Kauppasuhteet Venäjään
I
Joukko maamme tehdasteollisuuden edustajia kokoontui, kuten kerroimmekin, hiljattain tänne neuvottelemaan niistä muutosehdotuksista, joita Venäjän valtiovarainministeri oli esittänyt vuoden 1859 perustuslain Suomen ja Keisarikunnan välisiä kauppasuhteita koskeviin säädöksiin.
On hyvin ymmärrettävää, että nämä ehdotukset herättävät jonkin verran huolta Suomen teollisuuspiireissä, syntyiväthän ne Venäjän teollisuudenharjoittajien ja ääriprotektionistien voimakkaan painostuksen tuloksena. Siksi tulee myös pitää sekä oikeutettuna että tarpeellisena, että maamme teollisuusmiehet esittävät hallitukselle omat näkemyksensä ja toiveensa asiasta.
Meillä ei ole tietoa, mitä näissä neuvotteluissa on lausuttu. Neuvottelujen tuloksesta tietoomme on tullut vain muutamia viittauksia. Koska nyt kuitenkin esitämme muutamia ajatuksia tästä kysymyksestä, lausuntomme eivät saata näin ollen lainkaan perustua teollisuusmiesten päätöksiin tai niiden lähempään arvosteluun. Aihetta ei voi käsitellä yksityiskohtaisesti ja tyhjentävästi toisestakaan syystä: Venäläisten esittämistä ehdotuksista on saatu toistaiseksi tietoa ainoastaan pietarilaislehdissä julkaistuista lyhyistä tiivistelmistä, ja niiden perusteella itse ehdotuksia ei liene vielä laadittu valmiiksi vaan käsillä on ainoastaan yleisiä näkökohtia.
Näiden muutosehdotusten tarkoitus käy kuitenkin sen verran selvästi ilmi, että on mahdollista pohtia, vastaisiko niiden pohjalta laadittu sopimus Suomen teollisuuden etuja.
Venäjä on vähitellen ja erityisesti viimeksi asetetussa, heinäkuussa 1882 voimaan astuneessa tariffissa ryhtynyt soveltamaan korkeampia tullimaksuja tehdastuotteiden lisäksi myös sellaisiin tavaroihin, joita käytetään teollisuuden raaka-aineina ja materiaaleina. Myös koneille on määrätty tulli. Suomessa samat raaka-aineet ja koneet ovat osaksi tullivapaita, osaksi niille on asetettu matalampi tullimaksu kuin Venäjällä. Tällä seikalla perustellaan nyt väitettä, että Suomen tehtaiden tuotteet ovat Venäjän markkinoilla suotuisammassa asemassa kuin niiden venäläisten kilpailijoiden; ja sillä puolestaan perustellaan vaatimusta, että kyseistä eroavaisuutta pitäisi tasoittaa n. s. erotustulleilla, joka määrätään suomalaisille tavaroille niiden saapuessa Venäjälle.
Onko tämä vaatimus oikeutettu? Nyt pitäisi kai kysyä ennen kaikkea sitä. Lisäksi meidän pitäisi nähtävästi vastata, että näin esitetyllä vaatimuksella on näennäisesti kyllä perusteensa, jos asiaa tarkastellaan venäläisten protektionistisesta näkökulmasta, mutta kun tilannetta tarkastellaan lähemmin, kysymykseen ei siltäkään kannalta voi vastata kuin kielteisesti.
Oikeuden näkökulmasta täytyy ensimmäiseksi huomauttaa, ettei sopimukseksi laaditussa ratkaisussa, jolla kyseisistä kauppasuhteista vuonna 1859 säädettiin, Suomen tullimaksujen yhteensopivuutta venäläisten kanssa lainkaan kirjattu ehdoksi sille, että monille Venäjälle vietäville suomalaistuotteille samalla sopimuksella myönnettyä tullivapautta jatkettaisiin. Niin Venäjällä kuin Suomessakin tullitariffeihin on tehty sen jälkeen erinäisiä muutoksia. Tullimaksuihin ei ollut määrätty edellä mainitun kaltaisia ehtoja siitä syystä, että suomalaistuotteiden tullivapaudesta tuli kaikkea muuta kuin rajaton. Vuoden 1859 säädös ei tarjonnut Suomen teolliselle yritystoiminnalle mahdollisuutta vapaaseen ja rajoittamattomaan kilpailuun Venäjän markkinoilla. Sitäkin vähemmän se avasi ovia Suomen markkaan perustuvaan keinotteluun Venäjän tariffilla. Siksi Venäjän valtiovarainministerin ehdottamilla erotustulleilla ei pyritä ainoastaan muokkaamaan vuoden 1859 sopimusta, vaan samalla hän irtisanoutuu koko sopimuksen periaatteista; siihen ei ole laillista oikeutta etenkään siksi, kun tässä ehdotuksessa ei samalla myönnetä kaikkien suomalaisille tavaranviennille asetettujen määrällisten rajoitusten kumoamista.
Tällaisen muutosehdotuksen todelliset syyt eivät ole yhtään vahvemmalla pohjalla. Vuoden 1859 lain tarkoitus oli helpottaa suomalaisten tuotteiden myyntiä Venäjällä, kun Venäjän tuotannolle oli jo aiemmin annettu vapaa myyntioikeus Suomessa. Tämä tavoite on kylläkin toteutunut, sillä Suomen tuotteiden myynti Venäjälle on kasvanut vakaasti mutta hitaasti. Mutta onko mitään johdonmukaisuutta sellaisessa politiikassa, joka sanoo: Vastineeksi tavaroidemme vapaasta pääsystä Suomeen olemme myöntäneet tavaroillenne osittaisen tullivapauden Venäjällä! olemme myös (ks. vuoden 1857 lain §) tunnustaneet, että tätä tuontioikeutta voidaan laajentaa tilanteen mukaan; olette hyödyntäneet näitä oikeuksia; siispä meidän täytyy rakentaa sille esteitä... Kuten jo mainitsimme, todelliset faktat eivät tue tällaista suunnanmuutosta. Sillä suomalaisten tuotteiden myynti Venäjällä ei nouse arvoltaan yhtä suureksi kuin venäläisten tuotteiden tuonti Suomeen. Jos vuoden 1859 järjestelmä olisi todella mahdollistanut keinottelun Venäjän tariffien suojissa, kauppataseen olisi pitänyt jo kauan sitten – sillä tullimaksujen ero ei ole syntynyt vasta vuonna 1882 – osoittaa päinvastaista tulosta. Sillä Venäjän pitäisi tarjota 80 miljoonalla asukkaallaan kymmeniä kertoja suuremmat myyntimahdollisuudet kuin kaksimiljoonaisen Suomen. Jos Venäjän teollisuudella olisi aihetta pelätä tulevaisuudessa tuntuvaa kilpailua Suomen taholta, uhkakuvalle olisi jo kauan sitten pitänyt ilmetä päteviä syitä. On kuitenkin yleisesti kiistaton tosiseikka, ettei maan teollisuus voi edistyä suuremmassa suhteessa kuin pääoman ja työvoiman tarjonta vähitellen kasvavat. Siksi se tavaramäärä, jonka Suomen vähälukuinen väestö kykenee Venäjälle tarjoamaan, on nyt ja jatkossakin vain vähäinen murto-osa keisarikunnassa liikkuvista suunnattomista määristä, varsinkin kun säätelymääräykset ja keinotekoiset rajoitukset rajoittavat sitä vielä entisestään; ja samasta syystä Venäjän suurtuotannon vapaasti ja rajoittamattomasti Suomeen tarjoaman tavaramäärän paine Suomen teollisuudelle on suhteellisesti niin suuri, että tämän kilpailun vuoksi maahamme jää syntymättä useita elinkeinoaloja. Väitteemme tueksi voimme esittää kauppatilastojen vastaansanomattomat todisteet, ja siihen täytyy lisätä, että olisikin vähemmän kummastuttavaa, jos Suomen taholta olisi vaadittu Venäjän tuonnin rajoittamista kuin että venäläiset vaativat sitä.
Handelsrelationerna med Ryssland.
I.
Ett antal representanter för fabriksindustrin i vårt land var, såsom vi omnämnt, nyligen här församladt till öfverläggning i anledning af de förslag Rysslands finansminister framstält angående ändringar i 1859 års författning om handelsrelationerna mellan Finland och Kejsaredömet.
Att dessa förslag, föregångna som de voro af starka agitationer från ryska industriidkares och ultraprotektionisters sida, skulle framkalla någon oro inom Finlands industriela verld är lätt förklarligt. Det måste ock erkännas såsom både berättigadt och behöfligt att vårt lands industrimän för styrelsen framlägga sina åsigter och önskningar i denna sak.
För vår del hafva vi icke kännedom om hvad vid nämnda öfverläggningar uttalats. Om resultatet af desamma hafva ock endast några antydningar kommit till vår kunskap. Då vi likväl nu gå att yttra några tankar i frågan, kan detta yttrande alltså icke hafva industrimännens beslut till utgångspunkt eller ingå på en närmare kritik deraf. Äfven af annat skäl kan en detaljerad och uttömmande behandling af detta ämne icke nu ega rum: De förslag som från rysk sida uppstälts äro hittills kända endast genom korta referat i de petersburgska tidningarna och enligt hvad det säges torde sjelfva förslagen icke ännu vara fullständigt utarbetade, utan endast föreligga i formen af allmänna synpunkter.
Syftemålet med dessa ändringsförslag framgår emellertid tydligt nog, att man må kunna öfverväga huruvida en på dem baserad uppgörelse skulle motsvara den finska industrins intressen.
Ryssland har efter hand och isynnerhet genom senaste tariff af juli 1882 infört stegrade tullsatser ej blott på fabriksalster utan ock på sådana varor som utgöra rååmnen och materialier för industrin. Äfven maskiner äro belagda med tull. I Finland äro samma råämnen och maskiner dels tullfria, dels underkastade lägre tull än i Ryssland. På detta sakförhållande grundas nu påståendet att de finska fabriksalstren i konkurrensen med de ryska på den ryska marknaden äro gynsammare stälda än dessa; och härpå grundas vidare yrkandet att sagde olikhet borde utjemnas genom s. k. differentialtullar, att erläggas för de finska varorna då de inkomma till Ryssland.
Är detta yrkande berättigadt? Denna fråga måste väl härvid främst uppställas. Härtill synes oss böra svaras, att det sålunda framstälda anspråket väl icke saknar allt skenbart skäl för sig, om man ställer sig på den ryska protektionistiska ståndpunkten, men att en närmare granskning af förhållandena likväl borde äfven från denna ståndpunkt leda till ett nekande svar på frågan.
Från rättslig synpunkt är för det första att invändas, att den traktatmessiga uppgörelse, genom hvilken ifrågavarande handelsrelationer 1859 reglerades, alldeles icke uppstälde de finska tullsatsernas konformitet med de ryska såsom vilkor för fortbeståndet af den genom samma uppgörelse åt en stor del finska alster inrymda tullfrihet vid införsel till Ryssland. Såväl i Ryssland som i Finland hafva sedan dess olikartade förändringar i tulltariffen vidtagits. Frånvaron af antydda vilkor beträffande tullsatserna har ock sin fulla förklaring deri att de finska alstrens tullfrihet blef långtifrån obegränsad. 1859 års författning inbjöd icke den industriela företagsamheten i Finland till en fri och illimeterad täflan på den ryska marknaden. Än mindre öppnade den portarne för någon på finsk mark uppstående utländsk spekulation på den ryska tariffen. Det är derför icke blott en modifikation af 1859 års uppgörelse utan ett frångående af dess principer, då ryske finansministern nu föreslår differentialtullar; det är rättsligen oberättigadt isynnerhet då detta förslag icke tillika medger ett upphäfvande af alla de qvantitetsbegränsningar den finska varuinförseln är underkastad.
De faktiska skälen för sådant ändringsförslag äro icke starkare. 1859 års författning afsåg att underlätta finska produkters afsättning i Ryssland, sedan den ryska produktionen redan förut inrymts fri afsättning i Finland. Detta syftemål har visserligen förverkligats, Finlands afsättning på Ryssand; har stadigt om ock långsamt tilltagit. Men ligger det väl någon följdriktighet i en sådan politik som säger: Vi hafva såsom vederlag för våra varors fria tillträde till Finland medgifvit för edra varor partiel tullfrihet i Ryssland! vi hafva tillika (se § i 1857 års författning) erkänt att denna införselrätt efter omständigheterna kan utvidgas; ni har begagnat er af dessa rättigheter; alltså måste vi nu lägga en hämsko på desamma .... En sådan omkastning kan, såsom vi redan antydde, icke åberopa verkliga fakta sig till stöd. Ty afsättningen af finska varor i Ryssland uppgår icke till lika högt värde som införseln af ryska varor till Finland. Om 1859 års system verkligen hade möjliggjort spekulationer under den ryska tariffens egid, så borde väl handelsutbytet länge sedan – olikheten i tullsatser daterar sig nemligen icke först från år 1882 – hafva visat ett motsatt resultat. Ty huru mångtiofaldt större möjlighet till afsättning måste icke Ryssland med sina 80 miljoner invånare erbjuda, än de 2 miljonerna i Finland. Om någon känbar konkurrens för den ryska industrin vore att för framtiden befaras från finsk sida, så skulle giltiga anledningar till sådan farhåga länge sedan hafva bort visa sig. Men det är en sanning som ingenstädes har jäfvats, att utvecklingen af ett lands industri icke kan framgå i större proportion än tillgången på kapital och arbetskraft efterhand stiger. Derför är och förblir den varumängd, som Finlands fåtaliga befolkning kan aflåta till Ryssland, en ringa bråkdel af de ofantliga qvantiteter som omsättas i kejsaredömet, isynnnerhet när reglementariska bestämningar och konstlade begränsningar ytterligare verka inskränkande derpå; derför är och förblir å andra sidan trycket af den varumängd, som från den stora ryska produktionen går sin obegränsadt fria väg till Finland, proportionsvis så stort på den finska industrin, att en mängd näringsgrear till följd af denna konkurrens här alldeles icke kunna uppkomma. Till stöd för det anförda hänvisa vi till handelsstatistikens ovederläggliga bevis, och vi må tillägga att det vore mindre förunderligt om man från finsk sida hade upprädt med yrkanden på restriktioner mot den ryska importen än att dylika anspråk framträdt från rysk sida.