14.2.1880 LM–Casimir Palmroth
Finsk text
Kopio C. Palmrothille lähetetystä kirjeestä, 14/2 80.
Arvoisa veli!
Eilen illallisilla von Hellensillä – missä minä ja monet muut harmittelivat sitä, etteivät saaneet tavata sinua – minulle kertoi eräs ilmeisesti asioista hyvin perillä oleva henkilö, että 2. maaliskuuta odotetaan manifestia siitä, että Hänen Majesteettinsa haluaa palauttaa säädyille niiden aloiteoikeuden. Tämä tieto ilahduttaa varmasti jokaista meidän perustuslakimme kehittämisen ystävää. – Tieto herätti minussa silti melkoista levottomuutta, sillä kerrottiin myös, että tämä perustuslakiuudistus toteutettaneen siten, että Monarkki itse myöntää valtaluvan.
Asian tarkempi pohtiminen on toki hälventänyt tätä huolta. Sillä minun on sanottava, että on yksinkertaisesti mahdotonta, että se, joka saa hankituksi Monarkilta armollisen lupauksen palauttaa säädyille initialis- eli aloitteenteko-oikeuden, ei olisi huomannut, että tällainen toimenpide ei voi syntyä yksipuolisena julistuksena eikä lahjana, vaan sen täytyy tapahtua siten kuin valtiopäiväjärjestyksen 71 § hallitusmuodon 39. §:n pohjalta määrää siitä, miten ja missä järjestyksessä perustuslakia voidaan säätää, muuttaa, esittää ja kumota – siis tekemällä esityksen säädyille ja kaikkien säätyjen suostumuksella. Ja kyseinen toimenpide tarkoittaisi, että kumottaisiin yhdistys- ja vakuuskirjan 6. § – tällä tavoin saatettaisiin voimaan hallitusmuodon 31. ja 42. §; siis voimassa olevan perustuslain kumoaminen ja muuttaminen. Manifesti, joka muitta mutkitta haluaa antaa valtaluvan tällaiselle muutokselle, olisi siis, perustuslaista poikkeavana, aivan yksinkertaisesti pätemätön.
Tämän huomioon ottaen luulen voivani pitää itsestään selvänä, ettei tarkoituksena varmaankaan ole muuta kuin armollisella käskykirjeellä määrätä Senaatti laatimaan seuraaville valtiopäiville aloitteen yhdistys- ja vakuuskirjan 6. §:n kumoamisesta; ja tähän aloitteeseen on myös sisällyttävä aloite säädöksiksi, jotka koskevat aloiteoikeuden käyttämisen tapaa ja järjestystä, samalla tavoin kuin valtiopäiväjärjestyksen 51. ja 52. §:issä säädetään anomusoikeudesta. – Ja varmaa on, että tällainen tieto, vaikka se ennustaisi vain esitystä, on otettava vastaan oikeutetulla kiitollisuudella.
Mutta entä jos tiedonlähteeni ei ollutkaan siitä selvillä? Jos todellakin iäkäs ministerivaltiosihteerimme olisi, lämmöstä itse asiaa kohtaan, jättänyt ottamatta huomioon muodon ja järjestyksen? – Ymmärrän, ettei ole oikeutettua olettaa tällaista mahdolliseksi. Mutta vaikka voin lyödä vetoa 100 yhtä vastaan siitä, että uutinen on tältä osin virheellinen, asia on kuitenkin niin tärkeä, että minun on mielestäni saatettava sinun tietoosi, mitä minulle on kerrottu, eikä vain minulle vaan monille muillekin. Sillä sinä lienet ainoa, joka, jos olisi tehty virhe, voi tuoda asiaan selvitystä ennen kuin on liian myöhäistä.
Uskon ja toivon, että sinä varmasti toteat heti, että olen täysin hyödyttömästi vaivannut sinua näillä riveillä, ja siksi pyydän sinulta etukäteen anteeksi taas tätä, – itsepintaisuutta jne.
L. M.
Original (transkription)
|1|
Afskrift af bref till C. Palmroth, 14/2 80.
Ärade Broder!
På en souper igår hos von Hellens
– der jag och flera andra beklagade att icke få träffa dig –
meddelades mig af en person som plär vara väl under-
rättad, att den 2 Mars vore att emotses ett manifest
derom att H. M.Hans Majestät vill åt stånden återgifva deras motionsrätt.
För hvarje vän af vår konstitutions utvecklgutveckling måste sådant
budskap vara glädjande. – Och dock framkallade meddelandet
hos mig en icke ringa oro, emedan det tillika sades att denna
grundlagsreform komme att genomföras medels omedelbar
oktrojering af Monarken.
Sakens närmare begrundande har visserligvisserligen skingrat
denna oro. Ty jag måste säga mig att det helt enkelt är en
omöjlighet att den, som utverkat Monarkens nådiga löfte
att återgifva StenStänderna initiativ – eller motionsrätt, skulle hafva
förbisett att sådan åtgärd icke kan bestå i en ensidig förklaring eller
gåfva, utan måste ske i enlighet med hvad 71 § Landtdagsord.Lantdagsordningen,
på grundvalen af 39 § RF.Regeringsformen, stadga ang.angående sättet och ordning för
stiftande, ändring, förslag och upphäfvande af grundlag, – d. ä.det är genom
proposition till StenStänderna och med alla ständers bifall. Och ifrågavarande
åtgärd vore ju intet annat, än att upphäfva 6 § i FoS. A.Förenings- och säkerhetsakten – och åter-
bringa 31 ooch 42 § i RF.Regeringsformen till fullgiltighet; således upphäfvande
och ändring af [...]oläslig/saknad text gällande grundlagshandgrundlagshandling. Ett manifest, som
utan vidare omgång vill oktrojera sådan förändring, vore
alltså, såsom afvikande från grundlag, helt enkelt en
nullitet.
Med afsende härå tror jag mig kunna taga för gifvet, att
meningen icke kan vara annan, än att genom ett nådigt
reskript anbefalla Senaten att till nästa landtdag utarbeta
proposition ang.angående upphäfdeupphäfvande af 6 § FoS. A.Förenings- och säkerhetsakten; hvilken prop.proposition tillika
måste innehålla förslag till stadganden om sättet och ordningen
för motionsrättens utöfning, i analogi med hvad 51 o 52
§ LO.Lantdagsordningen föreskrifver i fråga om petitionsrätten. – Och visst
är att sedansvårtytt ett sådant budskap, ehuru endast bebådande
ett förslag, skall med loflig tacksamhet emottagas.
Men om nu min meddelare icke varit orätt under-
rättad? Om verkligen vår åldrig minister statssekreterare
skulle, af värme för sjelfva saken, hafva förbisett
formen och ordningen? – Jag fattar det oberättigade
i att derur supponera möjligheten häraf. Men om jag
ock kan hålla 100 mot 1 derpå att notisen i denna
del är oriktig, att dock frågan så vigtig, att jag trott
mig böra något bringa till Din kunskap, hvad sålunda
meddelats mig och icke blott mig, utan många andra.
Ty Du är väl den enda, som, derest felet vore be-
gånget, åter kan bringastruket länka saken i riktigt ljus
innan det vore för sent.
Jag önskar och hoppas, att Du omedelbart skall
kunna konstatera att det varit alldeles onödigt
af mig att besvära Dig med dessa rader, och beder
Dig derföre på förhand om hvarje ursäkt derför, –
framhärdande etc.
L. M.
Afskrift af bref till C. Palmroth, 14/2 80.
Ärade Broder!
På en souper igår hos von Hellens – der jag och flera andra beklagade att icke få träffa dig – meddelades mig af en person som plär vara väl underrättad, att den 2 Mars vore att emotses ett manifest derom att H. M.Hans Majestät vill åt stånden återgifva deras motionsrätt.
För hvarje vän af vår konstitutions utvecklgutveckling måste sådant budskap vara glädjande. – Och dock framkallade meddelandet hos mig en icke ringa oro, emedan det tillika sades att denna grundlagsreform komme att genomföras medels omedelbar oktrojering af Monarken.
Sakens närmare begrundande har visserligvisserligen skingrat denna oro. Ty jag måste säga mig att det helt enkelt är en omöjlighet att den, som utverkat Monarkens nådiga löfte att återgifva StenStänderna initiativ – eller motionsrätt, skulle hafva förbisett att sådan åtgärd icke kan bestå i en ensidig förklaring eller gåfva, utan måste ske i enlighet med hvad 71 § Landtdagsord.Lantdagsordningen, på grundvalen af 39 § RF.Regeringsformen, stadga ang.angående sättet och ordning för stiftande, ändring, förslag och upphäfvande af grundlag, – d. ä.det är genom proposition till StenStänderna och med alla ständers bifall. Och ifrågavarande åtgärd vore ju intet annat, än att upphäfva 6 § i FoS. A.Förenings- och säkerhetsakten – och återbringa 31 ooch 42 § i RF.Regeringsformen till fullgiltighet; således upphäfvande och ändring af gällande grundlagshandgrundlagshandling. Ett manifest, som utan vidare omgång vill oktrojera sådan förändring, vore alltså, såsom afvikande från grundlag, helt enkelt en nullitet.
Med afsende härå tror jag mig kunna taga för gifvet, att meningen icke kan vara annan, än att genom ett nådigt reskript anbefalla Senaten att till nästa landtdag utarbeta proposition ang.angående upphäfdeupphäfvande af 6 § FoS. A.Förenings- och säkerhetsakten; hvilken prop.proposition tillika måste innehålla förslag till stadganden om sättet och ordningen för motionsrättens utöfning, i analogi med hvad 51 o 52 § LO.Lantdagsordningen föreskrifver i fråga om petitionsrätten. – Och visst är att sedansvårtytt ett sådant budskap, ehuru endast bebådande ett förslag, skall med loflig tacksamhet emottagas.
|2|Men om nu min meddelare icke varit orätt underrättad? Om verkligen vår åldrig minister statssekreterare skulle, af värme för sjelfva saken, hafva förbisett formen och ordningen? – Jag fattar det oberättigade i att derur supponera möjligheten häraf. Men om jag ock kan hålla 100 mot 1 derpå att notisen i denna del är oriktig, att dock frågan så vigtig, att jag trott mig böra något bringa till Din kunskap, hvad sålunda meddelats mig och icke blott mig, utan många andra. Ty Du är väl den enda, som, derest felet vore begånget, åter kan länka saken i riktigt ljus innan det vore för sent.
Jag önskar och hoppas, att Du omedelbart skall kunna konstatera att det varit alldeles onödigt af mig att besvära Dig med dessa rader, och beder Dig derföre på förhand om hvarje ursäkt derför, – framhärdande etc.
L. M.