H.T. 1876, H.T. 1879 Mechelins föreläsningar i Finlands finansrätt

Mechelins föreläsningar i Finlands finansrätt.

Anteckningar
efter
Mechelins föreläsningar
i
Finlands finansrätt

Innehåll

Inledning.

Statsförvaltningen sönderfaller i 2 hufvudtitlar:

1^o) Den formella förvaltningsrätten, hvarmed förstås de förvaltande myndigheternas organisation.

2^o) Den materiella förvaltningsrätten, innehållet af de lagar dervid skola iakttagas.

Den materiella förvaltningsrätten sönderfaller i 3 delar: politierätt, ekonomierätt och kameral- eller finansrätt.

De lagar, som afse befrämjande af näringarna, hänföras till ekonomierätten, de öfriga till politierätten.

Finansrätt.

Denna vetenskap har att utreda de rätta grundsatserna för statshushållningen.

Ordet kameral härledes från det latinska ordet camera och begagnades redan i medeltidens statsvetenskap. Ordet camera betyder furstens skattkammare eller de inkomster han i följd af sin ställning hade. I Tyskland förstod man med kamerallagfarenhet läran om de inkomster|2| fursten hade från domänerna. När namnet kom till Sverige utvidgades begreppet så, att man dermed förstod allt som angick statens inkomster och utgifter. Finans = finis d. v. s. betalningstermin: Finansrätt är läran om kronans inkomster debiteringen; uppbörd och redovisningen för densamma, samt deras användande och kontroll.

Sålunda sönderfaller finansrätten i 2 delar 1^o läran om statens inkomster och 2^o läran om statens utgifter.

Statens inkomster äro af tre väsentligen olika slag:

1^o) från staten tillhörig förmögenhet eller dess affärsföretag (dessa inkomster äro af privatsrättelig natur).

2^o) genom medborgarenes bidrag till statskassan.

3^o) Statskrediten och diverse inkomster.

Kap. I.
Inkomster från statens förmögenhet och affärsföretag.

Domäner äro statens inkomstgifvande egendom af fastighetsnatur. (Dock äro ej alla statens fastigheter domäner, t. ex. publika bygnader för offentliga inrättningar, för hvilka staten tvärtom har utgifter).

§: 1. Uppkomsten af kronojord.

Den ouppodlade jorden ansågs i forna svenska lagar tillhöra icke kronan, utan alla fria män gemensamt, der hvar och en fick odla jord åt sig och sålunda tillegna sig den. Man har i följd af det s. k. ”Helgeandsholms beslutet” (1282) velat påstå att domänerna eller rättareoriginal: ättare sagdt kronogodsen uppkommit sålunda att kronan tillegnat sig obygderna eller allmänningarna; men af de gamla svenska landskapslagarna finner man att så ej varit fallet. Så t. ex. stadgas i Upplandslagen, att om allmänning låg byar emellan så borde rä och rör gälla, men fanns ej sådana så borde hvarje by laga lika stor anpart af allmänningarna. I samma Uplandslag finnas tvenne stadganden, som hvardera gälla om allmänningar, ehuru de äro olika; det första säger, att om allmänning låg mellan två härad, skulle hvardera taga hälften deraf. Det andra stadgandet deremot påbjuder allmänningarnas fördelande i tre delar, af hvilka 2 skulle tillhöra de angränsande häraden, men hvem den tredje skulle tillfalla stadgas icke. Med allmänningar förstod man vanligen ouppodlad|4| skogsmark, men Götha lagarna har namnet en vidsträcktare betydelse, så att dermed förstås äfven t. ex. berg, sjöar, floder m.m. Der förklaras äfven uppodlings- och nyttjorätten tillkomma alla nybyggare gemensamt, ehuru denna rätt att odla senare erhölls endast genom häradsmännens bifall. Westgötha lagen stadgar att ingen fick intaga mark utan lagmans eller häradshöfdings bifall. Om någon gjorde det utan att söka sig detta, afgjordes på tingen, huru med en sådan förfaras skulle. Om utländsk eller icke bofast man gjorde detta, fick man saklöst taga jorden af honom. Af det ofvan nämnda finner man, att både i Svea och Götha land obygderna ansågos tillhöra byarna och att nyodlingar fingo företagas endast med deras bifall.

I Östgöthalagen stadgas att Konungen kunde sälja allmänningar. Denna punkt jemte den förut omnämnda 2^dra punkten i Upplandslagen har man velat tolka så som om Konungen verkligen egde allmänningarna. Detta torde dock vara orätt isynnerhet som 1347. års landslag ingenting nämner derom. Redan i 13^de seklet hade dock Konungen rätt till ⅓. af den afrad (ränta), som nyodlare|5| hade att erlägga, hvilken rätt man anser hafva blifvit Konungen beviljad såsom någotslags inkomskälla. Derifrånoriginal: derifrån ansågs Konungarne sedan, att de hade rätt till sjelfva ⅓ af allmänningarna och att de kunde bortdonera desamma. Ja i 1442 års L. L.Landslag 4. kap. tingmåla balken säges, att ⅓ af allmänningarna skulle tillhöra Konungarne.

I Finland voro förhållandena annorlunda än i Sverige. Här anser man att på denna tid ännu intet ordnadt åkerbruk fanns utan endast svedjande. Svedjandet var icke på samma sätt som odling grunden till eganderätt af jord. Styrelserätten var icke heller lika; här styrde i början kyrkan genom biskopen och derför blef socknen det egentliga mindre samhället. Konungen var äfven mera enväldig här, då inga härader funnos, som kunde göra anspråk på allmänningarna. Derjemte var det svårt att bestämma enskildes rätt till jorden, då de ej genom odling legitimerat sig dertill.

I ett bref från Magnus Eriksson till Finland påbjudes, att den som förband sig att till kronan erlägga en viss skatt, skulle erhålla en|6| viss del af allmänningarna till uppodling till evärdelig ego för sig och sina efterkommande sålänge skyldigheterna fullgjordes. Dock, heter det i brefvet, hafva de förra possessores företrädesrätt till jorden. Med de förre possessores menades ej de verkliga egarene (ty då hade det kungl.kungliga påbudet varit en kränkning af egendomsrätten) utan de, som plägat på de i fråga varande markerna idka svedjebruk.

I Norrland har häradets betydelse ej stält sig annorlunda än i Finland. Äfven der kunde hvarje fri man genom odling förvärfva sig rätt till marken, men senare gjorde sig den uppfattningen gällande, att kronan hade rätt till ⅓ af allmänningarna och kunde disponera öfver dem.original:,

Ju mera tiden skred framåt desto mera gjorde sig åsigterna i Helgeandsholms beslutet gällande.tillagt av utgivaren Kronojord uppkom i slutet af medeltiden genom 1^o slägtgods, då Konungen valdes af slägter inom landet, förblandades dessa personers förra besittningar med kronans och förblefvo under samt ansågos tillhöra densamma; 2^o genom rätt till s. k. danaarf, d. v. s. konun|7|gen ärfde utländsk man, som dog i landet utan arfvingar, äfvensom efter inländsk man i samma fall. Senare tillföll en del af dessa arf kyrkan; 3^o genom sakfall eller sakarf; genom brott förverkades ofta gods till kronan; äfven genom böter förökades kronojorden; 4^o genom köp och förpantning, hvilket man på dessa tider ansåg att Konungen hade rätt till; 5^o genom Reduktion.

Det var en urgammal sed, att åt embetsmän gåfvos förläningar. Desse länsmän bebodde och brukade kronogodsen mot vilkor att derstädes utgöra kronans ombud i ett för allt. Dessa förläningar voro icke arftliga, utan gåfvos på sin höjd för lifstiden (En af kungars äldsta höghetsrättigheter.)

Då Albrecht af Mecklenburg blef konung minskades kronans inkomster betydligt, i det han bortgaf förläningar med ärftlig rätt. De fleste förläningstagare voro utländingar; dock funnos äfven åtskillige inhemske män som sålunda genom sin rikedom blefvo betydande män i riket, t. ex. Bo Jonsson Grip, som för penninge försträckningar åt Konungen fick hela Finland i förläning.

Då kronans inkomster sålunda allt mer för|8|minskades, ville Albrecht, för att öka desamme, att presterne och adeln skulle afstå ⅓ ^del af sina hemman åt kronan, hvilket hade till följd Konungens förjagande. De följande regenternes sträfvanden gingo nu ut på att öka kronans inkomster först genom att återvinna de bortslösade kronogodsen och sedan genom att söka öka desamma. Så anstäldes till ex. af drottning Margaretha år 1396 en reduktion af kronan förr tillhöriga fastigheter, och af Karl VIII Knutson. Denna senare åsyftade förökning af kronogodsen genom att från kyrkan taga de hemman, som denna olofligen under tidernas lopp tillskansat sig.

Kronans egendom användes under medeltiden antingen 1^o) till hofhållning eller 2^o) till gästning under Konungens resor, samt 3^o) till bestridande af utgifter för den s. k. civillistan, såsom t. ex. att aflöna tjenstemän. Äfven finnas exempel på, att kronogods bortgåfvos mot vilkor, att förläningstagarene uppsatte ett visst antal krigsmanskap.

Af det föregående hafva vi sett, huru den ouppodlade marken eller de s. k. allmänningarna delvis betraktades tillhöra kronan (⅓) som syn|9|nerligen arbetade på att stärka finansställningen.

I ett bref af 1535 förordnar Gustaf I. att hvarje fattig man fick taga jord på kronans obygder för att kronan må blifva förbättrad. Derigenom kom konungen i kollision med adeln, som sjelf brukade upptaga nyodlingar, men detta förbjöd Gustaf helt och hållet. I ett annat bref af 15 ²⁰⁄₄ 42 klagade han öfver, att bygdelag hindrade folk att anlägga nybyggen, hvarjemte han uttryckligen förklarade, att hvarken socknar l.eller gårdar fingo förbjuda eller förhindra någon att på dessa bosätta sig. Dock skulle konungens fogde och 12 män pröfva, om det blefve skadligt för de gamla gårdarna. Ändamålet var icke blott 1) att bevara kronans rätt, utan och 2) att bringa ordning i förvaltningen och 3) att hindra de gamla gårdarna från att upptaga för mycket mark. I Finland lät Gustaf sjelf på allmänningarne upptaga kungsgårdar, som sedan blefvo mönstergårdar för den kringboende befolkningen. Karl IX. fortsatte i samma anda som Gustaf att öka kronans inkomster. Bland annat förordnade han i ett riksdagsbeslut i Björneborg 1602, att hvad|10| adel bygt på kronans allmänningar derför skall göra skatt. Drottning Kristina slösade åter med kronans egendom, men under Karl XI. gjordes kronans ställning i afseende å dess rättigheter fast och stadig. Åren 1693 och 1694 inrättades skogskommissionen, som hade att afskilja kronoskogarna från enskildes. Sålunda uppkom den s. k. afvittringen. Med afvittring förstås afskiljande af sådan mark, som anses gå utöfver hvad till ett hemman bör höra. Dessa kommissioner förforo ofta egenmäktigt, hvarför år 1734 den s. k. skogsordningen utkom, deri det stadgades, att åt hvarje hemman skulle gifvas så mycket skog, som kunde anses motsvara dess skatt.

I Finland började afvittringen 1748. År 1750 stadgades en viss arealvidd skog till hvarje hemman. Såsom naturligt är mötte afvittringen stor opposition och var derför ej lätt att genomföra. Afvittringen utsträcktes äfven till lägenheter, som voro afskilda genom rå och rör; detta mötte starkt motstånd t. o. m. hos embetsmän, hvarföre kammarkollegiet år 1778 utsände en skrifvelse, deri skälen dertill uppgifvas bland|11| annat emedan hemmanen ej voro taxerade för skog och att urminnes häfd ej gälde i slika fall. Undantag gåfvos likväl äfven i vissa fall vid afvittringen. Dessa voro 1^o Adeln fick behålla den skog, som hörde till säterierna (1780). 2^o Presterskapets boställen förblefvo orubbade (1803). 3^o Åland (1783) Kajana län, Kemiträsk och Kuusamo socken likaledes.tillagt av utgivaren Dessa nu omnämnda stadganden rörande afvittringen förblefvo gällande till 1818, då ett reglemente närmare ordnade storskiftet. I nämnda Regl.reglementet bestämdes att till ett mantal skulle beräknas minst 600 tunnland och högst 1 200. Var jordens beskaffenhet sämre, finge dock beloppet ökas till 1 500 tunnland, i Uleåborgs län till 2 700 och i Lappland ända till 3 000. Hvad tillgodogörandet af kronoskogarna beträffar, så fanns det tre sätt, nämligen: 1^o att befrämja nybyggen, som sedan betalade skatt, 2^o Skogshushållningen, 3^o Åt bruk s. k. rekognitionsskog eller åt enskilde mot en skogsränta.

Såsom redan nämndt är, förökade Gustaf I kronans jord isynnerhet från kyrkans jordagods. Under tidernas lopp hade kyrkor och klo|12|ster tillskansat sig oerhörda jordegendomar, hvilka naturligtvis gåfvo inkomster, som de åter använde till inköp af vidare fastigheter, så att kyrkan i slutet af medeltiden enligt en ungefärlig beräkning egde åtminstone hälften af Sveriges jord. Då denna jord åtnjöt det s. k. andliga frälset, är det naturligt, att kronans inkomster minskades i samma mon, som kyrkans ökades. Andliga frälset bestod i: Kyrkan egde konungslig rätt d. v. s. rätt till kronans andel i böter m. m. från de dem underlydande lägenheterna, vidare var den befriade från utskylder, onera och besvär. Då reformationen infördes i Sverige föreslog Gustaf en reduktion af kyrkans egendom. Han hade på sin sida de öfriga ständer: och derföre beslöts på riksdagen i Westerås 1527: 1^o alla till kyrkan donerade hemman indrogos; det ankom på konungen att bestämma hvad de, som bebrukat dem, skulle få i ersättning; 2^o alla hemman, som tillhört kronan (och ingen enskild fanns, som uppträdde med rätteanspråk) skulle återgå; 3^o Adeln skulle återfå de gods, som af deras förfäder blifvit donerade till kyrkan. Sålunda kommo ungefär 20 000 hemman att antin|13|gen tillhöra eller betala skatt till kronan, hvars inkomster sålunda betydligt ökades.

En minskning inträffade åter, då Gustaf I gaf län åt sina yngre söner och då Erik XIV inrättade grefve- och friherrevärdigheterna med ty åtföljande stora förläningar. Äfven Johan gynnade adeln, som hjalp honom mot hans broder. Gustaf II Adolf, så stor hushållare han än var, måste äfven pantsätta eller sälja kronogods för att erhålla penningar, och efter 30 åriga kriget begynte ett ordentligt slöseri. Förlänandet skedde på många sätt: 1^o för evärdeliga tider med full frälserätt, 2^o med länsrätt och 3^o genom förpantning. Alla dessa voro lagstridiga, alldenstund L. L.Landslagen stadgar: att konungen skall gömma all kronans egendom, så att den som efter kommer icke måtte sakna något deraf. Detta stadgande modifierades något genom Norrköpings riksdags beslut af 1604, der det hette, att den som fått förläning, skall söka stadfästelse af den nya konungen; dör han utan manliga afkomlingar, skall länet återgå till kronan. Som sagdt slösade Kristina ofantligt med kronogods, hvarför de tre ofrälse stånden vid 1650 års riksdag inlem|14|nade en besvärsskrift, deri de anhöllo om en reduktion; men i dess ställe bestämde drottningen att allt som kronan bortgifvit skulle förblifva i evärdelig ego hos innehafvaren.

Under Karl den X Gustaf beslöts år 1655 en reduktion, ehuru med ringa påföljd (fjerdeparts räfsten). Deremot genomdref Karl den XI på 1680 & 82 års riksdagar en grundlig reduktion: 1^o alla gods, som förklarades vara för kronan omistliga skulle återtagas omistliga voro gods, som användes till flottans, bergverkens, akademiers, skolors m. m. underhåll); 2^o kyrkogods, som sedan 1527, kommit under kyrkan; 3^o grefve- & friherreskap; 4^o med allodialrätt donerade hemman; 5^o Norrköpingsbesluts gods (1624); och 6^o köpegodsen eller de mot lösen bortförpantade. –

Detta om kronogodsen.

§: 2. Domänernas olika slag och sättet för deras användande.

Domänerna äro af två olika slag: 1^o de domäner från hvilka inkomsten tillfaller statskassan och användes jemte andra statens inkomster till bestridande af statsutgifter; 2^o de lägenheter, som äro direkte anvisade för vissa statsändamål; utan|15| att från dem något inflyter i statskassan.

a) De domäner från hvilka inkomsten tillfaller statskassan.

Dessa sönderfalla i flere olika slag, nämligen: kungsgårdar, kungsladugårdar och boställen.

Kungsgårdar och kungsladugårdar uppkommo redan under Gustaf I^s tid. En del förblef visserligen sedan hos adeln, men en annan deloriginal: det användes till boställen åt högre krigsbefäl. Endast sju sådana finnas i Finland.

Karl XI inrättade indelningsverket, som fått sitt namn deraf att militär och embetsmän på landet skulle underhållas af för dem bestämda (indelade) räntor: äfven skulle de erhålla boställen. Dessa äro af tre slag: militiestatens, civilstatens och ecclesiastikstatens boställen. I detta sammanhang kommer endast att talas om de två första.

Redan före 1808. hade en del militieboställen blifvit indragna. Men då 1810. indelta militären upplöstes, stadgades att de, som innehade boställen, skulle få behålla dem till sin död, äfvensom deras son, men derefter skulle de af kronan bortarrenderas. K. Br.Kejserligt brev af ⁶⁄_IV 1844. bestämde att äfven|16| civilstatens boställen skulle indragas till kronan mot kontant ersättning och med innehafvarens bifall. Det var hufvudsakligen landshöfdingarne och domarene i några län, som innehade sådana. Numera gäller K. F.kejserlig förordning ²⁶⁄_IV 1871., som stadgar att kungsgårdar och boställen som komma under kronan, skola utarrenderas på 50 år: alla förra förmoner ingå i auktionen utom kronodagsverken. Spekulant skall ställa borgen för de första tio åren. Auktionsprotokollet skall af Guvernören sändas till Kejs.Kejserliga Senatens ekonomidepartement, som, i fall arrendet godkännes, utfärdar kontrakt till vederbörande. Arrendeafgiften förblifver oförändrad i 20 år, hvarefter den ökas med 10 %, som varar 10 år. Det 31. året ökas den åter med 10 %, hvarefter den förblifver oförändrad. Arrendator ansvarar naturligtvis för alla utlagor och onera.

Arrendeafgiften bestämmes i spanmål, hälften råg andra hälften korn; dock är arrendatorn skyldig att med penningar betala hälften. Sättet för den andra hälftens betalning beror på honom sjelf. En annan skyldighet för honom är, att han sjelf måste förvalta lägenheten. Kontraktet kan ej uppsägas|17| med mindre än han har laga skäl, såsom t. ex. om han nödgas bortflytta från orten, tider af någon kronisk sjukdom och dylikt, då det beror på styrelsen att bifalla hans uppsägning eller ej. Dock eger han rättighet att transportera kontraktet på annan, såvida denne kan prestera godkänd borgen. Dör arrendator under arrendetiden, åtnjuter enka legostämma. Aflider hon eller godkännes hon ej, få de rättslige arfvingarne öfvertaga egendomen, dock ej i bolag, utan den som dertill pröfvas lämpligast. Då de första tio åren utgå och borgen således upphör, bör arrendator 6. månader förut uppställa ny borgen. Hans rätt att vidare bebruka lägenheten förverkas i följande fall: 1^o Om han ej kan anskaffa godkänd borgen; 2^o om han underlåter sena skyldigheter; 3^o om han dömes för något nesligt brott till ex. mord, stöld m. m., deri inbegripet olofligt hygge; 4^o Om han afviker från orten; 5^o lemnar jorden osådd; och 6^o gör konkurs. I alla dessa fall hafva äfven arfvingarne rätt att öfvertaga bebrukningen af egendomen. I boställsordningens 31–43. §§: stadgas angående köp att arrendator bör följa de råd och upplysningar angående lägenhetens skötsel, som boställsinspektoren|18| ger. Samma förordning bestämmer likaledes, att skogen bör undersökas, kartläggas och indelas af forsttjenstemän, som tillika ega bestämma huru mycket årligen får afverkas. Högsta tillsynen öfver arrendatorerne handhafves af militieexpeditionen på militieboställena och på civilstatens af kammarexpeditionen, de närmare tillsynen af Guvernören. Den närmaste och egentliga tillsynen förrättas dock af de på extra stat anstälde boställsinspektörerne, som dertill skola helt och hållet egna sig. Desse äro till antalet tio i landet. Af- och tillträdessyner förrättas dock ej af dem utan af häradshöfdingen jemte 4. nämndemän. Hvarje femte år skall en s. k. ekonomisk besigtning af boställsinspektören och två nämndemän ega rum. Beträffande rättsförhållandena stadgas, att när vid af- och tillträdessyn brist förefinnes å bygnaderna, är det den tillträdande som får fordran hos den afträdande; men om gäldenären ej betalar, så åtager sig kronan likväl ingen ansvarsskyldighet. Äfven på boställen kan öfverloppsjord förekomma, som användes till nybyggen, hvilka enligt K. br.kejserligt brev ²⁰⁄_VIII 1865. sär|19|skildt kunna utbjudas på arrende. Inkomsten från boställena belöper sig årligen till omkring 500 000 mark, som efter 4 % motsvara ett kapital af omkring 12 500 000 mark (ecclesiastikstatens boställen förbigås här, emedan inkomsterna från dem användas till särskilda ändamål).

Hvad de vanliga kronohemmanena vidkommer, så finnas flere orsaker, som göra, att de ej kunna betraktas såsom domäner. Redan i §: 3, F. och S. AFörenings- och säkerhetsakten stadgas, att bönder få inlösa kronohemman till skatte. Vidare äro åboerne på dem politiskt likstälde med dem på skattehemman, genom hvilket allt en slags abalienation af kronans rättigheter egt rum. Derför kan ej med dem förfaras på samma sätt som med domänerna. De betala intet arrende, utan likadan skatt som skattehemmanen och gå i arf led efter led.

Bland öfriga domäner må här först nämnas de mindre betydande: kronoholmar, kronoängar och kronofiskerier. 1^o Kronoholmarna ega intet värde, utom att fiskerättigheten omkring dem förut bortarrenderades; men enligt fiskeristadgan den ⁴⁄_XII 1865. §: 4. eger hvar och en numera rätt att fiska vid dem, 2^o Kronoängarna äro högst få till antalet och förekomma endast i Åbo och Björneborgs, Tavastehus och Uleåborgs län. (Enligt Bons|20|dorff förekomma kronoängar endast i Wiborgs län). De utarrenderades förr på 6. år, men 1871. bestämdes att de skulle utbjudas på 15 år med skyldighet för arrendatorn att dika och rödja dem. 3^o Kronofiskerierna bestå förnämligast i lax- o. sikfiske i elfvarne, endast några få i saltsjön. Man antager att en s. k. strandegorätt föranledt uppkomsten af kronofiskerierna. Inkomsterna fås under tvänne former: antingen utarrenderas de vanligen på sex år, eller ock bortgifvas de på lång tid mot fix afgift. Den 1861 tillsatta fiskeriinspektören har att öfvervaka dem; (tillagt av utgivarenFiskerierna hafva fastighetsnatur).

Den mest betydande delen af finska statens domäner, som t. o. m. söker sin like i Europa, är kronoskogarne. Endast Ryssland eger större kronoskogar än vi men relativt taget äro våra de största i Europa.

Allmänningar äro en af skogsmark bestående jordmassa.

Beträffande fältet för deras användande, så hafva vi sett att de förut bortgåfvos till nybyggen; sedermera upplätos de såsom sådana (d. v. s. såsom skogar) åt enskilde att nytjas. År 1851. den 9 Sept.|21| utkom en K. F.kejserlig förordning deri det stadgas, att all öfverloppsjord, till hvilken ingen enskild kan bevisa sig hafva rätt, tillhör kronan, och må ingen intaga eller afverka deraf utan särskildt tillstånd. Af detta stadgande, som ingalunda var någonting nytt, synes att eganderätten till dessa kronoskogar ej hållits i särdeles helgd. §: 2. Skogsparker bildas af afrösade dertill lämpliga skogsmarker.

Den 7 Maj 1859. inrättades Forststaten och den 13 Maj samma år utkom en instruktion rörande förvaltningen af kronoskogarna. Den 1 Augusti 1863 inrättades en skild Forststyrelse. Kronoparkerna indelades i inspektionsdistrikt. Revieren få ej vara större än 50 000 och ej mindre än 15 000 tunland. I hvarje län bör finnas en s. k. modellpark.

Af de hittills omnämnda kronoegendomar äro kronoskogarna de enda som förvaltas af staten sjelf som således bedrifver skogsaffärer. Forsttjenstemännen äro skyldige att årligen insända s. k. afverknings- och kulturförslag, hvarefter staten bestämmer, huru mycket skall afverkas och försäljas. Förfarandet vid försäljningen har varit det att Senaten bestämt ett visst minimi pris, under|22| hvilket ingenting får försäljas.

Huru stora kronoskogarna äro kan man finna deraf att af den totala skogsmarken, som utgör 46. miljoner tunland eller 64 % (Finlands areal 71. miljoner tunland), staten ensam eger 30. milj. Största delen finnes i Uleåborgs län och Lappmarken och kan således ej användas, förrän kommunikationerna blifvit bättre. Emellan åren 1862–70 voro utgifterna för forststyrelsen 1 709 000 mark mer än inkomsterna, men nu hafva inkomsterna redan börjat överstiga utgifterna. Detta utgör nu det ena sättet för kronoskogarnas d. v. s. allmänningarnas användande. Ett annat sätt som redan blifvit omtaladt, var att befrämja uppodling. Förut, allt från Gustaf Vasa hade hvarje medborgare rätt till uppodling; men nu hafva delegarene i samfällighetsmarken deromkring företrädesrätt, och om flera lika berättigade anmäla sig, så afgörer det medels lottdragning. Vilkoren för nybyggens anläggande äro: 1^o kronan till säkerhet, godkänd borgen; kronofogde och 2 nämndemän skola hålla syn och föreslå huru mycken mark bör användas, syn bör hållas hvarje tredje år, för att undersöka|23| om odlingen går framåt; 2^o nybyggaren till säkerhet 15–20 frihetsår från all skatt (undantagsvis 40. år). Guvernören utfärdar inrymningsbref; små understöd i början t. ex. 2 tunnor råg; besittningsrätten är ständig.

b) De lägenheter, som äro direkte anslagna för vissa ändamål.

Här hafva vi: 1^o biskopsboställen med full frälsefrihet; 2^o prebendehemman, anslagna till löneförbättring vid läroverken. Innehafvas på sådana vilkor som donationsurkunderna utvisa; 3^o prestgårdar, som utgöra det största antalet. Enligt de gamla lagarna voro 1^o) för samlingarna skyldiga att förse presten med bol, som åtnjöt det andliga frälset; men af dessa finnas här få. Ett mindre antal har uppkommit 2^o) genom donation af enskilde personer; de flesta hafva dock uppkommit sålunda, att, då vid folktillväxten pastoraten klöfvos och sålunda nya församlingar uppstodo, 3^o staten anslog kronohemman till pastorsbol. Kyrkoherden har rätt att bortarrendera bostället, dock måste kontraktet insändas till och gillas af domkapitlet; 4^o kap|24|lansbol, alla af yngre datum. De omtalas första gången i ett bref af hertig Carl den 2 April 1576, deri han påbjuder, att i de gäll, der kyrkoherden behöfde kaplan, skulle klockareboställen gifvas åt denne. Det hade således förut funnits klockareboställen, men nu försvunno dessa småningom. År 1648 bestämdes, att alla kaplaner skulle få boställen.

Ecclesiastikstatens boställen höra egentligen icke till statsdomäner, utan äro att betraktas såsom ett slags statens subvention till kyrkan.

Wid en ny stads anläggande anslogos kronohemman dertill och förlorade dervid sin natur.

Militära indelningsverket föranledde åtskilliga dispositioner. Så funnos 1^o Akademiehemman, som 1828 indrogos mot räntor från statskassa; 2^o hospitalshemman, som förvaltas af medicinalstyrelsen; arrendena inbetalas visserligen till staten, men tillfalla dårhusfonden; 3^o Krigsmanshushemman; något sådant hafva vi visserligen icke, men räntorna användas till pensioner åt åldrige eller blesserade krigare; 4^o hemman anslagna till kommunikationers be|25|främjande (gästgifveri- post- och lotshemman).

Dessa äro icke att betraktas såsom af staten till vissa ändamål donerade hemman; staten har blott donerat räntan eller skatten från dem; de besittas af sin skattebonde. Öfver förvaltning och arrendering eger regeringen utan ständernar hörande bestämma. Inkomsten räknas till statens ordinarie inkomster och disponeras af regeringen ensam. Enligt Konunga Balken L. L.Landslagen som äfven åberopas i R. F.Regeringsformen eger regeringen ej utan ständernas ja och samtycke förläna panta l.eller byta kronolägenhet.

§: 3. Staten tillhörande kommunikationsanstalter.

a) Kanaler. Den största är Saima kanal, hvars byggande beslöts 1844. 1856 blef kanalen färdig. Inkomsterna från denna kanal hafva varit särdeles lukrativa, då de i medeltal utgjort 600 000 mark årligen, hvilket gör 5 % på 12 miljoner mark eller den summa, som kanalen kostat. Alla kanalerna, med undantag af Walkeakoski, äro uppförda genom behållningar i statskassan. Högsta tillsynen handhafves af jordbruksexpeditionen, derunder af Öfverstyrelsen för väg- och vatten|26|kommunikationerna. Efter ungefärlig beräkning hafva kanalerna kostat 17. miljoner mark.

b) Jernvägar. Dessa äro af större betydelse än kanalerna.

Byggandet af den första (mellan Helsingfors och Tavastehus) beslöts den 4 Mars 1857. Den blef färdig 1862. Denna första jernväg kostade omkring 15. miljoner mark. De första åren utgjordes netto behållningen endast af 100 000 mark.

År 1867 föreslog regeringen på landtdagen byggandet af en jernväg till S^t Petersburg. Denna byggnad utfördes mellan åren 1868–70. Denna jernväg eger finska staten icke esam, utan har ryska kronan deltagit med ⅓; dock har den ej förbehållit sig någon rätt i styrelsen. Kostnaden utgör inemot 30. miljoner. Inkomsterna netto belöpa sig till omkring 800 000 mark.

1874 köpte finska staten Hangö–Hyvinge banan för 9 miljoner mark. Denna bana gör deficit i statskassan.

Wid 1872 års landtdag anvisade ständerna medel till byggande af Tavastehus–Tammerfors–Åbo banan, som kostade 20 miljoner mk.mark

1877 bildades en skild jernvägs-öfverstyrelse, lydande under jordbruksexpeditionen.

Taxorna bestämmas af regeringen ensam.

Finska statens jernvägar hafva med undantag af Rysslands 10. miljoner kostat 69 miljoner mark.

Kanaler och jernvägar hafva således kostat omkring 86 miljoner mark.

§: 4. Finska statens i särskilda fonder besparade kapital.

a) De till allmänna statsfonden hörande fonderna.

1) Amortissementsfonden organiserades 1859. Nettoinkomsterna från Saima kanal räknas till denna. Kapitalet utgöres af 10–11 milj. mark; det årliga tillskottet ungefär 900 000 mark.

2) Öfverskottsstatsmedels fonden, utgöres af omkring 9 milj. mark, bestämd till inlösen af lån.

3) Fattig- och arbetshusfonden, ungefär 2 ½ miljoner mark.

4) Undsättningsfonden. (2 600 000 mk.mark) Denna fond bildades af inbetalningarna på de lån, som af staten gifvits åt privata personer under missväxtåren i landet.

5) Bygnadsfonden för Helsingfors stad (1 miljon mark).

6) Fond för inlösen af Hangö–Hyvinge obligationerna.

7) Fond för inköp af skogsmark.

8) Skolfond.

9) Lagmanstingsgästningsfonden (800 000 mk)

b) De till militiefonden hörande fonder.

1) Allmänna militiefonden, motsvarande öfverskottsstatsmedelsfonden.

2) Krigsmanshusfonden, har grunden i inrättandet af Wadstena krigsmanshus, hvartill vissa hemman anslogos. Vi hafva ej några krigsmanshus; men fonden existerar dock.

3) Militieboställskassan bildades af inkomsterna från de hemman, som varit anslagna till reserv, d. v. s. till reparation af boställen.

c) Ständernas fonder.

1) Bevillningsmedelsfonden, en rubrik, under hvilken man bokför alla bevillningsinkomster.

2) Bränvinsmedelsfonden bildas af bränvinsskatten.

3) Kommunikationsfonden (8 miljoner)

Denna inrättades i följd K. K.kejserlig kungörelse af den 2 oktober 1873.

4) Fonden för inlösande af donationsgods.

5) Af enskilda personer donerade fonder.

Siitoinska fonden (250 000 mark) till underhåll af Siitoinska skolorna.

Furuhjelmska fonden (240 000 mark) till jordbrukets befrämjande.

Längmanska fonden (800 000 mark).

Dessa fonder äro inalles åtta.

Hela antalet fonder är omkring fyratio. Kapitalvärdet kan ej bestämdt uppgifvas, dock torde det stiga till 35 milj.

Förvaltningen af alla fonderna handhades förut af bankdirektionen; men enligt K. F.kejserlig förordning ²⁵⁄_VIII 1875 stäldes alla fonderna, som ej bildade bankens egendom, under Finlands statskontor (Regl.reglemente ²⁶⁄_VII 1875.)

Allmänna byggnader, muséer, samlingar etc. betjena olika statsändamål omedelbart, ej för att draga några inkomster.

§: 5. Statens affärsföretag.

a) Finlands Bank. Redan vid landtdagen i Borgå hemstälde ständerna till regeringen om inrättandet af en bank. Denna petition bifölls och Regl.reglemente för Vexellåne och depositionskontoret i|30| Finland utfärdades den 12 December 1811. Härvid bestämdes att kontoret skulle få ett grundkapital, stort en miljon rubel i silfver, tagna från statens öfverskottsfonder. Det fick äfven rätt att utgifva småsedlar och hafva eget mynthus. I spetsen för inrättningen stodo 2 bankkommissarier. Genom K. K.kejserlig kungörelse af den 21 April 1840 verkstäldes en realisation till metalliskt mynt, hvarjemte Vexellåne- och depositions-Banken ”fick utgifva större sedlar, på 10, 20 och 25 rubel, hvilka alla skulle inlösas mot silfver. Förvaltningen skulle handhafvas af 3 direktörer, och revisorer skulle utgöras af deputerade från landets fyra stånd (utsågos af senaten). Namnet förändrades till Storfurstendömet Finlands Bank. Det var Baron von Haartman som verkstälde ändringen af 1840. – Det är betecknande för denna förändring, att bankens förmögenhet indelades i fonder: Primitiva fonden, jordbruks fonden (till understöd för nyodlingar), manufakturfonden och hypoteksfonden (för sedlar och s. k. associationslån). Äfven inrättades filialkontor i Åbo, Wasa och Kuopio|31| samt 1842 i Wiborg och Björneborg. Denna författning egde gällande kraft till 1859, då Baron Langenskiöld åter omgestaltade densamma. Man började egna mera omsorg åt fonderna, isynnerhet amortissementsfonden, som nu inrättades, och till hvilken inkomsterna från Saima kanal jemte andra besparingar anslogos. Genom K. F.kejserlig förordning af den 9. Dec. 1867. öfverläts banken åt ständerna. Enligt §: 1. mottaga ständerna under sin förvaltning och sitt ansvar Primitiva och Hypoteksfonderna, som båda bilda den egentliga banken. Revisionen verkställes och öfverinseendet handhafves af ständernas fullmäktige. 1867 stadgades, att alla föreskrifter rörande Banken utfärdas af ständer och regent tillsamman. Dock kunna interimspåbud af trängande natur utfärdas af regenten ensam mellan landtdagarna; ehuru det gälla blott till nästa landtdag och måste hafva bankfullmäktiges samtycke.

Den 26 Juli 1875 utkom ett nytt reglemente. Tillsynen handhafves af ständernas fullmäktige, förvaltningen af en direktion. Ordföranden i direktionen utnämnes af regenten. Bankens upp|32|gift är att upprätthålla stadga i landets penningeväsende och underlätta penningeomsättningen i landet. Med 20. miljoner mark få bankens sedlar öfverstiga bankens metalliska valuta. (Med metallisk valuta förstår man präglad och opräglad metall jemte bankens fordringar hos dess utrikes ombud och värdet af banken tillhöriga statspapper och obligationer). 1865 stadgades att bankens grundfond skulle utgöra 6 miljoner och reservfonden 9. miljoner mark. Den 27 Juni 1878 utfärdades nytt reglemente.

Ryssland, Sverige och Finland äro de enda stater som ega oblandade statsbanker. I öfriga länder äro bankerna aktiebanker, deri staten ofta är delegare. I Sverige hafva bankfullmäktige sjelfva förvaltningen, då de deremot i Finland endast hafva kontrollen öfver de förvaltande myndigheterna. I Ryssland står statsbanken helt och hållet under regeringen.

Instruktion för bankfullmäktige af den 14. Jan. 1879.

b). Myntverket. R. F.Regeringsformen §: 44 förklarar att rättighe|33|ten att slå mynt ensamt tillkommer staten. Ända till 1809. gälde hos oss Myntordningen af 1664. Vid landtdagen i Borgå beslöts att den ryska metalliska rubeln skulle blifva enda gällande betalningsmedel. Genom K. Manif.kejserligt manifest af den 4 April 1860. infördes en egen myntenhet för Finland; nemligen marken; men skrot och korn förblefvo oförändrade. Endast räkneenheten är olika, i det att marken är ¼ af den metalliska silfverrubeln. Två och en marks stycken äro fullhaltiga, de öfriga af mindre valör eller de s. k. skiljemynten innehålla 15. % mindre silfver och utgöra ej lagligt betalningsmedel utöfver 10 mark. Genom K. F.kejserlig förordning ¹²⁄_VI 1860 inrättades myntverket. K. K.Kejserlig kungörelse ⁸⁄_V 1861. om utseendet af mynten. Den 1. Mars 1865 utkom en K. F.kejserlig förordning för myntverket, deri det stadgas: att enhvar får inlemna silfver till myntlagning, med iakttagande af vissa omständigheter beträffande utbetalning för silfret etc. (Myntattest). Slagskatten afskaffades redan 1664 (Myntordningen) i Sverige. Den 9. Augusti 1877 utkom en ny K. F.kejserlig förordning om Finlands myntväsende: guldmynt|34|foten skulle införas. Enheten för myntvigten utgöras af det franska grammet. 10 och 20 marks stycken skulle präglas. Regenten bestämmer myntens storlek, form, utseende etc. men ständerna legeringen och vigten. Wid inlemnande af guld till prägling afdrages ⅓ % af det inlemnade guldets värde till betäckande af slagkostnaderna. Den ¹³⁄_XI 1878. Reglemente för myntverket. Mynten skola innehålla nio delar guld och en del koppar. Af en kilogram fås 310. 10. marksstycken eller 155 20 marks. Mindre än 40 gram mottages ej till myntning.

Inkomsterna från myntverket äro inga, då deremot utgifterna stiga till 32 000 mark årligen.

Häraf ser man att myntverket icke är ämnadt att utgöra en inkomstbringande industri för staten, utan endast för att få fullt garanti, att mynten innehålla det bestämda qvantum ädel metall.

Enligt 1840 års stadganden skulle sedlar utgöra fullt betalningsmedel; äfven ryska sedlar skulle inlösas mot silfver enligt deras nominella värde. Men då till det orientaliska kriget ofantliga summor åtgingo, började man|35| i Ryssland tillverka så mycket sedlar, att dessa ej mera kunde inlösas af bankerna. Detta gjorde, att äfven Finlands Bank nödgades inställa sin verksamhet, ehuru den annars nog varit i stånd att inlösa sina egna sedlar. Följden häraf var att sedlarna undergingo en värdeförsämring af ända till 30 %, ehuru de dock gingo med tvångkurs. – Då genomförde J. W. Snellman myntreformen (Kejs. manif.kejserliga manifest d. 4. Apr. 1860, 8. Nov. 1865.); hvarigenom förhållandena omgestaltades. Det stadgades att endast silfver skulle vara lagligt betalningsmedel, men ej sedlar, hvilka det beror på hvar och ens fria vilja att mottaga eller ej. Härigenom upphäfdes ryska sedelmyntets gångbarhet i landet och ⊠original: och gäller numera endast enligt kurs. Denna reform var af särdeles betydelse för statens finanser.

C) Postverket. Detta affärsföretag skötes af staten och icke af enskilda bolag i följd deraf att staten bättre kan upprätthålla en ordnad postgång öfver hela landet än någon enskild. Ett skäl är äfven att staten sjelf behöfver befordring af handlingar och skrifvelser till och ifrån de skilda styrelseverken. Postportot har allt mer och mer förmin|36|skats, 1849 för sändningar på kortare distanser, 1875, enligt postkonventionens beslut, lika för alla länder (32 penni, numera endast 25). Budgeten för 1879 upptager inkomster från postverket 730 000 m.mark, utgifter 640 000 mark. (Frankrike nettovinst 40 milj., England 70. miljoner). 1809 stod postverket under landshöfdingarnes inseende. K. K.Kejserlig kungörelse ⁵⁄_X 1815 stadgar om bildandet af en postdirektion, i spetsen för hvilken står en postdirektör.

K. K.Kejserlig kungörelse af ¹⁸⁄_V 1874 förbjuder enskilda personer, att utan senatens tillstånd mot betalning regelbundet befordra postförsändelser. Vid brott häremot bötes första resan 500 mark; andra resan 1000 m.mark

Finska staten eger ingen telegraf, utan har Ryssland anlagt telegrafledning inom Finland. (Ryska telegrafverket är i Finland af privat natur.)tillagt av utgivaren

Af nedanstående resumé af Finska statens förmögenhet i kapitalvärde finner man denna utgöra omkring 175 miljoner mark, fördelade ungefär sålunda:

Kap. II.
Statens inkomster genom medborgarenes bidrag till statsbehofvens fyllande.

§: 1. Bidrag som inflyta på grund af skattelag.

Med skatt förstå man den del af den enskildes tillgångar, som tages i anspråk för statens räkning, emedan den är nödvändig för upprätthållande af staten. Skatter äro berättigade endast då de äro behöfliga; de måste äfven vara beviljade af de skattdragande sjelfva eller deras ombud. I öfriga länder har denna åsigt först i|38| senare tider gjort sig gällande; förut ansågs skatternas bestämmande bero på regenten; men i Sverige har denna åsigt aldrig fått fullt fäste. §: 45, R. F.Regeringsformen stadgar att konung må ej mot lag pålägga nya pålagor utan riksens ständers hörande. I F. & S. A.Förenings- och säkerhetsakten 5^o heter det att som det är folkets rätt att bestämma utskylderna, eger svenska folket råttighet att med Konungen ”rådslå, jemka, afslå och öfverenskomma” om sådana. Dock förekommer äfven hos oss afvikelse från denna åsigt. Så är tullen ej beroende af ständerna, utan af monarken ensam. Den är äfven den största skatt. – Redan i äldre tider ansågs den såsom ett kungligt regal. Då i 15^de seklet svenska konungen uppbar afgift af främmande handlande i landet, ansåg man ingenting orätt ligga deri; men detta utvecklade sig småningom till ett fullkomligt tullsystem. Gustaf den II Adolf lofvade visserligen i sin konungaförsäkran att ej utan ständernas samtycke pålägga tull, men detta löfte glömdes snart både af honom och hans efterträdare. Wid 1664 års riksdag begärde ständerna uppgift|39| öfver tulltariffen, men fingo till svar att tullen var ett kungligt regal. Om man jemför den ofvan nämnda §: 45 i R. F.Regeringsformen 1772 med §: §: 5 och 6 i 1720 års R. F.Regeringsform så finner man att de för öfrigt äro lika utom att ordet tull i den förra är bortlemnadt. Detta har tolkats sålunda, att tullarna bero på Konungen ensam: Denna praxis har bibehållit sig till våra dagar och är numera omöjlig att ändra på tolkningens väg. Utom tullen finnes det andra taxor, som bero på konungen ensam.

Bland grundsatserna för beskattning må här nämnas Adam Smiths fyra prinsiper:

1^o) Alla medborgare i en stat böra skatta i möjligast riktiga förhållanden till deras tillgångar.

2^o) Det belopp skatt, som af hvar och en skall utkräfvas, bör betämmas efter gifna grunder. (t. ex. tiden för uppbörd & sättet för liqviden).

3^o) Hvarje skatt bör uppbäras på sådan tid och sådant sätt, som faller sig lämpligast för den skattdragande.

4^o) Skatterna böra ordnas så, att de ej må af med|40|borgaren borttaga mer än hvad till statskassan verkligen behöfves d. v. s. uppbördskostnaderna skola göras så ringa som möjligt.

Sedda ur statsrättslig synpunkt kunna skatterna indelas i:

1^o) Permanenta eller ordinarie skatter, sådana som med ständernas och regentens begifvande uppbäras till dess ständer och regent besluta deras upphörande. Sådana äro grundskatten, personella utskylder och qvarntullen. De permanenta utskyldernas öfverskott disponeras af regenten utan att han dertill behöfver rådfråga ständerna.

2^o) De temporära skatterna eller bevillning, sådana som på ständernas beslut utgå för en viss tid (vanligen en landtdagsperiod) och användas enligt ständernas beslut.

3^o) Skatter öfver hvilka regenten ensam bestämmer, (tillagt av utgivarent. ex. karta sigillata afgiften).

I detta sammanhang hafva vi ej att fästa oss vid den statsrättsliga indelningen af skatterna, utan böra vi taga i betraktande Finanslärans indelning, som är följande:

1^o Direkta skatter.

2^o Indirekta skatter.

3^o Skatter af blandad natur.

Direkta skatter äro sådana, som statsmagten debiterar och uppbär af dem som staten vill att skall vidkännas skatt.

Indirekta åter äro sådana skatter som fordras af dem om hvilka man vet att de för detta kraf skola hålla sig skadelösa hos andra.

Ang.Angående de direkta skatterna vet man säkert huru mycket hvar och en skall betala och uppbörden inbringa. Några hafva kallat de direkta skatterna produktionsskatter emedan dessa äro lagda så att de definitivt betalas vid förbrukningen af varan. Skatter betalas alltid från inkomst aldrig från kapital. Med den egentliga inkomstskatten förstår man den beskattning, som söker utröna, huru mycket hvarje medborgare har i årlig inkomst, samt deraf afdrager en viss procent. Man skiljer äfven mellan skatter och onera publica eller allmänna besvär, som i form af alla möjliga prestanda drabba den|42| enskilde. Äfven dessa komma vi att i denna framställning behandla.

1. Afd. Direkta skatter.

A) Personella skatter äro sådana, som till ett visst belopp skall utgå från alla, utan hänsyn till förmögenhet.

Det kan historiskt visas att detta är den tidigast förekommande beskattning. I äldsta tider utgick den i form af fysiskt arbete; hvad man nu kallar personliga prestanda. Så t. ex. var det ju hos germanerna fallet att hvar vapenför man måste inställa sig till krigstjenst med egna vapen och på egen kost. Äfven lagskipningen utöfvades utan kostnad. Det som behöfdes för gemensamma behof gafs frivilligt ss.såsom t. ex. offren. I Uplandslagen stadgas att hvarje medborgare skulle deltaga i ledung d. v. s. följa Konungen i härnad, detill utrusta fartyg och underhåll. Ledungslama, härnadsskatt erlades med 4 skeppsvister (= kost) af hvilka de tre första eller ¾ skulle utgå för person och jord gemensamt och den 4^de eller ¼ för mantalet.

Skatterna voro under denna tid s. k. repartitionsskatter.

Under medeltiden öfvergingo skatterna småningom från personella utskylder till jordskatt, hvarför begreppet mantal äfven blef ett beteckningsfält för jordvärdet. Då finnarne 1362 blefvo likstälda med Sveriges innebyggare blefvo äfven skatterna här ordnade. Likvist är det troligt att de första skatterna voro personella, alldenstund intet ordnadt åkerbruk var användt, utan endast svedjande hvarföre ej heller någon jordskatt kunde ifrågakomma; t. o. m. tiondeskatten var personell.

Den förnämsta personella skatten är 1) Mantalspenningarna som från början af 1700 talet bibehållit sig till år 1865.

Genom riksdagsbeslut af 1605 och 1609 åtogo sig de ofrälse stånden att erlägga s. k. hjonelagspenningar med 6. marker för hvarje hjonelag; de afskaffades 1622, men 1625 åtogo sig ständerna att betala den s. k. kvarntullen (ej att förvexla med näringsskatten på kvarnar) d. v. s. en viss afgift till kronan för hvarje tunna malad säd. Den utgick med 2 öre för hafra och blandsäd, 8 öre för råg och 12 öre för hvete. Man ansåg att olikhet i beloppen borde ega rum derför att de fattiga, som endast hade råd att lefva af hafra och|44| blandsäd, äfven skulle erlägga mindre skatt än de rikare. Detta beskattningssätt var särdeles olämpligt, ty kontroll var omöjlig och underslef blef; derför förbundo sig preste- och bondestånden på riksdagen 1627 att för ett år erlägga 1 mk.mark för hvarje person öfver 12 år mot rättighet att fritt få mala på handkvarn. Denna skatt fortfor att uppbäras äfven framdeles. År 1631. fördubblade konungen egenmäktigt densamma. 1652 års riksdagsbeslut omtalar första gången mantalspenningar ss.såsom allmänna. Det bestämdes att i hvarje landshöfdingedöme skulle tillsättas kommissarier, som hade att uppteckna alla personer utan åtskilnad öfver 15 och under 63 år, de som sitta på hemman eller tjena andra eller gå lediga och herrelösa, för att ingen måtte undgå att betala mantalspenningarna. Härifrån undantages Ridd:ridderskapet och Adeln med hustru, barn och tjenstefolk; krigsfolket skulle upptecknas, ehuru det ej behöfde erlägga skatt. Efter 1809 utgick denna skatt hos oss för stadsinnevånare och ståndspersoner på landet med 36 kop.kopek, för rusthållare och bönder med 24 kop.kopek, samt för landboer och torpare dels med 36 dels med 24. kop; Viborgs län härifrån dock undantaget. Frikallade härifrån|45| voro en brokig samling från alla möjliga samhällsklasser, mest ur dem som nog kunnat erlägga skatten t. ex. Adeln, biskopar, professorer, hofrättsledamöter, provisorer, upptäckare af något malmsträck, skolungdom m. m. Mantalspenningarne datera sig från 1625 och 1627.

En annan personell skatt var

2^o) Slottsbygnadshjelpen. Wid 1727 års riksdag åtogo sig ständerna en hjelp till byggande af Stockholms slott; den skulle utgå med ¼ af lönings- och betalnings afgiften. (upph. 18 ²⁰⁄_II 65).

3) Medicinalfondsafgiften åtogo sig de tre första stånden vid 1770 års riksdag; 1772. äfven bondeståndet. Efter 1809 utgick den med 1 ½ kop.kopek och för medellösa ¼ kop.kopek – således ej någon svår tunga.

Alla dessa skatter gälde ej för Wiborgs län, då detta 1811 införlifvades med det öfriga Finland. Der funnos andra från ryska tiden, som förblefvo bestående. En sådan var poduschniepenningarna (från 1783) från 52 kop.kopek till 1 rubel 50 kop.kopek för manspersoner. Hvarje tionde år skulle revisioner hållas för utrönande af de skatteskyldiges antal.

4) Gerningsören, hvilka sedan riksdagen i Norrköping 1604 utgingo för skomakare och skräddare på landet, ökades så till vida att arbetare|46| som erhållit s. k. sockneförsvar äfven skulle erlägga denna afgift, som hos oss efter 1809 utgått med 48. kop.kopek (se Bonsdorff II, 6–31)

5) Djeknepenningar. Wid 1624 års riksdag åtogo sig ständerna en bevillning af 6. öre från hvarje rök och matlag. 1739 ändrades denna skatt så att den utgick från hvarje hemmansrök. Den skulle uppbäras af kyrkoherdarne och af dem tillställas skolorna till understödjande af medellöses skolgång. Efter 1780 uppbars den dock af kronans vanliga uppbördsmän. Sedan 1809 utgör den hos oss 4 ½ kopek.

6) Lagmans- och häradshöfdingeräntan (bör ej förvexlas med tingsgästningspenningarna, som ännu bestå) utgjorde icke någon enkel personell skatt, utan utgick från matlaget, hushållet eller rök, med 27 kop.kopek utom i en del af Nyland der den utgjorde 30 kop.kopek Wiborgs län var dock undantaget. Från denna skatt voro äfven de förmögnare klasserna befriade. Den utgör en af de äldsta personella utskylder. Redan Kalmarerecess af 1483 omnämner den; den utgick då från den besutna allmogen. 1595 stadgades att bestämdt belopp, som alla skulle betala; men då man|47| ansåg det för högt för Finland, bestämdes 1602 ett något lägre belopp för detta land. Denna skatt var beräknad skildt för Justitiestatens aflöning, men efter 1778 upptogs den bland kronans öfriga intrader.

Efter 1809 utkommo ej några särskilda förordningar ang.angående skatterna för Finland. Dock är här att märkas K. K.kejserlig kungörelse af d. 10 Maj 1850 ang.angående kronoutskylder för finska arbetare, som vistas inom ryska riket. Der stadgades att alla, som på pass vistades i Ryssland ss.såsom arbetare, skulle till passexpeditionen i St. Petersburg årligen erlägga 50 kop.kopek utan åtskilnad mellan man och kvinna, såvida de i Finland betalat kronopenningar. Barn som föddes under vistelsen i Ryssland likstäldes med dem, som åtföljt föräldrarne från Finland.

Alla dessa här ofvan uppräknade utskylder voro mycket svåra att uppbära alldenstund systemet var särdeles brokigt, ty många voro befriade, som mycket väl kunnat betala, hvarigenom utskylderna fingo så att säga en aristokratisk karaktär. När derför vårt statsskick åter kom till stånd genom 1863 års landttag, föreslogo|48| ständerna att de personella utskylderna skulle ordnas på ett annat sätt och att alla skulle betala dem. Regeringen föreslog då att de skattdragande skulle delas i 3 klasser sålunda att 1^sta klassen betalade 2 mkmark för man och 1 mkmark för kvinna; 2^dra klassen 2 m.mark 40 p.penni för man och 1 m.mark 20 p.penni för kvinna samt 3^dje klassen 4 m.mark för man och 2 m.mark för kvinna; men ständerna förklarade härtill att detta ej vore en beskattning för person utan efter förmögenheten, samt att personella utskylder borde vara lika. I enlighet med detta svar utkom K. F.kejserlig förordning af d. 20 Febr. 1865, hvarigenom de förra mantalspenningarna, lagmans och häradshöfdingeräntorna, djekne och poduschniepenningarna upphäfdes. Slottsbygnadshjelpen och medicinalfondsafgiften upphäfdes i följd af deras bevillningsnatur genom en skild K. F.kejserlig förordning af samma dag. Äfven K. K.kejserlig kungörelse af 1850 förlorade sin tillämpning. I alla dessas ställe infördes gemensamma personella utskylder under namn af mantalspenningar, som skulle utgå jemlikt, vara lika för alla, utan afseende på stånd, som hade fyllt 16 år och icke uppnått 65 år. Äfven adeln afsade sig sina privilegier härutin|49|nan. Skatten skulle utgöra 2 mk.mark för man och en mkmark för kvinna, den skulle vidare blifva en ordinarie skatt från hvilken ingen befriades med mindre orsaken var fullt motiverad. Befrielse ega:

1) fattiga som försörjas af fattigvården,

2) sjuka, orkeslösa som ej kunna försörja sig,

3) de personer som underhålla fattiga föräldrar och anförvandter.

4) de som hafva 3 eller flere barn under 9 år eller 4 eller 5 barn under 16 år, om deras medellöshet styrkes af myndigheterna,

5) innevånarene i Lappmarken utom Kuusamo socken (som betalar hälften)

6) underbefäl och soldater vid de värfvade trupperna (värnepligtslagen stadgar att personer i aktiv tjenst äro befriade från alla personella utskylder),

7) samt för blessyr eller dylikt afskedad militär,

8) kronobyggare som erhålla inrymning till nybyggen.

Derjemte stadgades att hvarje person skulle mantalsskrifvas i den ort, der han har sin hemvist, befattning eller fastighet. Har en person hemvist både på landet och i staden, mantalsskrifves han der,|50| hvarest han har sitt embete.

Härjemte skulle gerningsören betalas med 2 mkmark (på landet). Wiborgs län är numera icke undantaget härifrån. På ständernas förfrågan 1863 lemnade regeringen den uppgift att skatterna 1860 utgjorde 1 200 000 mk.mark Man beräknade att enl.enligt det nya systemet mantalspenningarne skulle lemna en inkomst af omkr.omkring 1 250 000 mark. 1865 var inkomsten 1 374 000 mk.mark, 1879 åter 1 430 000 mkmark; gerningsören 12 000 mark.

Genom 1865 års åtgärder blefvo icke alla gamla personella skatter upphäfda. Så qvarstår ännu Lagmans och häradshöfdingstingsgästning, som utgår från den sammansatta personen, mantalet, röket. Den utgjorde först grundskatt, ehuru den sedermera öfvergick till personell. Den bestod ursprungligen deruti att det ålåg allmogen att underhålla domaren och nämnden på tingsresorna samt fortskaffa dem; utbyttes sedan mot afgift (6 öre af hvarje bonde enl.enligt 1672), 2 öre silfvermynt. För Finland var det annorlunda stadgadt. K. F.kunglig förordning af den 8 Nov. 1650 säger att den skulle utgå med 4 kapp.kappar spanmål. Man gjorde visserligen försök|51| att förvandla den till penningar men snart derefter beslöts på 1772 års riksdag att den allt framgent skulle utgöras i spanmål. 1741 skedde återgång till penningar men redan 1743 ändrades den till natura. Den 10 Febr. 1804 stadgades att äfven torpare och gerningsmän skulle betala den. Denna skyldighet öfvergick senare äfven på backstugusittare, inhysingar, statkarlar, spanmålstorpare m. m. K. Br.Kejserligt brev af 1829 förordnad visserligen att de som verkligen hafva någon jord, skulle betala den, men redan 1858 faststäldes att hvarje på landet boende med eget hushåll, skulle erlägga denna skatt. Den utgör domarens förnämsta inkomst, ehuru det är tutal om, huruvida det är så lämpligt att domarene sjelfva uppbära dem eller om det ej vore bättre om staten uppbure dem och i stället gåfve fix lön åt domarene. Befriade från denna skatt äro Neder- och Öfvertorneå samt Lappmarkens domsago. Wid 1867 års landtdag föreslogo ständerna att endast jordbrukare skulle betala denna skatt, men detta öfverensstämde ej med regeringens åsigt, hvarför hela propositionen förföll. Såsom kändt finnas nu mera ej lagmän, hvarför den ena kap|52|pen som förut tillföll honom, nu går till en statsfond för understöd af den förestående domstolsorganisationen.

Rök. I Landskapslagarne från 13 och 14 seklen förekomma benämningarne hemman, bol, torp och rök. Med de tre första förstod man gårdar eller sjelfständiga jordbruk, rök åter voro sådana jordbruk, som ej ansågos sjelfständiga d. v. s. backstugusittares jordlotter på andras ego. I den gamla svenskan var rök liktydigt med sädeskärfve, sädesskyl. I Häradsfogde Instr.instruktionen var rök lika med matlag; har äfven i författningar ansetts gälla alla sjelfständiga matlag.

Utom de personliga utskylderna finnas ännu personliga tjenstbarheter eller skyldigheter. En sådan omnämnes i §: 4 kap. 15 B. B.byggningabalken, der det heter: ”tillagt av utgivarenDå skogseld uppkommer skola grannar och skyldemän skynda sig till att släcka ... af hvart matlag skall en man komma till elden – blifver någon alldeles borta utan laga förfall böte 5 daler.” Denna skyldighet har äfven ingått i folkets sed. En annan omtalas i §: 2 kap. 23 B. B.byggningabalken, der det bland annat heter: ”Skallbud skola|53| ock alla lyda som kreatur hafva; ingen vare ther fri före, utan prest å prestegård, ther å han sjelf bor så ock klockare å klockarebol och inhyseskvinna.” Skallgångsskyldigheten är numera af minre betydelse sedan sporten mera utvecklat sig. Enl.Enligt K. F.kejserlig förordning af d. 10. Febr. 1868 §: 9 tillkommer det kommunerna att bestämma åtgärder som till utödande af rofdjur äro nödiga. I K. F.kungliga förordningar af 1764 och 1786 stadgas det att när strömrensningar företagas skall hvarje matlag i distriktet dertill lemna ett dagsverk. Dessa tre omnämnda skyldigheter äro personella skatter, alla andra personliga prestanda äro jordskatter.

B. Jordskatter.

I finansläran upptaga jordskatterna det mest omfattande rummet.

Grundskatt eller skatt för jorden, den första skatt som någonsin förekommit. Dermed förstås alla de vare sig för statens eller de enskilde mindre kommunernas räkning utgående afgifter och prestanda, som beräknas efter jordlägenheternas storlek. – De äro ej bygda på principen att utröna huru stor förmögenhet jordegaren har utan endast efter jordens storlek.

Grundskatten hvilar ej på samma system i alla länder. Hos oss är metoden den att det pröfvas huru mycket skatt en lägenhet kan bara och bestämmes derefter.

I 1789 års försäkran till allmogen säges att den tiondesättning, som finns på hemman, skall i evärdeliga tider oförändrad ega bestånd. Detta är det såkallade qvotitetssystemet. I Frankrike har man följt det s. k. repartitionssystemet, som består deruti att en viss totalsumma grundskatt bestämmes att utgå från hela riket. Denna fördelas på departementen, från dem på de mindre afdelningarne och derefter på de skilda lägenheterna. Hos oss förekomma ofta orden skatt och ränta liktydigt. Med ränta förstår man den afgift, som betalas för begagnande af annans kapital; men då grundskatten är fix förlorar den karaktären af skatt och kan betraktas ss.såsom ränta för en af staten erhållen valuta.

Jordlägenheterna ss.såsom skattesubjekt äro af tvenne hufvudslag: sjelfbestående och appertinenser. Med sjelfbestående jordlägenheter förstås alla de som författningarna betrakta ss.såsom för sig bestående större eller mindre enheter (i den mening att de ej i kame|55|ralt hänseende betraktas ss.såsom bienheter till andra). Appertinenser äro delar af andra.

Af sjelfbestående lägenheter finnas följande slag: 1^o hemman; 2^o Skattlagda torp; 3^o sjelfbestående utjordar och 4^o odalvattenverk; 5^o parceller; 6^o kronoparker.

1^o) Hemman är en sjelfbestående till sina gränser bestämd i mantal satt bebygd jordlägenhet, på hvilken jordbruk eller annan grundnäring idkas. Denna definition passar in på alla slag af hemman.

Först då hemmanet har gränser framstår det ss.såsom en sjelfständig possession; dess begränsning får ej heller förfalla. I J. B.jordabalken kap. 12. stadgas uttryckligen om rågång, huru det skall göras etc. Mantalet betecknar hemmanets kameralmått. Detta sätt att mäta härleder sig ända från Gustaf I^s tid. Att hemmanet bör vara bebygdt är en ovilkorlig fordran, ty härigenom skiljer det sig från andra skattbelagda jordlägenheter. Då flere hemman odlas i samma bruk äro åbyggnaderne visserligen ej alltid fullständiga, men aldrig saknas de ändock helt och hållet.

2^o) Skattlagda torp äro sådana sjelfständiga jordpossessioner, som äro bebygda och hvarpå grundnäring idkas men hvilkas gränser ej äro så stora att derå kunde sätta|56| mantal. De uppstodo på tider då kronan ännu egde dominium öfver jorden, så att små uppodlingar gjordes hvarå innehafvaren sedan försvarade sig med häfdens rätt. I ett patent af d. 20. Mars 1593 säges att der det fans tillfälle att anlägga kronotorp, fingo sådant ske. I Karelen hafva flere f. d. torp öfvergått till hemman sedan de ansetts vara så starka att de kunde i mantal sättas. De ansågos icke ega full besuttenhet, de afkastade ej så mycket att en hel familj kunde lefva derpå. Enl.Enligt förordn.förordningen af 1823 kunde hos oss ännu sådana uppkomma i de norra orterna. Betecknande för dessa är att de ej hafva sig mantal åsatta. Innehafvarne stå ej heller i politiskt afseende lika med hemmansegarene. Så hafva de t. ex. ej valrätt vid väljande af landtdagsrepresentanter. Från torpen utgår äfven grundskatt, en viss stadgad ränta. I följd deraf att de ej äro satta i mantal äro de ock befriade från flere skatter.

3) Utjordar äro sådana (sjelfständiga) sjelfbestående skattlagda lägenheter, som tillhöra kronan eller den enskilde, som ligga inom eller utom ett hemmans rå och rör, samt äro utan mantal och vanligen obebyggda. I författningarna påträffas ofta benämningarne utbysskatt, urfjellar och utjordar. Urfjellar äro sådana egorätter, som i annat äro lika med utjordarne, men icke|57| äro sjelfständiga possessioner, utan appertinenser till andra; de äro icke heller särskildt skattlagda. Utjordar uppkommo genom afsöndringar och jordskiften på den tid egostyckning ännu var tillåten. (tillagt av utgivarenNumera kunna utjordar icke uppkomma). De kunna finnas både inom och utom bygränserna. När skattläggning skedde inbegrepos de i hemmanens skatt och blefvo appertinenser. Utjordar kallas utbysskatt när de tillhöra kronan; de böra äfven vara försedda med rå och rör. Bland utjordar må nämnas kronofisken och kronholmar. När vid storskifte lotter afskiljas skall utjord äfven taga del i byns skog.

Om öfverloppsjord uppkommer skall utjord få så mycket att den blir ett hemman. Då utjorden ej är satt i mantal kan den ej heller betala sådana onera och skattebördor som påläggas hemmanen. Den kan skildt skattköpas och säljas. Enl.Enligt Kgl. Br.kungligt brev af d. 17 Mars 1803 kunna utjordar uppkomma numera endast om byte eger rum mellan kronan och frälseman; det som kronan då eger kallas byteshemman, det som frälseman eger vederlagshemman.

4^o) Odalvattenverk. Redan namnet anger deras betydelse, odal betyder näml.nämligen full och hel eganderätt.|58| De äro inga appertinenser utan sjelfbestående lägenheter. Strängt taget borde de räknas till fabriksinrättningar, då ingen grundnäring å dem bedrifves, men i vår kameral hafva de blifvit hänförda under gruppen sjelfbestående lägenheter. Deras uppkomst stöter sig endast på häfd. Redan i L. L.Landslagen stadgades att der lämplig fors finnes till anläggande af vattenverk, så skall hela trakten hafva del deri. Nu kunna ej mera odalqvarnar uppkomma. De äro enl.enligt Kgl. Res.kunglig resolution på allmogens besvär 1741 delaktiga i kommunala besvär efter en grundränta lika med hemmanens.

5^o) Parceller. Enl.Enligt K. F.kejserlig förordning af d. 19. Dec. 1864 få mindre delar afsöndras från hemmanen. Förut var det ej medgifvet att hemman finge klyfvas i mindre lotter än att en familj kunde lifnära sig derpå, men nu är sådant tillåtet. Från parcellerna aflägges en särskild afgäld till stommen och äro de sålunda ej omedelbart skattlagda under kronan; men äro för resten alldeles sjelfständiga lägenheter och antecknas ss.såsom sådana i jordeboken. De få ej vara mindre än 4 tunland (obs. undantagen).

6) Kronoparker skilja sig från normala jordlägenheter derigenom att de ej äro bebygda och i mantal satta. (Häradsallmänningar finnas ej hos oss. Sockneallmänningar äro att betraktas ss.såsom appertinenser till|59| de byar de tillhöra)

Med jordnatur förstår man den lägenheterna på landet tillagda egenskap i följd af hvilken deras olika rättigheter och skyldigheter bestämmas.

Hemmanen hos oss äro af 3 slag: krono- skatte- och frälsehemman.

Kronohemman är den jord i landet till hvilken kronan är egare och som står antingen under kronans disposition eller är upplåten åt enskilda för evärdeliga tider på vissa närmare bestämda vilkor.

Skattehemman äro de enskilda personer tillhöriga lägenheter, som äro belastade med de allmänna grundskatter.

Frälsehemman äro sådana, enskilda personer tillhöriga lägenhter, hvilka ant.antingen helt och hållet eller till en viss del äro fritagna från skatt.

I Finland hafva de flesta skattehemman icke uppkommit genom ursprunlig odalrätt, utan hafva från kronohemman genom skatteköp öfvergått till skatte.

Det finns hemman under flere skilda rubriker, som likväl äro delvis skatte och delvis krono uppkomma genom indelningsverket, ss.såsom augmentshemman, lotshemman m. m.

Skatte- och kronorusthåll äro f. d. skatte och krono|60|hemman, som i följd af indelningsverket tilldelats personer ss.såsom vederlag för rustningsskyldighet.

Ang.Angående kronojord har förut talats vid behandlandet af frågan om domänernas uppkomst. Dock omnämndes dervid icke de egentliga kronohemmanen, alldenstund kronan för alltid afhändt sig rättighet att tillegna sig dem. Det allmännaste slag af jord är naturligtvis skattehemman, då i de äldsta tider all jord skulle deltaga i skatternas betalande. Läran om jordnaturerna fick derför äfven sin betydelse först då man började göra undantag och bevilja privilegier. (Om egande l.eller dispositionsrätten till skatte- och kronohemman, se Kgl. F.kunglig försäkran af 1789, K. K.kejserlig kungörelse af d. 21 Juli 1811, K. K.kejserlig kungörelse ⁹⁄_II 1852).

Werldsliga frälsefriheten härledes från den tid då rustningsskyldigheten infördes af Magnus Ladulås; dock finnes skäl att antaga, att konungarne redan tidigare gåfvo sine män frihet från vissa pålagor. Genom Telgestadgan 1345 bestämdes vilkoren närmare: hvar och en som på de årliga mötesplatserna infann sig med häst, värd 40 marker och fullt rustad fick frälsebref från skatterne sedan man närmare undersökt, huruvida hans jord var så stor att han kunde underhålla detta frälse. I L. L.Landslagens K. B.konungabalk omnämdes|61| detsamma. Det var i början ingen åtskilnad mellan små och stora possessioner; det var först Gustaf Vasa som närmare bestämde derom bl. a. att flere små lägenheter kunde slå sig tillsammans. I sjelfva verket utgjorde detta s. k. frälse intet privilegium l.eller frihet, ty rusttjensten var ju äfven ett sätt att betala skatt. Det var först Erik XIV som införde fullkomlig frihet genom de år 1562 inrättade Grefve och Friherre värdigheterna samt genom att 1562 införa den s. k. sätes- och ladugårdsfriheten. Först då blef det privilegium utan motsvarande skyldigheter. 1617 års privilegium utvidgade ännu mer adelns rättigheter i det att deri stadgades, att adelns slott och afvelsgårdar samt de hemman som på deras egor upptagas kunde, skulle vara fria. Sålunda uppkommo rå och rörs hemma. Äfven befriades de adelns bönder som bodde inom en mil från sätesgården, den s. k. fredsmilen, från gärder, utskrifningar, skjutsning m. m.

1660 fick adeln tillstånd att bygga sätesgårdar äfven för sina barn. 1686 bestämdes att inga sätesgårdar mer skulle få byggas. Genom reduktionen förminskades säteriernas antal ännu mera, så att enl.enligt Bonsdorff deras antal i Finland numera endast är 260. Denna uppgift torde dock ej vara fullt exakt. Utom de vanliga säterierna, de s. k. allodialsäterierna, finnas|62| s. k. frälseladugårdar, af hvilka adeln fick lägga en till hvarje sätesgård, samt rå och rörshemman. Det har fortfarande gält för allmänna frälsehemman att fullgöra frälset, som senare ändrades till bevillning. Nu äro de på långt när ej skattefria utan deltaga i de nyare skatterna.

Utom de förutnämnda finnas ännu s. k. Frälseskatte och Skattefrälsehemman.

Frälseskatte äro de frälsehemman der egaren af hemmanet afstår jordeganderätten, men förbehåller sig grund- eller jordeboksräntan från hemmanet.

Skattefrälse äro de skattehemman från hvilka kronan donerat grundskattens hufvuddel (räntan) åt enskilde, hvarigenom dessa skattehemman betala skatten åt donatarien i stället för åt kronan.

Enl.Enligt §: 3 af F. och S. A.Förenings- och säkerhetsakten kan jorden numera ej ändra sin natur. Dock skedde i Finland vid början af detta sekel en tillökning af frälsejord. K. F.Kejserlig förordning af den 25. Nov. 1826 stadgar att donationslägenheterna i Wiborgs och Kymmenegårds län skulle betraktas ss.såsom frälse och åboerne ss.såsom frälseskatte. Numera har staten likväl inlöst de fleste donationslägenheterna, och landbönderna få genom successiv afbetalning blifva|63| egna skattemän.

Af frälselägenheter finnes det 2 slag: ypperliga frälset med full skattefrihet (allodialsäterier, ladugårdar, rå och rörshemman) och allmänna eller vanliga frälset, som blott till en viss del är befriadt från skatt.

Rättigheten att ega frälsejord tillkom förut endast adeln; men 1723 års adliga privilegier stadga i §: 27 att frälse strögods få egas äfven af ofrälse män.

K. F.Kejserlig förordning af den 2 April 1864 upphäfde helt och hållet adelns rättighet att uteslutande besitta säterier och annan jord med säterifrihet. I allmänhet framstår frälsejorden, jemte kronan tillhörig jord som äfven kan vara af säterinatur, ss.såsom undantagslägenheter. Kronosäterier uppkomma sålunda att man vid den stora reduktionen indrog till kronan sådana gods, som förut blifvit olagligen bortgifna. Äfven finnas s. k. berustade säterier. De olika slagen af kronogods hafva ingen annan betydelse, än att de inverka på arrendebeloppet. Då nämligen ett kronoboställe, som bär åtskilliga onera och utskylder, utbjudes på arrende, är det naturligt att för detsamma erhålles ett mycket mindre arrende, än för ett kronosäteri, som ej har någon skatt.

Biskops- kyrkoherde- och de gamla kaplansbolen höra ej till odalfrälset, men äro dock af frälsenatur.

Till städerna donerad jord är likaledes af frälsenatur.

Nybyggeshemman äro på väg att blifva kronohemman. De hafva redan blifvit skattlagda, men åtnjuta vissa frihetsår.

I lägenheter som underlyda den allmänna skattskyldigheten: skatte- och kronohemman, skatte- och kronorusthåll (erhållit vissa förmoner sssåsom vederlag för skyldigheten att hålla kavalleri).

II Odaljord: ypperliga och vanliga frälset:

Efter denna öfversigt af jordnaturerna öfvergå vi till sjelfva skatten.

Grundskatt är en term, som begagnas för den skatt, som har sjelfva jordlägenheterne till skatte objekt efter deras värde och afkastningsförmåga.

Jordbeskattningen omfattar följande rubriker: 1^o Ordinarie ränta, 2^o kronotionde, 3^o Knektehåll och Rotering; dessa tre äro de vigtigaste. 4^o inkvarteringstunga, 5^o landsväga- och brogyggnad samt skjutsningsskyldighet, 6^o herredagspenningar och särskilda betalningar och prestationer för lokala och särskilda ändamål.

1^o) Ordinarieräntan är den vigtigaste af jordbeskattningens titlar. Med hänseende till dess uppkomst kan den indelas i 2 afdelningar

a) den gamla jordeboksräntan.

b) den nyare hemmans eller mantalsräntan.

a) Jordeboksräntan är den ursprungligaste och härledes redan från de tider, då den personella skatten öfvergick till jordskatt. Ang.Angående sättet för fördelningen af denna skatt må nämnas att det förut omnämnda repartitionssystemet begagnades sålunda nämligen att sedan det var bestämdt huru mycket hvarje härad hade att betala, fördelade de skattdragande sjelfve beloppet sig emellan. Men detta system kunde ej fortfara längre då frälsejorden uppkom, ty då en del lägenheter blefvo befriade, blef skatten för de återstående alltför tung. Hvad det andliga frälset vidkommer, var det stadgadt att häradskyrka fick frälsefrihet för 1 mantal och tolftekyrkan (mindre kyrka) för ½ mantal af sina lägenheter; dertill kom ännu att konungen kunde gifva frälserätt äfven åt den öfriga delen, hvilket blef det vanliga, så att, när kyrkan kom i besittning af en myckenhet jord, det blef allt tyngre och tyngre för de ofrälsehemmanen. Derför öfvergick man sedan det verldsliga frälset uppkommit, hvilket bestod af de|66| största och bästa lägenheterna, till det system, som vanligen kallas qvotitetssystem, hvarigenom hvar och en fick sin bestämda skatt genom värdering af jordlägenheten efter afkastningen. Gustaf I utverkade på herredagsmötet i Wadstena 1524 att man i register skulle upptaga alla lägenheter jemte kronans ränta och inkomster. Detta utgjorde början till de s. k. jordeböckerna, hvaraf jordeboksräntan fått sitt namn.

1582 klagades vid riksdagen öfver ojemnhet i fördelningen af skatterna; derföre lofvade Johan III att jordasyner och skatteläggningar och jemkningar skulle verkställas; men då landtmätare den tiden ännu saknades, blef det då ej mycket uträttadt. Det i sammanhang härmed stående skiftesväsendet omtalas ej här emedan det hör till ekonomiska rätten, fastän det delvis äfven är af finansrättslig betydelse.

b) Mantalsräntan uppkom först i 17^de seklet under Gustaf II Adolfs och Kristinas regering. Den är sammansatt af flere bevillningar, som sedan blifvit bestående skatter. Sådana äro:

1^o) Landttågsgärden, som för Finland beviljades på ständermötet i Helsingfors 1616 för polska kriget. Den reglerades och förnyades 1621. samt öfvergick till|67| ständig skatt 1624 att utgå efter mantalet i olika persedlar.

2^o) Byggningshjelpen. Redan i L. L.^sLandslagens K. B.konungabalk omtalas en bevillning till kronobyggnad och sedan till fästningar. Denna ofta i anspråk tagna gärd förvändlades 1652 till ständig.

3^o) Salpeterhjelpen, som 1634 åtogs med en viss summa penningar från hvart hemman.

4^o) Boskapspenningar. Wid riksdagen 1620 åtogo sig ständerna att till riksgäldens betalande erlägga en viss skatt för hvarje häst eller boskapsdjur. 1642 blef den permanent jordskatt med 2. daler på mantalet af skatte- eller kronolägenheterna och 1 dlrdaler på frälsejord.

5^o) Skjutsfärdspenningar. Det var af gammalt stadgadt att allmogen gratis skulle skjutsa och underhålla dem, som reste i kronans ärender. I stället medgåfvo ständerna 1642 en bevillning. 1649 blef den permanent.

6^o) Dagsverkspenningar. Det var ett gammalt onus att till kronans gods göra dagsverken, som voro dels årliga eller bestämda – 8 hvarje år – dels tillfälliga, extra, till ett obegränsadt antal. (allt från drottn.drottning Margarethas tider). Redan 1624 ingingo de årliga i jorde|68|boksräntan och 1652 blef de extra dagsverkens antal bestämdt; de kunde äfven lösas med penningar.

Alla dessa hafva sammansmultit till mantalsräntan.

Grunderna för ordinarieräntans utgående bestämmas efter skattläggning.

Skattläggning är den lagliga förrättning, genom hvilken en egendoms egor och förmoner undersökas och värderas, hvarefter dess blifvande ränta och mantal, eller den grund hvarefter den bör utgöra kommande allmänna gärder och onera, bestämmes.

Ang.Angående sättet för skatteläggningen kunna flere metoder omnämnas, t. ex. den metodiska skattläggningen der afseende fästes både vid jordens areal och dess godhet; en annan är skattläggningen efter det vissa tunnelandet, dervid endast jordens areal tages i betraktande.

I Finland är största delen jord redan skattlagd efter äldre metoden, den Nyländska och den Österbottniska.

Enl.Enligt 1734 års Landshöfdinge Instr.instruktion ålåg det landshöfdingen att öfvervaka skattläggningen; i äldre tider ålåg detta den lagskipande myndigheten. Redan i L. L.Landslagen bestämdes lagmannen och häradshöfdingen dertill. 1806 befriades de dock från denna skyldighet.|69| Numera är det kronofogde, länsman, landtmätare och två nämndemän.

All skattläggning föregås af s. k. resning d. v. s. egendomens affattning till dess rymd och undersökning af de olika jordmånerna. Hela arealen och de särskilda slagen af egor afmätas. Derefter värderas de olika slagen af egor och fördelas i så många klasser, som den tillämpade metoden bestämmer (ransakning).

Enl.Enligt den Nyländska metoden böra alla egoslag tagas i betraktande. Denna metod föreslogs af Landshöfdingen Bonde 1690, ehuru den blef gällande först 1699 och detta i Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus län.

Först uträknas bruttoinkomsten från åker och äng, derefter göres afdrag för att erhålla netto. Wid denna metods användande tages endast hälften af åkerjorden i beräkning af den orsak att då tvåskiftesbruket är det vanligaste, halfva åkern alltid ligger i träde. Åkern indelas i 4 klasser. Sedan man uppskattat inkomsterna göres afdrag med hälften (½) för arbetet, en sjettedel (⅙) för det, som åtgår till andra pålagor t. ex. kronans och preste tionden; dessutom kunna afdrag göras med en fjerdedel (¼) af afkastningen för frost om lägenheten ansågs frostöm; afdrag sker äfven för aflägsenhet från afyttringsort och för brist på mulbete och skog.

Ett mantal motsvarar 12 tunnors grundränta.

Redan 1608 hade en allmännare skattläggning öfvergått Österbotten; derefter begagnades den nyländska metoden, men den befans ej lämplig, hvarför på allmogens besvär af den 16 Mars 1739. den Österbottniska metoden infördes. Wid användande af denna metod särskiljas åker och äng. Åkern delas i 5. klasser, ängen i 3. Räntan ökas om skogen och mantalen äro goda; en fjerdedel (¼) utgör grundränta. 1739 en ny metod för Österbotten. Stadfästes 1749.

Den Wiborgska metoden infördes genom K. K.kejserlig kungörelse af d. 26 Febr. 1828. Denna metod finnes införd äfven i Landtmäteri reglementet af d. 15 Maj 1848. Här följas storskifte och skattläggning alltid åt. Sedan nämligen afdelningsgrunden för ett byalag är antagen skiftas egorne, hvarefter mantalet bestämmes. Wid värderingen söker man äfven här att träffa den rena (netto) inkomsten af åkerbruket. Åkern delas i 6 klasser, ängen i 6 klasser, Svedjeland i 3, odlingsbara kärr i 2 samt skog och utmarker i 4. klasser. En del af skogen, den s. k. tarfskogen d. v. s. den skog som tarfvas, behöfves för lägenheten, skattlägges ej; den öfriga skogen på|71|föres skatt. Afdrag göres äfven här för frost och aflägsenhet från afsättningsort, det senare med 2 % för mil; dock få båda dessa afdrag ej öfverstiga 30 procent. Ju bättre åkern är, destomera fordras tarfskog. Fisket beskattas skildt.

Mantalet motsvaras af 15. rub.rubel kronovärde.

Grundränta är ingalunda detsamma som grundskatt, utan grundränta betecknar det värde hvartill man kommit vid taxering af en egendoms afkastning. Grundränta är endast ett relativt tal.

Med kronovärde förstås det pris i penningar, som ursprungligen (i början af 1600 talet) blifvit satt för hithörande persedlar. Efter gällande markegångstaxa blir skatten mycket högre.

Mantalet är och skall vara uttrycket för en lägenhets godhet. Det utgör dock endast hemmanets kamerala godhetsmått.

Enligt Nyländska metoden uppskattades ett hemman som hade 12 tunnors grundränta till ett mantal.

Enl.Enligt österbottniska metoden togs vid mantals bestämmande hänsyn till hvad man i hvarje socken ansåg för helt mantal, det bestämdes då|72| i penningar.

Enl.Enligt Wiborgska metoden sattes ett mantal på de lägenheter, hvilkas grundränta utgjordes af 15. rub.rubel silfver; grundräntan utgick i skilda persedlar.

Detta om den metodiska skattläggningen.

Skattläggning efter egorymd l.eller det vissa tunnelandtalet härleder sig från 1777. då en kungl. förkl.kunglig förklaring utkom öfver storskiftesförordningen af år 1775. Häri stadgades bl. annat att ett visst antal tunneland skulle vid storskiftet räknas på hvart mantal, såvida jorden förut haft mantal. Nu tillämpas den på 1^o) Nybyggen som upptagas genom afvittring på krono-öfverloppsjord.

2^o) på hemman i Savolaks och Karelen,

3^o) på de delar af f. d. Wiborgs län som gifvits af andra län,

4^o) Widare i Paldamo Sotkamo, Kemiträsk och Kuusamo socknar i Lappmarkens härad.

Det var förut vanligt i Savolaks att ett hemmans egor lågo spridda långt från hvarandra. År 1821. bestämdes att de skulle sammandragas sockne- och byavis. Om då tvist uppstode, skulle förrättningen hvila till dess saken blifvit afgjord. Äfven härvid|73|lag graderas jorden i klasser; dock är att märka, att all slags jord tags med i beräkningen. Jorden delades nämligen i 6 klasser (gradering): Åker, äng, svedjeland, skog, kärr, stenbunden mark m. m. allt tags med i beräkningen vid värderingen. Så räknades t. ex. till 1^sta klassen åker af god beskaffenhet, till 2^dra klassen åker af medelmåttig och äng af god beskaffenhet o. s. v. Afseende fästes vid jordens godhet; markens afkastning räknades ej skildt. Landtmätaren egde att uppgöra förslag till godhetsberäkningen och mantalet, hvilket förslag af Guvernören faststäldes, sedan jordegarne blifvit hörda. Hs. M^tHans Majestät har dock slutligen afgöranderätten.

Det har förut blifvit nämndt att två tunland var det minsta och 1 200 det största antal för ett mantal. Norrut höjes detta antal dock till 700, så i österbotten till och med till 3 000 tunnland. Ju sämre jordens beskaffenhet var desto större egovidd skulle tilldelas mantalet. Öfverloppsjorden från skiftet skulle bortgifvas mot skild skogsränta. Förfarandet var i allmänhet mera summariskt, än vid de metodiska skattläggningarna.

Den från jorden utgående skatten har från äldsta tider blifvit bestämd i räntepersedlar. Räntepersedlar äro alla de olika föremål af hvilka grundskatten utgöres. Det var en gammal sed att så skedde för att underlätta de skattdragandes tunga.

Undervisningen hade att uppgifva hvilka persedlar från hvarje hemman skulle utgå och dessa persedlars kronovärde. Det var på 1621 års riksdag, som detta penningevärde faststäldes och som har bibehållit sig under namn af kronovärde.tillagt av utgivaren

Då detta värde understeg det vanliga värdet började man införa Markegångssättning. På allmogens besvär vid 1668 års riksdag afgaf regeringen en resolution af innehåll att kronan egde rätt att få betaldt efter markegångstaxan. Då nu räntepersedlarnes antal var mycket stort och således bestämmandet af priset efter markegången mycket inveckladt och besvärligt, började man tidigt tänka på en förenklad undervisning. År 1719 lofvade regeringen att persedlarne skulle sammanslås till en|75| viss penningesumma; men denna ständige markegång var ej lämplig för kronan då varorna årligen stego i pris, hvarför det på 1748 och 1756 års riksdagar bestämdes att icke ständig utan årlig markegång skulle åter användas. Till dessa besvärligheter kommer ännu att olika skattetal tillämpades, alner, stänger, skattmarker m. m., d. v. s. olika sätt att beteckna skatteskyldighetens storlek.

Frågan om förenkling var äfven före vid 1809 års landtag, då ständerna inlemnade ett förslag, som granskades af regeringskonseljen och senaten, men emot hvilket man hade så många anmärkningar att det ej kunde antagas; regeringen uppgjorde ett motförslag, men ständerna upplöstes innan det kommit till granskning. Då utkom K. Manifkejserligt manifest af d. 9 April 1840, som ej hade bordt utfärdas utan ständernas bifall. Detta Manifest innehöll att ett enda allmänt skattetal nämligen rubelskatten och en undervisning skulle blifva gällande för hela landet, undantagande Viborgs län, der den nya metoden (efter tunnlandet) för skattläggning tillämpades. Ordinarieräntan eller ss.såsom|76| den förr kallades den gamla jordeboksräntan skulle uträknas i medeltal i silfverrubel efter de sista 15 årens markegångstaxa. Sålunda bestämdes persedlarne till 1^o spanmål, (hälften råg och hälften korn) 2^o hafra, 3^o smör, 4^o talg, och 5^o kontanta penningar.

Sedan senaten uppgjort ny jordebok och denna blifvit uppläst på socknestämmorna skulle den granskas i Lands- och Revisionskontoren, hvarefter Senaten egde att anmäla från hvilken tid det nya förhållandet skulle träda i verksamhet.

K. K.Kejserlig kungörelse af den 5 Mars 1847 stadgade huru mycket hvarje rubelskatt skulle gälla. En silfverrubel (skatt) motsvarar 3 kappar spanmål, 1 kappe hafra, 3 skålp.skålpund smör, 2 skålp.skålpund talg samt för öfrigt kontanter olika för olika län: Nylands län 5 kop.kopek Åbo 5 kop.kopek, Tavastehus 15 kop.kopek St Michels 20 kop.kopek, Kuopio 24 kop.kopek, Wasa 17 kop.kopek och Uleåborgs 22 kopek.

I K. Br.kejserligt brev af d. 22 Maj 1841 förordnas i hvilken proportion rubelskatten skulle stå till mantalet. I Nylands, Åbo och Björneborgs och Tavastehus län motsvara 35. rub.rubel 40 kop.kopek 1 mantal; I Kuopio och St. Michels län likaledes; I Wasa och Uleåborgs län motsvarar 30 rub.rubel 1 mantal; I Wiborgs län motsvara 15 rub.rubel efter kronovärde 1 mantal.

Genom K. F.kejserlig förordning af d. 12 Nov. 1847 faststäldes de nya jordeböckerna; 1849 skedde den första debitering efter dessa.

Allt detta verkstälde regeringen utan ständernas samtycke. Regeringens afsigt vid dessa förändringar har varit den, att blott få förenkling, ej förhöjning i skatterna; men det visade sig emellertid att de blefvo högre, från 12 % till 21 % i de olika länen.

Ett förslag till ändring af räntepersedlarnas omsättning förkastades af ständerna vid 1867 års landtdag.

För Karelen bestämdes en s. k. mediumränta år 1766 af de sista 15 årens skatt. För hvarje sockens mediumränta äro alla för en och en för alla ansvarige.

Denna ränta uppbäres ännu på de orter, der ej ordinarieränta uppbäres.

Gärdehömedel i Wiborgs län från ryska tiden. Hemmanen vara skyldiga att leverera hö till kronan emot|78| 10 kop.kopek pundet. 1765 bestämdes att hö skulle utgå i stället för spanmål. Efter 1811. utgår i Wiborgs län 101 lisp.lispund hö från hvarje mantal efter markegångspris med afdrag af 5 kop.kopek banko assbankoassignation.

Gärdehömedlen utgöra omkring 75 000 mark och räknas till ordinarieräntan.

Till Ordinarieräntan höra äfven:

Stadgade räntan från skattlagda, utjordar; och

Frälseräntan

Skogsräntan.

Ordinarieräntan utgöres med omkr.omkring 3 300 000. mark om året

2^o Kronotionden. Den andra titeln, tiondet är en äldre jordskatt än den ofvannämnda. Såsom kändt pålades den vid kristendomens införande till underhåll af prester och kyrka.

I Sverie ordnades denna skatt i medlet af 1200 talet. I Finland tala urkunderna derom år 1347, ehuru det är antagligt att den infördes samtidigt med kyrkans herravälde. I början var den af mera personell natur.

En tiondedel af all slags inkomst skulle gifvas åt kyrkan; deraf härledas de olika namnen: sädestionde, qvicktionde, smörtionde och personella tionden från jagt och fiske.

Under den katolska tiden tillföll hela tiondet presterskapet. ⅓ af sädestiondet tillföll socknepresten; de återstående ⅔ delades i 3 delar: 1 del fick biskopen, 1 del kyrkan och 1 del de fattiga. De öfriga tiondena tillföllo socknepresten allena.

Efter reformationen blefvo ⅔ af sädestiondet indragna till kronan; socknepresten ensam fick behålla sin del, den s. k. tertialen. På riksdgneriksdagarna i Stockholm och i Wadstena 1596 beslöts näml.nämligen att då rikets gäld var stor skulle det blifva lättare för allmogen om man tog från tionden dessa ⅔.

Detta beslut bekräftades på riksdagen i Westerås 1521.

Ofvanstående beslut betraktades ss.såsom temporärt, hvilket man finner deraf att på riksd.riksdagen i Linköping 1600 det faststäldes att för alltid gälla. Någon gång tilldelades kronans andel kyrkan under namn|80| af vin- och byggnadssäd. I 1723 års Prestprivilegier §: 4 tillförsäkras presterna tertialen. Kronans andel i tionden skulle utgå rättvisligen i spanmål. Tionde jordskatten utgick efter andra bestämningar än grundskatten.

Såsom förut blifvit omnämt utgjorde kronotionde ⅔ af det sädestionde som förut hade utgått till kyrkan. Beloppet tionde var ursprungligen bokstafligt, i det att skylarne på åkern räknades; deraf tröskades en och sedan man derefter uträknat huru stor hela afkastningen skulle blifva bestämdes ⅒ deraf till tionde att delas emellan kronan och presten. Ännu i tiondeordningen och tiondeplakatet af 1638 gäller den gamla beräkningen med skylräkning och proftröskning. Härvid skulle närvara tiondefogden (Instr.instruktion 1663) presten och kyrkosexmännen. Ordentliga tiondelängder upprättades, ehuru efterhand den princip utbildade sig att ej uttaga hela beloppet 10 %. Dessa årliga syner l.eller värderingar förekommes allmogen förhatliga, hvarför man redan på 1600 talet började anhål|81|la om att fixa utskylder skulle införas. I Häradsfogde instr.instruktion af 1688 §: 89 omtalas hemman, som öfverenskommit med kronan om ett visst belopp årligen. 1697 beviljades allmogen rätt till ständiga tiondesättningar och från denna tid t. o. m. gynnade regeringen detta sätt. 1748 föreskrefs införandet af tiondesättning och 1756. påbjöds uttryckligen att denna oförtöfvadt skulle ega rum i de trakter der detta ännu ej skett, vare sig att tiondetagaren l.eller gifvaren yrkade detta. Angående grunderna för tiondesättning är att märka att 1727 bestämdes att hemmanets utsäde, gårdens godhet och vidd skulle tagas i betraktande äfvensom ett medium af de senaste 10 årens tiondelängder. Detta allt bestämdes för Åbo och Björneborgs län, Nyland och Tavastland.

Sålunda blef nu kronotionden fix grundskatt. Detta var dock ej fallit i hela Finland. I Österbotten hade vid denna tid ingen skattläggning egt rum, dock åtogo sig de fleste socknar i Österbotten 1762 en viss tiondesättning till dess skattläggning skulle ske. År 1801 på|82|bjöds tiondesättning men allmogen bad att blifva befriad derifrån mot en viss förhöjning. Denna förhöjning beviljades och stadfästes 1805.

I Savolaks har aldrig någon tiondesättning egt rum; der betalas för 4. skattmarker (motsv. 1 mantal) en tunna råg till kronan och ½ till presten. I Karelen har betalats en mediumränta d. v. s. en viss sockneskatt, som ersätter de andra skattetitlarne. När skattläggning sker i Wiborgs län sker betalning af kronotionden på samma sätt som i Savolaks. I Lappmarken betalas ingenting. AngAngående tiondesättning för nybyggen kan nämnas att dessa skattläggas sedan frihetsåren utgått. Jorden refvas men endast ½ af dess areal tages i betraktande; för en tunnas utsäde beräknas 8 kappars skatt.

Ordinarieräntan och kronotionde äro de egentliga skatterna till staten; de öfriga äro hvad man kallar onera.

Af kronotionden gå till:

Mellan skatte- och kronohemman är i afseende å skatt till kronan ingen väsentlig skilnad. De gamla jordeböckerna gjorde ej heller någon skilnad dem emellan. I. K. F.kunglig förordning 1723. bestämmes att krono- och skattehemman skulle åtnjuta enahanda vilkor i afseende å skatten. De hafva alla att tillfullo erlägga ordinarieräntan och kronotionde. Deremot finnas lägenheter, som ej erlägga hela räntan. Sådana äro:

1^o Militieboställen, från hvilka arrendator utom arrendet äfven betala utskylder, nämligen a) en del af ordinarieräntan (bostadspenning och slottsbyggnadshjelp) och b) hela tiondet. – Justitieboställena fritagna från allt.

2^o Eklesiastikboställen, som härleda från olika tider och på olika vilkor. Bland dessa åtnjuta:

a) Kyrkoherdebolen friheter jemförliga med frälsets; de betalaoriginal: beta hvarken kronotionden eller ordinarieräntan, utom biskopspenningar och den såkallade landttågsgärden. Annexen eller prebendepastoraten betala ingenting.

b.) Kaplansbolen, som i äldre tider bildades från de gamla klockarebolen, men senare tagits från kronans lägen|84|heter, delades i gamla och nya. De gamla hafva samma friheter som kyrkoherdebolen, de nyare betala kronotionden samt biskops-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar, slottsbyggnadshjelp och hjelpeved (således ej landttågsgärden och salpeterpenningen.)

3^o Post- och lotshemman betala tillfullo ordinarieränta och kronotionde, men äro befriade från andra prestanda.

4^o Indelta hemman äro ej befriade men erlägga icke allt till kronan, utan största delen går till indelningsverket. Kronan afhände sig förut skatter till aflöningar för indelta militären, men efter dess indragning tillfalla de militiefonden.

5^o Rusthållen. Ordinarieräntan är förvandlad till rustningsskyldighet men kronotionde erlägges.

6^o Augmentshemmans ränta är lika med indelta hemmans, men största delen är anslagen till understöd åt rusthållen, hvar för denna del äfven betalas åt dessa.

7^o Lägenheter donerade till städer betala hela tionden men endast boskapspenningen af ordinarieräntan.

8^o Af frälselägenheter är endast det ypperliga frälset helt och hållet befriadt äfvensom kungsgårdar. Berustade säterier betala tionde. Frälse-strögods äro fria från jordeboksräntan, men betala ½ af boskaps-, skjutsfärds- och slottspenningar (se Bonsdorff sid. 210).

Det vanliga frälset är befriadt från jordeboks och större delen af mantalsräntan utom ½ af boskaps-, skjutsfärdspenningarne, slottshjelpen och hjelpeveden. I Viborgs län betalas frälseränta 1 rub.rubel 50 kop.kopek = 6 mark från mantalet.

3^o Knektehållet och roteringen.

Vakans afgiften härleder sig från Karl XI.^s indelningsverk. Redan derförinnan plägade man anvisa hemmansräntor för aflönande af tjenstemän. Sedan uppstod frälsejorden genom rusttjenstskyldigheten; men denna upphörde småningom att vara en skyldighet för frälsemannen personligen, i det man började uppställa annan kall för sig; äfven började man räkna hemmansräntorna högre för hvarje ryttare, hvarigenom rusttjensten äfven blef lättare. Gustaf Wasa ville äfven upprätta en stående här fotfolk, som dock kändes tungt för allmogen, ty soldaterne kunde ej alla få rum på slottet utan sattes i borgläger eller inqvartering hos allmogen. Då började man medgifva lättnader i skatter åt dem som ingingo i hären, ty den bestod ej af blott löst folk utan äfven hemmansegare läto värfva sig. År 1561 stadgades att den egare, som gick i fälttåg vore fri från utskylder; i fredstid erhöll han lindring till en viss del. Om sonen till en lägenhetsinnehafvare gick in i hären, erhöll hemmanet äfven lindring.

Rytteriet var på denna tid till en del indeladt på hemman. Redan då kunde det inträffa att om sådana hemman som skulle ställa ryttarene, voro för svaga, så fingo de sig tillagda räntor från andra hemman, hvilket vid häradsting skulle afgöras. Hertig Karl utgaf en förordning 1602 enligt hvilken de hemman, som betalade 12 tunnor i ränta, skulle uppställa en ryttare de som voro derunder erhöllo bidrag från andra. Under Gustaf II Adolfs tid bestod krigshären i Finland af 3 kavalleri-regimenten och 7 fotregimenten. Hela krigsstyrkan utgjordes af 14 800 man. Hvarje kavalleri-regimente bestod af 8 kompanier om 150 man och hvarje infanteriregimente af 8 kompanier om 200 man. År 1638 nedsattes infanterikompaniet till 126 man.

Beträffande sättet att skaffa folk till hären begagnades utskrifningssystemet. Allmogen i hvarje härad kallades till gemensamma möten; der genomgingos mantalslängderna, hvarvid ålderstigne och annars till krigstjenst odugliga uteslötos. De öfriga fördelades i rotor, som bildades antingen efter persontal eller hemmanstal. Från skatte‑ och kronohemman togs dubbelt i proportion än från frälsehemman. Dock inträffade ofta att adeln åtog sig högre rotering. Då roteringen skedde efter hemmantal voro helt, halft och fjerdedels mantal lika. Plägsed|87| var äfven att ej taga ende arbetsföre mannen från hemmanet samt att hellre taga från större än mindre hemman der mera arbetskrafter erfordrades. Åldern var än från 18–45 år än från 20–48 år. Den som uttogs från roten skulle få rotepenningar af de andra 1 daler silfvermynt af hvarje. Soldaterne aflönades genom räntor, som uppburos direkte af hären. Under Karl d. XI^s tid ansågs detta för tungt, hvarför han under sin reorganisation lät refva och undersöka alla hemman, som möjligen kunde duga till rusthåll. K. Br.Kungligt brev 1680.tillagt av utgivaren I allmänhet iakttogs det att de bästa hemmanen gjordes till rusthåll och boställen för officerare, de öfriga fördes till fotfolket samt till sist åt landsbetjeningen. Till rusthåll gjordes både krono- och skattehemman.

På denna tid fanns i Finland följande krigsstyrka:

1^o Adelsfanan, eller det regimente som åstadkoms genom frälserusttjensten. På Magnus Ladulås tid gjordes ingen skilnad mellan större och mindre hemman, men vid medeltidens slut motsvarade 80 markers ränta en häst och karl. På Gustaf Vasas tid steg denna ränta till 100–400 marker. År 1626 bestämde Gustaf II Adolf beloppet till 580 marker.tillagt av utgivaren På 1700 talet utgick rustningen icke de facto enär man fick befrielse derifrån emot betalning.

Före 1808 betalades en bevillning, som sistnämnde år upphäfdes. Det indelta kavalleriet utgjordes af dragoner. Efter år 1808 var rusthållens antal 2 250; 2^o Kungliga lifregementet med 8 kompanier à 150 man.

3^o Nylands dragoner, 1 000 man; 4^o Karelska dragoner inalles 250 man, hvaraf bildades en sqvadron. Utom adelsfanan således ungefär 3 000 man. Efter 1808 räknades 2 250 rusthåll, som äfven är deras nuvarande antal. Ordinarieräntan, som då efterskänktes beräknades motsvara för lifdragonerne 60 daler, för Nylands dragonerne 60–70 daler och för karelska dragonerne 50 daler. Emedan räntan ej alltid förslog gafs tillskott åt de rusthåll, som hade mindre sådan, från andra hemman. Om man antager kostnaden för en dragon i medeltal till 65 daler så motsvarade indelta kavalleriet en ränta af 146 250 daler. Då indelta armen upplöstes 1809 fingo rusthållen betala skatt benämd vakansafgift. Wid Borgå landtdag bestämdes (K. Manif.kejserligt manifest d. 1. Aug. 1810.) att helt rusthåll i vakansafgift skulle erlägga 8 tunnor spannmål och 2 ½ tunna hafra, samt dessutom i passevolansafgift 12 rub.rubel silfver (i Karelen 11 r.rubel 28 kop.kopek)

Passevolansafgiften åtogs 1770 i stället för skyldigheten att underhålla ryttarene på öfningsmötena.|89| Åt hvarje regimente tilldelades hemman till boställen åt öfver- och underbefäl, äfven indelades räntor till lön. Hvarje officer måste hålla ett visst antal packhästar, till hvilkas underhåll hemmanen anslogos så att 80 daler räknades för en häst, dessa hemman kallas derför ännu hästehemman. Fördelshemman kallades de från hvilka den egentliga lönen. För lifdragonerne voro anslagne 87 000, för Nylands dragonerne 81 000 och för Karelska dragonerne 20 000, inalles 188 000 daler. Widare finnos s. k. reserv- eller besparingshemman till byggnadshjelp för boställen, 8 hemman för hvarje regemente.

Beneficiehemman (10 för hvarje regimente) voro anslagne till fattige och förtjente officerares underhåll efter deras afskedstagande.

Rusthållarenes skyldigheter voro nu att utrusta en häst 9. qvarter 2 tum hög (i Karelen 9 qv.kvarter) under sadeln, prestera dragonen, som skulle erhålla 4 dlr.daler i städsel, torp jemte 6 dalers lön; fick han ej torp, skulle lönen utgöra 10 daler. En rätt dryg kostnad var äfven munderingen.

Fotfolket utgjorde största delen af armén. Dess utveckling är analog med kavalleriets. I äldsta tider var samma princip gällande, som i nyaste tider; nämligen|90| allmän beväring. Wid försvar gick alltid ”man ur huset”. Wid anfall ålåg det häraden att utrusta ett visst antal skepp och manskap. Krigstjenstskyldigheten räknades från adertonde året. Såsom redan förut är nämdt förstods med ledung skyldigheten att utrusta skepp och manskap. Då Konung påbjöd ledung, egde han rätt att bestämma hvilka härad skulle deltaga in natura, de öfriga fingo i stället betala en afgift hvilken kallades ledungslama.

Utom uppbåd användes äfven legoknektar, både in- och utländske. Gustaf Vasa sträfvade redan att få en stående och mera öfvad här än bondehären. Det har äfven förut nämts om ett slags frälsefrihet, som var förenad med ingående ständig tjenst. Karl IX bestämde att hvar och en som var född af ärliga föräldrar och ville göra krigstjenst och om han ej förmådde göra den till häst, skulle få tjena såsom fotknekt samt i vederlag erhålla skattefrihet för sitt hemman, för sig och sina barn. Detta var det s. k. knektefrälset (äfven egde de ett sköldemärke). För öfrigt var utskrifning på senare tider det vanligaste. De utskrifna erhöllo vissa hemmansräntor till lön; men detta vållade ömsesidiga klagemål i det att allmogen klagade öfver att knek|91|tarne utpressade mera än dem med rätta tillkom och knektarne åter påstodo att de fingo mindre än de bordt.

Andra trakasserier uppkommo derigenom att då kronohemman blefvo bortförlänade, ville förläningstagaren undandraga sig de förra, hemmanet åliggande skyldigheterna. År 1650 påbjöds dock uttryckligen att de äfven skulle betala räntorne. Karl X Gustaf ville hafva utredt hvad som vore fördelaktigare för kronan att begagna utskrifning eller att öfverenskomma med provinserna om uppställande af ett visst antal soldater. Redan 1649 hade kontrakt uppgjorts med 10 socknar i Norrland, hvilka tillätos vara fria från utskrifning mot vilkor att uppställa 1 036 man. Karl X^s tidiga död hindrade planens vidare utförande. Karl XI upptog dock sedermera fadrens idé. Det har förut blifvit omnämt att Karl XI vid sin reorganisation af kavalleriet lät undersöka och reglera alla rusthåll, hvilket sedermera äfven skedde med öfriga hemman.

I en ”instruktion” af 1671 till de kommisarier, som hade detta i uppdrag, påbjudes särskildt upptecknande af de kronohemman som varit förda|92| till militiestaten. Derigenom ville man se bl. a. om krigsstaten i Finland kunde göras lika stor som förut, hvilket man äfven fann skulle blifva fallet. Särskilda jordeböcker skulle inrättas derför. På 1682 års riksdag inlemnades derför en proposition till ständerna om inrättande af ständigt knektehåll. Man tvekade vid riksdagen men småningom upprättades dock knektekontrakten.

När roteringen skulle företagas upprättades längder öfver alla hemmanen i landskapet med noggrann beskrifning öfver deras storlek, godhet, läge, namn m. m. Sedan sammakallades folket och fick del af dessa längder, hvarefter indelningen af rotarne företogs. Vissa lägenheter fritogos dock från roteringen: 1^o rätta och ypperliga frälse, sätes- och ladugårdar, 2^o rå- och rörshemman; 3^o rustningshemman l.eller rusthåll; 4^o alla boställen; 5^o prebendehemman; 6^o pastors och gamla kaplansbol; 7^o öde och förbrända hemman; 8^o de på frihetsår upptagne, sålänge frihetsåren varade; 9^o alla gästgifvare- postmäns och länsmanshemman. Alla andra skulle roteras.

Wid sammankomsterna voro ej frälsehemman representerade, hvarför man ej ansåg sig kunna utan vidare|93| påföra dem rotering, utan fick det bero på dem sjelfva ant.antingen de gingo in härpå eller ville förblifva vid den förra utskrifningen.

Principen var att två hela mantal förde till en rote som skulle uppställa en knekt, men då det ej var särdeles råd på hela hemman bestämdes att halft hemman skulle räknas för helt, ett qvart för ett halft o. s. v. Äfven skulle vid roteringen kronohemman förenas med krono, skatte med skatte. Rotarne från närbelägne byar föras till samma kompanier m. m. I början var adeln emot hela roteringen, men Karl underrättade dem om deras skyldigheter på ett sätt, som gjorde att de gingo in härpå, då de visste att utskrifning annars hade drabbat dem.

I Finland funnos 7 regimenten näml.nämligen 2. s. k. finska regimenten, 1 Nylands, 1 Tavastlands, 1 Österbottens och 2 Karelska.tillagt av utgivaren Dessutom fans ett s. k. koloniregimente, som roterades sålunda att de barn soldaterne erhöllo under garnisonstjenst uppfostrades på statens bekostnad till 16 års ålder, då de fingo ingå i tjenst. De som först ingått på det nya förslaget voro Åbo och B.borgsBjörneborgs län, Nylands och Tavastehus län samt Savolaks och Karelen. Dessa tre län skulle ett hvart uppställa 2 000 man eller tillsammans 6 000.

Åbo och BborgsBjörneborgs läns knekt kontrakt upprättades 1694 ehuru K. Instr.kunglig instruktion derom utkom först 1697; 2 regimenten, hvardera om 1 025 man skulle uppställas, 2 mantal af bättre och 3 af sämre beskaffenhet bildade en rote, som skulle uppställa en man, åt hvilken roten skulle gifva torp med ½ tunl.tunnland åker, en kåltäppa samt äng med 2 sommarlass hö. Till aflöning fingo soldaterne hemmansräntor. Det hemman som gaf torpet var fritt från det öfriga. Regeringen bekostade klädnaden utom s. k. släpkläder, som roten fick gifva; äfven skulle den erlägga s. k. besigtningskost d. v. s. kost under mötena. Tredje regimentet var Tavastehus och fjerde Nylands. Kgl. F.Kunglig förordning om deras uppställande emanerade d. 14 Dec. 1696. De bestodo hvardera af 1 025 man. Vilkoren öfverensstämde i det närmaste med Åbo och BborgsBjörneborgs läns och Nylands regimente ökades till 1 117 man då Wiborgs län kom under Ryssland, och derifrån tillades Nyland Elimä sockens rota, det s. k. Elimä kompaniet.

Det femte regimentet var Savolaks = Nyslotts läns; faststäldes till 1 033 man. Då en del af länet tillföll Ryssland jemte Wiborgs län minskades antalet till 940 man. Äfven här bildade 2 hela hemman en rote.|95| Då afgång skedde skulle icke, såsom i de förut nämda länen, motsvarande rotar uppställa ny man, utan hela korporalskapet deltog här i städseln.

Sjette regimentet var Österbottens regimente. I början vägrade Österbottens befolkning att ingå på roteringen men 1731 anhöllo de sjelfva att roteringen måtte införas; de åtogo sig att uppställa 1 200 man. (Till 1731 hade utskrifningen förekommit i Österbotten). Här undantogos pastors och kaplansbol, skolhemman och boställen. Då en soldat afgick här uppstälde en ny efter tur bland alla rotar. Torpen skulle anläggas på utmarker genom nyodling. Kontraktet härom uppsättades d. 12. dec. 1773.

Utom ofvannämde trupper funnos ännu andra i Finland. Så gick Kajana härad en speciel väg. 1683 hade det upprättats ett kontrakt, hvarigenom innevånarene i Kajana härad befriades från utskrifning mot skyldighet att uppsätta 150 man till fästningens försvar; i fredstid betalades penningar s. k. knektefrihetsafgift. (Rökskatten).

Då fästningen förstördes sattes garnisonen annorstädes. 1756 beslöts att förena Kajatruppen med Österbottens regimente och införa rotering, men Kajana invånarene anförde besvär, som äfven gillades.

1788 befriades de från fästningens underhåll mot skyldigheten att uppställa 307 man.

Karelska jägarene. 1776 åtogo sig karelarene att betala en viss afgift i penningar och spannmål för att dermed värfva en jägaretrupp, (karelska jägareskatten)tillagt av utgivaren. Äfven reserven måtte man tänka på. Rusthållen åtogo sig att anskaffa reserv, som 1733 bestämdes så att hvarje rote skulle uppställa reserv. Kronan skulle bestå städsel och beklädnad. Sedan bestämdes reserven till ordinarietrupper under namn af vargering, men 1776 inskränktes antalet till hälften så att 2 roter skulle uppställa en man.

Ang.Angående båtsmanshållet kan nämnas att städerna och socknarne i skären på 1600 talet åtagit sig att uppställa ett visst antal båtsmän, hvilkas antal under krigstid skulle fördubblas (denna skyldighet ålåg i äldsta tider blott städerna). 1682 förvandlades denna skyldighet till penningar (båtsmansafgift.) I början var antalet båtsmän 1 200, men då vid roteringens införande i Österbotten en stor del båtsmanshåll indrogos deri, minskades antalet så, att endast 1 kompani ifrån Åbo skärgård återstod.

I 1772 års R. F.Regeringsform §: 18 stadgas att krigsmanshållen till häst och fots äfvensom båtsmanshållen skola|97| blifva oförändrade till dess Kgl. M^tKunglig Majestät och ständerna finna ändring nödig. Wid landtdagen i Borgå inlemnade den nya regeringen en proposition ang.angående organiseringen af landets militär. Tillika framhölls att en national milis rätt inrättad är bästa försvaret för landets säkerhet äfvensom minst betungande; den slutar med försäkran om att ingen tvångsutskrifning skulle ega rum. Civil och Ekonomieutskottet tog saken under pröfning och anstälde noggrann beräkning öfver hvilka afgifter motsvarade den tunga, som uppställandet af soldater medförde. Man tvekade huruvida den gamla l.eller nya roteringen borde gälla till efterrättelse.

År 1803 hade nämligen en förordn.förordning emanerat om rotejemkning i det att påbjöds, att de nybyggen, hvilkas frihetsår utgått och lägenheter som uppkommit efter storskiftet skulle föras in i roteringen. Om båda jemföras så var enl.enligt gamla roteringen Åbo reg.regemente 1 025 man, enl.enligt nya 1 126. Björneborgs regimente bestod förut af 1 025 rotar eller soldater, enl.enligt nya roteringen uppgick det till 1 272. Nylands reg.regemente var förut 1 117 man, enl.enligt nya 1 216. Tavastehus reg.regemente ökades från 1 025 man till 1 153 ½ rote. Österbottens reg.regemente från 1 200 till Vasa län 1 470 och i Uleåborgs län 764 rotar. Inalles höjdes således antalet från 6 332 till 7 952 ½ rotar.

Utskottet framhöll att nya roteringen var en ”laga actus”, hvarför den äfven borde följas; Ständerna borde fördenskull föreslå denna för majestätet. I enl.enligt härmed utkom ett K. Manif.kejserligt manifest den 1. Aug. 1810 deri regenten förklarade sig hafva antagit ständernas förslag. I vakans afgift skulle hvarje rote betala 2 ⅔ tunna spannmål och 1 tunna hafre; passevolans afgift 4 rub.rubel 80 kop.kopek utom i Österbotten, der ingen passevolans erlades.

Båtsmansvakansen erlades med 3 ½ tunna spannmål och 1 ½ tunna hafre samt i passevolans 3 rub.rubel 84 kop.kopek Städernas båtsmansvakans skulle utgå ss.såsom förut, äfvenså karelska jägareskatten och den från Kajana härad. I Kajana skulle soldattorpen skattläggas; de öfriga skulle gå till rote- och rusthållarenas fria disposition, således upphöras att finnas till. Beträffande grunderna för vakansafgiftens utgående, valdes den nya roteringen. Widare stadgades att nybyggen skulle i roteringen deltaga allteftersom frihetsåren utgingo. Skattens uppbärande verkstäldes nu af häradsskrifvare och kronofogde.

Ang.Angående reserven föreslog utskottet att ingen vakansafgift skulle uppbäras; men i Manif.manifestet bestämdes att då reserven och båtsmansfördubblingen varit grundade på K. F. F.kejserliga förordningar så skulle vakans äfven erläggas.

K. K.Kejserlig kungörelse af d. 20 Dec. 1811. bestämmer att denna vakans skulle vara lika för kavalleri och infanteri och utgöras med 1 tunna spannmål och 2 rub.rubel 88 kop.kopek samt att efter gamla roteringen båtsmansfördubblingen skulle erläggas med ½ tunna spannmål såväl i krig som fred.

Sammanslår man alla afgifter så utgjorde de inberäknade passevolansen för rusthållen 9 tunnor spannmål, 2 ⅓ tunna hafra, 14 rub.rubel 88 kopkopek; för rotarne 3 ⅔ tnatunna spannmål, 1 tunna hafre, 7 rub.rubel 68 kopkopek; för båtsmanshemman 4 tun.tunnor spannmål, 1 ½ tun.tunna hafra, 3 rub.rubel 84 kop.kopek Förvandlade till mark: för rusthåll 260–280 mkmark; rotarne 100 mkmark; för båtsmanshemman 115 mk.mark

Passevolansafgiften har vait efterskänkt en tid, ty den 9 Apr. 1840 emanerade ett K. Manif.kejserligt manifest af innehåll att, emedan en viss förhöjning uppstått i betalningen genom silfvermyntets införande, så skulle krono‑ och skattehemman vara fria från passevolans-afgiften. Den 12 April 1855 upphörde denna frihet.

Wiborgs län införlifvades genom K. Manif.kejserligt manifest af d. 23. dec. 1811 med det öfriga Finland. Den 13 Dec samma år utkom en K. F.kejserlig förordning ang.angående sättet derför. I §: 10 stadgas att militieverket skall ställas på samma fot, som i de öfriga länen. 1721–1811 eller den tid Wiborgs län|100| ensamt var förenadt med Ryssland hade hvarken rusttjenst eller rotering der utgjorts, utan efter att någon tid hafva varit helt och hållet befriadt infördes rekrytering.

Då man nu ej hade reda på hvilka hemman förut varit rusthåll, utkom en k. f.kejserlig förordning och en K K.kejserlig kungörelse den 1 febr. 1817. af innehåll att inga rusthåll mera skulle upprättas och således ingen rusthållsvakans erläggas, utom endast rotering verkställas jemte roteersättning.

Den 11. febr. 1841. utkom ett K. Manif.kejserligt manifest derom, att verkställandet af roteringen skulle få bero tillsvidare och att vakansafgiften skulle beräknas efter mantal så att 2 mantal motsvarade en rote i de andra länen. Ett mantal i Viborgs län betalade således hälften af hvad afgiften för en rote utgjorde. Äfven båtsmansvakansen i skärgården beräknades efter samma grund. Befriade voro allodialsäterier, kyrkoherde-kaplans- och klockarebol och en hop donerade frälselägenheter. Emedan i Savolax 1804. ingen rotejemkning egt rum, så utkom d. 27. April 1849. en K. F.kejserlig förordning angående ”roteringsskyldighet för åtskilliga lägenheter i Finland” hvari stadgades att mantalet alltid derefter skulle läggas till grund för vakans-afgiftens bestämmande så att 2. mantal bildade en rote.

[...]oläslig/saknad text för skyldigheten att uppställa manskap, har äfven utgjorts i öfverensstämmelse med Borgå landtdagsproposition. Dock har Finland äfven senare indelt militär. Genom K. Manif.kejserligt manifest af d. 23 Juni 1854 påbjöds nämligen uppställandet af 2. skarpskyttebataljoner, hvardera om 600. man från Åbo och B:borgsBjörneborgs län och Vasa län; dock med den lindring att 2 rotar skulle förena sig om en soldat. Alla rotar befriades dock från vakans afgiften. Den 16 Oktober samma år påbjöds uppställande af ytterligare 2. bataljoner från Tavastehus, Vasa, Kuopio och S^t Michels län. Äfven här förenades 2. rotar om en skarpskytt, dock så att den ena skulle uppställa soldaten, den andra betala vakans åt den förra. Den 13. Nov. påbjöds om uppställande af 2. bataljoner från alla län utom Nylands och Viborgs län. Den 13 december 1855. emanerade en befallning om 3 bataljoners uppställande från Björneborgs, Nylands och Viborgs län. Således inalles 9. bataljoner om 600 man.

Emedan rotarne vid denna sammanläggning ej räckte till så förordnades den 12. April 1855. att helt rusthåll skulle uppställa en infanterist. I vederlag skulle det erhålla eftergift i vakansen till så stort|102| belopp, som motsvarade rotevakansen. Denna indelta här bibehölls till 1868, då den upplöstes, hvarefter de gamla författningarne från Borgå landtdag åter blefvo gällande.

Beträffande vakansskyldighetens utgörande, så utgick a) ryttarevakansen från rusthållen (berustade säterier, som blifvit berustade sedan de efter reduktionen kommit i kronans hand samt krono och skatterusthåll). b.) Rotevakansen utgick från allmänna frälset samt skatte- och kronohemman. Befriade voro ypperliga frälset, allodialsäterier, frälseladugårdar samt rå- och rörshemman, kronosäterier, kungsgårdar samt kungsladugårdar, samt vidare militieboställen, rusthåll, prestgårdar, kaplans- och klockarebol, prebendehemman och en del gästgifvarehemman.

Ang.Angående c) Vakansafgiften för båtsmanshållen så hade man börjat inse att till städer donerade hemman äfven borde betala den. På riksdagarne 1610 och 1622 bestämdes att hvar tionde borgare skulle anskaffa 1 båtsman, med andra ord en båtsman uppställas af 10 borgare. Detta var dock tillsvidare en bevillning af städernas borgerskap. 1648 åtogs den under krigstid. Under senare hälften af 1600 talet betalades vakansafgift äfven under fredstid med 50 da|103|ler kopparmynt. På 1700 talet plägade denna vakans utgå från borgerskapets sammanskottsmedel, hvaraf synes att den ej betraktades såsom någon grundskatt. 1780 var den redan grundad på jorden. Enl.Enligt Adl. Priv.adelsprivilegier §: 12 och prestapriv.prästprivilegier §: 10 äro dessa stånd befriade från såväl båtsmanshåll som annan skatt för sina egande gårdar. För presterskapet blef dock dessa förmåner upphäfda gm.genom K. F.kejserlig förordning af d. 22 dec. 1879. Båtsmansvakansen är egentligen ej någon grundskatt, men då den hör till indelningsverket, så har den blifvit omnämd här. I K. Manif.kejserligt manifest af den 27. Mars 1810 förklarades att finska nationalmilisen skulle blifva på obestämd tid stilla i sina hemorter; detta har äfven varit fallet, undantaget 1854–1868.

Onera besvär (skilnaden emellan skatt och onus är den att den förra inbringar staten medel att bestrida de nödiga utgifterne, det senare icke) äro sådana åligganden till det allmänna, som utgöras genom personliga tjenster och prestationer icke genom betalning.

Det finnes 3 former af försvarssystemet, 1^o utskrifning: 2^o konskription eller tvångsrekrytering 3^o allmän värnepligt och 4^o värfning.

Wid senaste landtdag inlemnade regeringen en proposition om införande af allm.allmän värnepligt i landet.

En följd av denna proposition är värnepligtslagen för Storfurstendömet Finland; af Finlands ständer vid landtdagen 1877–78. antagen och af H. K. M^tätHans Kejserliga Majestät den 6/18 dec. 1878. stadfästad. Gifven i H:fors, den 27. dec. 1878.

4.^o Inqvarteringstungan.

Inqvarteringen är till sin idé ett onus, ej en skatt. Det är en skyldighet för dem som ega lägenheter på landet eller hus i staden att upplåta bostad för militär. Redan i äldre tider var det vanligt att soldater på genomresa inqvarterades hos allmogen. Gustaf Wasa ville minska denna tunga genom att på de af honom inrättade afvels- och kungsgårdar inqvartera hären, men allmogen blef dock ej helt och hållet befriad derifrån. S. k. ståndqvarter i städerna användes vid fästningstjenst då kaserner voro uppförde och på genommarscher. När indelningsverket blef upprättadt behöfdes ej mera ståndqvarter. Inqvartering användes endast på genomtåg till mötesplatserna och under krigstid. Efter 1809. blef förhållandet annorlunda. På landtdagen i Borgå framhåll Civil- och Ekonomieutskottet att då i vakansafgift inberäknats torpehus afgift, så borde landets innevånare häraf kunna taga sig anledning att hos H. K. M^tHans Kejserliga Majestät anhålla om att blif|105|va befriade från inqvartering, helst boställsräntorna som komme att uppbäras till förmån för militiefonden borde gifva tillfälle att förse militären med qvarter. Skulle någongång på genomtåg inqvartering måste ske, så borde kronobagerier inrättas; för längre tids vistelse borde kaserner uppföras.

Ständerne godkände förslaget och anhöllo derom men utan bestämdt resultat. I §: 11. af det förutnämnda K. Manif.kejserliga manifestet af den 1. Aug. 1810. förklarades att beträffande befrielse från inqvartering och uppbyggande af kaserner, eger RegeringsConseljen bestämma och med förslag inkomma till Hans Kejserliga Majestät.

Den 11. Febr. 1811. inlemnade Reg.Cons.regeringskonseljen ett förslag innehållande att om en viss summa årligen under några år ansloges till byggande af kaserner, så kunde befrielse ske; dock fanns ej föreslaget huru medlen skulle anskaffas. Regeringen gick ej in härpå; och något resultat har ej nåtts. Deremot utkom den 31. Jan. 1812. ett Inqvarteringsreglemente för Finland, uppgjort i öfverensstämmelse med förut gällande stadganden, närmast Kgl.kungliga qvartersordningen af 1719.

I 1812 års Regl.reglemente, hvilket dock är upphäft år 1876., bestämmes att alla fastighetsegare på landet och husegare i stad äro skyldige att mottaga inqvartering.

Undantagne enligt förut gällande privilegier äro 1^o alla lägenheter hörande till ypperliga frälset (dock böra landboer på rå- och rörshemman under trängde nöd deltaga då stort antal soldater finnes) samt militieboställen 2^o berustade säterier, såvida ej särdeles mycket folk inqvarteras; 3^o frälselägenheter utom då en trupp af minst 300 man kommer då de deltaga till hälften, eller äro afdelade, likstäldes under krigstid; 4^o gästgifvare- post- och lotshemman samt tingsställen; 5^o delegare af skatte- och kronohemman, som upptäckt malmstreck; 6^o ecklesiastikhemman; 7^o häradsnämdemän för de gårdar der de sjelfve bo; 8^o kronans byggnader.

Beträffande inqvarteringen i städer så uppbäres en del af tullen, den s. k. inqvarteringstolagen till att främst betäcka denna; för resten skulle ss.såsom förut gårdsegarene svara med hälften och borgerskapet med andra hälften, nu äro samtliga medlemmar skyldige att jemte gårdsegarene deri deltaga. Befriade från inqvartering i städerna äro: 1^o adel, prester, universitetslärare och skollärare jemte deras enkor och omyndiga barn för deras gårdar (presterskapets priv.privilegier §: 71)tillagt av utgivaren; 2^o ledamöter i senaten och hofrätterne samt post och tulltjenstemän 3^o fa|107|briksidkare och manufacturister; 4^o Lovisa stad och i Tammerfors alla som anlägga fabriker.

På landet inträffar att de vid vägarne belägna hemmanen få mottaga inqvartering; då deremot aflägset belägna hemman oftast äro derifrån befriade. I 1812 års K. F.kejserliga förordning föreslogs derför att de lägenheter, som ej betungades dermed, borde på något sätt ersätta de andra. Man höll äfven socknestämmor derom, men kom ej öfverens. Den 18 Maj 1819 utkom derför en K. F.kejserlig förordning som anbefalte menigheten att vid häradsrätterne öfverlägga om denna lindring, hvilket äfven skedde, men med lika litet resultat som 1812 hvarför ej heller något kunnat göras dertill. År 1864 inlemnades till landets ständer en proposition med förslag till förordning om grunderna för inqvarteringsskyldighetens utgörande samt till nytt reglemente. Man ville minska privilegierna, men ständerna gingo ej in härpå i det 2 stånd stannade emot 2. Dock afgafs ett betänkande om reglementet. I följd deraf utkom ett sådant år 1868; men d. 19 Jan. 1876. utgafs åter ett, hvilket nu gäller. I hvardera är den princip uttalad att kronans hus och bygnader först böra tagas i anspråk. I 1867 års proposition begärdes af ständerna ett anslag från bränvins|108|skatten till lindring af inqvarteringstungan för de lägenheter vid de stora stråtvägarne, som mest leds deraf, men ständerna hänvisade till militiefonden. 1872 förnyades regeringens förslag att genom en bevillning anskaffa medel dertill, men äfven då erhölls det svar att då militiefonden har stora öfverskott dessa kunde användas härtill. Nu utgår årligen omkring 400 000 mk.mark till lindring af inqvarteringstungan.

Detta onus är ej komunalt, men kommunerna äro de hos hvilka inqvartering fordras. I städerna har dette onus karaktären af skatt alldenstund det vanligen är att betalning erlägges till hyrande af lokaler, samt uppköp af ljus, ved m. m. för den inqvarterade militären. Inqvarteringstungan bör betraktas såsom skatt till staten icke till kommunen (nuvarande inqv. stadgainkvarteringsstadga är från den 19 Jan. 1876).

Enl.Enligt värnepligts-propositionen skulle inqv. tunganinkvarteringstungan blifva mycket förmildrad, under fredstid blott för genomtågande trupper.

5^o Väga- och brobyggnads samt skjutsningsskyldighet.

Liksom man förut undvek att upptaga skatter och åter utbetala dem för allmänna arbeten, utan hellre lät de skattskyldige sjelfve utföra dem, likaså låg det nä|109|ra tillhands att man lät hemmansegarene sjelfve bygga broar och landsvägar. Det finnes 2 slag af vägar: statsvägar och kommunala vägar. Statsvägar äro de allmänna landsvägarne, kommunala vägar byavägarne. Redan i L. L^sLandslagens B. B.byggningabalk 3. kap. stadgas om allas skyldighet att bygga vägar och broar och i 1734 års lag B. B.byggningabalk 25 kap. §: 8 heter det: ”alle som å landet hemman ega eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga; och vare ej heller konungens gårdar och ladugårdar derför frie.”

Kgl. res.Kunglig resolution af den 8 Jan. 1735 förklarar, att med allmän landsväg och kungsväg skola förstås endast de vägar, som gå genom landet mellan städer och äro försedda med gästgifvaregårdar eller som framdeles efter handläggning vid häradsrätt komme att anläggas och förses med gästgifvaregårdar.

Äfven finnas s. k. kommunikationsvägar, som förena socken med socken och härad med härad. Smärre vägar, som föra till handesplatser. Kommunala vägar äro kyrko-, qvarn- och byavägar samt städernas gator.

Alla vägabyggnadsskyldige ega talan vid häradsrätt om byggande af väg. Kgl. res.Kunglig resolution af den 12. Juli 1731. på adelns besvär förordnar, att då nya broar eller vägar skola|110| anläggas bör derom lysas i kyrkorna, hvarefter vederbörande skola infinna sig vid tinget der frågan förekommer och hvarest skall undersökas om sådan nybyggnad behöfves samt huru mycket faller på hvars och ens lott. Denna undersökning går till guvernören, som pröfvar och fastställer den. En hvar är enl.enligt B. B.byggningabalken 25: 1. skyldig att till landsväg upplåta mark; dock heter det att: ”by som mister i åker eller äng njute therföre sin fyllnad af kronan.” Senare utkom år 1766 en Kgl. res.kunglig resolution af innehåll att nya vägar helst skola ledas öfver utmarker. Före 1734 fans ej någon expropriationslag. B. B.Byggningabalken 25: 12 säger att ”till landsväg må sand och ris tagas ther det närmast finnes, och af allmänning verke som tarfvas och utmärkt varder.” B. B.Byggningabalken 25: 3. bestämmer att häradet skall underhålla milstolpar. Genom Kgl. Manif.kejserligt manifest af 21. Okt. 1827. påbjöds verstindelning och i följd deraf verststolpars uppställande. Stolpar, visare och taflor vid gästgifverierna skola enl.enligt gästgifvare ordn.gästgivareordningen af d. 12 Dec. 1734. §: 8 bekostas af häradets sakören. Vägabyggnadsskyldigheten är en på alla fördelad tunga. Befrielse från skyldighet att bygga vägar och broat ega endast lotshemman af orsak att de underhålla sjövägar, d. v. s. förse sjön med prickar och mär|111|ken. Dock finnes det lägenheter som ej deltaga, näml.nämligen sådane som ej hafva sig påförda mantal t. ex. utjordar, skattelagda torp, qvarnar och dyldylikt. Grunden för fördelningen är mantalet. Ett K. B.kungligt brev af d. 28 Sept. 1790 stadgar att der mantalet blifvit förmedladt gäller detta för nya vägars byggnad; för gamla skall det oförmedlade förra mantalet ligga till grund. Allt hvad ofvan blifvit nämdt om vägar gäller äfven brobyggnad. – Utjordar, utbyskatter (?)svårtytt, skattelagda torp, odalqvarnar, parceller och kronoskogar deltaga ej (äro ej mantalsatta).

Beträffande städernas skyldighet heter det i B. B.byggningabalken 25: 8 till sist: ”Städerne rödje och hålle väg och broar så långt stadens egor räcka.” Alla kommunens medlammar skola deltaga deri; endast presterna äro för de gårdar som af dem bebos fritagne, adeln icke (§: 7 af Presta Priv.prästprivilegier af d. 16. Okt. 1723)tillagt av utgivaren.

Om vintern böra äfven vägarne af de vägabyggnadsskyldige hållas farbara. – Ploglag: de närmare boende åtaga sig detta mot en bestämd ersättning för de aflägsnare boende.

För några år sedan (1864) var en komité nedsatt som bland annat beräknad kostnaderne för byggande och underhåll af vägar och broar; man kom dervid|112| till det resultat att denna årligen uppgick till 2 982 952 mk.mark Nu torde dock kostnaderna stiga till 3 ½ milj. mark, alltså lika mycket som ordinarieräntan och kronotiondet tillsammantagne.

Skjutningsskyldigheten kan fördelas på två grupper. Den första är håll och reservskjutsen. Denna består i en lägenhetsinnehafvare på landet åliggande skyldighet att med sina hästar framskaffa resande.

Detta kommunikationssystem är mycket gammalt. I äldsta tider var det stäldt på den urgamla gästfrihetens grund; man icke allenast framskaffade resande gratis utan skulle äfven herbergera och förpläga dem. Detta blef i längden alltför tungt, hvarföre gästgifverier (taverner) inrättades genom Alsnöstadgan 1285. År 1572 utkom en taxa för förtäring och skjutslega. 1614 och 1615 utkommo förordningar derom att kronans tjenstemän samt adeln, då de kallades till riksdagen, skulle få fri skjuts och förtäring. För att slippa detta åtog sig allmogen att betala den förut omnämde bevillningen skjutsfärdspenningar som 1649 blef ständig skatt numera en ingrediens i mantalspenningarne. – 3 daler per mantal. Den förnämsta gästgifveristadgan är från 1664 och den ännu gällande från 12 dec. 1734. Allmän regel för detta onus’ utgörande är att alla|113| hemman äro skyldiga att deltaga, men enl.enligt F. et S. Akt.Förenings- och säkerhetsakten §: 3 äro derifrån befriade säterier, rå- och rörshemman, insocknehemman och boställen, både militie och ecklesiastikstatens (enl.enligt Prest priv.prästprivilegier §: 7). Med insocknehemman menades rå- och rörshemman i Skåne, Halland och Blekinge. – Adelns bönder deltaga i skjutsning.

Numera äro befriade:

• 1^o Kungsgårdar och ladugårdar.
• 2^o Frälsesäterier samt rå- och rörsh^mrörshemman
• 3^o Berustade säterier.
• 4^o Alla boställen.
• 5^o Lotshemman från 1783 (förnyades 1870)
• 6^o Posthemman genom Kgl. K.kunglig kungörelse 1801.
• 7^o Krono och skattehemman, hvars egare upp-
  täckt nyttiga malmstreck.
• 8^o Prebendehemman (Prest priv.prästprivilegier §: 7.).
• 9^o Nämdemän.

Beträffande fördelningen så gäller det förmedlade mantalet ss.såsom grund. Lägenheter om ½ mantal svara vanligen mot en häst, större mot 2 till hvarje tur. Förhållandet af hästarnes antal i proportion af mantalet samt turernas antal och huru många dygn hvarje tur varar är olika på särskilda orter. (Bons|114|dorff s. 760).

I B. B.byggningabalken 28: 5. stadgas att om flere hästar behöfvas än gästgifvaren har, så skola närmaste grannar komma till hjelp; om detta ej hinner till, så skall häradsrätten bestämma om skyldigheten för de öfriga. Äfven enl.enligt Gästgifveriordn.gästgiveriordningen är häradsrätten den bestämmande myndigheten.

Den 30 Jan. 1872 utkom en K. K.kejserlig kungörelse om uppgörande af hållskjutslängder och fördelning. Kronofogde med ombud ifrån kommunerna skall upprätta en längd öfver huru många hästar skola presteras samt till hvilka gästgifverier. Derifrån uppgör länsmannen för sitt distrikt en skild längd. Turernas antal bestämmes sålunda att summan af skjutsdagarne divideras med summan af mantalen. Denna längd skall granskas på kommunalstämma derifrån den går till guvernörens stadfästelse. I denna förordning nämndes ingenting om häradsrätten, hvarför således en lucka uppstod. I följd deraf utkom d. 23 Apr. 1873. ett K. Br.kejserligt brev af innehåll att alldenstund det inhemtats att länsstyrelserna handlagt saken endast på grund af kronofogdarnes längder, utan att häradsrätten blifvit hörd, så erinras de om de första stadgandena i B. B.byggningabalken 28: 5 och gästgifvareordn.gästgivareordningen af 1734. I denna gästg.|115| ordn.gästgivareordning bestämdes skjutsningsafgiften till 8 öre för milen. 1756 höjdes den till 12 öre med fördubbling från stad och den 18 Mars 1850 till 25 kop.kopek l.eller 1 mk 60 pni.penni från stad.

Enl.Enligt B. B.byggningabalken 28: 5. skola i städerna kommunens medlemmar uppehålla skjutsen; detta sker vanligen genom entreprenad. Mindre städer ega enl.enligt K. F.kunglig förordning af 11. Dec. 1766 §: 9 att erhålla hjelp af närliggande socknar.

Detta onus är mycket tungt alldenstund det åsamkar tidsförlust och legan är ojemn. Derför behandlade senaten 1857. frågan om entreprenads införande; allmogen hördes men på många ställen svarades att skjutspenningarne vore för de fleste en välkommen kontant inkomst, hvarför saken förföll. Dock blef detta system i några delar af landet infördt.

Wid 1863 års landtdag förelades ständerna en proposition om lindring för väg- och brobyggnads- samt skjutsningsskyldighet, hvari regeringen föreslog att privilegierna skulle bortfalla samt utsträckning ega rum till industri-idkare på landet. I sitt svar yrkade ständerna mera utredning bl. a. af hvad de kosta. En komité nedsattes som beräknade att kostnaderne för skjutsning steg till 1 448 000 mk.mark|116| 1864 förelades ständerne åter en proposition, som visserligen i många delar godkändes men ännu ej blifvit lag; frågan är derföre ännu olöst.

B. B.Byggningabalken 28: 1. stadgar att vid alla vägar skola gästgifverier inrättas högst 3 mil från hvarandra helst å kronojord; finnes ej kronojord nära inrättas de på frälse eller skattejord, och vederlag erhålles från kronojord. Gästgifvarehemman äro befriade från rotering, skjutsfärdspenningar, inqvartering och kronoskjuts.

Reglementen rörande ordning och hvad som är att iakttaga vid skjutsning hör ej hit, hvarför endast de förordningar må nämnas der detta förekommer. Gästgifvareordningen 1734. Kgl. F.kunglig förordning af 11 Decemb. 1766 samt K. K.kejserlig kungörelse af den 30. Jan. 1872.

Kungs skjuts verkstäldes äfven i äldsta tider gratis men genom Kgl. F.kunglig förordning 1732 bestämdes derför lika lega som för annan skjuts.

Den andra gruppen är krono och transportskjutsen d. v. s. skyldigheten att då trupper genomtåga fortskaffa deras effecter, samt då större skyndsamhet är af nöden äfven sjelfva manskapet. Befrielse ega desamma, som i förra gruppen samt alla till|117| reservskjuts anslagne hemman, äfven städerne enl.enligt §: 4. i 1766. års Kgl. F.kungliga förordning Frälsehemman deltaga med hälften. Af detaljerna äro att märka att reqvisition skall insändas till guvernören, som eger vidtaga vidare åtgärd (K. K.kejserlig kungörelse af 19 Jan. 1876).

Legan är lika som för håll- och reservskjuts.

Fångskjutsen kan betraktas ss.såsom kronoskjuts. I slutet af 1600 talet inrättades ransakningshemman i länen och fångarnas transport emellan häktena och domstolarne ålades lägenheterne.

Befrielse ega desamma som vid föregående grupper samt äfven städerna enl.enligt Kgl. Br.kungligt brev 1719.

Bönderne klagade visserligen deröfver förebärande ”att en enfaldig bonde icke var någon passande vaktare åt en slipad tjuf”; men 1727 faststäldes detta onus. 1792 stadgades att kronobetjente skulle medfölja, hvilket dock småningom åter upphörde.

Sättet för utgörandet häraf har varit att antin‑ gen vissa hemman äro indelta till fångföring eller att denna utbjudes på entreprenad.

6^o Särskilda afgifter och prestationer för spe-
cilla och lokala ändamål.

I) Herredagspenningar, hvarmed förstås den af|118|gift, som ålagd större delen af i mantal satt jord, användes till underhåll af riksdagsmän, (numera blott för bondeståndets underhåll vid landtdagarne). Enl.Enligt en Kgl. Res.kunglig resolution af 1723 skall allmogen sig om denna afgift förena. Öfriga stadganden här förbigås och må endast ställen ur nu gällande L. O.lantdagsordning nämnas. I §: 20 stadgas att vald landtdagsman skall få underhåll och resekostnad fram och tillbaka af dem som äro valberättigade i det distrikt, för hvilket han utgör ombud.

Valberättigade äro enl.enligt §: 13 alla som ega i mantal satt frälse och skattejord, hvilken de med stadgad åborätt besitta, kronohemman, arrendatorer af kungsgårdar och boställen, såvida de ej tillhöra annat stånd eller äro i statens tjenst. Kostnaden utgår efter förmedladt mantal. Kronofogden skall enl.enligt § 20. utan särskild ersättning uppbära och redovisa för medlen.

Enl.Enligt beräkning stiger denna skatt till 14 000 à 18 000 mk.mark årligen då landtdag hålles hvart femte år.

II.) Sedan är att nämna prestaflöningen. I det föregående är nämndt om reduktionerna, huru Gustaf I indrog ⅔ af sädestionden till kronan. Den|119| återstående ⅓ lemnades till kyrkoherdarnes aflöning, deraf namnet tertialspannmål och tertialtionde. De öfriga arterna af tionden blefvo bibehållna. De förordningar som ännu ega laga kraft och enl.enligt hvilka presternas aflöning utgöres är Kgl. F.kunglig förordning af den 3 Febr. 1681. om presterskapets uppbörd, K. F.kunglig förordning af den 23. Febr. 1694 om presterskapets uppbörd i Åbo stift, K. F.kunglig förordning af den 18. Jan. 1743. om uppbörden i Österbotten. Dessutom hafva i särskilda församlingar ingåtts s. k. konventioner eller föreningar. som afse ett lämpligare sätt för fullgörande af denna gärd. Förut har omnämts att Johan III bestämde en viss afgift och 1638 förordnades att 8 kappar skulle betalas för hvarje tunlands utsäde, deraf således ⅓ tillföll presten. I en del af Finland gäller detta ännu. Senare hafva dock skilda tiondesättningar egt rum. I Österbotten och Åland har man bibehållit uppskattningen efter växtligheten. På Åland få presterne hälften af hela tiondet.

Qvicktionde är jordegarens skyldighet att afstå tiondedelen af kor, får, svin, gäss m. m. som under året framfostras på hans lägenhet. Smörtionden utgör 1 ℔ smör årligen för hvarje ko. Fisktionden utgör vid kusterna 1 tunna färsk ström|120|ming från hvarje matlag. Der endast skötor begagnas betalas ¼ tunna saltad strömming för hvarje skötbåt, som der begagnas. Äfven betalas tionde för lax- och sillfiske i elfvarne samt fjällfiske i insjöarne.

Påskpenningar uppbäras af hvar och en som begår nattvarden med 6. penni. Likstol betalas för hvarje afliden hemmansegare (i st.i stället för de förra själamessorna.) Dagsverken till boställena presteras äfven i Österbotten.

Allt det nu nämda afser endast kyrkoherdarnes aflöning.

För kaplanerne bestämdes genom författningarne af 1681 och 1694 att hvarje helt l.eller halft mantal skulle betala 8 kpr.kappar säd samt hvarje hemman under halft mantal 4 kappar; senare har dock förordnats att ¼ mantal skall erlägga lika mycket som ½. I Österbotten är högre afgift bestämd för mantalet. Kyrkobetjeningens aflöning utgår ej efter mantal utan efter hemmansrök.

Alla jordegare äro skyldige att betala denna skatt, ingen befrielse eger rum. Till 1867 års landtdag hade man beräknat att kyrkoherde och kaplans- samt lägre presters aflöning steg till litet öfver 2. milj.|121| mk.mark (3 400 000 inclusive prestbolen).

Wid både 1863 och 1867 års landtdagar hafva inlemnats propositioner för nya grunder till denna aflöning. Komitrer hafva varit nedsatta för samma sak men utan resultat.

Beträffande grekisk-ryska församlingen finnes en K. K.kejserlig kungörelse af 29 Maj 1867 samt en K. Förkl.kejserlig förklaring derpå d. 12 febr. 1874. der det stadgas att grekisk-ryska trosförvandter som ega fastigheter i Finland, skola för hvarje af dem sjelfve bebrukad lägenhet betala tionde till presterskapet i den ryska församling, dit han hör; detsamma gäller om arrendatorer och landboer. De betala ingen afgift till lutherska presterskapet. Deremot skall arrendatorn l.eller landbon som är lutheran, om ock egarn är grek betala till luthersk prest. Grekisk-ryska trosbekännare i socken der ej grekisk prest finnes skall betala tionde till kronan, som derföre gifver vederlag åt den lutherska presten (vice versa är det med lutheran).

Församlingarne skola aflöna presten ej staten.

Bland onera som stå i sammanhang härmed må nämnas bl. a. III Kyrkobyggnadsskyldighet I B. B.byggningabalken 26: 1. heter det: ”tillagt av utgivarenAlla som i socknen bo skola kyrkio bygga och uppehålla och hvad ther|122|till hörer, såsom klockstapel kyrkogård – – –. Innan något i thy mål företages, skola socknemännen kallas tillhopa att therom samråda och förena sig.”

K. L.Kyrkolagen af 1869 §: 292 stadgar att då fråga är om nybyggnad eller förbättring af kyrka, skall ärendet beredas å kyrkostämma. Församlingens beslut insändes till domkapitlet, som sedan underställer detsamma senatens pröfning. Wid reparation beror det på kyrkoherden och församlingen. Om de äro af olika åsigt går frågan till domkapitlet. Om domkapitlets utslag i fråga om reparation är emot församlingens beslut kan denna besvära sig till senaten; om emot kyrkoherdens, kan han ej göra det. Enl.Enligt §: 293. äro alla fastighets-egare som i socknen bo, skyldige att deltaga i byggandet.

Enl.Enligt B. B.byggningabalken 26: 1. skall byggnadsvirke, körslor och annan kostnad utgöras härtill efter hemmantalet och dagsverken efter matlag. Grunden är således både real och personel. Beträffande uttrycket hemmantal äro åsigterna delade. Genom resolution på presteståndets besvär af d. 7 Juli 1752 förklaras att med hemmantal och med gårdatal uti 2 och 4 §:§: 26 kap. B. B.byggningabalken skall förstås detsamma som mantal. Såsom förut omnämts äro mantal af olika slag:|123| gamla och förmedlade (nedsatta). Enl.Enligt K. F. F.kungliga förordningar af 1668 och 1759 skola ecklesiastika utskylder utgå efter gammalt mantal; men genom K. F.kejserlig förordning af d. 9 Juli 1867. förordnades att för jordlägenheter som förändrats till sitt mantal, det förändrade mantalet skulle gälla. Med matlag, efter hvilka dagsverken skola presteras, förstås hvarje hushåll på landet hvars föreståndare icke är i annans tjenst. Inga priviligierade lägenheter äro fritagna från kyrkobyggnad. Visserligen bestämmer ett Kgl. Br.kungligt brev af d. 10 Okt. 1793. att skattlagda utjordar skola vara befriade, men de äro icke heller i mantal satta. De behöfva således endast prestera de efter matlag utgående dagsverken.

Med kapell förstås filial-församlingar som af en eller annan orsak tillkommit senare än moderförsamlingen. Enl.Enligt Kgl. Res.kunglig resolution på Allmogens besvär af d. 17. Dec. 1734 och af den 9 Dec. 1766. skulle kapellboer deltaga i moderkyrkans underhållande i det skick den var då kapellet afskildes. Enl.Enligt K. F.kejserlig förordning af d. 10 Mars 1868 skola kapellförsamlingar som underhålla egen kyrka vara befriade från att deltaga i moderkyrkans underhållande och byggande. Dock om skilda aftal funnits, så må de fortfara.|124| Bruk och skattlagda qvarnar som äro i mantal satta äro naturligtvis skyldige att deltagaoriginal: dertaga. Posthemman (finnes på Åland) äro befriade från forsling af material. Vid jernbruk gäller härd. 1 härd för 1 mantal.

Ritningen skulle förut granskas af domkapitlet men sedan 1811 sker detta af byggnadsstyrelsen. Sedan samma år kan regeringen äfven bevilja tillstånd att bygga trädkyrkor, då förut endast tillåtits sådane af sten, marmor gråstenoriginal: aråsten och tegel. Om kyrkokassan har tillgångar skola desse i främsta rummet användas. I stiftsstäderna der domkyrkor finnas bekostas de af staten, i öfriga städer äro enl.enligt Kgl. Res.kunglig resolution på städernas besvär 1723 ingen som har hus i staden fri från skyldigheten att jemte borgerskapet deltaga. Enl.Enligt §: 10 af 1723 års prest priv.prästprivilegier äro prester, skolläre etc. fria derifrån för sina gårdar. Enl.Enligt Kgl. Res.kunglig resolution af d. 5 Aug. 1758 äro inga andra fria än presterna (ej adeln.) Den uppfattning har äfven gjort sig gällande att det är endast presterskapets tjenstebol som äro fria ej dess privata hus.

IV Prestgårdsbyggnad (endast för kyrkoherdebol)

Derom stadgas i B. B.byggningabalken 26: 2. ”prestgård skall och alle bygga efter gårdatalet; men sätes- och ladugårdar|125| så ock afhyste (icke skildt brukade) rå och rörshemman valen ther frie före.” Der föreskrifves vidare af hvilka byggnader prestgården skall bestå, samt att kyrkoherden är skyldig att sjelf underhålla dem. Om vidare byggnad och reparation se nämde §: Med afhyste rå- och rörshⁿrörshemman förstås sådane som ej mera skildt bebrukas.

Befrielse ega de i ofvannämda §: upptagna och berustade säterier, kleresiestatens boställen, prebende- och posthemman.

Deremot äro militiestatens boställen enl.enligt Kgl. R.kunglig resolution 1739 skyldiga att deltaga. Tvist har varit huruvida dagsverken skola utgöras enl.enligt matlag l.eller mantal; men då lagen ingenting nämner härom, så är antagligt att mantalet här gäller och enl.enligt K. K.kejserlig kungörelse af d. 9. Juli 1867. det förmedlade. – Om förfallet prestebol se B. B.byggningabalken 26: 2. Kaplans och klockare-bol skall innehafvaren sjelf bygga och underhålla. Angående städernas skyldighet se B. B.byggningabalken 26: 3 – Adeln eger icke befrielse ehuru adl. priv.adelsprivilegier blifvit åberopade. Ang.Angående prest se anmärkningen vid sistnämde §: – Om prestgård gemensam för stad och land se anm.anmärkning 4. under 26: 2. B. B.byggningabalken

V Widare är att nämnas skyldigheten att bygga tingshus. I B. B.byggningabalken 26: 4 stadgas att häradet skall bygga detta. Med härad menas enl.enligt 1734 års lag icke ss.såsom hos oss fögderiet utan tingslaget. Mångenstädes utgår detta onus i form af skatt ss.såsom hyresmedel 1 kappe per hemmansrök utan åtskilnad till mantalet, som dock torde utgöra beräkningsgrunden.

Enl.Enligt Kgl. Br.kungligt brev af d. 15 Juni 1778. åligger eldningen icke häradet (se anm.anmärkning till §: 4). – Befriade från denna skyldighet äro enl.enligt B. B.byggningabalken 26: 4. sätes- och ladugårdar, afhyste rå- och rörshⁿrörshemman, så ock preste- och klockarebol. Enl.Enligt K. F.kejserlig förordning af d. 9 Maj 1876. äro jemväl lotshemman befriade.

VI) Gästgifvaregårdsbyggnadsskyldighet:

Derom stadgas i B. B.byggningabalken 28: 2. (Detta onus behöfver numera ej tagas i anspråk alldenstund gästgifverihållning anses för en lönande affär.)tillagt av utgivaren

VII Om tiondebod-byggnad stadgas det i B. B.byggningabalken 26: 5. deri det heter: ”Ther tiondebod nödig är, bygge then alle the i socknen eller staden som kronotijonde utgjöra.”

Posthemman äro vid fullgörandet af ofvannämda byggnadsskyldigheter befriade från forsling af|127| material.

Sockne- och fattigstugubyggnadsskyldigheten upptages (Bonsdorff) ss.såsom hithörande men är egentligen att betraktas ss.såsom ett rent kommunalt onus, hvarför den således ej hör hit; ty enl.enligt K. F.kejserlig förordning af d. 6 febr. 1865 ”om kommunalförvaltning på landet” hvila de kommunala utskylderna icke ensamt på jorden, utan taxeringen sker efter skattören som påföras alla i socknen boende ss.såsom industriidkare, landthandlare m. fl. §: 11. i samma K. F.kejserliga förordning bestämmer att sådana ärender som angå i mantal satta jordlägenheter skola vid kommunalstämma blott behandlas af dem som besitta sådan jord.

Brandstod skall enl.enligt B. B.byggningabalken 24: 5 erläggas af alla hemman i häradet efter hemmantalet. Meningen med detta stadgande har varit att åstadkomma bildandet af föreningar, hvarför äfven 1770 en K. F.kunglig förordning i detta syfte utkom. 1857. inrättades Almänna Brandstodsbolaget för landet och i följd deraf utkom med ständernas samtycke en K. F.kejserlig förordning af d. 4. April 1864 af innehåll att lägenhets-innehafvare som ingå häri äro fria från de gamla häradsföreningarne. Brandstodsafgiften bör ej egentligen hänföras till grundskatten utan bör mera betraktas såsom ett ord|128|ningsband af laggifvaren. Den är ju en omkostnad, som man gör för sin säkerhet icke någon skatt.

Härmed hafva vi genomgått de olika titlar under hvilka den finska jorden har att utgöra skatt och besvär. En annan metod finnes äfven; det är att uppräkna de särskilda slagen af jordlägenheter och sedan angifva med hvilka skatter hvarje slag är betungadt. Då hafva vi först att erinra oss att ordinarieräntan består af jordeboksräntan och mantalsräntan som åter består af flere särskilda delar. Utom ordinarieräntan utgöres jordskatten af kronotionde, vakansafgift, inqvarteringsskyldighet, landsväga och brobyggnadsskyldighet, skjutsningsskyldighet, herredagspengar och prestanda för lokala ändamål, prestationde, byggande af kyrka, prestgård, tingsbyggnad, gästgifvaregård, tiondebod m. m.

Största delen af lägenheter består af skatte- och kronohemman. Från dem utgår skatten under alla hufvudtitlar. Rusthållen, som äfven äro af skatte och krononatur stå i en annan ställning. Dessa 2 250 hemman hafva äfven fullständig skatteskyldighet men i stället för ordinarieräntan prestera de rustning eller vakansafgift|129| för rustningsskyldigheten. Då de emellertid åtnjöte augmentsräntor från andra hemman, som betäcka vakansen, stå de liksom i fördelaktigare ställning ty skatte och kronohemman betala ordinarieränta plus vakansafgift.

Indelta hemman äro ingenting annat än skatte- och kronohⁿkronohemman, som varit anslagne till militärens aflöning. Deras ställning i kommunalt hänseende är lika med skatte- och kronohemmans. Augmentshemmanens likaså. Dock finnes för vissa ändamål anslagna skatte- och kronohemman, hvilka till en del åtnjuta befrielse; sådana äro: 1^o lotshemman, som äro fria från skjutsfärdspenningar, skjutsning, inqvartering, väga‑ och brobyggnad, gästgifveri och tingshusbyggnad.tillagt av utgivaren 2^o Gästgifvaregårdar, som äro fria från rotering inqvartering, kronoskjuts och skjutsfärdspengar. Äfven finnas 3^o ett slags skatte- och kronohemman som äro donerade till städerna. En del bildar den egentliga stadsjorden och hafva således förlorat sin hemmansnatur; från dem utgår endast boskapspenningar samt från några kronotionde. En annan del, som är anslagen till hjelp åt städerna, har likadan skyldighet som vanliga skatte|130|och kronohⁿkronohemman blott med den skilnad att en del, vanligen hela ord räntanordinarieräntan, går till staden icke till staten.

Boställen som ursprungligen äro kronohemman äro fria från den ordinarieräntan undantagandes boskapspengar och slottshjelpen. Vidare äro de fria från rotering, inqvartering och skjutsningsbesvär. De få civilstatens boställen som finnas äro fria endast från skjutsning. Af de ecklesiastika boställena har en del vidsträckta friheter. Biskops‑ och kyrkoherdebol betala endast boskapspengar och landttågsgärden samt äro fria från alla onera utom landsväga- och brobyggnad. Prebendehemman äga lika frihet som kyrkoherdebol; dock erlägga de prestationde. De gamla kapellansbolen äro likstälda kyrkoherdebolen; men de nya äro fria endast från jordeboksränta, landttågsgärden, byggnads och salpeterhjelpen, prestationde, vakansafgift, inqvartering, skjutsning, prestgårdsbyggnad.

Af frälsejorden har allmänna frälset nästan lika skatt som skattehemman. De äro fria från jordeboksränta, men betala hälften af boskaps- och skjutsfärdspengar, samt deltaga i andra prestanda. Dock beträffande inqvartering och kronoskjuts behöfva de ei deltaga såvida ej minst 300 man tåga genom|131| landet.

Ypperliga frälset är fritt från allt annat utom prestationde, landsväga- och brobyggnad samt kyrko- och kyrkogårdsbyggnad.

Rå och rörshemman äro lika med säterierna om de icke äro afhyste d. v. s. om de äro bebyggda och således skildt bebrukas då de äfven deltaga i prestgårds och tingshusbyggnad.

Berustade säterier äro lika med vanliga säterier men betala rusthållsvakansafgift, i nödfall transportskjuts. Sjelfständiga possessioner utan mantal utgöra stadgad afgift.

Nybyggen äro fria från alla utskylder under ¾. af sina frihetsår; derefter ”för att vänja sig vid att betala skatt” erlägga de under återstående ¼. halfva ord. räntanordinarieräntan, derefter full skatt och tunga.

Städerne betala ss.såsom nämndt boskapspengar för jorden dessutom för städerne ss.såsom sådana båtsmanspengar, vakansafgift, inqvartering, väga- och brobyggnad och prestgårdsbyggnad. Detta utgöres af borgerskap och gårdsegare eller ss.såsom det i nya kommunalförfattningen heter af fastighetsegare och öfriga kommunala medlemmar. Adelns och presterskapets|132| ⊠original: pets gårdar äro fria från inqvartering. Presterskapets embetsgårdar äro fria från kyrko- och prestegårdsbyggnad.

7^o Särskilda med jordbeskattningen sammanhängande och af denna beroende angelägenheter.

Skatteköp af kronolägenheter till skatte. Wid framställningen af kronans domäner nämdes att vanliga kronohemman icke borde räknas dit, alldenstund dispositionsrätten är här annorlunda stäld än för de egentliga domänerna. För öfrigt är skatten på kronohemman lika med den på skattelägenheter; likaså är besittningsrätten beskyddad. Kronan har på sätt och vis abalinerat dessa lägenheter genom att stadga att de få köpas till skatte. – F och S. AktensFörenings- och säkerhetsaktens §: 3 bestämmer att jorden ej får ändra sin urgamla natur af säterier, frälse-, skatte-och kronohemman. Deraf skulle det synas som om skatteköp äfven förbjödes, men i samma §: tillägges genast att rättighet för allmogen till skatteköp af kronohemman är genom särskildt stadgande tillåtet. Stadgandet i §: 3 af F och S. AktenFörenings- och säkerhetsakten afser endast förvandling till frälse. Det särskilda stadgande som omnämnes i F. & S. A.Förenings- och säkerhetsakten är Kgl. F.kunglig förordning af d. 21. Febr.|133| 1789 och eger grundlagsgiltighet.

Angående den historiska utvecklingen böra vi erinra oss att, utom de ursprungliga kronogodsen, Upsala öd och slägtgods, kronan fick sådana genom sakfall, dana arf samt genom nyodling af ödesträckor. Under Gustaf Vasas tid började man blanda begreppen ränta l.eller afrad och skatt. Med ränta bör egentligen förstås den betalning som disponenten erlägger till den egentliga egaren; med skatt åter afgift på grund av beskattningsbeslut af statsmagten. 1543 förordnades att skattehemman, som lemnades obebrukade tillfölle kronan, som egde att förse dem med åboer.

Johan III förordnade i ett K.kungligt Plakat af d. 7 Mars 1582 att kronohemman kunde öfverlåtas mot bestämd köpesumma åt någon i samma slägt med stadigvarande besittningsrätt. Bördsrätt anses numera lika med skatterätt. Priset var 80–100 daler för bättre och 50–60 daler för sämre jord. 1706 & 1707 upprepades tillåtelsen att sälja kronohⁿkronohemman. till skatte, dock ej under samma vilkor som förr; det bestämdes nämligen att om en annan uppträdde och bjöd mer än åboen, så skulle han få det. Detta väckte upprepade klagomål hvarför det slutliga stadgandet utkom|134| d. 19. Sept. 1723. som sedan upprepas i §: 1. af 1789. års K. F.kungliga försäkran Äfven finnes en solution af d. 28. Juli 1731. deri Kgl. Majest.Kunglig Majestät samtycker till att rusthåll i Finland, som under kriget utstått mycket tunga vid rustningsskyldigheten och som nödgats lemna egendomen i sticket vid fiendens infall samt derefter användt stora kostnader på egendomen borde få skatterätt för kronorusthåll utan ersättning mot vilkor att öderusthåll åter upptagas. Dessutom skulle åt dem som uppodlade ödeländer gifvas skatterätt utan afgift (Kgl. Förkl.kunglig förklaring af d. 5. okt. 1741.) Motivet var åkerbrukets befrämjande. Såsom kuriositet må nämnas att 1757. en Kgl. F.kunglig förordning utkom derom att skatterätt skulle gifvas åt dem som underhöllo ett visst antal fullgoda får (kläderfabrikationens uppmuntran).tillagt av utgivaren Det normala var dock skatteköp. Motivet var här ej att befrämja det genom säker eganderätt stigande värdet af jorden, utan att få pengar i kassan. Den 25. Jan. 1770. emanerade en inskränkning i skatteköp och g^mgenom ett Kgl. Br.kungligt brev af 1773. förbjöds det helt och hållet emedan man ansåg att jorden sköttes bättre under tillsynen af kronans tjenstemän. Öfvergång skedde åter 1779. då åboerne beviljades att mot viss|135| städja tillösa sig eganderätten för 25 à 30. år till dess 1789. denna förra Kgl. F.kungliga förordning af d. 19. sept. 1723. stadfästades. Kronohemman äro således att betrakta ss.såsom en öfvergångsform till skatte; äfven obygderna kunna blifva af skattenatur i det de först blifva nybyggen och sedan skatteköpas. Första frågan är nu: kunna alla lägenheter skatteköpas? – Kronan särskildt förbehållen jord och till vissa ändamål anslagna lägenheter kunna det icke (1723. års K. F.kungliga förordning ) t. ex. boställen. Kgl. F.Kunglig förordning 1723 §: 1. stadgar att alla kronan immediate förbehållna hemman, d. v. s. alla från hvilka skatten går direkte till kronan få skatteköpas. Kronoutjordar, urfjällar, kronoängar, skattelagda torp m. m. som ej äro underlagda knekte och båtsmanshemman få äfven säljas.

De hemman från hvilka dagsverken utgå skola vid skatteköp fortfarande utgöra dessa. Säljas få äfven posthemman ehuru deras ändamål förblir oförändradt. Likaså sådane hemman, hvaraf räntan varit anslagen till prestlönernas förbättring.

Om gästgifverihemman gäller detsamma som om posthemman.

I förordningen nämnas bergemanshemman men sådana finnas ej i Finland. Säljas få vidare hemman|136| anslagne till akademier, skolor, kyrkor, hospital m. m. Ett K. Br.kungligt brev till kammarkollegium af 1781. förbjuder äfven säljande af akademi- och kyrkohemman, hvilket i praxis ansetts gällande. Den 1 Mars 1817 utkom en K. K.kejserlig kungörelse i hvars 4. art.artikel det stadgas att de hemman i Wiborgs län som varit donerade till kyrkor, kloster och domkyrkolän få säljas till skatte. Denna K. K.kejserliga kungörelse tillämpas ej i andra län. Om lotshemman stadgas ingenting. Deras försäljning förbjöds senare, men är nu åter medgifven. Beneficiehemman få enl.enligt K. F.kunglig förordning af 1792 säljas; likaså kronofisken och strömdrag sedan 1802.

Rusthåll och augmentshemman få på några andra vilkor skatteköpas.

Förbjudna till skatteköp äro kungsgårdar, kungsladugårdar enl.enligt 4 kap. Kon. B.konungabalken L. L.Landslagen samt enl.enligt 1723 års Kgl. F.kungliga förordning alla boställen, ecklesiastika, civil- och militiestatens, dit man äfven bör räkna prebendehemman, prestbol och annexer, samt till dem anslagna hemman. Äfven hemman som blifvit gifna på frihetsår få ej heller säljas. Dessa sistnämda äro ej nybyggen, utan sådana hemman som under stora ofreden blifvit ödelagda men sedermera åter upptagits till odling och i följd deraf erhållit vissa|137| frihetsår. Enl.Enligt Kgl. F.kunglig förordning af 1723 tillerkännes åboerne af hvad stånd de än äro företrädesrätt att skatteköpa kronohemman; men om denne ej vill göra det hafva andra rätt dertill genom auktion.

I samma förordn.förordning nämnas besittningsrättshemman hvarmed förstås sådana, på hvilka åboen hade genom särskildt städja utverkat sig besittningsrätt på vissa år vanligen 25 à 30. Om dem gälde, att de endast kunde säljas till åboen sålänge besittningstiden varade. Numera finnas ej sådana hemman, men alla kunna nu likställas med dessa. Rusthållarene hade äfven denna rättighet. Om ett augmentshemman låg nära ett rusthåll och ansågs behöfligt för detta, så hade rusthållaren företrädesrätt framför augmentshemmanets åbo.

1727 stadgades att hemmansegaren hade företrädesrätt till skattlagda kronoutjordar, som lågo inom hemmanets rå och rör. Bergverk hade företrädesrätt till närbelägna hemman. – Ändring i dessa stadganden skedde efter 1723. Så t. ex förordnades genom manufacturprivilegierna af 1739 att fabriker som behöfde mark på landet hade företrädesrätt framför åboen. – Äfven städerna hade en sådan till kronohemman med fiskevatten.

Gm.Genom Kgl. F.kunglig förordning af d. 21. febr. 1789. har ett annat förhållande inträdt. Der förklaras i 6. §: att åboerne orubbade få sitta qvar led efter led, sålänge lägenheten skötts klanderfritt; deraf synes att åboen ej mer behöfver vika för något enskildt intresse. Kgl. K.Kunglig kungörelse af d. 24. Jan. 1790. bekräftar visserligen rusthållarenes rätt att framför åboen köpa augmentshemman som äro behöfliga för rusthållet; Bonsdorff och Rabenius hysa äfven den åsigten att bruk och rusthåll hafva en sådan företrädesrätt; dock tillägger Rabenius att det bör gälla bergslagshemman (= sådana der icke jordbruk utan bergsbruk är hufvudnäringen) men Bonsdorff har förbisett detta. Då emellertid denna Kgl. K.kungliga kungörelse står i strid med §: 6. i 1789. års Kgl. F.kungliga förordning som eger grundlagshelgd, så bör det anses vara en afgjord sak att åbon på hvilket slag af hemman som helst har den företrädesrätten. Dock gifves det fall då den faktiska åbon icke kan lösa hemmanet; dessa fall äro: 1^o då han icke är behörigen immiterad d. v. s. då han icke har hemmanet i eget namn och 2^o då den som genom gifte blifvit åbo har ej rätt framför hustruns barn af förra giftet. För öfrigt är det likgiltigt till hvilket stånd skatteköparen hör. –

Angående köpeskillingen stadgas i 1723. års Kgl. F.kungliga förordning att priset enligt regeln bestämmes genom värdering; dock får det ej understiga 6. års ordinarie ränta; detta gälde då åbo ville köpa lägenheten. När en annan anhöll derom, förrättades visserligen också värdering, men derefter verkstäldes auktion vid tinget för att lemna andra möjliga spekulanter tillfälle att möjligen få köpa hemmanet; värderingssumman antages då genast till minimipris.

Vid 1741. års riksdag anhöllo finske böndernes ombud att besittningsrätt skulle gifvas åt kronohemmansåbon utan lösen. Dertill bifölls icke, men i stället erhöll finska allmogen rätt att med 3 års ränta tillösa sig hemmanen (Kgl Res.kunglig resolution på ständernas besvär 1741.) Karelska andelen af Kuopio län är dock härifrån undantagen. Denna rätt utsträcktes vidare g^mgenom K. Res.kunglig resolution af den 22. sep. 1756. till kronorusthåll i Finland. Kgl. K.Kunglig kungörelse af den 24. jan. 1790. §: 4. bekräftar ofvanstående. Till 1849., (då det bestämdes att skattelösen skulle beräknas till 3. gånger kronopersedlarnes värde efter gängse markegång) erlades köpeskillingen så att tre års ränta beräknades efter kronovärdet. Detta ändrade K.|140| Kap. den 4. okt. 1849.

Beträffande sättet för erläggandet, så bestämmes i Kgl. K.kunglig kungörelse af d. 29 okt. 1793. att ansökan bör göras hos guvernören som kungör detta i häradets kyrka för att bereda tillfälle till klander för någon med bättre rätt, hvilket klander bör göras inom 1. månad derefter.

Derefter utfärdas utslag, hvarefter köpeskillingen genast bör lemnas; undantag gäller för Savolax och Karelen der betalningen får verkställas på 10. år. K. K.Kejserlig kungörelse af den 4. dec. 1858. bestämmer att skattelösen antingen bör levereras på en gång eller fördelas på 10. år så att ⅒. betalas vid uppgörelsen och ⅒. ^del hvart af de följande 9. åren. Derjemte upphäfdes alla undantagen.

K. K.Kejserlig kungörelse af den 14. Jan 1852. bestämmer att endast den kronohemmans åbo som väl vårdat skogen må ega rätt till lösen. Detta är orätt ty om en åbo vanvårdat hemmanet, så kan han afhysas; deremot om han oklandrad sitter der och sedan anmäler sig ss.såsom viljande skatteköpa det, så måste han alltid få göra det. –

Nybyggen på kronojord kunna köpas i och med detsamma som frihets-åren utgått sedan de|141| dock först fått sitt mantal bestämt och räntan fixerad. Handlingarne om köpet skola af guvernören sändas till Senaten, hvilken det sedan åligger att inom 3. månader utfärdar skatteköpebref.

Det har gått ganska långsamt med skatteköp i Finland. Lösen af kronohemman till skatte har beräknats till 70 000 mark om året.

I finansielt hänseende har denna skatteköpeskilling ingen särdeles betydelse.

De hufvudsakligaste reglerna för skatteköp äro således:

1^o) Alla hemman på hvilka behörigen immiterad åbo finnes kunna säljas.

2^o) Berättigad till skatteköp är den rätta åbon och ingen annan.

3^o) Priset utgör 3 års ordinarie ränta. Alla skattepersedlar beräknas efter medel markegång.

4^o) Ansökan om skatteköp, som är en öfvergång från besittningsrätt till eganderätt, göres hos guvernören, som kungör det i kyrkorna, och förfaras vidare ss.såsom ofvan är nämndt.

5^o) betalningen sker genast eller inom 10 år.

6^o) Skattebref utfärdas af Senatens Ekonomiedepartement.

Statens inkomst genom denna försäljning är af stor betydelse i finansielt afseende, ty priset är ringa och räntorna från skatte- och kronohemman lika; deremot äro dessa köp af stor ekonomisk betydelse för jordbruket i landet, ty dispositionsrätten är mera inskränkt på kronohemman.

Jemför man dispositionsrätten på kronohemman med den på skatte, så finner man att kronohemman äro underkastade t. ex. alla bestämningar som i B. B.byggningabalken stadgas för bonden. För skattehemman åter gäller §: 2. i 1789 års Kgl. f.kungliga försäkran, der der heter, att alla skattemän ega öfver skattehemmanet uti allt lika orubblig rätt, som frälsemän.

Dessförinnan var egandet af skattejord ej lika med egandet af frälsejord. B. B.Byggningabalken 27: 1. bestämmer att hussyn skall hållas hvart tredje år å kronohemman samt å skattejord ”när vanhäfd och missbyggnad derå märkes”. Detta kan numera ej gälla skattejord. (Enl.Enligt Kgl. F.kunglig förordning d. 21. febr. 1789 §: 2.) Den vigtigaste skilnad är att skattebonde fritt kan förfoga öfver sin jord, sälja, panta, stycka den o. s. v. En kronohemmansåbo kan t. ex. ej få inteckning på sin lägenhet. Således är det af indirekt betydelse för staten att krono|143|hemman öfvergå till skatte. Ang.Angående åbons å kronohemman dispositionsrätt må här omnämnas endast de förordningar som ännu gälla. 1^o) de flesta kap. i B. B.byggningabalken, K. K.kejserlig kungörelse den 1. Juni 1811., 2^o) K. K.kejserlig kungörelse den 9. Febr. 1852., K. K.kejserlig kungörelse den 14. Januari 1851. och 3^o) Skogsförord.skogsförordningen af den 9. September 1851.

Skatteköp skiljer sig visserligen från vanligt köp med de juridiska påföljderna äro lika. J. B.Jordabalken 4: 5. stadgar att skattejord som skall säljas utom börd, bör hembjudas kronan. Detta stadgande är dock upphäft genom Kgl. F.kunglig förordning 1789. §: 3. som säger att den icke skall hembjudas kronan. Stadgandet i B. B.byggningabalken 15: 5. (som säger att ”skattebonde vid jordatvist skall gifva det tillkänna åt den som räntan äger att han om så tarfvas må skattebonde bistånd göra”) bör äfven anses upphäfvet genom samma förordning. Det finnes en Kgl. F.kunglig förordning af den 19. dec. 1864. ang.angående egostyckning och jordafsöndring, som likväl icke gäller för kronohemman.

Åbon derå får ej stycka el.eller ens arrendera bort stycken. Klyfning är tillåten enl.enligt K. F.kejserlig förordning af d. 1. mars 1852.

Följer så frågan om skatterätt eller skattemannarätt kan förloras det vill säga om ett skattehemman åter kan förvandlas till krono. Den förutnämnda §: 3.|144| i F. och S. A.Förenings- och säkerhetsakten om jordnaturernas oföränderlighet tyckes vara ett stöd för att detta ej kunde ske. Förut kunde sådant ganska lätt inträffa t. ex. genom att skattehemman förföll i ödesmål.

Husesynsordningen af 1680. bjuder att skattehemman, som blifvit öde skola utbjudas på tinget och om ej inom natt och år egaren infinner sig, så skall hemmanet tillfalla kronan.

Det var samma sak som Gustaf Vasa redan 1543. infört. I 1688. häradsfogde instruktion stadgas att om ett hemman ligger 3 år öde och skatt ej betalas, så skall skattevrak ske. Tre års rester voro således en orsak till sådan öfvergång. Men 1789. års Kgl. F.kungliga försäkran §: 4. stadgar att enär egare af skattehemman ej mäktat betala 3. års ränta, så får skattevrak ej ega rum, utan skall räntan uttagas genom utsökning, på samma sätt, som då fastighet i följd af fordran säljes. Om kronans ombud inropar det, så blir det kronohemman, men ej af andra skäl, således endast genom civilt fång. Om posthemman som äro skatte stadgades 1756. att om de ej fullgöra postföringen, så blifva de kronohemman. Samma är fallet med lots och gästgifverihemman. För begånget brott af bonden kan skattehemman dömas förverkadt under kronan|145| (genom konfiskation t. ex. för förräderi.)

Med förmedling menas nedsättning af ett redan skattlagdt hemmans ränta eller mantal eller ock bådadera. Ang.Angående förmedling stadgar Kgl. Cirk. br.kungligt cirkulärbrev af 16. Jan. 1695. att skattehemman, hvarå förmedling blifvit sökt och beviljad skulle blifva kronohemman. Fordom skedde förmedling mycket ofta. På 1600 och 1700. talen var mantalet oftast nedsatt. Undantag gjordes i många pec. fall t. ex. om det kunde utredas att värderingsmännen begått misstag ell.eller missräkning. Någongång kunde förmedling äfven ske t. ex. vid vattuflod, flygsand eller fiskets förlust. Numera gäller landtmäteriregl.lantmäterireglementet af den 15. Maj 1848., som åter hvilar på Kgl. Br.kungligt brev af 1. Okt. 1804.

Der stadgas först angående förmedl.förmedling af kronohemman, att om åbon ansöker derom och ej kan visa att den är grundad, så åligger det guvernören att förständiga egaren att utbjuda lägenheten åt någon annan, som vill åtaga sig de förra utskylderna, (om egaren ej återkallat sin ansökan om förmedling inom 60. dagar, så utbjudes egendomen). Om egaren ej gör det, så skall guvernören lysa derom i länets kyrkor. Infinner sig någon då, så får han tillträda egendomen; men om någon ej infinner sig, så skall häradsrätten undersöka hvilken orsaken är, att åboen ej kan|146| fullgöra skatten. Handlingarne derom gå till guvernören, som, ifall han finner skäl till afslående af ansökan, föranstaltar om att lägenheten förses med driftig åbo; finnes åter skäl till bifallande går saken till Senaten, som pröfvar och förordnar om för medlingsverkställande jemte skattläggning. Förmedling af skattehemman sker alldeles lika.

Dock tillägges i gällande författning att den som vid utbjudning åtager sig att betala förra skatten bör till förra egaren erlägga det, som denne erlagt i skatteköpeskilling. Konsekvens häraf blifver att skattehemmanet ej antager krononatur.

Förmedlingen verkstäldes på enskild persons begäran och bekostnad. Förmedling har dock äfven egt rum på annat sätt t. ex. då indelningskommissionen förmedlade en hel hop lägenheter. – 1739. allmogens besvär.

Således blifver, enl.enligt det ofvan framstälda, svaret på frågan om skattehemmanens rätt kan förloras, att enligt nu gällande förordning att skattehⁿskattehemman icke upphör att vara det utom då kronan genom civilt fång förvärfvat sig detsamma.

Härefter följer frågan om skatteförhöjning. I allmänhet borde detta ej få förekomma enl.enligt §: 2. i 1789.|147| års försäkran (denna gäller dock ej kronohemman.)

Mantalet å skattehemman kan dock höjas t. ex. om hemmanet fått förstoring genom öfverloppsjord vid storskifte, så skall tillskottet äfven beskattas.

Återvinnande af skatterätt som orättvist gått förlorad. Det kan inträffa att skattebrefvet förekommer eller jordeboken går förlorad, hvilket t. ex. var mycket vanligt efter Karl XII^s krig, genom fiendehand. Derigenom uppstod osäkerhet, ty kronans ombud ville ofta göra f. d. skattehemman till krono. Allmogen klagade deröfver vid flere riksdagar på 1700 talet, hvarför en Kgl. Res.kunglig resolution på deras besvär utkom 1731, deri det bestämdes att alla hemman, som i befintliga jordaböcker och indelningsverkets handlingar upptagits ss.såsom skatte, äfven framdeles skulle vara det; men om olika uppgifter om ett hemman funnes i dessa källor, skulle utredning sökas hos Kammarkollegium. Det förutsattes således att en sådan alltid kunde vinnas derstädes.

Men klagomål upprepades isynnerhet från Österbotten och i följd deraf utkom en Kgl. Res.kunglig resolution af 21 Jan. 1748 af innehåll att i saknad af skriftliga bevis skulle vittnen afhöras vid tingen. Om såle|148|des ett sådant fall nu inträffade, så gäller ofvannämda resol. Om kronan bestrider skattemannarätten så skall saken upptagas vid häradsrätt och der afgöras (Kgl. res.kunglig resolution af 1756).

Flere stadganden finnas om att grundskatten må utgöras ordentligt. Ang.Angående det fall då hemmanet förfaller i ödesmål, har redan förut talats. Tilläggas bör att om ett kronoaugmentshemman blifver ledigt, så har närmast belägna rusthållare företrädesrätt att upptaga det. Frälsehemman äro i detta afseende likstälda med skatte.

Om hemmanens inläggning och afhysning. Med ett hemmans inläggning förstås den åtgärd genom hvilken ett hemman upphör att finnas till ss.såsom skild lägenhet med mantal. I allmänhet är inläggning förbjuden. Men om ett hemman bevisligen icke kan bestå utan att ett annat hemman inlägges derunder, må ansökning härom göras hos Senatens Ekom. dep.ekonomidepartement och det inlagda hemmanet må gå utgå ur jordeboken. – Detta är dock ytterst sällsynt. Äfven utan ansökning kan inläggning ske, nämligen då hemman inläggas under stad. Ofta förekommande är deremot afhysning. Med (afhysning) afhyst hemman|149| förstås ett sådant hemman som ej är bebygt och således ej har åbo; men som likväl bebrukas och har mantal samt svarar för utskylder och onera. I äldre tider betraktades byggnaderne ss.såsom lösegendom, hvarför egaren vid flyttning fick taga dem med sig såvida den nya egaren ej löste dem åt sig. Senare stadgades dock enlighet med den sig då bildande åsigten, att byggnaden tillhörde egendomen. Afhysning förbjöds äfven. Karl XI förordnade sedan, att om tvenne l.eller trenne rustningshemman lågo knut vid knut, så fick ett l.eller två afhysas och ersättas af nytt. Detta var medgifvet äfven för rå- rörshemman men ej för andra. Om t. ex. rusthållaren löste ett augmentshemman, så fick detta icke afhysas, utan skulle byggnaderne bibehållas. Orsaken till förbud mot afhysning var i allmänhet den förra åsigten, att hvarje hemman borde utgöra hem för en familj, och principen att allt som kunde befordra tillökningen borde befrämjas. Numera är det dock likgiltigt om ett hemman är bebygt l.eller ej. Om afhyst hemman faller i ödesmål, så är att tillämpa hvad som är stadgadt om försäljning af ödehemman.

Beträffande stadgandena att skattskyldig jord ej får minskas, hafva vi först att undersöka frågan om hemmans klyfning. Derom är stadgandena något sväfvande. J. B.Jordabalken 4: 9. säger: ”Ej må then som å skattskyldig jord sitter, genom köp skifte eller å annat sätt något söndra och minska af thet som thertill med rätta hörer; gjör det någon vare ogilt.” Här begagnas visserligen ej ordet klyfning, men att söndra och minska är väl liktydigt (se pag 182.) Deremot stadgar Ä. B.ärvdabalken 12: 7 att om sätesgård eller annan gård ej kan väl delas eller klyfvas mellan flere arfvingar, har den som eger största lotten rätt att lösa ut de andra. Dessa båda lagställen motsäga således hvarandra. Hemman kan äfven klyfvas blott det sker efter mantal, så att det fördelas i minre delar, hvilka erhålla proportionerliga egor och derefter bestämdt mantal. Sedan tilläts klyfning uttryckligen, hvarvid principen om besutenhet iakttogs. K. K.Kejserlig kungörelse den 1 Mars 1852 stadgar att ett hemman ej får delas i mindre delar än att afkastningen, sedan derifrån blifvit afdragna utskylder, onera, föda åt boskapen, sytning m. m. förslår till underhåll åt 5 personer; endast i detta fall anses en lägen|151|het besuten. – Detta gäller krono och skattehemman. – Ang.Angående frälsehemman skola adliga privilegierna gälla till efterrättelse. – Med hemmans minskning förstås den akt då någon hemmanets egolott eller annan förmån skiljes från stommen utan att medföra någon minskning i mantal eller ränta. Det är det som förbjöds i J. B.jordabalken 4: 9. Nu gäller K. F.kejserlig förordning d. 19 Dec. 1864, som tillåter minskning i följande fall: 1^o) Egor å frälse och skattehemman få fogas till andra sjelfbestående lägenheter med vilkor att den återstående delen blir besuten (måttet för besutenheten är ändradt till 3 personers underhåll). Den utbrutna delen skall äfven uppdrifvas till samma likhet. Om det ej låter sig göra att genast påföra den afskilda andelen skatt, skola parterna derom öfverenskomma och den förre egaren svara för allt.

2^o) Då man köper ihop mark af ett l.eller flere hemman för att bilda en sjelfbestående besuten lägenhet.

3^o) Då man sammanför genom köp eller byte spridda lotter.

4^o) Då det tillåtes att från ett hemman öfverlåta små lotter, minst 4 tunland, som ej kunna|152| i mantal sättas men som betala en viss afgift till stommen.

5^o) Då man utarrenderar del af lägenhet. Full frihet att handla med jorden kan dock ej öfverenstämma med det sätt, på hvilket vår grundskatt är organiserad.

Man har ofta klagat öfver att hemmansminsk.hemmansminskning ej mera begagnas, men en orsak torde vara att procedyren är vidlyftig och dyr.

Qvotitets systemet är mera ändamålsenligt än reparationssystemet i synnerhet för jordbeskattningen. Hos oss äro hvardera systemena förenade. I fråga om vägabyggnad, hållskjutsning och kyrkobygnad gäller reparationssystemet.

Härmed är framställningen om jordbeskattningen och hvad som dertill hörer afslutad.

Wid en allmän granskning af jordbeskattningen är följande att märka:

1^o) finnas afvikelser från jemlikhetens grundsats. När frälsejorden uppkom var ett undantag gjordt för de högre intressena, som då representerades af kyrkan. Detta ursprungliga andliga frälse sopades bort under reduktionen. När de adliga frälsefriheterna (de qvarstå nu i form af frihe|153|ter i jord) voro de egentligen ej någon undantagsform, utan ersattes af rustningsskyldigheten men det låg dock ett element af priviligiering äfven häri derför att endast de förmögnare jordegarene förmådde begagna sig deraf.

Rusttjenstorganisationen bidrog äfven kraftigt att öka ståndsskilnaden.

Olikheten i jordnaturerna ökades sedan genom förläningsraseriet på 1600 talet. Denna olikhet existerar ännu.

2^o) finnes ojemnhet i beskattning. Jordens afkastning och värde är föränderligt, men detta hafva våra skattläggningsmetoder helt och hållet förbisett.

3^o) finnes i vår grundskatt en egendomlig brokighet af skattetitlar och onera samt många inkonsekvenser. Detta är en följd af den historiska utvecklingen. Hvad ordinarieräntan och tionde, som gå till statskassan, vidkommer, så är det icke just mot dem som man kan anmärka att de utgöra en alltför stor skatt på jorden. Annat är förhållandet med de öfriga s. k. titlarna. Det är obilligt att t. ex. kommunikationsanstalternas (landsvägar och broar) upprätthållande blott hvilar på den skattskyldiga jorden; likaså är det|154| med andra lokala ändamåls befrämjande.

4^o) har grundskatten följts af stadganden som lagt hämsko på odlingens framåtskridande. 1864 års K. F.kejserliga förordning är dock ett godt steg framåt på frigörelsen derifrån.

5^o) ett ganska stort mått af arbete måste användas på debitering, bokföring, kontroll m. m. ehuru en betydlig förenkling kunde åstadkommas vid administrationen.

6^o) Lagstiftningen ang.angående jordbruksbeskattningen kunde gerna vara enklare, klarare mera koncentrerad, mera öfverskådlig.

7^o) hvad jorden har att prestera för statens räkning ingår icke i en direkt statskassa, utan är fördelad på 2 förvaltningsfonder i staten, stats- och militiefonderne.

De anmärkningar som kunna göras äro således ej så oväsentliga. Frågan om beskattningen är tryckande är mycket svår att besvara. För att något så när kunna besvara den har man att taga reda på huru mycket som inflyter i statskassan, och deribland främst ordinarieränta, kronotionde och vakansafgift.

Af Ordinarieräntan gå till allmänna statsfonden 1 750 000 mark, 795 000 mkmark till militiefonden. Då man dertill lägger 41 000 mk.mark som gå till krigsmanshusfonden etc. samt från Viborgs län 70 000 mkmark och några smärre poster så får man för ordinarieräntan en totalsumma stor 3 310 000 mark.

Af kronotionde gå till allmänna statsfonden omkr.omkring 350 000 mk.mark och till militiefonden omkr.omkring 380 000 mk.mark Summa 415 000 mark.

Vakansafgiften stiger till en summa af 1 415 000 mk.mark således:

Onera:

Härtill kunde man ännu lägga omkring 3 000 000 mkmark från öfriga onera; men då dessa ej utgå efter mantal, utan efter rök och skattören, så äro de ej att observeras i detta sammanhang.

Största delen af manten i landet äro ej för tungt beskattade.

Antalet mantal i Finland är:

(Säterierna äro blott 450 mantal.)

Om nu skatten fördelas på alla mantal, så belöper sig på hvarje omkring 623 mkmark; men då säterierna icke alls betala någon jordskatt och frälselägenheterna blott till en ringa del, så stiger beloppet till 650 mk.mark per mantal. Ännu kan man ej sägaoriginal: äga om skatten är hög eller låg, förr än man jemför den med andra länders, som stå i samma förhållande som vårt land. Det land hvars förhållanden mest likna vårt lands är Sverige. Ordinar. räntanOrdinarieräntan och kronotionde stiger hos oss till 3 725 000 mk.mark hvilket gör omkring 170 mark per mantal; i|157| Sverige utgöra ofvan anförda poster tillsammans 8 600 000 mark som fördelade på dess mer än 66 000 mantal är omkring 130 mkmark per mantal; men endast för skattehemman och krono nära 200 mkmark per mantal. Men då jordegendomens värde ej bör beräknas efter mantal, så måste man uppsöka andra grunder för beräkningen. Åker- och ängsjord utgör hos oss 7 400 000 tunl.tunnland, i Sverige 9 400 000 tnl.tunnland Skörden utgjorde åren 1861–1866 i medeltal årligen 4 000 000 tunnor, då den i Sverige utgjorde 14 000 000 tunnor. Förhållandet mellan jorden blifver således 7:9 men förhållandet mellan skörden ställer sig icke så förmonligt det blir nämligen 4:14 eller 2:7.

Totalsumman af sädesproduktionen i Finland (brutto) motsvarar ett värde stort 94 000 000 mk.mark Skogsprodukten 15–20 000 000 mk.mark Fullvuxna kors afkastning à 80 mkmark per ko – 60 000 000. – Nettoinkomsten kan ej med bestämdhet uppgifvas. (Antalet sjelfständiga hemmans rökar är 106 412).

C. Näringsskatter.

Skatter af förädlingsverk. Man gjorde förut sträng skilnad emellan industriella inrättningar på landet och i städerna. Man ansåg att bergsbruk, qvar|158|nar, sågar endast kunde finnas på landet och handtverk, fabriksrörelse, handel och sjöfart idkas endast i städerna. Denna åsigt är numera föråldrad sedan de olika näringarne bedrifvas både på landet och i städerna.

Skatt på bergverk. Förut ansågos grufvor och bergverk höra kronan till, vara en kronans höghetsrätt regalé. Den nordiska rätten hade visserligen ej faststält något sådant (här gälde jus primi occupantislat. den förste besittningstagandes rätt) men småningom började de tyska grundsatserna göra sig gällande. I Sachsenspiegel säges att allt som låg 1 aln under jorden hörde regenten till. Gustaf den I tillämpade praktiskt denna sats i det bergverken lades under kronan. De redan upptagne och bearbetade bergverken lemnades dock oantastade. Genom bergverksförordningen af 1649 förklarades bergverken i allmänhet tillhöra kronan.

Redan 1435 hade Sten Sture påfört bergverken skatt.

1683. bestämdes genom riksdagsbeslut att alla grufvor skulle vara regala men ej i bruk och hamnar. Sedermera utkommo förordningar|159| 1723 och 1741 samt ännu 1821 i syftemål att muntra upptäckande af malmstreck. Vid 1867 års landtdag föreslogs att till kronan utgående skatter och tionden från hamrar och bergverk (45 000) mark skulle aflyftas med ¼ årligen och således 1870 helt och hållet upphöra. I enlighet härmed utkom K. F.kejserlig förordning af d. 14. Febr. 1868.

Den s. k. kopparafraden qvarstår ännu. Af all koppar som upptages skall viss afrad betalas till kronan. Denna afrad utgjorde från Orijärvi (den enda koppargrufva i Finland) enl.enligt 1881 års statsförslag 500 mkmark om året

Skatt från mjöl- och stampqvarnar. Qvarnar äro antingen odalqvarnar eller appertinenser. Vid beskattningen är detta likgiltigt. B. B.Byggningabalken 20: 4. bestämmer om tillgången vid ansökning om tillstånd att anlägga qvarn. Der stadgas bl. annat att häradshöfding och nämnd skola pröfva platsen och kronans ”Befalningshafvande derom förordna. Detta har blifvit modifieradt för vattenverk gmgenom K. F.kejserlig förordning af d. 3 Mars 1868 der det i §: 2. heter att för vattenqvarnar bör iakttagas endast sådan omgång som för vattenverk.

Skatteläggningen. Kgl. Cirk.Kungligt cirkulär 1787. Enl.Enligt Kgl. br.kungligt brev|160| af 1806 skall skattläggning göras af kronofogde, häradsskrifvaren samt 2 nämdemän, sedan mäldbeloppet förut blifvit undersökt. Ang.Angående förmedling saknas stadganden, men praxis är att dervid förfara på samma sätt som vid förmedling af hemmansskatt. Skatten utgör ¼ af bruttoinkomster; visserligen icke någon ringa skatt, men ihågkommas bör att få näringar fordra så liten arbetskraft som qvarnar. I karelen utgörs skatten ⅛ af bruttoinkomsten.

Vid 1877 års landtdag inlemnades till ständerna en proposition om qvarnskattens reglerande, dervid ständerna yrkade på qvarnskattens upphäfvande:

Stampverk äro lika beskattade som qvarnar. Privilegier finnas äfven för qvarnar. De äro skattefria.

1.) På allodial säterier (adl. priv.adelsprivilegier §: 18). Berustade säteriers qvarnar äro beskattade, ehuru de enl.enligt författningen borde vara fria. Qvarnar på allmän frälsejord äro icke fria.

2.) Rusthållsqvarnar anlagda före 1686. betala icke skild qvarnskatt.

3.) Qvarnar på till städerna donerad jord.

Ofvansagda gäller tullmjölqvarnar. Husbehofs qvarnar äro naturligtvis fria.

Enl.Enligt K. Br.kejserligt brev af 1820 förbjöds skattläggning af väderqvarnar.

Inkomsten från denna skatt är för 1879. 89 600 mk.mark deraf 84 000 mkmark till allmänna statsfonden och 5 600 mkmark till militiefonden.

Wid 1872 års landtdag föreslogs aflyftning af hela qvarnskatten.

Sågqvarnar äro skattlagda enligt enanämda grunder. K. F.Kejserlig förordning af d. 9 April 1861. förändrade dock detta i det sågindustrin befriades från de förra banden; §: 16 stadgar att ingen sågskatt eller ränta mer skall komma i fråga; i stället infördes en sågningsafgift d. v. s. ett slags exporttull. I lagstiftningen göres ej någon slags skilnad mellan husbehofs och salusåg.

Afgifter för handelsrättigheter på landet. K. K.Kejserlig kungörelse af d. 19 Dec. 1859 förordnar att Senatens ekon. dep.ekonomidepartement får gifva tillstånd, att minst 50 verst från närmaste stad anlägga handelsbod. K. K.Kejserlig kungörelse af d. 18 Febr. 1861. tillåter inrättande af sådane på kortare distans, utan att närmare fixera minimiafståndet. K. F.Kejserlig förordning af 1859. stadgar att den som fått|162| tillstånd att anlägga handelsbod skall till kronan erlägga minst 20 rubel (80 mark), högst 160 mkmark, vanligen 120 mark) årligen samt deltaga i öfriga utskylder. Ny näringslag förelades stånderna 1864. Den 31 Mars 1849 utkom, den nu gällande näringslagen, deri det bestämmes att afgifter för landthandel är 100 mark.

Denna är en direkt skatt för en näring ehuru först 1880 års statsförslag upptager den ss.såsom en sådan; direkt är den derför att den utgöres af och drabbar landthandlaren sjelf. Inkomsten af denna skatt stiger till ungefär 175 000 mk.mark Denna är af samma slag som patentskatten i Frankrike.

Afgift för apothekare. K. K.Kejserlig kungörelse af d. 31 Mars 1857. stadgar att alla apothekare skulle betala årlig afgift till kronan efter viss klassifikation ( 6. klasser hvilka betala resp. 300, 200, 150, 100, 75, eller 50 rub.rubel) För 1879 17 000 mk.mark

Ett K. Br.kejserligt brev af den 24 Okt. 1861 bestämmer närmare om kontrollen af landthandlande och apothekare. Dessa nu omtalade direkta skatter kallas produktionsskatter och höra till den ordinarie budgeten.

D.) Inkomstbevillning.

Man gör skilnad emellan skatt och bevillning eller såsom den förut kallades gärd och hvilken endast är temporär. På 1700 talet påträffar man åtskilliga stadganden om bevillningar. De utgingo med afsigten att drabba den skattskyldige i proportion med inkomsten. Den sista bevillningsstadgan af år 1800 upphäfdes under krigstiden 1808. – Här skola vi endast sysselsätta oss med nu gällande slag af direkt bevillning.

Vid 1863 års landtdag föreslog regeringen införande af allmän bevillning och inlemnade tillika ett förslag till bevillningsstadgar. Deri föreslogs att allmän bevillning skulle hänföras under 3 rubriker: 1^o personlig afgift förhvar och en 40 penni för man och 20 pⁿⁱpenni för qvinna; 2^o bevillning för fast egendom 4 penni för hvarje 100 mark; 3^o bevillning för inkomst af kapital och arbete. Ständerna godkände införande af bevillning, men förkastade regeringens förslag till stadgar. En ren inkomstbevillning skulle införas. Behållna inkomsten skulle vara skatte object. I följd af ständernas beslut emanerade en K. K.kejserlig kungörelse af d. 2 Mars 1865 ang.angående af Finlands ständer antagen bevillning samt den 20 April 1865 ett cirkulärbref till guvernörerne|164| ang.angående införandet deraf, samt af samma dag angående iakttagelser vid införandet. Ofvannämda K. K.kejserlig kungörelse gälde till 1867. Den 4 Jan. 1868 utkom en ny bevillningsstadga, som egde giltighet till 1872. Sedan utkom d. 24 Febr. 1873 åter en bevillningsstadga gällande till 1877. Den nu gällande författningen i ämnet är K. K.kejserlig kungörelse af den 26 Juli 1878, som skall gälla till 1882. I dess §: 40 stadgas att Senatens ekonomie dep.ekonomidepartement skall utgifva de närmare föreskrifter eller förordningar som skulle behöfvas. I följd af detta stadgande emanerade samma dag ett cirkulär till guvernörerne och till generalguvⁿgeneralguvernören utfärdades en skrifvelse af d. 23 Okt. 1878.

Föremål för inkomstbevillningen är den rena inkomsten (netto). All den afkastning som en person har af fastighet l.eller rörligt kapital, tjenst, näring etc. uppskattas i penningar. Från det till penningar uppskattade beloppet afdrages de årliga utgifterna, driftkostnader, arbetslöner, ränta på skulder och sytning etc. (dock ej något afdrag för lefnadskostnaderna / ej heller för utvidgning af rörelse, nybyggnad.) Det som då återstår är den rena inkomsten. Afdragas får värdet af det arbete|165| som allmogens fullvuxne och mantalsskrifne barn uträtta, äfvensom från dividendutdelningen från aktiebolag.

För inkomst som årligen ej stiger öfver 500 mark betalas ingen bevillning. För en inkomst af 500–2 500 mkmark betalas ⅘ mkmark för hvart hundra öfver 500 mk.mark För 2 500–5 000 mkmark erlägges ⅘ % utan något afdrag. För 5 000–10 000 marks inkomst erlägges 1 % för hela summan. För inkomst öfver denna summa erlägger 1 ⅕ %. Existens minimum är således 500 mk.mark

Af ofvanstående synes att vår inkomstskatt är bygd på det progressiva systemet. Numera är detta system i allmänhet mindre användt. Lika stora inkomster kunna ju hafva olika valör.

Betalningsskyldige äro:

1^o hvarje finsk medborgare, som har mer än 500 mkmark i ren inkomst.

2^o Aktie- och bankbolag, för det belopp af inkomsten som utdelas till bolagsmännen eller innestår i affären.

3^o Utländska försäkringsbolag för den inkomst de i Finland haft.

4^o Sådana utländingar, som nedsatt sig i landet|166| för minst ett år för att härstädes drifva affärer för den här vunna inkomsten.

Frikallade från bevillnings utgörande äro:

1^o Kyrkor, vetenskapliga samfund, hushållningssällskap, skolor, sjukhus, inhemska försäkringsbolag, sparbanker, kommuner och menigheter; med ett ord sagdt: korporationer med offentligt rättslig ställning och föreningar för allmänt gagn och välgörenhet.

2^o finske medborgare som vistas utrikes för inkomsten af den näring de i utlandet drifva.

3^o tjenstemän och gemenskap vid de i Finland förlagde ryske militär- och civilmyndigheterne.

Utländske konsulat och deras betjente, så framt de ej drifva affärer i Finland.

4^o Sådane utländingar som vistas på resa i Finland och ej här idka näring.

5^o Innevånarene i lappmarkens härad.

6^o Arf, fideikomiss, testamente till makar eller arfvingar i rätt upp- eller nedstigande led.

7^o den del af inkomsten som består af dividend utdelad af aktie- eller bankbolag.

Om i Ryssland bosatta finnars betalning af bevillning stadgas i Senatens bref af d. 24 Okt. 1848.|167| Finske tjenstemän i S^t Petersburg och andre finnar derstädes anses vara skyldige att betala bevillning till Finland.

Uppskattning af inkomsten sker af bevillningskomitéer, utsedde af de betalningsskyldige sjelfve. Men i händelse dessa komitéer underlåta att fullgöra uppdraget, eger guvernören föranstalta om taxeringsfullgörande. Hvarje stad och hvarje kommun utgör ett skildt bevillningsdistrikt. För hvarje distrikt skall vara en skild komité. Tiden för valen bestämmes af guvernören. Hvarje välfrejdad bevillningsskyldig är valbar. Valberättigade äro de som äro myndige och betalningsskyldige. Sker intet val, tillsätter guvernören en komité. Ledamöternas antal i komitén skall vara 5–9, suppleanter minst halfva antalet. Krono ombud skall närvara vid taxeringen för att bevaka kronans rätt, vanligen häradsskrifvaren.

För taxeringen äro mantalslängderna grunden. Alla embetsverk skola lemna upplysningar om alla till dem hörande personers löneförmåner. Detsamma skall äfven göras af oktrojerade affärs företag, bank- och försäkringsbolag. Komiténs beslut äro icke definitiva. Besvär kan ske|168| till pröfningskomitén, en för hvart län, bestående af högst 12 ledamöter utsedda af guvernören bland de för året valde medlemmar i bevillningskomitéerna inom länet, och guvernören såsom ordförande. Besvär böra ske skriftligen, försedt med nödiga bevis. Pröfningskomiténs beslut är oåterkalleligt.

I S^t Petersburg är chefen för passexpeditionen analog med guvernör i Finland. Kronoombud i P.burgS:t Petersburg är juridiska biträdet vid passexpeditionen.

Mellan åren 1873–75 utgjorde bevillningen årligen mellan 714 000–973 000 mk.mark

1865 blefvo 80 000 personer taxerade, deraf 60 900 hvilkas inkomster voro högst 1 000 mkmark; 17 500 med en inkomst af 1 000–5 000; 1 300 med en inkomst af 5 000–10 000; och 700 med en inkomst öfver 10 000 mmark.

E. Näringsbevillning af utländingar.

En särskild art af direct, till hvilken K. F.kejserlig förordning om inkomstbevillningen gifvit upphof är den s. k. näringsbevillningen af utländingen. Denna är af 2. slag:

1^o Skall hvarje utländing som öfver 3 dagar vistas i landet och för egen eller såsom utskickad för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om annat lands varor, med undantag af medförda|169| landtmanna produkter och alster af handslöjd för den tid han derutöfver idkar dylik handel, erlägga näringsbevillning med 120 mkmark i månaden, hvilken afgift utgöres för full månad, fastän han också blott under någon del deraf i handelsangelägenheter sig härstädes uppehåller.

2^o) skall utländing som i landet med vederbörligt tillstånd uppträder ss.såsom artist eller konstmakare erlägga näringsbevillning med 10 mark i månaden, derest han vistas i Finland längre tid än 3 dagar.

Denna näringsbevillning uppvisade under åren 1871–1875 följande belopp:

Det är polismyndigheternas sak att utöfva kontroll öfver utländingar, som uppehålla sig härstädes och då de drifva sådan näring, som här angifvits inberätta derom till uppbördsmyndigheterna. Denna skatt är en näringskatt, hvarför dess plats med rätta varit i mom.moment C.

F.) Kommunernas inkomstskatt.

K. F.Kejserlig förordning om kommunal-förvaltning i stad af|170| den 8 dec. 1873 §: 53 ålägger medlem af stadskommunen skyldighet att till de utgifter, som för kommunens behof böra uttaxeras, lemna bidrag i förhållande till det sammanlagda skattetal för hus ock tomt, näring, löneförmoner, pension och annan inkomst, som honom blifvit påförd. Skattetalet som här åsyftas är skatteöret, vid hvars bestämmande inkomster af 3 olika slag tagas i betraktande, näml.nämligen 1) inkomst af fastighet 2) rörelse eller näring samt 3.) lön, pension eller inkomst af annat slag. Åsättandet af skatteören sker genom en taxeringsnämd, som utses på rådhusstämma bland inkomsttagare af dessa tre kategorier. Äfven antalet bestämmes vid samma tillfälle. Föremål för taxering är hvarje medlem af kommunen, som ehuru ej mantalsskrifven derstädes likväl har en reel inkomstkälla, samt vidare medlem af komunen som derstädes har sitt bo och hemvist samt åtnjuter inkomst af|171| lön, pension, etc. En definition af inkomsten, ss.såsom i bevillningsstadgan, ingår ej i kommunalförfattningen. Det löpande och ej det förflutna årets inkomst bör läggas till grund för taxeringen. Då ej författningen stadgar att nettoinkomsten härvid bör tagas i betraktande, har den uppfattning vunnit insteg att åtminstone hvad beträffar inkomst af fastighet, endast bruttoinkomsten bör tagas i betraktande och intet afdrag för skuld beviljas. Intet existens minimum finnes vidare bestämt, utan lagen, lemnar bestämmandet häraf åt taxeringsnämden och stadgar blott att den minsta inkomst, för hvilken skatt anses kunna utgöras, påförs ett skattöre och större inkomster skattören i förhållande derefter. Debiteringen af den summa som skall upptagas sker derefter genom enkel fördelning på de skilda skattören och kommunens inkomst skatt företer sig sålunda som|172| en repatitionsskatt. – Taxeringslängderna böra under 14 dagars tid finnas tillgängliga för de skattskyldige, hvilka inom en vecka efter utgången af dessa 14. dagar ega besvära sig öfver taxeringen hos pröfningsnämden, hvilken består af taxeringsnämden förstärkt med halfva antalet af dess medlemmar. Hvilken betydelse denna stadskommunernas inkomstskatt eger framgår deraf, att medan i allmän inkomstskatt detta år uttaxerats från H. forsHelsingfors 180 000 mark, deremot för stadsutgifter har uttaxerats 588 000 mk.mark

Äfven landskommunerna ega sin inkomstskatt, ss.såsom stadgas i §: §: 54. 56. 57. i K. F.kejserlig förordning af den 6. Febr. 1865 ang.angående kommunalförvaltningen på landet. Skatten skall för öfrigt utgöras efter samma grunder; som gälla för stadskommunernas inkomstskatt ehuru på landet äfven den skattskyldiges samhällsställning bör tagas i betraktande.

G. Arfsskatten

1.) Sterbhusinventarie procent. Denna skatt är af 2 slag 1.) sådan som upp|173|bäres för justitiestatens räkning, och 2) sådan, som tillfaller de fattige. Den förra arten upptages i statsförslaget som en indirekt skatt, ehuru det är tydligt att densamma ej kan afvältras på andra. Den erlägges med 4 % af den behållna qvarlåtenskapen i sterbhus efter frälsemän, prester, borgare och öfrige ståndspersoner i stad, samt frälsemän och prester på landet. Till grund för densamma ligga Kgl. Brs.kungliga brev af den 21 Juli 1752, 9. Nov. 1785 och 11 Juli 1806. I innevarande års statsförslag är Justitiestatens andel häraf 20 000 mark. Till de fattige skalloriginal: skatt från alla sterbhus erlägges ⅓ % af boets brutto tillgångar, hvilken afgift af bouppteckningsförrättarena bör aflemnas till de kommunala myndigheterna. Denna skatt har sin grund i Kgl. St.kunglig stadga af den 21. Oktober 1698.

2) Bouppteckningsprocent. För bouppteckningar, som af borgmästare och råd i stad förrättas, får uppbäras i arvode en % af hela egendomen, ovissa utestående fordringar undantagne, men utan afdrag af gäld. Se Kgl. F.kungliga förordningar den 1 Mars 1749 och 10. Dec. 1756.

3) Arfskiftesprocent. Enligt samma F.förordningar erhålla borgmästare och råd i provision för arfskiften, som af dem böra förrättas ½ % af nettotillgångarne, enär K. F.kejserlig förordning af den 9 Nov. 1868 stadgar: ”ej må man tager arf utan att den dödes gäld betala.” För ovissa fordringar erlägges ingenting.

4^o) Slutligen beskattas arf äfven i form af stämpelpappersskatt, hvarom skall redogöras i sammanhang med öfriga stämpelpappers afgifter.

5) Sidoarf är äfven föremål för inkomstskatt såsom redan omnämnes.

H.) Tillfälliga direkta afgifter för speciella ändamål.

1) Påskören erläggas med 6 penni om året för hvarje hjon, som går till nattvarden. Gerningsmän och alla andra på landet, som ej bruka åker, äng eller ega boskap, men dock hafva enskild näring, erlägga i ett för allt årligen 96 penni samt indelta ryttare, soldater och båtsmän utan jordbruk 48 penni. I Österbotten betalas för bonde och hans hustru tillsammans 24 penni, men för öfriga personer såsom ofvan.

2.) Likstolsko gifves åt presten efter afliden bonde eller hustru då minst 6 kor finnes på lägenheten. Om antalet kor är 4. eller 5. betalas 5 mark 84 penni samt om mindre antal finnes 1 mark 92 penni. Således är det en ofantlig skilnad i kostnaderne då man har 6 kor och då man har blott 5. Efter barn och tjenstehjon betalas 48 penni; efter ärfdebarn, d. v. s. barn som redan tagit arf 96 penni. I Österbotten erläggas för hemmansegarnes barn, som begått nattvarden 1 mark 92 penni, samt för tjenstehjon 96 penni eller mindre, allt efter deras qvarlåtenskap.

3.) Dagsverken i en del af landet till presten.

4.) Matskatt utgår ännu på flere orter.

I.) Hundskatt.

Genom K. F.kejserlig förordning den 20 Maj 1878 infördes denna skatt, som närmast|175| påminner om de s. k. lyxskatterna. Ägare af hund skall för densamma årligen erlägga skatt (på landet 2 mark) och i stad eller köping 6 mark. Skatten som utgår utan afseende derå om hunden under längre eller kortare tid af året af egaren innehafts, uppbäres och förvaltas i sammanhang med de kommunala utskylderna, samt användes företrädesvis till ersättning för husdjur, som genom vattuskräck gått förloradt. Det som af skatten öfverskjuter denna ersättning för året må efter kommunens godtfinnande till dess ändamål anslås. Egare af hund bör inom en månad efter det den kommit i hans ego anmäla den till beskattning, derest sådan anmälan för året af dess förra egare ej skett. Dervid erhålles ett skattemärke, som djuret bör bära. Äfven utländsk resande och den som i Finland ej är mantalsskrifven, men uppehåller sig minst en månad i landet bör erlägga denna skatt. Försummelse att uppgifva hund till beskattning straffas med dubbel skatt och böter från 10–20 mark. Hund, som påträffas utan skattemärke, skall af polisen omhändertagas och undanskaffas derest ej återlösen sker i stad inom 2 samt på landet inom 4 dygn derefter.

2^dra Afdelningen. Indirekta skatter.

Indirekta eller konsumtionsskatter äro sådana, som ej äro pålagda den person, som för dem debitteras, utan åsätta vissa föremål eller förrättningar under förutsättning att den|176| som inlevererar skatten kan öfvervältra densamma på andra Det är ständigt någon konsumtionsartikel eller förrättning som är föremål för denna skatt. Såsom de lämpligaste skatteobjekt haroriginal: här erfarenheten visat vara sådana artiklar som allaredan äro föremål för allmän konsumtion, men dock ej höra till de oundgängligaste lefnadsbehofven såsom t. ex. spirituösa drycker och tobak.

Indirekta skatter påläggas under 2 former nämligen accis och tull.

Accis är en sådan konsumtionsskatt som är lagd på inom landet tillverkade varor af olika slag, hvilka äfven äro afsedda att inom landet förbrukas.

Tullar äro afgifter på varor, som föras öfver ett lands gräns och dervid beläggas med afgift.

A.) Acciser

a.) Bränvinsbränningsskatten. Sättet att bereda staten inkomst af bränvinsbränning har hos oss genomgått olika skiften. Först under Sturarnes tid torde bruket af bränvin blifvit kändt i norden. Konsumtionen var dock ganska ringa (såsom läkemedel) och fri från reglementeringar och beskattning. Småningom begynte man dock inse att denna näring kunde blifva föremål för be|177|skattning, men en viktigare roll i finansväsendet erhöll bränvinsbränningsskatten först under Gustaf III. Genom Kgl. K.kunglig kungörelse af d. 14. september 1775. gjordes bränvinsbränningen till ett regale och kronobrännerier inrättades. Dock kunde äfven tillverkningen öfverlåtas på arrende.tillagt av utgivaren Resultaten häraf visade sig dock otillfredsställande, hvarför systemet förändrades genom Kgl. F.kunglig förordning af den 20. Dec. 1787. hvarigenom bränvinsbränningen åter medgafs åt städerna och enskilda hemmansegare mot en viss afgift på 10 år. Denna tid förlängdes 1797 ytterligare på 10 år; men innan den faststälda tiden gått tillända, hade förhållandena förändrat sig. Vid riksdagen i Norrköping 1800 träffades nämligen den öfverenskommelse mellan regering och ständer att rättigheten att tillverka och försälja bränvin skulle på landet åtfölja jorden och få utöfvas af dem, som egde eller bebrukade hemman, och i städerna vara innevånarne medgifven antingen enskildt eller i bolag. För denna rättighet skulle erläggas en skatt kallad husbehofsbränvinsarrende, som skulle erläggas i proportion till mantalet och den deraf beroende pannerymden, om också jordegaren ej begagnade sig af denna rättighet. Genom Kgl. F.kunglig förordning af den 15 Juni 1800 förbehöll sig kronan rättighet att förkorta tiden, under hvilken bränvinsbränning skulle få ega rum, äfvensom att helt och hållet förbjuda dem, utan att skatten derför skulle upphöra. Utförligare stadgades|178| härom i Kgl. F.kunglig förordning af den 4 November 1801, hvilken tiden för bränningen bestämdes till 8 månader årligen; denna kunde dock af regenten förkortas till 3 månader; äfven kunde all bränning förbjudas då missväxt inträffade. Inkomsten genom detta arrende under decenniet, som föregick denna skatts omorganisation, var i medeltal 660 000 mark årligen.

Vid 1863 års landtdag var en af de vigtigaste frågor huru med bränvinsbränningen skulle förfaras, ty man var allmänt ense om att en förändring i det förra systemet var nödvändig. I regeringens proposition ingingo 2 alternativa förslag. Enligt det ena skulle bränvinsbränningen fortfara att vara en fri näring, men skatten beräknas per kanna af det belopp som verkligen brändes. Det andra alternativet afsåg att endast tillåta bränning i större fabriker mot viss afgift för kanna, och begränsad till ett visst maximum för hela landet. Ständerna godkände det senare förslaget, på grund hvaraf utkom en K. F.kejserlig förordning angående tillverkning, försäljning, upplag och forsling af bränvin af den 2 Mars 1865. som skulle gälla i 10 år. Förnärvarande gäller K. F.kejserlig förordning af den 9. Juni 1873. som trädde i verksamhet först i Januari 1876 och skall tjena till efterrättelse intill utgången af år 1883.

I 1865. års K. F.kejserliga förordning var skatten för kanna 1 mkmark 60 penni, men denna visade sig vara för hög, hvarför den år 1867|179| nedsattes till 1 mark. I 1873. K. F.kejserliga förordning höjdes den till 1 mark 20 penni.tillagt av utgivaren Innehållet af kannan beräknades till 50 % alkoholhalt vid + 15 °C. motsvarande 6° styrka. Har ej bränvinet denna styrka, företages en reduktion af skatten efter en särskild beräkning. Maximum för den årliga tillverkningen är 4 300 000 kannor, som dock af regenten får förhöjas med 50 % om behofvet det påkallar. Bränningen får bedrifvas under inalles sju månader af året fördelade på två terminer, från den 2 Januari till den 15 Maj och från den 15 Oktober till 31. december. Rättigheten att bränna utbjudes 2 gånger om året på offentlig auktion anstäld i landskansliet. Härvid utbjudes i hvarje län den andel af totalsumman, som med hänsyn till länets folkmängd blifvit detsamma tilldeladt. Anbudet kan afse större eller mindre belopp, dock ej mindre än 150 000 kannor för ett år eller mindre än 4 500 kannor under en månad. Tillverkningsrätten utbjudes till öfvertagande för en eller två terminer i sender, med rättighet för inroparen att utan ny auktion fortfara med tillverkningen öfver följande året, blott han derom anmäler 3 månader före kontraktets utgång, mot fullgörande af den faststälda skatten. Berättigad att göra anbud är i allmänhet hvarje välfrejdad finsk medborgare, som kan ställa säkerhet för det åtagnas fullgörande. Landets högste embetsman, hofrätt, länestyrelse, kronobetjente, ecklesiastik och skol|180|staterne få ej göra anbud. Den som stannar vid det högsta budet bör genast uppgifva orten, der tillverkningen skall bedrifvas, samt om bränneriet är afsedt att anläggas på landet bör tillstånd af kommunen företes. Landskommunerna är nämligen öppet lemnadt att förbjuda inrättande af bränneri på deras område; (I Lappmarkens härad får äfven med kommunens tillstånd bränvinsbränning ej sökas annorstädes än i Muonio och Niska församling), ej heller får tillverkning ske å boställen ej heller på lägenhet, som af annan än egaren innehafves utan dennes begifvande. Anbuden pröfvas af länestyrelsen. Spekulanten bör i eget namn utöfva tillverkningen och får ej öfverlåta den åt annan utan särskildt tillstånd. Skatten erlägges antingen förskottsvis eller efter hand, i hvilken senare händelse bränvinet insättes på nederlag, hvarifrån det endast i den mån skatten inlevereras till ränteriet får uttagas. Har skatten icke inom två år efter det bränvinet blef på nederlag insatt blifvit till fullo erlagd, bör detsamma försäljas. Kontroll öfver tillverkningen handhafves af kontrollörer, en för hvar bränneri, derest de ej äro så närbelägna att flere kunna ställas under samma kontrollörs uppsigt. Kontrollörerne, som antagas af länsstyrelsen erhålla i arvode af kronan från 8–15 mark dagligen samt|181| af tillverkaren husrum och kost. Kontrollörerne öfvervakas af öfverkontrollörer, och för kontrollens verksamma handhafvande äro särskilda mekaniska apparater föreskrifna. Försäljning af bränvin får ske af: a) tillverkare i parti af minst 5. kannor.

b.) minutförsäljare till belopp af minst ¼ kanna, hvilket ej får emellan flere köpare på stället fördelas eller förtäras. I städer der utskänkningsbolag blifvit inrättade har detta belopp yttermera begränsats.

C.) Utskänkare, suptals till förtäring på stället med skyldighet att tillhandagå den som sådant önskar med mat.

På landet får utskänkning bedrifvas endast af gästgifvare samt kosthållare på jernvägsstationer och passagerarefartyg. På landet ansökes utminuteringsrätt på kommunalstämma. Afslår denna ansökningen blifver det dervid, men bifaller den så bör Guvernören, sedan parter och kronolänsman blifvit hörde, antingen oförändradt fastställa stämmobeslutet eller förkasta detsamma.

I stad ansökes utminuterings och utskänkningsrätt hos magistraten, som deröfver bör höra stadsfullmäktige. Äro hvardera ense om ansökningens för|182|kastande blifver det dervid, men tillstyrker endera eller båda hänskjutes saken till länestyrelsens afgörande. Utminuterare äro ej underkastade någon särskild skatt, men väl utskänkare, hvilkas skatt fastställes af Guvernören på förslag af magistraten. Skatten betalas förskottsvis qvartaliter.

Transport af bränvin bör, om beloppet öfverstiger 2 ½ kanna, åtföljas af förpassning, hvarom författningen meddelar detaljerade föreskrifter.

Bränvinstillverkningen utgjorde:

Inkomsterna af bränvinsskatten utgjorde:

Skatten för utskänkningsrörelsen:

Fördeladt på Finlands invånaretal kommer, af bränvinsskatten 2 mark 30 penni för hvarje individ. I Sverige är bränvinskonsumtionen 75 % högre än hos oss i förhål|183|lande till innevånare-antalet. I Frankrike utgör accisen på dryckesvaror omkring 370 miljoner om året eller 10 à 11 franc per innevånare. I Ryssland är inkomsten af bränvinsaccisen beräknad till 192 miljoner rubel eller omkring 3 rubel per innevånare. I Stor Brittanien är bränvinsskatten 400 miljoner mark eller 15 mark per innevånare. (7 mark per kanna). I Danmark är denna skatt 11 miljoner mark eller 6 mark per innevånare. Endast i Norrige understiger bränvinsskattens belopp per innevånare detsamma i Finland (i stället konsumeras der öl) I rättsligt hänseende kan slutligen anmärkas att bränvinsskatten i Finland är af bevillningsnatur.

b.) Accis på öl och porter (obs. maltskatten sedan ¹⁄₁ 1883.)

Denna skatt har tillkommit genom bevillning. Utom allmän inkomstbevillning erlägga innehafvarene af öl och porterbryggerier en extra bevillning af 5 penni af hvarje försåld kanna öl eller porter. Inkomsten af denna extra bevillning, som fastställes på grund af den skattskyldiges egen uppgift utan närmare kontroll, har hittils ej stått i ett tillbörligt förhållande till den år för år tilltagande förbrukningen af dylika maltdrycker, hvilket äfven framgår deraf att importen af humla motsvarar ett trenne gånger större belopp än det, som vid taxerin|184|garne uppgifvits.

Inkomsten af denna bevillning har varit år 1872 – 85 000 mkmark, 1874 – 105 000 mark och 1876 – 130 000 mkmark; denna sista summa motsvarande 2 600 000 kannor.

I Norrige der äfven denna skatt förekommer i form af maltskatt, utgör den omkring 3 miljoner mark eller 5 gånger så mycket som i Finland i förhållande till innevånaretalet. Detta höga belopp har sin grund deri, att tillverkningen derstädes är underkastad samma noggranna kontroll som bränvinsbränningen i Finland. Bryggerierna utgöra underpant för skattens utgående.

C.) Accis på spelkort.

Spelkort hafva städse betraktats såsom synnerligen lämpliga skatteobjekt. Genom K. F.kejserlig förordning af den 6 April 1842 stadgades att alla slag af spelkort som i Finland tillverkas skulle beläggas med en afgift af 5 kop.kopek silfver för hvarje lek eller således 10 kopek spelet. Genom K. K.kejserlig kungörelse af den 22. Juni 1859 höjdes denna afgift till 10 kopek leken eller 20 kop.kopek spelet. För kontrollen af tillverkningen användes det s. k. banderoll-systemet. I bevillningsstadgarna af år 1873 pålades spelkorten en extra bevillning, af 60 penni för hvarje försåld lek och stadgades tillika att fabriken skulle utgöra underpant för extra bevill|185|ningens utgörande.

Accisen för hvarje lek utgör således in summa 1 mark och inkomsten häraf har utgjordt omkring 28–30 000 mark om året.

Då staten sålunda pålagt vissa artiklar en betydlig accis åligger staten å andra sidan förpligtelsen att genom importförbud eller höga tillsatser skydda den inhemska tillverkningen af sagda artiklar mot utländsk konkurrens.

Import af bränvin är derför förbjuden. Utförsel af samma vara har staten deremot sökt uppmuntra genom beviljande af restitution af den erlagda skatten.

Öltillverkningen är skyddad genom höga tullsatser utom motinförsel från Ryssland, hvilken är tullfri. Ständerna afläto jemväl vid senaste landtdag en petition om ändring i detta missförhållande.

Spelkort äro förbjudna till införsel med undantag af de i Ryssland till förmån för Hittebarnshuset tillverkade, som inom Finland beskattas på enahanda sätt som inhemska.

B.) Tullar.

Tull är i de flesta stater den mest inbringande skatt af indirekt natur. När tullarne afse den inhemska in|186|dustrins skyddande emot utländsk konkurrens kallas de skyddstullar. Finanstullar åter kallas de då staten bibehåller dem blott i syftemål att bereda statskassan största möjliga inkomst utan att inverka hämmande på handeln. Gränsen är dock svår att uppdraga mellan hvardera slagen. Renast framstår finanstull-systemet i England, der endast sådana artiklar äro med tull belagda, som ej kunna i landet tillverkas. Skyddstull- eller prohibitie-systemet uppkom till först i 13^de seklet i norra Italien (Venedig). – Dessförinnan förekommo tullar i gamla Athén till 2 % af värdet. I Rom i form af hamnumgälder, portoria, sedan vectigalia. Under Justiniani tid 12 ½ % af värdet såsom vectigalia. Sedermera förekommo statstullar. Uppbördsrättigheten arrenderades åt publikanerna – Sin största betydelse erhöllo skyddstullarne under merkantil-systemets herravälde. Man ansåg nämligen att guld och silfver vore den enda verkliga rikedomen. Derför borde export befordras och import hämmas. – Men i samma mån som frihandelsprinciperna vunno insteg, förlorade äfven skyddstullarne sin betydelse och gåfvo vika för finanstullar.

Numera finnas i Finland import- export- och transitotullar. I äldre tider fanns jemväl en s. k. landstull,|187| hvarmed landtmannaprodukter belades vid deras införsel i städerna. Sådana tullar eller såsom de benämnd oktrojer existera ännu i en del länder, t. ex. Frankrike, der vissa städer deraf draga en rätt betydlig inkomst. Rättigheten att uppbära tullar har man i en del länder under inverkan af feodala grundsatser velat hänföra till regenternas höghetsrättigheter eller regalia. I Sveriges gamla lagar har ett sådant åskådningssätt aldrig haft någon rot. Tullarna äro för våra gamla landskapslagar alldeles okända, men småningom tillvällade sig regenterne rätt att pålägga tullar godtyckligt. Under hela 16^de seklet utöfvade regenten opåtaldt tullbeskattningen, men vid Gustaf II Adolfs tronbestigning affordrades honom löftet att ej utan ständernas hörande pålägga tullar; men detta löfte blef ouppfyldt. Under 1600 och 1700 talen existerade den s. k. stora tullen, d. v. s. tullafgifter vid statens gränser, mest vid import. I 1720 års R. F.Regeringsform §: 45 har ordet ”tull” blifvit bortlemnadt. Derför har äfven utbildat sig en mer än 100 årig praxis att regenten ensam lagstiftar i tullväsendet. Förut funnos stora sjötullen på ex- och import och lilla tullen (landttullen) mellan provinser och vid införsel i städerna från landsbyggden. Denna senare afskaffades 1808 i Finland af den inträngande ryska arméns befälhafvare och detta|188| sanktionerades af Borgå ständer. Man plägade förut bortarrendera stora sjötullen åt bolag (i slutet af 1700 talet) men äfven detta upphörde i Finland 1808 och i Sverige på samma gång som landstullen upphäfdes, 1809. Den första tulltaxan i Finland utfärdades den 28 Mars 1812; sedermera följde andra 1816, 17, 19 och 1822 genom hvilken sistnämda en närmare anslutning till tull-lagstiftning skedde. Den sökte genom höga tullsatser skydda de inhemska fabrikerna och handtverkerierna i olika riktningar, samt innehöll 475 med tull belagda och 82 tullfria artiklar äfvensom 311 införsel förbud. 1839 utfärdades en hel serie af författningar rörande tullverket. 1852 och 1857 utfärdades åter nya tulltaxor samt den 30 April 1859 åter en ny hvilken betecknar en vändpunkt i det förra protektionistiska systemet. Tulltaxan öfver inkommande varor upptager 375 olika numror af hvilka 58 beteckna tullfria artiklar och 8 införselförbud. – Den nu gällande tulltaxan är utfärdad den 29 Juli 1869 och trädde i gällande kraft den 15 Sept. 1869. Den gör skilnad mellan export- och importtull; hvarjemte äfven stadganden angående transitotull ingå der att allt fortfarande gälla. Första afdelningen omfattar varor som äro tillåtna till tullfri införsel inalles 70 numror (numrorna beteckna en viss varugrupp), nämligen råvaror, maskiner, effekter|189| till fartygs utrustning, redskap och artificiella gödningsämnen för jordbruket, böcker och konstverk. Den ledande principen härvid är att produktionsmedel äfvensom bildningsmedel ej skola fördyras.

a. ) Importtull.

Den andra afdelningen som omfattar med importtull belagda varor uppräknar varor af 3 hufvudslag:

1^o s. k. lifsförnödenheter (40 numror)

Tullsatserna äro beräknade efter varans vigt, ej efter dess värde (i vissa fall utgör emballaget beräkningsgrunden såsom vid vin på buteljer). Dessa äro rena finanstullar. Bland artiklarna märkes kaffe, 3 mark 40 penni L℔, salt 1 mark 60 penni tunnan (40 penni L℔ fint salt), socker från 2,65 till 4,65 L℔, the 1,30–1,80 ℔, tobak 3–5,50. L℔, arbetad tobak 1.–3 mkmark ℔, alkohol 12. mkmark L℔; Champagne 3 mkmark buteljen etc. etc. Tullen på salt är anmärkningsvärd såsom fördyrande en nödvändighetsartikel.

2^o råämnen för bruk, fabriker, handtverkerier och jordbruk (68 numror) såsom färger, oljor, metaller, ädlare träslag etc. Tullsatserna äro ganska låga.

3^o fabriks- bruks- och handtverks alster (per vigt) såsom garn, väfnader, papper, lyxartiklar, galante|190|rivaror etc. inalles 96 numror. Tullsatserna äro ganska höga och utgöra en verklig protektion för den inhemska fabrikationen.

Waror förbjudna till införsel (10 numror): aether, bränvin (med undantag af konjak, franskt bränvin) kanoner och krigsmaterial, kockelkärnor, krut och andra sprängämnen, kyrkoeffekter för grekisk-ryska trosförvandter, dolda vapen, luftbössor, finskt och ryskt skiljemynt af koppar, äfvensom allt underhaltigt utländskt koppar- och silfvermynt, spelkort och sängkläder, skinn och pelsverk af hafsutter.

Såsom sagt beteckna de anförda numrorna en viss grupp; hvarje af dessa hafva sina specialnumror, tillsammans 2 200 varunumror. Tullsatserna äro numera bestämda efter vigt, dock ej med tillbakasättandet af värdet. Emballagets vigt kallas tara. En skild taxa finnes hvarefter taran beräknas (Produktionsplakatet innehåller att främmande fartyg ej får importera annat än deras egna länders varor). 50 % förhöjning sker om utländska fartyg importera någonting. Undantag gifvas, ty några nationers fartyg äro lika berättigade som våra egna. I vissa fall beviljas nedsättning af taxan enligt K. K.kejserlig kungörelse af den 28 Augusti 1844. Kolonial|191|varor från ursprungsorten betinga 15 % nedsättning om de utgöra en tredjedel af fartygets hela last. Detta intogs i 1869. års tulltaxa.

Vid oenighet sker vad till tulldirektionen.

b.) Exporttull.

Denna erlägges för blott 2 numror nämligen för kreatursben med 1 mark 12 penni L℔ och för lumpor med 1 mark 50 penni L℔. I Ryssland finnes exportförbud för lumpor.

Inalles innehåller tulltaxan 286 numror med omkring 2 200 varunumror.

Förutom de i tulltaxan upptagna afgifter på exporterade varor finnas ännu andra sådana, i främsta rummet den såkallade sågningsafgiften. Då sågningsindustrin genom K. F.kejserlig förordning af d. 9. April 1861 frigjordes från alla hämmande band påbjöds att i stället för den sågränta som sågarena dittils till kronan erlagt en s. k. sågnings afgift skulle erläggas för sågade trävaror, som från landet utfördes. Denna afgift bestämdes till 2 penni per kubikfot sågadt virke, eller 34 penni per reducerad tolft, således 3 mark 40 penni per standert. Då konkurrensen på de utländska trämarknaderna är ganska stor fortfarande|192| drabbar denna exporttull exportören, ej den utländske afnämaren. En annan exporttull på trävaror är den s. k. Universitetsfondsafgiften. Den infördes 1802 för att lemna medel till byggande af Akademins hus. 1809 omsattes den till ryskt mynt med 3 kop.kopek för hvarje tolft. Genom K. K.kejserlig kungörelse af den 15 Januari 1869 bestämdes den att utgå med ¼ af sågningsafgiften eller ½ p.penni per kubikfot eller 8 ½ ppenni för hvarje reducerad tolft. Numera uppbäres den för statskassans-räkning, ehuru den ej synes i statsförslaget. För att stäfja en förment skogssköfling infördes genom K. K.kejserlig kungörelse af den 12. Augusti 1874 en exporttull för osågadt eller med såg blott afskuret trävirke. Då denna skatt har till verkan att förringa skogarnes pris är den i sjelfva verket en skatt på skogsegarena. De ursprungliga tullsatserna förhöjdes något genom K. K.kejserlig kungörelse af den 14 Mars 1877. till 1–2 ½ p.penni per kub.fot.kubikfot rundt virke (timmer, mastträd, holländsk bjelk) och till 1–2 penni per kub.fotkubikfot fyrkantigt virke, biladt eller täljdt.

C.) Transitotull.

Denna utgör hos oss blott en ersättning för de förmåner som trafiken åtnjuter vid frambefordrande af varor öfver finskt område. Om varor hit införas för att åter utföras kunna de uppläggas på transi|193|tonederlag, hvarvid för desamma erlägges en afgift af 6 p.penni per kub.fotkubikfot för hvarje 3 månader och kunna de qvarblifva på nederlag, högst 12. månader.

Alla städer ega ej transitonederlagsrätt.

d.) Sjöfartsafgiften.

1857. afslöts i Köpenhamn en traktat mellan Danmark och samtliga Europeiska stater ang.angående den s. k. Öresundstullens upphäfvande mot en skadeersättning, som af dessa stater åt Danmark skulle erläggas. Den finska andelen häraf utgjorde 400 000 rubel, som enligt K. K.kejserlig kungörelse af den 22. Januari 1859 skulle erläggas sålunda, att en tillskottsafgift af 3 % af tullafgiften skulle uppbäras under namn af sjöfartsafgiften för alla till Finland inkommande med tull belagda varor. – Då Finlands bidragande till Öresundstullens aflyftande 1872. var tillfullo erlagdt, upphörde sjöfartsafgiften, men ständerna beslöto vid landtdagen 1872 – att densamma afgiften såsom bevillning skulle utgå. Regenten sanktionerade äfven ständernas beslut under uttryckligt framhållande att ständerna derutinnan öfverskridit sin befogenhet, enär tull‑ lagstiftningen tillkom ensamt regentens afgörande. Då denna bevillning utgick vid nästa landtdag|194| stadgades genom K. K.kejserlig kungörelse af den 13. December 1876 att från ock med 1878 en tillskottsafgift af 3 % skulle betalas för alla med tull belagda importerade varor, hvilken afgift under namn af sjöfartsafgift skulle för statsverket uppbäras.

e.) Åtgärder som af staten vidtagits i afseende å kontrollen öfver att tullafgifterna riktigt erläggas.

Den 28 Maj 1839 emanerade en hel serie af förordningar rörande tullverket, nämligen: seglationsordning, K. F.kejserlig förordning till förekommande af lurendrejeri och tullförsnillning och huru med varors förtullning och transporterande samt nederlagsgods i Finland förhållas skull; vidare K. F.kejserlig förordning angående rättegång i mål rörande förbrytelse mot dessa författningar, samt slutligen Regl.Reglemente för tjenstemän och betjente vid tullkammaren och tullbevakningen samt Instr-Instruktion för tullstyrelsen.

En omfattande redogörelse för dessa författningar ligger utom vårt ämne. Endast de märkligaste stadgandena skola här beröras:

Intet fartyg vare sig lastadt eller med ballast får afsegla från Finland innan derom blifvit i sjötullkammaren anmäldt. Ej heller får lastning företagas förrän derom blifvit på tullkammaren tillsagt och lastegarens namn|195| uppgifvet. Upprätthållandet af dessa bestämmelse är inskärpt genom stränga ansvarsbestämmelser. Så är t. ex. straffet för skeppare som intagit gods utan föreskrifven anmälan och afseglat från 6 månader – till 3 års tukthus, förverkande af last eller så mycket som deremot svarar i penningar, samt förlust af andel i fartyget (Om han har någon) Afseglar skeppet sålunda med ballast, är straffet 2 000 mkmark böter. Vidare stadgas, hvilka farleder skola af fartyg följas, hvilka bevaknings-och lotsplatser böra passeras, från hvilka föreskrifter afvikelser blott i trängande nöd få ske. Finnas utloppstullkamrar, böra de anlöpas. Hvad beträffar inkommande skepp böra äfven de följa de föreskrifna farlederna. Finnes utloppstullkammare, bör den anlöpas och fartyget derstädes förses med tullbevakning. Uti den märkrulla som skepparen från hvarje lastningsort medför, skall vara infördt fartygets namn, hemort, byggnadsort, lästetal, huru djupgående, till hvilken hamn det är destineradt; vidare besättningens antal med hvarje persons namn äfvensom passagerarenes namn, hemvist och ort från hvilken de komma, samt hurudan last. Då fartyget anländer får det ej lägga till vid land på ett böss-skotthåll, förrän det blifvit taget under bevakning. Skepparen bör inom 2|196| timmar derefter, eller, om fartyget inkommit nattetid, efter dagens inbrott infinna sig på tullkammaren och aflemna märkrullan.

I K. F.kejserlig förordning om förekommande af lurendrejeri och tullförsnillning definieras först dessa två begrepp. Lurendrejeri begås när gods, som är förbjudet, lönligen in eller utföres.

Tullförsnillning äger rum när man ut- eller inför eller borttager från tullnederlag varor, som äro tullbelagda utan anmälan till tullbehandling. Inom 6 dagar efter märkrullans aflemnande skall egaren af importeradt gods anmäla detta till förtullning och till tullkammaren ingifva inlaga derom trefaldt. Försummas detta bötes 1 % af värdet. Anmäles varan till lägre än den verkliga tullsatsen erlägges dubbel tull. Om mindre gods anmäles än i verkligheten finnes för handen bötes dubbel tull för det öfverskjutande. För insmuggling af gods finnas vida strängare straffbestämmelser. Tullafgifterna böra inbetalas 20 dagar efter märkrullans inlemnande. Staten har likväl funnit det vara med sin fördel förenligt att härutinnan ej förfara så strängt. Genom K. K.kejserlig kungörelse af den 4. Juli 1873 beviljades s. k. tullkredit. Enligt denna K. F.kejserliga förordning eger enhvar, som har rätt att|197| importera öfver husbehof, att på nederlag upplägga det införda godset och endast i den mon godset uttages erlägga tullafgifter.

f.) Handelsrelationer med Ryssland.

Det var från rysk sida som man först begynte ifra för uppsättandet af en tullgräns mellan Finland och Ryssland. Det var genom K. F.kejserlig förordning af den 9 Maj 1817 som det bestämdes att tullbevakning å gränsen af Viborgs län emot Peterburgska guvernementet skulle inrättas, Länge nog befann sig derpå den finska handeln i ett ogynsamt läge i förhållande till Kejsaredömet. Alla ryska varor fingo tullfritt föras hit, hvaremot icke några finska landtmannaprodukter och slöjdalster fingo tullfritt införas till Ryssland. Efter mångåriga bemödanden lyckades det slutligen friherre Langenskjöld att åstadkomma ett med reciprocitets-principen mera öfverenstämmande förhållande i Finlands handelsrelationer med Ryssland. Desamma äro närmare ordnade genom K. F.kejserlig förordning af den 31. Jan. 1859. Här stadgas att finska landtmannavaror och slöjdartiklar skulle tullfritt få införas till Ryssland i obegränsad mängd, hvaremot öfriga finska varor, särskildt fabriksalster, endast i en begränsad qvantitet och försedda med ursprungs|198|bevis (fabriksstämpel och magistratsintyg) skulle till Kejsaredömet tullfritt få införas. Sålunda skulle af bomullsväfnader få införas tullfritt 50 000 pud årligen, glasarbeten 500 pud, tackjern 200 000 pud, plåt-och andra jernarbeten 30 000 pud, spik 20 000 pud o. s. v. Äfven utländska varor skulle öfver saltsjön få införas från Finland mot erläggande af tull efter rysk taxa, utan att den tull som i Finland blifvit erlagd skulle komma att återbäras. Transitotransport får ega rum. Hemtas utländska varor från Ryssland erlägges tull efter finsk taxa om varorna föras öfver saltsjön, men i annat fall äro de tullfria. Alla ryska varor och tillverkningar kunde öfver saltsjön, landvägen eller öfver Ladoga från Ryssland utföras till Finland tullfritt, med undantag af bränvin, viner, socker, sirap och salt, för hvilka tull skulle erläggas. Bränvin var helt och hållet förbjudet.

Reciprociteten är sålunda långt ifrån fullständig. Då jernvägstrafik mellan Finland och Ryssland öppnades trädde handelsrelationerna mellan båda länderna i ett nytt stadium. Genom K. K.kejserlig kungörelse af den 14 december 1869 stadgades att samma bestäm|199|ningar skulle gälla för transporten med jernväg som öfver saltsjön. I 1859 års K. F.kejserliga förordning stadgas slutligen att Rysslands finansminister och Finlands senat egde att gemensamt handlägga frågor som hade afseende på de ömsesidiga handelsrelationerna.

Finlands tullinkomster hafva varit

Tullinkomsterna hafva väl under inflytande af de dåliga affärskonjunkturerna under senaste åren något nedgått. På grund af beräkning af tullintraderna under tidsperioden 1871–1875 (i medeltal 9 475 000 mark) antog statsutskottet vid senaste landtdag att tullinkomsterna äfven under perioden 1878–1882 skall uppvisa ett medelbelopp|200| af åtminstone 9 475 900 mark.

I Finland motsvarar tullinkomsterna (10 miljoner mark) 5 mark per innevånare, 7 % af varornas värde.tillagt av utgivaren I Sverige (30 milj. mk.mark) 7. mkmark per innevånare och 7 ½ %. I Norrige (26 milj. mk.mark) 14 mark per innevånare, 11–12 % I Danmark 14 mkmark per innevånare, 10 % I Grekland (13 400 000 mk) 9 ½ mkmark per innevånare, 12 % af varornas värde. – Denna jemförelse blifver dock viktig för Finland enär ⅓ af hela importen kommer tullfri från – Ryssland.

Tullinkomsternas belopp utgör i visst afseende ett mått på ett lands förmögenhet eller åtminstone konsumtionsförmåga. Det vore derför oriktigt att påstå att ett land blifver i samma grad högre beskattadt som tullinkomsterna stiga.

g.) Indirekta skatter som af städerna upptagas.

I Kommunalförfattningen för städer upptagas bland dessas inkomster äfven inkomstgifvande rättigheter. Den vigtigaste af dessa är den s. k. tolagen eller rättigheten att uppbära en tillskottsafgift på tullsatserna. Denna rättighet medgafs först år Stockholms stad i dess privilegier af den 10 Mars 1636. Förut uppbars|201| tolagen i vissa % af varuvärdet, men till 1872 års landtdag afläts en proposition i hvilken föreslogs att tolagen skulle beräknas i % af tullsatserna för både in-och utgående varor. Ständerna godkände förslaget att gälla intill 1877 års utgång och på grundvalen häraf utfärdades K. F.kejserlig förordning af den 17 November 1873, angående grunderna för tolagens beräknande. Det ankommer på hvarje stad att bestämma huru hög tolag skall uppbäras; maximum är dock 4 % af tullsatsen. Den bör i främsta rummet anslås till inqvarteringsbekostnader. 1877. godkände ständerna en proposition i samma syfte som K. F.kejserlig förordning af 1873. I följd deraf utfärdades den 31. dec. 1877. en ny förordning. För Helsingfors stad var tolagen 1872 76 500 mk.mark Förutom tolagen uppbära städerna bropenningar, hamnpenningar, mätepenningar etc. hvilka verk.verkställas på enahanda sätt som tullafgifter.

3^dje Afd. Skatter af blandad natur.

A. Stämpelpappersafgift.

I statsförslaget finnes under rubriken indirekta skatter upptagen en post: ”ersättning för karta sigillata, 475 000 mk.mark” Detta är i dubbel mening oriktigt för det första, emedan det ej finnes en så benämd skatt,|202| och för det andra emedan den här afsedda skatten, stämpelpappersafgiften ej är af indirekt natur. Man har trott sig redan hos Greker och Romare finna spår af en stämpelskatt och äfven Araberna skola hafva begagnat sig af en sådan. Säkert är att man ganska allmänt på 1600 talet begynte upptaga skattar under denna form. Tidigast förekom stämpelskatten i Spanien, Holland och Tyskland. 1671 infördes den i England och 1673 i Frankrike. År 1660 infördes den i Sverige.tillagt av utgivaren 1664 afskaffades den ånyo, men återinfördes 1686 för några år. 1689 förekommer den åter såsom temporär bevillning. 1693 medgafs den utan tidsbegränsning, men förklaras dock ej för en permanent afgift. Under 1700 talet förekommer den ofta under namn af karta sigillata afgift i riksdagsbesluten och undergick många förändringar. Då Finland skildes från Sverige gälde Kgl. F.kunglig förordning af den 9. Juni 1803. 1808 förnyades den och genom K. F.kejserlig förordning af den 4 April 1810 undergingo tarifferna den förändring, som det ryska myntets införande gjorde nödvändiga. Sålunda fortfor stämpelskatten att utgå ända till 1842, då den genom K. F.kejserlig förordning af den 8 Sept. 1842. på ett grundlagsvidrigt sätt af regenten förhöjdes och reformerades. Då ständerna åter sammankallades 1863 förelades dem en proposition med förslag till revision af|203| författnförfattningen angående karta sigillata afgiften. Häri erkänner uttryckligen att denna afgift var en skatt, hvars beviljande ankom på ständerna. Ehuru densamma sålunda är en skatt af bevillningsnatur, har med densamma det säregna förhållandet inträffat att den upptagits bland almänna statsfondens ordinarie tillgångar, hvarför dess användande bestämts uteslutande af regenten. Vid 1872 års landtdag yrkade ständerna på en förändring härutinnan och beviljade stämpelskatten, som ingick i K. Manif.kejserligt manifest af den 4 dec. 1872., endast med det vilkor att till nästa landtdag skulle föreläggas ständerna ett förslag till dess användande. Denna Ständernas framställning föranledde ett K. Br.kejserligt brev hvari tillkännagifves att det vore en regenten uteslutande tillkommande rätt att besluta om stämpelskattens disponerande. Det oaktadt utfärdades stämpelbevillningsstadgan. Emellertid undergingo åsigterna i regeringen angående denna maktkonflikt en förändring så till vida att då proposition afläts till 1877 års ständer ang.angående stämpelpappersbevillningen, ingick i densamma ett förslag, att endast medelinkomsten under de föregående 5 åren eller 475 000 mkmark skulle gå till betäckandet af ordinarie statsfondens utgifter, hvaremot det öfverskjutande skulle af ständerna få dispo|204|neras. Ständerna ansågo dock ej denna förlikning öfverenstämmande med sin förut uttalade uppfattning af saken, och beslöts derför att af hela stämpelpappersafgiften en summa af 475 000 mark årligen under de följande 5. åren skulle anslås till allmänna statsfonden. – Den af ständerna antagna stämpelpappersstadgan promulgerades den 20 Maj 1878.

Denna skatts rätta namn vore stämpelskatt enär stämpelpappersafgift innebär att endast stämpladt papper skulle får begagnas i de fall der stämpel påbjuds. Stämpelskatten är af blandad natur, innehållande element af såväl direkt som indirekt skatt. Principen att beskattningen bör taga hänsyn till de skattskyldiges tillgångar, kan vid denna skatt endast så till vida beaktas, att stämpelafgiften in en del fall är utfästad i % af de summor, som skola beskattas och att densamma för expeditioner från och till underdomstolarne, som oftast anlitas af de mindre bemedlade, är betydligt lägre än för de högre domstolarne.

Man har någon gång ansett det obilligt att då allmänna skatter erläggas för upprätthållande af statens institutioner, särskilda afgifter yttermera skola|205| erläggas vid dessa institutioners begagnande. Detta påstående hvilar på den falska förutsättning att medborgarena ej hafva direkt gagn af statsinstitutionerna i andra fall, än då de omedelbart anlitas.

Den nu gällande stämpelpappersförordningen skiljer sig i särskilda hänseenden från sina föregångare. I afsigt att stegra inkomsten af denna skatt hafva nämligen åtgärder vidtagits; främst har en förhöjning af skatten egt rum. Förut voro näml.nämligen samtliga myndigheter, vid hvilka stämpelpapper skulle begagnas delade i 5 klasser med resp. 2 mark 1. mmark, 80. p.penni, 60. p.penni och 40. p.penni i stämpelafgifter. – Numera hafva 3^dje och 4^de klasserna blifvit sammanslagna och beloppen för stämpelafgiften äro nu:

för 1^sta klassen till hvilken höra senaten och dess expeditioner, ministerstatssekreteraren, H. M.^tsHans Majestäts kansli för Finland samt komitén för finska ärender – 4. mark.

2^o klassen. omfattande hofrätterna, öfverkrigsdomstolen, generalguvernören och dess kansli, universitetets kansler och vicekansler, prokuratorsembetet, samt ständernas bankfullmäktige – 2 mark.

3^dje klassen. länestyrelsen, passexpeditionen och|206| alla centrala embetsverk, inklusive universitetet 1 mk.mark

4^de klassen underdomstolar och alla lägre administrativa verk och öfriga myndigheter – 50 penni.

Bilagor beläggas med hälften mindre stämpel än hufvudskrifterna.

En annan åtgärd i syfte att förhöja inkomsten af stämpelbevillningen har vidtagits genom upphäfvandet af den allmogen å landet, gemenskapen vid militären och handtverkare af ålder medgifna rätt att ej behöfva erlägga mer än hälften af den i särskilda fall föreskrifna stämpelafgiften.

Utom de vanliga expeditionerna finnas i förf.författningen uppräknade en mängd akter, som skrifvas på stämpelpapper af högre valör. Hit höras

1^o Myndighetsbref af olika slag innefattande någon förmån för någon person ss.såsom tjenstefullmagt, titelbref, adelsdiplom, naturalisationsbref, bref på apoteksrättigheter etc. Afgifterna äro delvis ganska höga, för i tjenst varande person 400–1 500 mark. Om den som kommer i åtnjutande af en sådan förmån ej är i offentlig tjenst är afgiften 3 gånger högre.

2^o bouppteckningsinstrument. hvilka karteras för sterbhus, hvilkas behållning enligt boupptecknings|207|värdet uppgår till minst 500 mark på följande grunder: för 500–10 000 mkmark med ⅒ % af behållningen.

” 10 000–100 000 ” ” ⅒ % för 10 000 samt ²⁄₁₀ % för det som går öfver 10 000 m. ” 100 000–1 milj. med ⅒ % för 10 000 m. ²⁄₁₀ % för 10 000–100 000, samt ³⁄₁₀ % för det som går öfver 100 000 mk.mark för 1 milj. med ⅒ % för 10 000, ²⁄₁₀ % för 10 000–100 000, ³⁄₁₀ % för 100 000–1 milj. och ⁴⁄₁₀ % för det som går öfver 1 milj. Arfskiftes instrument äro fritagna från kartering

3^o Lysningssedlar. Författningen har varit ganska uppfinningsrik i att indela meniskoslägtet i kategorier för hvilka särskilda stämpelafgifter för lysningssedlar böra erläggas. Ej mindre än 2 sidor upptagas af uppräknandet af de särskilda kategorier, som kunna komma i fråga. Afgifterna äro äfven ganska dryga, enär författningen synes hafva utgått från den riktiga förutsättningen, att menniskorna vid ett sådant tillfälle som lysning ej få noga pläga se på styfvern. För det första uppräknas alla 14 rangklasserna med en afgift af 200–10 mark och derpå följa andra ringare individer ända ned till inhysingen, drängen och hans vederlike som ej ansetts kunna kosta på sin lysning mer än 1 mark. Denna afgift för lysnings|208|sedel är en afgift för legalisering af ett rättsärende. Afhandlingar mellan enskilda personer beläggas med stämpelmärke, endast när de skola företes för något verk. Enligt 1842 års K. F.kejserliga förordning skulle deremot alla afhandlingar mellan enskilda vara belagda med stämpelmärke för att ega giltighet. Så är ännu förhållandet i Frankrike. Till denna kategori höra:

Förskrifningar af alla slag, hvilka beläggas med stämpel i viss % af den gällande summan, näml.nämligen ⅒ % af ett belopp till 1 000 mkmark samt derutöfver för hvarje fulla hundra mark ²⁄₁₀ procent.

Kontrakt, försäkrings-, aktie-, och köpebref, gåfvobref, bytesbref, hvilka karteras med ½ % af det angifna beloppet.

Befrielse från dessa afgifter (30 mommoment) är beviljad för: handlingar som röra kronan och dess rätt; (i tvister mellan enskild och kronan skall den enskilde erlägga stämpelskatt) domar och utslag, som tillkomma allmänna inrättningar och kommuner; alla de mångfaldiga handlingar som expedieras från ett verk till ett annat; alla offentliga debetsedlar och qvittenser; statens låneobligationer, depositions|209|bevis och skuldförbindelser utfärdade af staten; Finlands banks och Hypoteksföreningens vexlar och obligationer; alla i kriminella mål förekommande akter; bevis för skolor och lärdoms-anstalter; testamenten mellan makar och arfvingar i rätt upp- och nedstigande led äfvensom emellan syskon. Då sådant testamente bevakas bör det likväl karteras såsom bilaga. Slutligen äro alla dupplett handlingar befriade. Kontrollen öfver stämpelskattens erläggande är ej uppdragen åt några särskilda myndigheter, utan är det ålagdt alla de myndigheter som mottaga eller utfärda handlingar att tillse det kartering på behörigt vis försiggått. Underlåtenhet härutinnan straffas med 20 marks böter och skyldighet att ersätta skadan. – Tillverkningen af stämpel försiggår under inseende af karta sigillata kontoret. Försäljning af stämpelpapper och märken sker af enskilde mot en viss provision; som i HforsHelsingfors beräknas till 3 %, i öfriga städer 4 % och på landet för levererade 500 mark 8 % samt för hvad summan för året derutöfver kan utgöra endast 6 %, hvilken provision efter medlens inleverering af länestyrelsen utanordnas.

Resultatet af stämpelskatten har sedan 1864.|210| varierat mellan 400 000 och närmare 600 000 mark. På grundvalen af de senaste 5 årens resultat hade staten vid senaste landtdag beräknadt nettobehållningen af stämpelskatten till i medeltal 475 000 mark. Genom den förhöjning som skatten undergick vid – sistförflutna landtdag beräknades densamma skola stiga med omkring 300 000 mark, hvilken beräkning, såsom det första årets erfarenhet gifver vid handen till fullo slagit in.

Stämpelskatten i öfriga länder:

Af ofvanstående ser man att denna skatt hos oss förekommer i 5 olika former nämligen:

1^o såsom skatt vid statsmagtens anlitande, lagskipnings-, exekutions och förvaltningsåtgärder;

2^o Såsom arfsskatt.

3^o såsom skatt på transaktioner (köpeafhandlingar etc.)

4^o såsom afgift för legalisering af vissa rättsärender.

5^o såsom skatt vid erhållande af vissa förmåner och utmärkelser från statens sida.

B. Karta sigillata rekognitions afgift.

Denna afgift erlägges ej allenast för såväl fullmagter, konstitutorialer och kollationsbref å embeten och tjenster som afskedsbref derifrån, utan äfven för de i senaten i enskilda mål och ärender fallande utslag och resolutioner, då derigenom någon förmån parten tillskyndas. Denna afgift påbjöds först genom K. F.kunglig förordning af den 11 Mars 1778. Afgiften är delsoriginal: dess fix, dels bestämd i % af de summor, som någon dylik förmån innebär. Denna skatt som är af enahanda natur som stämpelskatten och mycket väl kunde sammanslås, med denna, hvarigenom en betydande förenkling i uppbörds- och räkenskapsväsendet skulle vinnas har inbragt omkring 20–25 000 mark årligen.

C. Fattig- och arbetshusafgift

Denna benämning betecknar ej skattens finansiella karaktär, utan endast det ändamål, för hvilket den uppbäres. Den infördes genom en K.kejserlig taxa af den 25 Mars 1818 och reglerades närmare genom flere författningar|212| från samma år (K. K.kejserlig kungörelse af den 5. Maj och K. F.kejserlig förordning af den 9. September). Den erlägges för enahanda åtgärder som karta sigillata rekognitionen, antingen med en bestämd summa eller med vissa %. För revisionsdomar och förlikningsdomar 1 pro mille. För saker som ej röra förmögenhet erläggas 10 mark 32 penni. Enligt K. K.kejserlig kungörelse af den 5 Maj 1818 erlägges för fabriksprivilegier, respass till orter utom Finland, för rättighet att uppföra skådespel, konser och andra offentliga föreställningar och nöjen 4 mark för hvarje gång. – Slutligen bör densamma erläggas med ⅙ af den kronan tillkommande % af egendom som föres ut landet. Enligt en K. F.kejserlig förordning af 1819 uppbäres denna afgift vidare af personer af arbetande klassen, som på pass uppehålla sig i St. Petersburg af passexpeditionen derstädes. Enligt K. F.kejserlig förordning af 1837. uppbäres den jemväl för pension vid afskedstagandet med 1 %. För detta år är denna afgift beräknad:

D. Krigsmanshusafgift.

Gustaf den II Adolf inrättade Vadstena krigsmanshus till pensionering och underhåll af afskedade invalider. Den 12. November 1646 utfärdades donationsbref på hemman och hemmans räntor för Vadstena krigsmanshus. Slutligen bestämdes dess samtliga inkomster genom Kgl. F.kunglig förordning af den 31. December 1689, hvilken ännu ligger till grund för bestämmandet och uppbärandet af den s. k. krigsmanshusafgiften, hvilken innefattar dels en afgift för löner och befordringar, dels en direkt inkomst skatt på fastighetstransaktioner. Till den första arten hör den s. k. centonalen, som utgår med 1 % årligen af hvarje lön vare sig kontant eller indelt, dock så att denna sistnämnda beräknas efter kronovärdet. Endast det egentliga lönebeloppet bör läggas till grund för centonalens beräknande, ej speciella sportlar. En annan art af denna afgift äro avancementspenningar, som erläggas för befordran till tjenst, undfången fullmakt å högre rang samt upphöjelse till adligt stånd. Vidare erlägges denna afgift för|214| pensioner, gåfvor och donationer. En direkt skatt på fastighetstransaktioner utgör slutligen den del af krigsmanshusafgiften, som erlägges vid ombyte af åbo eller egare af rusthåll.

Denna afgift skall erläggas med 1 rubel 44 kopek motsvarande 5 mark 76. penni för helt och i proportion dertill för mindre rusthåll i tillträdesafgift af köparen, samt i afträdesafgift af säljaren 1. % af köpes summan, och är det stadgadt att fastebref ej får utgifvas innan dessa afgifter blifvit erlagda.

Hela inkomsten stiger till omkring 90 000 mark

E. Sportelafgifter vid landskansliet i Wiborg

I Wiborg hade de sportlar, som till landssekreteraren erlades för pass stigit till stora summor. De indrogos derför till kronan och landssekreteraren erhöll en bestämd lön. Sportlerna för detta år stiga till ungefär 20 000 mark.

§: 2. Afgifter för anlitande af statsanstalter

A. Lots- och Båkafgifter.

Den nu gällande författningen i detta ämne är K. F.kejserlig förordning af den 9. Maj 1870, hvilken uppställer så|215|som allmän regel, att lots skall begagnas af fartyg i finska farvatten. Förf.Författningen angifver närmare att lots skall begagnas i följande fall: a.) å utländska fartyg, som segla till eller ifrån utländsk eller rysk hamn och utmed Finlands kuster, vid alla lotsplatser som under resan passeras.

b.) å finska och ryska fartyg som gå till och ifrån utrikes ort eller ryska hamnar utom Östersjön, i alla de farleder som passeras vid utgången till öppen sjö och vid inkommandet derifrån till lossningshamn. c.) Å finska och ryska däckade fartyg, som inkomma från ryska hamnar, vid Östersjön och finska viken, när de från öppen sjö söka finsk hamn eller begagna farled inomskärs tills de anlöpa tullkammare eller tullbevakningsplats. d.) å kronans fartyg, som inkomma från öppen sjö till första lotsplats. e.) när fartyg genom storm eller trängande nöd tvingas inrätta farleden, skall lots genast tillkallas.

Från skyldighet att begagna lots äro fria:

a.) inhemska fartyg som segla inomskärs mellan Degerby, tullkammare och lossningsplats.

b.) ryska och finska fartyg, som segla utmed Fin|216|lands kuster eller afgå till ryska hamnar vid Östersjön eller finska viken. c. ryska och finska passagerare fartyg, samt odäckade segelfartyg och skärbåtar.

För anlitande af lots erlägges afgifter enligt en taxa, som är bygd dels på fartygens djupgående, dels på resans längd i sjömil. Utländska fartyg betala dubbelt, såvida de ej äro från ett land, som genom traktat blifvit likastäldt med Finland. För fartyg, som äro mindre djupgående än 6 fot erlägges afgift ss.såsom för 6 fot djupgående fartyg. För fartyg som i brist på lots, går under ledning af ett med lots försedt fartyg, erlägges halfva afgiften. – För att gifva en föreställning om huru lotstaxan beräknas skola vi beröra några punkter i taxan. För resa af ½ sjömil erlägges för 6 fot djupgående fartyg 2. mark, samt derpå uppåt ända till 9 mark 20 penni för 24 fot djupgående – fartyg.

För 5 sjömils distans erlägges från 12–51 mark 60 penni. enligt samma måttstock. För 15. sjömil erlägges från 32–143 mkmark 60 penni.tillagt av utgivaren

Dessa afgifter tillfalla lotsarne och ingå ej i|217| statsförslaget.

Utöfver denna afgift erlägges båkafgift af alla fartyg, som färdas i finska farvatten i saltsjön och de insjöar der anstalter för sjöfartens betryggande äro inrättade. Befriade äro endast kronofartyg af mindre än 10 lästers dräglighet. Afgiften beräknas efter lästetal med 60–10 penni för lästen för hvarje resa beroende på resans längd och om fartyget är däckat eller ej. Denna afgift erlägges för lastadt fartyg; fartyg med ballast erlägger halfva afgiften. Passagerarefartyg erlägga 1. mark per månad för hvarje båk.

Båkafgifterna äro för år 1879. beräknade till 400 000 mark. De hafva under föregående år varierat mellan 350 000 och något öfver 400 000 mkmark

Båkafgifterna äro ej en beskattning utan en afgift för förmånen af båkanstalter. I statsförslagen upptogos de förr under rubriken ”diverse uppbörd”, men i 1880 års statsförslag hafva de (jemte några andra afgifter) förts under en detta år tillkommen ny rubrik ”afgift vid anlitande af särskilda statsanstalter”tillagt av utgivaren.

B. Afgifter för kontrollstämpling af guld och silfver.

I statsförslaget upptages denna afgift under rubriken direkta skatter och skäl kunna äfven anföras för en sådan uppfattning, men då man begrundar ändamålet med denna afgift, och dertill lägger att densamma ej förmår betäcka kostnaderna för den kontroll-anstalt som af staten upprätthålles, måste man anse det riktigast att beteckna den afgift, som erlägges för kontroll stämpling af guld och silfverarbeten såsom en ersättning för anlitande af statsanstalter. För denna kontroll är en s. k. kontrollbyrå inrättad vid bergsstyrelsen. Bergsproberaren stämplar arbetena.

Inkomsten häraf har varit 5 000 mark.

C. Afgifter till hospital, lasarett och kurhus.

Denna post har ej upptagits förr än i 1881 års statsförslag, der den såsom ”legosängsafgifter och bidrag till underhåll af allmänna sjukvårdsanstalter” förekommer under rubriken ”afgifter vid anlitande af särskilda statsanstalter”; men i de till ständerna aflemnade kapital räkningarne har densamma ingått och uppgifvits inbringa 115–120 000 mkmark om året.|219| Dessa afgifter beteckna ej en beskattning enär underhållskostnaderna af de statsanstalter här afses måndubbelt öfverstiga inkomsterna (700 000 mark.)

D. Skolafgifter

Statsförslaget är ej rätt upplysande beträffande denna post. Der upptagas:

a.) skolmedel influtna vid reallyceum och polyteknikum i Helsingfors – 15 000 mkmark

b.) städernas i Viborgs län tillskott till skolornas underhåll. – 5 714 mkmark 32 p.penni

c.) samt ersättning från skolfonden för upphyrda skollokaler – 46 430 mark

Den första af dessa poster utgöres af inskrifnings-och termins-afgifter vid nämnda läroverk. Städernas i Wiborgs län tillskott äro inkomster från vissa fonder, som funnos i Viborgs län vid detsammas förenande med det öfriga Finland, anslagna till skolornas underhåll, och hvaraf inkomsten genom aftal med städerna går till staten. Denna post hör derför med rätta till följande §:. Beträffande den tredje posten, erhålles upplysning ur skolordningen af den 8 Aug. 1872 Der stadgas i §: 24 att hvarje ny elev vid realskola|220| erlägger såsom inskrifningsafgift 3 mkmark, samt vid lyceum och fruntimmerskola 6 mark, hvilka medel tillfalla läroverkets kassa. I termins-afgift erlägges i lyceum 20 mkmark men vid högre fruntimmersskolan 40 mkmark, samt på realskolans 2 lägre klasser 6 och på de högre 12 mkmark.tillagt av utgivaren Enligt §: 113 skall af inskrifningsafgifterna och 2 mark af hvarje termins afgift bildas en kassa, ur hvilken läroverkets tillfälliga behof bestridas. Återstoden levereras till ränteriet och derifrån till statskontoret, som förvaltar medlen under namn af – skolfonden, hvilken användes till upphyrande af skollokaler och anskaffande af nödigt material för läroverken. För några år sedan utgjorde denna fond i kapital 60 000 mark. Det vore otvifvelaktigt principielt riktigare att hela beloppet af skolafgifterna skulle för statens räkning uppdebiteras och ej stanna i skolornas kassor. Afgifterna från reallyceum och polyteknikum gå förbi skolfonden direkte till statskassan.

§: 3. Diverse uppbörd.

A. Kronosakören.

Grunderna för desammas utgörande bestämmas|221| i straffrätten. Inkomsten deraf har varit 95 000 mark för senaste år.

B. Anmärkningsmedel.

Dessa voro sådana medel, som inflöto på grund af att vederbörande revisionsmyndigheter upptäcka fel i redovisningarna öfver kronomedel, hvilka anmärkningar föranleda att redovisarene åläggas ersättningsskyldighet, hvaraf en del tillfaller anmärkaren ss.såsom provision, en annan del inflyter till kronan. I 1880 och följande års statsförslag finnas dessa medel ej upptagna. Inkomsten af dem har årligen varit ungefär 3 000 m.mark

C. Skatterättsmedel (medel härflytande af den köpeskilling, som vid skatteköp erlägges af kronohemmans åbo) se pag. 170 – 70 000 m.mark

D. Tidningsmedel.

Denna post innefattar prenumerations- och annonsafgifter för de officiella tidningarne, stigande till ungefär 18 000 mark årligen.

E. Städernas i Wiborgs-län tillskott till skolornas underhåll.

se pag. – 5 714 m.mark 32 p.penni

Kap. III.
Statskrediten

Statskrediten är ej att hänföra till en stats normala inkomstkällor. Den innefattar en möjlighet för staten att vid behof genom lån kunna anskaffa erfordeliga medel. Det är först i nyare tider, som man kommit till ett systematiskt förfarande vid stadskreditens anlitande. Förut förfor man härvid på enahanda sätt, som då enskild person ingår låneförbindelser, d. v. s. utfästande af pant såsom säkerhet för skuldens behöriga infriande var ett oundvikligt vilkor för en stat som ville upptaga lån. Numera är utfästande af pant ganska sällsynt och då sådant sker utgör det blott ett bevis på att den i frågavarande staten på kreditens område ännu ej gjordt sig känd eller gjordt sig ökänd såsom Turkiet i våra dagar.

1.) Statslån med afseende å ändamålet för deras upptagande kunna vara:

a.) för produktiva ändamål; b.) för improduktiva ändamål upptagna.

Det förra slaget af statslån äro de, hvilkas|223| inkomster blifvit använda till att öka ett lands produktionsmedel, de senare åter sådana, som blifvit använda för ett improduktivt ändamål t. ex. ett krig. Såsom en allmän regel kan man likväl uppställa att ett land ej genom krediten bör förskaffa sig tillgångar att bestrida normala och ständigt återkommande behof, ty ett sådant förfarande för förr eller senare till finansiell ruin.

2) Statslån med afseende å sättet för deras upptagande indelas i:

a) konsoliderade (dette consolidée) och b) sväfvande lån (dette flottants.)tillagt av utgivaren a) Till de konsoliderade lånen höra: α) Lån som upptagits medelst förskrifning af ständig ränta utan förbindelse af kapitalets återbetalande (rentes consolidtes sont perpetuelles) – Minskning är dock möjlig. – I England är detta nästan den uteslutande formen för statskreditens anlitande. Det första lånet skedde för att konsolidera den sväfvande skulden, hvarför dessa skuldsedlar erhöllo namnet ”konsols”tillagt av utgivaren å 3 % de mest eftersökta papper på kapitalmarknaden. Äf|224|ven i Frankrike och i andra stater anlitas denna kreditform. Återbetalning eller minskning kan ske sålunda att staten genom sina agenter låter på börsen uppköpa dylika förskrifningar.

3.) Lån genom obligationer på bestämd tid hvars återbetalning sker enligt en bestämd plan genom amortering. De årliga afbetalningarne eller annuiteterna innefatta såväl ränta som ock en del af kapitalet. Amorteringen sker genom utlottning af vissa numror. En särskild art af amorteringslån äro sådana, vid hvilka utlottningen är förbunden med utbetalning af premier, höga för de först utkommande numrorna och en liten för hvarje sedan utlottad obligation.

b.) Den sväfvande statsskulden består enligt regeln af tillfälliga förskott, som staten upptagit i förhoppning att inom en viss kort tid af de ordinarie inkomsterna erhålla medel till deras återbelåtande. Det är under formen af skattkammarbiljetter (bons du tresor) som denna skuld oftast och enligt regeln förekommer. Tiden är 1. à 2. år.

En sväfvande skuld kan äfven uppkomma ge|225|nom att statens utgifter år för år öfverstiga dess inkomster, i hvilken händelse detta defecit måste fyllas genom anlitandet af statskrediten. Om sväfvande skuld, som häraf är en följd, tillväxer snart i sådana proportioner, att dess förvandling till ett konsolideradt statslån blifver en oeftergiflig nödvändighet. Till den sväfvande skulden kan slutligen hänföras sådan skuld, som staten åsamkar sig genom utfärdandet af sedelmynt, hvarvid statskreditsedlar spela myntets roll och hvilkas qvarhållande i cirkulationen endast kan ske genom tvångskurs. Ryssland erbjuder i våra dagar skådespelet af en ofantlig sväfvande skuld af denna beskaffenhet; så äfven Österrike & Ungern. I Ryssland gäller ett slags accordsystem (800 milj.) Sväfvande är skulden derigenom att sedlarne lyda på anfordran.

I Finland hafva jemväl flertalet af nu berörda former för statskreditens anlitande blifvit försökta. I statsrättsligt hänseende förtjenar anföras att rättigheten att upptaga statslån numera tillerkännes endast regent och ständer enstämmigt på grund af R. F.Regeringsformen §: 45. och L. O.lantdagsordningen §: 36. som bekräftas af hela den genomgående principen i vår|226| statsreglering. Under den period som föregick det konstitutionella statsskickets återuppvaknande upptogos likväl flere statslån af regeringen ensam. Utom några mindre lån 1810, 1830 och 1841. upptogs 1844 ett statslån för Saima kanals byggande. Formen för detsamma var egendomligt nog skattkammarbiljett systemet. Finansexpeditionen skulle genom banken under 15 år upptaga 100 000 rubel om året – mot obligationer å 50 rubels valör, löpande med 3 ³⁄₅ % ränta, som årligen den 1 Februari finge lyftas, hvaremot kapitalet, först efter 15 år vore till betalning förfallet. Dessa s. k. ”Saima sedlar”, hvaraf likväl endast 6 serier till ett belopp af 600 000 rubel utgåfvos, hafva längesedan blifvit inlösta.

De kostnader 1854–1856 års krig för statsverket medförde, föranledde upptagandet af ett inhemskt lån, à 4 % på 1 850 000 rubel genom obligationer à 900, 300 och 100 rubels valörer.

1858 upptogs ett inhemskt statslån till bestridade af konstnaderna för Helsingfors–Tavastehus jernväg. Lånet upptogs på enahanda vilkor som Saimalånet, till ett belopp af 500 000 rubel à 3 ³⁄₅ %.

1859 upptogs i Ryssland ett statslån å 4 000 000|227| rubel med 4 % ränta och 2 % amortering, hvaraf likväl statsverket erhöll blott 2 500 000 rubel till fortsättande af jernvägsarbetet, hvaremot resten tillföll banken, som skulle ansvara för räntan och amorteringen af denna del. Återstår 6 700 000 mark (år 1884 återstår blott 5 500 000 m.mark)

År 1862 vände sig Finland första gången till den utländska penningemarknaden. Då upptogs nämligen genom Rothschild och Söner i Frankfurt am Main ett statslån till ett nominelt belopp af 4 400 000 thaler med derå löpande 4 ½ % ränta, hvilket skulle återbetalas genom annuiteter af 234 121 thaler i 42 år. Då Finlands finansinstitutioner ännu voro okända för utlandet, måste staten ställa ss.såsom säkerhet inkomsterna från Saima kanal, äfvensom amortissementsfondens inkomster. År 1884 återstår 12 000 000 mark.

Sedermera då statslånen upptagits med Ständernas garanti har en dylik pantförskrifning ej mer ifrågakommit. 1862 års lån användes till konsolidering af den sväfvande skulden samt för anskaffandet af mynt till ordnandet af myntväsendet i landet.

1868 upptogs ett lån hos Erlanger för anskaffan|228|det af medel till slutförande af jernvägen St. Petersburg–Riihimäki stort 4 670 000 thaler deraf i 1^o räntebärande obligationer à 6 % 2 670 000 thaler och 2^o premie obligationer utan ränta (10. thalersoblthalersobligationer). 2 000 000 thaler.

Lånet återbetalas genom utlottning inom 43 ½ år. Då Finland skulle upptaga detta lån rönte man åtskilliga svårigheter, emedan 1865 upptagits ett lån för Hypoteksföreningens räkning och de derpå följande missväxterna i någon mån försvagat Finlands kredit.

Lånet var först förafsedt att upptagas genom räntebärande obligationer à 6 %, men då dessa funno trög afsättning, förändrades planen sålunda, att räntebärande obligationer till ett belopp af 2 000 000 thaler ej skulle utgifvas utan istället premie-obligationer à 10 thaler. Wid 1872 års landtdag uttalades emellertid en förkastelsedom öfver detta system, hvarför detsamma vid senare statslån ej mer blifvit följdt.

Omkring 15 miljoner finska mkmark återstå ännu. 1869 upptogs ett inhemskt temporärt statslån för anskaffande af medel till jernvägens fullbordande å 4 000 000 mark|229| genom obligationer löpande med 4 ⁸⁄₁₀ % ränta om året och förfallna till inlösen vid utgången af sjette året från obligationernas utgifningsdag. 1874 upptogs slutligen ett utländskt lån genom Rothschild et Söner till Åbobanans byggande å 16 200 000 tyska mark medelst obligationer löpande med 4 ½ % ränta och inlösbara genom utlottningar inom 42 år. Wilkoren voro särdeles fördelaktiga. Finland fick 92 % således endast 8 % kapitalrabatt.

För inlösen af donationsgodsen i Viborgs län hafva inom landet från och med 1872 utfärdats obligationer à 4 ½ % ränta efter en emissionskurs af 94–95 % till ett belopp af 7 ½ milj. mark.

Någon sväfvande statsskuld eger Finland ej.

Med frånräknande af mindre betydande oinlösta rester af de äldre inhemska statslånen uppgick Finlands statsskuld den 1. Januari 1877. till följande kapitalbelopp nämligen:

Härtill kunde ännu läggas f. d. Hangö jernvägsaktiebolags utlöpande obligationer. Sedan den 1 Januari 1877 hafva äfven nya donations-obligationer blifvit utfärdade, så att beloppet torde uppgå till inemot 7 ½ miljoner mark. Wid beräknandet af den årliga kostnaden för dessa lån böra annuiteterna å donationslånen undantagas, emedan de betäckas af de särskilda inkomster, som tillflyta donationsfonden i afbetalning å köpeskillingen för försålda donationsgods, landboräntor m. m. För de öfriga statslånen uppgå de årliga utgifterna till följande belopp:

Det sistnämnda (ryska lånet) aftager årligen med|231| 8 000 mark.

För 1862 års Rotschildska lån utgå annuiteterna ur amortissementsfonden. Utgifterna för Erlangerska lånet och 1874 års jernvägslån bestridas ur kommunikationsfonden och för 1859 års ryska lån erlägges ränta och amortering af allmänna statsmedel.

Finska statens förmögenhet och affärsföretag

Af ofvanstående tabell ser man att statens inkomstgifvande egendom motsvarar ett kapital värde af 175. miljoner mark eller nära 3 gånger stadsskuldens belopp. Inkomsten af denna förmögenhet uppgår till 4 850 000 mark, som öfverstiger betydligt annuiteterna på statslånen. Få torde de stater vara, hvilkas|232| finansiella ställning är så säker som Finlands. Ett lån säges vara inhemskt, när detsamma upptages inom landet och detsamma bestämmes i landets mynt. Då en stat upptager ett utländskt lån, söker den draga utländska kapitaler till landet, hvarför äfven lånet bestämmes i utländskt mynt. Emellertid kan det ursprungliga förhållandet lätt ändras, ty inga värden exporteras så lätt från ett land till ett annat som de internationella valutorna d. v. s. sådana papper, som noteras på de stora utländska börsarne. Sålunda torde största delen af såväl 1862, 1868 som 1874 års lån hafva kommit in till Finland.

Jemförelse af skatternas belopp i Finland och Sverige

Fördelade på innevånareantalet belöper sig häraf på|233| hvarje innevånare i Finland 11 mark 80 penni och i Sverige 15 mark 70 penni. De direkta skatterna utgöra i Finland 35 % af summan skatter och i Sverige något mindre än 20 %

Skatternas förhållande till varuomsättningen på utlandet:

II.
Statens utgifter.

§: 1. Inledande anmärkningar.

Det har blifvit påyrkadt i finansläran att i statsbudgeterna statens utgifter först borde bestämmas och derefter statens inkomster ställas i motsvarighet till dessa. I flere stater har äfven i sjelfva verket denna maxim blifvit följd. En väsentlig skilnad skulle således förefinnas mellan de enskildes och staternas hushållning i det att endast för de förra den gamla regeln att rätta munnen efter matsäcken skulle vara tillämplig. Emellertid håller denna teori ej sträck, ty äfven för staten är det en oafvislig nödvändighet att harmoni eger rum ej blott mellan statens inkomster och utgifter utan äfven mellan medlen att bestrida statens behof och medborgarenes förmåga att prestera dessa medel. Grundfalskt vore det att antaga, att denna förmåga vore absolut elastisk. Det är sålunda nödvändigt att vid uppgörandet af statens hushållningsplan äfven taga i betraktande, hvilka tillgångar enligt gifna skattelagar kunna tagas i anspråk i ock för bestridandet af statsbehofven, och om medel derutöfver erfordras noga öfverväga statens förmåga att bära en tillök|235|ning i skatten. Då i Finland inkomsterna först beräknas och utgifterna derpå ställas i öfverenstämmelse med dessa, är det med fullt skäl, som vi vid den systematiska framställningen af Finlands finansrätt först behandlat statens inkomster.

En systematisk indelning af statsutgifterna har i den allmänna finansläran ofta blifvit försökt, och olika synpunkter hafva dervid tagits till ledtråd. En ofta återkommande indelning är den i produktiva och improduktiva utgifter. Ehuru densamma hvilar på en fullt riktig princip, är den ändock omöjlig att genomföra i praktiken, enär samma utgifter, som under vissa förhållanden framstå sssåsom fullkomligt improduktiva under andra förhållanden åter kunna vara de mest produktiva.

En annan indelning är den i 1) nödvändiga, 2.) nyttiga, 3) onödiga eller lyxutgifter eller illa beräknade utgifter. Hos oss synes vara af största tillämpning indelningen: 1.) stående eller ordinarie eller permanenta utgifter och 2.) tillfälliga eller extraordinarie eller temporära utgifter.

§: 2.) Sättet och ordningen för statsutgifternas bestämmande.

Framställningen om befogenheten att förordna om statsutgifterna tillhör egentligen statsrätten. (se anteckningarne i statsrätt). Öfverhufvudtaget bestämmas de utgifter, som kunna bestridas med ordinarie inkomsterna af regenten hvaremot de andra inkomsterna anvisas till sådana ändamål, som ständerna godkänt och bestämt.

Redan L. L.Landslagens Kon. Bkonungabalk bestämde att konungen egde lefva d. v. s. bestrida statens utgifter med Upsala öd, kronogodsen och årliga laga utskylder och ej lägga någon ny tunga på sitt land utom i några bestämda fall. Här finnes sålunda redan antydt skilnaden mellan en konsoliderad och en rörlig del i budgeten.

1772 års R. F.Regeringsform uttalar sig ej tydligt i frågan om utgifternas bestämmande och ordalydelsen i §: 5. i F. och S. AktenFörenings- och säkerhetsakten innebär att ej blott nya utan öfverhufvud alla statsutgifter borde afhandlas med ständerna och endast i samråd med desse bestämmas af regenten. Den historiska tillkomsten af Förenings- och Säkerhets-Akten förhindrar likväl en dylik utsträckt tolkning. §: 24. i Reg.|237| FormenRegeringsformen uttalar grundsatsen att statskontoret årligen skulle uppgöra budgeten och dervid taga till grund 1696 års stat och att deri skulle sörjas för de ordinarie utgifternas betäckande. Widare stadgas att budgeten ej får öfverskridas med mindre Kgl.Kunglig Majestäts och rikets tjenst och bästa oundvikligen sådant fordrar.

Så är likväl ej förhållandet hos oss. Budgeten uppgöres nämligen hos oss för ett följande år innan resultatet af det löpande årets uppbörd ännu är kändt. I följd häraf beräknas inkomsterna mycket lågt, men om det sedan visar sig att inkomsterna stiga högre än beräknadt blifvit, ingår Senaten med hemställan till regenten att få med öfverskotten bestrida särskilda extra utgifter. Det väsentligaste att anmärka härvid är, att dessa extra statsregleringar ej publiceras utan lemnas endast till ständernas kännedom.

Procedyren vid budgetens uppgörande är att statsförslaget öfver allmänna statsfonden uppgöres af Finansexpeditionen, statsförslaget öfver militiefonden deremot af militieexpeditionen. Dertill ansluter sig ss.såsom ett supplement statsförslaget öfver de af ständerna anvisade medlen och bestämda utgifterna. Ständerna uppgöra sin kalkyl för en period af 5 år, hvarefter densamma ock promulgeras med ⅕ hvarje år särskildt.

Regentens competens i afseende å denna budget inskränker sig till att konstatera att vid dess uppgörande ständernas beslutande rätt ej öfverskridits.

Permanenta eller stående utgifter äro hos oss i främsta rummet de, som afse upprätthållandet af bestående statsanstalter. Inom denna serie af utgifter förekomma äfven sådana i afseende å hvilka staten är äfven privaträttsligt förpligtad. Alla de embets- och tjenstemän som äro oafsättliga hafva äfven privaträttsligt betraktadt rätt att utfå de med embetet förenade lönerna. Äfven sådana funktionärer, som äro afsättliga måste utfå sina löner. Sjelfva embetet är permanent ehuru dess uppbärare kan afsättas. Af obestridligt permanent natur äro vidare ränta och afbetalning på statsskulden, så länge det i lånekontraktet angifves. Utgifter af detta slag förekomma både i den ordinarie budgeten och bland de af ständerna anvisade medlen. Till permanenta utgifter som bestridas med af ständerna anvisade medel, höra vidare kostnaderna för folkskoleväsendet. Sjelfva anslaget är permanent, ehuru det belopp som erfordras för folkskolornas subvention af ständerna pröfvas och bestämmes. Det sedan sista landtdagen tillkomna|239| anslaget för militärväsendet är äfven af permanent karaktär; det som vexlar dervidlag, är de medel, hvilka ständerna dertill vilja anvisa. De utgifter, som äro af permanent natur och bestridas af ordinarie statsmedlen, upptagas utan vidare i statsförslaget, hvaremot extra utgifter först efter hemställan och för bestämd tid uppföras.

I statsförslagen upptagas s. k. dispositionsmedel såväl för Generalguvernören och senaten som guvernörerne. Detta är en permanent post, men de behof, som dermed bestridas äro af tillfällig natur

Beträffande sättet och ordningen för bestämmandet af utgifter, som af ständerna beslutas kunna endast de permanenta vara föremål för fastställelse; då tillfälliga anslag deremot af regeringen äskas, pröfvas frågan i hela dess vidd af ständerna.

I analogi med §: 24 i R. F.Regeringsformen bestämmer reglementet för regeringskonseljen af 1809, att Senaten ej får förordna om några extra utgifter, som ej finnas i förslaget. Genom senare författningar hafva dock modifikationer härutinnan skett. Genom K.kejserliga Manifestet af den 2 Juni 1826. berättigades Senaten att utan vidare förordna om utbetandet af medel för allmänna byggnader och an|240|dra företag, som af H. M.Hans Majestät blifvit gillade, samt att bevilja tillfälliga utgifter utöfver staten till ett belopp af 1 000. rubel årligen för allmänt nyttiga ändamål.

Genom K. F.kejserlig förordning af den 28 Nov. 1859. erhöll Senaten rätt att bevilja förskott för storskifteskostnader, samt att då förslagssumman ej öfverstiger 2 000 rubel förordna omföretagande af nybyggnader, samt om andra allmänna behof.

Slutligen medgaf K. F.kejserlig förordning af den 20. April 1863 Senaten rätt att utan föregående hemställan förordna om nybyggnader, som ej öfverstiga 20 000 mark.

En egendomlighet för det finska finanssystemet är att vissa slag af inkomster äro anvisade till vissa bestämda utgifter bestridande. Så användas vissa inkomster i militiefonden uteslutande till militära behof. Fattig och arbetshusfondens inkomster äro anslagna till korrektions-och välgörenhetsanstalters upprätthållande. Kommunikationsfonden och en del af bränvinsskatten äro anslagna till underhåll af kommunikationsanstalter och öfverskottet till anläggande af nya kommunikationsanstalter.

§: 3. Statsutgifternas gruppering inom budgeten

För åren 1878, 1879 finnas endast allmänna statsfondens och militiefondens statsförslag publicerade, enär|241| de särskilda ändamål, för hvilka ständerna beviljat anslag, så sent af regenten sanktionerats, att statsförslaget öfver dessa anslag ej hunnit publiceras.

Det system, som vid statsutgifternas gruppering i budgeten vanligen följas, är att statsförvaltningens hufvudgrenar bilda de särskilda utgiftstitlarna. – I vår budget vore en dylik indelning äfven möjlig, med de särskilda förvaltningsgrenar, som utmynnar i hvar sin expedition i Senaten s.s.såsom bas. Emellertid har en dylik systematisering ej blifvit strängt genomförd, utan är fortfarande ett gammalt uppställningssätt följdt, ss.såsom af det följande framgåroriginal: framg

1^sta hufvudtiteln, som upptager H. MajtsHans Majestäts dispositionsmedel och utgifterna för styrelseverket, är ofullständig deri, att blott en del af dispositionsmedlen under densamma finnes upptagen, resten finnes dels under fattig- och arbetshusfondens, dels under militiefondens budget. Äfven Generalguvernörens dispositionsmedel finnas under militiefondens budget och under 7^de titeln.

2^dra hufvudtiteln är ganska homogen. Den omfattar utgifterna för justitiestaten. Två anmärkningar kunna dock göras emot systematiseringen: allmänna revisionsrätten och kontoret kunna ej räknas till Justitiestaten.|242| utan till uppbördsverket; äfven saknas kostnaderna för underrätterna och Justitiedepartementet helt och hållet.

3^dje hufvudtiteln omfattar militiebudgeten

4^de hufvudtiteln omfattar civilstaten. Äfven höra hit många inrättningar, som ej?) hafva något gemensamt med civilstaten. Sålunda finnas här lots och fyrinrättningarna, ehuru egentligen hörande under titlare 7. & 8.

5^te hufvudtiteln omfattar kleresistaten, läroverken och vetenskaperna. Denna är homogen.

6^te hufvudtiteln upptager helsovården, fängelseväsendet, ehuru dessa ej hafva någonting gemensamt med hvarandra. Fullständighet saknas äfven här, enär medicinalstyrelsen är upptagen under titeln 4.

7^de hufvudtiteln upptager allmänna extra utgifter. Många af dessa kunde likväl alldeles ej rubriceras såsom extra utgifter. T. ex. ränta och amortering på den del af statsskulden, som bestrides af ordinarie statsmedel, emedan den ej är garanterad af ständerna.

8^de hufvudtiteln omfattar kommunikationerna, jordbruk, handel och näringen. Här finnes dock oegentligt nog upptagen öfverstyrelsen och ingeniör kåren för väg- och vattenkommunikationerna, då deremot|243| forststaten förekommer under 4^de titeln.

9^de hufvudtiteln omfattar donationer och allmänna understöd.

Från fattig- och arbetshusfondens inkomster bestridas utgifterna för korrektions- och välgörenhetsinrättningarne m. m.

Militiefondens budget. är delad i 3. delar.

1^o. Allmänna militiekassan; 2^o militieboställskassan och 3^o krigsmanshuskassan, hvilka enhvar hafva särskilda utgifter att betäcka.

Utgifter, som bestridas med de af ständerna anvisade medlen, ansluta sig såsom supplement till någon af föregående hufvudtitlar.

Slutligen förtjenar anmärkas att statsförslaget för 1879. undergått den förändring att kostnaderna för underhållet af trafikering å statens jernvägar ej finnas upptagna på budgetens utgiftssida, utan är sidor utfördt mellan inkomsterna och|244| utgifterna och upptaget på inkomstsidan.

§: 4. Sättet för statsutgifternas bestridande.

Wissa former äro i detta afseende förreskrifna. Alla enskilda embetsverk böra ingifva reqvisitioner till behörig myndighet, som derefter ombesörjer medlens utanordnande genom ränterierna. Löner utanordnas sedan 2 år tillbaka månadtligen, ej qvartaliter såsom förut. Med anordning förstås hvarje competent myndighetsbefallning att utbetala viss summa till viss person. Förskott gifves då medlen utgifvas i afräkning, à conto, mot redovisningsskyldighet i framtiden.

§: 5. Sådana utgifter, som äro af särskild finansrättslig och finansiell betydelse

a.) Afkortning. Städse ser man främst på utgiftssidan i statsförslagen och i de afslutade räkningarne rubriken afkortning, hvarmed menas|245| den åtgärd genom hvilken en viss kronan rättsligen tillhörande inkomst från räkenskaperne afföres såsom ej influten. Rättsligen bör den ej betraktas såsom en statsutgift utan som en uteblifven inkomst. – I hvarje lands budget förekommer en motsvarande post upptagen. I sammanhang med afkortning förekommer s. k. afskrifning, som innebär att vissa kronans fordringar eller tillgångar visat sig ej kunna indrifvas, hvarför de från räkenskaperna afföras.

Enligt den summariska räkningen öfver allmänna statsfonden åren 1875 och 1881. utgjorde afkortningarne för nämda fond:

Enligt 1875 års budget:

Enligt 1881 års budget:

Från militiefonden utgjorde afkortningarne för samma år:

S^maSumma summarum:

• År 1875 – 436 140 mk.mark
• ” 1881 – 157 800 ”

Att upptaga hemmans frihetsår som afkortning är mera ett – – – (följ. sid.) – – –|247| slags formalism, enär, då skatten blifvit efterskänkt staten i sjelfva verket ej eger fordra någon sådan.

b) Uppbördskostnader är det andra slaget af poster på utgiftssidan. En allmän princip, som redan uttalades af Adam Smith, är, att hvarje stat bör vinnlägga sig om att af de belopp, som af de skattdragande erläggas, så mycket som möjligt måtte inflyta i statskassan. Af den i statsförslaget upptagna post: landsstaten 1 160 000. mark torde omkring 500 000 mkmark belöpa sig på uppbördsmännen för deras göromål med uppbörden. Dertill kommer för magasinsstaten 36 610. mark. Tullstaten kostar 830 000 mkmark (7–10 %) i uppbördskostnader. Karta sigillata kontoret kostar omkring 29 000 mkmark.tillagt av utgivaren Af bränvinsskatten levereras omkr.omkring 200 000 mark till ordinarie statsmedlen för bekostandet af åtgärder i och för kontrollen af skattens uppbörd, äfvensom för att vidtaga åtgärder till hämmande af lurendrejeri, lönkrögning o. s. v. Bevillnings- och Pröfningskomiteerna kosta omkring 40 000 mark. Vidare kostar finska passexpeditionen i S^t Petersburg 70 000 mark. Sammanslår man dessa summor, erhåller man en totalesumma af 1 700 000 mark som sålunda approxi|248|mativt utvisar uppbördskostnaderna. Då totalsumman af skatterna utgör 25 à 26 miljoner mk.mark stiga uppbördskostnaderna till ungefär 6 %, hvilket är betydligt mindre än i flere andra länder.

c) Post- lots och myntverken.

En del författare betrakta dessa institutioner såsom affärsföretag. Vi hafva dock redan förut visat huru staten genom upprätthållande af postverket ej förafser ekonomisk vinst, utan åsyftar densamma derigenom blott ett vigtigt kulturändamåls tillgodoseende. I statsförslaget upptages inkomsten af postverket till 730 000 mkmark och utgifterna till 643 872. mk.mark

Enahanda synpunkter göra sig jemväl gällande med hänsyn till lotsverket. Vill Finland upprätthålla sin ställning ss.såsom en kulturstat, måste det äfven sörja för säkerhetsanstalter för sjöfarten, äfven om detta skulle medföra en förlust i rent ekonomiskt hänseende. Inkomsten i båkafgifter upptages i statsförslaget till 400 000 mkmark, kostnaderna för lots- och fyrinrättningarne jemte nybyggnads- och sjömätningskostnaderna, stiga till 789 661. mark för år 1879.

Myntverket är en statsanstalt för det vigtiga ändamålet att bereda garanti för myntets halt. Utgiftesstaten för myntverket utgör 32 000 mark. I statsförslaget finnes ingen inkomst upptagen, ehuru myntverket dock medför staten en inkomst i anledning af skilnaden mellan myntets reala och nominella värde.

d) Förvaltningskostnader för statens egendom.

Skilnaden mellan beloppet af inkomster från statens egendom och de kostnader, som äro nödvändiga för dess förvaltning utgör ett kriterium på huru nyttigt det är för staten att besitta sådan egendom. Arrendeinkomsterna för statens domäner uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna. För öfvervakandet af domänerna äro tillsatta boställsinspektören. Forstväsendet medför för staten en utgift af 573 646. mark mot en inkomst af omkring 1. miljon mkmark under de senaste 5 åren. Man bör dock ej förbise att det ej allenast är beredande af största möjliga ekonomiska vinst, som staten förafser vid vårdandet af skogarne, utan är ändamålet äfven bevarande af skogarne för framtiden.

Kanalerne inbringa omkr.omkring 900 000 mark; un|250|derhålls- och förvaltningskostnaderna för desamma stiga till 175 000 mark.

Underhållskostnaderna för jernvägarna hafva utgjort 5 ½ – 6. miljoner mark mot en brutto inkomst af omkring 7. miljoner mark.

Förvaltningskostnaderna för Finlands Bank utgöra ej någon nämnvärd summa i förhållande till bankens inkomster.

III.
Räkenskapsväsendet, uppbörden och kontrollen.

Kap. I Debitering.

§: 1. allmänna bestämningar.

En genomgående princip i finansrätten är, att ingen bör anses skyldig att betala en skatt förr än han erhållit en bestämd uppgift på hvad honom affordras, ty äfven den enskilde bör sättas i tillfälle att utöfva kontroll gentemot statens uppbördsmän. Debitering är den handling, hvarigenom behörig tjensteman uträknar de utskylder som af den skattskyldige bör erläggas och sedan delgifver honom resultatet af uträkningen. Debiteringen består således af 2. moment: uträkning och delgifvande af resultatet.

Ett ordnadt debiteringssystem förutsätter att uppbördsmannen ej sjelf utför hela denna operation utan sjelf erhåller uppgift på beloppet af skatter, som af honom skall uppbäras. Äfven hos oss är enligt regeln uppbörd och debitering anförtrodda åt skilda tjenstemän.

En blick på uppbördsväsendet historisk skulle visa, att detta fordom varit ganska bristfälligt|252| i Sverige i det att de skattdragande egt föga eller intet skydd mot fogdarnes och skattindrifvarnes godtycke. Men i den svenska staten har dock uppbördsväsendet tidigare än i de flesta andra länder blifvit stäldt på rättsenlig fot.

§: 2) Materialet för debiteringens verkställande.

Debiteringen skall stödja sig på alla de särskilda i ämnet gällande lagar. Vid debiteringen bör dertill tagas hänsyn till alla speciella data och facta, hvarom i officiell väg tillkomna handlingar upplysa; för debitering af personella skatter t. ex. mantalslängderna, för debitering af jordskatterna jordaböckerna.

Den 9. December 1878. utfärdades en ny förordning om mantalsskrifningen med tillämpning från den 1. Januari 1880. Mantalsskrifningens ändamål är enl.enligt densamma att utröna folkmängden och tjena till grund för vissa medborgerliga åliggande och rättigheter. Den skall årligen förrättas mellan den 15. Mars och 15. Juni särskildt i hvarje kommun af häradsskrifvaren eller om förhållandena gifva anledning dertill af annan af guvernör förordnad person. I.|253| §: 12. af K. F.kejserlig förordning af 1865. angående de personella utskylderna stadgas att hvar och en finsk medborgare – skall jemte hustru, barn och öfriga till hans husfolk rätteligen hörande personer i mantal upptagas å den ort der han sitt bo och rätta hemvist har, borgerlig näring eller annan rörelse idkar eller tjenst förvaltar. Detta stadgande inskärper förordningen med tillägg att de angifna förhållandena böra tagas i betraktande sådana de äro vid årets början. Uttryckligen stadgas att tillfällig frånvaro ej får inverka på mantalsskrifningen. Om tvist uppstår derom hvarest en person rätteligen bör mantalsskrifvas, skall han, tills dess tvisten blifvit afgjord, mantalsskrifvas å den ort, der han senast varit mantalsförd. Sedan gammalt har civilregistrationen innehafts af kyrkliga ej verldsliga myndigheter. Detta upphäfves ej heller af författningen. Presten i hvarje församling bör upprätta en s. k. husförhörsbok, som årligen före mantalsskrifningen bör vara färdig. I densamma skola upptagas alla flyttningar, dödsfall, födelser och ingångna äktenskap. För vinnande af nödiga upplysningar|254| och kompletteringar kan presten distriktvis eller byalagvis sammankalla vederbörande hushållsförståndare. Medborgarene sjelfva böra enligt §: 7. i 1878. års författning lemna uppgifter, som kunna tjena till upplysning vid mantalsskrifningen. Sålunda skall en hvar som eger eller bebrukar jordlägenhet på landet, äfvensom egare eller disponent af gård i stad inlemna skriftlig uppgift på sig och sitt husfolk till för- och tillnamn, äfvensom, der så ske kan, födelseår och dag, sitt yrke samt lägenheten, gården och tomten, stället der en hvar senast varit mantalsskrifven, främmande troslära, samt befrielse från mantalspenningars utgörande. Honom åligger ock uppgifva, hvilka såsom hyresgäster, torpare, industriidkare, handlande, handtverkare eller i hvad egenskap som helst äro i gården bosatta. Den som eger, brukar eller besitter fast egendom, eller idkar rörelse i annan kommun än den, der han bör mantalsskrifvas, skall vid mantalsskrifningen i den förra kommunen lemna uppgift på hos honom der anstälda personer. För vinnande af upplysningar är det föreskrifvet för särskilda myndig|255|heter att inlemna uppgifter, som kunna tjena till ledning vid mantalsskrifningen. I S^t Petersburg förrättas mantalsskrifningen af finska passexpeditionen. Sjelfva uppteckningen i längderna sker enligt fäststälda formulär. Uppgifterna jemföras med presterskapets uppgifter. Det åligger vederbörande mantalsskrifvare att meddela hvarandra underrättelse om sådana vid mantalsskrifningen upptagade eller eljes af dem kända förhållanden, som tjena till att någon varder från mantalslängden utesluten eller på mer än ett ställe samtidigt mantalsskrifven. Frågan om rätt mantalsskrifning upptagas af guvernör i det län, der den ifrågasatta nya mantalsskrifningsorten är belägen och ändring i hans utslag får sökas genom besvär i Ekonomie Departementet.

Mantalslängderna upprättas särskildt för hvarje härad. Det åligger häradsskrifvarene att inom det löpande årets utgång till landskontoren inlemna mantalsförteckningarna. Dessa äro nödvändiga för utdebiteringen af personella utskylder, för bevillningstaxeringen, vidare|256| för att till rätt person utfärda debitering af jordskatterna.

De vigtigaste urkunderna i afseende å debitering af grundskatterna äro dock jordaböckerna. Upprättandet af jordaböcker blef först påbjudet genom Vadstena riksdagsbeslut år 1524. och den är äldsta jordabok, som på grund häraf tillkom, är af 1541. En bestämdare metod för deras förande blef dock föreskrifven först genom förff.författningarna af 1688. och 1689. Formulär för desamma meddelades genom Kammar Koll.kammarkollegiets Cirkulär af den 10. December 1724. En mängd förff.författningar i ämnet blefvo sedermera utfärdade, deribland Kammar Koll.kammarkollegiets Bref af den 12. April 1802., hvarigenom förordnades att special-jordeböcker skulle upprättas hvart tionde år. Genom K. br.kejserligt brev 1841. stadgades att omsättningsjordeböcker skulle upprättas och genom K. Br.kejserligt brev 1846. stadgades grunderna för de nya specialjordeböckerna, som fortfarande skulle gälla för en tidrymd af 10 år. I desamma skola upptagas socknevis alla sjelfständiga lägenheter af hvad natur de än vara må.

Desamma upptagas under 4. rubriker:

1^o Skatte- krono och frälselägenheter

2^o Kleresilägenheter.

3^o possessioner, som ej äro hemman.

4^o rekognitionsskogar, kronoallmänningar och öfverloppsjordar.

Byarna inom socknen utgöra de rubriker under hvilka lägenheterna upptagas i alfabetisk ordning. Mantalet äfvensom den på hvarje hemman sig belöpande rubelskatten antecknas jemväl; stadgad ränta likaså. I skilda kolumner antecknas hemman, hvilkas skatter äro disponerade och särskildt de som äro kronan förbehållna. Slutligen upptecknas frälse-, skogs-och rekognitionsränta. Äfven upptagas hemmanens speciella qvalifikationer, ss.såsom rusthåll, augmentshemman, om skattebref äro utfärdade för kronohemman, om räntan är af enskild disponerad, huruvida en lägenhet blifvit i stadgad ordning afhyst m. m.

Uppsumeringen af de särskilda siffrorna sker socknevis, hvarefter slutsummorna för socknarna sammanläggas för att erhålla hä|258|radets summa.

Jordeboken åtföljes af flere bilagor, en upptagande alla bruk, fabriker, sågar och hamrar inom häradet. Vidare åtföljes den af 2. summariska extrakter, det ena innehållande en klassifikations efter dispositionen, det andra mantalen inom hvarje socken. Slutligen finnes en undervisning för de nya räntornas beräkning efter den gemensamma undervisning som utfärdades 1840. – Då förändring sker i lägenheternas nomina proprialat. egennamn skall anteckning derom ske i jordeboken.

I afseende å riktigheten af jordeböckerna är en tvefaldig kontroll anordnad dels från jordegarenes dels från uppbördsmyndigheternas sida. Genom K. F.kunglig förordning af 1762. stadgades att när jordeböckerna blifvit upprättade skola de underskrifna af häradsskrifvaren aflemnas till vederbörande pastorer för att vid allmänna socknestämmor uppläsas.

Genom införandet af kommunalförfattningen har detta förändrats sålunda att jordeböckerna sändas till kommunalstämmans|259| ordförande för att vid kommunalstämma uppläsas, i hvilken enligt §: 11 i kommunalförfattningen endast egare af sjelfständiga jordpossessioner kunna deltaga. Göras härvid anmärkningar, skola dessa, bestyrkta af jordegaren och några jordegare delgifvas häradsskrifvaren, som eger profva huruvida rättelse är nödvändig eller ej.

I afseende å kontroll från kronans sida, skola de derpå i 2. exemplar sändas till landskontoren, hvarest de undergå en noggrann granskning. Derefter insändas de till Kammar Expeditionen för att yttermera granskas.

För att yttermera garantera riktigheten af jordeböckerna är en s. k. jordransakning påbjuden att af guvernören eller annan lämplig person företagas ett år före införandet af special-jordeböckerna, i syfte att utreda alla förhållanden, som vid jordeböckernas författande kunna vara af betydelse. Se härom förff.författningarna af 1729., 1773 och 1829.

Förut var det föreskrifvet att jordransakningen skulle förrättas vid häradstingen; men genom förenämnda K. Br.kejserliga brevet af 1829. ändrades detta sålunda, att de skulle försiggå på de orter och tider guvernören dertill utsatte, hvarom i god tid förut borde kungöras. Jordransakningarne skulle ske socknevis och i närvaro af kronofogde, häradsskrifvare, prester och godsegare. Jordransakningarne, som hafva till uppgift att kontrollera och förskaffa upplysning om alla de ställen i jordeboken som kunna vara tvifvelaktiga eller hvari förändring skett sedan jordeboken sist upprättades, försiggå numera ganska sällan. Specialjordeboken är den allmänna men derutöfver finnas ännu särskilda längder öfver alla post- lots och krigsmanshushemman; särskilda längder öfver hela militieindelningsverket och enligt förff.författningarna från 1700 talet förteckningar öfver lappbyarne.

Materialen för debiteringen äro främst 1^o) mantalslängderna sedan 2^o) jordaböcker|261|na och sist 3^o) kronotiondelängderna, som äro socknevis upprättade förteckningar öfver det kronotionde, som af hvarje tionde skyldig lägenhet skall erläggas. Upprättandet af dylika längder påbjöds redan i 1638. års tiondestadga samt 1688. års häradsfogde och 1689. års häradsskrifvare instruktion.

I Sverige har sedan 1808. ej någon tiondelängdsstadga blifvit uppgjord. Tiondelängderna skulle förut årligen upprättas, men sedan tionderättningarne blifvit ständiga har detta upphört och genom förff.författningarna af 1829, 1847, 1849. är hos oss stadgadt att tiondelängder skola författas af häradsskrifvaren hvarje gång specialjordeböcker uppgöras. Presterskapets tertial (1527.) upptecknas i skild kolumn i längderna. Allt detta skulle utan någon synnerlig svårighet kunna upptagas i jordeboken.

Särskilda längder öfver roterings- och rusthållsskyldigheterna skola jemväl upprättas af häradsskrifvaren enligt K. Br.kejserligt brev 1849.

Ännu ett fjerde material för debiterin|262|gen är 4^o) markegångssättning. Fordom utgick ordinarieräntan och öfriga grundskatter till största delen i persedlar. Emellertid var det ej lägligt för staten att emottaga alla dessa persedlar in natura, utan var det nödvändigt att förvändla en del till penningar. Denna s. k. kronovärdering skedde till först genom 1621. års Biafsked. Emellertid medförde de stigande prisen, att staten härigenom kom på förlust, hvarför genom Resolutionen på allmogens besvär af den 3. Juli 1683. påbjöds att persedlarna skulle levereras antingen in natura eller i penningar efter torgprisen för året. I 1687. års Landshöfdinge Instruktion påbjöds derpå att landshöfdingen årligen skulle upprätta en taxa efter hvilken persedlarna skulle få lösas. Detta väckte emellertid missnöje, hvarför vid såväl 1719. som 1723. års riksdagar yrkades på återgång till den ständiga markegångssättningen, men detta afslogs. Vid 1731 års riksdag förekom åter sam|263|ma yrkande, som denna gång bifölls och markegången blef åter ständig för alla persedlar utom spannmål och hafra. 1748. frångicks dock åter systemet och man återgick till de årliga markegångssättningarna. Ständerna hafva vid senaste landtdag yrkat på att persedlarna måtte omsättas i en fix penningeränta, hvaraf skulle blifva en följd att alla markegångssättningar blefve onödiga. Då emellertid det gamla systemet ännu är gällande är det nödvändigt att med några ord redogöra för detsamma.

Förut uppgjordes markegångstaxorna af landshöfdingen, men genom riksdagsbeslutet i Norrköping 1800 och 1803. års derpå grundade K. F.kungliga förordning påbjöds att markegångssättningen skulle ske genom 2. deputerade af hvarje riksstånd, ty de skattbeviljande böra ju hafva något att säga vid markegångsbestämmandet. De deputerade utses af guvernören, utom för presteståndet, hvars representanter utses af domka|264|pitlet. Markegångssättningen bör försiggå de första dagarne af November. Från Magistrater och kronofogdar skola ingifvas uppgifter på de gångbara prisen, som räntepersedlarna betinga sig på de särskilda orterna, och med ledning häraf uppgöras härpå markegångstaxorna. Guvernören åligger härvid att föra ordet, men han får ej deltaga i besluten. (Dessutom är han moraliskt förpligtad att gifva en middag för de deputerade.) De markegångs deputerades beslut äro ej definitiva, utan insändas förslagen jemte åtföljande handlingar och uträkningar af medelmarkegången för det löpande året och de nio föregående åren till Ekonomie Departementet, som kan företaga smärre jemkningar.

Markegångstaxorna upptaga äfven värden på de persedlar, som ingingo i ordinarie räntan före 1840. års omsättning; detta för att utröna i hvilken grad räntans belopp genom denna omsättning förändrats. Häradsskrifvaren bör derpå vid debiteringen följa markegångstaxan.

§: 3. Sättet för debiteringens verkställande.

Vid ingången af hvarje kalenderår skall hä|265|radsskrifvaren verkställa uträkning och debitering af kronoutskylder och i sådant afseende för häradet upprätta en s. k. specialuppbördsbok, upptagande å ena sidan personer och lägenheter, för hvilka skatt erlägges, samt år andra sidan persedlar och penningar som skola utgöras. Summan utföres derpå för hvarje skattskyldig. Uppbördsboken bör derjemte upptaga en särskild kolumn, hvari allt hvad den skattskyldige betalar kommer att honom krediteras. Uppbördsboken bör derpå inlemnas till Guvernören för att genomdragas och förseglas, hvarefter den återställes åt häradsskrifvaren, som emot qvitto bör aflemna den till kronofogden 10. dagar före bolräkningen vid vite af 5. mark 76. penni för hvarje dag dermed denna tid öfverskrides. Ur uppbördsboken uteskrifves för hvarje skatteskyldig en skild debetsedel, som 3. veckor förr än uppbördsstämman begynner bör till kronofogden inlemnas för att genom länsmännen distribueras till de skattskyldige. Det föreligger viss motsägelse beträffande tiderna för uppbördsbokens och debetsedlarnes aflemnade till kronofogden. –

Kap. II Uppbörden.

Med uppbörd förstås den förrättning, hvarigenom vederbörande tjensteman emottager de penningar eller persedlar, som det åligger den skattskyldige att för kronans eller annans behof erlägga.

§: 1 Tiden för uppbörden. –

Det är en inom finansläran allmänt antagen regel att tiden för uppbörden bör ställas så lämpligt som möjligt för den skatteskyldige samt att uppbörden bör fördelas på skilda tider för att förekomma alltför stor rubbning i penningecirkulationen. Se vi i hvad måtto dessa principer hos oss vid uppbörden blifvit iakttagna, finna vi uppbörden hos oss föga öfverensstämmande härmed. I äldre tider var förhållandet mera tillfredsställande. Då uppburos kronans räntor på olika tider af året, allt efter beskaffenheten af räntan. Genom 1622 års mandat bestämdes att uppbörden skulle fördelas på de fyra årstiderna, men genom förff.författningarna från förra delen af 1700. talet faststäldes för Finland 2. uppbördsstämmor, maj–juni och september–oktober. Närmaste orsaken härtill var svårigheten|267| att kontrollera uppbördsmännen, då uppbördsstämmorna inföllo så tätt efter hvarandra. Sedermera framsköts den senare uppbördsstämman, hvarefter de åter kommo så nära hvarandra att kontroll blef svår att utöfva. Slutligen stadgades genom K. Br.kejserligt brev af den 5. November 1819. att höstuppbörden helt och hållet skulle upphöra och alla kronans räntor på en gång vid bolräkningarne om vintern uppbäras. En annan tidsbestämning, som härvid bör anmärkas, är det s. k. uppbördsåret. Tillförene var beräkningen af detsamma sväfvande, dels från Juli till Juli dels från Maj till Maj, dels sammanföll det med kalenderåret. Men genom K. Br.kejserligt brev till samtliga landshöfdingar af den 26. Mars 1819. faststäldes uppbörds- och redogörelseåret att räknas till den 1 Juli från samma tid föregående år. De närmare tidsbestämningarne, dåsvårtytt uppbördsmännen på de olika orterne verkställa uppbörden, ega de sjelfva fastställa med guvernörens goda minne och samtycke. 14. dagar förr än uppbörden verkställes, bör derom kungöras. –

Socknen bildar uppbördsdistriktet inom hvilket uppbördsmännen ega bestämma platsen för uppbörden; prestgård får dertill dock ej användas.

§: 2. Hvad vid sjelfva uppbörden är att iakttaga.

Utskylderna betalas a) in natura (uppbäres af magasinsförvaltare) eller b) med kontanta penningar (uppbäres af kronofogde). För de förras levererande och uppbärande finnas inrättade kronomagasiner och magasinsförvaltare–tjenster. Persedlarne levereras mellan Thomedag (21. December) och 2. Februari på af guvernören faststälda dagar. Uppbörden sker socknevis, hvarvid flere skatteskyldige ej få inkallas till en och samma dag än att de beqvämligen kunna expedieras (enligt Kgl. Br.kungligt brev af den 21. okt. 1779.). Kronobetjeningen bör närvara dels för kontrollen dels för ordningens upprätthållande. En edsvuren mätare inmäter den levererade spanmålen, hvarpå qvitto af magasinsförvaltaren meddelas för att sedan företes vid kronofogdens uppbördsstämma enl.enligt kgl.kungliga brefvet af den 25. Februari 1793. Årligen insänder magasinsförvaltaren|269| till Guvernören summarisk uppgift på hvad som i magasinet finnes, hvarjemte guvernören eger innan ny leverans inkommer låta verkställa kubisk mätning af magasinets innehåll. Spanmålen i kronomagasinen disponeras enligt Senatens förordnande.

Magasinsstaten kostar 30 000 mark.

Den af Kronofogden verkstälda uppbörden hvarvid de kontanta skatterna erläggas benämnes bolräkning. Vid denna skola Kronofogde och häradsskrifvare närvara; den senare skall för de betalande uppläsa kronofogdens qvitto och införa den erlagda skatten i en honom för tillfället förd längd. Allmogen får, ehuru det ej numera torde brukas, välja ett ombud för att bevaka dess intresse (de fordne attungamännen.).

Skatteskyldig bör vid vite infinna sig vid den utlysta bolräkningen (1 mark 44 penni) som försiggår först sedan magasinsuppbörden är fullgjord, d. v. s. efter den 2. februari. Den skattskyldige eger äfven vissa rättigheter vid bolräkningen. Så får han ej dervid|270| uppehållas längre än en dag. Han är berättigad att erhålla qvitterad debetsedel af Kronofogden och annotation af häradsskrifvaren. Häradsskrifvarens annotation är af nöden enär qvitto af kronofogden gäller blott mot denne, ej mot kronan, så att om kronofogden kommer i balans kan skatten en gång till utkräfvas. Utmätes skatten är annotation ej af nöden.

För yttermera kontroll böra kronofogden och häradsskrifvare genast efter förrättad uppbörd jemföra uppbördsboken med det extrakt, som de öfver uppbörden upprättat, hvilket af dem underskrifvet bör till landskontoret insändas. Dessutom skall häradsskrifvaren särskildt insända uppgift på hvad vid bolräkningen influtit. De influtna medlen böra inom 14. dagar, högst 4. veckor, efter bolräkningens slut vid tjenstens förlust inlevereras till länelandtränteriet.

I staden svarar magistraten för all uppbörd.

Om den skattskyldige anser sig vara på|271|förd för hög skatt och derför vid bolräkningen vägrar erlägga öfverskottet, kan dock detta utmätas, men den skatteskyldige eger rätt till besvär. Wissa personer äro skyldige att ansvara för andras skatt t. ex. husbonde för barns och tjenstefolks, skeppsredare för sjömäns. Jordegare svarar för inhyseshjons, ej för landbönder och torpare.

§: 3. Præskription.

Kronans fordran på skatt är olik alla civil rättsliga fordringar, den skattskyldige har ej genom ett frivilligt kontrakt förbundit sig att betala. Så till vida liknar den dock en civil fordran att summan är bestämd, tiden för dess betalande likaså, samt deri att den kan på exekutiv väg utsökas. Præskriptionstiden för kronans fordran på skatt är dock kortare än den för civila fordringsmål, nämligen 3 år. Ingen är skyldig att ständigt bevara sin qvitterade debetsedel. Det som ej fås in afkortas. Ett år efter bolräkningen bör kronofogden utsöka det oguldna. (Försummar han detta ansvarar han med egna medel). Dock står det kronan fritt att ännu inom två|272| år på exekutiv väg utsöka det bristande. Præskriptionstiden afbrytes äfven här genom kraf. 1739. utsträcktes denna præskriptionstid till alla skatte jemväl i städerne.

Restitution af medel som skattskyldig erlagt utöfver hvad honom ålegat, är underkastad samma præskriptionstid, nämligen 3 år.

§: 4. Förfarande med utskylder, som vid uppbörden ej influtit.

1^o Afkortning. Att vid uppbörden skattskyldig ej erlägger skatten eller någon del deraf, kan hafva sin grund deri att han dels ej behöfver betala, dels deri att han tredskar att göra det. Sådana oinflutna skatter afkortas eller öfverföras såsom rester till följande år.

Afkortning kan ske af olika skäl.

a) af laga skäl det är i alla de fall, då afskrifning eller eftergift har sin grund i någon föreskrift, lag eller förordning. Sådana skäl äro dels ordinarie eller ständiga dels extraordinarie eller tillfälliga. – De af ordinarie laga skäl skeende afkortningarna|273| förekomma vid räntornas debitering från de på frihet upptagna hemmanen (1688–89.), från ödeshemman, öfvergifna lägenheter. All ordinarie afkortning hänför sig till jordskatt. Den extra ordinarie afkortningen af jordskatt grundar sig på K. Br.kejserligt brev af den 19. April 1833. och förekommer då en lägenhetsinnehafvare på grund af missväxt eller andra icke sjelf förvållade olyckor ej förmår erlägga skatt. Denna afkortning förekommer äfven vid personell skatt och framkallas genom en persons död, afflyttning till annan ort eller iråkade fattigdom.

b) på grund af ompröfning in casulat. för tillfället s.s.såsom då indrifning af skatten utan framgång försökts.

2^o Rester. Med rester förstås alla de utskylder eller delar deraf, som inom uppbördsåret ej influtig, vare sig af tredska, försummelse eller tillfällig oförmåga. För att hindra uppkomsten af för mycket rester är det uppbördsmannen tillåtet att anställa s. k. restuppbörd vanligen i Maj eller Juni. Dock behöfver Kronofogden ej någon vidare ordres för|274| att skrida till utmätning af resterande utskylder. Men äfven om utmätning skett, men försäljning af det utmätta ej medhunnits, eller om laga hinder stält sig i vägen för utmätning uppstå rester. Öfver resterna skall upprättas en restlängd, ej summarisk utan specifik upptagande resternas belopp och de åtgärder, som till deras indrifvande vidtagits. Denna längd bifogas försedd med häradsskrifvarens underskrift uppbörsboken. Den uppläses derjemte, till förekommande af underslef, vid kommunalstämma och förses med underskrifter af domare och kommunalstämmans ordförande (i stad magistrat).

Förut förekommo s. k. restransakningar vid tingen, men de ansågos för en tom formalitet och anställas numera blott på guvernörs befallning. Restlängden granskas af guvernör, som resolverar hvad som får stå qvar som rest och hvad som beror på försumlighet af kronofogde, och derför uppföres såsom hans proprie|275|balans.

3^o) Resternas indrifning och utmätning.

Wid utmätning af skatter och rester iakttages vissa regler, hvilkas ändamål är att hindra, det utmätningar för hårdt drabba den skattskyldige. – Redan U. L.Upplandslagen och L. L.Landslagen innehöllo den sedermera i U. B.utsökningsbalken 5. kap. faststälde ordningen för utmätning, enligt hvilken lösören först skall i mät tagas och sedan fast egendom, strögods och utjordar först och stommen sist. Ibland lösören skall sådant till sist i mättagas, som är behöfligt för bedrifvande af den skyldiges näring. (Den skyldiges eganderätt bör alltid vara utredd.) Uppbördsmannen antecknar det i mät tagna. 1789. års Kgl. F.kungliga försäkran stadgade att skattehemman som på 3. år ej betalt skatt ej skulle blifva skattevrak utan säljas exekutivt. Utskylderna skola uttagas ur makarnes gemensamma bo. Afkortning beviljas af guvernören, ej af kronofog|276|den. Guvernören kan äfven bevilja uppskof med halfva räntans betalande.

Realisation af i mät tagen lösegendom bör försiggå på det i U. B.utsökningsbalken 5: 3. föreskrifna rätt. Den derstädes föreskrifna värderingen har dock vid utmätning af skatterester mera till ändamål att utröna huru mycket som bör i mät tagas, enär in praxi försäljningen vanligen sker genom offentligt utrop enligt U. B.utsökningsbalken 5: 4. Det står dock den skattskyldige öppet att innan försäljning skilt infria resterna och få auktionen inhiberad enligt Häradsfogde Instruktionen af 1688., der det äfven stadgades, att den skattskyldige alltid skulle härom uttryckligen förständigas. Då kronans fordran råkar i kollision med andras, gäller den i U. B.utsökningsbalken 5: 9. uppstälda regeln äfvensom §: 6. i K. F.kejserlig förordning om förmans rätt af den 9. Nov. 1868. – Sistnämnda ställe stadgar, att afrad, tionde eller annan afgäld från fast egendom, skall, ehvad den till|277|kommer kronan, menighet eller enskild man, från egendomens värde utgå med förmansrätt, der den ej längre tid innestått än i J. B.jordabalken 17: 3. säges d. ädet är för det löpande året, eller för 3. år om kronofogden kan visa att han sökt men ej förr kunnat utfå den. §: 7. i förmons författningen stadgar att allmänna och kommunala utskylder, som ej för fast egendom beräknade äro, skola med förmånsrätt utgå ur gäldenärens lösören för löpande och sistförflutne år. Hinna de ej till, gäldes bristen med samma rätt ur gäldenärens fasta egendom. Realisation af utmätt fast egendom sker genom auktion på sätt F.förordningen af den 23. Juli 1868. stadgar, och är härvid att anmärka, att kronofogden enligt K. F.kejserlig förordning af den 8. Februari 1869. ej får tillgodoräkna sig den provision, som eljes tillkommer honom; blott om auktionsskillingen är större än kronans fordran, får han provision från öfverskottet. Kronan har att vid utmätning iakttaga lag|278|såsom de enskilde. Äfven vid inträffande konkurs lära uppbärdemännen bevaka kronans rätt, (1868. års konk.stadgakonkursstadga §: 25) dervid beedigande af beloppet ej behöfves.

4^o Bortflyttade personers utskylder.

a) Skatt för jord. Denna får kronofogden ej utan vidare uppteckna i restlängden, i händelse han ej kunnat utfå den på grund af den skattskyldiges bortflyttning, utan har har i sådant fall att hålla sig till jorden enligt K. Br.kejserligt brev af den 10. December 1830.

b) personella utskylder. Här har uppbördsmannen i främsta rummet att undersöka, huruvida ej någon annan är skyldig att ansvara för i frågavarande persons skatt. Visar det sig att ingen sådan finnes bör han vända sig till guvernören med anhållan om handräckning till skattens utfående. Hvarje exekutor har näm|279|ligen sitt område och får ej befatta sig med i annat område inflyttad persons utskylder, utan bör begära handräckning. Denna begäran bör framställas innan uppbördsårets utgång. Påträffas ej den skattskyldige der han borde vistas anhålles hos guvernören om hans efterlysande.

Kap. III. Debitering och uppbörd af andra skatter än de förutnämnda.

1^o Inkomstbevillningen (Kejs. F.kejserlig förordning af den 26. Juli 1878.). Debiteringen häraf skall genom en särskild procedyr dras uppskattning af de enskildes inkomster genom bevillnings- och pröfningskomitéers. Uppbörden sker i februari och mars samtidigt med uppbörden af mantalspenningarna och jordskatten. Längderna på bevillning få ej sammanblandas med ordinarie skatternas längder.

2^o Näringsbevillning af utländingar erlägges så snart tre dagar förflutit efter hans ankomst till landet, till närmaste kro|280|nouppbördsman i stad. Försummas detta bötes hela beloppet och skatten uttages dertill.

3^o Accis på öl, porter och spelkort debiteras och uppbäres i sammanhang med inkomstbevillningen.

4^o Stämpelskatten. (K. F.kejserlig förordning af den 20. Maj 1878)

Uppbörden är olika de direkta skatternas i följd af stämpelpappers bevillningens natur. Försäljningen af stämpelpapper sker på ränterierna och såväl i hvarje stad som hvarje socken hos skilde försäljningsmän, hvilka erhålla bestämd provision. Denna provision är i Helsingfors 3 % i andra städer 4 %, på landet för levererade 500 mark 8 % och hvad derutöfver säljes 6 %. (Staten för karta sigillata kontoret är 29 000 mark.)tillagt av utgivaren

Provisionerna uppgå årligen till in emot 50 000 mark. De influtna medlen inlevereras minst hvart halft år. Försäljaren böra ställa borgen, och kronan har förmånsrätt för innestående belopp.

5^o Karta sigillata rekognition betalas|281| till ränterierna enligt uppgift från embetsverken, som utfärda fullmakter etc.

6^o Landthandlares afgifter uppbäras af kronofogde och redovisas under sin särskilda titel.

7^o Apoteks afgift levereras till ränteriet.

8^o Sterbhusinventariiprocent uppbäres af de vanliga uppbördsmännen och domarene ega utöfva kontroll öfver att densamma blifvit erlagd, då bouppteckningsinstrument inför rätten företes.

9^o Tullafgifterna ha sitt skilda uppbördsverk. Tullkammardistriktet utgör äfven uppbördsdistriktet. Afgifterna debiteras och uppbäras af tullförvaltare.

Wid de större tullkamrarne äro dessutom kontrollörer anställda. Vid tullkammare skall föras journal. Tulltaxan utgör grunden för debiteringen. För hvarje månad skall ett särskildt förslag öfver influtna afgifter insändas till Generaltulldirektionen, vid hvilken en|282| särskild kamrerare finnes anstäld för kontrollen. Inom Februari månad bör årsredovisning ske. – Det influtna levereras efter hand till ränterierna.

10^o Bränvinsskatten kan antingen förskottsvis för hela det belopp som skall brännas inlevereras till ränteriet, eller betalas efter hand i samma mån som färdig vara uttages från nederlagen. Kontrollen utöfvas af bränvinskontrollörerne, som handhafva bränvinet mot qvitto utlemna detsamma. Brännerierna utgöra underpant för skattens fullgörande.

11^o Qvarnskatten uppbäres i sammanhang med jordskatten.

Postverkets etc. afgifter kunna ej anses såsom beskattninar, utan såsom ersättningar för gjorda tjenster. Postverket är äfven ett uppbördsverk.

Kap. IV Leverering

Det åligger alla slag af uppbördsmän att efter hand till landtränterierna in|283|leverera de kronan tillkommande medlen. Dervid tillgår så att uppbördsmannen jemte medlen insänder reversal in duplolat. i två exemplar öfver desamma, det ena stannar hos räntmästaren, på det andra tecknar denna qvitto och aflemnar det till landskontoret, derifrån det efter skedd annotation återlemnas till den levererande. Denna annotering på landskontoret afser en kontroll öfver räntmästaren. Det är förbjudet för räntmästaren att annorstädes än på ränteriet emottaga allmänna medel. Hufvudkassan på ränteriet bör förvaras bakom tre lås, hvartill räntmästaren eger en nyckel, landskamreraren den andra, den tredje innehafves af en af Guvernören utsedd magistratsperson. Kassahvalfvet kan sålunda öppnas endast i dessa tre personers närvaro, hvilka dertill böra föra särskilda kontrollböcker enligt Kejs. Br.kejserligt brev af 1842. Vid hvarje månads slut skall räntmästaren inlemna till Guvernören|284| ett kassainventarium öfver kassabehållningen, undertecknadt af ofvannämnda tre personer. Guvernören skall dessutom hvarje månad i de tre personernas närvaro anställa kassainventering, hvarjemte landskontoret med stöd af sina räkningar bör uppgöra en s. k. kassakalkulation, som månatligen insändes till Senatens Ekonomiedepartement, som yttermera när som helst kan anställa extra inventering.

Kap. V. Uppbördsmännens ansvar.

§: 1. Ansvarsbestämmelser till skydd för kronans rätt.

Om uppbördsmannen vid uppbörden gör sig skyldig till vårdslöshet och oaktsamhet, ifrågakommer ej något kriminelt ansvar, utan eger han enligt §: 2. i Häradsfogde Instruktionen af 1688. ersätta förlusten. Men om det ådagalägges att det är i följd af uppbördsmannens bristande goda vilja, som kronan ej kommit till sin goda rätt, så ifrågakommer straff; enligt Kammarrättens kung.kungörelse af den|285| 12. Juli 1779. dömes han erlägga 25 % såsom revisionsprocent af den summa som ålegat honom att godtgöra. Tillgriper deremot uppbördsman af honom uppburna medel, är ansvarsföljden vida strängare. M. B.Missgärningsbalken 45. 2. stadgar att uppbördsmannen i sådan händelse skall mista tjensten, gälda medlen med 6 % ränta och böta 40 % af hela beloppet. Kan han ej fullt gälda det tillgripna beloppet dömes han, om summan ej går öfver 100 daler till 1. år straffarbete, om 100–200. daler 2 år straffarbete o. s. v. 900–1 000 daler 10. års tukthus derutöfver för lifstiden, men går det öfver 2 000 daler skall han hängas. I dessa fall går likväl allt hvad han i sitt bo har i betalning. Kongl. Br.Kungligt brev af den 4. Mars 1752. stadgar att brottmålet ej skall uppehållas till dess ersättningsfrågan blifvit afgjord beträffande borgesmännens skyldighet.

I stad åligger det magistrat att svara|286| för uppbörden, men då magistraten ej omedelbart handhar densamma, utan densamma blott sker under dess tillsyn, har magistraten regressrätt till den af densamma antagna uppbördsmannen, hvilken ensam kan ådömas kriminelt ansvar. Då magistraten åligger ersättningsskyldighet betalar borgmästare dubbelt mot rådman. –

Häradsskrifvaren åligger ej allenast debiteringen utan han bör äfven för kontrollen närvara vid uppbörden, hvarför han gemensamt med kronofogden ansvarar för densamma. Om han uraktlåtit att infinna sig svarar han för det, som kronofogden ej kunnat betäcka. Men om kronofogden redan uppburit medlen, upphör Häradsskrifvarens ansvarsskyldighet. Förut gälde för ansvarsskyldighet en preskiptionstid af tio år, men genom reglreglemente för Revisionskontoret af den 16. Decemb. 1824. bestämdes att om två år|287| förflutit sedan uppbördsmannen inlemnat sin redovisning till revisionskontoret, skulle han vara fri från ansvar. Upptäcktes efter denna tid fel, ålåg ersättningsskyldigheten revisionskontoret. Landskamreraren skall närmast öfvervaka uppbörden enligt 1688 års Instruktion för Landsbokhållare, som sedermera blifvit närmare utvecklad genom särskilda författningar. Märker landskamreraren någon oordning vid uppbörden, skall han derom underrätta Guvernören.tillagt av utgivaren Underlåter han detta suspenderas han och mister halfva lön. Upprepas detta mister han tjensten och ersätter all skada. Öfver honom är det guvernören, som skall hålla ögonen öppna på uppbördsmaskineriets rätta gång.

Om uppbördsmannen levererar mindre än han uppburit eller om han eljes låtit något fel komma sig till last vid uppbörden, kallas detta hans propriebalans. Landskamreraren åligger|288| att anmäla förhållandet för Guvernören, som infordrar uppbördsmannens förklaring, och om giltiga skäl förekomma försäkrar sig om hans person och belägger hans egendom med sequester. Aflider sådan uppbördsman innan han gjort reda för sig skall landskontoret ofördröjligen uppgöra balansräkning och låta anställa restransakningar i händelse rester finnas. Kassan, som han omhänderhaft, förseglas, eller om det är en magasinsförvaltare, magasinet. Förklaring affordras derpå redovisarens rättsinnehafvare. Derefter skall guvernören utan tidsutdrägt företaga och afgöra balansmålet som derpå underställes Ekonomie departementet på Kammar Expeditionens föredragning. Sedan slutligt utslag fallit skall beloppet utmätas hos redovisaren eller om ej hans tillgångar för då hos borgesmännen. Om det oaktadt bristen ej fullt betäckes skall förhållandet anmälas hos Ekonomie departementet som|289| förordnar om afskrifning från räkenskaperna. Endast Guvernören har att afgöra den kamerala sidan af balansmålet, hvaremot det ansvarspåstående som deraf kan uppstå fullföljes vid allmän domstol. Aktor har dervid att stödja sig på utslaget i sjelfva balansmålet. Stadens enskilde uppbördsmäns balansmål fullföljas inför magistrat och rådstufvurätt. M. B.Missgärningsbalken 45: 1. stadgar att den som svikeligen drager under sig kronans ingäld skall stånda dubbel tjufsrätt. Detta stadgande kan äfven hafva sin tillämpning på uppbördsman, som medelst svek försnillar allmänna medel.

§: 2. Ansvarsbestämmelser till skydd för de skatteskyldiges rätt.

M. B.Missgärningsbalken 44: 1. stadgar dubbel tjufsrätt för den som lägger skatter, gärder eller annan tunga på de skattskyldige eller svikeligen tager högre skatt, än beviljadt och påbjudet är. Derjemte åligger honom ersättningsskyldighet. Denna §: för|290|klaras af flere K. Br.kungliga brev och K. F.kungliga förordningar – M. B.Missgärningsbalken 44: 2. kan äfven föras hit.

Kap. VI Statsräkenskapsväsendet.

Först i nyare tider har statsräkenskapsväsendet utbildat sig till större noggrannhet. England och Frankrike hafva gått i spetsen för detta ingalunda ovigtiga framåtskridande. I tiden stod äfven Sverige ganska högt i detta afseende, men utvecklingen förblef fullkomligt stabil, hvarför räkenskapsväsendet i början af detta århundrade företedde en bild af en fullkomlig konfusion och i hög grad gjorde reformer nödvändiga. I Finland hade ett sådant äfven varit påtänkt, då Friherre Langensköld stod i spetsen för finansväsendet (i slutet af 1850 talet) och en komité var äfven nedsatt för ändamålet, men emellertid ansåg man ännu svårigheterna af en reforms genomförande vara nära nog oöfvervinneliga, så att en sådan först kom till stånd 1876. då K. K.kejserlig kungörelse af den 10. oktober|291| genomförde en omgestaltning af räkenskapsväsendet. I ingressen till denna förf.författning anföres såsom motiv för reformen att sådan ofullständighet i uppställningen vidlåder landträkenskaperna, att desamma som uppgöras och afslutas för hvarje kalenderår likväl upptaga såsom influtna årets kronoutskylder, hvilka först efter dess utgång uppbäras och således ej kunna öfverensstämma med det verkliga förhållandet och att dessa räkenskaper, hvari utgifna, ehuru ej liqviderade eller afskrifna förskott utbalanserades till det påföljande året, i följd deraf ej heller utvisa årets verkliga utgifter utan endast de utgifter, om hvilka liqvid blifvit under året slutligen uppgjord. Den införda reformen bestod väsendtligen deri att statsinkomsterna och utgifterna skulle redovisas för kalenderåret i det årets räkenskaper då utskylderna böra|292| erläggas och utgifterna egt rum, oafsedt för hvilket år desamma utdebiterats. Enahanda ordning borde äfven iakttagas beträffande de under året utgifna förskatten, och ehuru författningen egentligen blott afsåg landträkenskaperna, förklarades att den skulle tillämpas äfven vid uppgörelsen af andra verks räkenskaper, som ingå i Senatens bokslut. Senaten skulle meddela föreskrifter och formulär för reformens genomförande.

Genom ett Cirkulär Bref till samtlige Guvernörer af samma dag, meddelas närmare föreskrifter angående reformens genomförande. Föreskrifterna angå såväl hvilka räkenskaper böra inlemnas, som på hvilken tid detta skall ske.

a) Häradsskrifvare och magistrater böra (Kejs. Kung.kejserlig kungörelse af 1876.) inom den 1. Juli ingifva 1.) förslag öfver uppbörden un|293|der nästförflutna halfår jemte 2.) restlängderna åtföljda af nödiga 3.) verifikationer och upplysningar. Inom den 1. oktober skall 4.) restantierelation eller berättelse om indrifningen af der den 1 Juli utestående resterne ingifvas. Inom den 1. Februari bör 5.) summarisk räkning afgifvas till finansexpeditionen och inom den 1 maj 6.) specialräkning till kammar-expeditionen för föregående kalenderår.

Summariska räkningen upptager alla hufvudposter, som under året i räkenskaperna ingått. Specialräkningen åter är en i minsta detalj gående redovisning för alla inkomster och utgifter, som förekommit. Specialräkningen bör vara åtföljd af verifikationer. Summariska räkningarna inkomma till Finans expeditionen, som på grund deraf uppgör statsförslaget; specialräkningarne afgifvas åter till Kammarex|294|peditionen i och för bokslutets uppgörande.

b.) kronomagasinsförvaltarene böra likaså ingifna inom den 1. Februari summarisk och inom den 1. Maj, specialräkning öfver inkomsterna och utgifterna under det föregående året. Spanmålen upptages i räkenskaperna till finska priser.

c) Ränterierna böra äfven inom den 1. Februari ingifva summarisk och inom den 1. Maj specialräkning öfver samtliga under föregående år influtna och utgifna poster.

Länestyrelserna insända månadsförslag för magasiner och ränterier.

På dessa särskilda uppgifter stöder sig uppgörandet af landsboken eller bokslutet för hvarje län. Här förekomma samma titlar som i statsbokslutet och statsförslaget. Landsboken insändes till Kammar expeditionen inom den 1. ok|295|tober efter det kalenderår för hvilket den gäller, så att kapitalräkningarne eller statsbokslutet kan vara uppgjordt i början af derpåföljande år. Det erfordras sålunda något mer än ett år, innan bokslutet för ett föregående år är uppgjordt. Före 1876. erfordrades dertill 3. år. Det bör dock anmärkas att bokslutet ej kan vara fullkomligt definitivt förr än revisionskontorets arbeten och derpå grundade anmärkningsmål blifvit afgjorda; men den ändring, som i följd häraf kan blifva af nöden är af mindre betydelse och kan lätt observeras i ett följande års bokslut.

Ehuru statsräkenskapsväsendet tagit ett betydligt steg framåt genom 1876. års reform, har det dock på långt när ej hunnit den ståndpunkt, som t. ex. i England, der de summariska räkningarne öfver det löpande årets inkomster publiceras fyra gånger om året. Publicering utgör visserligen ej|296| en nödvändig länk i räkenskapsväsendet, men deri ligger ett erkännande, att räkenskaperna uppgöras ej blott för myndigheterna utan i hela folkets intresse, och det hör till den politiska uppfostran att folket följer med statsmaskineriets gång. 1876. års reform ändrar ej beskaffenheten och formen för redovisningen utan blott ordnar den efter verkligheten. –

Statsförslag och statsbokslut äro två skilda urkunder, som ej få förvexlas.

Statsförslaget utgör blott en på grund af de summariska räkenskaperne uppgjord sannolikhetskalkyl öfver de förestående inkomsterna och utgifterna och ej en länk i räkenskapsväsendet, hvarmed det dock måste stå i harmoni. –

Statsbokslutet utvisar huru stora inkomsterna och utgifterna i verkligheten varit; statsförslaget åter huru stora de skola blifva.

Statsbudgeten bör vara så sann och|297| verklig bild af statshushållningen som möjligt. I densamma bör upptagas hvarje inkomstkälla, som staten kan påräkna; äfvenså böra utgifterna specifikt upptagas och ej betydande summor reserveras för diverse ändamål. Budgeten bör ständigt iakttagas och vara lagligen bindande för regeringen. Det är detta som afses med stadgandet i flere konstitutionella staters författningar att årligen en budgetslag skall utfärdas. Hos oss utfärdas endast en del af budgeten i lagstiftningsväg nämligen de af ständerna anslagna medlen, men äfven de öfriga delarne böra vara bindande för regeringen, enligt §: 24. i 1772. års Reg. F.Regeringsform och 1809. års Reglemente för Regeringskonseljen.

Kap. VII. Statsrevisionen.

§: 1. Revision af embetsmyndigheter.

Enligt 1809. års Regl.reglemente för Regeringskonseljen skulle det finnas anstäld en revisionskommissarie jemte revisorer, till|298| hvilka alla räkenskaper skulle insändas för att revideras. Deras anmärkningar skulle föredragas i konseljen, som deröfver skulle infordra vederbörande redovisares förklaring och derpå afkunna slutligt utslag. Denna organisation, hvarigenom således för anmärkningsmålens görande endast en instans fans befanns emellertid olämplig och icke öfverensstämmande med rättegångsordningen öfverhufvud, hvarför den 16. December 1824 utfärdades Reglemente för en Allmän Revisionsrätt, som, bestående af en öfverkommissarie och två assessorer skulle upptaga och afdöma alla anmärkningsmål, som af det under densamma lydande revisionskontoret, hvilket skulle granska alla räkenskaper anhängiggjordes. Revisionskontoret består numera af en revissionskommissarie och fyra förste och sex andre revisorer.

Inom sex månader efter den för räkenskapernas insändande till Senaten|299| faststälda tid skola alla räkenskaper tillsändas revisionskontoret. Desamma fördelas af kommissarien på samtliga revisorer, som en hvar har ett års tid för att fullända granskningen af sin del. – Kommissarien har sedermera ännu ett år för att undersöka om revisorerna vid granskningen tillvägagått med behörig noggranhet. Har inom dessa två år ingen anmärkning framstälts emot uppbördsmannen, är han fri; men om efter densamma något fel yppas, ansvara härför kommissarien jemte den revisor som haft denna del af granskningen om händer. Särskildt är stadgadt att när redovisare aflider, råkar i konkurs eller balans, skola hans räkenskaper framför öfvergå i kontoret upptagas till granskning. Revisionsrätten eger påkalla guvernörs åtgärd för den exekution mot redovisare, som befinnes af nöden. Inom ett år efter den slutliga granskningen|300| skola räkenskaperna återställas till Senaten.

En särskild revision eller inventering förekommer i Statskontoret. Revisoren utses af Finans och Militie expeditionernas chefer, hvarjemte äfven desse sjelfve kunna företaga inventeringar när som helst.

Kammar Expedition uppgör bokslutet eller Kapitalräkningarne. En revision af dessa eger vanligen ej rum. I en del stater finnes en högsta myndighet tillsatt för detta ändamål.

§: 2. Revision på ständernas vägnar.

I vissa grundlagar hade förut den åsigten endast delvid kommit till erkännande, att ständerna, såsom utöfvare af folkets sjelfbeskattningsrätt borde hafva finanskontroll. §: 50. i Reg. FormenRegeringsformen af 1772. stadgade att statsverkets tillstånd skulle uppvisas åtoriginal: ått riksens ständers utskott, för att de skulle inhem|301|ta att penningarne blifvit brukade till rikets gagn och bästa. När landtdagen 1863. sammankallades frångick regeringen af egen drift denna inskränkning i meddelandet, och aflät till ständerna en tryckt finansrelation, och i §: 27. i L. O.lantdagsordningen blef detta förfarande upphöjdt till lag. Der stadgas nämligen att vid hvarje lagtima landtdag bör antingen vid dess öppnande eller 14. dagar derefter statsverkets tillstånd för ständerna uppvisas, på det de må inhemta, huru kronans inkomster blifvit till landets gagn och bästa använda. Detta uppvisande afser ej en detaljerad revision från ständernas sida, utan blott en pröfning huru statens inkomster användas, eller en s. k. finanskontroll. Finans-relationen hänvisas till statsutskottet, som enligt §: 3. ibidem skall undfå del af statsverkets tillstånd och ega tillgång till alla dess räkenskaper och handlingar och på grund häraf afgif|302|va sitt utlåtande. Särskildt bör statsutskottet granska, huru de vid senaste landtdag beviljade anslag blifvit använda. Härmed afses ingalunda en detaljerad revision af bevillningsmedlen, såsom saken någon gång af regeringen uppfattats, utan en finanskontroll i politisk bemärkelse.

I Sverige utser riksdagen såkallade Statsrevisorer, som utöfva denna kontroll och som dertill hafva sig ombetrodt att undersöka huru samtliga förvaltande verk handhafvas. I sammanhang härmed kan erinras att landtdagen utser af Finlands Bank. Denna revision får dock ej betraktas såsom en statsrevision utan som revision af ett affärsföretag.

IV Bihang.
Kommunernas finanser.

Kap. 1. Landskommunernas finanser.

Det är först sedan kommunala sjelfstyrelsens princip vunnit erkännande som kommunerna erhållit ett verkligt finanssystem. Med kommunal sjelfstyrelse förstår man det system, enligt hvilket kommunerna sjelfständigt förvalta sina lokala angelägenheter (ordnings- och hushållsangelägenheter se §: 1. i 1865. års kommunalförordning). I Finland har den kommunala sjelfstyrelsen ej gamla anor. Den daterar sig från den 6. februari 1865. då författningen angående kommunalförvaltning på landet emanerade. §: 1. i denna författning stadgar, att hvarje församling på landet utgör en särskild kommun hvars medlemmar ega att inom de gränsor lag utstakar, vårda sina gemensamma ordnings-och hushållningsangelägenheter, så vidt desamma ej enligt gällande för|304|fattningar på offentlig myndighets eller domstols behandling ankomma. Det är närmast kommunernas hushållnings-angelägenheter som vi här skola taga under skärskådande. I §: 5. uppräknas de tillgångar, som kommunen kan taga i anspråk för bestridande af sina utgifter. Dit hör i främsta rummet inkomstgifvande egendom, vare sig fastighet, kapital, rättighet eller medel, hvilka af staten beviljas. Förslå ej dessa tillgångar, kan kommunen skrida till uttaxering. – Kommunalstämman tillkommer att besluta om taxering af medel och upptagande af lån för kommunens gemensamma behof. Kommunalstämman fastställer äfven kommunens budget, hvilket bör ske vid ordinarie stämma i September. Förslag till budgeten uppgöres för hvarje år af kommunalnämnden efter en viss i författningen bestämd plan. – På utgiftssidan böra upptagas: a) utgifter som äro till betalning förfallna under det näst följande året. b) alla de utgifter, som en|305|ligt redan fattade beslut borde under samma år bestridas. c) utgifter som enligt nämndens framställning kunna för kommunens gemensamma behof påkallas under det kommande året; d) ett förslags belopp för oförutsedda ändamål. – På inkomstsidan upptagas: a) det löpande årets kassabehållning; b) redan beviljade anslag som under det kommande året till uppbörd förfalla; c) inkomster som på annan grund anses kunna det nästföljande året komma kommunen till godo; d) det belopp som ytterligare erfordras jemte förslag till detsammas utgörande.

Kommunerna ega såsom sades sjelfbeskattningsrätt. Föremål för densamma äro enligt §: 54. enhvar utan afseende å trosbekännelse eller medborgarerätt, som inom kommunen eger eller besitter jord eller idkar industriel näring eller annan laglig sådan; vidare hvar och en som inom kommunen har sitt rät|306|ta bo och hemvist d. v. s. derstädes är mantalsskrifven och af staten, kommunen eller på annan grund njuter sådan lön, pension eller inkomst eller med arbete sådan försörjning eger att hans sjelfbestånd kan anses tryggadt och hans förmåga fullt känd att i kommunens allmänna besvär deltaga. Härifrån undantagas dock de som stå under annans husbondevälde, såframt de ej tillika innehafva sådan ställning inom kommunen, att de efter hvad ofvan sagdt är, derför äro till bidrag pliktige. Enahanda skyldighet åligger ock bolag. Såsom grund för taxeringen nämner §: 56. ”samhällsställning och vilkor.” Orden äro något dunkla och gifva ej tydligen vid handen, hvilken art af beskattning härmed afses, likvisst synes det vara klart att densamma bör taga hänsyn till de skattskyldiges förmögenhet.

Taxeringen sker genom påförandet|307| af skattören, hvilket verkställes af en särskild vid kommunalstämma utsedd taxeringskomité eller af kommunalnämnden förstärkt med ett lika stort antal medlemmar. Sedan uttaxeringen af kommunalstämman blifvit besluten i september uppgör kommunalnämnden taxerings-och uppbördslängder. Medlen, som skola uttaxeras under följande år, anses likväl som det löpande årets kommunalutskyld, hvilket har sin orsak deri, att alla som voro medlemmar af kommunen, då taxeringen beslöts, skola erlägga densamma oaktadt derefter skedd bortflyttning. Debiterings- och uppbördslängder skall tillställas kommunalstämmans ordförande, som genom kungörelse i kommunens kyrkor tillkännagifver, hvarest desamma finnas till påseende under 14. dagar efter kungörelsens aflemnande. Framställningar emot längderna kunna derpå ske vid den ordinarie|308| kommunalstämma, som årligen under vintern hålles, och stämman besluter huruvida ändring får ske eller ej. Kommunalnämnden eger derpå utfärda debetsedlar, hvarpå uppbördsstämma under loppet af februari månad skall anställas, hvarom 14. dagar förut skall kungöras. Uppbörden förrättas af kommunalnämnden eller vissa dess medlemmar så framt ej kommunalstämman finner skäligt att angående uppbördens handhafvande på annat sätt förordna.

Tvifvelsmål hafva yppats huru vidsträckt denna kommunens rätt att sjelf låta uppbära kommunalmedel är. Till svar på en af guvernören i Wiborgs län i detta afseende gjord förfrågan förklarade ett Kejs. Br.kejserligt brev af den 24. Oktober 1871., att kommunalförfattningen tydligt och klart innefattade den bestämmelse, att kommunalnämnd eger uttaxera och uppbära endast sådana för kommunens gemensamma behof erforderliga medel, hvilka blif|309|vit vid kommunalstämma till betalning faststälda.

Den 27. Maj 1879. utfärdades en K. F.kejserlig förordning som närmare bestämmer sättet för debiteringen, uppbörden och redovisningen af extra medel, som kronofogden eger för enskild person eller kommuns räkning uppbära. Genom denna förordning har ingen förändring skett i kommunalförfattningen; här stadgas blott att kronofogden är skyldig att uppbära medel då kommunen ej sjelf drager försorg derom. Med enskild person tillkommande medel afses ej exekution af enskilda personers fordringar. Då enskild person eller kommun åstundar att dem tillkommande medel må genom kronofogde uppbäras, skall anmälan derom göras hos guvernören, som utfärdar förordnande för kronofogde och häradsskrifvare. Detta förordnande skall af sökanden tillställas kronofogden, som delgifver detsamma häradsskrif|310|varen i afseende å medlens debitering. Uppbörden sker derpå i sammanhang med kronouppbörden. Årsräkning öfver de uppburna medlen med dertillhörande verifikationer böra afgifvas till guvernören inom den 1. augusti det år uppbörden skett, vid vite af tio mark för hvarje dag som dermed längre fördröjes. De uppburna medlen kunna om intet annat ligger i vägen, omedelbart vid uppbördstillfället utbetalas till vederbörande. Infinna sig ej alla dessa skola medlen, om desamma ej inom den 1. Augusti blifvit lyftade, till ränteriet inlevereras, hvarifrån de sedermera utbekommas. Fullständig redovisning öfver extra medel bör inom den 1. Februari påföljande år till guvenören insändas. För uppbörd och redovisning af extra medel står kronofogde i ansvar som för kronans uppbörd. –

Kommunernas räkenskapsår sammanfaller med kalenderåret. Bokslutet bör uppgöras af nämnden och inom den 1. Mars påföljande år till ordföranden i kommunalstämman aflemnas, då berättelse om föregående års förvaltning tillika afgifves. Kommunalstämman utser derpå revisorer för att granska räkenskaperne. Framställa dessa inga anmärkningar beviljar stämman vederbörande decharge för förvaltningen; göras anmärkningar skola dessa slitas af en kompromissrätt, som af stämman och redogörarne till lika antal utses, hvarefter desse ega utse en ordförande.

Kommunernas beslutanderätt i dem rörande hushållningsfrågor är dock ej fullkomligt obegränsad. Beslut angående försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan kommunen tillhörig fast egendom eller rättighet, som genom gåfva eller testamente eller annat laga fång tillfallit kommunen och blifvit anslagen för vissa dess gemensam|312|ma nytta afseende ändamål äfvensom i fråga om öfverenskommelse eller förlikning verkande till ändring eller inskränkning uti den rätt kommunen till sådan fastighet eller förmån eger och vidare förslag till nya eller förhöjda bropenningar skola för att vinna gällande kraft underställas Senatens Ekonomie Departements pröfning och fastställese. Beslut skall insändas till Guvernören, som har att öfverlemna handlingarne jemte eget utlåtande till Departementet. Guvernörens pröfning skola åter underställas beslut angående förslag till nya eller förhöjda färjepenningar, vidare frågor om upptagande af lån stälda på längre återbetalningstid än 10. år äfvensom angående uttaxering af afgifter för särskildt behof, att utgå under flere än tio år.

Slutligen bör här erinras om §: 7. i kommunalförfattningen som stadgar att kommunalstämma har att öfverlägga om och yttra sig i sådana frågor, som enligt gäl|313|lande författningar kunna af Guvernören och andra myndigheter till stämmans utlåtande hänskjutas, såsom ock rörande vägunderhållning, vägdelning, brobyggnad, håll- och fångskjutsning, snöplogning, häradspostföring m. fl. dylika årender, som på häradsrättens, guvernörens eller andra myndigheters vidare handläggning ankomma. Dessa ärender äro således ej kommunala, såsom dock ofta antages.

2. Kap. Stadskommunernas finanssystem.

Genom 1873 års förordning angående kommunalförvaltningen i stad infördes ej en förvaltning som fullkomligt skulle saknats derförinnan. Städerne hafva sedan gammalt haft beslutanderätt i sina egna hushållningsfrågor, ehuru den egentliga beslutanderätten utöfvades af Magistraten, som blott inhemtade stadens äldstas råd. I §: 6. af förf.författningen angifvas de tillgångar som staden kan taga i anspråk för bestridandet af dess behof. Hit hör 1.) i främsta rum|314|met fastighet som staden eger. I sjelfva verket ega alla stadsjord, som af staten desamma förlänats. Vidare angifvas 2.) inkomstgifvande rättigheter, som i städernas hushållning spela än vida mer omfattande rol än i landskommunerna. (Se ang.angående dessa rättigheter I. kap. 1. §: 2., 2. afd. B. g.). – Såsom tillgångar räknas vidare 3.) rörligt kapital äfvensom medel, som af staten beviljats staden. Dessa kapital kunna vara af tvenne arter: a) sådana, som tillhöra staden i allmänhet eller b.) sådana kapital, som donerats af enskilda personer för vissa ändamål. Dessa senare böra förvaltas i enlighet med de särskilda föreskrifter, som i detta afseende meddelats och kunna derför ej upptagas såsom allmän budgets tillgång. Riktigast är derför att placera dem i s. k. främmande valutor, ehuru ett öfvertagande af desamma från statens sida såsom lån skulle erbjuda den största säkerheten.

Slutligen kan staden om ej dessa till|315|gångar förslå, fylla bristen genom 4) beskattning (Se angående denna beskattning pag. ). Debiterings- och uppbördslängderna uppgöras af Drätselkammaren, som äfven utfärdar debetsedlarna. Längderna böra under 14 dagar på uppgifvet ställe vara tillgängliga för de skattskyldige. Anmärkningar mot desamma kunna göras hos Magistraten inom en vecka efter denna tid och öfver Magistratens utslag ega besvär i vanlig ordning rum, dock bör den skattskyldige vid uppbördsstämman erlägga det honom påförda beloppet med rätt att sedermara, om hans klagan vinner afseende, återfå det öfverbetalta.

Uppbörden, som kan fördelas på flere terminer, verkställes af drätselkammaren, som inom tre veckor efter uppbördsstämman bör till magistraten ingifva berättelser, huru densamma utfallit äfvensom bifoga restlängd öfver oguld|316|na utskylder, som magistraten åligger låta i laga ordning uttaga och sist inom 4. månader efter restlängdens emottagande till drätselkammaren aflemna. Kommunens räkenskapsår är kalenderåret. Bokslutet bör i slutet af detsamma uppgöras af drätselkammaren och inom den 1. mars påföljande år öfverlemnas till magistraten, som eger att vid första sammanträde inför protokollet tillställa detsamma de vid rådhusstämma i December valde revisorerne.

Budgeten uppgöres årligen af magistraten enligt samma plan, som för landskommunerna är stadgad. Den granskas och fastställes derpå af stadsfullmäktige.

Oaktadt städerna sjelfständigt fastställa sin budget förekomma dock vissa inskränkningar i deras finansiella kompetens. Ehuru kommunalförfattningen ej tydligt stadgar det måste likväl så|317|lunda rådhusrätternas och magistraternas aflöningsstater anses tillkomma regeringen att fastställa (Jemför §: 1. i F. f.) Detta har äfven i ett särskildt fall uttryckligen af regeringen förklarats. – Vidare kunna stadsfullmäktige ej besluta till hvilket belopp inqvartering af staden skall utgöras. Uttryckligen stadgar författningen att beslut, som angå abalination eller inskränkning i stadens rätt till fastigheter, som blifvit densamma donerade eller för stadens gemensamma nytta anslagna eller beslut angående upptagande af lån på längre tid än 2. år äfvensom förslag till nya eller förhöjda trafikafgifter, skola, för att vinna gällande kraft af Senatens Ekonomie Departement pröfvas och fastställas. Guvernörens pröfning förbehållas beslut, som angå påläggande af eller förändring i afgifter för särskildt behof att utgå under flere än 5. år. Guvernören får dock|318| endast förkasta eller stadfästa men ej ändra stadsfullmäktiges beslut. Vid behandling af frågor om a) inköp för staden af fastighet eller ock försäljning eller utbyte af staden tillhörig fast egendom med undantag af byggnadstomter.

b) nytt företag erfordrande allmän uttaxering eller

c) upptagande af lån för stadens gemensamma behof på längre tid än 2. år bör stadsfullmäktiges antal ökas med hälften eller om detta tal ej är jemt, med det som är närmast deröfver.

3. Kap. De kyrkliga församlingarnes finansförvaltning.

De väsendtligaste bestämningarne angående de kyrkliga församlingarnes ekonomi ingå i 1869. års kyrkolags 17 kap. Församlingens förnämsta egendom utgör dess kyrka. (Huru belut ang.angående kyrkobyggnad skola fattas äfvensom kyrkobyggnad skyldigheten åligger ser pag. ). Hvar|319|je församling skall låta sig angeläget vara att sammanbringa en kyrkobyggnadskassa genom årliga bidrag och de sålunda samlade medlen förränta; och åligger det kyrkoherdarne att söka förmå församlingarne härtill.

Kunna ej öfverenskommelser om ständiga årliga bidrag tillvägabringas, är församlingen likväl förbunden att när behof af nybyggnad eller större reparation förestår tidigt förut sammanskott till kostnadernes betäckande insamla. – Vid hvarje ombyte af prest skall ekonomisk inventering ske. Yppas brist skall den afträdande eller hans rättsinnehafvare gälda. Eger församlingen jordegods få de ej dragas från kyrkans behof utan högsta nödtorft eller dess synnerliga nytta. Besluten härom, som fattas på kyrkostämma, skola, för att hafva gällande kraft, genom domkapitlet insändas till regeringens pröfning och fastställelse. – Kyrkans medel eller inkomster få endast användas till kyrkans behof. Församlingens egendom skall förvaltas af en kyrkovärd, som på 4. år utses vid kyrkostäm|320|ma. Hans förvaltning öfvervakas af kyrkorådet. Kyrkovärden skall uppbära alla kyrkans inkomster, föra bok deröfver och aflemna redovisning till kyrkoherden inom Juli månad för det föregående kyrkoåret. Räkenskaperna öfverlemnas af kyrkoherden till kyrkostämman, som utser revisorer.

Presterskapets aflöning utgör ej föremål för bestämningar i kyrkolagen. Församlingarne hafva ingen beslutanderätt deröfver, ty grunderne för densamma äro bestämda genom allmän lag. Församlingarne kunna endast ingå föreningar till förenkling eller förändring af uppbörden af de särskilda persedlarna, men dessa föreningar få ej lända till mönstring af presterskapets rätt. Uppbörden af prestaflöningen förrättas på landet af presterskapet sjelft, i städerna deremot, der andra grunder för dess utgörande äro faststälda, af kyrkovärdarne. –

slut.