Talvi levittää kylmän käärinliinansa yli vainajain hiljaisten asuinsijojen, muistutuksena kylmästä kädestä, joka vääjäämättä riisti Robert Lagerborgin yhteisöstämme. Mutta lämpimiä, sydämellisen lämpimiä ovat kuitenkin ne kaipauksen, kiintymyksen ja kiitollisuuden tunteet, jotka omistamme hänelle tällä eron hetkellä, aivan kuten niin monet sydämet hänelle niin lämpimästi sykkivät hänen elämänsä aikana.
Jos tässä haudan äärellä vielä rohkenen korottaa ääneni, en tee sitä ainoastaan tulkitakseni murheellisten ystävieni tunteita heidän nimissään vaan enemmänkin tuodakseni julki sen syvän kunnioituksen ja myötätunnon, jonka vallassa suomalainen yhteiskunta on ottanut tämän julkisen sanan ritarillisen soturin ja tämän omistautuneen työmiehen isänmaan palvelukseen.
Robert Lagerborgin elämäntyö oli mitä läheisimmin punoutunut siihen Suomen historian merkittävään vaiheeseen, jossa perustuslaillisesta valtiomuodostamme tuli jälleen totisinta totta. Nyt, kun kansa saattoi rakentaa elämäänsä omien ajatustensa ja tarpeidensa mukaan, nyt oli tarpeellisempaa kuin koskaan synnyttää valpas kansalaishenki, valistunut ja aktiivinen kiinnostus maan yleisiin asioihin. – Robert Lagerborg oli hädin tuskin kypsä mies, kun hän jo hahmotti terävänäköisesti poliittisen kansalaisen velvollisuudet ja omistautui koko sielullaan ja sydämellään tehtäväänsä aktiivisena toimijana kansan itsehallinnon vasta raivatuilla poluilla. Valtiopäivillä ja niitä valmisteltaessa, yleishyödyllisiin tarkoituksiin perustetuissa vapaissa yhdistyksissä, kuntaelämän vaivoissa, kaikilla näillä alueilla hän oli ensimmäisten joukossa ajatuksineen ja tekoineen toimien uutterasti suotuisan kehityksen puolesta.
Oli kuitenkin ennen kaikkea yksi alue, jolla Lagerborgin uupumaton toiminta nousi erityisen merkittäväksi, nimittäin lehdistö.
Ennen lehteä, jonka Robert Lagerborg perusti toisten kanssa vähän yli 20 vuotta sitten, maamme sanomalehdistö ei ollut vielä kehittynyt korvaamattomaksi, kaikkialla läsnä olevaksi tekijäksi yhteiskunnallisessa elämässä. On totta, että mahtavat ja nerokkaat äänet olivat aiemminkin puhuneet kansakunnalle lehdistön välityksellä; ja merkittäviä herätyshuutoja ja kehotuksia oli näin levinnyt lehdistön kautta kansan korviin ja osoittanut julkisen sanan vallan ja merkityksen. Mutta ennen tässä käsiteltyä aikaa journalistinen toiminta oli politiikan alalla jäänyt luonteeltaan verraten katkonaiseksi ja tilapäiseksi. – Helsingfors Dagbladin päätoimittajana Robert Lagerborg on voimakkaammin kuin kukaan muu maamme lehtimiehistä vaikuttanut siihen, että Suomen sanomalehdistö on sitä mitä nyt: poliittisen ja sosiaalisen kehityksen vankkumaton palvelija, joka heijastelee monipuolisesti sitä mitä kansan elämässä tapahtuu ja on näin isänmaan edistyksen välttämättömäksi tunnustettu osatekijä.
Hänen pyrkimyksensä eivät menestyneet yksinomaan hänen huomattavan järjestelykykynsä, johtamistaitonsa ja koossapitävän voimansa ansiosta, puhumattakaan hänen harvinaislaatuisesta monipuolisuudestaan; tämä menestys johtui olennaiselta osin ylevästä hengestä, jonka vallassa hän työskenteli, totuudenrakkaudesta ja väkivallattomuudesta, joista hän ei milloinkaan suostunut tinkimään, lämpimästä vakaumuksesta, jolla hän omaksui vapaamielisen politiikan ja humaanin maailmankatsomuksen ihanteet. Loppujen lopuksi se johtui siitä, että omistautunut isänmaanrakkaus näkyi hänen sanoissaan ja kaikissa hänen teoissaan.
On pysyttävä horjumattoman uskollisena ihanteilleen mutta rajattava silti selväjärkistä itsehillintää osoittaen vaatimuksensa siihen, mikä kulloinkin on mahdollista ja ajateltavissa, tämän käytännön poliittisen viisauden Lagerborg oli myös ottanut omakseen. Osoittaen kohtuutta ja malttia mutta silti voimasta tinkimättä hän asetti sanansa vaakakuppiin sen puolesta mitä piti oikeana. Ja näin hänen vaikutusvaltansa kasvoi, eikä se ollut enää vain kirjailijan vaan myös valtiomiehen valtaa.
Edesmenneellä ystävällämme oli päivästä toiseen, vuodesta vuoteen melkoinen työtaakka kannettavana. Hänen eläväinen henkensä ei kuitenkaan päästänyt häntä uupumaan. Ruumiilliset vaivat pyrkivät yhä vahvemmin saamaan yliotteen. Hän taisteli vastaan viimeiseen asti. – Velvollisuus ennen kaikkea, oli hänen tunnuslauseensa, eikä hän noudattanut sitä pakosta vaan kuin toteuttaakseen rakkaudesta omaksumaansa elämäntehtävää. – Mutta siitä, etteivät hänen voimansa pettäneet, hänen oli suurelta osin kiittäminen jaloa vaimoaan, joka seisoi hänen rinnallaan; – tänään tulee 15 vuotta siitä, kun vaimo ojensi hänelle kätensä. Juuri tämä nainen tarjosi hänelle kotilieden äärellä puhtaimman onnen ja ilon auringonpilkahduksia, jotka silottelivat hänen tielleen sattuneita okaita.
Sitten kuitenkin seurasi lopulta viimeinen raskas sairaus, ja kestettyään tuskiaan kärsivällisesti, sankarillisesti suorastaan, hänen elämänsä soihtu sammui. – Uinu siis suloisesti isänmaan mullassa, totuuden ja oikeuden miehekäs soturi! Vaimo ja lapset koristavat rakastavin käsin hautasi kukkasin ja kuiskaavat kyynelsilmin kiitoksensa siitä, että jätit heille niin arvokkaan muiston vaalittavaksi ja rakastettavaksi. Me kaikki, jotka tunsimme sinut eläessäsi, emme milloinkaan unohda, mitä olet tehnyt maasi puolesta. – Tulevat sukupolvet, jotka lukevat nimesi hautakivestä, saavat tämän ajan aikakirjoista lukea, että Robert Olof Lagerborg oli isänmaan jaloimpia poikia.
Vintern breder sin kalla svepduk öfver de dödas tysta boningar, en påminnelse om den kalla hand, som obevekligt har skilt Robert Lagerborg från vår gemenskap. Men varma, hjertligt varma äro dock de känslor af saknad, tillgifvenhet och tacksamhet, vi egna honom i denna afskedets stund, likasom under hans lefnads lopp så många hjertan varmt klappade honom till mötes.
Om jag här vid grafvens brädd ännu vågar höja min röst, är det dock ej ensamt för att i sorgsna vänners namn tolka deras känslor, men fastmera för att gifva offentligt uttryck åt den djupa aktning och sympati, hvarmed det finska samhället omfattat denne det offentliga ordets ridderlige stridsman, denne hängifne arbetare i fäderneslandets tjenst.
Robert Lagerborgs lifsgerning var på det närmaste sammanväfd med det betydelsefulla skede i Finlands historie, då vårt konstitutionella statsskick åter vardt en verklighet. Nu då folket skulle gestalta sitt lif efter sina egna ideer och behof, nu vardt det mer än förut behöfligt att här skulle råda en vaken medborgareanda, ett upplyst och verksamt intresse för landets allmänna angelägenheter. – Robert Lagerborg, knapt vorden en mogen man, fattade med klar blick den politiske medborgarens pligter och han hängaf sig med själ och hjerta åt uppgiften att vara en verksam arbetare på den folkeliga sjelfstyrelsens nybeträdda banor. Vid landtdagarne och i deras förberedelser, fria associationer för allmännyttiga ändamål, i det kommunala lifvets mödor, på alla dessa områden var han med bland de främste i tanke och handling, i nitälskan för gagnelig utveckling.
Dock var det framför allt på ett särskildt arbetsfält, der Lagerborgs rastlösa verksamhet hade sin främsta betydelse, på den periodiska pressens.
Före framträdandet af den tidning, som af Robert Lagerborg i förening med andre grundades för något mer än 20 år tillbaka, hade tidningspressen i vårt land ännu icke utvecklat sig till ett oumbärligt, städse medverkande organ i vårt samhällslif. Mäktiga och snillrika stämmor hade väl tidigare genom pressen talat till nationen, det är sant; och betydelsefulla väckelser och maningar hade sålunda genom pressen gått ut till folket och visat det offentliga ordets vigt och makt. Men före den tid, hvarom här är fråga, hade dock den publicistiska verksamheten på det politiska gebitet haft en jemförelsevis fragmentarisk och tillfällig karaktär. – Mer än någon annan publicist i vårt land har Robert Lagerborg såsom hufvudredaktör för Helsingfors Dagblad lyckats bidraga till att göra tidningspressen i Finland till hvad den nu är: en ständig medarbetare i den polititiska och sociala utvecklingen, en allsidig reflex af det, som rör sig i folkets lif, en såsom nödvändig erkänd faktor för fosterlandets framåtskridande.
Det var icke endast hans stora förmåga att organisera, leda och sammanhålla, i förening med en sällsynt mångsidighet, som beredde framgång åt hans sträfvande; denna framgång berodde väsentligen på den upphöjda anda, i hvilken han utförde sitt värf, den sanningskärlek och oväld, från hvilka han aldrig ville vika, den varma öfvertygelse, hvarmed han omfattade en frisinnad politiks och en human verldsåskådnings idéer. Den berodde slutligen och framför allt derpå, att hängifven kärlek till fäderneslandet gaf sin prägel åt hans ord och allt hans verk.
Att förblifva sina idealer orubbligt trogen och likväl med klar sjelfbeherskning begränsa sina yrkanden till det för tiden möjliga och tänkbara, denna den praktiska politikerns vishetsregel hade Lagerborg ock gjort till sin. Med sans och måtta, men icke derför med mindre kraft lade han sitt ord i vågskålen till förmon för det han ansåg rätt. Och så vann han ett vexande inflytande, ett inflytande, som icke blott var skriftställarens, men äfven statsmannens.
Det var ett drygt arbetsmått, vår aflidne vän dag efter dag, år efter år hade att fylla. Men hans liffulla ande lät honom icke förtröttas deraf. Kroppsliga lidanden ville alltmera taga öfverhanden. Han bjöd dem spetsen till det yttersta. – Pligten framför allt, så var hans valspråk, och han fullgjorde den icke såsom ett tvång, men såsom en med kärlek omfattad lefnadsuppgift fullgöres. – Men att den ej svek honom, denna kraft, derför hade han väsentligen att tacka den ädla maka, som stod vid hans sida; – det är i dag 15 år, sedan hon räckte honom sin hand. Det var hon, som vid hemmets härd lät honom njuta solglimtar af den renaste lycka och glädje, som utjemnade törnena på hans stig.
Men så kom dock slutligen den sista svåra sjukdomen, och efter plågor, uthärdade med tålamod, ja med hjeltemod, bragtes hans lefnads fackla att slockna. – Så slumra ljuft uti fosterjorden, du manlige kämpe för sanning och rätt! Maka och barn skola med kärleksfulla händer blomstersmycka din graf och i tårar hviska till dig sitt tack för att du lemnat dem ett så dyrbart minne att vörda och älska. Vi alla, som kände dig i lifvet, skola aldrig förgäta, hvad du verkat för ditt land. – Kommande slägten, som läsa ditt namn på grafvården, skola af häfdateckningen öfver detta tidehvarf inhemta att Robert Olof Lagerborg var en af fäderneslandets ädlaste söner.