H.T. 1874 Finlands statsrätt

Finlands statsrätt

H. T.Höstterminen 1874.
17^de Förel.Föreläsningen

Finlands statsrätt.

M. H.Mina Herrar Den positiva statsrätten hänför sig alltid till en viss bestämd stat, icke ss.såsom allm.allmänna statsrätten till staten i allmänhet, och har till uppgift att framställa den offentliga rättsordningen i denna bestämda särskilda stat, sådan den genom författningar och lagar framstår.

Denna definition gäller den positiva statsrätten i vidsträcktare mening. Man har vanligen delat den i tvenne afdelningar a) statsförf.rättstatsförfattningsrätt eller statsrätten i egentlig mening – konstitutionel rätt – som utvecklar de grundsatser och bestämningar som ha afseende på sjelfva statsformen, statsmaktens fördelning och organisation samt medborgarenas rättigheter i förhållande till statsmakten och b) statsförvaltningsrätt som framställer: ej mindre organisationen af de särskilda myndigheter och anstalter, genom hvilkas verksamhet statens uppgifter, sådana de af statsmakten fastställas och normeras, skola förverkligas; än ock innerhållet af de lagar och förordningar hvilka vid sagda verksamhet böra iakttagas.

Den förra kallas också blott statsrätt, den senare blott förvaltningsrätt. Den senares utbildande till en sjelfständig omfattande disciplin, hvarunder äfven både kameral och politi vore att hänföras, är en nyare idé, hvilken efterhand vinner insteg. – Gränserna ännu icke fullt noggrannt bestämda.

Här har jag för afsigt framställa Finlands positiva statsrätt, menande dermed statsrätten i egentlig mening eller statsförfattningsrätt.

Framstår då närmast frågan om källorna för denna|2| del af FinldsFinlands rättssystem och den rättshistoriska utveckling som för deras riktiga uppfattande kan vara af nöden.

Ända till 1809 en del af Svenska riket hade Finland der under deltagit i Sveriges statsrättsliga utveckl.utveckling, denna hade tillika varit Finlands. Då nu Finland vid skiljsmessan fr.från Sverige 1809 bibehöll sin konstitution, hvarom strax det närmare, gäller sagda utveckl.utveckling fortfarande ss.såsom den histor.historiska nyckeln till vår positiva statsrätt. Den kan således ej vid studiet af Finl.Finlands statsrätt lemnas åsido, men förut ganska fullständ.fullständigt beaktad, bör jag ej här upptaga tiden dermed, utan hänvisar till Naumann Sv. statsförngs histor. utvecklingSvenska statsförfattningens historiska utveckling. De historiska mom.moment som specielt af nöden för belysande af vissa delar af förf.författningen skola på sina ställen observeras.

Men utom sagda histor.historiska utveckl.utveckling finnas vigtiga historiska moment, hvilka ej må förbigås, – neml.nämligen de som förberedde och afgjorde om Finld^sFinlands nuvarande statsr.statsrättsliga ställning: de ödesdigra politiska negosiationer som 1808 etfr. och 9 följde i krigets spår.

Redan den 5 Juni 1808 utfärdade Alexander I angdeangående FinldsFinlands fören.förening med Ryssland ett manifest sålydande: Till våra, af alla stånd, älskade trogna Inbyggare uti denna eröfrade Province Finland! – Efter den Högstes beslut, som välsignat våra vapen, hafve vi för alltid med Ryska Riket förenat Provincen Finland. Med välbehag hafva vi förnummit att denna Provincens Inbyggare som underpant af sin trohet och eviga tillgifvenhet för Ryska Kronan, aflagt en högtidlig ed. Deremot hafva Vi åtagit Oss den heligaste förbindelse, att bibehålla denna Province, som efter den Högstes skickelse Oss tillfallit, orubbad och oförändrad uti en evig förening med Ryska Riket. – Det nu eröfrade Finlands in|3|vånare hafva från denna tid intagit ett rum, bland de folkslag, hvilka lyda under Ryska spiran och med dem utgöra ett Rike. Ifrån detta stora hela kan endast den Allsmäktiges vilja och beslut afsöndra dem. Äfven denna Guds försyn, som förlänat Våra tappra Stridsmän beskydd och hjelp, vid denna Provincens eröfrande, hoppas Vi också framdeles skall lemna bistånd till dess oförändrade bibehållande. – Finlands Inbyggare! Först efter 1809 kallar han finnar undersåtar.tillagt i marginalen Låten denna grundsats förblifva uti Edra hjertan varaktig. Talrika folkslag lefva uti lugn, lyckliga under Vår Spiras beskydd. Hvar och ens sällhet och välfärd är för Vårt hjerta lika dyrbar – äfven Ni utgör nu en del af vårt Rike, I hafven derigenom förvärfvat lika rätt med dem till Vår omsorg och välvilja. Ert Lands gamla författningar och Privilegier skola heligt vidmakthållas. EtcEt cetera dels lockelser dels hotelser.

Detta manifest af en del betraktats s. s.såsom en verklig annekterande och bindande statshandling, t. o. m. åberopat eller föresväfvat Palmén i handbok. Jag kan ej tillerkänna den någon statsrättslig betydelse i annat än ss.såsom tillkännagifvande Alex. I^s afsigt att förena t. o. m. inkorporera Finland med RysslRyssland. – Ty kriget icke då slut, tvertom finsk-svenska vapnen den tiden segerrika, utgången sål.således oviss. Ed hade visst kräfts och delvis gifvits. Men dess afgifvande var blott ett de enskildes vikande för öfvermakten; icke ett uttryck af folkets i sin helhet vilja, sål.således icke en akt af statsrättslig betydelse. Ed gafs äfven åt Elisabeth i de occuperade provinserna, utan påföljd. Man ville undgå våldsamheter. 1809 vid landtdagen gafs den bindande eden. Manifestets betydelse jäfvas äfven derigenom att senare helt andra grunder blefve antagen för Finlands förening. Inkorporation ss.såsom provins öfvergafs. Det gjordes i stället ett paktum mellan Kejsaren och finska folket. – Om ock manifestets anticipens om eröfring sedan|4| besannades, blef dock vapenskiftenas utgång och den i enlighet dermed slutna freden i rättsligt afseende bestämmande blott för ryska kronans förh.förhållade till den svenska i hvad Finland angick. Men landets ställning till Ryska kronan bestämdes genom Borgå landtdag,– och förbereddes genom den s. k. finska deputationens uppträdande i P^burgSankt Petersburg.

Buxhoevdens första befallning om afsändandet af deputerade till P^burgSankt Petersburg åtlyddes icke. Det skulle väljas en adelsman, en borgare, en bonde från hvarje län och en prest från hvardera stiftet. Men man förklarade att grundlagarna annorlunda stadga om representationens utförande vid riksdag. Nytt påbud af Buxhoevden med försäkran, att det icke var mening usurpera på landtdag. Sedan på de flesta ställen vapenlyckans utgång ännu afvaktats, valdes, ock på senhösten kommo de deputerade till P^burgSankt Petersburg, dock icke alla. Mannerheim ordf.Ordförande, Rotkirch, Silfverskiöld, – Lebell, Wallenius – Tjäder, Carlstedt, Lindert,tillagt av utgivaren Borgström. – Cavén,tillagt av utgivaren Kaitala, Laurikainen. – Sekreterare handelsbokhållare Hammarberg.

De sammanträdde 12 Nov.november 1808. Kriget var då faktiskt slut. Ordf.Ordförandes följföljande P. M.promemoria värd att bevaras i historien. (Finns icke tryckt.) ”Sedan H. K. M^tHans Kejserliga Majestät alltfrån den första occupation af Finland, genom utfärdade proklamationer allernådigst utlofvat att behålla alla stånd vid deras af ålder åtnjutna fri‑ och rättigheter, hvilken Nådiga försäkran sedermera, vid tro- och huldhetsedens afläggande, högtidligen blifvit bekräftad; och onekligen den lagstiftande makten utgör grundvalen hvarpå vår hittills egda frihet hvilar; så synes mig, det de nu hitkomna Finlands deputerade, som icke enligt med constitutionen äro utsedda, utan så godt som arbiträrt kallade, icke kunna definitivt yttra sig i något mål, som kan leda till ändring av landets lagar, beskattning, indelningsverk med mera; utan önskar jag, det allt sådant måtte orubbadt förblifva, intilldess det kan behaga H. K. M.Hans Kejserliga Majestät att i laga ordning|5| inom Landet, sammankalla Ständerna, för att i Nåder höra dem öfver de ämnen, som H. K. M^tsHans Kejserliga Majestäts faderliga omsorg för deras väl kan finna nödigt. Att organisera ett lands definitiva styrka fordrar tid och mogen öfverläggning, det skall lägga grunden till närvarandes och efterkommandes sällhet. Alla äga således rättighet att deröfver varda hörda, och uti ett så betydeligt ämne samråda. Sådant har också blifvit oss lofvadt. Den hitkomna deputationen kan väl aldrig anses i likhet med en riksdag. Enligt 1626 och 1778 års Riddarhus Ordning, äga blott den äldsta af hvarje famille eller den så kallade caput familiaelat. familjens överhuvud rättighet att var representant; nu äro genom militair makt och genom Landshöfdingarne 10 à 12 personer af Adeln inom hvarje län kallade, för att inom sig utse en deputerad; de öfrige af detta Stånd, som onekligen haft samma rättighet, äro i okunnighet om hela saken, och finna sig med förundran vara förbigångna. De kallade var icke engång alla capitalat. överhuvuden, utan flere tillochmed af samma familj. Man fordrade, att den utsedda borde vara försedd med sådana instruktioner, som med ståndets allmänna önskan voro enliga; men dertill fordras ju, att de alla böra höras, då det angår deras gemensamma bästa. Uppå gjorda förutsättningar af Adeln och Borgareskapet i Åbo ochB^borgsBjörneborgs län, emot detta ovanliga sätt att utse deputerade, följde en arbiträr befallning. På samma sätt med de öfriga stånden. Consistorierna utnämnde deputerade af Presteståndet, Magi|6|straterna af städerna och Lands höfdingarne af Bönderna.

Af hvad jag således anfört, tyckes mig den hitkomna deputation endast med ceremonier och vördnadsbetygelser kunna sig befatta; och om H. K. M.Hans Kejserliga Majestät ändteligen så befaller, meddela deras underdåniga råd, hvad som under påstående krig kan vara att vidtaga, till lättande af de bördor som vanligen sådana bedröfliga oroligheter åtfölja; dock med uttryckligt förbehåll, att sådana råd icke måtte leda till intrång i våra hemmavarande medbröders lagliga rättigheter, eller någonsin anses såsom nations beslut eller enhälliga mening. Intilldess fred blifver, kan ändå ej blifva annat än en provisorisk styrelse och denna beror helt och hållet af regenten.”

Alla ense utom Lindert. – Denna P. M.promemoria gaf väckelsen till det memorial de deputerade, efter första uppvaktningen inlemnade till Kejsaren, med påyrkande en Landtdag. Anser nödigt uppläsa detta vigtiga dokument (ProtProtokoll I p.sidan 31).

Svaret gynsamt, refererar (ProtProtokoll I p.sidan 33).

Karakteren af denna deputation och dess framställningar. Deras ställning vansklig, och blifvit klandrad. Men kriget var faktiskt slut. Occupationen fullbordad. Det gällde att rädda hvad räddas kunde. – En viss nationalkänsla synes ock funnits. Och hvem kan beräkna huru den i Manifestet kungjorda annecionsafsigten blifvit realiserad, om inga deputerade afrest, eller om de hade|7| af fruktan eller af bristande politisk insigt underlåtit ställa sig på den konstitutionella grund (som visserligen var tillförsäkrad, men för Kejsarn obekant, eller) om hvilken kejskejsaren sannolikt blott hade sväfvande åsigter. Att Finlands ställning blef den af en sjelfständig stats, icke af en inkorporerad provins, derom torde deputationen och främst dess ordförande måsta erkännas haft stor förtjenst. Måhända medverkade dertill obs.observeratillagt i marginalen Sprengtporten och Speranski Alexander I^s åsigter – det skulle ej lyckats, om ej de haft en viss liberal riktning.

Deputationens öfriga framställningar.tillagt i marginalen

Det dröjde ej länge innan Kejsaren gaf sina löften verklighet. Landtdagskallelsen utfärdades redan 1 Febr.februari 1809. Utfärdad i öfverensstämmelse med svenska riksdagskallelserna. Ordet landtdag sannolikt icke för att göra en ändring, utan emedan förut begagnats i Finland (H^forsHelsingfors 1617, deremot icke i B^borgBjörneborg).

I enlighet med svensk statsrättslig praxis utfärdades Regentförsäkran 15/27 Mars 1809⊠original:. sålydande: Vi Alexander I, med Guds nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland etcetcetera etcetcetera, Storfurste till Finland etcetcetera. Göre veterligt: Att sedan Vi, efter Försynens skickelse etcetcetera (ProtProtokoll I p.sidan 21).

Detta var d. 27. – Den 29 hyllade samtliga Ständren kejsarn såsom landets högsta Öfverhet, Regent och Storfurste medelst en af hvarje stånd särskildt inför H. M.Hans Majestät förnyade tro- och huldhetsed lika som 1778; hvarefter Kejsarn ytterligare stadfästade Finlands konstitution och styrelsesätt (härolden utropade till Finlands Storfurste)tillagt i marginalen|8| i öfverensstämmelse med Manifestet. – Sedan afläts kungörelsen af 4 April 1809 till samtliga Finlands inbyggare, hvari framhålles den gifna försäkringsakten och så heter det: ”Jemte det Vi alltså härigenom meddela Våra trogne Undersåtare i Finland berörda akt, vela Vi tillika gifva dem tillkänna: att då Vi bibehållit och lämpat Oss efter detta lands urgamla bruk, anse Vi den Trohets Ed Ständerna i allmänhet och Bonde-Ståndets Deputerade i synnerhet, å egne och deras hemmavarande medbröders vägnar, frivilligt och otvunget aflagt, såsom god och förbindande hvarje Finlands Inbyggare, utan allt undantag.” etcetcetera etcetcetera.

Betydelsen af dessa ömsesidiga försäkringar, detta paktum mellan Kejsarn af Ryssland och det finska folket, i och för bedömandet af landets ställning till kejsaredömet skall jag snart närmare framhålla.

Öfriga beslut vid Borgå landtdag blir efterhand anledning omnämna.tillagt i marginalen

Här närmast att draga konseqvensen beträffande rättskällorna för vår statsrätt. Tydliga alla de statsskicket rörande författningar, ej mindre är civil,tillagt av utgivaren kriminal och förvaltningslag, som vid denna tidpunkt gällde för Sverige och Finland gemensamt eftersom de högtidgnhögtidligen, utan undantag bekräftades; samt de genom Borgå landtdag tillkomna handlingar af statsrättslig natur. Och vidare höra till källorna de nya rättsurkunder, som efter Borgå landtdag tillkommit till ändring eller komplettering af grundlagen eller andra statshandlingar.

H. T.Höstterminen 74,
18^de Förel.Föreläsningen

Rekapitulation.

Rättskällorna således till tiden dels de före 1809, dels de vid och genom 1809 års landtdag tillkomna, dels de efteråt tillkomna. – Till beskaffenheten åter 1^o) allm.allmänna grundlagar, jemte i desamma tillkomna partiella ändringar; 2^o) privilegier med grundlagsnatur; – 3^o) sådana statshandlingar som icke egentligen ega grundlagsnatur, men dock gälla statsrättsliga ämnen.

Jag vill blott nämna de förnämsta:
Grundlagen Regeringsformen af 1772, 21 Aug.augusti, jemte K. B.Konungabalken L. L.Landslagen
Fören.Förenings- och Säkerhetsakten – 1789 – 3 April
Riksdagsbesluten af 1779 och 1786
Landtdagsordning – 1869 – 15 April
Riddarhus d^odito – – 21 –

De vid Borgå landtdag mottagna och afgifna försäkringar samt ryska successions ordningen, utgöra de förra bekreftelser, de senare konseqvensen af dem.

Ståndsprivilegierna, 1723, Riddarhusordning 1869 ..., Försäkran till Borgareskapet af 1789 och rörande Allmogens fri- och rättigheter af 1789. Samt deri senare gjorda ändringar.

Reglementet för Regeringskonseljen af 1809 jemte deri senare tillkomna ändringar. Fredstraktaten i F^hamnFredrikshamn af 17 Sptseptember 1809 och
Nåd.Nådiga kungörelsen af 23 Decbrdecember 1811 angående Wiborgska Gouvernementets införlifvande med Storfrustendömet Finland. Härvid tillika alltid det historiska att beakta ss.såsom ledning för tolkning, om ock ej prejudikat.tillagt i marginalen

Nu om Finska statens område: Derom upplyser Borgå landtdag intet. Det var ju ock då ännu blott ett faktiskt occupationstillstånd. Det talades|10| om Storfurstendömet Finland ss.såsom ett område som förutsattes kändt. Man måste naturligtvis dock anse det vara ett till statsrätten hörande moment, att utreda inom hvilka gränser denna stats lagar gälla. – Finland var icke före 1808 ss.såsom ett skildt storfurstendöme begränsadt i politisk mening. Det integrerande i Sverige. Fredsfördraget i Fredrikshamn 1809 d. 17 Septseptember, – ratificerad i P^burgSankt Petersburg d 13 Oktoktober – bekräftade den faktiska occupationen sålunda. Art.Artikel IV. Kon.Konungen af Sverige afsäga sig för sig och efterträdeefterträdare till förmån för Kejs.Kejsaren af Ryssland och för alla Dess Efterträdare till ryska thronen och kejsaredömet, alla sina rättigheter och anspråk till följande eröfrade landskaper: Kymmenegårds län, Nylands och Tavastehus län, Åbo och Björneborgs län med de Åländska öarna, Savolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs län samt en del af Westerbotten intill Torneå elf. – ArtArtikel V. Gränsen: Ålands haf, Bottniska viken och Torneå samt Muonio elfvar. (Gränsen mot Ryssland.) Vidare införlifvades med Finland Wiborgs län 1811. Dess Gouvernementsgränser blefvo derigenom gränsen mellan Finland och Kejsaredömet. – 1849 och 1872 års gränsregleringar.tillagt i marginalen 1867 Systerbäck med byar torde öfverförts till Ryssland. Tillhörde Artilleristyrkansvårtytt.

Har man afseende på de gamla historiska landskapsnamnen – som icke mera kunna såvidt länen ändras – så finner man storfurstendömet Finland omfatta landskapen: Egentliga Finland, Åland, Satakunda, Tavastland, Nyland, Savolax och Österbotten (tillagt av utgivarenUnder medeltiden Åbo biskopsdöme.tillagt i marginalen)tillagt av utgivaren jemte andelar af Karelen,tillagt av utgivaren Westerbotten och Lappmarken. – Östra Karelen tillhör Ryssland, – större delen af Vesterbotten Sverige, Lappmarken delas mellan Finland, Ryssland, Sverige och Norge.

Finlands areal är 6 723: 48 geogr.geografiska qvadrat mil 373 536 qvadrkvadrat kilometer. Större äro blott: Ryssland, Frankrike, Spanien, Sverige. (Tyska riket i sin helhet men ingen enskild stat deraf, icke ens Preussen.tillagt av utgivaren Österrike-Ungern tillsammans, men icke hvart för sig). Således den 5^te stat i Europa till storleken. Till folkmängden deremot den 18^de eller 19^de. (Danmark, Norge och Württenberg närmast lika till folkmängden).

Finland det glesast befolkade land i Europa, 264 på qvadrat milen, dernest Sverige och Norge 428, Ryska riket i sin helhet i Europa 690, alla öfriga öfver 1 000 tillochmed öfver 9 000 (Belgien).

I likhet med hvad fallet är i åtskilliga andra stater är befolkningen icke fullt homogen till nationalitet såvidt den i språket har sitt uttryck.

Frågan om olika nationaliteter och språk en statsrättslig fråga blott så vida lagen skulle på sådan olikhet grunda olikhet i rättigheter eller eljest ett företräde för den ena.

Förut funnes verkligen olikhet. Endast svenska språket en officiell. Legalt. Borgå landtdag anhöll på Bondeståndets förslag att svenska språket skulle vid domstolar och embetsverk begagnas. Sedan språken och läskonsten utvecklats blef detta en orättvisa. Denna orättivsa begynt aflägsnas 1^o) genom förordnförordningen 1 Aug.augusti 63 som förklarade finska språket i allt som omedelbarligen berör den finska befolkningen, lika berättigadt med landets officiella språk samt påbjudes att denna finska språkets rätt senast vid 1883 års utgång skall ha trädt i full utöfning i hvad angår de från|12| domstolar och embetsverk utgående expeditioner,

20 Febr.februari 1865 förordn.förordning till förberedande af denna reform

22 Maj 1866 angående införandet af vissa allmänna tillkännagifvanden uti landets officiella tidning på finska språket

7 December 1868 med ytterligare någon föreskrift rörande finska språkets införande till bruk vid landets domstolar och embetsverk.

Sålunda nämna vi att med raska steg den tidpunkt, då vi ha tvenne likaberättigade officiella språk och då detta likaberättigande uppbäres af motsvarande underlag i litterär och språklig utveckling, och då således hvarje bildad man i Finland, åtminstone enhvar som egnar sig åt statens tjenst, är mäktig båda språken och må sålunda språkfrågan måsta upphöra att vara ett stridsäpple, kan stor del af den kraft som nu af dithörande speciella sträfvanden tagas i anspråk, mera odeladt egnas åt det politiska, det statliga utvecklingsarbetet.

Exempel

Belgien

H. T.Höstterminen 1874.
19^de Föreläsn.Föreläsning

I frågan om Finlands ställning till Kejsaredömet Ryssland hann jag igår endast fästa HH^sHerrarnas uppmärksamhet vid de moment af fredstraktaten i F^hamnFredrikshamn som i detta hänseende äro af betydelse, – huruledes man deri främst blott har att söka en folkrättslig, reglering af rättsförh.rättsförhållandet mellan Kejs. af R.Kejsaren av Ryssland och Kong. af Sver.Konungen av Sverige i hvad angår regeringsrätt öfver Finland, men af fredstraktaten leder derest tillbaka till tillgöranden vid Borgå landtdags för såvidt det gäller Finlands politiska ställning efter skiljsmessan fr.från Sverige.

Jag nämnde vidare, att om vi af handl.handlingar hörande till Borgå landtdag inhemtat, huruledes denna uppgörelse mellan kejs. af R.kejsaren af Ryssland å ena sidan och Finlands ständer på finska folkets vägnar å andra sidan, utvisar att Finlands grundlagar bibehållits och att Kejs. af Ryssl.Kejsaren af Ryssland hyllats ss.såsom Storfurste af Finland, så kan frågan om föreningens art dermed dock icke ännu anses klarligen utredd.

Nu närmare granskning af uppgörelsen i Borgå.

Regentförsäk.Regentförsäkran inneha godkänadtgodkännandet af stats-, icke provinsförfattning. Huru man än må eljes karakterisera denna, – så icke ett ord, icke en rad, som vore tillämplig på ett provincielt förhållande.

Skilja mellan grundläggande handlhandling – och kommenterande.

De förra voro: Försäkran, – och Ständernas hyllning. De senare: båda talen och kung.kungörelsen 4 April.

En mängd senare uttalanden, t. ex. Regl. f. Reger konseljReglemente för Regeringskonselj såväl kejsaren, som ock det att hemställa till H. M.Hans Majestät sjelf.

Hvarje förening förutsätter någon ömsesidighet. Således böra i fråga om denna vårt lands förening med Ryssland icke blott finska, utan ock ryska rättskällor rådfrågas.

Hvad de finska vidkomma, får icke förbises, att hvad i Borgå stadgades om Finlands statsskick har till premiss det äfven i landtdagskallelsen åberopade faktum, att Finland blifvit förenadt, för alltid förenadt ss.såsom det heter, med kejsaredömet. Ständernas trohets ed innebar derföre icke blott en hyllning af Alexander I ss.såsom storfurste utan ock af den ryska dynastien såsom storfurstl.storfurstlig finsk dynasti, och Alex. å sin sida förfullständigade sin regentförsäkran genom orden i 1816 års kungörande om Senaten att den|14| är bindande äfven för hans efterträdare. Låtom oss nu se till hvad i rysk lag kan vara i ämnet stadgadt. I den år 1857 emanerade kodifikation af ryska grundlagarna finna vi då i 4^de Art.Artikeln ett stadgande i ämnet. Det lyder: Med kejsaredömet Rysslands thron äro oskiljaktigt förenade konungariket ( eller zardömet) Polens och Storfurstendömet Finlands throner. Men intet annat stadgande förekommer der, icke ens i kapitlet om rikskonseljen, Государственный советник, oaktadt denna hade att göra äfven med Polens affärer, redan före den senast vidtagna inkorporation af Polen. I förf.författningen härom af 1842 alla styrelser delasvårtytt i derassvårtytt vigtigaste fhållnförhållande till lagstiftglagstiftning, behandling och gå till Krig.svårtytttillagt i marginalen Det heter näml.nämligen i 9 art.artikeln af ifrågav.ifrågavarande kapitel: Inom rikskonseljen funktionera fem departement: 1) för Lagstiftningen, – 2) Krigsärenden, – 3) för borgerliga och kyrkliga ärenden. – 4) för statshushållningen, – 5) för kungariket Polens ärenden. För Polen sedan 1832, indrogs 1862.tillagt i marginalen Derf.Därför att icke ens här något stadgadt om befattning med finska ärenden, oaktadt rikskonselj (beskrifven) kan man nogsamt finna att inga ryska myndigheter ha med Finland att skaffa. Då de finska militära ärendena äro understäldasvårtytt ryska krigsministern har rikskonseljen dermed att skaffa.tillagt i marginalen I Utrikesministerie och Inrikesministeries föreskrifter finnes heller intet. Det finns med ett ord bland förenämnda 4^de artikel och såsom konseqvens deraf i fråga om kejsarens titulatur. Tre arter deraf den långa, der Finland och Polen inblandade med ryska provinser, det är den som konstrueratssvårtytt i historisk och rangordning i kombination. Den andra för vissa fall upptagen innehålla blott de skilda Zartitlarna (mos|15|kofski, kiefski, kazanski, Polski m. fl.) och slutar med Storfurste till Finland. Den tredje upptar blott Kejsaren och Sjelfherrskaren öfver hela Ryssland, Zar till Polen, Storfurste till Finland m. m.

Slutligen i edsformuläret för thronföljaren vid hans myndigblifvande är bland [...]oläslig/saknad text upptaget att han, såsom efterföljare till den kejserligt ryska och de dermed förenade zardömet Polens och Storfurstendömet Finlands throner förbinder sig efterlefva alla stadganden rörande thronföljden etcetcetera.

Om man vill formulera i sammandrag hvad rättsurkunderna i fråga om föreningen vidhandengifva, så måste detta med ledning såväl af Borgå handlingar som ryska grundlagar lyda sålunda:

Storfurstendömet Finlands thron är oskiljaktigt förenad med kejsaredömet Rysslands. Den för Kejsaredömet Ryssland gällande thronföljdsordningen är derför gällande äfven för Storfurstendömet Finland. Kejsaren af Ryssland regerar öfver Finland i egenskap af detta lands Storfurste och har att utöfva styrelsen öfver Storfurstendömet i enlighet med dess grundlagar.

Denna formulering återger enkelt föreningens och enligt urkundernas innehåll, utan att derur ännu draga några konseqvenser i afseende å karakteren vare sig af Finlands politiska ställning i och för sig betraktad, eller af dess unionsförhållande. Men att söka göra för sig klart hvilka dessa konseqvenser äro, hvad den angifna formuleringen i detta hänseende innebär, är icke blott en akt af vetenskapligt intresse, det är äfven ocksvårtytt rättsligen och politiskt nödvändigt.

Denna undersökning har att främst besvara frågan: är Finland en stat eller en annan slags politisk formation? – Och derefter: såsom hurudan bör dess förening med Ryssland karakteriseras, jemfört med andra vordna eller bestående unioner? – Samt slutligen: finnes det och måste det tillföljd af unionen finnas någon annan gemensamhet mellan Ryssland och Finland, än den uttryckligt fastställda af gemensam dynasti? –

I. Torde förefalla HH^naHerrarna bizarrt, öfverflödigt,tillagt av utgivaren ja obefogadt att från den kateder der Finlands statsrätt föredrages, den fråga uppkasta huruvida Finland en stat. Detta borde väl vara så sjelffallet, att allt ordande derom utan värde.

Tvifeln härom ha ensvårtytt egen historie. I början eftersvårtytt Borgå landtdag medvetandet måhända klara mer att stå sjelf för sig var någotsvårtytt ovandt. – Landtdagarnas uteblifvande – saknad af nationelt minnesvårtytt. Hvasser och Arvidsson. Nikolajs regim och missmodet. Har sedan erfarit väsendtliga bevissvårtytt. Nu blott tillägga följande.tillagt i marginalen

Emellertid har det dock dels förnekats, dels icke allmänt erkänts, att Finland är en stat. Man har kallat det rysk provins, integrerande del af Ryssland och lydland m. m., att icke tala om gränsmarker, det finska området m. m. dylikt. – Och hvad vigtigast är, Finland har i sjelfva verket icke af fremmande stater erkänts såsom suverän stat, såsom sjelfständig folkrättslig personlighet.

Nödvändigt först bli ense om hvad som betecknar stat till skilnad från andra politiska formationer. Suveränitet. Specielt att kunna stifta författning, resolution, lagar, utan att i detta hänseende bero af någon utanför staten stående makt.

Detta icke fallet med lydland, koloni, provins, distrikt, m. m.

Dessa karakteriseras; exempel; – Lydland: Elsass-Lothringen, – kolonier de engelska med relativ sjelfständighet. – Provins Östersjö, blott civillagar egen. Kaukas.Kaukasien, asiatisk provins, emottaga lagstiftningen från Ryssland. Midtemellan lydland och provins. Skilda ryska komitéer för den vid ministerier.

Speciel art: Kronländerna i Österrikiska monarkin. På gränsen till förbund. Skilnad, att i förbund delarna fastställa måttet af det helas kompetens, medan äfven vid den vidsträcktaste provinsiel autonomi, måttet af denna blott fastställes af centralmakten.

Olika lokal autonomi kan ock finnas i samma stat, isynnerhet der heterogena beståndsdelar ss.såsom Ryssland och Österrike.

Men Finland har denna suveräna lagstiftningsmakt som tillkommer staten. Storfursten af Finland kan ju icke anses stå utanför den stat han regerar, mer än någon annan regent det gör. Och ställningen den att ingen i Ryssland tillkommen lag gäller för Finland, ingen auktoritet der kan ingripa i Finlands egna suveräna lagstiftningsmakt.

Utom anförda, följande berörd. 1^o) Talen vid Borgå landtdag. De hafva för tolkningen|18| af dessa frågor speciel betydelse, enär de utgingo af den person, som vid tillfället representerade makten, ja öfvermakten, och som måhända kunnat begagna sig af eröfringen helt annorlunda än som skedde derest ej ansett ligga i sitt och sitt kejsaredömes intresse att här ställa sig på grundvalen af det sätt, att förverkliga de liberala idéer som lifvade denna furste. Tanken att af Finland bilda en särskild stat var inomsvårtytt den ryska politiken dessutom traditionel. Se Elisabeths manifest, Anjala. Nämna ocksvårtytt Katarina. Uppläses: 1^o) talet vid landtdagens hyllning. Föreningsakt. Talar icke här om kejsaredömet, – framställes ss.såsom ett omedelbart förhållande mellan folket och honom på grundvalen af landets grundlagar. Han fattade sig ss.såsom föreningslänken. Det gällde ej att genom ryska auktoriteter ss.såsom rysk kejsare herrskasvårtytt öfver ett lydland. – 2^o) talet vid afslutningen. Då han erkände finska folket ss.såsom upphöjdt bland nationernas antal, så måste detta innebära erkännandet af särskild politisk individualitet, annars har det talet ingen betydelse. Nation begagnas ju oftast synonymt med stat. Man talar icke om liffländska nationen etc.etcetera

I samma tal förekomma att Finland är fritt och sjelfständigt i alla sina inre angelägenheter. Protektionsvårtytt indirekt att den yttre politiken gemensam med Rysslandtillagt i marginalen

Vidare urkunder. Reglem.Reglemente för Regeringskonseljen, inledning uppläsersvårtytt stat och province. – 1816 års kungörelse: uppläsersvårtytt, påpekas detta omedelbara förhållande.

Ej mindre kraftigt bevis detta att Rysslands grundlagar tala om Finlands thron. Provincer ha ingen thron.

Och slutligen framstår det faktiska, att i sjelfva verket detta vigtiga suveränitets attribut, lagstiftningsmakten blifvit sedan 1809 sjelfständigt utöfvadt tydligast sedan 1863. Äfven före 1863 var det Finlands Storf.Storfurste icke Rysslands Kejsare som lagstiftade.tillagt i marginalen

Men om ock nu det erkänns att Finland åtnjuta en suverän stats ställning för såvidt det gäller dess inre förhållanden, så måste det dock vara halft med dess statlighet, då det icke internationelt uppträdt ss.såsom suverän person.

I sjelfva verket hör äfven det till statssuveränitetens kännemärken att i förhållande med andra stater ega sjelfständig beslutanderätt. Och någon sådan har Finland påtagligen icke utöfvat.

Det torde derför blott kunna tillerkännas halfsuveränitet. Definition: Oegentligt begrepp. Tributier och vasaller – eller skyddsstater. Exempel Turkiska staten.

Men då vore Storfursten af Finland vasall under kejsarn af Ryssland. Hvilket är en omöjlighet. Med Finlands suveränitet i detta hänseende förhåller det sig såsom med alla unerade|20| stater: den plär utöfvas för gemensam räkning. Detta just det främsta och förnämsta märket på, följs af 2 eller fler staters förening, att de i folkrättsligt hänseende bildar ett helt. Endast en utrikesminister. Exempel.

Hvad som förstås med ryska riket. Om detta konseqvent vidhållen, vore ock att erkänna att utgöra en del af Ryska riket liksom Bayern endel af tyska etc.etcetera

För öfrigt Storfursten enl.enligt grundlag berättigad att ensam afgöra alla utrikes ärenden. Närmare konseqvenser framdeles.

H.T.Höstterminen 74.
20^de Förel.Föreläsningen

Jag visade senast huruledes på grund af både finska och ryska urkunder, de gällande rättsbestämningarna ang^deangående Finlands polit.politiska ställnställning sedan 1809, i korthet äro att formuleras sålunda: (Uppläses). Men att det hvarken i vetensk.vetenskapligt eller prakt.praktiskt hänseende vore tillräckligt att lemna denna fråga dermed, utan tvertom borde undersökas de närmare konseqvenserna. I detta afseende 3 frågor: är Finland en stat? – hvilken är karakteren af Finl.Finlands fören.förening med Ryssl.Ryssland jfrdjämförd med andra vordna och bestående unioner? – Finns det och måste det finnas tillföljd af unionen annan gemensamhet mellan F.Finland och R.Ryssland än den uttryckl.uttryckligen fastställda af gemensam dynasti?

Tror mig ådaglagt att första frågan jakas. Icke att HHHerrarna skulle tvifla derpå, men min pligt att lemna bevis för saken. Sedan jag då framhållit de vigtigaste teoretiska synpunkter och hvad rättskällorna i frågan upplysa, återstår mig nu blott påminna om att, det vigtigaste beviset: vår författn.författning en statsförf.statsförfattning icke en provinsförfprovinsförfattning. Man kan säga: den är icke en liberal förf.författning, den skiljer sig från de flesta konstit:konstitutionella förf.författningar genom att inrymma monarken öfvervägande makt i förh.förhållande till representrepresentationen. Sådant kan sägas. Men, man kan icke visa ett ord, en rad, som skulle kunna tolkas ss.såsom afseende en blott provinsisk organisation. När dessa grundlagar, som äro en verkl.verklig statsförf.statsförfattning, af monarken besvurna, såsom grundval för föreningen med R.Ryssland, så var detta ett erkännande att Finland blifvit en stat.

Vända oss nu till andra frågan: om karakteren af den förening hvari Finl.Finland står med RysslRyssland? Vi se att en förening af 2 stater, men hurudan?

Härvid främst af nöden betrakta andra sådana föreningar.

I alla tider förekommit att 2 eller flera stater, antingen för visst specielt ändamål och viss begränsad tid, eller ock|22| för ock beständigt ingått förbund, förening med hvarandra.

Det förra slaget blott folkrättsliga förbund s. k. alliancer. Beskrifvas:tillagt av utgivaren Statens inre organis.organisation och förfförfattning deraf oberörda.

Det senare slaget hemfalla under statsrättens bedömande.

Ifrågavarande beständiga föreningar af stater har man plägat indela i: statsförbund, förbundsstater, personalunion och realunion. Granskar man närmare de olika slag af föreningar som funnits och finnas, framstår det till en början

att en del så uppgjorda och organiserade, att de förenade staterna åt en skild myndighet öfverlemnat handhafvandet af alla de regeringsärenden, hvilka skola vara för alla dessa stater gemensamma, och att denna myndighet, som icke är identisk med styrelsen öfver någon af de förbundna staterna, har att å dessas vägnar endast och uteslutande vårda sig om sagda gemensamhetsärenden, icke om några andra, hvaremot åter enhvar af de förbundna staterna har att i sin verksamhet lemna sagda ärenden oberörda;

att i de öfriga deremot, staternas association uppkommit sålunda, att statschefen i ett land blifvit erkänd ss.såsom tillika regent i det eller de andra, hvaraf följden är, att det icke finnas någon sådan, af och för dessa unerade stater tillsatt skild myndighet eller styrelse, som skulle ha till uppgift att uteslutande handhafva de ärenden, hvilka tillföljd af unionen blifvit för dessa stater gemensamma; utan fallet är här, att den högsta makt, som ytterst afgör de gemensamma frågorna, tillika är den högsta afgörande makten inom enhvars af de förenade staterna separata inre sfer.

1^o) omfattar statsförbund eller konfederationer

Exempel Amerik.Amerika, Schweiz, Tyskland. I Amerika denna form ganska allmallmän.

2^o) statsunioner.

De förra kunna här lemnas åsido; likaså huruvida det är motiveradt att skilja mellan statsförbund och förbundsstat, – en fråga som mycket sysselsatt vetenskapen. Ty Finlands förhållande till Ryssland kan i intet fall hit hänföras, eftersom ingen sådan förbundsstyrelse. Dessa lära i allmänhet, icke väl utbildade.tillagt i marginalen

Det torde tvertom tydligen framgå att denna förening är af andra gruppen, en statsunion.

Dessa delats i personal- och realunioner.

1) Personalunion: när tillföljd af en tillfällig öfverensstämmande mellan successionslagarna i 2 sjelfst.självständiga monark.monarkiska stater, samma person innehar thronen i dem begge. Såsnart denna tillfälliga öfverensstämmelse upphör och thronföljden öfvergår efter afvikande bestämning, upphör hela föreningen. T. ex. om i det ena landet qvinna kan, men icke i det andra bli regent.tillagt i marginalen – Rättsligen är detta allsicke någon statsunion. Motiveras med afseende å representations systemet, och huru det kan ställa sig i absoluta stater.

Exempel: Hannover och England 1720–1837 (– Luxemburg med Nederländeras konung).

2^o) Realunion, när regent i ena staten alltid måste vara regent i den andra, successionsordningslagen således gemensam för båda staterna, så att förhållandet af gemensam regent permanent. Detta af den ingripande betydelse för hvardera stater, att verkligen en statsunion.

Kritik häraf, real vilseledande – det rätta dynastisk statsunion eller dyn.dynastisk federativ statsunion,original:. ehuru termen valunion den vanligare.tillagt i marginalen

Bland nu bestående Österrike-Ungern, Sverige-Norge de förnämsta, mest utbildade.

1^o) Nuvarande organis.organisationen af Österrikes och Ungerns förening icke|24| äldre än 1867, (efter många vexlingar hvarunder dels ett lösare förhållförhållande, dels förtrogetsvårtytt ⊠original: (Cisleithanien, Transleithanien).tillagt av utgivaren

Nu tvenne sjelfständiga monarkier (statskomplexer). Gemensam dynasti huset Habsburg.

Gemensamma ärenden:tillagt av utgivaren Utrikesärenden, inclusive diplomat och handels representation.

Armén och flottan, (dock icke lika värnpligtslag eller militärekonomi). För dessas handhafvande en gemensam minister (halfstatsminister).

De dertill nödiga finansärendena. (Således 3 gemensamma ministrar, utrikes, – finans och krigs).

Representation för de gemensamma ärendena:

Delegationerna, hvardera 60 medlem.medlemmar 20 valda af öfre 40 af nedre kammarn (förut 10 och 20 suppleanter). För hvarje år väljas ånyo. Sammanträda hvart år, Kejsaren och de [...]oläslig/saknad text. Deliberera skildt. Bli de ej ense, hållas gemensam session.

Dessutom faststäldt att följande ärenden skola afgöras efter gemensamma principer: Handels- och tullärenden; – om de indirekta skatter som verka på industrien.

Myntsystemet och räntelagstiftning.

Relgementen för jernvägar som berör hvardera staten. Upprättandet af försvarsanstalter.

Beloppet af hvardera statens bidrag till gemensamma utgifter afgöras genom skild konvention.

Således ganska nära förening. – Kan kallas federativ statsunion.

(Inom Ungerska monarkin intar åter Kroatien ställningen af en unerad stat).

Sverige-Norge. Kieltraktaten 14 Janjanuari 1814 i 4^de art.artikeln H. M. Kon.Hans Majestät Konungen af Danmark etc.etcetera se Rydén p.sidan 32. Men detta blef icke normen för Norges förening med Sverige. Det var en dansk provins, men det blef icke en svensk. – Norge tog saken sjelft omhanda. Öfvergifvet af Danmark ville det dock icke låta af svenska kungen bero i hvad ställning det skulle komma. Riksförsamlingen på Eidsvold. Ståthållare prins Christian Fredrik. Denne valdes till konung och konstitution antogs. – Svenskarna således krig för att genomdrifva Kielertraktaten. – Konventionen i Moss ett preliminärt fördrag. – Underhandlingen 4 Nov.november 1814 valde stortinget Carl XIII till Norges konung. Valet lika tvunget som i Borgå.tillagt i marginalen Han antog grundlagen, gaf ed och emottog ed. Förbehåll om svenska riksdagens godkännande.

Svenska riksdagen sammanträdde 27 Febr.februari 1815. Dess godkännande af föreningen på grundvalen af att Norge en sjelfständig stat. Riksakten 31 Juli och 6 Aug.augusti 1815, Rydén p.sidan 276 ff.och följande sidor (uppläs de prickade ställena). – Norska statsråd. Sveriges utrikesminister. Sammansatt statsråd p.sidan 359. (Interimsregering). – Uppläs skildt p.sidan 282. men före 281 f.och följande sida

Svensk ståthållare ehuru numera afskaffad.tillagt i marginalen

Likheten mellan ståthållare och GG.Generalguvernör – Norska Grundl.Grundlagen medger att ståth.ståthållaren norrman eller svensk. På senare tid dock ingen ståthållare utnämnd.tillagt i marginalen

Detta som en ren dynastisk statsunion. Derjemte konstitutionel, emedan konungen äfven i unionsfrågor måste höra statsråd. Blicka vi på dessa olika slag af föreningar, finna vi Finlands analog med Norges till Sverige.

Uppläsa Europeesersvårtytt: – Brachells, M. Bloch.

Slutligen rätt är ett, makt ett annat. Att Finlands makt försvinnande obetydlig emot Rysslands gör icke det derföre subordinerad. Rättsförhållandet del af koordinering. Angif de folkrättsliga principerna. Exempel om småstater nämdessvårtytt.

Statsassociationers betydelse i allmänhet. Minskar antalet af folkrättsliga kontrahenter och derföre konflikter. Statsgrupper permanenta i st. f.stället för tillfälliga allianser. Huru stor likhet i grund menas med utvecklar sig.svårtytttillagt i marginalen

Nu om föreningars följder: Detta bäst nämna vid framställning af Finlands Storfurstes prerogativer.

Hvilken den rätta unionspolitiken, för regent, för folketsvårtytt. Kan bli [...]oläslig/saknad text fordra mycket varsamhet! Måste vara lös, för att vara fast.svårtytttillagt i marginalen

Hopp att statsmedvetandet kunde slå djupa rötter.tillagt i marginalen

H.T.Höstterminen 74.
21 FöreläsnFöreläsningen

Efter det igår konstaterat, att Finlands fören.förening med Ryssland är en statsunion af det slag, som vanligen benämnas realunion, och i sina grunddrag närmast liknar Norges fören.förening med Sverige. Att Polen med gör ej förbund. Polens union med Ryssland var en sak för sig, Finland en annan. Åoriginal: återstår att framhålla de väsendtligaste af de karaktersdrag som tillhöra en sådan statsunion, af de rättsliga påföljder, som denna innebär.

1^o) Unionen mellan Österrike och Ungern betecknas genom kollektivnamnet: Österr.-Ung.Österrikisk-Ungerska monarkin. – Sv.Sverige och N.Norge heta de förenade konungarikena Sv.Sverige och N.Norge (les royaumes unis). – Finlands union med Ryssland finnes icke genom något specifikt, folkrättsligen bindande kollektivnamn angifven. – Man har gjort skilnad emellan ryska riket och kejsared.kejsardömet – Af det förra äro delarna Kejs.Kejsardömet – Polen och Finland; det senare namnet skulle icke få inbegripa Polen och Finland. Men denna skilnad, ehuru mycket motiverad, är icke i verkligheten genomförd. L’empire och eng.engelska empire beteckna både kejsaredöme och rike. I diplomatiska språket således skulle denna i svenska lämpliga distinktion, hvilken ock allt skäl fr.från finsk sida vidhålla, icke vara fullt tydlig. Vanligen heta det i traktater: ”l’Empereur de toutes les Russies”fr. Kejsare över hela Ryssland (alla Ryssländer). I många af dem har i skild artikel införts: denna traktats bestäm.bestämmelser utsträckas äfven på konungariket Polen och Storf.Storfurstendömet Finland, i en del med tillägget ss.såsom varande integrer.integrerade delar af Kejs.Kejsardömet Ryssland, – eller af Ryska riket, de l’empire de Russie. – Det franska: ”toutes les Russies” torde tillsvidare få betraktas ss.såsom det internationella kollektiva namnet på de i unionen inbegripna stater. Och någon|28| verklig obillighet ligger ej deri, att det är för den mäktigaste och största af de tre staterna namnet på unionen tages. Visserligen har detta Finlands quasi anonymi⊠original: mitet i de europeiska rådslagen bidragit till åsigternasvårtytt om vår provinsiella ställning, – liksom slik okunnighet icke skingrats genom sådan presentation som Norges. Men på rättsfrågan har detta ingen verkan.

2^o) Det är näml.nämligen, enl.enligt folkrättsligt gällande grundsats, icke beroende af andra makters erkännande, huruvida en stat må vara en sjelfständig stat eller icke blott den för öfrigt har en suverän existens. Och här gällde det från början icke på Finland att vilja gentemot utlandet få uppträda såsom en skildt fr.från Ryssland opererande politisk individualitet. Men dermed har sjelfständigheten intet intrång lidit. Och som det jemväl är en folkrättslig grundsats, att alla stater rättsligt jemlika utan afseende å olika makt, så måste vid en statsunion denna grundsats jemväl gälla i så måtta att tvenne unerade stater rättsligen stå i ett koordineradt, i ett jemlikhetsförhållande, – icke så att den mindre vore subordinerad under den större. Denna jemlikhet, koordinering, framträder evident just deri, att en monark och att han omöjligen kan i sin ena egenskap vara suverän öfver sig sjelf i den andra egenskapen.

Det hör alltså till karakteren af Finl.Finlands förening med Ryssland, att stå till Kejsaredömet i ett koordineradt förhållande, på grund af den rättsliga jemlikhet som tillkomma alla stater. Och det är en rättslig konseqvens häraf att ömsesidigt iakttagande af hvardera staternas rättigheter oeftergiflig⊠original: t. pligt.

3. Detta i frågan om rättsståndpunkten, – annan kan uppfattningen vara vid fråga om makt, om olikheter i politisk betydelse. Men man får icke låta sin rättsliga uppfattning deraf förvillas. Olikheter i makt möta vi öfverallt, – och huru talrika äro icke hist.historiska bevisen derpå att större stat dominerar en riks-unerad mindre stats hela politik. Detta är analogt med de större förmögenheternas inflytande i privatlifvet. Om rike kommerserådet X: för någon gemensam affär är i bolag med fattige krämare Y., så kan det visst synas som finge Y ofta lof att utan motsägelser foga sig efter X^s önskan. Detta kan förestafvassvårtytt Y vare sig af onödig undfallenhet eller af verklig klokhet. Men gäller det att rättsligen utreda deras inbördes förhållande, så är kontraktet för dem båda lika bindande. De äro hvardera sjelfständiga kontrahenter och lika inför lagen, hvad kontraktuppfyllelsen vidkommer, lika i allmänhet i fråga om lagliga individers rättigheter. – Likaså mellan stater. Utföres.

4. Och detta leder mig den politiska sidan af saken, på den unions politik, som för Finland månde vara riktigast. Det kan icke nekas att en mindre stats förening med en stormakt alltid måste medföra vanskligheter, specielt hvad angår den förras statliga sjelfständighet, upprätthållandet af nationalandan, af medvetande om individuell politisk tillvaro och uppbärandet af en sådan. Skall ej den anspråkslösa roll, som förhållanden nödvändigtvis anvisa den mindre staten jemförd med den mäktige medpart värka förlamande på nation sjelfmedvetnationella självmedvetenheten, – slutligen medföra böjelse för assimilation med stormakten, för att kunna proprio jurelat. i sin egen rätt deltaga i dess triumfer och storverk?

Detta vore skef unionspolitik, falsk ärelystnad. Det är en uppenbar sak, att endast stora stater kunna i krigspolitiken, och i inter|30|nationell maktinflytande spela en stor rol. De små, vare sig unerade eller icke, måste afhålla sig från saker som bli för dyra. – Men så mycket ifrigare böra de sträfva för inre utveckling, – den af hvilken dock i längden, väl och ve mest bero. Ett månsidigt kulturarbete, sunda frisinnade institutioner, säker rättsordning se der förutsättnförutsättningar som icke köpas genom glänsande utrikespolitik. Men fördelar väl värda att af hvarje nation eftersträfvas, och att utgöra dess politiska program. Det vore löjligt af finska politici att beklaga sig deröfver, att Finland icke något inflytande på ryska rikets utrikespolitik, ty ett sådant anspråk skulle förutsätta motsvarande uppoffringar. Men icke löjlig utan rentaf fördömlig vore en politisk riktning, för hvilken det noggranna bevarandet af våra separata institutioner blefve likgiltigt. – Program:tillagt av utgivaren Vår egen inre rättsordnings utveckling jemte det osvikliga bevarandet af våra grundlagar och på dem grundade statliga sjelfständighet, jemte loyalt iakttagande af unionsförhållandet. Det vore oklok ja dålig politik att påyrka det monarken öfver de förenade staterna skulle i hvarje nu när ngtnågot den mindre statens intresse borde befordras, göra detta utan all hänsyn dertill om hans stora stats politik f:tillf.för tillfället sådant medger eller kan taga skada. Men om sålunda tålamod hör till sund politik i en mindre stat som med en större förenad, – så innebär tålamodet dock ingalunda att veklig resignation eller ett klenmodigt öfvergifvande af det reformprogram som mogen öfvertygelse dikterat. – Jag har anfört i fråga om 2kammare systemet Mills yttrande ang^deangående jemkning och hofsamhet. – Ett sådant förhållande som Finlands unionella är, om något, i behof af att vår politici veta förena hofsamhet och fasthet. Och icke blott våra ledare. Alla som röra sig i det offentliga lifvet. Ty olikhet i kultur anspråk är anledning till obekantskap med förhållandena här. Obekantskap alstrar misstroende. Och dettasvårtytt lätt en politik, hvars konseqvenser kunna skada.

H.T.Höstterminen 74.
22^a Föreläsn.Föreläsningen

Framställde senast grunddragen af den successionsordning, som tillföljd af Finlands förening med Ryssland är sedan 1809 här gällande i st. f.stället för den i § 3 af R F.Regeringsformen omförmälda. SsSåsom sjelffallen följd af föreningen och de inträdda nya förhldnförhållandena vill i sammanhang härmed påpeka huruledes vi ega att i alla gällande §§ af grundlagarna anse ordet konung utbytt mot StfursteStorfurste eller gälla StfurstenStorfursten. – I L. O.Lantdagsordningen 1869 har benämningen Kejsaren och Storfr^enStorfursten konseqvent vidhållits. För öfrigt officiela termen H. K. M^t.Hans Kejserliga Majestät

Den öfvervägande anpart af statsmakten, som våra grundlagar tillkommer monarken, finns uttryckt i R. F.Regeringsformens § 2 enligt hvilken att han eger styra sitt Rike, som Sveriges Lag säger, han och ingen annan. Regeringsmakten tillkommer således honom exklusivt, han innehar högsta ledningen af statens institutioner och verksamhet; hvarken folkets representanter eller ngnnågon minister institution delar derom makt med honom. Äfven de högsta embetsmän blott hans organer. – Men om hans ställning såtillvida analog med oinskränkt monarks, så likväl icke oinskränkt. Han har enl.enligt slutet i 2 § att styra efter K. B.Kungabalken L. L.Landslagen och denna R. F.Regeringsform jemte det samma § framhålla rättvisa ss.såsom regel och lagens skydd såsom enhvars rättighet. Och vidare stadgar 5 §: ”KngnKonungen äger styra och råda, frelsa och beskydda Borgom och Landom och allom Sin och Kronones Rätt, som Lag och thenna R. F.Regeringsform säger”. Således är redan i dessa allmänna §§ arbiträr styrka förbjuden. – Icke en obegränsad och godtycklig, utan begränsad, vid lag bunden makt tillkomma Fnlds stfrsteFinlands storfurste. FnldFinland en konstitutionel monarki. K. StorfrstnKejsaren Storfursten är till sin person okränkbar. Detta ligger i det vid titeln beggndebegagnade uttrycket med Guds nåde. – Ss.Såsom anfört i tidigare föreläsn.föreläsningar ha nyare konstit.konstitutioner vanl.vanligen stadgat detta uttryckligen om regentens person, jemte det en del jemväl förklara|32| hans gerningar vara mot allt åtal fredade. – Detta ligger i den konstit:konstitutionella monarkins idé likaväl som i den oinskränkta. Det innefattar att honom tillkommer obetingad yttre vördnad, utan afseende på hans personl.personliga egenskaper. – Derföre äro ock smädelse och hvarje förnärmelse emot honom, liksom ock förbrytelser inom Rgt^nsRegentens borg belagda med högre straff. M. B.Missgärningsbalken 4: 1 och 5: 1. JfrJämför 8: 1 och 11: 1. Härvid dock att obs.observera K. B.Kungligt brev 25 Sept.september 1777. – Af det anförda följer, liksom det ock af 16 § R. F.Regeringsformen kan slutas, att monarken icke kan dragas till ansvar inför någon jordisk domstol för sina geringar, äfven om de vore lagstridiga.

Men ville man af den Majestätet tillkomde helgd och vördnad draga slutsatsen att ingen granskning eller kritik af regeringshandl.regeringshandling finge ega rum, vore detta dock för långt. Mot hans person får icke riktas tadel. Men en från all smädelse, från alla personliga angrepp fridsfridsamt hofsamt klander af reger.regeringens åtgärder kan icke anses i våra lagar förbjudet. Skulle ansvariga rådgifvare, ansvarig minister här finnas, vore det klart att bakom hvarje reg.handlingregeringshandling stode en minister hvilken icke vore upphöjd äfven öfver personlig kritik. Men äfven der så icke fallet, bör sak kunna skiljas från person. – Man torde velat åberopa R. B.Rättegångsbalken 28: 1 om tadel af kngskonungs dom, men detta ngtnågot helt annat. Klandras dom, så måste vara för orättvisa, sål.således ytterst nedsättande. Dessutom högsta dom respekteras, om ej lagskipande maktens anseende skall lida. Bestyrkas af R. B.Rättegågnsbalken 30: 20.tillagt i marginalen – Reger. handl.Regeringshandlingar, administr.administrativa åtgärder helt annat. Icke fråga om rättvisa eller orättvisa, – utan om klokhet, lämplighet o. dyl.och dylikt – Tryckfr. förordn.Tryckfrihetsförordningen 18 Juli 1865 refererade till 5: 1 M. B.Missgärningsbalken Likaså nu gällande 31 Maj 1867 års pressförordning; den anför i § 31 ett lasteligt eller vanvördeligt|33| yttrande om Kejsaren, Kejsarinnan, Thronföljaren eller annan medlem af det kejserliga huset: samt vrängd eller skef framställning, förtydning eller olämpligen framstäldt klander af Styrelsemyndigheternas i landet åtgärder, eller afsigterna med desamma är sådana pressförbrytelser för hvilka utgifvandet må af ombudsman inställas. – Således bör en kritik af regeringsåtgärder, hvilka hvarken smädar regenten eller annars är vrång, hvarken kunna anses förbjuden eller straffbar, eftersom principen af regentens inviolabilitet dergenom icke laisvårtyttderas.

Jemte förklaring att Kungen eger ensam styra fanns dock i 4 § R. F.Regeringsformen stadgadt om Riksrådet (Palmén p.sidan 4) referens om 1602 års beslut. – Visa 6 §, att Rådet såsom enhälligt i utrikesfrågor, skulle dess mening gälla. – Men genom F. o S.aktenFörenings- och Säkerhetsakten 1789 – denna Gustaf III^s nya revolution bragtes rådsinst.rådsinstitutionen på fall. Se mommoment 2 (p.sidan 100). – Dunkelhet, då här tillika om högsta Domstolen. En afdln.avdelning af Rådet hade beredt ärenden till kongens högsta domsrätts utöfvande, och visst antal ledamöter varit dertill förordnade näml.nämligen 7 enligt 8 § R. FRegeringsformen. Detta är förklar.förklaringen – Förordnande om Hösta domstolen 15 Maj 1789 – 12 lagkunniga ledamöter hälften frälse, hälften ofrälse, hvaraf 8 på en gång tjenstgöra. Samma uppdrag som Justitiæ revisionen enl.enligt R. F.Regeringsformen § 8. – För administrativa ärenden inrättades af kungen en s. k. rikets allm.allmänna ärendens beredning. Ledamöter tillförordnade, behöllo sina öfriga sysslor. Beslutanderätt blott när kungen|34| var bortrest. Gustaf III arrangerade detta ss.såsom en helt och hållet af honom beroende sak (stödd på 1^a mommomentet sista stycket i F. o S. A.Förenings- och Säkerhetsakten).tillagt av utgivaren Föremål för beredningars verksamhet vore alla de mål och ärenden som från Kgl.Kungliga expeditionen i ekonomiska ärenden, som kammar, handels- och finans expeditionen blifvit i rådkammare vanligen föredragna, och jemväl sådana preste- och ecklesiastik mål, i hvilka en prestman allena eger rätt och stämma samt föredragningsrätt. Allm.Allmän författning om beredning icke publicerade. Afgörandet skedde dels i kabinettet, dels i konseljen. Sedermera föredragande statssekreterare.

Sådant var förhållandet vid Finlands skiljsmessa fr.från Sverige. Att enbart mutatis mutandislat. med vederbörliga ändringar bibehålla lika, var uppenbart omöjligt. Också blef detta förh^deförhållande tidigt föremål för uppmärksamhet. En af de propositioner som Kejs.Kejsar Alex. aflät till Borgå landtdag gällde detta ämne. Först blott ss.såsom en anmälan. ”De flera embetsmanna förvaltningar, som finnas fördelta på Finlands åtskilliga landskaper, krafdesvårtytt en föreningspunkt, der alla till allmänna styrelsen hörande mål borde liksom sammanstälnsammanställning, för att blifva skickligensvårtytt afgjorda” etcetcetera. Calonius gjorde förslaget till Reger. konseljRegeringskonselj som efter omarbetning i en komité förelades 14 Juli 1809. Innerligensvårtytt grundlig diskussion i Adeln. Öfriga känner ickesvårtytt. Ständernas yttrande blef icke utan afseende. Vill dock ej uppehålla mig vid en detaljerad jemförelse. Hänvisa till|35| Calonii sv.svårtyttsvenska arbete, och jemföres med förslaget och det som blef.

Erkännas måste, att denna organisation varit ett verk af stor politisk klokhet, och att, jemfördt med förhlldetförhållandet efter 1789, ett verkligt framsteg i ordning och reda.

Reglem.Reglementet af 18 Aug.augusti 1809. – Kungörelse om namnet Senat 21 Febr.februari 1816.

Regentens frånvaro från landet måste tagas i betraktande.tillagt i marginalen

Grunddragen: Senaten ett råd, en rådgifvande myndighet i hvad angår alla de ärenden som äro förbehållna H. M^tsHans Majestäts eget afgörande; men en beslutande regerings och förvaltningsmyndighet för alla öfriga ärenden, jemte det inom sig sluter högsta domsolen.

Lemna vi en förutsvårtytt dömande makten å sido, finna vi att regenten dels personligen, dels genom Senaten utöfvar sin regeringsmakt i Finland. Hvad Senaten sjelfständigt afgör sker näml.nämligen städse blott i H M^tsHans Majestäts eget namn. Referera ppsidor 244, 245.

Calonii förslag Justitie depdepartement. Ekonomie och Politii departdepartement 4 medl.medlemmar delaktdelatiga. Kansli expd.expedition General guv.guvernörens kontor, Militie kontor, finans och Statsverkskontor samt Revisionskonrkontor.tillagt i marginalen

Organisationen var: Justitie Departement och Departementet för allmänna hushållningen, 14 ledamöter, hälften frälse, Generalguvernören ordf.ordförande, såväl i plena som departement. Detta i 5 expeditioner: 1^o) För den allm.allmänna ordningen eller kansliexpedition. 2^o) Kammar och Räkenskaps-exped.expedition 3^o) Exped.Expedition för Indelta armén till dess ekonomiska förhållanden. 4^o) Finans. 5^o) Exp.Expedition för Eklesiastik ärenden. Konseljens ledamöter behöllo sina förra embetstitlar och löner.tillagt i marginalen Prokuratorn med sin expedition hör ock till Senaten.tillagt i marginalen Sedan efterhand vidare bestämning om Plenum och några smärre modifikationer, gälla genom förordnförordningen 10 Maj 1869,

att Plenum blott består utom Generalguvernören af båda vice ordför^denordföranden och 3 Senatorer från hvardera Departement, hvilka i den ordning de der hafva säte ombytas 1 Oktoktober. – Dock skola när H. M^tHans Majestät så finna|36| godt förordna alla bilda plenum.

Ekonomie DepartDepartementet: Civil- Finans- Kammar, – Militie – Ecklesiastik och Jordbruks. Dess namn 1869. Militii indragen 1841, ManifManifest 21 april. Åter inrättad g.genom förordn.förordning 25 Juni 1858. Jordbruks fördnförordning 17 Septseptember 1860.tillagt i marginalen

Vill här blott nämna det Senaten, i hvarderasvårtytt sittsvårtytt departement handlarsvårtytt i Kejsarens namn, så är Expeditions föredragning analog med en ministers hos monarken. – K. K.Kejserlig kungörelse 3 Febr.februari 1820, att dp.departement arbeta på 2 skilda afdelningar för ärenden som icke äro af mera allmänallmänna egenskaper.

Till ärendenas fördelning mellan kejsaren och Senaten, samt emellan Plenum, departement och expeditioner skall jag komma vid framställningen af detaljer om Regeringsmaktens utöfning. – Men då här närmast sysslar med det formella, bör nämna om de vidare inrättningar och funktionärer, som medverka för styrelsen.

1^o) Generalguvernören. Utnämnd redan 1809. Instruktion af 12 Febr.februari 1812. – Utom 1^o) Ordf.Ordförande i Senaten och dermed sammanhängda funktioner, är han förmedlare mellan Kejsare och Senaten. Regeringsmakt blott ss.såsom medlem i Senaten.tillagt i marginalen 2) enl.enligt 26 § chef för civila exekutiva styrelsen; – liksom den öfver guvernörer. – 3) Högsta chef öfver landets militär (ryska funktioner någonting skildt). Adjoint har tillförordstillförordnats (1833).

Senatens framställningar gå genom Gen.guvⁿGeneralguvernören, men icke omedelbart till Kejsarn. De sker öfver dersvårtytt föredragningar.

Först var det en komité, enl.enligt instruktion af 6 Novbrnovember 1811. Endast för att granska och bereda de ärenden som enligt grundlagarna och reglem.reglementet för Reger. konseljenRegeringskonseljen|37| bero på H. M. K^nsHans Majestät Kejsarens eget afgörande. – Finanssvårtytt.

Antalet obestämdt, minimum 3, utom ordföran.ordförande En – statssekreterare fördragande hos kejsaren tillika ledamot i komitén.

Manifestet 17 Mars 1826 upplöste komitén obehöflig sedan organisation af embetsverk och inrättningar i Finland fulländad, och endast ledande till dröjsmål. Så meddelar instruktion för Stats-sekretariatet. – Statssekreterare och adjoint. Föredrager alla inkommande mål och meddelar befallningar till Gen.guvern.Generalguvernören Expeditionen delssvårtytt underskrifven af H. M^tHans Majestät kontrasignering af Ministerstatssekreteraren, dersvårtytt utfärdad af honom enl.enligt befallning.

Statssekreterare skiftandesvårtytt med rysk Ministern och auktoritet i alla mål som kunna röra stf.storfurstendömet Finland. – Men när de behöfva någon verkställighet eller handräckning i Finland, begär de den hos Genr.guvⁿ.Generalguvernören Minister-statssekreteraren titel sedan 23 December 1834. Obs.Observera detta.tillagt i marginalen

Genom Manifest af 8 April 1857 inrättades åter en komité för finska ärenden för att med fullkomlig sakkännedom kunna pröfva hvarje af de olikartade Storfurstendömet rörande vigtiga ärender, som på Vårt Eget Nådiga afgörande ankomma. – Ordf.Ordförande (MinisterMinisterstatssekreteraren) och 4 ledamöter. Adjoint en. En utses omedelbart af Kejsaren, 2 föreslås af Gg.Generalguvernören och Senaten,tillagt av utgivaren förslående|38|vis bland Senaten och GuvernGuvernörerna och andra höga embetsmän.

Resumé af Styrelsens organisation.

Dessa utgöra nu styrelseverkentillagt i marginalen

Orsaken hvarför framställt dem i denna ordning: tyngdpunkten hos Senaten. Äfven GG.Generalguvernören egentl.egentligen blott ss.såsom ordf.ordförande del i beslutanderätt. Han är icke ståthållare.tillagt i marginalen

Karakter af Senaten. Omfatta både ”beredningen” och kollegium. Ooriginal: om ock dessutom central kollegium verk efteråt inrättadt af lägre instans.tillagt i marginalen

JfsnJämförelsen med Norge. Statsråd minstsvårtytt 2.tillagt av utgivaren Statsminister ochsvårtytt 7 andra ledamöter.

På kungens vägnar förasvårtytt regeringen i Norge af minst 5 statsråd.

Hos kungen förbli städse under hans uppehåll i Sverige den norska Statsministern och 2 af statsrådets medlemmar, hvilka årligen ombytas. I deras närvarosvårtytt allmallmänt skola de norska ärenden af kungen afgöras. Alla ärenden inkomma genom dessa norska statsråd och beredas af dem försvårtytt afgörande.

H. T.Höstterminen 1874.
23^e Föreläsn.Föreläsningen

Igår visat regentens inviolabilitet, indirekt framgående ur lagen. Hans exklusiva regeringsmakt. Alla öfriga blott hans organer. – Det s. k. styrelseverket. Senaten visserligen icke blott rådgifvande utan ock styrande, men på grund af delegation från monarken, icke proprio jurelat. i sin egen rätt. – Han berättigad härtill g.genom sista stycket 1 mommomentet F. o S. aktenFörenings- och säkerhetsakten. – Intet liknande ministeriel ansvarighet, svår brist hvarom mera i fråga om garantierna. Intet heller liknande hvad man kalla ministerstyrelse eller parlamentarisk styrelse. En öfverdrift åt sådant håll under Frihetstiden. Våra grundlagar afsågo ju att införa motsatt förhållande. De vore ju Gust III revolution emot den brokiga och arbiträra parlamentarismen under frihetstiden.

Att 1809 skulle medföra utvecklad konstitutionalism hade ju varit otänkbart. I sjelfva verket dock en bättre organisation genom Senaten, än den förra. Det är dock de fakto mera liknande ett riksråd, än hvad det liknar förhåll.förhållandena efter 1789. Säkerligen bra, att kollegial form för Styrelsen här. Hvad skulle icke enskilda statssekreterare kunnat råka i för frestelse.

Anmärkts att irrationelt blanda högsta domstolen. Tål dock öfverväga om ej detta en garanti för större laglighet, under den första tiden, då förhållanden icke ännu sig konsoliderat. Utvecklas. – Det rationella, är aldrig den abstrakta teorin tillämpning utan vidare. Hänsyn alltid till bestämda förebilder. Dessutom: om förvaltningens, regeringsorganens ingripande i domsrätten allestädes förkastligt, kan dock icke derföre säga att nödvändigt likaså, domares deltagande i vissa regerings ärenden, – åtminstone de vigtigaste politiska. Faktiskt|40| att Justitie-depart.Justitiedepartementet framförallt blott domstol. Hvad för öfrigt Styrelseverkets ombildning vidkommer, så har det veterligen länge redan varit påtänkt. Redan 1863 torde förslag dertill varit under utarbetning. – Senare en komité, som icke blott utarbetade L. O.Lantdagsordningen utan ock R. FRegeringsformen. I throntalet 1867 yttrade H. M^tHans Majestät: ”Då jag härförinnan fästade Landtständernas uppmärksamhet å Storfurstendömets grundlagars mindre lämplighet i följd af omständigheternas kraf och förändrade förhållanden efter Finlands förening med Kejsareriket, yttrade jag den önskan att befästa dessa lagar genom nödiga förklaringar och tillägg. Den invecklade beskaffenheten af att sådant arbete har fordrat en grannlaga och långvarig pröfning, och frågan har således till min ledsnad ännu ej vunnit den mognad, att Jag kan fullfölja min första afsigt att vid denna landtdag göra framställning i ämnet. – I anseende till statsverkets närvarande inskränkta tillgångar måste förslaget om styrelseverkets ombildning, som med betydliga kostnader är förenad, till en för Landet mera gynsam tidpunkt uppskjutas.”

I throntalet 1872: ”Vidkommande den af Mig tillämnade reorganisationen af de högsta Styrelseverken, så har Jag, för vinnande af större erfarenhet, låtit vidtaga 1869tillagt i marginalen en förändring i Senatens arbetsordning, hvarigenom den större skyndsamhet i ärendenas behandling bör vinnas, som påkallas af dessas ständigt tillvexande antal.

Således icke blott R. F.Regerinsform utan ock Senatens reorganisation i fråga. Sannolikt torde ock med petitionerade Justitie depart^sdepartementets afskiljande bero tills reorganisationen.

JfrelsJämförelse med Norge. Minst 1 Statsminister och 7 andra ledamöter. Minst 5 försvårtytt reger.regeringen i Norge. Statsm.Statsministern och 2 i Stockholm. I deras närvaro skola de norska ärendena af kngnkungen afgöras. – Men ansvarig enl.enligt grundlagen. Straffaktensvårtytt enl.enligt fördrag 1828. – Likheter: minist-stats sek.ministerstatssekreteraren och komitén i P^burgSankt Petersburg – kollegial styrelse i Norge.

Komité i P^burgSankt Petersburg gagnelig. Ny beredning kan afredasvårtytt tillföljd af en närmare kännedom om politiska chancerna som der finnas.tillagt i marginalen

Öfvergående till de K.Kejsaren Storfursten tillhörande särskilda delar af statsmakten, får jag främst afhandla hans kompetens i den vigtigaste: lagstiftningen. I detta hänseende hans makt väsendtligen begränsad genom ständerna.

Med afseende å sättet och ordningen för lagarnas stiftande äro de att delas i 3 slag.

1^o) Grundlagar och Ståndsprivilegier. – 2^o) Allm.Allmän civil och kriminallag samt kyrko- och sjölag; L. O.Lantdagsordningen 34 och 71.tillagt i marginalen 3) Ekonomie- och politilag, – förordningar hvilka angå landets allmänna hushållning och allm.allmänna inrättningar för ordning och ekonomi. L. O.Lantdagsordning 35 och 75.tillagt i marginalen

Gr.tillagt i marginalen

1^o) Grundlagar. Vi finna härom först § 39 i R. F.Regeringsformen uppläses. Att alla 4 stånd behöfdes kan synas vid jfrljämförelse af R. F.Regeringsformen och 3 § 1786 års RiksdbeslutRiksdagsbeslut.tillagt i marginalen Den deri förutsatta motionsrätten afskaffad genom 6^e mom.momentet F. o. S. AFörenings- och säkerhetsakten. Och när dennas bekräftelse säger att den är en orygglig och oföränderlig Grundlag, hvars bokstafliga innehåll skall efterlefvas utan ”ändring, förtydning eller rubbning”, så var detta liksom att förklara att aldrig i evigheten mera stiftande eller ändring af grundlag skulle kunna ifrågakomma. Framhåll orimligheten häraf. – Nu har saken blifvit klar g.genom 71 § L. O.Lantdagsordningen – Monarken förbehåller sig ss.såsom prerogativ initiativet i grundlagsfrågor. Lika med 6^e mom.momentet F. o. S. AFörenings- och säkerhetsakten. Men då Ständerna ej heller annars motionsrätt|42| synes detta nästan onödigt. Utvecklas. Närmare då fråga blir om StndnasStändernas petitionsrätt.

I fråga om privilegier hänvisa samma 71 § i L. O.Lantdagsordningen till R. FRegeringsformen. Der heter det i § 52 (Uppläs p.sidan 26.). Detta stadgande tillkommit fr.från 1720 års R. F.Regeringsform – Förut hade privilegierna varit undantagslagar, gifna af konungen åt det ena och andra ståndet. Härutinnan har Stf^stenStorfursten ej förbehållits initiativ. Men som äfven detta lagstiftningsärende, måste dock anses att motionsrätt deri ej tillkommer landtdag. – Föreskriften i 52 § R. F.Regeringsformen öfverträddes af Gust III 1789. Den då utfärdade Försäkringen till Borgare- (tillagt av utgivarenRikets Städer)tillagt av utgivaren och Bondeståndet (tillagt av utgivarenRikets allmoge)tillagt av utgivaren äro till sitt innehåll och art privilegier, men de utfärdades utan andra ständers samtycke. Likväl omnämnda i bekräftelsen af F. o. S. AFörenings- och säkerhetsakten.

Riddarhusordningen är en speciel grundlag för R. o ARidderskapet och adeln. Stiftad så att R. o A.Ridderskapet och adeln besluta och Monarken stadfäster. Så skedde 1778 med tilläggen till 1626 års riddarhusordning. Så ock med nu gällande 21 April 1869, isvårtytt ingressen dertill. Här således icke Regentens initiativ. Den hänföres dock till grundlagarna emedan utgör ett slags komplettering af L. O.Lantdagsordningen, ss.såsom organiserande ett af stånden.

Afse vi före sistnämnda, är således allm.allmänna regeln för stiftande af grundlag. Stf^nsStorfurstens initiativ, alla 4 Ståndens samstämmighet. Och sedan naturligtvis Monarkens godkännande, sanktion och promulgering.

Vi gå vidare till
2) (Allmän civil och kriminallag, samt kyrko- och) Sjölag. – §§ 40, 41 och 42 i R. FRegeringsformen. – Motionsrätten borttagen g.genom 6 mommomentet F. och S. AFörvaltnings- och säkerhetsakten. I throntalet 1863 lofvade återge motionsrätten. Således hopp att med nya R. F.Regeringsformen när den kommer. – Men dermed att veta det Storfursten|43| X.tillagt i marginalen tillkomma initiativ i dessa frågor och att de icke få af honom ensam utan nödvändigtvis blott med Ståndens bifall afgöras, är ännu icke utredt hvad med Lag i R. F.Regeringsformen här förstås. Våra grundlagar definiera ej detta begrepp, hvarken de nyare eller äldre. Någon ledning lemnar § 34 L. OLantdagsordningen. Här rubriken.tillagt i marginalen Dock kan det svårligen anses annorlunda än att Lag i R. F.Regeringsformen här erhållit mera utförd rubrik. Här måste historien rådfrågas. I korthet derom några data.

Gamla Landskapens af odalmän vid landstingen utlofvad lagstiftn. rättlagstiftningsrätt ej inskränkt till viss del af rättssystemet. Landsk. Lg^aLandskapslagarna innehålla stadganden från alla delar af rättssystemet. När herredagarne uppstått, skulle dem tillhöra att lagstifta i sådana ärenden, ”som förut ej voro i lag satte eller gömde”. Det var Magnus Ladulås, som sökte sålunda få en gräns mellan Konungens med råd och folkets lagstiftningsrätt. Skenninge stadga 1285. ”Hvad i allmänneliga och enskilda saker, som rättelse och något tarfvade, Konungen med sitt råd och sina gode män deröfver skipade och lät i skrift för alla män pålysa, önskvärtsvårtytt ej derom förut vore stadgadt och i lag satt, det skulle af ⊠original: af alla hörsammas och Konungens bud iakttagas.” Således en supplementiv lagstiftning. Men dock icke få strida mot Lll.Landslagarnatillagt i marginalen – Historien visar dock att en slik gräns i verklighet ej så noga alltid iakttagas. Konung och råd usurperade stunden. T. ex. edsöreslagarna. – L. L.Landslagen stadgar i K. B.Konungabalkens IV kapkapitel 7 § att ingen ny lag finge gifvas allmogen utan deras ja och samtycke. Med ny lag kunde här icke förstås annat än ändring af L. L.Landslagen – Till samma kategori StadslStadslagen ehuru ej allmogens ja. Men vacklande praxis: herredagar, riksmöte, provinsmöte. 1602 och 1604, då lagrevision i fråga var ansågo Ständerna ännu att allmogen landskapsvis borde höras. 1634 års R. F.Regeringsform gaf ej detta ännu ståndfasthet. Dock var uppfattningen fortfarande den att L. L.Landslagen och Stadslagen icke kunde af kungen mera ändras eller förnyas. (Det vacklades egentligen i frågan om formen för|44| folkets, ”allmogens” deltagande). 1682 års ständerbeslut upplysande: hela lagstiftn. rättenlagstiftningsrätten uppdragas konungen. Men Ständerna förklarade dervid 1^o) att konungen egde utfärda instruktioner för embetsverk och embetsmän utan inskränkning, 2^o) aktade det rimligt att KngnKungen skulle höra dem, om han ville utfärda några ”stadgar,tillagt av utgivaren plakater, reglementen och förordningar”. Hvad de dermed förstod bli klart då de 3^o) säger sig förmoda att allt, som angår allmän lag skulle dem meddelas, ”eftersom det dem alla i gemen angår”. Det är den gamla åtskilnaden mellan allmän lag, gällande de enskilda medborgarenas rättsförhållande sins emellan, den allm.allmänna borgerliga rättsordningen, och de stadgar genom hvilka statens styrelse procedera i sin verksamhet för statsändamålen. Det är i grunden samma distinktion som Skenninge stadgans.

Under frihetstiden åter motsatsen. Liksomsvårtytt stndnständerna afgörandet äfven öfver reger.ärendenregeringsärenden sträckte de också sin lagstiftn.maktlagstiftningsmakt öfver alla gebit, hvartill ock 1720 års R F.Regeringsforms jfrljämförelse med Konungaförsäkran gaf anledning. Dessa förhåll.förhållanden upphäfdes visserligen 1772. Men den under frihetstiden utkomna 1734 års lag upphäfdes icke. Den hade trädt i Lands- och Stadslagens ställe. Det är således 1734 års lag, som afses i 40–42 §§ R. FRegeringsform. Hvad den stadgar och innehåller kan således ej af StfStorfursten utan Ständernas samtycke förändras. Ändring deri eller lagstiftning i de ämnena bör ske blott på det sätt grundlagen i thy fall föreskrifva: Stf^nsStorfurstens proposition – Ständernas granskning 3 stånds beslut, 73 § L. O.Lantdagsordningentillagt i marginalen|45| sanktion och promulgation af regenten.

Men det finns ännu en branche af lagstiftning, som vanligen plägat lemnas åsido vid utredandet af dessa frågor: skattelagarna.

Visserligen kunna de behandlas i sammanhang med fråga om Ständernas beskattningsrätt. Men de höra dock äfven hit. – Anslagsfrågorna, – staternas granskning, – sättet för beskattningsmaktens utöfning, och dess fördelning mellan monark och ständer, statsförslaget,tillagt av utgivaren se der hvad vi skola pröfva vid behandlingen af beskattningsmakten eller regentens och Ständernas inbördes kompetens i finansärenden.

Men besluten i dessa ämnen intaga sin plats bland lagstiftningen och kunna derför här icke bevaras oberörda.

Finanslagensvårtytt i Finland framställer sig ur synpunkten af den beslutande maktens fördelning i 3 hufvudgrupper.

1^o) Lagen ang^deangående permanenta skatter. G. L.Grundlagens stadganden härom, liksom i allmänhet den der formella i finansfrågor, bristfälliga. Dock torde vara obestridligt att här Monarken ensam initiativ, t. ex. om grundskatter, personella utskylder. – Enahanda iakttagande som vid stiftande af allm.allmän civil- och kriminallag. Att reciprocitet se 45 § R. F.Regeringsform och 5 mommomentet F. O. S.Förenings- och säkerhetsakten

2^o) – Ang^deAngående bevillningen – Ständerna initiativ se L. O.Lantdagsordningen 36, 37. Fyra stånd. Stf^enStorfursten blott antaga eller förkasta.

3^o) Regenten ensam: tull, taxor för embeternas expe|47|dition, – begagnandet af statsinrättningar ss.såsom post, jernvägar etcetcetera.

I andra stater tydliga distinktioner mellan lag och förordning. – Förordningsrätt mest af reglementarisk natur: instruktion för embetsverks föreskrifter om åtgärder som aftillagt av utgivarenfordras i och för tillämpning af lag eller annat parlamentsbeslut.

Önskligt vore att äfven hos oss ha distinktion. Men sedan gammalt gafs ordet lag blott åt codices. – Nu består t. ex. gällande civil- och kriminallag af talrika förordningar utan lagar. Bäst vore om all af båda statsmakten beroende lag hette lag, allt öfrigt förordning, kungörelse, manifest, stadga, ordning reglemente etcetcetera.

H. T.Höstterminen 1874.
24^de Föreläsn.Föreläsningen

På 3 stånds beslut beror jemväl stiftandet kyrkolag.

a) Kyrkolag. Den gamla af 1686 visserligen af kngnkungen ensam, men det var ju envåldstiden och 39 § R. F.Regeringsformen garantera oss mot den tidens statsrätt. – Att den bör behandlas ss.såsom annan lag var ju uppfattningen ock 1869. – Nu gäller derom för öfrigt enl.enligt § 455. ”Allmänt kyrkomöte tillkommer att föreslå ny samt förändring och förklaring af gällande kyrkolag hvarefter kyrkomötets förslag Kejsarens och Ständernas pröfning och godkännande undersättes.” Således kyrkomötets initiativ härutinnan, dock icke så att det utesluter Regentens initiativ.

b) Sjölag. 1667 års utfärdad af Reg.Regenten utan Ständernas hörande, ehuru på deras begäran ock af dem sedan godkänd. Proposition 1872. Också nämnd i 34 § L. O.Lantdagsordningen

Flyttas till statshushållningen
c) Finlands Bank 9 DcbrDecember 1867 § 11. Allt hvad den angår skall enlenligt 40–43 i R. F.Regeringsformen ehvad förslaget dertill utgått fr.från H. M^tMajestät eller Ständerna utförda enligt samstämmande besked. – Ad interimlat. tills vidare enligt Bankfullmäktiges utlåtande. –tillagt i marginalen

Stånden initiativ på beredning af Bankutskottet, se L. O.Lantdagsordningen § 38.tillagt i marginalen

d) Krigsartiklar och special lag, som af gammalt ansetts bero på monarken ss.såsom öfre krigsherre. Också är det reglementariska af sådan art. Men det kriminela ss.såsom ett ämne hvilket förekom i allmallmänna lagar måste Ständerna vara med om, helst äfven civila personers förseelser mot militär deri straffsbestämmas. Hvad i värnpligtssvaret yttrades.

I afseende å Lagförklaring = lagstifn.lagstiftning se 43 § R. FRegeringsformen. Skulle interimiskt vara af nöden, måste den sedan framläggas för St^naStänderna. Detta böra antagas ss.såsom politisk motiveradtsvårtytt ehuru icke stadgadt. Se 18^o) Regen. hansk.svårtytt 1809 p.sidan 244.

Ang^deAngående formen för Storfurstens utöfvande af dess lagstiftnings kompetens i förevarande fråga:

R. F.Regeringsformen § 42 hade stadgat Riksrådets hörande om|49| propositioner. R. R.Riksrådet försvann 1789 – på grund af 1 och 2 mom.momenten i F o S. A.Förenings- och säkerhetsakten – L.tillagt i marginalen Det låge nära till hands att Senaten i stället. Så fattades saken af Lagutskottet 1867. Det yttrade i sitt betänkande en propos.proposition ang^deangående tryckfrihet i Finland och om vilkoren för dess begagnande: – – ”då den förberedanden handläggningen af alla H. K. M.Hans Kejserliga Majestäts nådiga propsitioner, som enligt 42 § i 1772 års R. F.Regeringsform bör föregå dessas öfverlemnande till Ständerna och hvilka tillförene ålegat Riksrådet, numera eftersvårtytt FnldsFinlands förändrade statsskick, i likhet med hvad såväl vid denna som sisthållna landtdag och särskildt beträffande det då till Ständerna afgifna nådiga förslag i samma ämne egt rum, ankommer på Kejs.Kejserliga Senaten, har Lagutskottet uti särskild skrifvelse hos Senaten anhållit att utbekomma de vid beredningen af nu ifrågavarande lagförslag derstädes förda protokoll, men till svar erhållit att ärendet icke blifvit i K.Kejserliga Senaten förberedt och ej heller dess tankar deri infordrade, hvarför något sådant protokoll, som i utskottets skrifvelse åsyftats, icke kunnat utskottet meddelas.”

I nådigt reskript af 26 Maj 67 befallde H M^tHans Majestät tillfölje deraf Senaten att, i noggrann öfverensstämmelse med de i författn.författningen Senaten anvisade rättigheter och skyldigheter, till allmän kännedom meddela:

1^o) att Senaten för Finland härintill icke genom ngtnågot lagbud blifvit beklädd med den betydelse|50| och de rättigheter, som tillkommit det intill år 1789 vordna svenska Riksrådet, samt således icke kunnat och icke bordt utan föregånget påbud erkännas såsom den inrättning, der den i likhet med Riksrådet intill 1789, ovilkorligen bordt granska de propositioner, som af Kejsaren framställas till Ständerna; och 2^o) att den till nu församlade Ständer öfverlemnade propositionen ang^deangående tryckfrihet, enligt särskild nådig befallning och innan densamma blifvit af Oss godkänd, granskats af en särskild konselj, till hvilka Vi efter Eget val kallat tio män af Finlands förnämsta funktionärer, neml.nämligen Ordför.Ordförande en vice ordf.ordförande och 5 ledamöter af Senaten, Minister Statss.Ministerstatssekreterare, dess Adjoint och Ordf.Ordföranden i ÖfverstyrÖverstyrelsen f.för pressangelägenheter.”

I throntalet vid 1867 års landtdags afslutande yttrade H M^tHans Majestät: ”I afseende å vederläggning af den oriktiga tolkning, som uttalats angående ordningen för framställandet af Kejs.Kejserliga propositioner till Ständerna, har Jag samtidigt härmed hänvisat Senaten till gällande förf.författning:”

Denna tolkning måste erkännas vara till bokstafven riktig. Ssvårtytt välja mellan det riktiga enl.enligt bokstafven och det rätta i sak.tillagt i marginalen Senaten kan icke vara identiskt med R. R.Riksrådets öde utan skild lag derom. En annan sak den önskliga. Riktigast att Senaten. Och detta äfven allmän praxis sedan 1863.

Öfrigt om beredning af lagförslag. I en del stater skild myndighet. Här vanligen komitéer.

Landtdagen kallades när KngnKungen ville enlenligt. § 38 R. FRegeringsformen. – Nu enl.enligt § 2. bör hvart 5^te år. – Vid urtima L. d.Lantdag blott har anledning vara eller Kej.Kejsaren eljes proponera. – För öfrigt tiden bero af kejsaren. Refera § 2, 3–4, 5 § 20–50.

Sanktionering. Promulgering – praxis. Icke tillämplig föreskrifvet om formen derför, ej heller om tiden inom hvilken måste ske.

Formen: På Finlands ständer underdåniga tillstyrkan och så stadga etcetcetera. (tillagt av utgivarenvanligt 1868. 1864tillagt i marginalen)tillagt av utgivaren

med Finlands Ständers bifall och samtycke

med Finlands Ständers bifall och på deras underdåniga tillstyrkan (tillagt av utgivarenbränvinstillagt i marginalen)tillagt av utgivaren

Distinktion icke strängt iakttagen.

H. T.Höstterminen 1874
⊠original: H. T. 1874. 25^te Förel.Föreläsningen

Då igår i korta satser framställde hufvudsumman af hvad grundlagsenligen gälla rörande Monarkens lagstift kompet.lagstiftande kompetens, torde jag glömt att dock 1) skildt nämna R. ORiksdagsordningen.

Efter framställningen af Finlands Storfurstes rättigheter i afseende å olika slagen af lagstiftningar, vidtog med angifvand af de former i hvilka utöfvandet af ifrågavarande kompetens rör sig. Berörde då främst frågan huruvida Senaten trädt i Riksrådets ställe i hvad 42 § R F.Regeringsformen afhandlar. Refererade ett celebert fall i detta hänseende: Frågan måste nekande besvaras. Angaf hörför motivet (1 ooch 2 mommomenten F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten). Vill dertill blott tillägga att III cap.kapitel i 1809 års reglemente bordt derom innehålla, om meningen varit att 42 § R. F.Regeringsformen skulle Senaten i st. f.stället för Riksrådet.

Rådets befogenhet härutinnan var analog med en lagberedning. Sedan detta stadg.stadgande efter 1789 förlorat tillämplighet, sakna vi någon bestämd grundlagsföreskrift eller annat lagrum om huru med lagberedning förfaras skall. En vigtig funktion. De flesta konstitutioner tala derom intet. Dock hafva flerstädes inrättningar tillkommit enkom för detta ändamål. Mångenstädes dock ss.såsom hos oss det vanliga, att komitéer af fackmän,tillagt av utgivaren till 72 års Ld.Lantdag hade en stor del propositioner beredts af Senaten utan komitéer. Senaten kan svårligen medhinna detta. En rigtig metod eljest, men kan leda till ojemnhet i formen, inkonseqvenser i lagstilen, om ingen skild special lagberednings auktoritet. Hos oss funktionerar härvid Senaten. (Sverige för vana lagfrågor Högsta domstolen). Procedyren den, att Senaten, efter granskning af komitéens förslag,tillagt av utgivaren hvilket vanligen förut g.genom ett utskott, insänder det till K.Kejsaren-Storfursten, som, ifall godkänna det, befalla dess aflåtande ss.såsom nådig proposition. Underttecknas på H. M^sHans Majestäts befallning minister statssekreteraren, kontrasign.kontrasignering af 1^a exped. sekret.expeditionssekreteraren – Således icke Senaten på H M^sHans Majestäts vägnar. Senaten har i dessa ämnen funktionerat ss.såsom rådgifvande konselj, utan någon definitiv beslutande rätt.

Detta nu i afseende å ärendens beredning och lagförslagens. – Ett vidare moment af St^nsStorfurstens delaktighet i lagstiftande makten, är att å honom|53| beror sammankallandet af landtdag. Enl.Enligt 38 § R. F.Regeringsformen tiden beroende af regenten. Detta betänkliga missförhållande afhjelpt genom 2 § gällande L. O.Lantdagsordning, som refereras. Enl.Enligt § 3 äfven orten bestämd, hvilket icke förut. I afseende å kallelsen bör iakttaga § 4: det är lagtima landtdag senast 3 månader och urtima senast 6 veckor före den dag då StndenStånden böra sammanträda.

Beträffande formen för landtdagskallelsen är att märka att den emanera ss.såsom ett nådigt påbud, af StⁿStorfursten egenhändigt undert.undertecknad och kontrasign.kontrasignerad af minister-statssekreteraren. Före nya L. O.Lantdagsordningen var påbudet annorlunda stiliseradt än nu. D. ä.Det är till 63 och 67 års landtd.lantdag Vi Alex. II etcetcetera ”tillbjude Eder Oss älsklige, Våra trogna undersåtar, Landtständerna i Storfurstendömet Finland, Grefvar, Friherrar, Ridderskap och Adel, Erkebiskop, Biskopar, Presterskap, Städernas borgerskap och Menige Allmoge, Vår synnerliga ynnest, Nådiga bevågenhet och gunstiga Vilja, med Gud allsmäktig.” Sedan en kort motivering af kallelsen, och vidare erinran om Riddarhursordningen 1626 med tillägg 1778 samt uppgift huru många af hvarje af de öfriga stånden. – Numera, kallelsen till 1872 års landtdag korteligen: ”tillbjuder Eder Oss älskliga, Våra trogna undersåtar, Landtständerna i Storfurst.Storfurstendömet Finland Vår synnerliga ynnest, Nådiga bevågenhet och gunstliga Vilja med Gud allsmäktig. – Med föranledande af stadgandet i 2 § af Nådiga landtdagsordningen den 15 April 1869 bjuda och befalla Vi att en allmän landtdag skall öppnas i H^forsHelsingfors den 1 Febr.Februari nästkommande år. Till följe häraf ega Storfurstendömet Finlands samtliga Ständer att sistberörda dag i nämnda stad sig infinna|54| under iakttagande af hvad ofvanåberopade L. O.Lantdagsordning äfvensom Nådiga Ridd. O.Riddarhusordningen af d. 9/21 April 1869 i sådant afseende stadga.” Skattefrågor lika. – Man har härvid följt gamla svenska kallelser tills nya L. O.Lantdagsordningen gjorde det lämpligare att vara kortare. – Landtdagens afslutande se § 5. L. OLantdagsordningen. Pointeras.

Om afslutandet emanerar jemväl Nådigt påbud af Maj.Majestätet sjelf, med Min. statssek.Ministerstatssekreterarens kontrasignering – innehålla blott uppgift på tiden samt hvem som skall i H. M^sHans Majestäts ställe upplösa landtdagen och hemförlofva St^naStänderna.tillagt i marginalen

Efter lagförslagens behandling hos St^naStänderna inträder åter behof af St^ensStorfurstens tillgörande. Dermed att Han proponerat och Ständerna beslutit, är det ännu icke lag. § 76 L. O.Lantdagsordningen – (Jemväl blick på § 75). Ang^deAngående vidare behandlingar saknas G. L.Grundlags stadganden. Enligt praxis den normala gången den, att Senaten öfverlägger om St^nasStändernas svar och öfriga framställningar och insänder dem jemte sitt yttrande. Allt detta föredragas då för StorfStorfursten. Ha St^naStänderna helt enkelt godkänt propositionen bör svårligen annat kunna inträda, än att förslaget blir lag. Ha de gjort ändringar, ankommer på Storf.Storfursten att antingen godkänna eller förkasta dem. I senare fallet förfaller frågan då, ty lagen måste fullt öfverensstämma med Landtdagens beslut. I förra fallet, eller om Storf.Storfursten godkänner St^nasStändernas ändringar, och lagen således erhåller hans Sanktion, återstår vidare dess promulgerande.

Sanktionen kan icke vara partielsvårtytt det skulle göra hela S^nasStändernas kompetens chimär.tillagt i marginalen

I främm^defrämmande konstitkonstitutioner: vanligt ett stadgande: monarken sanktionerar och promulgerar lagarna. Hos oss icke föreskrifvet, men likväl gällande. Praxis är i detta hänseende så bestämdt oafbruten, att inga dubier. Vis-à-visfr. Gentemot sanktioner inbegripes detta i förut afhandlade. – Promulgeringen sker genom officiella tidningar och författningssamlingar. Gälla alla lagar och förordningar, både de med Ständerna och utan Ständerna.

Olika för olika slags lagar. 1^o) Grundlag, visa ingressen och|55| slutet af L. O.Lantdagsordningen – Riddarhus O.Riddarhusordningen = med R. F.Regeringsformen och F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten – Speciella, ss.såsom ändringar eller upphäfvande af privilegier lika med vanliga lagar.

Kyrkolagen bär en rubrik analog med 1734 års lag. Den heter näml.nämligen KkolgKyrkolag för den ev. luth. kkanevangelisk lutherska kyrkan i Stf. Finl.Storfurstendömet Finland, af Finl.Finlands Ständer vid landtd.lantdagen år 1867 antagen och af H. K. M.Hans Kejserliga Majestät d. 9 dec.december 1869 i nåder stadfästad. Gifven i H^forsHelsingfors, d. 6 Decbrdecember 1869.

Denna och aoriginal: Alla öfriga lagar utom L. O.Lantdagsordningen, som med båda Statsmakternas samtyck, utfärdats af Senaten enligt H. K. M^sHans Kejserliga Majestäts Eget beslut och i dess Höga Namn.

Det är antaget, och bör så vara, att i ingressen till förordn.förordningen angifves huruvida Ständernas medverkan i målet egt rum. I detta hänseende hufvudsakligen tvenne formuleringar: På Finlands Ständers und^gaunderdåniga tillstyrkan och Vi stadga etcetcetera. Och Med Finlands Ständers bifall och samtycke. Äfven kombineradt: med Finlands StndersStänders bifall och på deras und^gaunderdåniga tillstyrkan. Någon strängt principiel åtskilnad vid ena och andra formens användande icke skönjbar. Möjligen skulle tyckas, att tillstyrkan i administration, bifall och samtycke i lagfrågor. Men så icke fallet. Tillstyrkan jemväl i sistnämnda fall begagnats. Rubriken alltid Förordning.

Men vid bevillningsstadgars promulgerande har något annan form iakttagits. Kungörelse ang^deangående den af Finlands StndrStänder för år det och det åtagna bevillning: Vi Alex. Göre veterligt: att Finlands StndrStänder, i anledning af Wår till dem aflåtna Nådiga propos.proposition ang^deangående anslag för det vid senast förflutna landtdag åtagit sig att för|56| äfven x x utgöra bevillning enligt derom af St^enStorfursten upprättad stadga, så lydande: – – – Slutet: Och som vi i nåder funnit godt bekräfta denna af Ständerna upprättade Bevillningsstadga, sådan den ofvanföre finnas intagen; alltså varder densamma härigenom enkom till hörsam åtlydnad utfärdad och kungjord. Och alla som vederbör till und^gunderdånig efterr^seefterrättelse länder. – Enl.Enligt Eget Beslut – Senaten.

Emellertid ss.såsom synes, äfven här sanktion och promulgering af nöden.tillagt i marginalen

Stämpelpappersafgift Förordning som bifall och samtycke, sista § viss tid för dess giltighet.

Den af StⁿStorfursten ensam beroende del af lagstiftningen. Rubriken hufvudsakl.huvudsakligen Förordning och Kungörelse. Den förra allmänna, men omfattande innehåll. Den senare ändringar och tillägg.

Vidare förekommer: nådiga bref, cirkulärbref, instruktion och reglemente, – ordning ss.såsom skolordning, – ordningsstadga. Alla dessa promulgeras g.genom Senaten, vanligen enl. H. M^sHans Majestäts Eget beslut. När Senaten sjelf får göra förordning, skall framdeles utredas i fråga om dess kompetens och ärendens fördelning.

I förf. saml.författningssamlingarna ingår äfven aktstycke, som icke äro af lagstiftningsnatur utan blott regeringssaker. – Form Manifest, Öppet bref, – Reskript, etcetcetera. Dessa alltid undert.undertecknad af Kejs.Kejsaren sjelf, vanligen utan Senatens medverkan. – Resolution, bref etc.etcetera i enskilda ärenden.

Det kan med skäl anmärkas ss.såsom en formel|57| bristfällighet hos oss liksom i Sverige, att namnen förordning och kungörelse begagnas båda för den nu representativa och utan densamma skeddasvårtytt lagstiftningen. Orsaken är visserligen lätt funnen: Sedan äldsta tiden gafs namnet lag, blott åt codices. Den fortlöpande lagstiftningen, som åstadkom partiella ändringar och reformer, skedde under [...]oläslig/saknad text förordningar. – Men bättre vore om ordet lag användes på alla af båda statsmakterna beroende lagstiftning, så att redan rubriken satte ett råmärke mellan dessa båda slag.

I andra stater är denna distinktion vanlig. I Tyskland t. ex. förstås med Verordnungsrecht just denna Regen.Regenten rätt att i en för lagarnas verkställighet och för öfriga regeringsåtgärders utförande behöfliga rättigheter att utge förordnande, reglementer, påbud,tillagt av utgivaren instruktioner m. m. Han har Verord.ty. förordningsrätt men icke Gesetz gebungs rechtty. lagstiftningsrätt.tillagt i marginalen Men, denna Verordnungsrecht vida mera inskränkt till sina föremål, och nyare konstitutioner, än Regentens rätt i Finland att utfärda förordningar.

Sammanfattande i korthet det idag framställda finna vi, dels med stöd af lag, dels med stöd af praxis,

1^o) K. Storf.Kejsaren Storfursten icke grundlagsenligt förbunden att inhemta Senatens åsigt rörande lagförslag till LandtdLantdagen utan kan delvis anlita andra; men det är dock praxis, från hvilken knappt mer än 1 undantag bekant.

2^o) Praxis är i fråga om lagberedning, att speciella komitéer arbetar med lagförslagens|58| uppgörande, dock sker det der äfven inom Senaten,tillagt av utgivaren alltid de finansiella. Senaten insända till K. Storf.Kejsaren Storfursten förslagen till landtdagspropositioner.

3^o) Propositioner expedieras med åberopande enl.enligt K. Storf^nsKejsaren Storfurstens befallning af Minis. statssekr.Ministerstatssekreteraren med kontrasigneringtillagt av utgivaren af 1^a expeditions sekreterartillagt av utgivarenen.

4^o) K Storf.Kejsaren Storfursten sammankalla Ständerna g.genom Nådigt Påbud; minst hvart 5^te år till lagtima landtdag och kan äfven kalla till urtima för vissa andra afgöranden. – Orten hufvudstaden. Kallelsen 3 månader – (6 veckor) för sammanträdande.

5^o) K Storf.Kejsaren Storfursten bestämma g.genom Nådigt Påbud hvad dag LandtdgnLantdagen skall afslutas. 4 månader normala tiden.

6^o) Ständernas svarsskrifvelse och öfriga framställningar afgår med Senatens yttrande deröfver till Stf^enStorfursten.

7^o) På Storf.Storfursten ankomma att sanktionera eller förkasta St^nasStändernas beslut. I förra fallet blir frågan laga och bör då promulgeras.

8^o) Sätten för promulgering är nådig förordning eller kungörelse utfärdad af Senaten, med åberopande af Stf^nsStorfurstens Eget beslut. Undantagsfall för grundlagar.

9^o) I ingressen för sådan förordning, upptages att Ständerna dertill bifallit.

10^o) Promulgering g.genom förf. samlingenförfattningssamlingen är äfven af nöden för alla af Stof.Storfursten utan Stånden vidtagna lagstiftningsåtgärder.

H HHerrarna finna kanske att nog mycket uppehållit mig vid väl formella saker. Men de äro icke betydelselösa. Framhåll formens betydelse. Hos oss en följd af seklerlånga traditioner, att praxis supplerat.

Formen ett skydd för friheten och rätt. Hur ofta har ej händt, att en formberedning börjat – och en beredning i sak följt.

Rättsformerna är från det rättas innehåll oskiljaktiga.

Slutsatser:

1^o) Grundlag (incl.inklusive privilegier) kan stiftas, ändras eller upphäfvas endast på framställning af K. StⁿKejsaren Storfursten och med alla ⊠original: alla Ständers bifall och samtycke. Riddarhusordning dock annorlunda.

2^o) Allm.Allmän civil- och kriminallag kan,tillagt av utgivaren det är 1734 års lag,tillagt av utgivaren d^odito endast på d^odito med tre stånds d^odito.

3^o) Sjölag d^odito.

4^o) Kyrkolag d^odito, dock att äfven kyrkomöte dervid har initiativ.

5^o) Med lagförklaring på samma sätt som med stiftande.

6^o) Krigslag beror på monarken, dock icke så att allm.allmän strafflag derigenom kan ändras.

7^o) K. StⁿKejsaren Storfursten ensam rätt att lagstifta i frågor ang^deangående landets allm.allmänna hushållning eller allmänna inrättningar, dock att han deröfver kan inhemta Ständernas yttrande.

8^o) Öfverlemna han till Ständerna att med honom i nästberörda ämne besluta, förfaras dermed sssåsom om lagfrågor sagdt är.

9^o) Beskattningslagen bero dels af StfⁿStorfursten och 3 stånd med St^nsStorfurstens initiativrätt, – de permanenta skattelagarna – dels hafva äfven Ständerna initiativ och då 4 stånds beslut, bevillningslagar, – dels af Monarken ensam ss.såsom ekonomisk förordning. Nämn begränsning häraf att behandling af finans ministersvårtytt.

10^o) AllmAllmänna lagstiftningsåtgärder promulgeras af StfⁿStorfursten.

Administrativ lagstiftning är lagstiftning i mål, som angår allmänna hushållningen eller allmänna inrättningar. – Det är en vigtig och omfattande del af statens rättssystem, som sålunda öfverlemnadts åt Regentens lagstiftande makt. Dock icke hela denna branche. B BBrottsbalken och H B.Handelsbalken i 1734 års lag beröra till en stor del just ämner af ekonomisk natur. Och på grund af den tolkning, som ovedersägligen måste gifvas ordet Lag i R. FRegeringsformen 40–43, följa att icke heller något af stadgandena i nämnda balkar kan få af monarken ensam ändras eller upphäfvas. – I alla frågor på detta gebit beror af hans förgodtfinnande om han vill höra Ständerna. Har han blott hört dem, velat inhemta deras yttrande, så är han deraf icke bunden. Se L. O.Lantdagsordningen § 75. § 35. Men han kan ock göra formlig proposition, och hafva S^naStänderna med beslutande rätt medverkat i sådan fråga, så blir det lag, som icke mera kan ändras annorlunda än med Ständerna, det förhålles då dermed alldeles ss.såsom med allm.allmän lag. Detta är hos oss sjelffallet. I Sverige R F.Regeringsformen 1809 § 89 uttryckligen sagdt. – I alla fall klart, att Monarken i utöfvandet af sin ekonomiska lagstiftningsrätt dock begränsad af gällande lag; Sådan kan icke genom öfverhetligsvårtytt förordning ändras.

H. T.Höstterminen 1874.
26^te Förel.Föreläsningen

I Finland, liksom i alla stater, manifesterar sig statsmakten, – arbetar på statsändamålens förverkligande i trenne hufvudgrenar af verksamhet: lagstiftning, regering, lagskipning, eller ss.såsom fransk terminologi är, sönderfaller statsmakten i 3^e arter: lagstift.lagstiftande makt, verkställ.verkställande makt, dömande makt. Förut framhållit huruledes dessa trenne slag af makt, oaktadt teorin om maktens delning, icke kunna fullständigt separeras, ju icke ens böra det så, att de vore isolerade från hvarandra, så vigtigt det än är att ett den enas öfvergripande i den andra må undvikas. Jemväl visat att ehuru skilda organer, dessa, eller en del bland dessa, nödvändigtvis dock i sig förena mer än ett slag af de nämnda kompetenserna. Isynnerhet fallet der ss.såsom hos oss en öfvervägande anpart af, statsmakten i dess helhet lagd i monarkens händer.

Framstält K. Stf^nsKejsaren Storfurstens anpart i lagstiftn.lagstiftningen Dervid senast berört hans rättighet att promulgera lagarna, och de derför gällande former. Detta af endel t. ex. Naumann framstäldt ss.såsom en regeringsfunktion. Hör dock egentligen till legislation, eftersom ett nödvändigt moment för att lagarna skola bli gällande. Också heta det ju: sanktionera att promulgera, i främ.främmande konstit.konstitutioner – Bildar emellertid lämplig öfvergång till den andra hufvudgrenen af K. St^nsKejsaren Storfurstens funktion, regerandet, som nu skall behandlas. Påminnelse om hur regering allestädes något mer än blott ett lagarnas verkställande i strängaste betydelse detta näml.nämligen blott ett moment deraf. Förut redan framhållit § 2 och 5 i R. FRegeringsformen. Än mera visa 1^a mommomentet F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten huruledes vår monarks kompetens något vida mer än blott exekutions handhafvande, ss.såsom det säges annorstädes. På sätt i mina inledande föreläsn.föreläsningar fram|63|hållit, pläga konstit.konstitutioner specifiera monarkens skilda befogenheter, uppräkna regeringens brancher. Uttömmande kan detta dock icke vara. I våra grundlagar är det ej heller fallet. Dock lemna de, isynnerhet R F.Regeringsformen, mycket ledning i detta hänseende. Det är derför ingalunda tillfyllest att blott recitera detta korta sammandrag 1^a mommomentet F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten gifva deraf och i öfrigt låta bero vid dess redan ofta vidrörda sista mommoment. Måste se till hvad på grund äfven af andra lagar än G L.Grundlagen gällande, K. St.Kejsaren Storfursten har ju haft rätt att ordna om de riksvårdande ärendenas skötande. Således så tydligt att äfven i andra lagar än G L.Grundlagen måste finnas normer. Det får ej lemnas åsido, vår statsrätt beror äfven på sådana. Ja öfverallt har utom konstitutionen en supplerande lagstiftning utbildat. KonstitKonstitutionen är ramen, normen; inom denna, utan att stöta eller öfverskrida den, har detaljerna utbildats. Blott sålunda kan regerings maktens organisation, dess kompetens och förvaltningsarter fullständigt framstå.

Närmast framstår då, – efter vi sist talat om lagstiftnlagstiftning och promulgering –

Z.tillagt i marginalen

1^o) K. St^ensKejsaren Storfurstens rättighet och skyldighet att ss.såsom man plägat uttrycka sig verkställa lagarna och vidmakthålla deras tillämpning. Således 2 afdelnavdelningen.

I) Tillsynen öfver lagars och förf^rsförfattningars efterlefnad öfverallt en regerings vigtiga funktion. Omfattar ej endast kontrollera att domare och andra embetsmän iakttaga lag, utan äfven enskildas efterlefnad af lagen, – och i konseqvens härmed rättigheten att låta åtala för lagöfverträdelser (åklagaremakt). Privaträttsliga förh^enförhållanden mer och mer emellan bero visserl.visserligen på enskilda sjelfva att göra gällande lagen. De kunna eftergifva sin rätt, utan att anlita|64| domstolarna. Men Reger.maktenRegeringsmakten åligga titta att brott, begågna af enskilda, likaväl som embetsmäns lagöfverträdelser, varda inför domstolarna åtalade. Undantag finnes för åklagaremaktens utöfv.utövning för en del brott, der enligt lag åtals anställande beror på målsegande. Detaljer häraf tillhöra dock straff och processrätten.

– I R. F.Regeringsformen § 15 omnämnes Justitie-Kanslern och att honom tillhör att, jemte kontrollera öfver KngnsKonungens ombudsmän och fiskaler, hafva inseende huru Lag och Förordningar efterlefvas, och derom till K. M.Kunglig Majestät göra berättelse.

I Finlands nuv.nuvarande statsskick att bemärka att Regentens omedelbara befattning med ifrågavarande branche af reger.regering omöjlig redan genom hans vistelse utom landet. Utan att från sig afhändasvårtytt all funktion härutinnan, har dock H. M.Hans Majestät på Genralguvernören i dess egenskap af Senatens ordförande delegera det allmänna häraf. Det heta i CapKapitel V mommoment 26 af Reg. konseljens regl.Regeringskonseljens reglemente 1809: ”Genr. Guvern.Generalguvernörens vigtigaste åliggande, såsom ordf.ordförande i Conseillen, är att vaka öfver rättvisans skyndsamma skipande, Lagarnes och Författningarnes iakttagande, och att H. K. M^sHans Kejserliga Majestäts befallningar verkställas.” Dessutom nu 27.tillagt i marginalen Närmare utfördt i 16 och 17 §§ af Instr.Instruktioner för Generalguv.Generalguvernören 12 Febr.februari 1812. 16 § Genr. Guv.Generalguvernören hvilken då ss.såsom Reger. Con.Regeringskonseljens ordf.ordförande isynnerhet åligga att verka öfver Rättegångsärendenas|65| lagliga och skyndsamma gång, har att i sådant ändamål hvart halfår, från Just. Depart.Justitiedepartementet g.genom Prokuratorn erhålla följande af dennas förut behörigen granskade förteckningar, dem Genr. guv.Generalguvernören sist inom Januari månads utgång det påfölj.påföljande året bör insända till K. StfⁿKejsaren Storfursten:

1^o) Öfver de till Just Depart.Justitiedepartementet ankomna Nådiga Reskr.Reskript uti brott- och tvistemål, med uppgift när och huru de blifvit verkställde 2^o) öfver de vid Just. Depart.Justitiedepartementet afgjorda och oafgj.oavgjorda lagvadda brott och besvärsmål samt fiskaliska aktioner, jemte kort upplysn.upplysning om hvad de oafg.oavgjorda målen angå och hvarpå de bero. Bestyrkta af refer. sekretreferendariesekreterare.

3^o) Förteckn.Förteckning öfver de i Hofrätterna föref.förefintliga Religionsmål. 4^o) Öfver leuterarade mål. 5^o) Hofrättens summariska förteckning öfver afgjorda och oafgjorda mål. 6^o) Dessutom af prokuratorn hvart halft år summariska sammandrag af de från Advokatfiskalerna i hofrätten, qvartaliter insända förteckningar öfver de i kronans allm.allmänna häkten inmanade personer.

§ 17. Om Genr. guv.Generalguvernören af dessa förteckn.förteckningar finner att någon oordning vid rättegångsärendens handterande egt rum eller onödigt uppehåll förelupit, eller ock att ngnnågon fängslad person fått vidkännas oförtjent lidande, så anbefaller han Prokuratorn att vidtaga den Embets åtgärd, hvartill lag och förekommande omständigheter kunna föranleda.

Denna kontroll och dessa åtgärder får således Genr. guv.Generalguvernören vidtaga utan hemställan till K. StⁿKejsaren Storfursten. Natur|66|ligtvis kan monarken städse, när förgodtfinna, göra sig förvissad att Genr. guvⁿGeneralguvernören verkligen må ha denna vigtiga funktion fullgjort; och dertill lemnar förteckningens slutliga insändande tillfälle. Men förutsättningen synes dock vara den, att G. g.Generalguvernören på Monarkens vägnar handhar denna regeringsmaktens uppgift att öfvervaka lagarnas efterlefnad, och att han utöfvar detta generelt ss.såsom högsta maktens representant.

Och detta välbetänkt ty mer än annat måste detta bidraga att ställa G. g.Generalguvernören på de finska lagarnas grund.tillagt i marginalen

Den speciella funktionär för detta ändamål, en enkom härför tillsatta embetsman är dock prokuratorn.

M. Calonius hade i sitt förslag till Reg. konselj.Regeringskonseljen intagit ett Cap.Kapitel IV om Justitiæ Canseller: § 26. ”Det allm.allmänna inseendet öfver alla till Reg. Cons.Regeringskonseljens bägge Dept^nasDepartementernas befattning hörande göromål samt deras tillbörliga och rättvisa förvaltning, tillhörer väl G. g.Generalguvernören sssåsom landets af H. K. M.Hans Kejserliga Majestät i nåder tillförordnade Högste Styresman. Dock vill H. K. M.Hans Kejserliga Majestät G. g.Generalguvernören till biträde förordna en Just. CancellerJustitiekansler, hvars omsorg, enl.enligt den af H. K. M^tHans Kejserliga Majestät för honom nådigast utfärdande instruktion skall bliva att med all uppmärksamhet bevaka, så väl lagskipningens, som ekon. förvaltning^nsekonomieförvaltningens jemna gång, så att Landets Constition och Ståndens fri- och rättigheter okränkte varde bevarade, rättvisa och ordning i alla saker, utan mannamån handhafda, och de rättssökande med foglighet och välvilja behandlade.” Vidare speciel tillsyn öfver advokatsfiskals departementerna i Hofrätterna sssåsom ock rättighet att tillförordna|67| lands- och stadsfiskaler. På grund deraf skulle nådiga förteckningar till honom insändas. – I förslaget till Borgå landtdag detta betydligen ändradt. Han kallas Advocatfiskalen. (mommoment 27: ”Han är med Genralguvernören i omedelbar förbindelse.”) Sådant fanns allsicke hos Calonius. – Hans uppgift lika med hvad reglerna upptar i 31^o) – Anmärkningar gjordes häremot veterligen icke. 31^o) blef ss.såsom sagdt oförändradt till innehåll, men namnet blef Conseilens prokurator. Hans uppgift här kort fattad.

Man är frestad beklaga, att ej Calonii formulering blef gällande. Äfven namnet Justitie kansler hade varit bra bibehålla på grund af dess histor.historiska tradition. Hufvudsak emellertid sjelfva funktion. Denna närmare ordnad ge.genom H. K. M^tHans Kejserliga Majestäts instr.instruktion för Procuratorn i K. Finska Reg. Cons.Kejserliga Finska Regeringskonseljen d. 12 Febr.februari 1812.

1 §. Procur.Procuratorn biträder G.guv.Generalguvernören vid inseendet deröfver att såväl Landets allm.allmänna lag, som andra förordn. stadgarförordningsstadgar, instr.instruktioner och privil.privilegier å alla embetsställen varda efterlefvade och iakttagna, samt att hvar och en tjensteman redeligen uppfyller sin skyldighet, så att icke någon hög eller låg, rik eller fattig må i sin tillständiga rätt blifva lidande. Endast Gen.Guv^ensGeneralguvernörens befalln.befallning underkastad. (Således icke Senatens.)

Skall således vara en garanti för rättsordningen, för medborgar fri och rättigheters okränkbarhet.

Åligganden i 2 hufvudgrupper:

1^o) Tillse laglighet och skyndsamhet i Senatens arbete. Derför kontrollera diarier, öfvervaka justeringen af alla Senatens protokoll eller ock efteråt läsa dem|68| och detta med underskrift påteckna. Anmäla till prot.protokoll påminnelser och erinringar, hvartill lag och sakers beskaffenhet kan föranleda, utan att sådant dock hindrar beslutens verkställighet. – Hans egenskap af högste åklagare angifves g.genom § 6, enl.enligt hvilken han ”utför eller låter utföra å vederbörlig ort, de mål som Senaten eller G. g.Generalguvernören till hans embetes handläggnhandläggning öfverlemnar, samt de åtal mot embetsmän och enskilda personer, som dessa eller han sjelf efter skedd anmälan hos G. g.Generalguvernören pröfva böra anställas.”

Och ehuru underkastad G. g.Generalguvernörens befallningar och ställd honom, till biträde, är han dock, ss.såsom den specielle funktionären för tillsynen öfver lagarnas efterlefnad, tillika ställd att kontrollera sjelfva G. g.Generalguvernören och Senaten. – Detta enl.enligt § 7, hvars betydelsefulla bud skildt förtjenar uppmärksammas, lydande ”I fall G. g.Generalguvernören eller Senaten /tillagt av utgivaren conseljen vid utöfningen af deras Embeten skulle från Lag och Författningar afvika, åligger Procuratorn att deremot göra föreställning och det Lagstridiga tillika uppgifva, men om sådant blefve lemnadt utan uppmärksamhet, är Procuratorn obetaget, att saken till Oss H. K. M^tHans Kejserliga Majestät i und^hetunderdånighet omständeligen inberätta.”

Om förteckningens insändande förut nämndt.

2^o) gäller prokuratorns öfriga skyldigheter i afseende å Lagskipningen och allm. ordningallmänna ordningen inom landet. – Granskning af diarier i domstolarne, – anställande af aktion der så finna nödigt. Kontroll öfver häktena. Specielt af vigt sssåsom statsrättsligt moment att för enlenligt § 11 icke vägra att emottaga skrifter med angifvelse af förmenta lagbrott af Embetsmän eller andra, under förbindelsesvårtytt till bevisning. Och bör förvisasvårtytt angifvelser till behörig ort samt förordna akter om nödigt, detta en konseqvens af § 1.

M. m. som i dess detaljer tillhör förvaltningsrätten. Äfven Guvernören en slik kontrollrätt enl.enligt 5 §: Landhfds inst.Landshövdings instruktion af 4 Nov.november 1734, men äfven detta hör till förv. rättenförvaltningsrätten.

Prokurators substitut förut en extra tillförordnad blef ett embete å ordinarie stat med namn prokurators adjoint enl.enligt Kungörelse 25 Juni 1861.tillagt i marginalen

Den uppsigt och kontroll som K. StfⁿKejsaren Storfursten sålunda ge G. g.Generalguvernören och närmast Prokuratorn utöfva äfven öfver domstolarna innefattar dock endast den yttre ordningens upprätthållande enligt lag och beifrande af embetsfel. I afseende å sina beslut äro domstolarna fullkomligt oberoende af Regenten, – hvarom närmare vid behandl.behandlingen af lagskipande maktens organisation och uppgift.

Således g.genom G g.Generalguvernören och prokuratorn, som K. StⁿKejsaren Storfursten utför sin uppgift att vidmakthålla lag. –

II) Det tillhör regeringsmakten, att låta verkställa domstolarnas domar och utslag, såväl i brottmål som i civila mål. Denna exekutiva makt i trängre mening utöfvas af guvernörerna. Detaljerna häraf till förvaltningsrätten.

I Sverige Justitiae kanslerns och Justitie ombudsmans åliggande tillsammans motsvarande Prokuratorns. Att märkas: Just. ombudsm.Justitieombudsmannen sjelfständigen ställd: och derför hans myndighet en starkare garanti för oväldig laglighet.

Önskligt vore, att det blefve gällande regel att Prokuratorn publicerade sin berättelse öfver resasvårtytt ss.såsom Knorring öfver resasvårtytt 65 och 67. Det skulle stärka medborgarnas öfvertygelse derom att öm omvårdnad egnas laglighetens vidmakthållande. Offentlighetens ljus bör med allt skäl belysa en så vigtig funktionärs tillgöranden.

Obs.Observera K. För.Kejserliga förordningen 8 Maj 1876. Ålagt prokuratorn att vid hvarje landtdag Finlands St^derStänder till kännedom, afgifva berättelse om lagskipning och lagarnas handhafvande under förf.förflutna tidentillagt i marginalen

H. T.Höstterminen 1874.
27^de Förel.Föreläsningen

Återblick. – Af Regeringsmaktens uppgifter följer nu

2) K. o Storf^ensKejsaren och Storfurstens befogenhet att för statsförvaltningens ordnande och bedrifvande gifva de befallningar och påbud samt vidtaga de anstalter och inrättningar, som äro nödiga och ändamålsenliga.

Härvid främst att erinras Monarkens ensamma lagstiftningsrätt rörande allmänna hushållningen samt allm.allmänna inrättningar ss.såsom förut behandlat. Dervid fästes uppmärksamheten dervid att en del af i förf.saml.författningssamlingens intagna regen^sregentens föreskrifter icke alls äro af lagstiftn.artlagstiftningsart, blott regeringspåbud. När ny instruktion för lotsverket, är detta lagstiftning. Men när förordnas om uppförandet af en ny fyr, så är det en regeringsåtgärd. För öfrigt kan gränsen vara svår nog att bestämdt uppdraga härutinnan.

Ifrågavarande kategori, omfattande hufvudsumman af det egentliga regerandet och af förvaltningens ledning föranleder åter närmast att tänka på de organer genom hvilka regenten vidmakthålla denna sin uppgift, samt på de olika brancher af hvilka denna uppgift nödvändigtvis består. Det är ju en mängd olika ändamål, som skola tillgodoses genom befallningarna och inrättningarna. Således en organisation behöflig som delat uppgiften, densvårtytt generella, och som bör itillagt av utgivaren sina delar skärskådas.

Blickarna först tillbaka på Reger. FRegeringsformen. Ingress af § 8 uppläses – § 12, § 14. –, – Stadgandena|71| om rikets kollegier. Deras gamla ursprung fr.från de 5 rikets höga embeten riksdrots (tillagt av utgivarenjustitie)tillagt av utgivaren, marsk, amiral, kansler och skattmästare. (Drots och marsk redan i 14^de seklets riksembete, alltid riksråd, alltid sen dess förekommit. Kanslersembetet, äldre än de, blef rikskansler först 1538. Alla fem förklarades först 1602 riksembeten). Kring dem grupperades efterhand ärendena. Genom 1634 års R. F.Regeringsform blefvo dessa 5 embeten omgifna af hvart sitt kollegium. 1634 års stadganden ligga till grunden för 1772 års R. F.Regeringsform

1^a koll.kollegium Hofrätten 15 och 16 §. 2^a kollegium varsvårtytt Krigskollegium § 17–19. – 3^{djtillagt av utgivarene} riksens kollegium Amiralitetet § 20 och 4^de Riksens Kansli § 21 uppläses och 22. 5^te KammarCollegium § 23. – Vidare stadgas om Statskontoret § 24 och 25, Bergskollegium § 26, Kommerce kollegium § 27, Kammar revision § 28. Slutligen om hofvet § 29, – landtregering § 33. – Således grundlagsenligt stadgande om statsförvaltningens organisation.

Så kom mångberörda § 1 som tillerkänna kongen rätt att förordna, efter, dess höga godtfinnande om alla rikets embeter, samt att de öfriga riksvårdanden ärendena skötes på sätt konungen nyttigast synes. Uttrycket har ansetts närmast afse administrationens inrättande och kollegiernas reglerande eller afskaffande efter behag.

Det var i alla fall icke mera – grundlagsfråga, huru styrelseverket skulle ordnas. Dock qvarstode kollegierne, endast riksrådet indrogs. Och utan inflyt⊠original: tande blefvo den sålunda före 1809 gällande organisationen icke på finska styrelseverkets ordnande.

Främst att betrakta Senaten. Grunddragen af dess organisation förut vidrörda. Reglem.Reglemente af 1809, tillkomst efter Ständ^nasStändernas hörande, men icke på grund af, och i beroende deras beslut, är icke en allmän lag, än mindre grundlag, utan en s. k. administrativ förordning. Huruledes ändrades till Senat 1816, förut omnämndt. Tillägg till det förra, som redan då bordt omnämnas, att genom kung.kungörelse 9 Julie 1817 förordnades det skulle Senaten jemte underlydande centralembetsverk 1 Okt.oktober 1819 flyttas till H^forsHelsingfors som 27 Mars 1812 förklarats för hufvudstad och der sedandess byggts för ändamålet.

Såsom förut nämndt, äro en del ärenden förbehållna H. M^sHans Majestäts afgörande, öfriga SⁿSenaten bemyndigad att utan hemställan, i hans namn, afgöra.

Hvad de förstnämnda angå, stadgades först i allmänhet i CapKapitel III § 15 af Reglem.Reglemente 1809 uppläses. – Vid § 16 senare tillkomna undantag att märka för mindre anslag, hvarom det närmare i fråga om Senatens kompetens. Vid § 17 förut taladt om lagstiftlagstiftande makten, likaså om förklr.förklaring i § 18.

Närmare således, med stöd häraf och af andra förordningar.

Till K Storf^nsKejsaren Storfurstens eget afgörande skall SⁿSenaten jemte eget utlåtande öfverlemna följande:

Ansökningar i allmänhet i mål och ärenden som höra till högsta maktens pröfning och afgörande. Det är mål som icke äro af den beskaffenhet att deras afgörande öfverlemnats åt Senaten. De må höra till|73| endera eller båda departementets handläggning. Ifall några skäl till bifall eller anmälan deraf förekomma eller derest målet är af större vigt och någon särskild beskaffenhet, går det till K. StorfKejsaren Storfursten. I motsatt fall ankomma å Senaten att afslå. Förordn.Förordning och Kung.Kungörelse 2 Juni 1826 4^de afdelnavdelningen § 3.

Exempel.tillagt i marginalen

2^o) Frågor om dispens från lagens allmänna stadganden, utom de särskildt åt Senaten öfverlemnade fall, hvarom nedanföre.

3^o) Utnämningar till sdnasådana embeten och tjenster vid civila och ecklesiastik staterna, hvilkas tillsättande äro K. StⁿKejsaren Storfursten förbehållet, – Hvarom närmare i skildt kapitel om tjensters besättande.

Finansärenden i allmänhet.tillagt i marginalen

4^o) Det vid hvart års slut uppgjorda statsförslag öfver finska statens statsfondens och militiefondens inkomster och utgifter, likaså om tillfälliga utgifter och extra utgifter utom stat, utöfver visst belopp.

5^o) Frågor om beviljande af pensioner och nådegåfvor, förläningar af kronans gods och räntor, tillstånd till hemmans byte, uppförande af allm.allmänna byggnader och andra arbetsförslag m. m.

6^o) Frågor om förändringar i någon af de individuela beskattningsarter, som enl.enligt praxis af Regenten utan S^nasStändernas hörande fastställas. – Dessa frågor afgöra K Storf.Kejsaren Storfursten i allmänhet på framställning af Senaten. De behandlas således der, ehuru blott förberedande. Senaten icke den rådgifvande myndigheten.

Om lagstiftningsärenden förut taladt. Om hvad K. StⁿKejsaren Storfursten förbehållits i afs.avseende å lagskipning och benådning, komma vid dess afdelning att utredas.

Senatens Plenum består, ss.såsom förut nämndt, enl.enligt 10 Maj 1860 af GG.Generalguvernören båda vice ordf.ordförandena och 3 senatorer fr.från hv.vart departdepartement, utom när H M^tHans Majestät skildt förordna alla Senatorer. § 3, Icke domfört med mindre än 8 ledamöter. § 4. Förut till Plenum hörande ärenden dervid bibehållna.

Senatens Plenum handlägger följande ärender.

• 1^o) Mål af Stof.Storfursten särskildt utställda till Pleni utlåtande. (Lagförslag) Exempeltillagt i marginalen
• 2^o) Reskripter af H. M^tHans Majestät hvilka innehålla någon författning, som rörer landets invånare i allmänhet.
• 3^o) Hemställningar rörande lagförklaring.
• 4^o) Dispens-ärenden, af hvilka en del hemtällas.

Dessa enl.enligt Inst.Instruktioner för G.guv.Generalguvernören af 12 Febr.februari 1812.

• 5^o) Anmälan om ny Senats tillförordnande för 3 år enl.enligt 12 § 1809 års reglemreglemente, samt om ledigheter § 14. l.c.svårtytt
• 6^o) Frågor om delning af pastorater och domsagor och
• 7^o) Om extra nådår (Dessa båda mommoment enl.enligt 2 Juni 1826, 3 afd.avdelningen § 1 mommoment 1.
• Förordning 28 Nov.november 1859:original:.tillagt i marginalen
• 8^o) Frågor om tjensteårs beräkning i ecklesiastik befordringsväg för dem som förut icke varit till sådana förmoner berättigade;
• 9^o) Att på vdbd^svederbörandes förslag utnämna auditörer vid finska trupperna och för dem utfärda fullmakter.
• Särskilda bref och beslut:tillagt av utgivarentillagt i marginalen
• 10^o) Tillsättandet af sådana tjenster i Senaten, som icke tillhöra ngnderanågondera Depart.Departementet skildt. (D. ä.Det är frfrån kanslister neråt i allm.allmänna kansli).
• 11^o) utfärdande enl.enligt K. St^nsKejsaren Storfurstens förordnande af fullmakt å sådana tjenster, som af K. Storf.Kejsaren Storfursten besättas. (Assesor, Protokss.protokollsekreterare Professor), samt afskedsbrefven derför.
• 12^o) Utfärdandet af böndagsplakaten och böndagstexterna.
• 13^o) Afgörandet huruvida ett mål tillhör Pleni eller något dess Depart.Departements handläggning (§ 5 10 Maj 1869.)

Slutligen borde, ex anaolgialat. med stöd i likhet med mommoment 2 och 3 icke tvifvelaktigt vara att St^nasStändernas svar på K och Storf^nsKejsaren och Storfurstens proposition samt allmän petition böra hos Plenum föredragas. – Också sker promulgeringen af sådana förff.författningar genom Senatens plenum.

Justitie Departementet:

Framförallt motsvarande högsta domstolen dock att äfven K S^enKejsaren Storfursten förbehållit sig afgörande af vissa saker. – Lämpligast derföre att behandla dess funktioner i ett sammanhang i fråga derom.

H. T.Höstterminen 1874.
28^de FöreläsnFöreläsningen

Ekonomie Departementet.

Om ekon. depart^nasekonomiedepartementenas kompetens se Regl.Reglemente 1809 § 41. ”Detta Departement tillhör att upptaga alla Finlands allm. Hushålln.allmänna Hushållning rörande mål, som under Landets förra styrelse, af flera särskilda kollegiers och Embetsmän blifvit handterade och afgjorda.” Tanken nära till hands att förra kollegier härvid haft inflytande.

Först 5 expp.expeditioner Sedan indrogs Militie exp.expeditionen genom Manif.Manifestet 21 April 1841., men inrättades åter 25 Jan.januari 1858. – Jordbruksexped.Jordbruksexpeditionen tillkom 17 Sept.september 1860.

JfrJämför med Rikets Kollegiertillagt i marginalen

Ekon. Dep.Ekonomiedepartementet utöfva således i alla de ärenden som ej K. Storf.Kejsaren Storfursten sjelf förbehålla, – eller rätten i alla de mål han till Ekn dep.Ekonomiedepartementet öfverlemnat, – styrelse och den högsta förvaltningen i Finland. Jemte det beredande konselj för de|76| Honom förbehållna frågor, dels ensam dels i Plenum.

Expeditionen ock en tvåfaldig betydelse. Hvarje Exp.Exepdition utmärkes dels en på grund af ärendenas beskaffenhet bestående särskild gren af statsförvaltningen, dels en i och för ärendenas beredning och föredragning, likaledes med afseende å deras beskaffenhet bestämda afdelning af Ekon. depart.Ekonomiedepartementet

Således blir i afseende å kompetens att märka

a) hvilka ärenden för hvarje exp.expedition bör föredragas hossvårtytt Departement;

b) hvilka mål få af expeditionen sjelf afgöras.

c) hvarefter äfven här bör utredas gränsen för departementets beslutanderätt.

Dessutom att observera enl.enligt § 22 i 1869 års föredrag att Ekon. Depart.Ekonomiedepartementet handlägga ärenden antingen vid allmänt sammanträde, eller vid sammanträde i 2 divisioner. Ledamötenas fördelning på divisioner göres af vice ordförⁿordföranden. – § 23 bestämma hvilka ärenden höra till allm.allmänt sammanträde i Depart.Departementet alla öfriga vid divisionssammanträde.

Men klarast framstår omfattningen af Ekon. dep.Ekonomiedepartementets göromål g.genom att främst vissa ärendens fördelning på expeditionerna. Lemna här det historiska från och med 1809. Grunden i Senaten. Reglem.Reglemente 1809 ungefär bibehållen. Men bör lämpligast hålla sig till 1869 års förord.förordning –tillagt i marginalen

I. Civilexpeditionen handlägger de mål som angå

• Exempel och underlyd.underlydande verk.tillagt i marginalen
• 1^o) Vården om allmänna ordningen och säkerheten. Guvernör,tillagt av utgivaren polis.
• 2^o) Helsovården, medicinal verket, boskapssjukdom etcetcetera.
• 3^o) Fattigvården och välgörenhetsanstalter.
• 4^o) Allmänna vägar (inte jernvägar), broar, gästgifveri och skjutsväsendet.

Dubla uppgift: tillämpning af gällande och initiativ för nytt.tillagt i marginalen

Exempeltillagt i marginalen

• 5^o) Post- och telegrafverken.
• 6^o) Pressangelägenheter,tillagt av utgivaren besvär öfver afslag på tidning, samt boktryck och bokhandel.
• 7^o) Ordningen vid fångvården samt ekonomin vid fängelserna och korrekt anstaltkorrektionsanstalterna.
• 8^o) Underhåll af allmäna hus och byggnader med inventarier deri, utom skol- och militie hus. Uppräkna
• 9^o) Förändring af landets administrativa indelning.
• Kommun ärendentillagt i marginalen:tillagt av utgivaren
• 10^o) Städers och köpingars anläggning och privilegier samt förändringar i dessa, äfven mål rörande förvaltningen af stad donerad jord.
  Användningen af städers och kommuners medel och tillgångar samt ordning af deras städse aflöningsstater äfvensom taxeringsmål.
  Kommunalförvaltning i städer och på landet, samt ekonomiska ordningsmål, byggnads och brandväsende, gatulysning, hamnordning m. m. Och fastställandet af ritning till kommun byggnader.
• 11^o) Bildande af föreningar för vissa ändamål, utom då hör till annan expedition. Associationen kan gälla alla möjliga slag af ändamål.tillagt i marginalen [...]oläslig/saknad text ministärtillagt i marginalen
• 12^o) Tabellverket och statistiken.
• 13^o) Frågor om tjensteårsberäkning i vissa fall för civila tjenstemän.
• 14^o) Gratifikationer, pensioner och understöd utom militär.
• 15^o) Utfärdande af pensionsbref för embets- och tjenstemän vid Justitie staten. –
• 16^o) Medborgarerätt och utflyttningsrätt.
• 17^o) Passväsendet.
• 18^o) Frågor om förhållande mellan Finland och dess gränsländer, såvidt ej beror på annan expedition –
• 19^o) Alla öfriga civila frågor, hvilka ankomma på Senatens handläggning och icke hör till annan expedition.

Biträdande cheftillagt i marginalen

Finansexpeditionen. Mindre olikartade än den förra.

• 1^o) Statsregerlingen för allmänna stats- samt fattig‑ och arbetshusfonderna och andra kronans inkomster utom militie-medlen, äfvensom upptagande af lån för statsverket eller allmän inrättning.
• 2^o) Allmänna Statsmedlens förvaltning och bestridande af statens utgifter från dem, samt kontrollen öfver dessa medels behöriga användande, äfvensom kronans spanmålsförråder, utom de, hvilka höra till militieverket.
• 3^o) pröfning och fastställande af markegångstaxor.
• 4^o) anslag till undsättnings åtgärder; anstånd med inbetalning af kronoutskylder och spannmålslån; förskott af storskifteskostnader.
• 5^o) Förskott af medel för ryska civila auktoriteter.
• 6^o) Användande af Senatens dispositionsmedel.
• 7^o) Begrafningshjelp – och resekostnads ersättning, utom i militära ärenden.
• 8^o) Kartasigillatamedel, och rörande porto – eller frimärken.
• 9^o) Bevillningen och bränvinsmedlen
• 10^o) Stridigheter ang^deangående landtdagsmannaarvode i Borgare‑ och bondeståndet, när ärendet icke af ståndet sjelft afgjorts.

Detta den rent finansiella gruppen af mål.

• 11^o) Tull, bank- och myntväsendet samt kontrollverket, är dels af rent finansiel, dels ekonomisk och administrativ beskaffenhet. (Förtydligas).

Slutligen den rent ekonomiska gruppen, mål som gälla den produktiva ekon.ekonomiska verksamheten i landet.

• 12^o) Handel, sjöfart, bergs- och bruksrörelser, fabriker|79| och handtverkerier, samt rättighet till dessa näringars idkande, och patenträtt.
• 13^o) Föreningar, undervisningsanstalter och andra åtgärder till ofvannämnda näringars förkofran.
• 14^o) Lots- och båkväsendet samt sjömätningar.
• 15^o) Uppförande och underhåll af bank-, mynt‑ och tullhus, fyr och känningsbåkar, sjömärken och lotsbyggnader, kronomagasins och näringsskolors hus; samt inventarier i sådana hus och byggnader.
• 16^o) Om brännerierna och kontrollen öfver bränningen.
• 17^o) Senatens tryckeri.

Konklusioner.

Kammar expedition.

• 1^o) Jordsböcker, tionde- och mantals längder samt jordlägenheters natur.
• 2^o) Hemmans, qvarnars och andra lägenheters skatt, läggning, tiondesättning och förmedling, samt mantalets och skattens fördelning vid egostyckning, äfvensom afgäld vid jordafsöndring.
• 3^o) De särskilda hemman åtföljande fri- och rättighet samt skyldigheter, såvidt ärendet ej hör till annan expedition (t. ex. skjutsningen civil – lotshem, finans)
• 4^o) Uppbörder och redovisning af allm.allmänna stats- samt fattig‑ och arbetshusfondernas och andra kronans inkomster äfvensom kontrollen deröfver, balans- och anmärknings|80|frågor rörande dylika medel samt restriktionsvårtytt och afskrifning af dem.
• 5^o) Åbo- och besittnings rätt till kronohemman och lägenheter, utom militie boställen, äfvensom torpanläggning och sytning å samt klyfning och skatteköp af dem.
• 6^o) Förvaltning, vård och användande af kronans jordegendom, utom militieboställen och kronoskogar, samt af kronofiskerier.

Statsboksluttillagt i marginalen

H. T.Höstterminen 74.
29^de Förel.Föreläsningen

Militie-expeditionen

• 1^o) Statsregleringar för militie fonderna.
• 2^o) Militie fondernas förvaltning och bestridande af deras utgifter samt kontroller öfver medlens behöriga användande.
• 3^o) Uppbörd och redovisning af de till allm.allmänna militie- samt krigsmanshus- och boställskassorna hörande inkomster äfvensom kontrollen deröfver = kammarexpedition.
• 4^o) Finska truppernas samt deras och öfriga i landet förlagda truppers förseende med förnödenheter, såvidt de af finska militie-medel bekostas.
• 5^o) Ärenden rörande finska kadetkåren.
• 6^o) Ersättning för militära transporter och militära resekostnader.
• 7^o) Begrafningshjelp och gratifikation efter militärer och civila tjenstemän vid finska trupperna, samt extra understöd för deras enkor och barn.
• 8^o) Indelnings- och roteringsverket samt militie boställen.
• 9^o) Byggnader för kadetkåren och öfriga militära behof, samt inventarier.
• 10^o) Inqvartering, samt ersättning till städer och kommuner derför.

Om rent militära förhållanden blir fråga när talar om regementens makt i krigssaker.tillagt i marginalen

Ecklesiastik expeditionen.

• 1^o) Kyrkoväsendet och stiftsstyrelsen, prestval och förslag till eckles. lägenheterecklesiastiklägenheter; ecklesiastik tjenstgöring och löningsrättigheter, förvaltning af kkanskyrkans egendom och hvad för öfrigt församlingsvården angår.
• 2^o) Skolväsendet, allmän uppfostran och undervisning, samt anstalter, föreningar och andra åtgärder för befrämjandet af vetenskap och konst. Dock icke militär, forst- och närings skolor.
• 3^o) bestämmande af skyldighet för särskilda kommuner att deltaga i kyrko- och prestgårdsbyggnad samt af plats för kyrko- och grafgård; kyrkobyggnad på kronans bekostnad samt byggnader för elementarläroverker och upphyrande af rum för dem, äfvensom läroverkens kronan tillhöriga lösegendom.
• 4^o) Förändring af landets indelning i ecklesiastiskt afseende.
• 5^o) Medels insamlande g.genom kollekt och stambok.
• 6^o) landtdagsarvode i Presteståndet, när det icke af ståndet sjelf pröfvats.
• 7^o) Frågor om Statsarkivet.

Obs.Observera Universitetet – Kansler, vicekansler, Koncistorium.tillagt i marginalen

Jordbruks expeditionen.

• 1^o) Jordbruket och dess binäringar, äfven hästafvel, fiskeri, jagt- och djurföring samt skadedjurs utrotande.
• 2^o) Sjöfällningar, uttorkning af kärr och mossar.
• |82| 3^o) tillstånd att såsom drifkraft för mekaniska verk begagna vattnet i sjöar,tillagt av utgivaren strömmar och forsar, samt dessa verks undanskaffande i förekommande fall.
• 4^o) anläggning af sågar och qvarnar ehvad de drifvas med vattenkraft eller ånga.
• 5^o) Föreningar, undervisnings anstalter och andra åtgärder till jordbrukets eller dess binäringars förkofran.
• 6^o) Landtmaterial, skrifter- och karteverket, justeringsverket.original:, –
• 7^o) Forstväsendet och försäljning af alster från kronans skogar.
• 8^o) Jernvägar, kanaler, slussar samt andra dylika kommunikationsanstalter, och hamnbyggnader.
• 9^o) Byggnader vid jernvägar och kanaler samt landtbruks- och forstläro anstalter jemte dertill hörande lösegendom.
• 10^o) Socknarnes förrådsmagasiner.

Hvad expeditionen får afgöra utan föredragning i Senaten sträcker sig i allmänhet icke utöfver a) tillämpning och utförande af gällande föreskrifter, – b) interloquering, – c) inspektioner, – doriginal: c) afgörande af smärre detaljer inom respektive ressorter. – Det närmare häraf till förvaltningsrätten.

Alla de ofvanuppräknade, Ekonomie departementet tillhörande ärender – omfattande alla föremål för regeringsverksamhet, – blifva nu, förutom hvad sades om expeditionernas särskilda komptetens, före|82|dragna i DepartemDepartementet. Genom reskriptet af 3 Feb.februari 1820, delning i 2 afdelningar. Vigtigare ärenden blott i hela departemdepartementet. Redogör icke härför, då blott en arbetsordning, och i alla fall äfven afdeln.avdelningen å hela DeptnsDepartementets vägnar.

Regler der i Senaten handlar och har beslutanderätt inom gränserna af lag och förordnförordning. Dels för att afgöra inkommande sak dels ock att meddela befallning om åtgärder af ett eller annat slag, inom sagde gräns. Gälla det att åstadkomma nya bestämningar, nya reglementer, eller gäller det att ändra gamla, så måste hemställan ske enl.enligt regel.tillagt i marginalen

Från denna regel efterhand undantag gjorda.tillagt i marginalen

• 1^o) Finansiella. Påminn att de alla förbehållna monarken.tillagt i marginalen
• 2^o) Undantag för lag eller gällande aftal.tillagt i marginalen
• 3^o) Ändringar i reglemente. Xtillagt i marginalen
• 4^o) Utnämningar hvarom framdeles mera. bb.tillagt i marginalen
• 5^o) Y. Afgörande af ansökningar i ämnen om hvilka icke allm.allmänt förslag finnas, ss.såsom y.tillagt i marginalen
• 6^o) Positiva reorganisationer och ändringar. Z.tillagt i marginalen

Utan underd.underdånig hemställan, får Departementet slutligen afgöra:

• 1^o) Tillfälliga utgifter utom stat till belopp af högst 8 000 mark, dock icke sammanlagdt under året öfver 40 000 mark (Se Reglem.Reglemente 1809, och förra yttrandesvårtytt)
• 2^o) Bevilja förskott till storskiftes kostnader äfven utom hvad 211 § af 15 Maj 48 stadgar.
• 3^o) Nybyggnader för statsverkets räkning då utgifter ej öfverstiger 20 000 mark.
• 4^o) Bevilja nedsättning i arrende å kronans lägenhet, då olycksfall dertill ger anledning.
• 5^o) Nedsättning eller eftergift i tullafgiften.
• 6^o) Att för ångfartyg som underhålla regulier kommunikation tillåta undantag från stadganden om lotsning och tullbehandling;
• 7^o) Förordna om fribrefsrätt emellan embetsmän, tillåta nya postanstalters öppnande och vidtaga reglering af postturer då kostnaden icke mer än 3 000 mark. Xtillagt i marginalen
• 8^o) Att förordna om ändring i städers aflöningsstater; Xtillagt i marginalen
• |83| 9^o) Att på vederbörandes förslag utnämna läkare och prester vid finska trupper, provincialläkare, kommissarie i allm. revis.kontoretallmänna revisionskontoret, sekreterare och kamrer i postdirektion, ingenörer vid Öfverstyrelsen för landtmäteriet, – länslandtmätare, öfverforstmästare, tulldistriktschefersvårtytt och bankkommissarie, samt bevilja samma afsked och tillägga dem pension. bb.tillagt i marginalen
• 10^o) Förordna om reglering af länsmannadistrikter och inrätta nya sådana vid behof. Xtillagt i marginalen
• 11^o) Att göra ansökningar om tillstånd, att inrätta sparbanker, pensions eller understödskassor, landtbrukssällskap, aktiebolag. Ytillagt i marginalen
• 12^o) Nya marknader, äldres indragning. Ztillagt i marginalen
• 13^o) Boktryckeriers anläggande. Y.tillagt i marginalen
• 14^o) Ändringar i äldre och utfärdande af nya reglementer för Styrelser och förvaltningen af ej mindre Mustiala landt institutlantbruksinstitut, än jordbruksskolorna, enligtsvårtytt faststälda stater. Ztillagt i marginalen
• 15^o) Att på grund af fastställda stater jemväl utfärda instruktioner för styrelsen och förvaltningen af jernvägar och kanaler i landet, äfvensom för de direktioner, hvilka kunna tillförordnas i och för verställigheten af sådana kommunikationsanläggningar, som af Kejsaren blifvit anbefallen.
• |84| 16^o) Att tilldela pensioner civil och militärer utom för dem som upptagas i 3 första pensionsklassen. bb.tillagt i marginalen
• 17^o) Bevilja personer, som åtnjuta pension af allm.allmänna medel, tillåtelse att resa till utrikes ort. bb.tillagt i marginalen

Detta allt på grund af förf.författningarna 2 Juni 1821svårtytt, 28 Novbrnovember 1859 och 20 April 1863. – De hade förut berott på H. M^tHans Majestät sjelf.

Men dessutom förekomma i en mängd isynnerhet nyare förändringar stadgadt om dels besvärsmåls dels andra ärendens (t. ex. aktiebolags stadgar) afgörande i Senaten. Och skall derför redogöras i förvaltningsrätten. De nu uppräknade gälla enkom anförda ss.såsom undantag från hvad borde gå till monarken sjelf – en konsekutiv utsträckning af Senatens afgörande rätt.

Senaten naturligtvis initiativ i alla ärenden. Först påpekat statsmannens uppgifter. Det är klart att då Monarken sjelf är den styrande och ingen ansvarig ministär finnes, måste han vara ytterst noggran med beredningen. Tänker man sig att enskilda ministrar här, utan ansvarighet, skulle direkte insända sina förslager, så skulle ju ett väl stort spelrum finnas för den enskildes ärelystnad. Monarken behöfva ock få genom kollegiala behandlingar här, tryggheten att saken mångsidigt skärskådats. Dermed är enskilda statsmannen icke betaget möjligheten att genomdrifva eller åtminstone framhålla sitt program. Han kan visst ofta blifva öfverröstad. Men är han öfvertygandesvårtytt person, måste han kunna göra sig gällande. – Vidare beredning.

I egenskap af Senatens ordför.ordförande bivistar Genr. guv.Generalguvernören Pleni och Justitie samt Senatens Ekon. depart^sEkonomiedepartements sammanträde, när han nödigt finna. §§ 4– § 13 (Justitie, mål som gå åt lif och ära) § 19 (Ekon. dep.Ekonomiedepartementet) i Instr.Instruktion af 12/2 1812. – Ifall han af skiljaktig tanke, låta införa det i protprotokollet. Får skildt ingå till Kejs. St^enKejsaren Storfursten med anmärkning mot Depart.Departementets beslut utan att detta dock hindrar deras verkställighet, när målet icke af hemställd natur. – Genr. guvGeneralguvernörens yttrande således ett ytterligare moment af beredning. Och kan medföra nya synpunkter, enär G‑g.Generalguvernören jemväl utom orfd.ordförande i Senten är högsta förvaltningsperson i landet, chef för landets civila exekutiva styrelse och derför kan komma att göra iakttagelser utöfver hvad Senaten.

Och ett ytterligare studium af beredningen genom finska komitén i P^burgSankt Petersburg, återinrättad 1857 för att, ss.såsom heter i ingressen (förut åberopad) för att K. Storf.Kejsaren Storfursten må kunna med fullkomlig sakkännedom pröfva hvarje af de olikartade Storfurstedömet rörande vigtiga ärender, som på hans eget afgörande ankomma. – Organisation förut framställd.– § 1 komitén granskar alla de mål och ärender, som jemlikt K. Storf^nsKejsaren Storfurstens förordnande af Min. statssekret.Ministerstatssekreteraren till komiténs pröfning öfverlemnas. (Således icke alla.)

Återstår nu i fråga om fördelningen af styrelseverkets uppgifter blott, att nämna hvad G. g.Generalguvernören utom ss.såsom ordf.ordförande i Senaten och i afseende å öfvervakande af lagarnas efterlefnad han sig tilldeladt af regeringsuppgifterna. § 27tillagt i marginalen I allmänhet tillkommer honom hufvudinseendet öfver Policen, fattigvården jemte lösdrifveriets|86| och tiggeriets hämmande, äfven Post- och Tullverken, Landtmäteriet samt Militärensvårtytt m. m. Han får derföre antingen i förening med Ekon. Depart.Ekonomiedepartementet eller, ifall tiden sådant icke medgifver, omedelbarligen genom vederbörande guvernörer, hvilka med deras underlydande tjenstemän i sådant afseende bero af Genralguv^enGeneralguvernören, alla nödiga mått och steg, som med Lag och författnförfattning enliga äro; samt lemnar i sistnämnda fall, Ekon. dept.Ekonomiedepartementet underrättelse derom, till förekommande af annars möjliga inträffande stridiga befallningar.

Han har enl.enligt § 33 att till Storf^nsStorfurstens åtanke anmäla de embets- och tjenstemän, hvilka utmärkt sig för rättvisa, nit och arbetsamhet. Lemnas till fråga om belöningar.tillagt i marginalen Enl.Enligt § 35 bör han till jordbrukets, handelns och näringarnas upphjelpande och förkofran sträcka sin synnerliga omtanke och beskydda med alla af honom beroende medel dessa hufvudkällor för allm.allmänna välmågan. Bör derföre esomoftast inhemta, skriftliga eller muntliga, råd och upplysningar af de landets embetsmän och andra medborgare, hvilka för kunskaper och erfarenhet i nämnda hushållsgrenar gjort sig kända. – Om projekter inkomma, som lofva vigtiga fördelar för det allmänna eger han efter noggrann undersökning huruvida de är förenliga med landets lagar och författningar samt annars att förordas, insända dem jemte utlåtande till K. Storf^nsKejsaren Storfurstens granskning. – Således regeringsom|87|tanke honom uttryckligen ålagd, samt pligt att taga initiativ. Hans funktioner i detta hänseende analog med en ståthållares.

Således genomgått huru styrelseverket ordnadt och uppgifterna fördelades i afseende på realiserandet af monarkens befogenheter att för statsförvaltningens ordnande och bedrifvande gifva de befallningar och påbud samt vidtaga de anstalter och inrättningar, som är nödiga och ändamålsenliga.

Men innan detta gebit lemnas måste den fråga upptagas och besvaras huruvida Kejs. Storf^enKejsaren Storfursten kan inom hela omfånget af statsförvaltnings organismen oinskränkt besluta och förfoga, d. ä.det är huruvida regeringsmakt i afseende å statsförvaltningens ordnande och bedrifvande samt allmallmän inrättning – är alldeles oinskränkt, blott på Monarkens beslut beroende, eller, om äfven St^nasStändernas medverkan kan erfordras, d. ä.det är, om allmallmän lag i dessa ämner eller förordförordning?

Finnas det sådana verk, som icke kunna ordnas af RegerRegeringen. Det är Finlands Bank. Dess reglemreglementer med St^naStänderna, Fullmäktige instr.instruktion blott af St^naStänderna. Vidare den kyrkliga förvaltningen, hvarom skildt blir fråga i kapitlet om kyrkans ställning i statsrättsligt hänseende. –

Domstolar, deras instansordning. – K. S^ensKejsaren Storfurstens befallningshafvande, i hvad denna verksamhet fastställd g.genom U BUtsökningsbalken.

Slutligen alltid allmallmän lag att iakttaga. Ingår i Brän|88|ningsstadga, föreskrift, huru debitering och uppbörd deraf skall ske, eller Bränvins anslagsvårtytt, Kartasigillata m. m. så får deras organisation icke af Reg.Regenten ensam ändras.

De egentliga regerings- och förvaltningsärendena handlägges af ekonomie departem.departementet, fördelade på dess sex extillagt av utgivarenpeditioner. Dessa ha dels kompetensen att inom trängre gränser sjelfva besluta i smärre löpande frågor äfvensom när det gäller interlokutioner och upplysningars inhemtande, dels ock framförallt beredande af ärendena till föredragning i departementet och denna föredragnings verkställande.

Departementet som för de vigtigare ärendena sammanträda å plena, för de mindre vigtiga arbetar på divisioner⊠original:. besluter i allmänhet sjelfständigt inom gränserna af gällande författningar och fastställa statsreglering, hvarförutom Regenten deråt efterhand öfverlemnat dels att i vissa fall bevilja eftergift från gällande ekon. förf.ekonomiska författningar, dels att besluta och utfärda reglemreglementen och instruktioner för landtbruksläroverk och kommunikations anstalternas förvaltning och bedrifvande och vidtaga förändringar i vissa anstalter såsom postväsendet, dels att inom visst maximum besluta om utgifter utöfver statsförslaget samt till smärre byggnads företag för statsverkets räkning, dels slutligen att utnämna en del tjenstemän och bevilja de samma afsked och pension.

Departementet tillhör vidare att bereda och till H M^tHans Majestät hemställa om alla de nya åtgärder och förordningar, som det anser för landet gagneliga, samt statsförslagen.

Samtliga förvaltande embetsverk och myndigheter sortera under Senaten, utom Universitet, som genom Kansler.tillagt i marginalen

Ranksvårtytt militär, s. k. kommando ärende skild. G.Guv.Generalguvernörs kansliet.tillagt i marginalen

Genr. guv.Generalguvernörens uppgifter sammanfalla med Senatens försåvidt han funktionera sssåsom dess ordförande. Men ss.såsom chef för civila exekutiva styrelsen har han dessutom att utöfva tillsyn öfver förvaltningens gång, – är berättigad att i brådskande|90| fall direkte meddela guvernörerna och andra underlydande befallningar, hufvudsakligen i allmänna ordningen och säkerhetens intresse, dock att Senaten derom bör underrättas; vidare skall han äfven för sin del söka befrämja den produktiva näringsverksamheten i landet, och får äfven utan Senatens hörande insända projekter till Monarkens pröfning.

Då de finska regeringsärendena skola af min. statssekret.ministerstatssekreteraren föredragas Kejsaren tillkomma om StorfStorfursten så vill, ett nytt moment af beredning genom finska komitén.

Förutom redan nämnda fall i hvilken Regentens makt på detta gebit är genom St^naStänderna begränsade gäller ss.såsom allmän regel, att hvarken instruktion för embetsverk eller öfriga regeringsåtgärder få strida mot allmän, af genom landtdagens medverkan tillkommen lag, eller ändra och upphäfva sådan.

Efter denna allmänna återblick, som afser, att framhålla det väsendtligaste, utan att derför detaljer skola förklaras ovigtiga, gälla det att öfvergå till de öfriga olika brancher af Monarkens rättigheter och uppgifter, som i den statsrättsliga framställningen måste särskildt releveras.

Till det föregående ansluter sig närmast

K.Kejsaren Storfurstens rättighet att till- och afsätta statens embetsmän.

1^o) Sättet för utnämningen.

I allmänhet all utnämningsrätt Monarkens.tillagt i marginalen Främst att observera, hvad grundlagarna stadga. R. F.Regeringsformen § 10 uppläses. Jfr.Jämför dermed § 31. på sätt och vis upprepning, samt F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten bekräftar. R. F.Regeringsformen § 10 Y.tillagt i marginalen Vidare Reglem.Reglemente för Senaten af 1809 CapKapitel I § 5–8, samt CapKapitel II § 13.

Utan att Senaten g.genom sistnämnda fick utnämningsrätt, har K. StorfⁿKejsaren Storfursten efterhand öfverlemnat åt Senaten att tillsätta åtskilliga platser, som förut berodde på honom sjelf: de äro: provincialläkare, läkare och prester vid finska trupperna, provincial läkare, kommissarie i allmallmänna revisions kontoret, sekreterare och kamrern i postdirektion, ingenörerna vid Öfverstyrelsen för landtmäteriet, länlandtmöten, öfverforstmästare, tulldistriktschef och bankokommissarie. Vidare har vid särskild nya verks inrättande stadgats härom. Förvaltningsrätten har att utreda detta, liksom omsvårtytt hvilka lägre platser får af verkschefer och guvernörer besättas.

Rörande städernas borgmästare och Rådmän se § 3 försk.föreskrift af 1789 p.sidan 191.

Ang^deAngående biskop och erkebiskop § 369–379, Kejsaren utnämna en af de 3 föreslagna. Öfriga presttjenster §§ 160–255 i KkolgenKyrkolagen af 6 Decbrdecember 1869.

Universitetet, dels Kejs.,Kejsaren dels Kansler, dels Concistorium.

Ang^deAngående kompetens.

Religion: 1 § i R. F.Regeringsformen – Kejs. förordnKejserliga förordningen 14 Aug.augusti 1827. Grekisk rysk trosförvandt, hvilken uti Storf.Storfurstendömet Finland redan vunnit eller framdeles vinner borgarerätt, må erhålla inträde i finsk civil- och militär tjenst, samt efter skicklighet och förtjenst, till sysslor och embeten befordras, hvarmed dock nu gällande eller hädanefter utkommande författnförfattningar rörande allmänna förhör samt hvad som för öfrigt bör iakttagas af dem, hvilka ingå i statens tjenst, skola tjena till efterrättelse, såvidt det ej röres theologisk examina, hvarifrån omförmälda Grekiska trosförvandter i alla händelser befrias. § 2 äfven till nämndeman § 3 d^odito [...]oläslig/saknad text för sådana platser, som bero af borgerskapets val.

Vidare inhemske män: se R FRegeringsformen § 10 X – F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten 1^o 1811 kung.kungörelse p.sidan 257 X. 1816, Feb.februari 21. Se p.sidan 238.

Öfrig kompetens grundlagsenligt: Se R. F.Regeringsformen § 10 X F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten § 4.

Värnepligstlagen 27 Dcebrdecember 1878 § 120. De till finska trupper hörande Generaler, [...]oläslig/saknad text och Öfver officerer samt civila tjenstemän, äfvensom underbefäl och manskap utgöras af finska medborgare.tillagt i marginalen

Detaljerna af kompetens och sätten för förslag m. m. tillhöra förvaltningsrätten.

Rörande afsättning gälla F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten bekräftarsvårtytt p.sidan 103.

Det statsrättsliga i detta ämne synes kunna på följande sätt formuleras:

K. o Storf.Kejsaren och Storfursten besätter alla embeten och tjenster inom landet, der icke rättighet härtill är eller blifva åt Senaten eller andra myndigheter öfverlåten.

Alla embeten och tjenster böra besättas med finska män af Evang.Evangelisk luthersk eller Grek.Grekisk ortodoxa läran.

Skicklighet, förtjenst, erfarenhet och bepröfvande medborgerlig dygd utgöra sätten och enda grunden för befordran till alla embeten och tjenster inom landet, så högre som lägre.

Förtroende eller tromanssyssla äro GenralguvernGeneralguvernören, Senatens vice ordf.ordföranden och ledamöter,tillagt av utgivaren Minister statsskret.Ministerstatssekreteraren och hans adjoint, Prokuratorn, Presidenten i Hofrätten, Cheferna för förvaltande verk, Hofrättsråden, Chefen för G.gnsGeneralguvernörens kansli, Expeditionssekreteraren i Kejs.Kejsarens kansli för Finland, ReferendariesekretReferendariesekreterare i Senaten, Prokurators adjoint, cheferna för Finska kadettkåren samt Gardesbataljonen, och alla militära tjenster med Öfre löjtnants grad uppåt. Dessa tillsättas omedelbart, d. ä.det är utan förslag af K. o. StfnKejsaren och Storfursten.

De tjenster, till hvilka förslag härintills blifvit uppgjordt, skola äfven framdeles ej annorlunda än efter förslag besättas; åliggande det Senaten|94| att i alla till dess handläggning öfverlemnade dylika befordringsärender, hvari utnämningen till tjensten är Kejs. Storf.Kejsaren Storfursten förbehållen, jemte eget utlåtande insända förslaget till K. StfⁿKejsaren Storfursten som sedan till tjensten utnämna den bland de sökande, hvilken han finna dertill skickligast.

K. StfⁿKejsaren Storfursten eger till Erkebiskop och biskop utnämna en af de tre personer, som efter försiggånget val blifvit på förslag till dessa embeten uppförda. Äfven i fråga om öfriga presttjenster är i allmänhet församlingens valrätt gällande, och förfar med besättandet enl.enligt 1869 års KkolagKyrkolag.

Likaså städerna bibehålla vid rättigheten att till borgmästare tjensten föreslå tre behöriga män, bland hvilka en af Kejs.Kejsaren utnämnes. I afseende i förslag till läraretjenster har Concistorium rätt.

Från förtroendesysslor kan K. St^enKejsaren Storfursten när han pröfvar landets bästa sådant fordra, entlediga innehafvare och honom till annat embete förflytta.

De som bekläda domarearbete i högre och lägre rätter samt öfriga ordinarie embets‑ och tjenstemän, kunna icke utan laga ransakning och dom från sina innehafvande sysslor afsättas, och ej heller annorlunda än med eget begifvande till andra tjenster flyttas.

Härifrån undantagna tjenstemän vid landtregeringen, uppbördsmän, agenter för Finlands handel, samt lägre tjenstemän vid de förvaltande verken, vid hvilkas afskedande eller förflyttning gäller derom särskildt är stadgadt.

Tjenstemän (tillagt av utgivarenOfficerer)tillagt av utgivaren vid finska militären, med undantag af prester, auditörer och läkare, äfvensom officerare vid kadetkåren, synes enligt praxis kunna transporteras efter KejsKejsarens behag.

H. T.Höstterminen 1874
30^de Förel.Föreläsningen

Det hopande af detaljer hvartill ämnets beskaffenhet under de senaste trenne föreläsningar föranledt, kunnat förefalla H HHerrarna nog sterilt. Dock för uppfattningen af det system, enl.enligt hvilket regeringsmakten i Finland utöfvas, af nöden att icke blott ange allmäna grunderna för styrelseverkets organisation utan ock hela den fördelningen af uppgifter och kompetens inom detsamma, som blifvit fastställd. Endast g.genom kännedom af detaljerna i organisationen, framstå dess karakter fulständigt. Vi finna sålunda såsom de karakteristiska dragen för regeringsmaktens organisation hos oss, att monarken ensamt enl.enligt grundlagarna tillkomma att styra landet, att enl.enligt grundlagarna ingen del af regeringsbördan är med sjelfständigt ansvar inför ständerna och nationen lagd på någon statsfunktionär eller korporation, utan statsembetsmännen blott inför monarken ansvariga; – att der monarken från sig delegerat det högsta afgörandet i styrelse och förvaltnings ärenden, detta blott är lemnadt åt kollegialt verk, icke åt enskilda funktionnärer, liksom ock all beredning af nya frågor enligt regeln kollegialites bedrifves; att derför de finska statsmännen icke framstå inför nationen ss.såsom proprio jurelat. i sin egen rätt uppbärare af ett visst program, med hvilket de stå eller falla, utan med sin verksamhet enhvar uppgående i Senatens och beroende såväl af detta kollegii som ock monarkens egen approbation, om ock, på sätt igår antydt, det icke derföre är omöjligt för den verkligt begåfvade statsmannen att följa och genomdrifva ett bestämdt program och dermed rista sitt namn i historien. Och slutligen framstår detta kollegiala system sssåsom rationelt och principenligt ordnadt med afseende å den engång gifna premissen, att rådgifvare icke fullständigt ansvariga. Ty å ena sidan måste det ju|97| för monarken, just derföre att all regeringsverksamhet blott grundar sig på hans auktoritet, vara af vida större vigt, än i stater med ansvariga ministrar, att all beredning af de ärenden han skall afgöra, må vara så grundlig och mångsidig, som möjligt; å andra sidan bereder det äfven, der den individuella statsmannaansvarigheten saknas, sjelfva nationen större trygghet, då behandlingen af ärendena kollegial.

Det är i detta hänseende, i fråga om styrelseverkets ställning, Finlands konstitkonstitution, mest skiljer sig från de stater, der den politiska utvecklingen fått tillgodogöra sig alla de rättsgrundsatser, som i nationernas ädla kamp för det rättas förverkligande, för rättsstatens utbildning efterhand vunnit allmänt erkändeerkännande såsom riktiga, giltiga, oumbärliga. Finnes, ss.såsom i inled.inledningen förståss torde ha antydt, olika gradationer af konstitutionalitet. Gå vi till det längst utbildade, det engelska, finna vi s. k. parlament.parlamentarisk styrelse d. ä.det är ministrar egentl.egentligen ett utskott af parlamparlamentet. Preussen, konungen stark att skydda ministrar. – Sverige och Norge, kollegialt min. ansvarighetministeransvarighet. Att märka att en viss grad af kollegialitet förekomma, men icke för att inom den styra på majoritet. Man vill tvertom ha enighet, derför helt kabinet ombytas. I Sverige ser man att vanligen blott partiella förändringar.

Meurmans artikel.tillagt i marginalen

Och nu en återblick för att i korta satser sammanfatta hvad hittills om Kej. Storf^ensKejsaren Storfurstens regeringsrättighet anfört ss.såsom gällande enl.enligt G.lagGrundlag eller annan förordning. Förbisåg att skildt göra detta i fråga om 1^a afdelningen af detta ämne: K. Storf^nsKejsaren Storfurstens uppgift att vidmakthålla lagarnas tillämpning och verkställa lagarna. För 1^a mom.momentet vidmakthållande af lagarnas tillämpning tillkomma regeringen att öfvervaka lagarnas efterlefnad och ss.såsom konseqvens deraf åklagarmakt. Regenten har att lita på Obs.Observera här

H. T.Höstterminen 1874.
31^de Förel.Föreläsning

Ss.Såsom tillägg till föregående några principer.

Inamovibiliteten. Definition. Skilnaden mellan domare – och andra tjenster. Valda jemväl oafsättliga under den tid för hvilken valda, emedan annars under godtycke. – Hos oss oafsättlighets principen längre utsträckt, än i flesta andra stater. En mängd administrativa platser också.

Domarenes oafsättlighet ansedt ss.såsom en af de konstitutionella garantierna. Hos oss tillförsäkrad g.genom F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten Justit. depart.Justitiedepartementet undantag, men godkändt af St^naStänderna 1809. En speciel situation. Ett af motiven hvarför man velat högsta domstolens afskiljande.

Är det principenligt att administr.administrativa embetsmänsvårtytt afsättliga? Ja, emedan bristande god vilja, lättja, likgiltighet, oförsigtighet, kunna ytterst skada förvaltningens gång ty gälla att utföra befallning, ehuru icke sådana fel som berättiga åtal och dom. Isynnerhet obs.observera att förvaltnings chefen minister icke gerna kunna bibehålla folk som hålla sig till företrädarens åsigter. Men viktigt hos oss att de mellanhöga icke afsättliga; Gälla att tillämpa förordning med omdöme. Derför detta bättre. En mängd funktioner kunna lida derpå om plötsligt ombyte ske t. ex. i England. – Hvarpå tromans tjenster bör vara afsättliga. Naturligt. Namnet visar. Då dessa i allmänhet förträda regerings makten, är nödigt, att Regenten skulle kunna skilja, dem, om icke motivera hans förtroende. De nyanser hvarpå detta beror, skulle ej kunna g.genom domstolsutslag utredas.

Om rättigheten till utnämning utan afseende på stånd (hoftjenster undantagna). Viss nödvändighet häraf. ½ frälse ½ ofrälse i desuetude. – Yrkesbildning här genomgående grundsatser, ehuru ofta dispenserad.

Sedan frågor om konfession. Huruledes ändring att emotses.

I Frankrike fordras ingen yrkesbildning för erhållande af statstjenst, utom för domarekall.

I England en del patronage. Om 60 platser mersvårtytt får från segrande partiet besättas. För öfrigt kan fackmän bibehålla. Också bestå mellersta platserna i förvaltningen mest på sjelfstyrelse. – Tyskland, specialsvårtytt kompetens och fasta platser.

4^o) Nu K. StfnsKejsaren Storfurstens rättighet att kommendera krigsmakten

I Finland liksom i alla monark.monarkiska stater tillkomma regenten högsta befälet öfver trupperna, öfver krigsmakt till lands och sjöss. Denna rättighet anses af framstående vigt öfverallt, ej mindre för att skydda staten mot yttre våld utan ock för att vidmakthålla styrelsens myndighet och lagarnas anseende i det inre. Och att bör sammanföras i RgntensRegentens hand naturligt, ty här mer än i annat behöfs extra snabbhet i beslut och befallning. – G Lg^sGrundlagens stadgande i ämnet finnas främst i 17 § R. F.Regeringsformen – Detta nu sålunda stäldt, att militärens ekonomi hör till Militie expeditionens handläggning, men alla s. k. kommandomål på Genr.guv^nsGeneralguvernörens. Militären upplöstes genom kng.kungörelse 25 Okt.oktober 1867.

Beträffande omfånget af Rgt^nsRegentens makt härutinnan är att märkas § 18 i R. FRegeringsformen. Uppläs. – Således i dessa vigtiga hänseende båda statsmakterna. Dessutom vid Borgå landtdag, 1^a proposition om inrättningen af landets militair, som medförde indelta arméns upplösning samt vacance och rote-afgifter i stället. – I slutet yttras: H. K. M.Hans Kejserliga Majestät vill tillika hafva till Ständerna öfverlemnad den ovilkorliga försäkran, att utom nationalmilisen och|100| de linietrupper H. K. M.Hans Kejserliga Majestät på Egen bekostnad vill underhålla, medelst anvärfning dels af frivilliga, dels af sådana, som enligt landets lagar äro förfallne till krigstjenst, skall ingen annan med tvång förenad recrutering eller militär-utskrifning i Finland ega rum. – Civil- och Ekonomi utskottets betänkande, i många hänseenden remarkabelt, framhålls detta med särskild tacksamhet jemte ock anhållan föreslogs att äfven denna punkt måtte ingå i den författning, som i form af frivilligt kontrakt mellan Kejsaren och Ständer å nationens vägnar förmodade komma att utfärdas rörande militär väsendet. Skild tacksägelse adress afböjdes. Men den torde ha ingått i St^nasStändernas svar. – Ej under att frågan ansågs vigtig, och att farhåga hystes, då i Ryssland konskription existerade. Men då grundlagarna och lagensvårtytt i sin helhet bekräftades, bör dock sedan deraf följa att konskription eller tvångsrekrytering icke kan införas utan St^nasStändernas bifall, detta både på grund af § 18 i R. F.Regeringsformen och på grund af grundlagsstadganden rörande beskattning, ty slik rekrytering jemväl en beskattning, – som ock på vår lags anda i allmänhet rörande den personliga friheten och skilda stadgandet förut, att försvarslösa skyldiga till krigstjenst. Dock dennasvårtytt Alex I^s försäkran: proposition icke utan betydelse, ss.såsom bevis på att han fattat våra lagars mening härutinnan.

En annan härmed sammanhängande fråga torde H HHerrarna önska besvarade. Frågan huruvida finska militären lagligen kan få nyttjas utom landets grenser. Referera utskottets betänkande 1809. – Förf.Författning af 27 Mars 1810 säger härom intet. – Nationalmilisens karaktär. Dock t. ex. försvara storfurstens person i Petersburg|101| naturligt. – Frågan måste besvaras så att, då Monarken icke inskränks i sin disposition om truppers manskap och då uttryckligt lag icke stadgat att blott inom landet få användas, – det kan betraktas ss.såsom Monarkens rätt att äfven utom gränser begagna landets trupper, men blott för ändamål, som äro den finska politikens, d. ä.det är för Finlands nytta. Gälla det hjelpa ryska armén, borde sådant ske med finska ständ^nasständernas ?tillagt i marginalen bifall. –

För öfrigt är Kejs. St^enKejsaren Storfursten fullt berättigad att ensam afgöra alla frågor om besättande af tjenster med militärgrad vid finska trupperna och afsked derifrån, med iakttagande att lägre platser fullmaktstjenst äfven tillfyllssvårtytttillagt i marginalen – om truppernas rörelser, öfningar, tjenstgöring och krigsboksvårtytt samt reglemente, instruktioner och andra föreskrifter i dylika ämnen, såframt de icke leda till ändring eller förklaring af gällande lag eller allmän författning eller egen tillämpning å medborgare utom krigsstaten.

Men allt som i ett eller annat afseende gäller ändring af indelningsverket, erfordrar Ständernas bifall.

Blick på finska militärfrågor ur politisk synpunkt.

Man har varit afvog mot militarismen. Dock hör till statsuppgiften att kunna försvara sig sjelf. Om ock icke egen utrikespolitik. Derför färdig att betrakta den blott ss.såsom ett onuslat. pålaga. – 1867 års utskott om jernvägsbyggnader: Snellman,tillagt av utgivaren G^ren, Rein: –

Det kan derför icke vägras att hålla militär. Att frukta den bördan, är staten ovärdigt. En annan sak huru bör organiseras.

Förordningen af 23 Juli 1868 ang^deangående indragning af Inspektörsstyrelsen för finska militären stadgar:

1^o) att af de utaf Inspektörsstyrelsen härintills behandlade ärenden rörande Lifgardets Finska skarpskyttebataljon och finska Kaderekipaget, kommandofrågor insändas till kommenderanden trupperna inom finl.finländska militärdistriktet, samt ekonomiska ärenden, efter sakens beskaffenhet, antingen till Militie expeditionen i Senaten eller vederbörande guvernör, dock att sådana kommandörer, som hittills från sagda bataljoner och ekipage genom Inspektör vidare befordrats, från bataljoner dels till kommenderande för gardeskåren och trupper inom P^burgskaPetersburgska militär distriktet, dels till H.Hans Storhertigligasvårtytt Höghet Inspektören för skarpskyttebataljonen och för Kaderekipaget till vedbd^evederbörande marinöfverbefäl, framdeles skola direkta insändatillagt av utgivaren till bemälda auktoriteter, äfvensom

att inspektörsmönstringen som enligt 1798 års krigsartiklar och andra författnförfattningar årligen skola med finska trupper anstaltas, böra förrättas af någon som af Gguvern.Generalguvernören i dess egenskap af kommenderande truppen inom distriktet härtill förordnas.

Konklusion: Kejs.Kejsaren rätt att använda hvem han vill för kommanderiet. Dock en punkt som borde bättre utredas, huruvida rätt att ryska auktoriteter med finsk militär att skaffa.

H. T.Höstterminen 1874.
32 Föreläsn.Föreläsningen

5) Kejs. StorfnsKejsaren Storfurstens rättighet att leda utrikespolitiken, d. ä.det är landets förhållanden till fremmande stater.

Grundlagars stadgande: R. F.Regeringsformen § 48. Ej må konungen krig och örlog göra utan riksens Ständers ja och samtycke. (Se ock § 21)

F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten 1^o) tillägges konungen rätt att börja krig, sluta fred och förbund med utländska makter.

Hvad betydelse detta stadgande genom landets förening med Ryssland? – Påminnelse om hvad ytterst ang^deangående unionens karakter, och huru staters förening alltid medför gemensam utrikespolitik. – Om R F.Regeringsformen § 48 förblifvit gällande, så skulle redan i Borgå 1809 stipulationer blifvit af nöden, för att undvika kollisioner. Men nu öfverensstämma F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten med den Kejs.Kejsaren af Ryssland tillkommande maktfullkomlighet i utrikes ärendena. Deras skötande efter hans skön derför oförhindradt, och enligt med gällande grundlag. Han har derför blott en organ för all sin utrikespolitik, ryska utrikesministerium. Förut anfört att ej står i ryska statslagarna, att denna minister ock skulle behandla Finlands intressen. Här äro ärendena gemensamma, medan i allt annat särskilda.

Men är denna gemensamhet absolut? – Finnes ej relationer till andra länder, som angå Ryssland utan att angå Finland, och tvertom?

Erfarenhet visa, att så är fallet. Och naturligt i anseende till det ofantliga rikets olika förhållanden. Vore gemensamheten fullständig, så skulle t. ex. Finland alltid|104| haft krig, såsnart kejsaredömet hade det. Hvilket dock icke fallet. Visat sig deraf, att kaukasiska, turkiska asiatiska krig, utan att den i de äldre förff.författningarna ingående bestämningen om lösdrifvande manandesvårtytt i krigstjenst tillämpats, utan att i allmänhet känning af kriget. Likaså asiatiska handelsrelationer för Ryssland af intresse, mindre för Finland.

2^o) Finns traktater, som specielt gälla Finland eller åtminstone till större delen, samt finska ombud medverkat. Också kan Finland haft skild konsul i utlandet.

3^o) Är det vanligt att i traktat bestämdt uttala om giltighet sträcker sig äfven till Finland.

Exempel och bevis.

Rättsligen borde Finland deltaga i ryska utrikesutgifter. Det skulle göras i proportion till folkmängden FmFinska mark 215 000, – i proportion till totalbudgeten 117 000 mark.

Vanligen höras finska Senaten innan traktat afslutas, som skall gälla Finland. Detta nödigt äfven för lagarnas skull. – En mängd [...]oläslig/saknad text ryska torde icke införts i förf. samlingenförfattningssamlingen. – Förutsättningar finnas, att ock de i finska förf saml.författningssamlingen införda, ock gälla Finland. Dock borde det alltid iakttagas att traktater skildt formulerasvårtytt: gäller äfven Finland, till undvikande af tvetydighet härutinnan ock jemväl derföre, att det kan vara en riksdiplomatiens skyldighet, att inför utländska makter markera det unionella, icke subordinerade förhållandet.

De 3 rubrikerna Gesandtskap, Förbund, Utrikespolitik i allmänhet.

Sammanfattning: Kejs. Storf.Kejsaren Storfursten eger rätt att börja krig, sluta fred och förbund med fremmande makter. |105|

2^o) Tillföljd af föreningen med Ryssland, är Finlands utrikes politik gemensam med Rysslands, så att det på sätt fallet är med ⊠original: med öfriga i union varande stater, aldrig kan framstå såsom särskildt folkrättsligt subjekt, ss.såsom separat folkrättsliga kontraktet. Rysslands ministrar hos fremmande makter, samt konsuler på fremmande handelsplatser äro sedan 1809 sjelffallet icke blott för kejsaredömet Rysslands utan ock för Storfurstendömet Finlands, om ock detta ej skildt uttryckt.

3^o) Hvad för Ryska riket afslutas med fremmande makter, gäller derföre enligt regeln äfven Finland. Dock, som olika handels‑ och andra inressen förekomma, kunna äfven endel uppgörelser mellan Rysslands herrskare och främmande stater gälla blott Kejsaredömet, andra åter blott eller förmånligast Finland. I hvardera fallet sker afslutningen genom samma organ: ryska rikets utrikesministerium, hvilket tillföljd af det unionella förhållandet måste anses såsom en unionel myndighet.

4^o) Det vanliga är, (tillagt av utgivarenMin. statssekreterarenMinisterstatssekreteraren)tillagt av utgivaren att Finlands Senats yttrande inhemtas angående sådana tillämnade traktater, som skola beröra äfven Finlands intressen.

5^o) I ingen händelse kan en traktat mellan ryska riket och utländsk makt, vare sig att förklarad utsträckt till Finland eller ej, medföra ändring af i Finland gällande sådan lag, som beror af båda statsmakternas beslut.

6^o) Alla traktater, konventioner, fördrag af ett eller annat slag som i något hänseende angå Finland, böra i landets författningssamling publiceras.

Obs.Observera Civil expedCivilexpeditionen enlenligt 1809 p.sida 297 mommoment y), förklaratillagt i marginalen

Blick på Sveriges – och Norrges utrikes ärenden. Svenska utrikes stats minister alltid svensk statsråd, men dock tillika unions embetsman. Norrmän anställde jemte svensk i diplomatiska värf. Hela ledningen gemensam. Sverige betala ¹²/₁₇, Norge ⁵/₁₇ af utgiften för utrikespolitiken. – I början af föreningen voro åsigterna långtifrån klara. Då ansågs af många ställningen sådan, som man ofta anser vår vara: Norge sjelfständig stat utom i utrikesfrågor, der det var i släptåg af Sveriges utrikespolitik. Nu hafva förhållanden efterhand utbildat sig. Man inser att union gjort begge staterna till en kollektivitet i fulla rättsligt hänseende. Konungens makt störst i utrikes frågor.

Rättsligen betraktadt finna vi oss i samma ställning till Rysslands som Norge till Sverige. På någondera hållet skall tyngdpunkten ligga, detta är naturligt. I fråga om makt kan ej rättstvister ensam afgöra. Om Finland är en försvinnande obetydlighet i den europeiska politiken, så ligger deri intet nedsättande. Norrge icke heller spelat role i politik.tillagt i marginalen Det är fallet äfven med många, icke i union varande stat. Mest graverande är förhållandet att det unionella förhållandet icke ingått i några internationella dokumenter. Det har dock efterhand, genom la force des chosesfr. omständigheterna, framgått ur utländskasvårtytt traktaterna.

Man kan säga: det är icke gemensamhet utan det är så att Ryssland har en utrikespolitik, och Finland får helt enkelt lof att acceptera, följa denna. Men detta betraktelsesätt icke alldeles riktigt. Hufvudföremål för utrikes politik i våra dagar är befordrandet af fredliga samförhållanden. Och dennas utveckling sker äfven för Finlands slagsvårtytt, ja specielt för Finland.

6). Kejs.Kejsaren Storfurstens rättigheter att meddela utmärkelser.

Belönandet af embetsman, eller allm.allmänna medborgerliga förtjenster öfverallt ett monarkens prorogativ.

1^o) Hvad i grundlagarna derom stadgas. – R. F.Regeringsformen § 11⊠original:. uppläses.

Således kan gifva adlig friherrlig och greflig värdighet. Friherrlig kan ges direkt, men greflig blott åt den som förut adelsman framgår af 3 § R H ORiddarhusordningen. Om de 150 i 11 § R FRegeringsformen. Sedan 1809 omkomkring 80 adlade i Finland. ⊠original: se § 3 R H. O.

Naturalisation af utländsk adelsman. Grundade sig på 1626 års Riddarh. ordgRiddarhusordning § 10 och på 7 § af den dertill vid 1778 års Riksdag gjorda tillägg. På sätt och vis stridande mot R F.Regeringsformen § 11, eller ock måste meningen äfven 1778 varit att endast sådan utländing som gjort riket stora tjenster finge naturaliseras. I den gällande Riddarhusordningen af 21 April 1869 § 2 och 3 förutsättes ock naturalisation. Då i § 10 af L. O.Lantdagsordningen säges att R H O.Riddarhusordningen bör vara affattad i enlighet med grundlagarna, framgår, att 11 § R. F.Regeringsformen icke kunnat förlora sin giltighet, och att således meddelandet af finskt adelsskap åt utländing bör grunda sig på förtjenst om landet likaväl som då finne till adlig värdighet upphöjes.

Adoption är för R H. O.Riddarhusordningen fremmande. Väl har den brukats. Men öfverensstämma icke med 11 § R.Regeringsformen, ty privat person ej berättigad att adla. 5 § R. H. O.Riddarhusordningen synes ock utgöra hinder deremot, om ock blott indirekte.

Sammanfattning: Kejs. StorfⁿKejsaren Storfursten eger att med finska adlig eller friherrlig värdighet belöna män som genom trohet, dygd, tapperhet, studier och erfarenhet gjort sig af Monarken och landet välförtjenta. Han eger jemväl för slika förtjenster förläna greflig värdighet åt den som förut är adelsman. För enahanda förtjenster om landet kunna äfven utländsk adelsman här naturaliseras.

Alla de som sålunda blifvit nobiliterade skola inom två år anmäla sig till introduktion, erlägga föreskrifna afgifter till Riddarhuskassan och Jungfrustiftskassan, ingifva vapenritning och genealogi till Ridh.Riddarhus direktionen. Sedan vapenritning godkänts af Kejs. Storf.Kejsaren Storfursten dit den af Direktionen insändes, har direktionen att bevilja introduktion och införes ätten i matrikeln. Först derefter åtnjutas adliga rättigheter.

H T.Höstterminen 1874,
33^{djtillagt av utgivarene} FöreläsnFöreläsningen

2) Stiftande och utdelande af Riddareordnar och andra utmärkelsetecken.

Härom intet stadgadt i R F.Regeringsformen – I nyare konstitutioner plägar vara uttryckligen sagdt att sådan rätt tillkommer monarken. I Sverige infördes ordensväsendet genom Ständernas initiativ i medlet af förra seklet. Skild finsk riddareorden icke. De ryska och f. d. polska utdelas. – Eget utmärkelse tecken för finsk tjenst instiftades dock g.genom Manifestet 15 Augusti 1830. Det s. k. tjenstespännet, som egentl.egentligen blott en anciennitetssak. Utseendet H HHerrarna bekant. Äfven Enskilda sällskaper ss.såsom K.Kejserliga Finska Hushållningssällskapet fått rätt.

3^o) Att utdela titlar och fastställa Rangordningar. Icke heller denna rättighet omnämnd i våra grundlagar, men det finnes gammal praxis derför, att sådan rättighet tillkommer Regenten.

Det är visserligen så, att hvarje statens embetsman har den titel eller benämning, som utmärka sjelfva embetet. Men särdeles vanligt, att annan titel, med lägre rang utgifves. – Äfven en del embetsverk får gifva titlar. Hofrätten vice häradshöfdings titel. Domkapitlen vice pastors. Biskop prostttillagt av utgivareniteln, Guvernör vice länsmans. Detta får betraktas ss.såsom delegerad rätt.

Det är att märkas, att lärda grader hos oss bero på aflagda lärdomsprof. Dock kan t. ex. Theol.Teologie doktor ges af Kejsaren StorfⁿStorfursten, enl.enligt Univers.Universitetets statuter.

Genom rangordningen bör egentligen utmärkas den relativa vigten af hvarje särskildt statsembete. Kan sålunda ha intressesynpunkter från hvilka de olika verken i staten betraktats med afseende å deras betydelse.

Det finns intet hinder för regenten, att omställa rangordningen, dock att nobbning genom densamma icke kan göras i fastställd skilnad enl.enligt grundlag mellan troman och icke troman.

Här ges rang äfven åt den som icke embetsmän eller i statens tjenst, ss.såsom jordbrukare, handlande m. m.

Nu gällande Rangordning är, om ej misstar|110| mig, af 19 Mars 1860, upptagande 14 klasser. Utan något embete eller titel i 1^a klassen. Dock står i en skild stadga att Genralguvernören öfver Finland skall, utan afseende å den militära eller civila värdighet kan innehas, under utöfvande af sitt embete hafva rang framför samtliga i rangordningen upptagna embets‑ och tjenstemän.

Slutligen uttryckligen erkändt: Ordningen för tjensters besättande samt fullmakters och konstitutorialers utfärdande kommer icke att genom den nu stadfästade rangordning undergå någon förändring.

Det principiella af belöningsmakten.

7^o) Kejs. Storf^nsKejsaren Storfurstens rättighet att meddela dispenser och privilegier.

a) Dispens betyder i allmänhet tillåtelse att i särskildt fall afvika från hvad i lag är för såbeskaffadt fall stadgadt. – Grundlagarna tala ej derom. Men städse praktiserats. Och förutsatt äfven i 1734 års lag. Det är således de factolat. faktiskt ett regentens preorgativ. Äfven här skilnader emellan.tillagt i marginalen Då det gäller att deducera det, är främst uppenbart, att Regenten ej kan ha rätt att dispensera från sådana lagar, i hvilkas stiftande St^naStänderna deltaga, derest ej i sjelfva lagen sagdt, att och när dispens kan ges. Eljest vore dispens oförenlig med R F.Regeringsformen, enl.enligt hvilken Regenten skall rätta sig efter lagarna. I 1734 års lag finna vi dispenseringsrätt på särskilda ställen medgifvas utan kngskungens pröfning skäligt att lov dertill gifvatillagt i marginalen t. ex. G. B.Giftermålsbalken I: 6 (om giftermål före 21 och 15 års ålder G. B.Giftermålsbalken 2: 3. (syskonebarns äktenskap) R. B.Rättegångsbalken 31: 1 och 3 (att bryta dom som vunnit laga kraft tillhör allenast KngKonungen – hos KngenKonungen sökes att få häfva dom med nya skäl).

(Anm.Anmärkning Härvid förtjena påpekas huruledes R B.Rättegångsbalken 10: 11 att KngnKonungen kan ge lof till anlitande af annan domstol än laga forum, måste anses upphäfven g.genom R F.Regeringsformen § 16.)

Att meddela dispens från föreskrifter i sådana förordningar, som Regent eger ensam stifta utan medverkan af S^naStänderna, tillhör honom otvifvelaktigt. – Det kan ju förefalla att i visst enskildt fall, under de omständigheter som dermed förknippade, gällande föreskrifters tillämpning skulle leda till obillighet samt således icke uppfylla sitt ändamål.

Hvad angå ordningen för dispensemåls afgörande, så ankommer detta i allmänhet på H. M^tHans Majestät sjelf⊠original:.|112| på sätt förut framställt. Dock äro åtskilliga sådana mål öfverlemnade till Senatens pleni behandling och afgörande. Näml.Nämligen enl.enligt Kungörelsen af 2 Juni 1826 ang^deangående 1^o) tillåtelse att bygga äktenskap i förbudna skyldskaps och svågerlags leder;

2^o) Om omyndiga personers förklarande för myndige;

3^o) Om skilnad i äktenskap för en eller annan orsak;

4^o) Om frikallelse från äktenskaps fullbordande emellan personer hvilka sammanaflat barn, antingen i fästom eller under äktenskapslöfte;

5^o) Om tillstånd att få träda i äktenskap, innan den dertill i Lag lagstämda ålder uppnåtts;

6^o) Om tillstånd att inträda i läroståndet, samt att undergå pastoral examen, innan den i förffförfattningarna föreskrifna ålder är uppnådd;

22 års ålder bibehållen g.genom § 108 KkolagKyrkolagen. Men Pastoral examen ersatt med annat prof för högre befordran §§ 161–165. – 28 års ålder fortfarande för Kyrkoherdetjenst.tillagt i marginalen

7^o) Om befrielse för undergående af de Examina och Lärdomsprof, som äro föreskrifna för vinnande af inträde i Landets Rättegångsverk och öfriga grenar af Civila styrelsen.

Förut anfört huruledes åt Ekon. departEkonomiedepartementet är öfverlemnat att afgöra om eftergift af stadgade tullafgifter, eftergift af arrende för kronans lägenheter, undantag från lotsförordning för reguliera passagerare ångbåtar o.dyloch dylikt. Men detta betraktas vanligen icke ss.såsom dispens, ehuru det rätteligen är intet annat än dispens från ekon. förordnekonomieförordningar och kontrakter.

FörffFörfattningar af 28 Novnovember 1859 och 20 April 1863.tillagt i marginalen

B. Privilegier. Dermed förstås här icke Ståndsprivilegier. De äro speciela grundlagar, som blott med 4 stånds bifall kunna förändras 52 § R FRegeringsformen och 71 § L. O.Lantdagsordningen

Här afses med ordet privilegier icke Ståndsprivilegier utan den allmänt förekommande bemärkelse af rättigheter med afseende å ngtnågot visst företag, meddelad enskild person eller bolag. T. ex. apoteks-, fabriks-privilegier. Allmän regel att de icke få sålunda beviljas, att de skulle innefatta något som strider mot allmän lag, i hvars stiftande St^naStänderna ha del, ej heller få de kränka annan mans lagliga rätt.

Dessa privilegier få ej vara af det uteslutande slag, som benämnas monopoler. I kngl. M^tskunglig Majestäts för Rikets Borgerskap och Städerna i allmänhet utfärdade nådiga försäkran 23 Febr.februari 1789 heter uttryckl.uttryckligen i § 2 – (uppläs).

Meddelandet af patenter eller rättighet att med andras uteslutande tillverka ngnnågon ny produkt, eller med nya maskiner en gammal produkt, hör jemväl hit. Det synes strida mot anförda lagrum. Men det kan tvärtom derur deduceras: ObsObservera orden som förut är känd. Också skall alltid, såsom patent beviljas, utredning vinnassvårtytt derom att uppfinningen verkligen är ny.

8^de afdelnavdelningen. Om Kejs. Storf^nsKejsaren Storfurstens rättigheter och uppgifter i hänseende till religionen och kyrkan.

Här rigtas blicken främst på § 1 i R F.Regeringsformen och 1 §§ 1723 års Privilegier för Presteståndet (Se Palmén p.sidan 161).

JfrJämför man dermed de stränga straffbestämningar i M. B.Missgärningsbalken 1: 3 och 4 för affall från evangeliska läran och utspridande af villfarande lärosats, så finna man det absoluta samt t. ex. Ä. B.Ärvdabalken 22 § 2 att förmyndare skall låta uppfostra omyndig i rätta evangeliska läro|114|systemet af en allrådande statskyrka. Den evangelisk-luterska var den enda tolererade. Denna statsreligions upprätthållande och befrämjande betraktades såsom en statsangelägenhet.

Efterhand blef det dock omöjligt att bibehålla den absoluta exklusivismen. Redan tidigt hade utöfvandet af annan religion medgifvits de för näringarssvårtytt upphjelpande från utlandet införskrifnasvårtytt manufakutrister jemte arbetare. Isynnerhet tolererades efterhand den reformerta kkankyrkan. – Af vigt ss.såsom begynnande öfvergång till något liberalare principer blef sedan den på grund af RksdagsbeslutRiksdagsbeslut 1779 utgifna K. Kung.Kungliga kungörelsen 24. Jan.januari 1781, hvars stadgande, för såvidt de här böra afses, hufvudsakligen innehålla att alla fremmande kristna relgioners bekännare ha fri religionsöfning, men de få ej bekläda rikets embeten och tjenster, ej heller väljas till riksdagsmän. Reformerta fingo dock välja. Jemväl blandade äktenskap medgifven. Barn efter dem skulle bli luteraner, om fadren luteran, annars efter öfverenskommelse. Äfven Judar medgafs då fri religions öfning, dock endast i Stockholm, samt högst 2 à 3 andra större städer. M. B.Missgärningsbalkens stadgande mot affall fr.från luth.lutherska läran inskärptes derjemte ytterligare. – Sedan kongl.kungliga Kammare kollegii ReglemReglemente för dem af Judiska Nationen, som vilja hit i riket inflytta och sig här nedsätta af 27 Maj 1782. Innehöll en noggrann reglementering af judarnes verksamhet och vandel i landet.

Med 1809 inträdda förhållanden måste nödvändigtvis leda till jemväl lagstiftnlagstiftnings åtgärder. Blef isynnerhet efter Wiborgs läns återförening uppenbart, att en mängd finska medborgare bekände grekiska tron.

Första förordningen i ämnet var den af 1 April 1812, angående det som vid äktenskapers afslutande emellan Finlands invånare och H. K. M^sHans Kejserliga Majestäts öfriga undersåtar af annan Religion, iakttagas bör.

Till skilnad från 1781 års Stadgande om barns dop i blandadt äktenskaps föreskrefs nu här ovilkorligen 12 § att barnen böra uppfostras i fadrens tro. Grekiska kkankyrkan ej skildt nämnd, men naturligtvis främst åsyftad. Frivilliga aftaler afskaffad. – Grekiska och luterska prester förbjudna att ömsesides döpa till annan lära än enligt denna lag (§ 14).

Referera, framhåll inledningen.tillagt i marginalen

Sedan förut refererade förordnförordning 14 aug.augusti 1827, som medger greker rätt till finska statstjenster. Ett upphäfvande af G LGrundlagen, ss.såsom förut anmärkt.

Sålunda statskyrkans band något lösta. Det har i våra dagar skett i högre grad.

1^o) genom L. O.Lantdagsordningen § 14 – valrätt alla, valbara alla kristna. Således ha i detta fall medborgerliga rättigheter beviljats. Och det kunde vara rätt att St^naStänderna icke exklusiva, utan gjorde början. – Men om olika trosförvandter bör få utöfva religion, så finns derför ännu icke religionsfrihet i högre mening.

2^o) Kyrkolag af 1869, 6 Debrdecember stadgar i § 6: Finnes medlem af evangeliskt lutherska kyrkan villfarande meningar hysa, skall kkankyrkan, på sätt i kapkapitel XII sägas, genom grundlig undervisning och kärleksfull förmaning söka honom om hans villfarelse öfverlägga. Låter han ej sig deraf till rätta föras,|116| utan framhärdar i sin villfarelse och önskar att på grund af sin öfvertygelse från denna kyrkas gemenskap sig skilja och till annat kyrkosamfund öfvergå, skall han ej derifrån af kkankyrkan hindras.

Sålunda samvetstvånget minskadt. Men då intet ang^deangående sättet för sjelfva öfvergången stadgadt, då sådan öfvergång dessutom ifall det ej gäller till grekiska kkankyrkan, medför förlust af statstjenst, så då religions friheten ännu icke etablerad. Lag som stadgar relgionsfrihet och vilkoren för olika församlingars bildande derföre högeligen behöflig. Petition derom 1872 års LdLantdag. Väckt i presteståndets eget sköte, vittnar om liberal anda hos vår hierarki. – Komité merasvårtytt utarbetat förslag i liberal anda.

Huru härmed gick vid landtdagentillagt i marginalen

Statskyrkans betydelsetillagt i marginalen

Nuvarande förhållandet kan formuleras sålunda: Den evangel.evangelisk luterska läran är, såsom Finska folkets rådande trosbekännelse, landets offentliga religion, och skall ss.såsom sådan åtnjuta Kejs.Kejsaren Storfurstens hägn samt vara tryggad vid det lagliga skydd, som de densamma tillförsäkradt. Så om grekiska kkanskyrkans ställning.

34^de FöreläsnFöreläsningen

Beträffande lagstiftningen rörande luterska kkankyrkan förut talat. En af de speciela lagar som bero af båda statsmakterna, jemte det kkomötekyrkomöte tillkomma initiativ. Här kan vara skäl att omnämna kkomötetskyrkomötets sammansättning, sssåsom det kyrkliga organ|117| af representativ natur som förmedla frågorna mellan kkakyrka och stat. Alla 3 biskopar, 30 med fullmakt å ordinarie tjenst försedda prester. 15 från Åbo, 9 fr.från Borgå och 6 fr.från Kuopio stift, en lekman från hvarje prosteri i landet, samt dessutom 1 ledamot från landets senat, en från hvarje af landets hofrätter, 1 professor från juridiska och 1 fr.från teologiska fakulteten vid univers.universitetet hvilka hvarje af nämnde auktoriteter och fakulteter inom sig väljer § 451.

KkomöteKyrkomöte hålles hvart 10^de år, eller oftare om så anses behöfligt. Ärkebiskop hemställer hos regeringen om ort och dag § 450.

Mötet tillkomma att föreslå ny eller ändring af gällande kkolagkyrkolag hvilket sedan underställes Regentens och St^nasStändernas godkännande, afgifva utlåtande i de frågor som regeringen till mötet öfverlemnar ang^deangående evang.evangelisk luterska kkanskyrkans fhållandeförhållande till staten och till andra kristna eller icke-kristna religionssamfund äfven rörande s. k. blandade angelägneheter. För öfrigt rent kkligakyrkliga ärenden 455, äfven 14 §.

Får icke vara öfver en månad 459.

Ordningen för kkligakyrkliga ämnens beredning Biskopar, domkaptiel.tillagt i marginalen

Högsta styrelsen öfver kkankyrkan i hela landet tillkommer landets regering och utöfvas på sätt derom särskildt stadgadt är § 14. D. ä.Det är Ecklesiastik expeditexpeditionen föredragande. En del ändå beroende på Senatens Plenum, andra Ekonomie departementet. Frågor om ändring af församlingars terri|118|torier höra till plenums afgörande, sedan domkapitel sig yttrat. – Likaså om extra nådår.

För öfrigt detaljer af beröring med statens auktoriteter, liksom hela kkanskyrkans inre organisation och förvaltning att behandlas ss.såsom en del af förvaltningsrätten.

Hvilka uppgifter det än gäller att fullfölja i staten, hvilka ändamål än skola tillgodoses, behöfs nervus rerumlat. tingens nerv. Öfvergå derför nu till:

9^de afdavdelningen) Kejs.-StorfnsKejsaren-Storfurstens rättighter i afseende statens finanser. – (Hans anpart af Statens s. k. finanshöghet).

Statshushållningen liksom den enskilda 2 hufvudsidor: inkomster och utgifter.

Inkomster. Liksom enskildas inkomster kunna härröra från köptal eller arbetsförtjenst eller lån, likaså har staten inkomster dels I) från statsegendom,
dels II) från skatter.

I äldre tider förra, inkomsten från domänerna den förnämsta. Detta efterhand förändrats, i nyare tider motsatsen. Nuförtiden t.ex. England revenyer från domänerna 1 %, Österrike 1 ½ %, Frankrike 3 %, Preussen dock 12 % af alla statsinkomster.

Börjande från Upsala öd, och isynnerhet efter Gustaf I^s kraftiga åtgärder för att stärka kronans myndighet, egde staten mycket jord. Det ligger utom detta ämne att visa dess tillväxt, det slöseri, som dermed sedan bedrefs under 17^de seklet och den storartade reduktionen som återförde under kronan en del deraf.

a) Vid tal om finsk statsegendom främst domänerna i egentl.egentlig mening, staten tillhörig inkomstgifvande fastighet. Utgöres af Kungsgårdar, Kungsladugårdar och Kronoboställen med dertill hörande hemman och lägenheter, kronoskogar och parker, kronoängar och utjordar, kronofisken och kronans|120| öfriga jordlägenheter. Tre synpunkter: Förvaltningen af dem, – Disposition af inkomsterna, – Abalienation och förpantning.

Hvad säga grundlagen? R F.Regeringsformen intet närmare. Men dess 2 § åberopa K. B.Konungabalken i L LLandslagen. Der står i 4^de kap.kapitlet 5 – § ”Femte articulus är att konungen äger gömma hus och land med årligen ingeldom deras och landamännen, vet värja efter makt sin, så att intet deraf minskar för den konung som efter kommer, thy att han eger våld det med rätt återtaga; eller vorde sköt (annars blefve lätt) konungsdöme grefvedöme eller mindre.”

Detta stadgande, som äfven låg till grund för reduktionen, ännu otvifvelaktigt gällande. 2 § R FRegeringsformentillagt i marginalen Häraf framgå att Monarken icke berättigad till bortskänkning eller förpantning af kronan tillhörig jordegendom. Skall sådan komma i fråga, erfordras St^nasStändernas begifvande. Stöd derför äfven 28 § Adelns 1723 års privilegier, Palmén p.sidan 155,tillagt av utgivaren G L.Grundlag p.sidan 106. Ty när byte ej får ske af Monarken kan det få säljas till skatter, utsesvårtytt St^aStänderna huru dåsvårtytt abalieneringtillagt i marginalen

Undantag härifrån kronohemmans,tillagt av utgivaren som dock icke domän,tillagt av utgivaren försäljning till skatter, enlenligt F. o S. A.Förenings- och säkerhetsakten § 3 och Nådig förordn.förordning om kronohemmans försäljning till skatter samt de förmoner och vilkor, hvarenda skattehemman hädanefter skola innehafvas. 21 Febr.februari 1789. och 19 Septseptember 1723 i s.samma ämne.

I afseende å förvaltningen städse varit häfd, att Monarken derom bestämt utan St^nasStändernas hörande. Nuvarande boställs ordning af 26 April 1871 jemväl utan St^nasStändernas medverkan tillkommit. Arrende vanliga formen, men det hör|121| ej hit. Likaså forstvården hans ensak. Allt naturligtvis inom gränserna för allmän lag. Och hvad särskildt kronohemman vidkomma kan icke af Regenten det förhållande ändras, att besittning deraf är säker och jemväl medför rätt till skatteköp.

Likaså förvaltningen Regentens ensak att bestämma om, likaså disposition af inkomsterna. De höra till Statsverkets ordinarie inkomster, ingå derför icke i den del af statsförslaget eller budgeten, som af St^naStänderna fastställes.

Inkomsterna till den ordinarie budgeten statsförviljande försvårtytt allm.allmänna stats- och militiefondentillagt i marginalen

Formulering: 1^o) Alla finska statens domäner, d. ä.det är kronan tillhörig inkomstgifvande fastighet förvaltas eller utarrenderas enligt de grunder som K. Storf.Kejsaren Storfursten eger utan St^nasStändernas medverkan bestämma, dock att grunderna för de vanliga s. k. kronohemmans ständiga besittning icke få upphäfvas.

2^o) All inkomst från denna statens fasta egendom räknas till ordinarie statsinkomster och får således af RgntenRegenten utan St^nasStändernas hörande för statsändamåler disponeras.

3^o) Regenten eger ej rätt att utan St^nasStändernas samtycke försälja, bortskänka, förläna eller förpanta något af ifrågavarande egendom, med undantag af (tillagt av utgivarenobs.observeratillagt i marginalen)tillagt av utgivaren kronohemman, rörande hvilkas abalienation särskildt är stadgadt, äfven i grundlag, att åboerna å den ega rätt att köpa den till skatte.

4^o) De personer eller menigheter, som på grund af gällande lag och förf.författning innehafva sådana lägenheter njuta sin lagliga rätt tillgodo.

Annat slag af statsegendom

B) Statsfonden, räntebärande kapitaler. Exempel. Kunna disponeras af RgntnRegenten attsvårtytt kapital och rörelse derest ej uppkomma g.genom bespar.besparingar å bevillningen. – Särskilda förordn.förordningar finnas ang^deangående. Ännusvårtytt förvaltade i (tillagt av utgivarenStatskontoret)tillagt av utgivaren Finlands Bank. Icke inbegripen i 1867 års Banklag. Det principiella i fondsamlingen hör ej hit att utreda.

Till samma rubrik hör rörråden i Kronans magasiner, såvidt kapitaliserade. Disponeras utan St^nasStändernas hörande och förvaltas likaså.tillagt i marginalen

C). De med statsmedel inrättade kommunikationsanstalter. Jernvägar, kanaler. Förvaltas på sätt Rg^enRegenten ensam bestämma. Detta sker nu genom Senatens Ekon. dept^tEkonomiedepartement, som i förordnförordningen 20 april 63 bemyndigats att på grund af fastställda stater jemväl utfärda instruktion för förvaltning af jernvägar och kanaler i landet, äfven för de direktioner hvilka kunna tillförordnas i och för verkställigheten af sådana kommunikations anstalter, som Regent anbefallts. –

Inkomsten från dess anstalter ingick förut hel och hållen under Regentens disposition. Men vid 1872 års landtdag förslog statsutskottet att inkomsten från de med St^nasStändernas medverkan, d. ä.det är med af dem anvisade medel utförda jernvägar och kanaler skulle skildt behandlas. Kommunikationsfond. Så är nu gällande. Och denna del af detta slags inkomster får RgntenRegenten således icke disponera utan St^naStänderna. St^naStänderna 1877–78 yrkat på revision af jernvägsförvaltningen, fastställt vissa grundertillagt i marginalen

Dessa de tresamsvårtytt hufvudgrupper af inkomstgivande statsegendom: domäner, kapitaler, kommunikationsanstalter.

Men finnes ännu en mängd statsegendom, som icke bidraga till budgeten, åtminstone ej direkte, ehuru representera många millioners kapitalvärde. Allmänna hus, uppräkna slagen, – inventarierna dertill. Tullångbåtar och annan slik rörlig egendom t. ex. militära förråder.

RgntnRegenten disponera och bestämma om förvaltningen. Skulle sådant tillkomma med bevillningsmedel och bestämningar från St^naStänderna, skulle detta dock vara gällande. Sammanfattning.

35^te FöreläsnFöreläsningen

II. Andra hufvudarten af statsinkomster åstadkommes genom beskattning:

Allmänna regeln derom i 45 § R. F.Regeringsformen samt i 5 § F. o. S. AFörenings- och säkerhetsakten. Allm.Allmänna regeln således, att St^nasStändernas samtycke till all beskattning erfordras. (Obs.Observera med Folket i 5 § F o S. A.Förenings- och säkerhetsakten kan naturligtvis icke menas annat än RiksdgnsRiksdagens Ständer om ock en och annan klyftig hjerna i Sverige tänkt sig all menighet).

Ur finansiel synpunkt har man plägat indela skatter på olika sätt, vanligen främst i direkta och indirekta. Vi kunna här närmast lemna rent finansiella synpunkter å sido, emedan den rättsliga utredningen af beskattnings makten hör till uppgiften. Vi finna då en distinktion i 2^e hufvudslag af skatter som har sina rötter långt tillbaka i ⊠original: i tiden. L. L.Landslagens K. B.Konungabalk 4 kapkapitel 6 § stadgade att konungen skall lefva med Upsala öd, krongods och årliga laga utskylder af landom sinan (eller land|124|boona sinom) och ingen ny tunga eller pålaga på sitt land lägga, utom under följande vilkor: krigsanfall d.ä.det är för försvar, barns giftermål, kröning, erikgsgata, eller slottsbyggnad. Då skall biskop och lagman från hvarje lagsaga och 6 af hofmän samt 6 af allmogen mellan sig väga, hvad hjelp allmogen d. ä.det är folket må drägligast göra sin konung. Derföre sedan gammalt i den Svensk Finska Rätten skilnad emellan 2 slag af inkomster: Ständiga, som alltid borde inflyta, och tillfälliga, extra ordinarie, som inflyta på grund af beskattningslagens gällande blott för viss begränsad tid.

Till de ständiga höra främst t. ex. jordboksränta vidare de särskilda bevillningar från 1600talet som efterhand blifvit permanenta under namn af hemmans eller mantalsräntan. Tills.Tillsammans ordinarie ränta. Kronotionde. Sådant är det nu i formsvårtytt skatt underlag utgörande vemssvårtytt som g.genom indelningsverket införts. Hit hör vidare Ränta af qvarnar och stampverk, Mantalspengar. De är alla sådana ordinarie statsinkomster, som anses permanenta, – som endast kunna ändras af båda statsmakterna, d ä.det är af Regent och Ständer gemensamt, på Rgnt^nsRegentens proposition, i vanlig lagstiftningsordning på sätt tidigare framhållit.

De disponeras af RgⁿRegenten utan St^nasStändernas hörande.tillagt i marginalen

Skjuts- och andra onera efteråt)tillagt i marginalen

Det andra hufvudslaget är bevillningar|125| hvilket kan användas ss.såsom gemensamt namn på alla de dels direkta dels indirekta skatter som af RgⁿRegenten begäras emedan statsverkets vanliga inkomst ej förslå till nya eller extra behof utan tillskott af inkomst. Ändamålen naturligtvis som helt andra än de i L LLandslagen uppräknade. Sådana skatter f. n.för närvarande Allm.Allmänna inkomstbevilln.inkomstbevillningen, jemte öfrig i stadga extra bevillnbevillning på brygerier, näringsbevillningen af utländingar och sjöfartsafgifter, bränvinsbränningsskatter. I afseende å dem alla gäller att deras åsättning sker af St^naStänderna, med initiativrätt och att medlens användande jemväl af Ständerna fastställes. De anslår icke till stärkande af statsverkets tillgångar i allmänhet, utan till visst ändamål. RgⁿRegenten kan således icke sanktion⊠original: nera bevilln.stadgabevillningsstadga utom bränvinsförordning utan att tillika godkänna beslutet om dessa inkomsters användande.

Ett undantag från denna grupp bildar stämpelskatter eller stämpelpappers bevillningar. I proposition vid 63 års landtdag hade erkänts att dennes beviljande ankomma i Landtdstånden. Har beviljats på visst antal år. Dock gick till Allm.Allmänna statsfonden och disponerades af RgnRegenten. För att bringa till likformighet, uppställde St^naStänderna 1872 ss.såsom vilkor att vid nästa ldlantdag jemväl skulle ges proposition om ändamålet för hvilket denna bevillning erfordrades. Derpå Kej.Kejserliga Manifestet|126| den 4 Dcbrdecember 1872 sägde att H M^tHans Majestät med anledning af ett utaf St^naStänderna vid sagde afgifts beviljande fästadt vilkor härigenom i Nåder tillkännagifva, det Vi, efter St^nasStändernas vid landtdagen år 1809 ovilkorliga uttalade och på föregående tids häfd stödda förklaring, icke afstå från Vår rätt att öfver Stämpelpappersafgifter lika med andra statsverkets inkomster till Storfurstendömets gagn och bästa förfoga. Historik. Alltid bevilln.bevillning och förnyad, om ej för bestämdt ändamål, så dock för att statsverkets ordinarie tillgångar otillräkliga. – Emellertid måste tillsvidare härivd bero, att denna kraft disponeras af RgnRegenten ehuru den annars alldeles lik bevillning.

Om våra grundlagar hade fått den utbildning som 1809 års R F.Regeringsform i Sverige enligt motiverade konstit.konstitutionella principer, så skulle alla, äfven indirekta skatter nödvändigtvis höra under någondera af dessa 2^e grupper. Men nu finns dessutom åtskilliga betydande skattetitlar, som af Monarken ensam bestämmes.

H. T.Höstterminen 1874.
36^te FöreläsnFöreläsningen

Kejs. Storf^ensKejsaren Storfurstens rättigheter i afseende å statens finanser. forts.fortsättning

Behandlat de olika slagen af inkomster. RgⁿRegenten tillhör att genom behöriga embetsmän låta verkställa uppbörden af alla slags statsinkomster, såväl de permanenta och de på honom ensam beroende skattearter, som ock de af St^naStänderna beviljade. I sammanhang härmed må erinras, att St^ernasStändernas deputerade måsvårtytt vid markegångstaxornas bestämmande. – Forna tiders (17^de seklet) sätt bortförpakta statsinkomsterna längesen förkastadt.

Statsutgifterna: Redan af det föregående framgå att största delen af dem bestämmes af RgⁿRegenten ensam. – Dock icke alldeles oinskränkt. – Se § 24 R. F.Regeringsformen uppläses (nästan ordagrannt f.från 31 § 1720 års R F.Regeringsform). 1696 års normalstat. – Ej i R. F.Regeringsformen stadgadt hvilken myndighet skulle afgöra när den finge öfverskridas; (efteråt först bör taga)tillagt i marginalen( i 16 § 1809 års ReglemReglemente fr.för Senaten detta utredt. Det är Kj. Storf.Kejsaren Storfursten sjelf, icke Senaten, dock att Senaten g.genom senare förordn.förordningar fått rätt att bestämma extra utgifter på högst 8 000, och tillsammans för året mmark 40 000.) – 1809 uppgjordes ny stat för Finland, hvaröfver St^naStänderna hördes. Och denna nu normalstat. Dessa öfverskridande efterhand oundvikligt. – Finansexpedi.Finansexpeditionen har enlenligt 1809 års Reglm.Reglemente den uppgift att uppgöra statsförslaget, som enl.enligt § 24 R. F.Regeringsformen tillhörde Statskontoret. – Finanskontoret nu. – Ekon. depart.Ekonomiedepartementet granska statsförlaget och insänder det sen till K. Storf.Kejsaren Storfurstens stadfästelse.

10 Okt.oktober 1875 räkenskapsreform.tillagt i marginalen

Statsförslaget sönderfalla i tre skilda statsförslag
1^o) Det öfver Allm. statsAllmänna statsfonden – samt Fattig- och Arbetshusfonderna. – 2 hufvuddelar
2^o) Militiefonden
a) Allm.Allmänna Militie kassan
b) Militie boställs d^odito
c) Krigsmanhus d^odito
3^o) a) Bevillningsmedlen, – b) Bränvins bränningsskatten samt Kommunikationsfonden

1^o) Den första upptar främst afkastning sedan delad i 9 hufvudtitlar:

• I. Kejs. Storf.Kejsaren Storfurstens dispositionsmedel och styrelseverket incluinklusive Gg.Generalguvernörens kansli
• II. Justitiestaten.
• III. Borde vara Milite staten, men numera helt och hållet flyttad på Mil. fondenMilitiefonden.
• IV. Allm.Allmänna Civilstaten
• V. Kleresistaten, läroverken och vetenskaperna
• VI. Mildasvårtytt stiftelser, allm.allmänna ordningen och helsovården.
• VII. Allmänna externa utgifter – (Nb.Nota bene anm.anmärk att här bland annat Ränta och amortering på en del statslån.)
• VIII. Jordbruket, handeln och näringen
• IX. Donationer och allm.allmänna understöd. (Obs.Observera inga utrikes afgifter. Borde dock deltaga i ryska rikets med rrubel 215 000, i proportion till folkmängd, med 117 000 i proportion till budgeten.)tillagt i marginalen

Kritik af budgetens styckade och splittrade|129| beskaffenhet. Irrationel placering både af utgifter och inkomstposter. Dessa brister visserligen blott formella, men dock betydelsefulla. Värre naturligtvis att budgeten främst i Regeringens händer. – Dessutom verka föringar från ena fonden till den andra, att skild analys af nöden för att få verkliga totalinkomster och verkliga totalutgifter. Vidare saknas kanalens reveny, oaktadt derom äfven af 1872 års Statsutskott anmärktes.

Budgeterna liksom hela finansväsendet länge en hemlighet. Hvad skulle det angå de af välvilliga byråkrater administrerade undersåtarne, huru statsmedler användes. Märkligt nog, det sparades dock ganska bra. En och annan potentat favoriserades med donationer och räntefria lån. Men i allmänhet hushållning och ordning. På hemlighetsmakeriet blef slut från och med 1863. Sedan dess inkomsterna stigit med 6 000 000 åtminstone.tillagt i marginalen Bland de sista åtgärder från Langenskiölds i så många hänseenden förtjenstfulla finansförvaltning att låta publicera statsförslagen, hvilket sedan dess egt rum. Men detta är dock icke en rätt fullständig publicitet. Budgeten blott en förslagsberäkning. Det verkliga resultatet borde ock publiceras. Det meddelas visserligen L D.Lantdagen men i en form som alldeles otymplig emedan statsräkenskapsväsendet föråldradt.

Förut berördt Kammar-exped.Kammarexpeditionens ärenden. Hit hör afslutningen af statsverkets böcker, efter skedd noggrann granskning.

Men äfven annan granskning. § 50 R F.Regeringsformen hade föreskrifvit: ”Statsverkets tillstånd uppvises åt Riksens Ständers utskott, på det att de måge inhemta att penningarne blifvit brukade till Rikets gagn och bästa.” L. O.Lantdagsordningen § 27 ”Vid hvarje lagtima|130| landtdag bör, antingen vid dess öppnande eller inom 14 dagar derefter, statsverkets tillstånd för Ständerna uppvisas, på det de må inhemta huru kronans inkomster blivit till landets gagn och bästa inhemtade.” – § 36 Särskild redovisning för bevilln. medlensbevillningsmedlens användande.

Huru dermed vidare förfaras, och hvad betydelse detta uppvisande och det deraf föranledda utlåtandena kunna ega, skall framställas då vi komma till Ständerna.

Denna del kan sammanfattas sålunda

K. Storf.Kejsaren Storfursten eger att fastställa de utgifter till landets gagn och bästa, som med statens vanliga inkomster skola bestridas.

Den årliga staten, som upprättas, af Senatens Ekon. DepartEkonomiedepartement efter beredning af Finans exped.Finansexpeditionen och sedan af Kejs. Storf.Kejsaren Storfursten stadfästes, bör så inrättas att utgifterna betäckas med de vanliga statsinkomsterna och att alla statens embetsmän erhålla sina behöriga inkomster.

I staten skall upptagas icke allenast en summa till K Storf^nsKejsaren Storfurstens enskilda disposition, utan ock en summa till extra utgifter, hvilken bero på K-Storf.^nsKejsarens-Storfurstens godtfinnande och vid behof på Hans befallning anordnas.

Denna stat öfverskrides ej med mindre K. Storf.Kejsaren Storfursten finna landets tjenst och bästa sådant oundgängligen fordra. – Utgifter till högst 8 000 marks belopp och till sammanräknadt mmark 40 000 under året, är S^ens Ekon. Depart.Senatens ekonomiedepartement berättigadt utan hemställan besluta till.

H. T.Höstterminen 1874.
37^de Förel.Föreläsningen

11^e afdelnavdelningen. Kejs. Storf^nsKejsaren Storfurstens rättighet att i brottmål göra nåd.

R. F.Regeringsformen § 9: ”Kongl. M^tKunglig Majestät allena tillkomma att göra Nåd, återgifva Ära, Lif och Gods i alla brott, som ej uppenbarligen strida emot Guds klara ord.” F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten 1^o) Göra Nåd, återgifva lif, Ära och Gods.

Benådningsrätten i alla tider ansetts höra till Rg^nsRegentens höghetsrättigheter. Likväl i teorin stundom bekämpad. Man har t. ex. sagt: Om lagen är rättvis, bör ingen ha rätt att hindra dess tillämpning; om lagen är orättvis, bör den ändras. Men härvid förbises att lagen icke kan förutse eller vara lika tillämplig på alla fall. Utveckla huru lagen generel och icke kan förutse alla speciella fall. Det är för att summum juslat. högsta rätt kan bli summum injurialat. högsta orätt, – det är för att sträng lagtillämp.lagtillämpning i förekommande fall kan lädera verkliga rättsgrundsatser, som utvägen af benådning erfordras. Ja, den kan, dessutom erfordras, dels emedan den dömda i både sin personlighet bättre än den enskilda straffdömda gerningen, dels kan efterskänkning af straff vara af politiska skäl betingadt, särskildt väl gäller politiska brott.

Beccaria ville att mildheten skulle sättas i lagarna, icke i domarnas verkställande. Han tänkte att straffens humanisering och lagarnas förfullkomnande skulle göra all benådning öfverflödig. Rättigheten att efterskänka den skyldige, straffet som han förtjent är, sade han, ett tyst ogillande af sjelfva lagarna.

J. J. Rousseau kom ungefär till samma slutsatser. Han|132| ansåg öfver strafflagen böra inskrifvas Dantes bekanta inskription öfver helfvetet: Lemnen allt hopp. Men bör tillägga dock: ”Jag känner att mitt hjerta talar och återhåller min penna”: och finner att saken behöfva vidare pröfning.

I nyare tider en amerikansk jurist Livingston bekämpat benådningsrätten: ”Rättigheten att förlåta bör utöfvas endast då oskulden upptäckes efter domen, eller då den dömde uppriktigt och fullständigt bättrat sig.” Dubbel misstag. I förra fallet en revision af sjelfva domen det viktiga, i det senare fallet förbiseende deraf att det kan räcka mycket länge innan bättringen konstaterats, och att denna prövning allsicke tillämplig på politiska brotten. Dessa behöfva icke utvisa förderfvadtsvårtytt sinne. Och för dem just benådning vigtigast.

I politiken kan de dömda som ofta blott en [...]oläslig/saknad text benådning, framkalla det bästa intryck till maktens fördel, den verkar på sinnena genom anblickar af kraft och storhet och komma vapnen att sjunka ur partiernas hand. ”Monarkerna, säga Montesquieu, hafva så mycket att vinna på mildhet, de förvärfva derigenom så mycket ära, att det nästan alltid är en lycka för dem att ha tillfälle att utöfva den.” ”Dock får mildheten icke urarta till svaghet.”

Men som sagdt, i teorin har åsigten segrat att benådningsrätten nödvändig, och i verkligheten, i konstitutionen likaså. Öfverallt tillagd monarken, i republiken statschefen. Icke konventionens utan liggandes i statens idé att förverkliga rättvisa.tillagt i marginalen Statschefen jemväl representant för rättvisan. Bör förmedla, der lagstiftning och lagskipning, bunden inom sina gränser, icke kunna fullt realisera justitialat. rättvisa.

Återvändom till vår positiva rätt. Hvad allt omfattar benådningsrätten? Hvad allt inbegripa citerade lagrummet?

1^o) Fullständig benådning, hela straffets efterskänkande, 2^o) straffmildring, mitigatio pœnæ, commutatio pœnælat. straffmildring, straffändring. 3^o) Befrielse från återstående delen af ett straff som redan trädt i verkställighet, 4^o) upphäfvande af följderna af redan verkstäldt straff, ss.såsom då äran återställes eller förverkadt gods återskänkes.

Man har äfven under nåd fört att på förhand undertrycka en saks anhänggörande eller utförande och afdömande vid domstol. Detta dock icke förenligt med 9 § R. F.Regeringsformen som förutsätter straffet afdömdt. Undantag härifrån 2 fall. 1^o) K B.Kungligt brev 25 Septseptember 1777 att i fråga om lasteligt tal om RgⁿRegenten, hans gemål eller tronföljaren, Domaren bör genast inberätta till Just. rev.Justitie revisionen (Just. DepartementetJustitiedepartementet) när ngnnågon för sådant brott angifves och förordna H^s MjstätHans Majestät om saken skall nedläggas eller ranskaning fortgå. – 2) K. Br.Kungligt brev 15 Decdecember 1762 att i fråga om religionsmål åklagare ej får börja någon lagsökning innan han, efter gjord amälan, dertill erhållit tillåtelse genom Just. kansl.Justitiekanslern (Prokuratorn) och får ej heller domaren till handläggning uppta sådant mål innan åklagaren visat sig ha fullgjort detta åliggande samt att bemälda embetesvårtytt som ock utlåtande derom meddelat. – Detta nu crimina publicalat. brott mot offentlig rätt, ngtnågot sdntsådant kan aldrig ske der enskild part förorättats, ej heller då rikets väl på spel.

Amnesti ett särskildt slag af benådning, dels att rö|134|rande vissa begångna brott ingen undersökning skall anställas, eller redan anhänggjorda rätteggrrättegångar upphöra eller redan fällda straffdomar blifva utan verkan. Det vanliga är att amnesti afser en hel mängd förbrytande, politiska, d. ä.det är vanligen i krigstid eller under uppror begågna statsbrott. Enl.Enligt vår grundlag kan amnesti svårligen beviljas i annat fall än att straff allaredan ådömdt. – Ty återgifva lif ickesvårtytt.tillagt i marginalen

I sammanhang härmed de pardonsplakat, som enl.enligt gammal häfd utfädats vid kröningar och andra för regenthuset lyckliga tilldragelser. Alla skola få en glimt af lyckan.tillagt i marginalen Genom dessa pläga de som dömts till penningeböter, och således icke för urbota brott, som i brist af tillägg till böternas gäldande hållas i fängelse, frigifvas, – rymmare befrias från straffet derför om de under vissa vilkor återvända etcetcetera. Det senaste är af 7 Sept.September 1856 som bland annat eftergaf halfva fängelsetiden för dem som sutto i fängelse, derest icke för svårare brott. –

När straffet består i böter och RgⁿRegenten helt och hållet efterskänker dem straffet, försvinner icke blott kronans, utan ock målsegandes, åklagares, beslagaressvårtytt etcetcetera andel deri. – Detta är icke en kränkning af deras rätt. De dem enl.enligt lag tillerkända bötesandelar utgör blott delar af straffet. När hela straffet försvinner så måste det draga dem med. De äro icke en civil ersättningssumma. Ofta plär dock i sådana fall benådningen gifvas partielt, så att blott kronans bötesandel eftergifvas.

Att observeras, att benådningsrätten blott gäller straffet, icke de civila följderna af brottet, annars trädde den 3^e mans rätt förnär. – Skulle ersättningen vara tilldömd statskassan, kan den visstsvårtytt afskrifvas, om detta är skild afskrifning af fordran, ligger ej i sjelfva nåden.

Anmärkas må ännu att då under benådning jväljämväl inbegripes mildring af straff, kan således ett ådömdt straff förbytas i ett annat. Men detta skall vara ett straff godkändt af lagen, ty den få icke af RgⁿRegenten öfverskridas.

Ordningen vid benådningsrättens utöfvande.

Vanligen meddelas nåd på en af en sakfälld inlemnad till H K M.Hans Kejserliga Majestät ställd und^gunderdånig böneskrift. Dock kan nåd ock beviljas utan att ansökan skett. Är sakfälld häktad, skall böneskriften ingifvas till guvernören, som drar försorg om dess insändande till K. Sens Just. depKejserliga senatens justitiedepartement. Är sakfälld ej skrifkunnig, skall guvⁿguvernören tillse att han ej saknar biträde. Om en till lifsstraff dömd underlåter nådeansökan inom föreskrifven tid skall GuvⁿGuvernören derom anmäla hos SⁿSenaten. (1807 års Förkl.Förklaring). – Se vidare 35–37 i ReglemReglemente för Senaten.

Hvad sjelfva utöfningen af Rg^nsRegentens bendngsrättbenådningsrätt angår, har den i vissa fall öfverlemnats åt Senatens Just. departJustitiedepartement. FörordnFörordning 2 Juni 1826. 1 § Nådeansökan af dem som dömts mista lif eller ära skola ovilkorligen till K Storf.Kejsaren Storfurstens egen pröfning insända.

§ 2. Då Nåd sökes i alla öfriga brottmål, vare sig om lindring, eftergift eller förvandling af straff, böter eller annat laga ansvar, äfven befrielse från fästning eller spinnhus söka, eger Just. Depart.Justitiedepartementet pröfva, och då skäl till nåd icke förekommer, afslå; men anser Senaten skäl bifalla, hemställes|136| jemte utlåtande. § 3. Ansökning af person som för vanfrejd och näringslöshet blifvit till Allmän arbetsinrättning eller till arbete å spinnhus dömda, att af Gunst och Nåd derifrån befrias, eller i förtid lös gifvas, äfvensom enahanda ansökn.ansökning af den hvilken till aftjenande af värdet för stulet gods äro dömd till arbete på fästning eller spinnhus, varda af Sent^nsSenatens Just Depart.Justitiedepartement utan hemställan pröfvade och afgjorda. Allm.Allmän Nådeansökning böra till Just depart.Justitiedepartementet inlemnas; andra personer dock ovilkorligen förment att för de sakfällda inkomma dermed. – Vidare erhöll Just. DepartJustitiedepartementet leuterationsrätt för vissa mål.

§ 5 uppläs.tillagt i marginalen

Får nåd afvisas? Derom tvistelse. Säkert synes dock vara, att om sjelf sökt, så måste emottaga.

Principen att endast Regenten kunna.tillagt i marginalen

I kungkungörelse 1826 April 21. Om deportation. Generel benådning från lifsstraff. Oregelbundenhet.tillagt i marginalen

Benådningsrättens nära fryndskap med lagskipningen bereda öfvergång till 3^dje kategorin af Regentens befogenheter. – Foriginal: från Regering till lagskipning.

K. Stf^nsKejsaren Storfurstens rättighet att deltaga i lagskipningen.

Fordom kngnkonungen ensam högsta domaremakten. Detta blef småningom omöjligt. Efterhand öfverlemnade konungen åt vissa sakkunniga män att döma konungs dom. – § 8. i R. FRegeringsformen. – 1789 års F o S. A.Förenings- och säkerhetsakt § 2 en högsta domstol. Egendomligen för den svenskfinska rätten, att RgⁿRegenten personligen kan deltaga i domstolens förhandlingar och beslut. Sådant i intet annat konstit.konstitutionellt land fallet. En dogm, att Rgs^maktRegeringsmakt och domaremakt skild. – KngnKonungen 2 röster enl.enligt 8 § R FRegeringsformen och 2 mommomentet F o S. A.Förenings- och säkerhetsakten – Rör derföre ock, om han tar plats i Just. depart.Justitiedepartementet dersvårtytt ha 2 röster. Dock ställd som högsta domstol se § 34 af Sen^ns regl.Senatens reglemente

Det närmare i fråga om den dömande maktens ställning och organisation.