4.9.1877 Tal vid afskedsfesten för Gardesbataljonen
Finsk text
Puhe Suomen kaartin jäähyväisjuhlassa 4. syyskuuta 1877
Hyvät herrat!
Helsinki asukkaineen on jo kauan sitten oppinut kunnioittamaan ja arvostamaan sitä ylvästä joukko-osastoa, jonka upseeri- ja virkamieskuntaa meillä on tänään kunnia nähdä täällä vierainamme. Suomen kaartiinhan on juurtunut periaate, että työtä joukko-osaston kaikinpuoliseksi koulutukseksi on tehtävä vakavasti ja velvollisuudentuntoisesti. Menestys on kruunannut tämänkin työn, pataljoona on saanut jakamatonta tunnustusta sekä aseenkäyttötaidoistaan että järjestyksestään ja kuristaan. Kun olette rauhanajan harjoituksissa puolustaneet vuodesta toiseen paikkaanne niiden parhaiden sotilaiden joukossa, joiden Hänen Keisarillinen Korkeutensa on pannut kilpailemaan keskenään, niin maanmiehenne ovat siitä iloinneet.
Mutta tämä kaupunki on myös tottunut tietämään, että kaupunkimme sotilaallisen parhaimmiston muodostaa Suomen kaarti.
Ja nyt Suomen kaartimme jättää Suomen pääkaupungin ja lähtee marssimaan kauas sotaan.
Tieto tästä tuli maassamme varmaan useimmille odottamatta. Tonavan rannoille ja Balkanin vuorille on niin pitkä, niin kovin pitkä matka, – maailma siellä on meille niin kovin vieras, tuo maailma, jonka ylle taistelujen kumu nyt levittävää valtavaa jylinäänsä.
Mutta koska Hänen Keisarillinen korkeutensa, meidän armollinen Suuriruhtinaamme, joka on henkilökohtaisesti sodan tapahtumapaikalla, on kutsunut sinne myös suomalaisen henkikaartinsa, niin nämä sotilaat varmasti kiiruhtavat kuuliaisesti, uskollisin ja miehuullisuuden täyttämin sydämin noudattamaan kutsua.
Niin, miehisellä rohkeudella ja järkkymättömyydellä te tulette täyttämään sen tehtävän, joka teille on uskottu. Te ette tule pettämään sitä luottamusta, jonka me teihin asetamme, ettei Suomen kaarti kunnostaudu vain urhoollisuudessa taistelun melskeessä, vaan myös jalossa oikeudenmukaisuuden tunnossa kaikissa sotaretken vaiheissa.
Pitäkää siis kaksi korkeaa päämäärää: että osoittaudutte rakastetun hallitsijamme luottamuksen arvoisiksi ja että tuotatte kunniaa suomalaisen sotilaan maineelle.
Vaikka Suomen kaarti on vain hiukkanen suurten armeijoiden meressä, se kuitenkin pyrkii olemaan ydinjoukko, niin että voimme täällä kotona sanoa: Katsokaa, jos joskus vihollisen hyökkäys vyöryy kohti Suomen omia kyliä ja kaupunkeja, niin tämä joukko on valmis vuodattamaan verensä eturintamassa kalliin isänmaamme puolesta.
Sanomme teille sydämelliset jäähyväiset! Seuratkoon veljelliset kaiken hyvän toivotuksemme teitä matkallanne. Jumala olkoon teidän kanssanne!
Original (transkription)
|2|
Tal vid afskedsfesten för Gardesbataljonen den 4 september 1877
MM HHMina Herrar Helsingfors samhälle har sedan
länge lärt sig att hysa aktning och sympati
för den stolta trupp, hvars officers- och embets-
mannakorps vi hafva äran i dag se såsom
gäster i vår krets. Vid finska gardet är ju
den grundsats rotfästad, att arbetet för trup-
pens allsidiga utbildning bör med allvar och
pligttrohet handhafvas. Också har detta ar-
bete krönts med den framgång, att bataljo-
nen förvärfvat sig odeladt erkännande såväl
för skicklighet i vapenyrket, som för ordning
och manstukt. När I vid fredstidens öfnings-
möten år efter år häfdat Eder plats bland
de bästa af de trupper, som Monarken låtit täfla
inför sig, så hafva Edra landsmän känt glädje
deröfver.
Men detta samhälle har ock vant sig vid
medvetandet, att den främsta och förnämsta
delen af vår stads militära besättning utgöres
af finska gardet.
Och nu, nu skall vårt finska garde lemna
Finlands hufvudstad för att tåga ut till fjerran krig.
Budskapet härom var säkerligen för de
flesta i landet oväntadt. Det är så
långt, så långt, dit bort till Donaus stränder och Bal-
kans höjder, – den är så främmande för oss,
den verld, öfver hvilken stridens åskor nu
sprida sitt väldiga gny.
Men då H. M.Hans Majestät Kejsaren, vår nådiga
Storfurste, personligen närvarande å krigs-
skådeplatsen, låtit kalla äfven sitt finska
lifgarde dit, så är det förvisso med tro-
fast hjerta och manlig håg denna trupp
ilar att hörsamma kallelsen.
Ja, med mannamod och ståndaktighet
skolen I fylla det värf, som Eder ombetros.
Ej skolen I svika den tillit, vi sätta till Eder
derom, att finska gardet skall utmärka
sig ej blott genom tapperhet i striden, utan ock
genom ädel rättskänsla under alla fälttågets
skiftningar.
Så skolen I vinna tvenne höga mål:
att motsvara en älskad monarks förtroende,
och att hedra det finska krigarenamnet.
En ringa flock bland massorna af
stora arméer skall Finska gardet dock
sträfva att vara en kärntrupp, så att vi
här hemma kunna säga: se, om en gång
fiendeangrepp vältrar sig mot Finlands egna
bygder, så är denna trupp värdig att i
främsta led gjuta sitt blod för den dyra
fosterjorden.
Vi bjude Eder ett hjertligt farväl!
Våra broderliga välönskningar följa Eder
på färden. Gud vare med Eder!
Tal vid afskedsfesten för Gardesbataljonen den 4 september 1877
MM HHMina Herrar Helsingfors samhälle har sedan länge lärt sig att hysa aktning och sympati för den stolta trupp, hvars officers- och embetsmannakorps vi hafva äran i dag se såsom gäster i vår krets. Vid finska gardet är ju den grundsats rotfästad, att arbetet för truppens allsidiga utbildning bör med allvar och pligttrohet handhafvas. Också har detta arbete krönts med den framgång, att bataljonen förvärfvat sig odeladt erkännande såväl för skicklighet i vapenyrket, som för ordning och manstukt. När I vid fredstidens öfningsmöten år efter år häfdat Eder plats bland de bästa af de trupper, som Monarken låtit täfla inför sig, så hafva Edra landsmän känt glädje deröfver.
Men detta samhälle har ock vant sig vid medvetandet, att den främsta och förnämsta delen af vår stads militära besättning utgöres af finska gardet.
Och nu, nu skall vårt finska garde lemna Finlands hufvudstad för att tåga ut till fjerran krig.
Budskapet härom var säkerligen för de flesta i landet oväntadt. Det är så långt, så långt, dit bort till Donaus stränder och Balkans höjder, – den är så främmande för oss, den verld, öfver hvilken stridens åskor nu sprida sitt väldiga gny.
Men då H. M.Hans Majestät Kejsaren, vår nådiga Storfurste, personligen närvarande å krigsskådeplatsen, låtit kalla äfven sitt finska lifgarde dit, så är det förvisso med trofast hjerta och manlig håg denna trupp ilar att hörsamma kallelsen.
Ja, med mannamod och ståndaktighet skolen I fylla det värf, som Eder ombetros. Ej skolen I svika den tillit, vi sätta till Eder derom, att finska gardet skall utmärka sig ej blott genom tapperhet i striden, utan ock genom ädel rättskänsla under alla fälttågets skiftningar.
Så skolen I vinna tvenne höga mål: att motsvara en älskad monarks förtroende, och att hedra det finska krigarenamnet.
En ringa flock bland massorna af stora arméer skall Finska gardet dock sträfva att vara en kärntrupp, så att vi här hemma kunna säga: se, om en gång fiendeangrepp vältrar sig mot Finlands egna bygder, så är denna trupp värdig att i främsta led gjuta sitt blod för den dyra fosterjorden.
Vi bjude Eder ett hjertligt farväl! Våra broderliga välönskningar följa Eder på färden. Gud vare med Eder!