit till det erkännande, att den ovilkorligen bör af fienden respekteras lika väl som hans personliga ställning och säkerhet anses böra äfven under krig vara tryggad. Detta betydliga framsteg beror på den vunna uppfattningen om, att kriget är en kamp emellan stat och stat, och icke emellan staten och enskilde. Dock kunna fall inträffa, då enskilde med tvång nödgas afstå egendom utan att detta kan kallas en afvikelse från folkrättens princip, nämligen då fiendtlig armé nödvändigtvis måste få lifsförnödenheter uti det område,|707| den intagit, och de enskilda icke vilja sälja; då göres s. k. tvångsutskrifning, men detta räknas enligt expropriationsgrundsatser. Invånarne skola derför erhålla ersättning. Om den icke genast betalas, så förses de med intyg öfver de förnödenheter, som de afstått och vid fredstraktaten erhålla de liqvid derför. Likaså måste man medgifva, att, om smärre truppafdelningar, som utsändas på skilda uppdrag, icke kunna åtkomma föda annorlunda än genom att taga med våld, så måste deras sjelfuppehållelserätt hafva till påföljd, att de få taga sådan. Men rätt att taga byte är absolut förkastlig. Detta har förut ansetts vara en af krigets lockelser, hvarför det också var så lätt att värfva äfven från främmande land. När en fästning skulle intagas, så uppmuntrades soldaterna enkom genom att upplåta hela staden till plundring, och det var således icke blott sol|708|den, utan denna utsigt att få byte, som gjorde att soldater talrikt strömmade till fanorna. Men i våra dagar är detta förkastligt, hufvudsakligast af det skäl, att enskild egendom skall respekteras, men dertill kommer ännu ett annat skäl nämligen att den armébefälhafvare, som skulle tillåta sina soldater att taga byte, derigenom skulle leda dem på en brottslig och omoralisk väg. De tyska härförarne år 1870 införde stränga föreskrifter om att respektera enskild egendom i fiendens land. I början af kriget skedde derför en mängd bestraffningar, emedan soldaterna afvikit från förbudet och bemägtigat sig några lockande pjeser från enskilda; – men sedan inträdde en tid då detta förbud icke upprätthölls och detta hade genast till påföljd en mängd missbruk, öfver hvilka fransmännen sedan i skarpa färger beklagade sig. Tyska författare, som togo detta förhållande i försvar, hafva velat göra troligt, att det var det upprepade förfa|709|randet från de fredliga inbyggarnes sida, att öfvergifva sina hus och stänga dem, som hade till påföljd ett slags repressalielust från soldaternas sida. Emellertid så måste äfven de undantag från folkrätten, som begingos under tyska kriget och som voro föremål för bestraffning, tydligt vittna om hvad som för närvarande är erkänd regel i detta afseende. Man har velat i det längsta medgifva att enskilda soldater böra vara berättigade att taga byte af den fiendtliga arméens soldater, om också icke af de fredliga invånarne, och velat stöda detta på reciprocitetsgrundsatsen. Den soldat, som begifver sig i striden, vet att han kan blifva plundrad och att han har rätt att plundra. Det är dock ett ganska haltande bevis. Man bör härvid icke gå längre, än att förklara, att äfven enskilda soldater äro berättigade att taga byte i form af krigsrustningar, vapen och hästar, hvilka äro statens egendom, men att få borttaga af fångar klockor och ringar m. m. är brottsligt i och för sig och|710| dessutom demoraliserande för soldaterna sjelfva. Det undergräfver all den ridderlighetskänsla, som tvärtom borde få näring under kriget. – Ehuru en detalj, vill jag tillägga, att det varit föremål för olika tolkning, huruvida det är berättigadt att tillegna sig värdesaker, som befinna sig på slagfältet utan att vara i någons värjo. Svaret bör blifva att sådana saker få tagas, men endast i förvar, och endast om det är fåfängt att få rätt på den verkliga egaren, tillfalla dessa de enskilda som upphittat dem. – Förstöring af privategendom är naturligtvis lika förkastlig som oberättigad. Det kan dock t. ex. blifva nödvändigt för sjelfva krigföringens skull att nedtrampa sädesfält och t. o. m. att uppbränna byggnader. Det kan icke betraktas såsom brott emot enskild egendom, ty de hafva då rätt till skadeersättning derför från statens sida; men sådana härjningskrig, som de förr brukliga, äro förkastliga, och huru litet man än vid betraktandet af krigets|711| sorgliga påföljder kan instämma deri, att vi uppnått någon högre grad af humanitet i krigföringen, så måste vi dock finna att betydande framsteg äro vunna emot hvad i äldre tider var fallet, då de rättsliga sidorna icke var föremål för något beaktande. –


|713|

De krigförandes förhållande till s. k. fientlig egendom under sjökrig står ännu, tyvärr, i en skärande motsats till hvad angående landtkrig blifvit gällande.

Hvad först vidkommer offentlig egendom, som på sjön kan öfverkommas, så är det sjelffallet att denna icke kan bestå i annat än krigsfartyg jemte hvad på dem finner, och det måste naturligtvis anses legitimt, att den ena flottan söker bemäktiga sig den andra flottans fartyg och taga manskapet till fånga, liksom man under landtkrig söker eröfra fästningar och till fånga taga besättningen. Häri kunna några inskränkningar remligtvis icke påyrkas.

Men hvad den privata egendomen|714| till sjöss vidkommer, så borde denna enligt principen för landtkrig äfven vara i allo respekterad, men man har ännu icke kommit derhän. Ännu erkännes det vara en krigförande makts rättighet att medelst krigsfartyg uppbringa och taga såsom byte fartyg och last, tillhöriga enskilda person, när detta fartyg seglar under den fiendtliga maktens flagga. Förut har en sådan rättighet, som nu fortfarande medgifves för krigsfartyg, tillerkänts äfven enskilda fartyg, utrustade såsom kapare, försedda med kaparebref. – Man kan icke undgå att finna rättsmedvetandet uppresa sig mot detta förfarande, att genom krigsfartyg bemäktiga sig enskilda köpmäns egendom på sjön, derföre att den tillhör ett främmande folk. Skulle dessa samma varor, som finnas ombord på fartyget, vara upplagda i magasin på land, så|715| skulle detta tillgripande betraktas såsom en folkrättsvidrig åtgärd. Dock är det icke endast på senare tider, som rättskänslan i detta hänseende vaknat. Den förste, som i rättsvetenskapens namn framhöll det barbariska uti alla former af kaperi, var den franske juristen Mablytillagt av utgivaren berömda arbete Droit public de l’Europetillagt av utgivaren, som utkom år 1748. Han säger bland annat: ”Vi finna det afskyvärdt om en armé på land för krig mot enskilde medborgare och röfvar deras egendom; vi anse att detta kränker folkrätten och humaniteten. Men huru kommer det sig då att det, som är infamt, då det sker på land, skall vara honnett när det sker på sjön”? Man kan af dessa premisser finna, hvarpå hans bevisföring går ut. – Han talade dock för döfva oron hvad den närmaste tiden vidkom. Sedan uppträdde italienaren Galliani|716| med ett arbete i samma syfte (1782.) – Den förste statsman, som sökt förverkliga dessa rättsåsigter var den namnkunnige Benjamin Franklin. – När han var den unga nordamerikanska statens sändebud vid särskilda europeiska hof, lyckades det honom uti Berlin (1785) att med Fredrik II afsluta ett fördrag, enligt hvilket de båda staterna förbundo sig att icke blott icke utrusta kapare, men ock att lemna handelsfartyg, som förde de båda staternas flagga, helt och hållet fria under krig. Detta fördrag hade dock mera en teoretisk än praktisk betydelse, enär krig mellan Förenta staterna och Preussen hvarken var att förutse eller ens efteråt egt rum. – I den stora franska revolutionens tidigare år, då icke ännu dess sträfvan hade förvridit sig till grymheter, utan man sökte förverkliga det första programmet så vidt möjligt, beslöt lagstiftan|717|de församlingen år 1792original:. att franska regeringen omedelbart skulle inleda underhandlingar med andra stater för att få kaperiet afskaffadt, och dessutom all enskild navigation skyddad under krig. Regeringen, som på den tiden genast utförde nationalförsamlingens vilja, vidtog också omedelbart mått och steg i detta syfte, men från alla europeiska stater med undantag af fristaterna Lybeck och Hamburg, kom ett afböjande svar. Man förklarade att kriget icke medgaf en sådan mildhet. England förtörnades till och med och besvarade icke förslaget. Sedan räckte det icke länge innan Frankrike äfven fann sig nödsakadt att förfara såsom de andra och täfla med dem i sjöröfveri. – År 1823 utfärdade den i många hänseenden celebre nordamerikanske presidenten Monroe ett cirkulär till samtliga större stater med förslag att man skulle likställa privat egen|718|dom på sjön med privat egendom på land under sjökrig, men detta var också förgäfves. – År 1856original:., när stormakterna voro församlade i Paris, upptogos dessa frågor ånyo, men också der föll saken, så att man endast beslöt att kaperiet skulle vara afskaffadt. – Den tyska staden Bremens handelskår, som i så många internationella frågor visat sig hylla mycket upplyst tänkesätt, hade år 1859original:. en större församling, hvarvid en resolution antogs i syfte att ställa de krigförandes rätt gent emot privat egendom under sjökrig i samma förhållande som under landtkrig. Bremens senat, till hvilken frågan öfverlemnades, hade dock icke framgång med förslaget. Likväl hafva dessa idéer verkat det, att under kriget år 1866 mellan Österrike och Preussen, i hvilket Italien äfven indrogs, dessa tre makter afhöllo sig från att låta sina krigsfartyg kapa|719| enskilda fartyg. – Nordtyska förbundets riksdag beslöt år 1868original:. en resolution, i syfte att det skulle uppställas såsom rättsprincip, att krigsfartyg icke skulle få uppbringa enskilda, och med minne häraf uppträdde konung Vilhelm den 18original:. juli 1870original:. med en proklamation, i hvilken han förklarade, att franska handelsfartyg icke skulle uppbringas af preussistillagt av utgivarenka örlogsfartyg; men Frankrike, som var medvetet om sin styrka till sjöss, ville icke följa exemplet, till en del måhända emedan en annan åtgärd af Kejsar Vilhelm innebar ett slags kringgående af denna proklamation, i det han nämligen ville bilda frikårer af privata fartyg, utrustade med krigsofficerare. I början af detta krig led också den tyska flottan mycket genom uppbringande, så att tyskarne funno sig föranlåtne att gripa till samma medel, och mot slutet af kriget fann franska|720| styrelsen att det vore nödvändigt, att genom traktat förebygga slika åtgärder. – Detta är det nyaste faktum på detta område, som vittnar om ett stort vacklande. –

Man har den artigheten att icke kalla det för kaperi, när ett krigsfartyg röfvar ett privatfartyg; man kallar det icke heller för röfveri, utan man kallar det för krigsfartygs rätt att uppbringa såsom pris enskilda fartyg, bärande den fiendtliga maktens flagga. Kaperi är en term, som man använder på en numera förbjuden bragd. Med kapare förstår man nämligen enskilda fartyg, hvilka på grund af en krigförande stats eller dess regerings begifvande anställa jagt på privata fartyg, som bära fiendtlig flagga. – Sådant har förekommit sedan gamla tider. Den romerska krigsrätten stod icke i strid deremot. – Under medeltiden florerade det egentliga sjöröfveriet,|721| pirateriet, hvarom tidigare nämnts, och hvilket bestod deri att fartyg, icke tillhöriga en krigförande nation, och utan att något krig var i fråga, idkade den indrägtiga rörelsen att plundra privata fartyg. Men i början af 14de seklet uppkom ett annat slag af sjöröfveri. Då nämligen ett handelsfartyg till sjöss tillfogat ett fartyg med annan flagg skada, så utrustade den köpman, som lidit skadan, kaparefartyg för att kräfva hämd och erhöll derför ett s. k. ”lettre de marque”, hvilket ännu i nyaste tid begagnats såsom namn på kaparebref. Sålunda fördes det formliga privata sjökrig, medan respektive stater kunde vara i all vänskap med hvarandra. Dock vaknade man i 15de seklet till insigt om, att detta var en alltför stark anomali, och då upphörde man att utfärda kaparebref under fredstid. Sådan praxis har egt rum till år 1856.

Denna metod att skada det fiendt|722|liga landet genom att röfva dess handelsfartyg har användts i mycket stor skala, stundom i goda, stundom i dåliga idéers tjenst. – När Nederländerna förde sitt förbittrade frihetskrig mot Spanien, så voro deras gueuser eller kapare ett kraftigt medel att försvaga fienden. Äfven de båda främsta folken i Europa hafva användt kapareväsendet i mycket stor utsträckning, och det var utan tvifvel ganska beqvämt. En enskild skeppsredare anhöll om kaparebref med rätt att under statens flagga uppbringa fiendtliga fartyg och erlade derför en viss summa penningar, samt begaf sig sedan ut på jagt. Det var icke nog med att dessa fridstörare förekommo på alla haf, så att sällan någon längre reda kunde företagas utan konvoj, men de tilvällade sig äfven en polismakt till sjöss öfver neutrala fartyg; – När Napoleon I ville krossa Englands makt|723| till sjöss och införde det så kallade kontinental-systemet så använde han äfven kaperi i stor skala. Hans kapare inskränkte sig icke blott till att taga engelska handelsfartyg. De togo äfven alla neutrala fartyg, som voro i beröring med England. Utmed Sveriges kuster t. ex uppträdde de och anställde stora skador så länge Gustaf IV höll sig till England. – År 1823, då Frankrike hade krig med Spanien, råkade det hafva till utrikes minster den snillrike Chateaubriand, hvilken utfärdade den förklaring att Frankrike icke skulle utgifva kaparebref eller ens tillåta krigsfartyg att uppbringa fiendtliga skepp, men Spanien förklarade att det icke ärnade pålägga sig någon sådan inskränkning. – I Paris år 1856original:. förenade sig makterna om den förklaring att kaperiet är och förblir afskaffadt. Det var väl endast de fem stormakterna jemte Sardinien och Turkiet, som underskrefvo|724| fördraget i Paris, men de öfriga inbjödos att instämma i detsamma, och, såsom förut framhållits, bör denna deklaration icke fattas såsom ett slags positiv-rättsligen uppkommen rättssats, utan såsom ett erkännande af det principenligt rätta, hvilket icke mera kan genom fördrag ändras. Alla stater, som inbjödos att förena sig i denna deklaration, jakade dertill med undantag af Spanien och Mexiko, som afböjde förslaget, samt Nordamerikas Förenta stater, – dessa sistnämnda, emedan de förklarade, att det vore ett alltför halft steg, då man endast ville afskaffa kaperiet med korsarer, och ansågo de att äfven krigsskepp borde vara förbjudna att uppbringa privat egendom till sjöss. De gjorde derföre en motinbjudning i detta syfte. På densamma svarade Frankrike, Preussen, Italien och Ryssland jakande, och sålunda skulle denna påtagligen rättsenliga åsigt|725| hafva vunnit giltighet, derest icke Storbrittannien motsatt sig, och det var naturligtvis den i saken mest betydande makt, då Englands flotta snart sagdt är lika stor som alla andras tillsammans. I fråga om enskild egendom till sjöss stå vi sålunda förnärvarande på Parisertraktatens grund. – Emellertid hafva vi funnit, att man ännu helt nyligen, då farhågor för ett krig med England begynt uppstå uti Ryssland, inom pressen, som dock borde vara det rättas och bildningens målsman, yrkat på att ryska regeringen icke borde hålla sig till Pariser traktaten, utan utrusta kapare för att skada Englands sjöfart. Man har såsom motiv dertill framhållit, att England är så öfvermäktigt till sjöss, att den ryska marinen deremot ingenting kan förmå, men att Englands handelsflotta är till den grad talrik och stadd på resa i alla haf, att man kan i högsta grad förlama Englands|726| krafter genom att taga såsom pris de engelska handelsfartygen. Att göra detta genom de ryska krigsskeppen vore omöjligt, då de äro så fåtaliga. Naturligtvis tänker man under en upprörd och uppretad sinnesstämning mindre på det rätta, än på hvad som kan skada fienden så mycket som möjligt, och derföre vunno dessa förslag genklang, till dess man något lugnade dig och från rättsvetenskapens synpunkt begynte bekämpa saken. Men man föreslog i stället något, som redan kejsar Vilhelm (1870) vidtagit, då han uppmanade redare att ställa sina skepp till hans förfogande, för att utrustas till kapare. Det bör läggas märke till, att den tyska regeringen icke ville utrusta privata fartyg till kapare med syfte att uppbringa enskilda fartyg, utan för att uppbringa egentliga krigsskepp, men om man läser mellan raderna, så kan man finna att, om en gång privata fartyg|727| skulle bemannas till krigsfartyg, så skulle äfven dessa få sådan rätt att uppbringa handelsfartyg, som egentliga krigsfartyg. Emellertid har man i Ryssland omfattat denna idé, att man icke bör utfärda kaparebref, men att man bör anskaffa goda enskilda fartyg, förse dem med militärbefäl och utsända dem såsom krigsmarinen tillhöriga kryssare på alla haf för att taga engelska fartyg. Man har bland annat tyckt sig finna rättsligt stöd derför i ett arbete af Bluntschli, der man ansett honom påstå, att, såsom frikårer bildas under ett landtkrig, så kunna också under sjökrig privata fartyg bemannas till kryssare, blott de förses med regelbundet befäl och förpligtas att följa enahanda förfarande som för kigsfartyg gäller. Nu måste det likväl vid ett opartisk betraktande af saken visa sig, att en sådan uppfattning haltar och att jemförelsen med landt|728|krig är derföre otillständig, att uti ett landtkrig privategendom är absolut skyddad och uppbringandet af privat egendom under sjökrig genom krigsmarinen icke är en åtgärd af enahanda slag, som den att uti alla verldens haf hafva fartyg, som blott för tillfället äro beordrade till krigsfartyg. Krigsfartygs rätt att uppbringa enskilda fartyg står i samband med blokad tillgöranden, för att hindra handeln, och dessas begränsade antal gör icke faran till den grad vidsträckt, som då man har att göra med kryssare. Det enda, som ställer kryssare framför kapare, är att de skulle förses med militärbefäl och att det således skulle finnas några chanser för upprätthållandet af disciplin och undvikandet af grymhet mot personerna på det fartyg, som tages; men detta företräde måste dock anses vara temligen vanskligt. Marinsolda|729|ten på ett krigsskepp vet sig vara försedd med alla de försvarsmedel, som göra att det privata fartyget måste gifva sig. Der finnes således icke denna upphetsning till excesser, som under strid eger rum. Men om privata fartyg, utrustade till att kryssa, också äro försedda med samvetsgranna officerare, kunna de dock icke få de enskilda handelsfartygen att utan vidare gifva sig. Det uppkommer en strid, och då har man åter korsarstriderna i flor, under hvilka man skulle få bevittna många blodiga dåd. – Denna sist berörda synpunkt har, så vidt jag kunnat finna, icke blifvit uti meningsutbytet i pressen tillbörligen framhållen, men mig synes att stor vigt är att fästa dervid, ty eljes kan man vid en ytlig betraktelse lätteligen stanna vid samma åsigt som Bluntschli. Om också England gentemot Tysklands förklaring år 1870original:. om utrustande af pri|730|vata fartyg till kryssare med militärbefäl afgaf den förklaring, att de ansågo det vara legitimt, då deremot Frankrike protesterade och förklarade att det vore ett maskeradt kaperi, så är det naturligt att England nu icke skulle afgifva en likadan förklaring, som år 1870, utan konstatera att utrustandet af kryssare är att likställa med kapareväsendets upptagande och derföre berättiga till repressalier, och det är just dessa, som kunna i våra dagar mer än något annat lössläppa krigets furier. Om något land är intresseradt af att det uti denna fråga icke göres något baksteg, så är det särskildt Finland, som vida mera än Ryssland är exponeradt för följderna deraf. Det är visst sant, att Finlands handelsflotta icke är så talrik, som den ryska (Finland eger omkr.omkring 300 000 tons, medan Ryssland eger omkring 390 000 tons), men af den ryska handels|731|flottan är det jemförelsevis ett fåtal, som resa på främmande länder, medan det torde vara konstateradt att de flesta handelsfartyg, som på aflägsna vatten röra sig under rysk flagg, äro finska. Vid 1853 års slut hade Finland 466original:. dåförtiden s. k. stademannafartyg och 841original:. landtmannafartyg om 146 000tillagt av utgivaren tons, men vid utgången af år 1855original:. hade Finland förlorat 247original:. större fartyg om 67 200tillagt av utgivaren tons. Af dessa 247original:. hade ⅓ blifvit uppbringade af engelsmän; de öfriga hade försålts i utlandet för att undgå pris; men äfven denna försäljning var förlustbringande, ty den skedde forceradt. – Denna skada i anseende till handelsflottan är icke den enda, som Finland skulle lida, i händelse ett krig mellan England och Ryssland uppkommer, ty den engelska krigföringen är hänsynslös; detta visade sig år 1854original:. då oförsvarade städer brändes och privategen|732|dom i massa förstördes. Engelska parlamentet ogillade delvis detta förfarande och man kunde antaga, att man icke mer skulle blifva utsatt för detsamma, men i händelse Ryssland förverkligar sitt förslag att utrusta kryssare, då vore Finlands kuster de, som vore närmast prisgifna, emedan det blefve nödvändigt för England att utöfva repressalier. Alltnog, – om vi också i Finland äro speciellt intresserade af frågan, så att vi derföre måste anse det önskligt att krigföringen till sjöss erhåller sin tillbörliga utveckling, så torde vi dock, om vi ställa oss på en opartisk ståndpunkt, stanna vid det omdöme att den stat, som skulle förskaffa sig privata fartyg och utrusta dem, om också med örlogsbefäl för att uppbringa handelsfartyg, skulle afvika från Pariser fördraget, som omsider gjort början till att förbättra krigets rätt under sjökrig.

|733|

Hvad vidkommer den tills vidare de egentliga krigsfartygen tillerkända rätt att såsom god pris borttaga fiendtliga fartyg, så äro dock härvid vissa former att iakttaga. Det anses icke vara en i och för sig slutförd sak, när ett skepp sålunda blifvit uppbringadt. Det bör införas till hamn och saken pröfvas af en särskild domstol, som benämnes prisdomstol. Denna domstol borde väl, då det gäller att pröfva stridiga rättigheter emellan ett lands krigsfartyg och ett annat lands privata fartyg, vara sammansatt af medlemmar från de båda länderna, men så är dock icke fallet. Prisdomstolen dömer i internationella angelägenheter, men är dock endast på statsrättslig väg sammansatt. Hvarje krigförande stat, hvars fartyg kunna komma att inhemta priser, inrättar sjelf prisdomstol, vare sig att någon af de bestående domstolar|734|ne erhåller sådant uppdrag, eller en särskild domstol för ändamålet sammansättes. Man kan sålunda antaga att icke full opartiskhet är garanterad. Den kan finnas, om medlemmarne i prisdomstolen äro nog upphöjda, att icke låta sig ledas af nationella sympatier eller antipatier, men det är emellertid fallet att de skola bedöma gerningar, utförda af eget landskrigsfartyg mot det fiendtliga landets privata fartyg. – Särskildt hafva sådana prisdomstolar att tillse, huruvida ett fartygs uppbringande icke står i strid med de neutralas rätt, ty fartyg med fiendtlig flagga kan hafva ombord neutral egendom; likaså gäller det att se till om fartyget icke blifvit taget, innan den tid utgått, som bör inrymmas för det fiendtliga landets fartyg att uppnå egen hamn. –

När ett krigsfartyg tagit ett fartyg, så bör krigsfartyget inhemta det till|735| sitt eget lands hamn och anmäla saken till domstols behandling. Väl låter det tänka sig, att fartyget icke kan hemtas så långt som till krigsfartygets hemlands hamn; då föres det till närmaste neutrala hamn, derest denna stat går in på att mottaga det, och sedan dömes saken vid eget lands prisdomstol.

Jemte det jag framhållit dessa i folkrätten allmänt erkända omständigheter, så anser jag mig böra påpeka i hvilken svårighet en rysk kryssareflotta skulloriginal: re råka, om den på atlantiska eller stilla hafvet eller till och med nordsjön skulle uppbringa engelska handelsfartyg, ty att komma med sådana fartyg hem till rysk hamn vore nästan omöjligt, och att få dem emottagna i neutral hamn vore nästan också otänkbart af fruktan för repressalier från Englands sida. Så skulle således knapt annan utväg för de ryska|736| kryssarne återstå, än att begå en ännu svårare kränkning af folkrätten, nämligen att förstöra de fartyg, som de uppbringa. Det är nämligen också en inom folkrättens teori och praxis erkänd sats, att krigsfartygs rätt att taga främmande fartyg icke också innebär rätt att förstöra desamma, utan böra de så vidt möjligt bringas oskadda i hamn. – Om man beaktar dessa omständigheter, så torde bedömandet af de åtgärder, som varit från den ryska opinionens sida ifråga satta, ställa sig ännu enklare.

Liksom krigsfartygs rätt att taga enskilda fartyg icke innebär rätt att förstöra dem, så tillerkänner man icke heller flottan rätt att förstöra privategendom på land. Sådana åtgärder t. ex.tillagt av utgivaren, som engelsmännen år 1854original:. tilläto sig utmed bottniska vikens kust, äro absolut stridande mot folkrätten. Det enda fall,|737| under hvilken sådant kan vara medgifvet, är, när förstöringen gäller egendom, som kan supponeras vara staten tillhörig, såsom fallet kan varo med skeppsbyggnadsmaterial o. d.och dylikt – Egendom på land under sjökrig bör bedömas enligt samma regel, som under landtkrig. Förstöring af privategendom kan öfverensstämma med folkrätten endast i sådant fall, att den utgör en icke afsigtlig följd af sjelfva krigsoperationerna. Om en fästning bombarderas, så kan det också medföra förstöring af privata hus, men då är icke ändamålet det att åstadkomma en sådan förstöring.

Folkrätten medgifver icke heller att alla slag af fartyg kunna blifva föremål för pris. Fiskarebåtar t. ex. äro fridlysta. I detta syfte har Frankrike särskildt verkat genom sina domstolsutslag och framställningar till andra mak|738|ter. Också är det uppenbart att slika farkoster icke kunna vara förmedlare för den internationella handeln. De representera icke det rika varuutbytet mellan länder, hvars hämmande möjligen kan befordra afslutandet af ett krig. Likväl vittna 1854 och 1855 årens annaler derom, att en del fartygsbefälhafvare åsidosatte äfven denna folkrättsliga regel, i det de togo fiskarebåtar, vedskutor, m. m. – Det är med stor ledsnad man genom studium af detaljerna i folkrättens historia finner att den stora sjömakten England mindre än andra respekterat hvad som redan erkänts såsom folkrättsligen giltigt i sjökrig, om också någon fullständig konsequens i att bryta mot folkrätten icke kan påbördas England.

Fridlyst mot fiendtligt våld är också strandadt fartyg och derpå befintligt gods. – Det måste ju också anses vara ett|739| marodörtilltag att bemäktiga sig sådant, som redan förut är utsatt för en stor olycka.

Jag antydde redan, att en viss respittid plär bestämmas, inom hvilken de båda krigförande makterna tillhöriga fartyg få utlöpa ur fiendtlig hamn för att söka hinna eget land. Detta kallas för indult. – Vid början af 1854original:. års krig vidtogo Storbrittannien och Frankrike sjelfmant den åtgärd att åt alla fartyg under rysk flagg inrymma sex veckors indult, för att uppnå säker hamn.

Slutligen bör här nämnas, att alla de fartyg och varor, som sålunda kunna uppbringas under krig, äro statens krigsbyte, icke de enskildes. Det är icke den kommenderande amiralen och besättningen, som blifva egare af den egendom, som de uppbringa, utan den tillfaller staten.

– Hvad sedan skadeersättningen för de enskilde, som förlorat sin egendom, an|740|går, så inses lätt att, så länge det anses vara en rätt att taga enskilda fartyg, det icke är den tagande maktens skyldighet att ersätta dem, utan är det då ett tillmötesgående från den egna statens sida att bevilja ersättning åt dem, som lidit förluster.

Bland aktionsmedel under sjökrig förekommer äfven blokad eller bevakande af hamnar medelst krigsfartyg på sådant sätt, att sjöfarten till och ifrån dessa hamnar blir en omöjlighet. Det är klart att en sådan sträng afspärrning af en hamn, anolog med belägringen af en fästning eller stad under ett landtkrig, kan vara ett verksamt krigsmedel, ty att framkalla nöd uti fiendtlig ort väcker alltid benägenhet för att få slut på kriget och förlamar de materiella krafterna. Nu är emellertid att märka att bloka|741|den icke blott har inverkan på de krigförande makterna, utan äfven på alla de neutrala makternas rätt, ty icke heller deras fartyg få bryta sig igenom. Den vigtigaste sidan af blokadrätten hör derföre till kapitlet om neutraliteten och neutrala makters rätt, hvarföre jag i detsamma skall närmare behanda denna fråga.

Jag har mer än en gång haft skäl att begagna ordet repressalier, hvilket jag nu vill närmare förklara. Med repressalier under krig (de hänföra sig både till landt- och sjökrig,) förstår man de åtgärder, som vidtagas för att hämnas på fienden, sedan denne kränkt folkrätten. Så länge en fiendtlig makt håller sig inom det, som är folkrättsligen erkändt såsom berättigadt under ett krig, så förefinnes icke anledning till repressalier. Det finnes väl alltid|742| i ett krig anledning att ställa hårdt mot hårdt, men repressalier kunna icke komma i fråga i annat fall, än att det gäller att hämnas en särskild kränkning af folkrätten. När t. ex.tillagt av utgivaren en trupp måste gifva sig under en batalj och den segrande styrkan då nedsablar densamma, så anses detta berättiga till enahanda åtgärd från den andras sida, när tillfälle dertill gifves. När den ena krigförande makten företager sig att härja landsträckor och förstöra privat egendom, då anses en likadan åtgärd kunna vidtagas från den andra maktens sida för att stäfja slik kränkning. – Efterhand har man dock begynt att inrymma berättigande äfven åt den åsigt, att tillgripande af repressalieåtgärd endast bör vara en rent af nödtvungen sak, ty om den ena parten begått ett brott, (så bör man näml.nämligen benämna ett sådant till|743|tag) mot den andra, så är det icke i sin ordning att den andra parten söker upprättelse derför genom att sjelf i sin tur begå slikt brott mot individer och förhållanden, som varit i saken oskyldiga. Det rätta är, att så vidt möjligt endast genom de berättigade slagen af krigsaktioner söka straffa fienden för de af honom begångna rättskränkningarna. Att besvara förhärjning med förhärjning låter väl enligt ”jus talionis”lat. vedergällningsrätt ganska riktigt, men det är då icke samma personer och egendom, som begått den första folkrättsliga kränkningen, hvilka blifva utsatte för repressalie åtgärd, utan helt andra oskyldiga individer. Man kan från krigföringen icke helt och hållet utmönstra all rätt till repressalier, emedan de kunna utgöra ett nödvändigt medel att förekomma ytterligare folkrättsliga kränkningar från andras sida,|744| men de böra icke endast då något annat sätt att stäfja fiendens rättsvidriga framfart icke finnes, och i hvarje fall bör repressalie åtgärd vidtagas först efter att hafva meddelat fienden en sådan varning, att, om han icke upprätthåller den folkrättsliga disciplinen inom sin armé, så komma repressalier att utöfvas. – Oaktadt hvarje krig ännu företer mycken vildhet, ja, äfven om det håller sig helt och hållet inom folkrättens principer, nödvändigtvis har karaktären af den råa styrkans välde, så kan man dock konstatera att utöfvandet af repressalier mer och mer aftagit. När turkarne under senaste krig på allt sätt misshandlade och stympade sina ryska krigsfångar, så vidtogo ryssarne icke enahanda åtgärd mot de turkiska fångarne, utan iakttogo under hela krigets förlopp mot dem folkrät|745|tens principer. Detta blott såsom ett exempel bland många andra.

Jag öfvergår nu till vissa förhållanden mellan de krigförande makterna utom de, hvilka hänföra sig till den krigiska aktionen. Kriget medför till följd af sin beskaffenhet ett afbrott uti den fredliga samfärdseln mellan de områden som af de fiendtliga härarne äro besatta. Det behöfver visserligen icke vara en nödvändig följd af krigstillståndets inträdande, att denna samfärdsel mellan enskilda personer upphör, men krigföringen och dess intressen kunna betinga att allt sådant förbjudes. Bäst vore naturligtvis, då man ju nu för tiden sträfvar till att i möjligaste mån inskränka krigens verkningar på enskilda personer och deras lefnadsförhållanden, att kunna bedrifva desamma så, att de icke vålla nå|746|got afbrott i den vanliga samfärdseln, utan endast reduceras till en kamp emellan staternas för detta ändamål åstadkomna organ, arméerna. Men historien har ofta visat, att det kunnat leda till skada för sjelfva krigföringen, om trafiken är alldeles fri. När enskilda personer obehindradt kunna resa från det af den ena armén besatta området till det andra, så kunna de ömsesidigt framföra underrättelser och upplysningar af det slag, att de kunna öfverkorsa härförarnes beräkningar och sålunda utgöra väsentligt hinder för krigföringens intressen. Dessutom kunde äfven en fri handel emellan de ockuperade områdena medföra gagn för den ena eller andra parten, hvilket allt ligger i krigföringens intresse att hindra, ty man måste, så hårdt det än låter, medgifva att det enligt nu tidens uppfattning,|747| är önskligt, att krigen föras med all hårdhet, så till vida nämligen att de må kunna koncentrera sina maktmedel, och att det onda verkar på sådant sätt, att icke ett långt uttänjande eger rum. Till medlen att befordra ett snart slut på kriget hör också det, att så mycket som möjligt afspärra de trakter, som af kriget beröras. Likväl måste man ju, då de privatas okränkbarhet under kriget är erkänd, såsom de nyaste författare också göra, uppställa detta förbud för samfärdseln såsom ett af krigföringen framkalladt undantagsförhållande, och när det inträder, så bör det också noggrant efterlefvas, ty äfventyr statueras naturligtvis för den, som bryter deremot. Det är dock vanligt, att denna afspärrning mellan trakterna icke är så absolut, att några eftergifter icke skulle medgifvas. Det händer att för vissa slags handlande,|748| hvilkas kommers är så beskaffad, att den icke har något inflytande på de krigförande, medgifvas s. k. licenser (tillståndsbref). Likaså plär man för familjeskäl medgifva att enskilda personer få resa utöfver den faststälda demarkationslinien. – Dessa säkerhetspass, såsom de kallas, förbinda hela den armé, af hvars befälhafvare passet blifvit utfärdadt, att respektera den resandes frihet. Han är således säker så långt denna armés ockupation sträcker sitt inflytande, och derutöfver kan han svårligen behöfva det.

För öfrigt stå icke heller de fiendtliga trupperna till hvarandra endast i förhållande af krigisk aktion. Äfven mellan dem kunna särskilda aftal ega rum, hvilka icke böra brytas. Detta gäller i synnerhet s. k. kartellfördrag, som ingås t. ex.tillagt av utgivaren ingående arten och beskaffenheten af de ofvannämda säkerhetspassen,|749| angående sättet för expedierandet af kurirer genom det fiendtliga området, angående post- och telegrafbefordran genom det af fienden besatta landet, angående de dödas begrafvande och de sårades bispringande, angående sättet huru parlamentärer skola behandlas, angående fångars utvexling o. d.och dylikt Alla sådana fördrag böra till minsta detalj strängt iakttagas redan enligt den gamla romerska satsen: ”etiam hosti fides servanda”lat. även till fienden måste man ha tilltro. För att kunna åstadkomma sådana speciella aftal, hvilken för båda parterna äro lika mycket af behofvet, har man också ett skildt slag af sändebud, de s. k. parlamentärerna. De äro personer, hvilka uti den ena krigförande partens uppdrag infinna sig hos befälet för den andra, för att afhandla om sådana saker, angående hvilka en öfverenskommelse kan vara behöflig. Vanligtvis utmärkas de genom en hvit|750| fana eller något annat kännetecken, och de åtnjuta folkrättsligt skydd i samma grad, som de egentliga diplomaterna under fredstid. Att fängsla eller begå öfvervåld mot en parlamentär har i alla tider ansetts för en grof kränkning af folkrätten, men det är dock icke en befälhafvares ovilkorliga skyldighet att emottaga en parlamentär. Han kan låta afvisa honom, om den militäriska försigtigheten det bjuder. Icke sällan befinner sig en militär befälhafvare i en sådan situation, att, om fienden kände denna, han vore prisgifven åt nederlag, t. ex.tillagt av utgivaren då han begynt sammandraga sina krafter, men detta ännu icke är fullgjordt. En parlamentär kunde då upptäcka ställningens svaghet och sålunda föranleda ett angrepp, som vållade hans ofärd. Äfven andra fall kunna tänka sig, då en parlamentär kan|751| afvisas, eller också införes han med förbundna ögon, eller bortföres han till något ställe, der han icke kan iakttaga fiendens ställning. Alltnog, det strider icke mot folkrätten att en befälhafvare, dertill föranledd af militära skäl, afvisar en parlamentär, eller blott under vissa restriktioner kan emottaga honom. – Upptäckes det, medan man har hos dig en parlamentär, att denne icke kommit i den verkliga afsigten att åstadkomma fördrag, utan att spionera på den strategiska ställningen, då är han icke mera skyddad genom sin folkrättsliga ställning, utan kan tagas till fånga. Men uppenbart är, att han genom sitt uppträdande skall hafva gifvit fullkomligt otvetydiga bevis på att han kommit för att spionera, och icke för att åstadkomma uppgörelse; eljes kan den befälhafvare, som kränker parlamentärens personlighet, icke undgå att betraktas såsom en förbry|752|tare mot folkrätten.

Äfven vissa punkter kunna under ett krig åtnjuta folkrättsligt skydd. Särskildt har man redan förut plägat beteckna hospital, asyler och äfven anstalter för kulturändamål med skild flagga, för att fienden må veta, hvad dessa byggnader äro och kunna så vidt möjligt skona dem. Efter Genever-konventionen har man i synnerhet sökt försätta allt, som till sjukvården hör, under enahanda skydd, som neutral egendom.

Med vapenhvila förstår man en genom parlamentärer afslutad öfverenskommelse, enligt hvilken för någon tid antingen mellan vissa truppafdelningar eller arméerna i deras helhet ett upphörande af fiendtligheterna skall ega rum. Vanligtvis afslutar man denna för något tillfälligt ändamål t. ex. de dödas begrafning, eller också för att i ro|753| kunna öfverlägga om vapenstillestånd, som har en mera omfattande betydelse än vapenhvilan och vanligtvis är inledning till freden. Freden, som efter hvarje krig har ganska omfattande rättsfrågor och andra förhållanden att reglera, kan icke komma till afslutning med den hast, att den omedelbart skulle inträda efter den krigiska aktionens slut. Derföre afslutas alla krig först genom vapenstillestånd, under hvilket man sedan förhandlar om freden. Kan man icke blifva ense om bestämningarna derför, så kan kriget uppblåssa på nytt; blir man åter ense, så är stilleståndet en ingång till freden. Detta vapenstillestånd bör af det högsta befälet omedelbart delgifvas alla befälhafvare för de skilda afdelningarna med den största skyndsamhet, för att de må kunna inställa sina fiendtligheter, ty i annan händelse uppstår kränkning af folkrätten.

|754|

Utan att något särskildt aftal föröfrigt beträffande de krigförande parternas ställning träffats, gäller det redan att hvardera under hela stilleståndet förblifva i de positioner, som de råka innehafva då stilleståndet afslutas. Inom dessa ställningar kunna de röra sig fritt, men de få icke tränga utöfver dem. Oftast medgifves också den vanliga samfärdseln i de trakter, som af arméerna äro besatta. Är vapenstilleståndet afslutadt på bestämd tid och fred eller prolongation icke inträffat, så kunna fiendtligheterna utan vidare uppsägning vidtaga, så snart tiden är ute. Kränkes stilleståndet från den ena partens sida, så innebär detta fullt berättigande för den andra att också vidtaga med fiendtligheterna. –

En batalj eller en belägring afslutas icke sällan genom ett fördrag, som man kallar kapitulation, hvarmed|755| förstås det, när en hel armé, eller en truppafdelning, eller en fästning, eller ett krigsfartyg eller en hel flotta gifver sig åt fienden samt erkänner sig öfvervunnen. Vanligtvis inledes kapitulationen genom att upphissa en hvit flagga, som innebär en uppmaning till fiendtligheternas afstannande, och då infinner sig en parlamentär för att underhandla om vilkoren, hvilka kunna vara ganska olika. Stundom gäller det att gifva sig utan alla vilkor, hvad man förut benämde att ”gifva sig på nåd och onåd”; i hvilket fall segraren ansågs berättigad att till och med låta döda hela besättningen utan vidare. Detta är numera utmönstradt, och när en armé gifver sig utan alla vilkor, då är segraren endast berättigad att göra trupperna till krigsfångar. – Också kan kapitulation ske mot vilkor att få fritt aftåga med eller utan vapen, eller också upp|756|låtes en fästning med alla förråder eller med undantag af vissa sådana. – Såväl folkrätten som krigsäran fordra att kapitulationsvilkoren skola iakttagas, och historien har bränmärkt sådana drag, som att en befälhafvare lofvat fritt aftåg åt en armé, men sedan tagit densamma till fånga. – Den befälhafvare, som ingår kapitulationsaftal, anses fullt berättigad att bestämma dithörande vilkor utan särskild fullmakt från sin regering, men dessa få icke gälla något annat än de rent militäriska förhållandena; de få icke hänföra sig till några politiska frågor.


|757|

Enligt hvad historien visar, kunna krig komma till afslutning på tre olika sätt:

1o genom det fullständiga upphörandet af alla fiendtliga handlingar och återställandet af den fredliga samfärdseln mellan de fiendtliga staterna;

2o genom att den ena krigförande parten helt och hållet underkufvas af den andra; samt

3o genom afslutande af formligt fredsfördrag mellan de krigförande. –

Hvad den första af de anförda fooriginal: örmerna vidkommer, så inses lätt att det är ett mycket otillfredsställande afslutande af kriget, som icke konstateras och bekräftas genom särskildt fördrag, utan endast skönjes uti fiendtligheternas upphörande. I nyaste tid har sådant icke heller egt rum. Men t. ex.tillagt av utgivaren år 1716, se|758|dan Polen och Sverige så länge varit i fejd med hvarandra, afstannade fiendtligheterna å ömse sidor utan något fördrag, och småningom begynte man finna att det icke var krig mellan de begge staterna; men först tio år senare bekräftades fredstillståndet genom utbyte af skrifvelser dem emellan. Frankrikes och Spaniens krig år 1720original:. afslutades också utan något fredsfördrag. – Uppenbart är att om ett krig på detta sätt upphör, utan att vidare aftal träffas angående dess påföljder, så måste grundvalen för det då inträdande fredstillståndet vara de båda parternas faktiska maktställning vid tiden för krigets upphörande. Ett sådant sätt för afslutande af ett krig kan dock icke vara annat än ett undantag, ty i våra dagar fordrar man en stor noggrannhet och bestämdhet i uppgörelserna, hvilken utan särskildt fredsfördrag är otänkbar.

|759|

Dock kan ett tydligt afslutande af ett krig ega rum utan fördrag vid det andra anförda fallet, då den ena staten helt och hållet underkufvas af den andra. När det af den ena krigförande parten icke qvarstannar någonting såsom särskildt folkrättsligt subjekt, med hvem skulle då något fredsfördrag afslutas? – När Preussen helt och hållet eröfrade och annekterade Hannover, så behöfdes icke något fredsfördrag, för att konstatera detta faktum. Det torde icke ens hafva lyckats Hannovers konung att, vad hans särskilda förmögenhetsrättsliga ställning angår, ernå någon bestämd uppgörelse. Krigets resultat har då varit det, att den ena krigförande parten har upphört att finnas till såsom folkrättslig kontrahent. Men när ett krig slutar med ett sådant resultat, har man dock att uppställa för sig den frågan, hvilken|760| rätt inträder då genom sådan afslutning? Uti den gamla tiden hade man den uppfattning att eröfrandet af ett helt land medförde obegränsadt välde öfver allt, som eröfringen inbegrep; land och folk, städer och åkrar, verldsliga och kyrkliga ting gjordes då beroende af segrarens välde. – Detta framgår tydligen af en framställning hos Livius. – Men redan derföre att nu tidens statsbegrepp icke är så absolut, att allt skulle anses vara statsmakten underkastadt, så kan man icke från rättslig synpunkt medgifva att, om en stat blir underkufvad af en annan, allting i den underkufvade skulle bero af bestämningar från den segrandes sida. Det, som verkligen öfvergått på segraren, är statsmakten och dess utöfning, men detta innebär icke rättighet att förinta alla bestående privaträttsliga förhållanden, kommunernas och korporationernas rätts|761|angelägenheter, än mindre de kyrkliga. Också visar ju historien, att äfven då en sålunda underkufvad stat fullständigt inkorporeras i den eröfrande staten, d. v. s. blir en beståndsdel af densamma, de traditionella olikheterna i den privaträttsliga lagstiftningen dock kunna bevaras. Det finnes icke någon, vare sig teoretisk eller historisk rättsregel, som kunde förklara att uti hvarje stat alla provinser måste varit i rättsliga förhållanden skurna öfver en kam. När Ryssland t. ex annekterade hertigdömet Kurland, då blef detta visserligen en provins men erhöll sig ändå tillförsäkradt bibehållandet af sina landskapliga egendomligheter. Äfven hvad Preussens förhållande till Hannover och Nassau angår, så finner man att denna inkorporation icke medfört annat än statsmaktens öfvergående|762| på den segrande staten, jemte det sedan ordnades huru invånarne i de annekterade länderna skulle blifva delaktiga i den eröfrande statens politiska rättsförhållanden.

Det är likväl, så visar historien, icke det vanliga förhållandet att ett krig afslutas medelst förintande af en stat. – Detta uppslukande af små stater genom de stora låter svårligen tänka sig annars än under perioder af svår politisk depravation, eller också under motsatt förhållande, under perioder, då splittrade nationer sträfva till enhet och den del af ett och samma folk, som lyckats bilda en mäktigare stat, arbetar på att sammanföra de skilda delarne till ett helt. Då finner man nationalitets principen drifva till sådant tillvägagående. Sådana voro t. ex. Tysklands och Italiens strider under nyaste tid.|763| Men det vanliga är, att, då tvänne stater varit i krig med hvarandra, det har gällt vissa rätts- eller maktfrågor, som sedan genom fredsfördraget skola ställas på annan fot än förut, utan att för den skull den ena eller andra staten skall upphöra att finnas till. Det regelbundna afslutandet af krig sker derföre genom fredsfördrag, hvilket har att fastställa de vilkor och bestämningar, enligt hvilka det förnyade fredstillståndet skall ega rum. Utan tvifvel måste fredsfördragen hänföras till de vigtigaste internationella rättshandlingar, som förekomma. De afsluta krigets våldsperiod och de konstatera hvilken ny eller förändrad maktställning, som rättsligen bör erkännas råda efter kriget såsom resutlat af detsamma.

Att vanligen den enas seger öfver den andra ligger till grund för fredens|764| uppgörelse och att sålunda öfvermaktens tvång från den ena sidan förefinnes vid detta kontrakts afslutande och motvillig eftergift blott från den andra, upphäfver icke giltigheten åt ett fredsfördrag, utaf skäl, som redan förut framstälts. Jag vill blott nämna, att man genom en motiverad fiktion anser hvarje stat handla efter fri vilja, ty staten har dock den utväg att fortsätta kampen tilldess den helt och hållet dukar under. Endast då är ett fördrag till följd af tvång eller öfvervåld en nullitet, var sjelfva representanterna för staten vid fördragets afslutande beröfvas den personliga frihet genom våld, hvilket uti nyare tider föga förekommit.

Uppenbart är att kompetens till afslutandet af fred endast kan tillkomma staterna sjelfva och närmast deras regningar, men enligt de flesta konsti|765|tutionella författningar icke regeringarne ensamma. Det är naturligtvis hvarje stats författning, som afgör i hvad mån ett fördrag behöfver underställas folkrepresentationens pröfning och godkännande eller icke. Det vanliga är dock att så måste ske, i synnerhet derest det ålägger staten någon uppoffring, vare sig landafträdelse, skadeersättning el. dyl.eller dylikt, som ingriper i statens bestående rätt.

Man kan lätt finna att ett krig, i synnerhet om dess orsak är mera komplicerad och dess ändamål mera vidtutseende, icke så lätt kan afslutas genom några enkla stipulationer. Det kan finnas en stor mångfald af nya rättsförhållanden, som böra genom fredsslutet så ordnas, att man må kunna påräkna varaktighet för desamma. Derföre skrider man icke till direkt afslutande af freden, utan man afslutar först freds|766|preliminärer. Uti desammo fastställas, om man så får säga, konturerna af den blifvande freden, eller också blott interimistiska förhållanden, som skola råda till dess den definitiva freden inträder. – För att icke gå längre tillbaka, än till de senaste förhållandena, vill jag erinra om att vid Preussens kamp mot Österrike, man icke genast afslutade freden, utan först preliminärer i Nikolsburgtillagt av utgivaren; den 23 auquiti 1866original:. afslöts freden i Prag.– I kampen mellan Frankrike och Tyskland afslötos preliminärer i Versailles 26 Februari 1871tillagt av utgivaren och den 10 maj 1871original:. freden i Frankfurt a. M.am Main Det kan lätt inses, att det behöfves en sådan öfvergångstid från stridens hetta till dess man kan åtaga sig att för tvänne stater kontrahera för lång framtid angående delvis nya rättsförhållanden. –

I åtskilliga staters författning är det intaget, att statens område är o|767|felbart. Denna bestämning är då att betrakta såsom bindande för maktens utöfvare i staten, för så vidt på deras eget initiativ beror, men om ett krig med främmande makt medför en delning af detta område, så kan man icke annat anse, än att regeringen måste vara berättigad att uppoffra en del för att rädda statens bestånd.

När genom fredsfördrag någon landsträcka öfvergår från en stat till en annan, så är det, – såsom jag nyss antydde för det fall att en stat helt och hållet blifvit underkufvad af en annan –, blott statmaktens utöfning öfver denna provins som öfvergår. Enligt vår tids begrepp lemnas icke land och folk åt segrarens godtycke. För öfrigt så veta vi ur historien, att en eröfring af en del af en stat antingen har till påföljd fullständig s. k. inkorporation, då man|768| af det eröfrade området bildar en i den segrande staten uppgående del; eller också bibehåller de provinsiella egendomligheterna, såsom Ryssland gjorde med Estland och Liffland; eller ock får landet karaktären af hvad man kallar lydland, hvilket är en annan benämning på provins, och innebär att detta land hvarken förlorat alla sina egendomliga rättsförhållanden eller tillvunnit sig lika politiskt berättigande med den stat, som eröfrat detsamma, och då är detta land en provins med mindre rättigheter, än om det blifvit fullständigt inkorporeradt, men endast med den stundom af internationella skäl behöfliga fördelen att icke vara utsatt för direkt amalgamering. I våra dagar har man svårt att uppvisa exempel på ett lydland, åtminstone icke inom det europeiska statssystemet, emedan man|769| funnit att en eröfring bereder den eröfrande mera styrka om den med sig förenar det eröfrade landet. – Stundom åter har eröfringen af ett land till påföljd bildandet af en ny stat. – Detta hafva vi förnärvarande för ögonen, då Ryssland, hvad Turkiets hufvudsakligaste landafträdelser vidkommer, icke afser att dermed förstora Rysslands område, utan att bilda en ny stat, Bulgarien. Enahanda politik har Ryssland följt hvad Polen och Finland vidkommer.

En sjelffallen verkning af fredsslutet är att derefter inga vidare fiendtligheter få föröfvas. Men icke blott detta, statsmakten afsäger sig ock rätt att straffa eller väcka åtal för sådana lagöfverträdelser af ett eller annat slag, som varit framkallade endast af sjelfva krigstillståndet. Man har ofta uti fredefördrag infört en skild klausul om amnesti.|770| Der sådan icke finnes, så anses den dock vara underförstådd. Jag vill blott från det för oss närmast stående fall erinra om XI artikeln i Fredrikshamnska fredsfördraget. Enligt denna artikel utlofvas allmän amnesti för det framfarna; de aktioner och rättegångar, hvilka blifvit påbegynta mot personer, de der under kriget genom tänkesätt och handling ådragit sig sin förra regerings missbelåtenhet, skulle nedläggas och upphöra. Det är lätt att inse, att om kriget afslutas med landafträdelse, så skulle ju den segrande makten just i den sålunda förvärfvade landsdelen finna otaliga fall, då dessa dess nya undersåter under kriget uppfört sig mot den eröfrande slaten på ett allt annat än vänligt sätt, och det skulle kunna uppstå en serie af konflikter, alldeles främmande för fredsfördraget. – Vanliga grofva brott böra naturligtvis förföljas och rättvisan gent emot dem hafva|771| sin gång; likaså gentemot alla privaträttsliga förhållanden.

Noggrannhet i statsområdets begränsning är naturligtvis af nöden, och då detta kräfver ganska vidlyftiga landtmätare- och ingeniör-förrättningar, så händer att, äfven om fredspreliminärer och fredsfördrag afslutits, långt senare en gränsreglerings traktat åkommer, som visar huru gränsen i detalj gestaltar sig.

För öfrigt kan ett krig, hvad statsområdet beträffar antingen afslutas med status quo bellum sc. res reliquit, d. v. s. det tillstånd, i hvilket kriget lemnat sakerna, eller också med status quo ante bellum sc. res fuerunt, d. v. s. det tillstånd, hvari sakerna befunno sig före kriget, således utan landafträdelse, eller också kan fördraget stipulera hvad för slags förändringar kunna inträda, olika dem, som vid sjelfva fiendtligheternas upphöran|772|de ega rum.

En följd af fredsslutet är vidare att krigsfångenskapen upphör. Endast för att hemsändandet af fångarne må kunna i tillbörlig ordning ske, så stipuleras en viss tid för utförandet deraf.

Hvad för öfrigt har varit gällande mellan två krigförande stater enligt skilda traktater, men som genom krigets utbrott icke kunnat tillämpas, blir åter verksamt, när freden inträdt, utan att nya fördrag behöfva afslutas. Om det funnits traktater mellan tvänne stater angående litterär eganderätt, postförbindelse o. d.och dylikt, så kunne, medan kriget varar, dessa traktater icke fullt tillämpas, eller kanske alldeles icke, men de äro icke förintade genom kriget, utan kunna, när det är slut, i allo inträda i kraft och giltighet.

|773|

Den allmänna regeln är slutligen den, att hvarje fredsfördrag ofördröjligen bör bona fidelat. i god tro verkställas i sin helhet. Att bryta eller svika någon del af stipulationerna i fördraget är att kränka detsamma i sin helhet. – Härvid anser jag mig böra med anledning af nu rådande förhållanden bringa till tals en omständighet, som af folkrättsliga författare lemnats derhän, nämligen det att en definitiv fred icke kan komma till stånd blott derigenom, att de båda krigförande parterna afsluta freden. Man kan mena att det naturliga är, att, när två stater råkat i fejd med hvarandra, de också borde vara berättigade att oberoende af andra stater statuera de rättsförhållanden, som efter kriget skola inträda. Men nu har inom de europeiska staterna en stor solidaritet utbildat sig, hufvudsakligast genom det s. k.|774| stormaktssystemet och derföre finnes det uti åtskilliga frågor s. k. garantifördrag. Om en stat bekämpar en annan och segrar samt vill ordna rättsförhållandena efter sitt behag, så bör den se till att den icke kommer i kollision med andra stater, som uppgjort ett sådant garantifördrag. – Om t. ex Tyskland skulle vilja fråntaga Belgien någon provins, så skulle detta icke kunna uppgöras dem emellan, ty alla europeiska stater hafva garanterat Belgiens sjelfständighet. Dertill skulle således fordras alla de andra staternas samtycke. – Likaså om någon af Schweitz grannar skulle anfalla Schweitz, så vore alla stormakter i Europa medintresserade deri. – Så är det ock med fredsstipulationerna i San Stefano. Det erfordras i åtskilliga af de väsentligaste delarne att aftal skall komma till stånd emellan samtliga eu|775|ropeiska stormakter.

Man finner icke sällan talas om postliminium. Det är en term från den romerska rätten, ehuru den numera har en annan betydelse. I romerska rätten förstod man dermed det förhållande, att en romersk medborgare, då han varit i krigsfångenskap och återkommit derifrån, betraktades såsom skulle han alldeles icke varit beröfvad sin egenskap af romersk medborgare, utan återinträdde han i sina personliga och förmögenhetsrättsliga förhållanden. Mellanstadiet af krigsfångenskap ansågs med detsamma utplånadt. Nu har man uti folkrätten kommit att använda denna term, icke uti sådan privaträttslig mening, utan hufvudsakligen i en offentligt rättslig bemärkelse. Det kan nämligen inträffa att en landsdel under ett krig blir ockuperad af|776| främmande trupper och således föremål för provisionell militärisk styrelse. Denna ockupation kan upphöra oberoende af fredslut, dels genom att fienden sjelf drager sig tillbaka eller tränges derifrån, och i och med detsamma anser man att postliminium eger run, d. v. s. att denna landsdel och dess befolkning återinträder i sin föregående rättsliga ställning. Sådana mellanskof af provisionelt herravälde kan stundom råda ganska länge. – Under den napoleonska tiden funnos många exempel på att han insatte regeringar i de länder, som han eröfrade, utan att något fredsslut bekräftade dessa tillgöranden. Efter Napoleons fall inträdde åter den offentliga rätt, som förut varit gällande. – Emellertid har en sådan restaurerad statsmakt också vissa omständigheter att iakttaga. Den provisionella|777| militära styrelsen, som egt rum, kan hafva funnit sig nödgad att supplera frånvaron af den normala statsmakten och vidtagit en mängd åtgärder i förvaltningsväg, hvilka det vore orätt att förinta, när den gamla regimen återinträdt. Det är derföre regel, att endast rent politiska åtgärder böra förintas, när den provisionella styrelsen upphört. – Det finnes ganska egendomliga exempel på huru man betraktat dessa saker. Sedan Viktor I Emanuel återinträdt i styrelsen af Piemont, efter det Napoleons arméer blifvit fördrifna, så proklamerade han att han ansåg den närmast föregående tiden alls icke hafva funnits till; hvarken hade någon förändring i kronans egendom kunnat eller något ombyte i embeten kunnat inträffa. Detta var dock för långt gånget; det var nog att den gamla styrelsen återinträdde i sina|778| rättigheter. – Om en gång ett fredsfördrag afslutas, som bestämmer huru med maktutöfningen skall förfaras, så behöfver man icke åberopa postliminium.

Hvad enskilda personer vidkommer så betyder för dem postliminium detta att, när de genom kriget varit fördrifna från sin egendom och sina rättigheter, så hafva de full rätt att återtaga detta, när de finna det vara faktiskt möjligt.

(Om återtagande af uppbringadtsvårtytt fartyg)

|779|

Om neutraliteten och dess rätt.

Neutral är den stat, som icke deltager uti ett mellan andra stater uppkommet krig, utan derunder fortfarande vidmakthåller fredstillståndet på sitt område. Neutraliteten, såsom en särskild fas af de internationella förhållandena, framträder således endast då krig eger rum, mellan tvänne eller flere stater, hvilka som helst.

Det är också ett den nyare tidens folkrättsliga framsteg, att en bestämd neutralitets rätt uppkommit och är erkänd. I den gamla tiden visste man ej utaf något sådant förhållande som neutralitet. Hvarken greker eller romare kände detta begrepp. De visste i händelse af krig endast af vänner eller fiender. De fattade icke, att en nation, hvars grannar voro uti srid, sjelf dock kunde för sig beva|780|ra freden. Medeltidens internationella förhållanden förete åter ett alltför mångbrokigt och ständigt krigstillstånd, så att derunder ej heller en verklig uppfattning af neutraliteten kunde utbilda sig. Dock spårar man redan en begynnelse till idéen om neutralitetens betydelse i consolato del mareoriginal: i, en italiensk kodex, som också vann efterlefnad beträffande förhållandet under sjökrig. Men t. ex.tillagt av utgivaren uti den nyare vetenskapliga folkrättens principiella arbete, Hugo Grotii ”de jure belli ac pacis”, saknas ännu namnet neutralitet. Han har visst fattat begreppat men kallar det: ”de his, qui in bello sunt medii”. Den store holländske författaren Bynkershoek har deremot upptagit detta namn; han säger: ”non hostes appello, qui neutrarum partium sunt.” Sedan slutet af 17e seklet begynte man att mer och mer bemöda|781| sig om att utreda detta begrepp. Också finnes det en rik special litteratur i detta ämne, och jemför man rättsvetenskapens framställning derom med de historiska faktas gång, så finner man att äfven på detta gebit vetenskapens bemödanden icke varit utan frukt, utan tvärtom af ganska stor betydelse.

Grundvalen för att en stat må vara såsom neutral erkänd är att den faktiskt iakttager neutralitet. Detta förhållande har åter sina konsequenser såväl i rättigheter, som skyldigheter. De neutrala staterna böra icke anses hafva afsagt sig all rätt att föra krig, men de afhålla sig från att deltaga deri, så länge de vilja förblifva neutrale och såsom sådane respekteras. Den ena gången är det den ena staten, den andra gången den andra, som finner sig böra afhålla sig från detta deltagande.

|782|

Neutralitet är således detta relativa tillstånd i händelse af krig. Men det finnes också en neutralitet af större varaktighet än den förenämda. Det finnes en ständig, obligatorisk neutralitet. En sådan har faktiskt blifvit etablerad för vissa stater. – Schveitziska edsförbundet, som under medeltiden var en tummelplats för strider, hade allt ifrån det 16e seklet, oaktadt det lösa sambandet mellan de skilda staterna, sträfvat efter en neutral ställning till den politik, som omgaf det. Också lyckades det för schveitziska edsförbundet att bevara sig neutralt under de strider, som rasade rundtomkring. Men denna tendens har uttryckligen blifvit sanktionerad först genom Wiener kongressen, i hvars akt ett par artiklar upptaga schveitziska edsförbundets neutralitet såsom en europeisk folkrättslig angelägenhet, och dessutom afgafs den 11 november 1815 en konfirmationsakt|783| af de makter, som undertecknat Wiener kongressakten, hvaruti de erkände att Schveitz fortfarande neutralitet är betingad af Europas intressen. När man tager i betraktande detta lands läge emellan Frankrike, Italien, Tyskland och Österrike och huruledes de schveitziska passen utgöra en väg mellan Tyskland och Italien, samt återigen franska besittningar stöta intill de schveitziska floddalarne, när man vidare besinnar att den schveitziska nationen är bildad af tyskar, fransmän och italienare, med sympatier åt det ena och andra hållet, så kan man finna att, derest Schveitz icke vore ständigt neutralt, det hvarje gång ett krig upplågar mellan dess fyra grannar skulle ligga i deras intresse att få Schveitz med sig allieradt, eller också vore det ständigt utsatt för ärelystna grannar. Man har derföre ansett det bidraga|784| till fredens upprätthållande mellan de angränsande staterna, då detta förbund är i ständig neutralitet. – När Belgien utbröts från det nederländska riket och blef en särskild stat, så ingick i Londoner fördraget af den 15original:. november 1831original:. en stipulation derom, att detta land, som varit en skådeplats för många krigsoperationer, skulle erkänna såsom egande en ständig, garanterad neutralitet. När under tysk-franska kriget farhågor uppkommo för att Belgiens neutralitet icke skulle respekteras, då det låg liksom i vägen mellan de båda krigförande makterna, så uppkom genom Englands bemedling en ytterligare stadfästelse af neutraliteten genom ett fördrag af 9 och 11 augusti tillagt av utgivaren1870. – En annan icke fullt suverän slat, Serbien, förklarades genom Pariser fördraget (1856original:.) för neutral, men har sjelfmant utträdt ur denna ställning. – Luxemburg ehuru stående|785| uti dynastisk förening med Holland, är till följd af Londoner fördraget af den 11original:. maj 1867 förflyttad bland de ständigt neutrala staterna, jemväl med afseende å dess läge mellan Frankrike och Tyskland samt också derföre att det, såsom förut hörande till det äldre tyska förbundet, icke mera, då dess regent står utanför det nya tyska riket, kunde lämpligen bevara en annan ställning än den neutrala. –

Nu kunde det visserligen synas som om det skulle innebära ett visst mått af degradering för en stat att genom ett allmänt fördrag stå i ständig neutralitet, men det vore en oriktig uppfattning af detta läge. Den ständiga neutraliteten innebär icke ett sådant skyddslings förhållande, som skulle fråntaga denna stat all rätt att föra krig. Dess rätt att försvara sig mot angrepp är o|786|förkränkt och dess pligt likaså. Men denna ständiga neutralitet innebär på ena sidan en afsägelse af att angreppspolitik och rätt att genom allians vilja tynga i krigets vågskål, hvilken afsägelse motsvaras af fördelen att icke kunna i någon händelse angripas af annan stat med krig, utan att detta är en erkänd kränkning af folkrätten. Den garanterade neutraliteten innebär på andra sidan förbindelse för de garanterande makterna, att icke med krig angripa den neutrala staten, och tillika att, om någon gör ett sådant angrepp, bispringa till afvärjande deraf. – Vidare är att märka, att denna ständiga neutralitet icke kan påtvingas någon stat. Den stat, som enligt fördrag förklaras för ständigt neutral, har frivilligt antagit denna ställning: det europeiska statssystemet. – En skenbart svår punkt kan|787| härvid framställa sig. Om nämligen en stat tillåter sig rättskränkning mot en sådan neutral makt; skall densamma då hålla till godo dermed, äfven om upprättelse för kränkningen vägras? Svaret derpå måste naturligtvis blifva nekande. Den neutral förklarade staten bör, i händelse af kränkning, för hvilken upprättelse vägras, göra en appell till de garanterande makterna för att genom deras bemedling komma till sin rätt, och om detta icke lyckas, då är denna neutral förklarade stat fullt berättigad att gripa till vapen, för att skaffa sig upprättelse. Således innebär den ständiga neutraliteten ingalunda detta, att staten vore skyldig att tåla hvad som helst af andra makter, utan att få vädja till vapen. Också finna vi, att de centrala förklarade staterna i sjelfva verket fatta sin ställning så, och hålla sig vid ett starkt national|788|försvar lika väl som andra stater.

Denna fråga är af ganska stort intresse, men jag bör dock afhålla mig från att här ingå på en mera detaljerad utveckling af densamma. Dock tror jag mig hafva skäl att för dem, som icke erinra sig det, bringa i åtanke, att det inom pressen i Finland för 15 år sedan väckts förslag om att Finland borde erhålla ställning af en ständigt neutral stat, hvilket vore det lämpligaste förhållandet för Finland i anseende till så väl dess geografiska läge som dess internationella intressen för öfrigt, som göra all angreppspolitik från Finlands sida högst osannolik. Detta förslag har delvis äfven blifvit begabbadt, icke derföre att det vore svårt att förverkliga detsamma, men man har velat betrakta detta såsom ett omanligt yrkande, såsom en afsägelse af all rätt att kunna hämnas kränkningar; men|789| de, som berört frågan från sistnämda synpunkt, hafva förbisett att denna neutralitet icke är en afsägelse af att få göra sin rätt gällande. Likväl kan det icke nekas, att stora svårigheter äro förenaoriginal: dde med en sådan generell neutralisering af en stat, som är i dynastisk union med en annan. Uppenbart tyckes dock vara, att kejsaredömet Ryssland mindre skulle kunna på något sätt finna sig skadadt af en sådan neutral ställning för Finland, än möjligtvis Rysslands vanliga fiender, hvilka kunna ur strategiska skäl finna det förmånligt att Finland kan göras till operationsbas för attacker.

Hvad för öfrigt den vanliga relativa neutraliteten vidkommer, så kan den vara fullständig eller begränsad, d. v. s. delvis modifierad. Neutraliteten bör enligt regeln vara sådan, att|790| en stat afhåller sig från allt slags deltagande i krig. Men det kan finnas fördragsbestämningar af gammalt, som tillförbinda en stat att ständigt under viss förutsättning gifva något begränsadt bistånd åt en annan. Fullgör en stat en sådan fördragsmässig förpligtelse, så anses den icke hafva uppgifvit sin neutrala ställning.

Också kan det inträffa att under ett krig någon del af en krigförande stats område enkom förklaras neutral. Man har i nyare tider velat sträfva till krigets lokalisering, till undvikande af att det må utbreda sig alltför vidsträckt, och då har det händt att faktiskt eller genom aftal vissa delar af ett land lemnats oberörda af kriget.

Man finner också i historien talas om beväpnad neutralitet. Denna icke något skildt slag af neutrali|791|tet. Men en stat, som förhåller sig neutralt under ett krig och vill förblifva det, kan, när kriget rasar i dess närhet, hafva skäl att befara att den ena eller andra funne det af sin fördel betingadt att kränka dess neutralitet och intränga på dess område. I sådant fall är den neutrala staten både berättigad och skyldig att afvärja sådan inkräktning. För att kunna möjliggöra detta, kan en lika art af beväpning erfordras, som om staten sjelf beredde sig på angrepp. En sådan neutralitet har man benämnt beväpnad.

Hvad neutralitetens rättsliga påföljder vidkommer, så skall jag främst i korthet redogöra för de neutrales skyldigheter. Härvid vill jag först förutskicka den anmärkning, att det beror på hvarje stat sjelf, om den vill förblifva neutral eller icke. Dock, hvad de såsom stän|792|digt neutrala förklarade staterna vidkommer, skulle de, derest de på eget initiativ inblandade sig uti ett krig, derigenom icke blott upphäfva sitt relativt neutrala tillstånd, utan äfven för all framtid hafva gjort slut på sin ställning såsom garanterade neutrala makter. Man har inom folkrätten på olika sätt definierat neutralitetens betydelse. En del har velat finna det tillräckligt, att den neutrala staten förhåller sig likgiltigt eller opartiskt mot båda makterna. Andra åter vilja betona att staten skall bibehålla sitt välvilliga förhållande till båda staterna. Detta är dock jemförelsevis af mindre betydelse. Hvad som verkligen bör märkas, är att neutraliteten är att bedöma efter en stats handlingar och icke efter de yttringar af sympati eller antipati för de krigförande, som inom densamma kunna förekomma. De offentliga myn|793|digheterna, regeringen, diplomaterne och representationen i en stat kunna oaktadt statens neutralitet ingå uti ett öppet bedömande af hvilkendera af de krigförande har rätt och hvilkendera orätt, utan att detta derföre vore en handling, stridande mot neutralitetens pligt. Rättigheten att bedöma kan icke genom neutraliteten upphöra, men en stat bör afhålla sig från alla sådana åtgärder, genom hvilka den gynnar den ena krigförande parten på den andras bekostnad, således icke företaga sig någon militärisk handling till förmån för den ena eller andra staten, ej heller gifva den ena hjelp mot den andra. Det är deruti, som en opartisk hållning bör röja sig, att en neutral stat icke får leverera trupper, krigsskepp eller subsidier åt den ena af de krigförande.

Jag antydde redan, att en modifie|794|rad neutralitet kan förefinnas. Om ett äldre fördrag ålägger en stat att under en viss följd af år hålla hjelptrupper till en annan stats disposition, och dessa hjelptrupper i ett derunder inträffande krig enligt fördraget fortfarande hållas till den enas disposition, men den stat, som gifver dem, dock i allt öfrigt förhåller sig neutralt, så anses detta icke vara ett neutralitetsbrott. – Så t. ex. existerade mellan Schveitz och åtskilliga andra stater s. k. militärkapitulationer, enligt hvilka de schveitziska kantonerna skulle ställa ett visst antal trupper till de krigförandes disposition. Emellertid gjorde Schveitz med allt skäl år 1848original:. slut på dessa militärkapitulationer, då det förbättrade sin författning. – Om en neutral stat tillåter att på dess område friskaror bilda sig i ändamål att ansluta sig till en krigförande stats|795| trupper, så är äfven detta ett öfverskridande af den neutrala ställningen. I fall deremot enskilda medborgare begifva sig att såsom frivillige kämpa i ett krig, så kunna de icke derigenom hafva medfört neutralitetsbrott för sin stat; ty en stat kan ej hindra sina medborgare från att resa, blott derföre att några kunna ingå såsom volontärer i en främmande armé.

Icke heller bör en neutral stat tillåta värfning af trupper på dess område. Att tillåta en sådan åtgärd för en annan stats räkning är ju att inrymma densamma fördelen af att kunna öka sin armé till skada för den andra makten. Om åter en annan stat utsänder värfvare, för att utan tillstånd värfva trupper, så är detta en kränkning af statens höghet och uti många länders lagar finnas straffbestämningar derför. – Man har ock|796|så sett att båda de krigförande staterna tillåtit sig att värfva manskap från en neutral stat. Detta kunde synas såsom icke stridande mot neutraliteten, men det är dock en hög grad af politisk immoralitet, om en stat skulle tillåta att dess medborgare skulle komma att kämpa mot hvarandra, och måste derföre vara förkastligt. Sådant var ofta förut förhållandet med de schveitziska legoknektarne, i det ofta broder kom att strida mot broder.

Beträffande krigsskepp är särskildt att märka, att utrustande af sådana i en neutral stat till förmån för en krigförande part nödvändigtvis måste betraktas såsom neutralitetsbrott, äfven om detta utrustande sker af enskilde medborgare. – Det är den store Washington, som tagit initiativ till att Förenta staterna år 1794original:. antogo en|797| särskild neutralitetslag till ledning för hvad de enskilde medborgarne egde att iakttaga för att icke statens neutrala ställning skulle misstänkas. Der stadgas straff för alla sådana medborgare, som utrusta och beväpna fartyg för att dermed tjena en främmande stat gentemot en annan, som är i fredsförhållande till Förenta staterna. Det var på grundvalen af denna uppfattning, som amerikanarne så strängt attackerade England med anledning af Alabama frågan. Vid den skiljedomstol, som afgjorde denna rättstvist, förklarades äfven, att en neutral regering är förpligtad att öfvervaka, att icke inom dess hamnar utrustas krigsskepp eller kryssare, hvilka man kan finna vara förafsedda att användas mot vänskaplig makt, att det är neutral makts skyldighet att icke låta ett sådant fartyg utsegla, samt vidare|798| att en neutral makt icke får tillåta att dess hamnar begagnas för sådana krigsoperationer, som afse stadgandet af militärisk makt mot en vänskaplig stat. Dessa satser, som dock icke voro någon invention af Genever domstolen, hafva vunnit tydlig giltighet i folkrätten.

Likaså anses en neutral makt förpligtad att afhålla sig från den ena krigförande partens förseende med vapen eller annan krigsmateriel. Om en stat från sin arsenal upplåter vapen åt en krigförande part, så har den brutit sin neutralitet. Annat är deremot med privata fabrikanters handel med vapen, hvilken enligt regeln anses fri. De, som transportera dessa, riskera dock att motparten uppsnappar dem och tager dem såsom krigskontraband. – En neutral stat kan icke vara skyldig att hindra export af krigskontraband.|799| Dock har härom varit olika meningar. Också har man in praxilat. i praktiken kommit derhän att vapenförsändningar af större omfattning till en krigförande stat blifvit förbuden för den stat, som vill strängt hålla sig neutral.

Hvad vidkommer ett annat vigtigt behof under krigföringen, nämligen lifsmedel, så är man ense derom, att det icke anses såsom krigskontraband.

Men om en stat åter bispringer en krigförande makt genom att låna åt densamma penningar, så har den brutit sin neutralitet. Det kan visserligen synas att penningen sjelf är en sådan neutral vara, hvars bortgifvande icke borde kunna betraktas såsom neutralitetsbrott, men vi veta ju, huru vigtigt krigsmedel penningen är, och om en stat gifver sådant åt en krigförande part, så har den stärkt dess förmåga att föra krig.|800| Annat är, om en kapitalist lånat penningar åt ett krigsparti. Detta bör icke betraktas såsom ett afsteg från neutraliteten.

Vidare är en stat, för att upprätthålla sin neutrala ställning, förpligtad att icke tillåta att dess område begagnas för krigsändamål. Det får icke blifva föremål för batalj. Ej heller får neutral stat upplåta plats inom sitt område för upplag af militära förnödenheter, lika litet som tillåta att prisdomstol derstädes sammanträder. Äfven bör genomtåg af fiendtliga trupper hindras, ty det kan ofta i hög grad gynna krigsoperationerna om en stat låter den andras trupper tåga genom dess område, och vore derföre neutralitets brott. Likaså är det äfven ett brott om den ena parten vill tilltvinga sig genomtåg. Härom förekommo äfven kontroverser mellan Frankrike och Tyskland beträffande Belgien.|801| Dock kan det finnas särskilda fördrag mellan stater, enligt hvilka s. k. etappvägar stå öppna. Det är då en sådan statsservitut, hvars tillgodogörande icke är neutralitets brott. – I analogi härmed är det klart att upplåtande af hamn för en krigförande makts fartyg eller af upplagsplats för en fiendtlig flottas krigsförnödenheter måste anses för neutralitetsbrott. Vi hafva nyligen sett att England velat tillförsäkra sig en holme i svenska skärgården (Får-ön) för sådant ändamål. Uppenbart är också att Sverige, om det vill förblifva neutralt, icke får gynna England genom att bereda detsamma någon vare sig hamn eller upplagsort.


Dessa af neutraliteten härflytande skyldigheter hafva sin motsvarighet uti rättigheter. Hufvudsatsen härvid är att den stat, som förblir neutral och afhål|802|ler sig från allt deltagande i ett krig samt från all sådan handling, som vore ett gynnande af den ena eller andra parten, har berättigadt anspråk på att uti alla internationella förhållanden, äfven gentemot de krigförande staterna, betraktas såsom stående under fredens skydd. Den neutrala staten är berättigad till lika fullständig respekt för dess territorium, som under fredstid äfven om de krigförande skulle hafva uppenbar fördel för sin militäriska aktion af att få öfverskrida neutral stats gräns och tåga öfver dess område, så äro de dock icke dertill berättigade, utan den neutrala staten är i sådant fall i sin fulla rätt, när den afvisar kränkning af denna öfverhöghet. Den nödrätt, som krigstillståndet liknar, är nödvändigtvis inskränkt till sjelfva krigsskådeplatsen,|803| hvilken åter icke kan vara vidsträcktare än de båda krigförande staternas område. Neutral stat är berättigad att tillbakavisa en trupp, som förföljer en annan, och att skydda de flyende. Den är berättigad att på sitt område frigöra krigsfångar och taga krigsbyte.

Om fartyg, tillhörande den ena krigförande statens undersåter, blir taget af den andra statens krigsskeps inom det s. k. kustvattnet för en neutral stat, så är denna neutrala stat berättigad att fordra det uppbringade fartygets frigifvande. Likaså får förföljelse af ett fartyg icke fortsättas in på en neutral statskustvatten eller i dess hamnar.

Om fiendtlig trupp öfverskrider neutral stats gräns, så är denna stat i sin fulla rätt, om den med sina trupper afväpnar dem, som sålunda inkräkta, och är äfven berättigad att fordra skadeersättning|804| derför. När en neutral stat sålunda griper till vapen för att tillbakavisa en neutralitetskränkning, så upphäfver den derigenom icke sin neutrala ställning, ehuru det kan blifva batalj och krigisk aktion. Den har tvärtom bekräftat densamma; ty om en neutral stat utan något motstånd tillåter fienden att intränga på dess område, så kan den anses gynna den ena parten och derigenom bryta mot sin neutralitet. Också finner man städse att en stat, invid hvars gränser ett krig för sig går, måste, oaktadt sin neutralitet, sammandraga trupper vid gränsen, för att kunna genom militärisk aktion, om så behöfves värja sin neutralitet och visa sin statshöghet, såsom den der kan tillbakavisa de krigförandes ingrepp uppå dess område. – Den neutrale har rätt att äfven uti de krigförandes land betraktas såsom beskyddare för sina möjligen der be|805|fintlige medborgare och deras egendom. – Liksom det är en erkänd rättsregel för landtkrig, att enskild egendom, tillhörande den fiendtliga statens undersåter, bör respekteras, så är denna regel ytterligare skärpt beträffande neutral stats medborgare tillhörig egendom i fiende-land.

Hvad åter vidkommer privat egendom, tillhörig neutral stat, på hafvet, så har man efter mycket meningsutbyte och mycket olika tillämpning omsider år 1856original:. förenat sig om vissa allmänna grundsatser härutinnan. Jag bör dervid påminna, huruledes, hvad privategendom, tillhörig medborgare af de krigförande staterna, vidkommer, denna, icke åtnjuter på hafvet under sjökrig den säkerhet, som under landtkrig. Neutral flagga skyddar icke blott skeppet, utan äfven den last, som finnes ombord, om den också tillhör medborgare af den fiendtliga staten. Regeln har blifvit uti Pariser fördra|806|get korteligen uttryckt sålunda: ”neutral flagga skyddar fiendtlig vara, med undantag af krigskontraband.” Om ett krig utbryter emellan England och ryska riket samt svenskt fartyg skulle gå med rysk vara ombord till annat land, så skulle engelska örlogsfartyg icke vara berättigade att taga den ombord på det svenska fartyget befintliga rysk medborgare tillhöriga varan. – I sammanhang dermed har det blifvit stadgadt att neutral vara, med undantag af krigskontraband, får icke borttagas ens under flagga, tillhörig en krigförande part. Om svensk vara skulle föras på fartyg med rysk flagg under krig mellan England och Ryssland, så skulle, i fall engelsmännen toge fartyget som god pris, de dock vara skyldige att restituera den neutral person tillhöriga varan.

Enklast och riktigast hade naturligtvis varit att förklara all enskild|807| egendom till sjöss, den må tillhöra krigförande eller neutrala parter, icke får tillgripas; men så långt har man ännu icke kommit. – De ofvannämnda undantagen angående krigskontraband hafva åter den särskilda betydelse. Om man nämligen har afseende på neutrala staters handelsrelationer, när krig någonstädes utbrutit, så finner man att regeln icke bör vara den, att handelsrelationerna mellan de neutrala staterna inbördes, eller mellan neutral, stat och någon af de krigförande skola upphöra. Regeln är den, att handeln mellan neutral och krigförande stat må ostörd fortgå. Denna regel lider undantag endast så till vida som militärisk nödvändighet kan framkalla dess aftrytande. Handeln måste anses såsom i och för sig ett fredligt värf, icke såsom ett krigsmedel och derföre bör den icke rubbas i annat fall, än att det för vinnande|808| af militära syftemål i vissa fall kan visa sig nödvändigt. Men att föra från en stat till en annan sådana varor, som erhållit benämningen krigskontraband, är icke ett vanligt utöfvande af det fredliga handelsvärfvet och derföre finner man här undantag. – Det har funnits ganska olika åsigter om hvad man bör förstå med krigskontraband. En del hafva velat inskränka denna term så mycket som möjligt; andra åter, isynnerhet England, som vill vara så obundet som möjligt, har visat sig hylla den mening att alla möjliga varor kunna betraktas såsom krigskontraband. Man har dock kommit till en allmän uppfattning derom, att såsom krigskontraband bör anses: vapen af alla slag, ammunition, material för kruttillverkning och krigsfartyg. Derutöfver föres dit äfven något, som alldeles icke är varor, nämligen militäriska depescher,|809| hvarom också stridiga åsigter förefunnits, till dess att prisdomstolar dömt i saken, och man numera är ense om att sådana depescher, som i och för sig måste anses vara ett krigsmedel, få, om de föras under neutral flagga, betraktas såsom krigskontraband. – Att gå utöfver de nu anförda slagen af varor måste derföre betraktas såsom en kränkning af folkrätten. Att t. ex. borttaga lifsmedel är förkastligt, oaktadt tvifvel icke kan finnas derom att en armé kan hafva gagn af tillförseln deraf. Det är endast under belägring eller blokad, som total afspärrning eger rum. Äfven andra utrustningspersedlar för militären böra icke hänföras till krigskontraband, derest de icke uttryckligen befinnas vara den ena krigförande arméns tillhörighet. – Hvad åter handel med vapen och dylikt på det neutrala området vidkommer, så anses den icke vara förbjuden. Denna egenskap|810| af krigskontraband inträder först då, när sådan vara är under transport till ett land, som är i krig.

Nu erkännes således i folkrätten, att en krigförande part är berättigad att borttaga allt sådant, som måste betraktas såsom krigskontraband, äfven om det föres af neutralt fartyg, men denna rätt innebär icke derföre någon rätt att bestraffa eller våldsamt behandla befälhafvare och manskap på neutralt fartyg, eller på land de personer, tillhöriga neutral stat, hvilka fört denna vara. Sjelfva det neutrala fartyget bör då icke heller betraktas såsom god pris i annat fall än att dess egare enkom upplåtit det för sådant ändamål. – Om åter, vare sig till krig användbart fartyg eller varor i egentlig mening, som äro af krigskontrabands natur, äro under transport från en neutral stat till en annan, då får icke den krigförande parten borttaga dem,|811| ty i annat fall vore detta helt enkelt sjöröfveri. Det måste uttryckligen finnas destination till fiendtlig hamn för att en rättighet af detta slag skall förefinnas.

Hvad för öfrigt denna rättighet att uppbringa eller borttaga krigskontraband vidkommer, så får denna icke utöfvas inom en neutral stats kustvatten, utan blott på öppen sjö eller i den andra krigförande statens kustvatten.

Beträdes ett neutralt fartyg med att forsla trupper eller officerare, om också blott en enda befälhafvare för en fiendtlig armé, så är den krigförande part, som öfverkommer en sådan transport, berättigad att borttaga hela transporten och äfven fartyget. Detta anses nämligen vara ett så uppenbart gynnande af den ena parten, att äfven fartyget är förverkadt.

Nu är emellertid att märka att på hafvet och i farleder röra sig en mängd far|812|tyg och naturligtvis är det stora flertalet af dem, som, medan krig pågår, plöja oceanen, sådana som bära neutral flagga, huru skola då kryssarne veta när ett neutralt fartyg för krigskontraband och när icke? Detta vore naturligtvis omöjligt, utan att tillika inrymma krigsfartyg en visitationsrätt. Detta åter att krigsfartyg anhålla framseglande neutrala fartyg på sjön är en uppenbar kränkning af neutralitetens rätt, Ty fartyget anses såsom ett stycke af sitt land; att hindra detsamma i sin färd är således en kränkning af statshögheten. Men icke förty har man, icke på rättsliga skäl, men derföre att kriget medför en undantags rätt, ansett krigsfartyg hafva rätt att, så snart grundade misstankar äro förhanden eller destinations orten är fiendtlig hamn, anhålla fartyg och anställa visitation.|813| Denna bör dock närmast blott afse skeppsdokumenten, hvari man äfven, derest de äro rätta, finna hvad för varor som äro ombord. Endast om dokumenten gifva anledning till misstankar, så anses det icke orätt att undersöka äfven fartygets lastrum, dock så att derutinnan alltid iakttagas aktning mot befäl och manskap. Det händer icke sällan att en neutralstat, för att gynna sin egen sjöfart och befria fartygen från sådan visitation, som alltid är besvärlig, låter dem under krigstid konvojeras af sina örlogsfartyg. Om då befälhafvaren för örlogsfartyget afgifver åt fiendtlig kryssare den försäkran att krigskontraband icke är ombord, så bör kryssaren åtnöja sig med denna försäkran. Om han det oaktadt förklarar sig ega grundade skäl till misstankar, så får visitationen icke företagas annorlunda än i öfvervaro af officerarne|814| från det konvojerande krigsfartyget. Det är klart att, när ett staten tillhörigt krigsfartyg åtföljer det privata, staten derigenom är representerad, och dess ord och försäkran bör tros.

De neutrales fullständiga rättighet att i allt liksom under fredstid vara garanterade emot kränkning från de krigförandes sida lider ännu ett annat undantag, nämligen genom blokad. Det anses vara en krigförande stats rättighet att för bedrifvande af en verksam krigföring afspärra hamnar, fästningar eller till och med hela kuststräckor från all handelsförbindelse. En sådan afspärrning är naturligtvis icke blott ett ofantligt tvångsmedel gentemot fienden, som deraf närmast drabbas; den är tillika ett afbrott uti de neutrales rätt, hvilka sålunda rubbas i sina handelsförbindelser. Om icke nutidens åsigt|815| angående krigföringen skulle hafva ledt till den uppfattning, att det ligger uti allas intresse att kriget må aflöpa så hastigt som möjligt, så skulle man sannolikt icke mera rättsligen tolerera krigsmedel, hvilka hafva sin verkan så långt utöfver de egentligen krigförande organens väl och ve. Men det är just detta bemödande att hastigt afsluta kriget, som gör att man ännu tolererar så extraordinära våldsmedel, som att afspärra ett land från all sjöförbindelse. Aldrig kan en landgräns så fullständigt afspärras genomen fiendtlig armé, som äfven den vidsträcktaste kust kan genom en någorlunda stark flotta, derföre att de, som på sjön röra sig, äro på långt håll och under lång tid synliga för dem, som blokera, medan på land en mera snabb och obemärkt framfart kan ega rum.

|816|

Man har sökt efter någon verklig rättsgrund för blokaden. En del mena, att det är statens suveränitet, som berättigar till att vidtaga hvilka åtgärder som helst beträffande fiendens land och kuststräcka, så snart öfvervåld eger rum. Men denna regel kan icke vara hållbar, utan får man förklara äfven detta af krigets rätt såsom nödrätt. Emellertid har man sökt komma till sådana bestämningar angående blokaden, som skulle i någon mån minska det odiösa i densamma. Det har icke sällan händt att en stat proklamerat att vissa hamnar äro blokerade och att ingen får fara ut derifrån, men icke ditsändt mera än en eller annan kryssare, som, långt ifrån att spärra inloppet, endast anställt jagt på förbiseglande. Genom ett sådant sätt att blokera skulle en stat tillvälla sig vida större rätt, än de uppoffringar,|817| som den gjort för dess ernående. Det är derföre som man år 1856original:. förenat sig om att förklara att en blokad, för att vara obligatorisk för alla, skall vara effektiv, d. v. s. upprätthållas af tillräcklig styrka, för att verkligen hindra tillträdet till den fiendtliga kusten. När en hvar sjöfarande uppenbart finner en kordong af fartyg utanför en hamn, så kan han icke betvifla att blokering eger rum, och vet då att han, om han det oaktadt söker tränga sig fram, är hemfallen under den s. k. blokadrätten och kan blifva uppbringad. Men om en sjöfarande finner vid inloppet till en hamn möjligtvis på afstånd någon kryssare och det oaktadt seglar fram, men kryssaren då kommer och tager honom, så har kryssaren begått en kränkning mot folkrätten. –

Det har också funnits olika mening om hvad man bör förstå med verksam|818| blokad, om det skall finnas en sådan sträcka af fartyg, att det är en mekaniskomöjlighet att bryta sig igenom, eller om det skall finnas såmycket fartyg, att de kunna nå en hvar, som passerar. Man torde hafva skäl att stanna vid den åsigt, att blokaden är effektiv, så snart för densamma finnes så många fartyg använda, att tvifvel icke kan finnas om att sådan eger rum. Man kan finna att, om t. ex. inloppet till en hamn är mycket trångt, så kunna redan tre à fyra krigsskepp, stationerade så nära hvarandra, att de kunna hindra förbifart, äro nog, utom det att de, genom att röra på sig, hafvasvårtytt chancer att blifva synliga och kunna nå alla, som segla i närheten.

Man plägade stundom i äldre tider proklamera att en viss hamn var blokerad, utan att man ditsände ett enda fartyg, men detta kan aldrig erkännas|819| såsom en verklig blokad, eller såsom medförande rätt att såsom god pris taga de fartyg, som begifvit sig till en sådan hamn. Väl är man ense om att, när en blokad vidtages, den stat, som gör denna åtgärd, bör oförtöfvadt underätta alla staters regeringar derom, på det att de må kunna i tid varsko sina sjöfarande.

För att kunna upprätthålla denna totala afspärrning, som blokaden åsyftar, så inrymmes i folkrätten åt den blokerande makten att såsom god pris borttaga hvarje fartyg, som söker bryta sig igenom; men någon rätt att besträffa befäl och manskap på sådant fartyg kan icke tillerkännas densamma. Redan vid framställningen om den tyvärr ännu qvarstående rättigheten för örlogsfartyg att borttaga fiendtliga fartyg, tillhörande privata personer,|820| nämnde jag om, att ett sådant borttagande icke är berättigadt utan vidare, utan bör anmälan derom göras hos prisdomstol, hvilken alltid måste vara etablerad i den stats hamn, hvars fartyg tager pris. Likaså om neutralt fartyg blifvit taget, emedan det fört krigskontraband, eller emedan det brutit blokad, så är icke detta borttagande en afslutad akt, utan bör anmälan göras hos prisrätt i och för afgörandet af huruvida det tagande fartyget handlat inom gränserna af hvad som är folkrättsligen medgifvet eller gått derutöfver. Det är visserligen en nog vansklig garanti för oväldig pröfning som lemnas genom en sådan behandling vid prisdomstol, enär denna alltid är sammansatt blott enligt den tagande partens godtfinnande; men någon garanti finnes dock. Man kan svårligen förmoda, att alla jurister i ett land|821| vore så intagna af krigshat, att de skulle döma sina landsmän till favör, äfven om detta stridde emot folkrätten.

När prisdomstol pröfvat saken och dömt det tagna fartyget eller lasten såsom med rätta tagne, så kallas det för kondemneradt gods. Men om åter domstolen förklarar att de tagande öfverskridit sin befogenhet, så bör ögonblicklig frigifning ega rum.

För öfrigt måste, hvad rättegångsordningen vid dessa domstolar vidkommer, denna stå i konformitet med i öfrigt i landet gällande rättegångsordning. Derest en sådan prisrätt vare sig i formelt hänseende eller eljes förfarit i uppenbar strid med sin egen rättegångsordning, så är den neutrala stat, hvars fartyg eller varor af prisdomstolen sålunda orätt kondemnerats, berättigad att deremot göra reklamation, att begära satisfaktion efter|822| omständigheterna.

Man talar icke blott om pris, utan äfven om repris till sjöss. Repris är det då ett uppbringadt fartyg åter borttages af vare sig den andra krigförande maktens eller neutral makts fartyg. Denna rätt att återborttaga uppbringadt fartyg fortbestår ändå tills att prisrätt kondemnerat detsamma.

När freden inträder upphör genast all rätt för krigsfartyg att på sjön göra priser, men sådana mål, som vid prisrätt äro anhängiga och icke ännu afgjorda böra naturligtvis fullföljas och afslutas. Så var det bland annat fallet vid senaste orientaliska krig (1854–55) att engelska domstolar ännu efter freden hade att afsluta åtskilliga mål om sådana finska fartyg, som blifvit uppbringade.

Finsk text

Mechelinin luennot kansainvälisestä oikeudesta

Jos voitaisiin kuvitella ihmisten elävän täydellisesti eristyneinä toisistaan, se sallisi myös ajatuksen tilasta ilman oikeudellisia suhteita, ilman oikean ja väärän käsitteitä ja ilman tarvetta järjestäytyneille säännöille elämässä. Kuitenkin heti, kun enemmän tai vähemmän yksilöitä muodostaa keskenään yhteisön ja aloittaa yhteiselämän, heräävät myös nämä kysymykset siitä, mikä on oikein ja mikä väärin. Silloin osoittautuu myös tarpeelliseksi tai hyödylliseksi hyväksyä tietyt järjestyssäännöt yhteisesti sitoviksi, alistua yhteiseen, jollakin sitovalla, määritellyllä tavalla ilmaistuun tahtoon, sanalla sanoen luoda oikeusjärjestys. Ja tämähän ei voi olla toisin, sillä ihmisluonto on sellainen, että tällainen yhteiselo yhteisen oikeusjärjestyksen alaisuudessa ei ole yksilöille ainoastaan tyydyttävää vaan myös heille ehdottoman välttämätöntä. Vanhaa roomalaista lausetta ubi societas, ibi jus est, ’missä on yhteiskunta, siellä on laki’, ei ole voitu kiistää missään.

Kun tarkastelemme eri kansojen kehitystä ja elämää, löydämme kuitenkin vastaavia piirteitä. Kansan on mahdollista olla ilman muihin kansoihin suhteita määrittävää oikeusjärjestystä ainoastaan eristyksessä kaikista muista kansakunnista, koska vain silloin siltä voidaan ajatella puuttuvan käsitys, että kysymys oikeasta ja väärästä voi ilmetä myös eri kansojen välillä. Samoin vain sellaisessa eristyksessä on ajateltavissa, että kansa voi elää joutumatta muiden kansojen kanssa sellaisiin konflikteihin, jotka täytyy saada ratkaistua, ja huomaamatta, että voi syntyä yhteisiä etuja, joita myös on tarpeen järjestellä. Tällainen eristys on kuitenkin kansoille yhtä hyödytön tai ylipäänsä mahdoton kuin yksilöillekin. Historia todistaa tämän kaikkina aikoina ja kaikissa olosuhteissa. Heti kun sivilisaatiosta ilmaantuu aavistuskin, heti kun ryhmä yksilöitä järjestää elämänsä niin että heitä voidaan nimittää kansaksi, heti kun ilmenee mikä hyvänsä vaikka vähäinenkin tämän kansan teko, he joutuvat myös kosketukseen toisten vastaavien yksilöistä muodostuneiden ryhmien eli toisten kansojen kanssa – aluksi vihamieliseen kosketukseen, vähitellen myös rauhanomaisempaan. Sekä vanhempien aikojen historiassa että seurattaessa meidän aikoinamme tehtäviä, sivilisaatiota levittäviä löytöretkiä voidaan havaita, kuinka luonnonkansan – mikäli niin voidaan sanoa – siis eristyneen ihmisryhmän, ensimmäinen vieraan kansan kanssa kokema kohtaaminen näyttää heistä joltakin yllättävältä, vieraalta ja luonnottomalta: että nämä heille tuntemattomat olennot voisivat jotenkin häiritä heitä tai että he voisivat joutua suhteisiin näiden kanssa, jotka näyttävät uhkalta tai vaaralta. Vanhimmat kansat kohtelivat muukalaisia sivistymättömien kansojen luonnollisina vihollisina. Vasta myöhemmin ja hitaasti, ymmärryksen samalla kehittyessä, on tajuttu hyödylliseksi saada olla tekemisissä muiden kansojen kanssa sekä välttämättömäksi ja perustelluksi kunnioittaa niitä. Vasta silloin, kun tällainen näkemys on herännyt ja kehittynyt, voidaan puhua kansainvälisen oikeuden olemassaolosta.

Kansainvälistä oikeutta on määritelty moninaisin tavoin, jotka eivät kuitenkaan poikkea olennaisesti toisistaan. Kansainvälinen oikeus on yhteenveto periaatteista ja normeista, jotka ovat voimassa koskien erillisten valtioiden välisiä oikeussuhteita – tai vielä lyhyemmin ilmaistuna: kansainvälinen oikeus on se oikeusjärjestys, joka sitoo kansoja tai valtioita niiden suhteissa toisiinsa. Voimme nyt aluksi tyytyä tähän lyhyeen määritelmään, sillä kaikkien tieteiden kanssa on niin, että ne paljastavat todellisen luonteensa vain kokonaisuuksina. Tämä määritelmä on siksi vain viitteellinen tai vain lähtökohta. Tässä yhteydessä katson, että minun on kiinnitettävä erityistä huomiota niihin eri nimityksiin, joilla tämä oikeustieteen haara tunnetaan. Meillä on ruotsiksi folkrätt, kansojen oikeus, samaan tapaan kuin myös saksassa käytetty Völkerrecht. Ranskassa ja Englannissa käytetään muita termejä. Aikaisemmin käytössä oli droit de gens, joka vastaa enemmän kansojen oikeutta, mutta nykyään sanotaan droit international, joka terminä kuvaakin ilmaisuvoimaisemmin ja tarkemmin tämän oikeudenlajin tarkoitusta kuin kansojen oikeus. Tässä yhteydessä tulee myös huomauttaa, että ranskalaisessa kielenkäytössä ilmaus nation, joka sisältyy kansainväliseen, internationale, on sama, jolla tarkoitetaan valtioksi järjestäytynyttä kansaa. Kaikkihan me tiedämme, että on kansanryhmiä, jotka sisältyvät yhdessä muiden, niistä erillisten kansanryhmien kanssa kokonaisuuksiin, eivätkä muodosta yksitellen valtioita. Kansainvälinen oikeus viittaakin valtioiksi järjestäytyneiden kansojen välisiin oikeussuhteisiin, eikä niihin kansoihin, joiden onnettomuutena on ollut pysyä fragmentteina pääosin muiden kansanryhmien muodostamien valtioiden sisällä. Saksassa puolestaan tieteessä on vältetty käyttämästä ilmausta internationell, kansainvälinen, sillä saksan sana Nation ei tarkoita samaa kuin ranskan nation, vaan se viittaa etnografiseen merkitykseen, kun taas saksaksi käytetään sanaa Volk valtioksi järjestäytyneen kansan nimityksenä. Ruotsissa ollaan tässä suhteessa päättämättömiä ja käytetään tässä merkityksessä sekä sanoja nation että folk. Olen katsonut, että minun on mainittava nämä kielelliset erot erityisesti suhteessa tähän tieteeseen, johon perehdyttäessä erikielisiä teoksia ei voida välttää.

Myös viime aikoina on noussut usein esiin sekä teoreettisia että käytännöllisiä epäilyksiä kansainvälisestä oikeudesta, sen olemassaolosta ja mahdollisuudesta. Ollaan kysytty, kuinka itsenäisten ja riippumattomien valtioiden välille voidaan ajatella saavutettavan todella sitova oikeusjärjestys. Kaikilla muilla oikeuden haaroillahan on ilmaisunsa ja perusteensa laeissa, mutta tässähän ei ole lakeja, ja kuka nämä lait säätäisi? Ei ole mitään valtioita ylempää lakeja säätävää valtaa, ja vaikka lakeja olisi, ei ole tuomioistuimia niiden soveltamiseen, ja jos tuomioistuimia olisi, ei ole toimeenpanevaa valtaa, joka panisi tuomiot täytäntöön. Nämä epäilykset eivät ole täysin vailla perusteita. Niillä on perustansa sikäli, että kansainväliseen oikeuteen ei vain sen oikeustieteellisessä merkityksessä vaan myös kansainvälisenä oikeusjärjestyksenä sisältyy itse asiassa vielä monia erittäin olennaisia puutteita. Siitä, että nämä puutteet ovat merkittäviä, ei silti kuitenkaan mitenkään seuraa, että tällainen kansainvälinen oikeudellinen järjestys olisi itsessään mahdoton tai merkityksetön. Mikäli tarkastellaan muita oikeuden aloja, ei voi välttyä huomaamasta, kuinka historia selvästi osoittaa, että oikeus on kaikkialla lakeja vanhempaa. Ihmisen hyveellisyydentajulle perustuva oikeustietoisuus oli järjestänyt monia yksilöiden välisiä suhteita lakimääräiselle perustalle jo kauan ennen kuin kirjoitettua lakia oli olemassa. Sitä mukaa kuin tällaiset oikeudelliset ja hyveelliset periaatteet oli tunnustettu päteviksi, ne kirjattiin lakiin ja niitä kehitettiin edelleen. Yksityisoikeus on kaikissa maissa syntynyt näin, ja samalla tavalla myös rikosoikeus. Oli rikollisia rankaissut oikeuskäytäntö kuinka primitiivistä tahansa, rikosoikeus oli kuitenkin olemassa. Yhteiskunta tiesi ennen minkään rikoskaaren kirjoittamistakin erottaa jäsenyydestään sen, joka loukkasi sitä, minkä yhteiskunta katsoi oikeaksi. Tämän lisäksi voimme kuitenkin huomata, jos siirrymme julkisoikeuden alueelle, että lakeja on syntynyt, säädetty ja tunnustettu paljon aikaisemmin kuin valtiomuotoon oli lopullisesti vahvistettu lakien säätämisprosessien muodollisuudet. Emme ylipäätään voi sulkea silmiämme siltä tosiseikalta, että juuri julkisoikeuden alueella kehitys sitoviin normeihin ja täydelliseen julkisen elämän kaikkiin kysymyksiin vastaamiseen oli paljon myöhäisempää kuin yksityisoikeuden alueella ja rikosoikeudessa, jossa se tapahtui näiden kahden välillä.

Sellaista valtiota, jossa vallankäyttö on järjestetty perustuslain kautta, kutsutaan kaikella syyllä oikeusvaltioksi vastakohtana despoottisesti hallitulle valtiolle, jossa hallitsijan tahto on korkein laki. Samoin on mahdotonta kiistää, etteikö kaikissa puhtaan monarkistisissa valtioissa, jollaisiksi ne menneinä vuosisatoina olivat kehittyneet, ollut kuitenkin olemassa julkista oikeutta, jolla oli merkityksensä hallitsijan itsevaltaista tahtoa vastaan. Ainakin oikeustietoisuus oli olemassa vaatimuksineen siitä, että monarkilla oli velvollisuuksia kansakuntaansa kohtaan, että hänen tehtävänsä oli suojella alamaistensa oikeutta ja edistää heidän parastaan eikä päinvastoin, ja jos tämä ei toteutunut, antaa alamaistensa siirtyä itsenäisiksi kansalaisiksi ja osallistua edustajiensa kautta tärkeimpien kysymysten ratkaisemiseen. Havaitsemme myös, kuinka julkisoikeuden alueella ei suinkaan ole sanottu viimeistä sanaa siitä, millä valtiomuodolla voi olla etusija julkisessa oikeusjärjestyksessä. Ranska on taistellut vuodesta 1789 lähtien toteuttaakseen jaloimman kaikista valtiomuodoista, eikä se tietääksemme ole vieläkään saavuttanut vakiintuneen tasavaltalaisen valtiomuodon oikeita muotoja ja ehtoja. Samoin havaitsemme, että vallankumous, joka saa aina enemmän tai vähemmän sisällissodan luonteen, ottaa tehtäväkseen ratkaista ne oikeudelliset ongelmat, joita ei voida millään muulla tavalla saada päätökseensä valtion sisällä. Kun tällaista tapahtuu erikseen kaikissa valtioissa, jotka kuitenkin kykenevät järjestämään sisäiset suhteensa ilman muiden ulkopuolisten valtojen sekaantumista niihin, voidaan pitää varsin luonnollisena, että historiassa havaittavalla oikeudellisen kehityksen vaiheittaisella asteikolla kansainvälinen oikeus jää muista jälkeen. Sillä on näet voitettavanaan paljon suurempia vaikeuksia täyden pätevyyden saavuttamisessa sille, mitä tällä alueella tulee pitää oikeana, ja siltikin tällä alueella on saavutettu oleellista edistystä. Tulen myös tekemään lyhyen katsauksen osoittaakseni tämän. Sellaiset historialliset tosiseikat, jotka viittaavat kansainvälisen oikeuden tiettyihin osiin, minun tulee luonnollisestikin esittää sen oppien erityispiirteiden yhteydessä.

Vanhimpien historiassa mainittujen kansojen parista löytyy jälkiä sellaisesta käsityksestä, jota voisi kutsua eräänlaiseksi kansainvälisoikeudelliseksi vaistoksi. Havaitaan, että vieraiden kansojen lähettiläiden on katsottu olevan henkilöinä pyhitettyjä: heitä ei sopinut loukata eikä kohdella vihollisina, mikä muuten oli tapana vieraiden kansojen edustajien kanssa. Havaitaan, että Intian muinaisten kansojen parissa ei ollut harvinaista, että niiden välillä solmittiin sopimuksia, ja sopimuksen solmiminen sisältää välttämättä päätöksen oikeudellisesti sitovasta normista. Samoin Aasian kansojen keskuudessa keksittiin jo varhain, että sodat lopetettaisiin solmimalla selkeästi rauha. Näin tehtiin sopimuksia, joiden mukaan konfliktit loppuisivat ja tietyt ehdot olisivat sodan seurauksena voimassa.

Muinaiset kreikkalaiset eivät olleet päässeet paljoakaan pidemmälle kansainvälisoikeudellisesta näkökulmasta. Heille kaikki ei-kreikkalaiset olivat barbaareja, joita vastaan kaikki oli sallittua: viekkaus, väkivalta ja alistaminen. Näin ajattelivat ja puhuivat jopa heidän jaloimmat miehensä Platon ja Aristoteles. Tämä kansa ei kuitenkaan ollut valtio, vaan suurempi pikkuvaltioiden joukko, ja näiden pikkuvaltioiden välillä tapahtui vähitellen sellainen kehitys, että ne kohtelivat keskenään toisiaan yhteisen oikeusjärjestyksen sitomina. Yksi kreikkalainen valtio ei kohdellut toista kuten oikeudetonta muukalaista. Tällä voi olla selityksensä yhteisessä kansallistunteessa ja monissa yhteisesti taistelluissa konflikteissa barbaareja vastaan, mutta se oli silti yhtä lailla askel eteenpäin kansainvälisen oikeuden kannalta.

Mitä tulee puolestaan roomalaisiin, joilla on oikeuden kehittämisessä ollut suurempi rooli kuin millään muulla kansalla, huomaamme, että myös kansainvälisellä oikeudella, jus gentium, oli esitaistelijansa aivan kuten luonnonoikeudella, jus naturale, mutta tämä jus gentium ei tarkoittanut samaa kuin nykyajan kansainvälinen oikeus. Haluan sen vuoksi esittää vain lyhyesti, kuinka roomalaisten tietty kunnioitus muita kansoja kohtaan ilmeni siinä, että he esimerkiksi, kun kyse oli konfliktista toisen kansan kanssa, eivät välittömästi hyökänneet sen kimppuun sotimalla, vaan esittivät ensin tiettyjä ehtoja lähettiläiden tai legaattien kautta, ja sota julistettiin vasta silloin, jos näitä ehtoja ei hyväksytty. Tämä oli kuitenkin vähemmän karkea tapa, koska ensin pyrittiin ratkaisemaan kiista rauhanomaista tietä. Olivatpa roomalaiset sodankäynnissään miten kovakouraisia ja julmia hyvänsä, heillä oli tapana kunnioittaa alistamiensa kansojen luota löytämiään uskonnollisia ja muita laitoksia. Roomalaisilla olikin usein julkilausuttu käsitys yleisestä inhimillisestä oikeusjärjestyksestä, mutta yhdistettynä edellytykseen, joka sotii kaikkea kansainvälistä oikeutta vastaan. Se yleinen inhimillinen oikeusjärjestys, jota roomalaiset pitivät mahdollisena, oli nimittäin se, että Rooma harjoittaisi ylivaltaa yli koko maailman. Tämä, että yksi kansakunta hallitsisi kaikkia muita, on kuitenkin kansainvälisen oikeuden suora vastakohta.

Kun otetaan huomioon se, että kansainvälinen oikeus edellyttää toisten oikeuksien kunnioittamista ja sen tunnustamista, että jokaisella ihmisellä ja siten myös kaikilla kansoilla, suurilla tai pienillä, tulee itsessään olla oikeuksia, voidaan pitää luonnollisena, että kristinuskon on täytynyt vaikuttaa kansainvälisen oikeuden kehittymiseen suotuisasti. Ei tule kuitenkaan uskoa, että näin olisi voitettu vielä paljoakaan. Ei liene valhetta, jos sanomme, että keskiajan mittaan, puhuaksemme lähinnä tästä, kristinusko muodosti monin paikoin eräänlaisen kauniin pinnan raa’alle ja barbaariselle sivistyksen ja hyveellisyyden puutteelle. Kristillinen moraali ei kyennyt voittamaan jalansijaa pelkästään siksi, että mahtipontiset kirkolliset instituutiot pitivät huolta sen dogmeista. Se edellyttää korkeampaa sivistystä, ja siksi myös keskiaika hyödytti kansainvälistä oikeusjärjestystä erittäin vähäisessä määrin. Paavit halusivat näytellä herroja tällä alueella ja omaksuivat kirkon nimissä tuomiovallan ruhtinaiden välillä – kansasta ei tässä ollut juurikaan kyse. Ajoittain tämä onnistui, ajoittain taas ei. Ruhtinaat vapauttivat itsensä, kun se sopi heidän etuihinsa. Keskiajalla myös uskonnollinen fanatismi sai kuitenkin liian paljon ravintoa, jotta kansainvälisen oikeuden aatteita olisi voinut syntyä. Tiedämme kaikki, kuinka uskonnollisen fanatismin tapa kahlita jokainen kerettiläinen mielipide aiheutti enemmän oikeuksien loukkauksia ja sotaisia edesottamuksia kuin suurin osa muista sotien syiksi luetuista olosuhteista. Näiden lisäksi tulivat yhteiskunnallisella tasolla feodalismi ja vasallilaitos mukanaan koko legioonansa pikkuruhtinaita, toinen toistaan innokkaampina ryöväämään. Lisäksi ahdasmieliset näkemykset johtivat jokaisen yhteiskunnan eristäytymiseen toisista niin paljon kuin mahdollista. Tämä levoton kiistojen sekasorto suurten ja pienten ruhtinaiden välillä ja jännitteet samaa kansakuntaa olevien kansanryhmien kesken sekä ruhtinaiden ja kirkon välillä eivät myöskään toisaalta antaneet mitään jalansijaa paremman oikeusjärjestyksen synnylle, ja myös vieraiden kansojen yksilöt olivat verrattain oikeudettomia. Vieraalle alueelle tuskin uskaltauduttiin ilman suojelukirjettä tai erityissuojelua.

Kirkon ja valtion välinen suuri taistelu, joka alkoi reformaation jälkeen, saavutti ellei lopullista päätöstään, niin ainakin käänteen kolmikymmenvuotisessa sodassa, minkä jälkeen valtion politiikka ei ole ylipäänsä kulkenut kirkon talutushihnassa. Tuolloin näet syntyi merkittävä määrä valtioita, jotka vapautuivat täydellisesti paavin vallasta tämän siirtyessä yhä enemmän syrjään. Lisäksi samalla kun kolmikymmenvuotinen sota jatkui kaikkine julmuuksineen ja barbarioineen, joita aikakauden kansainvälinen katsantotapa piti luvallisina lauseen inter arma silent leges mukaisesti – ’aseiden puhuessa lait vaikenevat’ – luotiin kuitenkin tieteellinen perusta modernille kansainväliselle oikeudelle. Hugo Grotius kirjoitti käänteentekevän teoksensa De jure belli ac pacis juuri tuolloin, ja Hugo Grotiuksen opit kiinnittivät aluksi oikeusoppineiden, mutta sittemmin myös valtiomiesten huomion, mihin kenties myötävaikuttivat kokemukset laajamittaisista julmuuksista, jotka kolmikymmenvuotinen sota toi mukanaan. Pufendorf halusi sitten hänen jalanjäljissään vaatia ei-kristityille kansoille oikeuden tulla kunnioitetuiksi ihmisinä. Ensi sijassa kansainvälisen oikeuden doktriini tähtäsi kuitenkin näiden vanhastaan jäljellä olleiden ennakkoluulojen poistamiseen, että vieraat kansat ovat vihollisia ja että sodassa vihamielinen toiminta on sallittua. Halu julistaa jus belli, ’sodan oikeus’, mikä tuolloin oli kovin rohkeaa, on kuitenkin kantanut hedelmää. Seuraavina aikoina edistys oli kuitenkin verrattain hidasta, mutta ei siksi, että oikeustieteessä olisi pyritty palaamaan pois Grotiuksen omaksumasta näkökannasta, vaan koska julkisoikeuden synty ei ollut eduksi kansainvälisen oikeuden kehitykselle. Voidaan sanoa, että vasta kun perustuslaillisesta valtiomuodosta oli tullut sääntö ja rajoittamattomasta monarkkisesta valtiomuodosta poikkeus, kansainvälistä oikeutta alettiin yhtäkkiä yleisemminkin ymmärtää ja tunnustaa. Olihan Englannissa ja Ruotsissa valtioita, joilla oli vanhastaan monarkiaa rajoittanut perustuslaki, mutta kaikkialla muualla vallitsi enemmän tai vähemmän mielivaltainen despoottinen hallinto. L’état c’est moi, ’valtio olen minä’, oli tunnuslause, jota monet pienet kuninkaat halusivat soveltaa matkiessaan Ludvig XIV:ttä. Taistelut ruhtinaiden ja ruhtinashuoneiden välillä olivat selkeästi tärkeimpiä taisteluita. 1700-luvun perimyssodat todistavat jo nimillään, kuinka pelkät kansojen edut eivät olleet olennaisia näissä kiistoissa.

Kun Ranska vuonna 1789 lakaisi pois kaiken sen lahonneen, joka oli syntynyt siinä maassa, ja julisti uusia periaatteita, julkisoikeudessa alkoi uusi aikakausi. Tapa, jolla Ranskan aseita käytettiin Napoleon I:n alaisuudessa muita kansoja vastaan, ei kuitenkaan ilmaissut sitä oikeustietoisuutta, joka ilmeni ihmisoikeuksien julistuksessa. Vuoden 1814 Wienin kongressi, jonka oli määrä selvittää koko Napoleonin kukistumisen jälkeinen suuri epäjärjestys, oli edelleen olennaisimmassa sidottu näkemykseen rajoittamattomasta monarkiasta. Kansakuntien edut näyttelivät siten varsin vaatimatonta roolia, ja Pyhä allianssi, joka sittemmin käytti vuosien ajan suurta vaikutusvaltaa kansainvälisissä kysymyksissä, vei kansainvälistä oikeutta pikemminkin taakse- kuin eteenpäin omaksumalla näkemyksen, että mahtavilla itsevaltiailla, jotka olivat liittoutuneet keskenään, olisi ollut oikeus sekaantua muiden valtioiden sisäisiin asioihin. Periaate, jota tämä kummallinen liittouma halusi noudattaa kansainvälisen oikeuden kysymyksissä, oli interventio. Kun esimerkiksi eteläitalialaiset halusivat jossain mitassa nousta vastustamaan Bourbonien siellä harjoittamaa despotismia, allianssi piti oikeana, että Itävallan armeijat hyökkäsivät Italiaan. Englanti oli tuolloin eurooppalaisista valloista ainoa, joka kannatti niin kutsuttua puuttumattomuuden periaatetta, että kaikki kansakunnat huolehtisivat oman harkintansa mukaan instituutioistaan. Tämän jälkeen kansojen keskinäisissä suhteissa on kuitenkin syntynyt merkittävä ero, olennainen parannus, ja meidän on etsittävä tähän syytä ei vain oikeuden, vaan myös talouden alueelta. Kansainvälisen oikeuden syntyminen on ollut seurausta osittain siitä, että konstitutionaaliset perustuslait ovat viime vuosikymmeninä saavuttaneet jalansijaa – mitä haluan erityisesti korostaa, koska tätä on yleensä huomioitu liian vähän kansainvälisessä oikeudessa – ja osittain siitä, että taloudellinen kehitys on saattanut kansat niin läheisiin suhteisiin toistensa kanssa, että sitä pidettiin aiemmin mahdottomana. Kansakunnista muodostuu nyt täysin toinen kuva kuin tämän vuosisadan alussa.

On ilmeistä, että kun perustuslaillisen valtiomuodon kautta käyttöönotetut uudet käsitteet ovat saaneet jalansijaa koskien vallankäyttöä valtion sisällä ja sen rajoittamista lakien ja oikeuden mukaisesti, tästä täytyy seurata vaikutuksia myös vallankäyttöön muita valtioita kohtaan. Huomaamme kuitenkin erityisesti, että kansantaloustieteellä ja talouden edistyksellä on todellisuudessa ollut tässä yhteydessä huomattava painoarvo. Voidaanhan ymmärtää helposti, että aikana, jolloin kunkin valtion taloudellisten etujen katsottiin vaativan niin ankaraa sulkeutumista muita kansoilta kuin mahdollista; aikana, jolloin katsottiin, että muunmaalaisten tavaroiden tuontia vastaan piti säätää jyrkkiä kieltoja; aikana, jolloin ulkomaalaisten taloudelliseen työhön osallistumisen sallimista pidettiin erityisenä suosionosoituksena, ja aikana, jolloin kunkin valtion etujen katsottiin ilmenevän muiden valtioiden vastaavien etujen negaationa, ei tätä toisten maiden kunnioittamista, joka on nykypäivän kansainvälisen oikeuden läpikäyvä ajatus, voitu asianmukaisesti tunnustaa. Kansantaloustiede on sittemmin työskennellyt keskeytyksittä poistaakseen nämä ennakkoluulot ja onnistunut tässä, mutta tieteellä on ollut tässä niin sanotusti liittolaisia myös käytännöllisen elämän ilmiöissä. Höyryvoiman ja lennättimen keksiminen, nämä molemmat tapahtumat, ovat osaltaan vaikuttaneet tähän muuttamalla eri kansojen välisiä kontakteja niin, että kun nykytilaa verrataan aikaisempaan, huomataan väistämättä, että kansojen lähentämisessä toisiinsa on tapahtunut täydellinen muutos. Vapaa lehdistö ei ole ollut yhtään tätä vähäisempi parempaan suuntaan vaikuttava voima. Käyttämällä lennätintä ja muita viestintävälineitä hyväkseen lehdistö toimii nykyään pöytäkirjana aivan kaikesta, millä on mitään merkitystä, ja se on siksi voima, joka vaikuttaa siten, että kansakunnat tuntevat aiempaa enemmän solidaarisuutta. Myöskään sillä, mitä kutsutaan yleiseksi mielipiteeksi, ei entisaikaan voinut olla tällaisia mahdollisuuksia sivistää itseään tunnettujen faktojen pohjalta eikä myöskään sellaista välinettä ilmaista itseään kuin sillä on meidän aikoinamme aikakauslehdistössä. Kansainvälisen oikeuden asiantuntijat ovat kuitenkin aina tunnustaneet, että mielipide on ollut määräävä tekijä eri maiden välisissä oikeudellisissa kysymyksissä.

Jos taas tarkastelemme kansainvälisen oikeuden edistymistä itsessään, havaitsemme, mitä sotiin tulee, että ne ovat saaneet merkittävissä määrin toisenlaisen luonteen kuin niillä oli vielä tämän vuosisadan alkaessa ja erityisesti vanhempina aikoina. Aikaisemmin pidettiin sotaakäyvien valtojen oikeutena aiheuttaa vastapuolelleen kaikki kuviteltavissa oleva kärsimys, ryöstellä ja polttaa omaisuutta sekä tehdä väkivaltaa yksittäisiä yksilöitä kohtaan toisessa maassa. Nykyään pidetään vakavana kansainvälisen oikeuden rikkomuksena, jos maassa, jossa soditaan, annetaan muiden yksilöiden kuin niiden, jotka kuuluvat armeijaan, kokea kärsimystä, joka ei ole väistämätön seuraus itse sodasta. Sotasaaliin ottaminen armeijaan kuulumattomien asukkaiden keskuudessa leimataan nyt rikokseksi, kuten ryöstäminen ja varastaminen. Sitä, että oikeudellisesti tunnustetusta tapahtuu poikkeuksia, ei voida kieltää, mutta silloin niistä rangaistaan. Ollaan päädytty tunnustamaan, että sotia käyvät valtiot eivätkä eri kansojen yksittäiset jäsenet, ja siksi, samalla kun sivistyneet valtiot sotivat, yksittäisten kansalaisten välillä voi olla ystävällisiä suhteita sikäli kuin ne pysyvät yksityisinä siteinä. On myös siirrytty aiempaa suurempaan varovaisuuteen suhteessa sotien aloittamiseen. On totta, että nykyään kärsitään vielä joistakin niistä loistokkaan vallankäytön välttämättömyyden perinteistä, joita suurten valtaistuinten haltijat noudattavat, mutta on kuitenkin jo tunnustettu, että muita valtioita täytyy kunnioittaa ja että pienissä erimielisyyksissä on etsittävä kaikkia muita ulospääsyteitä kuin sota. Siksi myös yleinen mielipide leimaa epäoikeudenmukaisiksi sellaiset sotahankkeet, joilla ei itsessään ole pätevää syytä. Lisäksi saavutetun edistyksen myötä on päästy myös siihen, että oikeudenmukaisuuden periaatteiden katsotaan soveltuvan ja pätevän myös eri kansojen välillä eikä vain valtioiden välisissä oikeussuhteissa. Näiden kansainvälisen oikeuden saavutusten joukossa, joihin on päädytty ihmiskunnan edun takia, on esimerkiksi se, että orjakauppa on lakkautettu laillisena elinkeinona. Nykyään kaikki sivistyneet valtiot ovat nimittäin yhdistyneet polttomerkitsemään orjakaupan rikokseksi ihmisyyttä vastaan. Mitä tulee muihin rauhanaikaisiin asioihin, ei ero aiempaan ole sen pienempi kuin sotatilan vallitessa. Nyt kansan jäsenet liikkuvat vapaasti kaikissa sivistyneissä valtioissa ja tietävät nauttivansa yhtä kattavaa oikeuden suojaa kuin kyseisen vieraan valtion kansalaiset. Suojelukirjeitä tai saattajia ei tarvita siihen, että saa toteuttaa ne pyrkimykset, jotka saavat yksilöt oleskelemaan siellä. Kaikkialla voi tuntea olevansa kotona ja saman sivilisaation ja oikeusturvan ympäröimä kuin mitä omassa maassaankin voi silmissään nähdä. Näin eri kansoja edustavien yksilöiden ja yhteenliittymien välille ovat syntyneet nämä lukemattomat etujen, yritysten ja vuorovaikutuksen haarautumat, joiden pitäisi estää kevytmielisten sotien syttyminen sitä vahvemmin, mitä enemmän ne ovat ehtineet rakentua. Nämä näin saavutetut edistysaskeleet, jotka ovat tuoneet kansainvälisen oikeuden lähemmäksi tavoitteidensa saavuttamista, eivät johdu pelkästään kirjoitetuista kansainvälisistä sopimuksista, vaan ne ovat syntyneet seurauksina nousevasta sivilisaatiosta, paremmin heränneestä oikeustietoisuudesta ja taloudellisten etujen voimakkaasta edistymisestä.

Yleensäkään ei pidä ajatella, että historiaa kehittäisivät kertaheitolla, olipa kyse sitten oikeudesta tai muista alueista, jotkut näkyvät ja vahvat niin kutsutut kaitselmukselliset henkilöt, vaikka vielä havaitaankin, että tietyille merkkimiehille halutaan runollisessa käsityksessä antaa tällainen ominaisuus. Kaitselmus tulee esiin yleisessä inhimillisessä edistyksessä, kaikkien yhteistyössä valon, oikeuden ja vapauden lisäämiseksi. Jokaiselle valtiolle on tarpeen tietty määrä valtaa, ja jokainen valtio vaatii muilta valtioilta oikeuksiensa tunnustamista. Tämä sama valtakäsitys on se, joka erehtyessään usein rikkoo ja hajottaa sen, mikä on jo tunnustettu kansainvälisessä oikeudessa päteväksi, yhtä hyvin kuin yksittäisessä valtiossa sekä hallitusvallan yliarviointi että absoluuttisen enemmistön valta kansan taholta voivat johtaa oikeudellisiin virheisiin. Valtioiden välisten voimasuhteiden järjestäminen mahdollisuuksien mukaan konfliktien ehkäisemiseksi on tämän takia yksi kansainvälisen oikeuden jäljellä olevista ja jatkuvasti toistuvista tehtävistä. Jokaisella valtiolla on näin ollen muita valtioita kohtaan oikeuksia suojeltavanaan sekä velvollisuuksia huomioitavanaan ja tämä yhtä hyvin koskien valtiota kokonaisuutena kuin yksilöitä kyseisestä valtiosta. Tässä yhteydessä minun täytyy muistuttaa, että on olemassa oppiala, joka kytkeytyy läheisesti tähän tieteeseen, nimittäin kansainvälinen yksityisoikeus. Kansainvälinen yksityisoikeus on kokoelma niitä sääntöjä, joiden mukaan eri maiden yksityis- tai rikosoikeudellisten lakien välisiä konflikteja arvioidaan ja ratkaistaan. Kansainvälisen yksityisoikeuden opit kuuluvatkin siksi yhteen kunkin yksittäisen valtion yksityis- ja rikosoikeudellisten normien kanssa, kuten herrat epäilemättä tulevat yksityisoikeudellisissa opinnoissaan havaitsemaan koskien esimerkiksi ulkomaalaisten perintösuhteita maassamme, ja rikosoikeudessa saadaan tehdä tuttavuutta territoriaali- ja eksterritoriaaliperiaatteiden kanssa niiden määritellessä, kuinka pitkälle valtion tuomiovalta ulottuu. Sen vuoksi en mene pidemmälle kansainväliseen yksityisoikeuteen, joka säätää yksilöiden asemaa suhteessa muiden maiden yksityis- ja rikoslakeihin, vaan esittelen ainoastaan julkista kansainvälistä oikeutta, jota on joskus haluttu myös kutsua ulkoiseksi valtio-oikeudeksi valtioiden välisten oikeussuhteiden esittämisen merkityksessä.

Kun kuitenkin ihmetellään, mistä on nyt mahdollista hakea nämä valtioiden keskinäiset oikeudet ja velvollisuudet, jotka näin muodoin ovat kansainvälisen oikeuden lähteitä, vastauksesta ei tule täysin samanlainen kuin silloin, kun pitää esittää jonkun muun oikeudenlajin lähteet. Voimme tiivistää nämä kansainvälisen oikeuden lähteet seitsemään erilliseen luokkaan: 1.) sopimukset, tai tavallisin termein valtioiden väliset traktaatit ja konventiot; 2.) muodot ja säännöt, jotka ovat tottumuksen ja käytännön kautta tulleet päteviksi kansainvälisissä suhteissa, eli [ranskaksi] usances. 3.) Historia siltä osin kuin se selittää traktaattien alkuperän ja soveltamisen sekä kansainvälisen oikeuden käytännöt ja niihin jälkikäteen tulleet muutokset; 4.) kansainvälisoikeudellinen kirjallisuus: oikeusoppineiden esitykset, jotka paljastavat systemaattisesti sekä sen, mistä on käytännössä tullut pätevää tai tunnustettua, että myös sen, mitä oikeudenmukaisuuden periaatteiden mukaan pitäisi soveltaa; 5.) tuomioistuinten ratkaisut kansainvälisen oikeuden kysymyksissä: ennakkotapaukset; 6.) myös yksittäisten valtioiden lait sikäli kuin niissä annetaan säädöksiä sellaisista asioista, jotka ovat luoteensa takia kansainvälistä laatua, kuten tietyt osat kauppaoikeutta, merioikeutta ja sodan oikeutta; ja 7.) kansainväliseen oikeuteen on lisäksi saatu valaistusta ja ohjausta sellaisista asiakirjoista kuin valtioiden välisestä diplomaattisesta kirjeenvaihdosta. Se mikä näin ollen puuttuu, on varsinainen lakikoodeksi. En ole näiden seitsemän luokan joukossa voinut vedota kansainvälisen oikeuden lakeihin syystä, jonka olen myös jo ilmaissut, että kansoja varten ei sellaista yleistä lakia ole olemassa. Siitä huolimatta havaitsemme kuitenkin viitattujen lähteiden vastaavuuden muiden oikeuden haarojen lähteiden kanssa. Meillä on traktaateissa, jotka sisältävät täsmällisiä määräyksiä, vastine valtioiden sisäisille positiivisille laeille. Meillä on siinä, mikä on syntynyt tottumuksen perusteella, vastineita sille, mikä pätee valtioiden sisällä tavan ja käytännön perusteella. Senhän me tiedämme kaikki, että monissa tapauksissa on tuomittava sen perusteella, mitä perinteisesti katsotaan oikeaksi, sillä positiivinen laki ei anna vastauksia kaikkiin kysymyksiin. Erityisesti ennen lainsäädännön tarkempaa kehittymistä tavat täydensivät usein lakia. Meillä on kullekin muulle oikeuden haaralle myös oikeushistoriallisia selvityksiä lain todellisen merkityksen arvioimiseksi. Emme voi kiistää oikeustieteellisten tutkielmien erittäin merkittävää vaikutusta myös muihin oikeuden alueisiin kuin kansainväliseen oikeuteen. Tänä päivänä tapahtuu kaikissa maissa, että oikeusoppineiden töistä haetaan neuvoja, jotta saataisiin käsitys lainsäätäjän tarkoituksesta silloin, kun se jää epäselväksi, tai käsitys siitä, mitä voidaan pitää tuomarille tavan vuoksi sallittuna, ja mitä ennakkotapauksiin tulee, niihin tuskin vedotaan liian harvoin myöskään muilla oikeuden aloilla.

Jos tarkastelemme lähemmin näitä eri lähteitä, havaitsemme, että kansainvälisen oikeuden eri tutkijat ovat toki maininneet osapuilleen kaikki tällaiset kansainvälisen oikeuden lähteet, mutteivät kuitenkaan kaikkia samalla tavalla, sillä he kaikki eivät ole tunnustaneet niille samaa keskinäistä merkitystä. Kansainvälisen oikeuden kirjallisuudessa on nimittäin kaksi pääsuuntausta: toinen, jota voidaan kutsua enemmän positiivisen juridiseksi ja joka asettaa traktaatit, tuomioistuinten päätökset ja vastaavat lähteet ylipäänsä kansainvälisoikeudellisten kysymysten oikeustieteellisten pohdinnan edelle, ja toinen, joka on enemmän oikeusfilosofista lajia ja alkaa Pufendorfista, jättää traktaateista löytyvät positiiviset oikeusaineistot toisarvoisiksi ja katsoo, että tieteen tuottama kansainvälisten kysymysten valaisu on lähteenä ensisijainen.

Mitä tulee nyt ensin traktaatteihin tai sopimuksiin kansojen välillä, on ilmeistä, että valtioiden välisen sopimuksen määritelmät ja määräykset on tämän sopimuksen solmimisen myötä tunnustettu osapuolia sitoviksi yhtä hyvin kuin sopimuksen allekirjoittaminen yksittäisten henkilöiden välillä on sinetti sille, että sopimuksen määräyksiä tulee noudattaa. Näin ollen ei voi johtua mielivallasta tai erilaisista käsityksistä, halutaanko pitää kiinni sopimuksesta, jota solmittaessa osallistujia tai sopijapuolia voi olla enemmän tai vähemmän. Toisinaan esiintyy nimittäin vain kahden valtion keskenään solmimia sopimuksia, ja toisinaan taas on solmittu useamman valtion edustajien välisten valmistelevien konferenssien jälkeen – tai vielä laajemmassa muodossa monien valtioiden edustajien kongressien jälkeen –sopimuksia, joiden tunnustetaan sitovan suurempaa määrää valtioita, ja tässä tapauksessa tavallisesti myös sellaiset valtiot, jotka eivät ole olleet mukana, ovat voineet liittyä näihin traktaatteihin jälkikäteen. Tällä tavoin on saatu sisällöltään kansainvälisoikeudellisia positiivisia määräyksiä, jotka sitovat käytännöllisesti katsoen kaikkia sivistyneitä valtioita, ja vaikka nimenomaista liittymistä ei aina olisikaan taattu kirjallisen yhteisymmärryksen kautta, on kuitenkin osoittautunut, että tärkeitä asioita koskevia traktaatteja ovat alkaneet soveltaa muutkin, jotka eivät ole olleet mukana solmimassa itse sopimusta. Nämä sopimukset voivat sitten koskea joko juuri tällä hetkellä erityisiä kysymyksiä tai asioita, jotka koskevat vain pienempää aluetta, kuten esimerkiksi rauhansopimuksissa, joissa esiintyy monia säädöksiä vahingonkorvauksista ja vankien luovuttamisesta jne., jotka ovat tärkeitä kyseisessä tilanteessa, mutta yhtä lailla rauhansopimuksiin sisältyy tavallisesti monia määräyksiä, jotka sisältävät tulevaisuutta varten oikeussääntöjä tai määräyksiä menettelytavoista. Tätä kautta kansakuntien keskinäisiin suhteisiin on vähitellen tullut myös positiivisia määräyksiä sen toteuttamiseksi, mikä on alun perin saanut ilmaisunsa oikeustieteessä tai sivistyneessä mielipiteessä. Siten, antaakseni esimerkin tai pari, traktaattien kautta on päädytty siihen, että yksityisomaisuutta tulee suojella sodassa. Tämä on yleinen oikeussääntö, jonka tunnustavat päteväksi kaikki sotaakäyvät vallat. Näin on päädytty myös sen yleiseen tunnustamiseen, että merioikeuteen kuuluu vapaa merenkulku kaikilla merillä, ja tätä tietä on päädytty myös vapaaseen laivaliikenteeseen kaikilla purjehduskelpoisilla joilla, jos ne kulkevat useampien valtioiden alueen läpi. Tätä tietä on julkilausuttu myös puuttumattomuuden periaate, eli että muut valtiot eivät saa sekaantua valtion sisäisiin asioihin, ellei inhimillisyyden periaatteita rikota sellaisella tavalla, että muiden on siihen pakko puuttua. Nämä solmitut sopimukset on koottu useisiin erityisiin, esimerkiksi Martensin ja Neumannin laatimiin teoksiin, ja ne kuuluvat siten niihin kansainvälisen oikeuden lähteisiin, jotka voi rinnastaa eri valtioiden perustuslakikokoelmiin.

On luonnollista, että toinen mainituista lähteistä, tottumus ja käytäntö, näyttelee tällä alueella suurta roolia, sillä kosketukset eri kansakuntien välillä tapahtuvat tietyissä juhlallisissa muodoissa, ja näiden muotojen toistuessa usein ne saavat sääntöjen luonteen, ja kun ne tunnustetaan välttämättömiksi noudattaa, ne muodostavat suojan, joka merkitsee jotakin enempää kuin vain muotoa. Myös todelliset oikeudelliset periaatteet ovat kuitenkin saaneet pätevyytensä pitkäaikaisesta soveltamisesta ilman, että niitä on täytynyt vahvistaa traktaatin kautta positiivisten oikeusnormien muodossa.

Minun ei tarvitse korostaa monisanaisesti historian merkitystä oikeudellisena lähteenä. Myös tässä voidaan vain muistaa, kuinka samojen valtioidenvälisten traktaattien tutkiminen vuosisatojen mittaan antaa selkeän käsityksen, kuinka kansainvälisen oikeuden käsitteet ovat kehittyneet.

Kun korostan tässä kansainvälisen oikeuden historiaa oikeuden lähteenä, en tarkoita sillä sitä, että historia olisi kansainvälisen oikeuden aputiede, vaan että se ikään kuin sisältää avaimen lukuisiin kansainvälisoikeudellisiin ongelmiin, niin että kansainvälisen oikeuden historia on todellinen lähde kansainväliselle oikeudelle.

Mitä puolestaan tulee kansainvälisoikeudelliseen kirjallisuuteen, sillä voidaan sanoa olevan tässä suurempi merkitys kuin muissa oikeuden haaroissa. Konsultoimmehan toki Nehrmania ja Schreveliusta, kun opiskelemme yksityisoikeutta, mutta meillä on silti yhtä hyvin saatavillamme kattavat positiiviset lait samoista asioista, muodostamassa myös tukevan lähtökohdan niitä vastaan, jotka tulkitsevat lakia kriittisesti. Sitä vastoin oikeustieteellä on kansainvälisen oikeuden alueella tehtävänään saada aikaan sellainen kokoelma, joka on traktaattien avulla aikaan saatavissa ja joka muuten puuttuisi kokonaan; kokoelma, joka myös käsittelee ja valaisee puutteita siinä, mikä on yleisen konsensuksen kautta saavuttanut pätevyyden; kokoelma, joka niin ikään korostaa, miltä osin niiden oikeusperiaatteiden, jotka ovat tulleet sivuutetuiksi, täytyy välttämättä saada jalansijaa kansojen välisissä oikeudellisissa suhteissa. Siten monia yleisiä oikeussääntöjä on syntynyt ja niitä on noudatettu ilman, että niistä on tarvinnut lähemmin säätää traktaateilla, aivan kuten yleisiä oikeudellisia sääntöjä on sovellettu myös yksityis- ja rikosoikeuden alueilla ja kuten niitä pitää soveltaa positiivisen oikeuden selventämisessä. Haluaisin nostaa tässä suhteessa tunnusomaiseksi sen, että kun konflikteja esiintyy valtioiden välillä ja siinä, mitä kumpaisenkin osapuolen tulee huomioida, konsultoidaan kansainvälisen oikeuden auktoriteetteja kirjallisuudessa ja tavallisesti siten, että jos esimerkiksi Amerikan hallitus tavoittelee jotakin, mutta amerikkalaisen kansainvälisen oikeuden opettajat osoittautuvat lausuneen vastakkaisia näkemyksiä, on saman tien selvää, että Amerikan hallitus on väärässä. Jos taas amerikkalaiset oikeusoppineet kannattavat samaa kuin hallitus, silloin konsultoidaan muiden maiden oikeusoppineita, ja kun havaitaan enemmistön olevan käsityksissään samalla kannalla, katsotaan, että tämän tulee päteä sitovasti, huolimatta [siitä, että nämä ovat] vain kirjallisia tuotteita eivätkä lakeja.

Mainitsin jo modernin kansainvälisen oikeuden isäksi Hugo Grotiuksen, joka kirjoitti 1600-luvun alussa kirjansa De jure belli ac pacis, ja samoin Pufendorfin, joka kirjoitti Ruotsissa kansainvälisen oikeuden tutkielmansa De jure naturæ et gentium. Nämä kaksi edustavat eri suuntauksia. Grotius pitäytyi enemmän siinä, millä oli jo tietty tosiasiallinen pätevyys, eli hän on käsityksissään lähempänä positiivista oikeutta, kun taas Pufendorf haluaa todistaa oikeusfilosofian pätevän myös kansainvälisessä katsannossa. Grotiuksen merkittävimpiin seuraajiin kuuluivat englantilainen Richard Georges ja 1700-luvulla saksalainen filosofi Wolff, joka seurasi kansainvälisen oikeuden kysymyksissä merkittävimmin Grotiuksen järjestelmää. Hänen jalanjäljissään kulkivat monet, joiden joukosta kannattaa mainita sveitsiläinen Vattel, jonka teosta Droit de gens pidetään vielä meidän päivinämme merkittävänä lähteenä kansainvälisen oikeuden kysymyksissä, mihin vaikuttaa olennaisesti hänen elegantti ja selkeä kirjoitustapansa, mutta häntä koskien täytyy kuitenkin langettaa tuomio, että hän on jokseenkin pinnallinen kaikessa periaatteellisessa. Suunnilleen samoihin aikoihin Vattelin kanssa kansainvälisen oikeuden alalla työskentelivät myös englantilainen Rutherford ja sveitsiläinen Burlamaqui.

Siirtymälinkkinä vanhemmasta kansainvälisestä oikeudesta uudempaan, jonka parissa toimii luonnollisesti suurempi määrä tutkijoita, kannattaa mainita Martens, joka on auktoriteetti erityisesti kaikissa kansainvälisen oikeuden muoto- ja etikettikysymyksissä. Edellä juuri mainittujen Vattelin, Burlamaquin ja muiden kansainvälistä oikeutta pääasiassa positiivisen oikeudellisen metodin mukaisesti käsitelleiden ja oikeusfilosofisen tarkastelun vähemmälle jättäneiden kanssa samaan suuntaukseen kuuluvat myös uudemmat Klüber ja piemontelainen Frarera, joka on erityisen merkittävä oikeusoppinut tällä alueella. Pinheiro-Ferreira puolestaan halusi irrottautua positiivisesta suuntauksesta ja sisällytti siksi mukaan periaatteellisenkin tarkastelun. Näiden kanssa on samaa mieltä amerikkalainen Wheaton, joka itse oli ollut [...]oläslig/saknad text ja sittemmin esitellessään kansainvälisen oikeuden historiaa ja järjestelmää tosin pitäytyi pääosin traktaattien ja ennakkotapausten merkityksessä, vaikka hän samalla otti mukaan niiden pätevyyttä koskevat periaatteelliset näkökohdat. Nykyisistä saksalaisista on syytä mainita oikeastaan vain kaksi: Heffter, jonka teosta eurooppalaisesta kansainvälisestä oikeudesta käytettiin kaikissa Saksan yliopistoissa käsikirjana ja joka on saanut käyttöä myös ranskankielisenä käännöksenä, ja Bluntschli, joka on ansainnut erityistä huomiota kansainvälisessä oikeudessa esittelemällä sen lain muodossa lakikir