Maamme poliittisen puoluekehityksen vaikuttaa olevan hyvin vaikea edetä sumussa, jonka itsepintainen jakautuminen kielikysymyksen perusteella on jättänyt jälkeensä.
Tätä kysymystä koskevien erilaisten näkemysten ei kuitenkaan pitäisi olla eivätkä ne voi olla oikeita perusteita poliittisten puolueiden muodostumiselle. Ruotsin tai suomen äidinkielenä ei pitäisi ratkaista, minkä kannan omaksuu maan yleisiin asioihin, oli kyse sitten oikeuslaitoksen tai valtiontalouden tehtävistä.
Ei liioin ole epäilystäkään siitä, että maamme kielellisten ääriainesten välillä ei ole jakauduttu ainoastaan puoleisiin vaan meneillään on kansallisuuksien välinen taistelu – eikä tämä taistelu tuo alkuunkaan selkeyttä eikä kypsyyttä poliittisiin periaatteisiin vaan päinvastoin johdattaa ajatukset pois poliittisen elämän olennaisista vaatimuksista.
Jos lisäksi otetaan huomioon, kuinka tällainen puoluelaitos on mitään muuta puoluejakoa enemmän omiaan synnyttämään ja ruokkimaan henkilökohtaista katkeruutta ja inhoa eri puolueiden jäsenten välille, ja, mikä pahempaa, saada puolueriidat näyttämään ulkomuodoltaan ja luonteeltaan periaatekiistojen sijaan kansanluokkien ja -ryhmien väliseltä vihanpidolta, – tällainen puoluejako näyttäytyy todellisena uhkana koko maallemme. Poliittinen elämämme ei ole niin turvattu vastoinkäymisiltä, niin irrallaan toisten tahojen huomiolta, etteikö nyt olisi korkea aika tehdä Suomen kansan yhteenkuuluvuuden tunteen ja solidaarisuuden nimissä loppu kieliriidoista ja antaa sijaa suvaitsevaisuudelle ja keskinäiselle kunnioitukselle, ja niiden tulisi vallita kielellisesti erilaisten mutta historiallisesti yhteenkuuluvien ainesten välillä, joista kansamme nyt ja jatkossakin muodostuu. Suotakoon, että fennomaanien puoluejohtajat, joita on ennen kaikkea syyttäminen siitä, että kiihko ja yksipuolisuus ovat iskostuneet niin lujasti sinänsä oikeutettuun pyrkimykseen suomalaisuuden kehittämiseksi, vähitellen alkaisivat toimia mieluummin isänmaallisen viisauden kuin puoluehengen johdattamina. Ja lakatkoot toisen laidan ääriainekset osoittamasta provosoivaa vastentahtoisuuttaan suomalaisuuden asiaa kohtaan, sillä se vain synnyttää epäilyksiä, että ruotsalaisen kulttuurin ystävät haluavat elää maassamme suomalaisväestön eduille vierasta elämää. Ilman itsehillintää ja oikeudenmukaisuutta julkisella elämänuralla käy vielä huonosti.
Jonkin aikaa sekä viikinkien että fennomaanien keskuudessa on ollut muotia moittia liberaalipuoluetta horjuvasta kannasta kielikysymykseen. Tosiasiassa kuitenkin vain liberaalipuolue on yksiselitteisen selvästi ja päättäväisesti lausunut julki periaatteet, joiden mukaisesti kielikysymys tulisi sen mielestä ratkaista, kun taas muiden puolueiden asiaa koskevat vaatimukset jättävät useimmiten sijaa epäilylle siitä, mitä ne oikeastaan tässä asiassa poliittisena kysymyksenä eli valtion toimilta vaativat ja haluavat. Fennomaanien ohjelmassa ilmenee tässä asiassa varsin monenkirjavia suuntauksia. Kun puolueen johtomiehet vaativat, että suomen kielen yhdenvertaisuus ruotsin kanssa toteutettaisiin nopeammin, ja kun toisaalla on haluttu tarttua siihen, että he yhtyvät tähän lainmukaiseen periaatteeseen, äkkiä heillä onkin toinen ääni kellossa ja puolue selittää, ettei tämä ”yhdenvertaisuus” ole sen tulevaisuuden ohjelmaa vaan vasta ensimmäinen askel. Näin puhui esimerkiksi hra G. Z. Forsman vuoden 1877 valtiopäivillä ja niiden jälkeen. Puolueen johtajien maltilliset lausunnot eivät ole aina onnistuneet tyydyttämään sen jäseniä, mistä kertoo muun muassa kuuluisa vaatimus yliopiston täydellisen suomalaistamisen kaltaisesta kulttuurihistoriallisesta väkivallanteosta. Mutta kun fennomaaneja on taas moitittu heidän kansankiihotuksellaan levittämänsä fanaattisen yksikielisyyden turmiollisuudesta, he ovat vain lyöneet rintaansa ja vedonneet alati osoittamaansa maltillisuuteen ja kärsivällisyyteen. Tunnustavatko he lainkaan, että on historiallisesti oikeutettua ja poliittisesti välttämätöntä, että ruotsalainen sivistysmuoto jatkuu maassamme yhdenvertaiseen asemaan kohotetun suomalaisuuden rinnalla, – vai onko heidän pyrkimyksenään syrjäyttää ruotsi mahdollisimman pian valtiollisesta elämästä ja korkeammista koulutuslaitoksista?
Niin kauan kuin puolueen poliittiset johtajat eivät anna näihin kysymyksiin selvää vastausta, tai oikeammin, niin kauan kuin he eivät nimenomaisesti julista kannattavansa edellä mainitun kysymyksen ensimmäistä vaihtoehtoa normiksi valtion toiminnalle kielikysymyksessä vaan päinvastoin pitävät ohjelmansa hämärän peitossa ja sen lisäksi sallivat kiihotuksen jälkimmäiseen vaihtoehtoon tähtäävien ajatusten puolesta, – niin kauan myös maamme poliittinen ilmapiiri pysyy levottomana ja kieliriitojen synkentämänä.
Sekään ryhmittymä, jonka äänenkantajina toimivat N. Pr. ja Ö. N., ei ilmaise kovin selkeästi eikä päättäväisesti näkemystään keinoista ja tavoitteista kielikysymyksen ratkaisemiseksi. Toisinaan tunnustetaan suomen yhdenvertaisuus ruotsin kanssa, – toisinaan taas annetaan lausuntoja, jotka merkittävästi rajaavat tätä tunnustusta ja joita fennomaanikiihkoilijat luonnollisesti rummuttavat ja käyttävät keinona herättää ja lietsoa vihaa kaikkea sitä kohtaan, joka tässä maassa pukeutuu ruotsalaiseen asuun.
Onneksi hallitus ja säädyt näyttävät yhä suuremmalta osin omaksuneen kyseistä asiaa koskevissa toimissaan ja päätöksissään määrätietoiseksi ohjelmakseen: suomalaisuuden oikeutettujen vaatimusten tyydyttämisen uhraamatta vanhempaa ja kypsempää sivistysmuotoa. Koulukysymys onkin suomen ja ruotsin suhteen ratkaistu pääasiassa siltä pohjalta; sama päämäärä on kaiken kaikkiaan ollut havaittavissa myös säädettäessä kielten käytöstä tuomioistuimissa. Pitää myös toivoa, että muutkin ja lopulliset toimet yhdenvertaisuuden toteuttamiseksi tehtäisiin samassa hengessä.
Jokaisen järkevän kansalaisen velvollisuus on vaikuttaa omalta osaltaan tavoitteen saavuttamiseen tältä pohjalta. Toiselta puolelta ei pidä vaatia, että ummistettaisiin silmät vaikeuksilta, joita aiheutuu, jos kaikki on tehtävä käden käänteessä, eikä toisen puolen tule asettua vastahankaan näiden suurten vaikeuksien takia.
Kun viimein on säädetty se laki, joka valtion osalta on lopullisesti järjestänyt ja oikeudenmukaisesti tyydyttänyt kieliryhmien edut, nykyisen puoluejaon on poistuttava areenalta ja tehtävä tilaa uudelle, joka perustuu vallitseviin näkemyksiin niissä tärkeissä kysymyksissä, joita Suomen valtiota kehitettäessä jatkuvasti kohdataan ja joilla ei ole mitään yhteistä kieliriitojen kanssa vaan jotka päinvastoin koskevat Suomen kansaa jakamattomana kokonaisuutena.
Sivistystyö jatkukoon molemmilla kielillä vapaan kilpailun merkeissä menestyksineen ja valta-asemineen. Valtion tulee sen sijaan edistää maan eri kansanosien oikeuksia ja instituutioita koskevissa toimissaan vakautta ja turvallisuutta.
Liberaalipuolueen vaatimukset kielikysymyksessä keskittyvät sen oikeudenmukaiseen ja lopulliseen järjestämiseen, jotta kiista saataisiin lakkaamaan eikä se enää olisi maamme puoluejakoa määrittävä tekijä, ja koittakoon vähitellen se päivä, jolloin kielellinen uskontunnustus ei enää vaikuttaisi valtiollisessa elämässä sovellettavaan ajattelutapaan ja esiintymiseen eikä sysäisi sitä syrjään. Kun saadaan aikaan uusi, valtiollisen elämän todelliseen olemukseen pohjautuva puoluejako, pidetään oikeana ja luonnollisena, että ruotsin- ja suomenkieliset kansalaiset, jotka molemmat rakastavat äidinkieltään ja molemminpuolisesti kunnioittavat tätä rakkautta, voivat liittyä yhteen yhtäläisten poliittisten näkemysten ja pyrkimysten pohjalta. Silloin loppuu myös vihamielisyys, jota nyt on ilman pätevää syytä kylvetty suomalaisväestön syvien rivien ja ruotsinkielisen sivistyneistön välille.
Sille, joka havittelee hetken suosiota lietsomalla kiihkeitä intohimoja, on tosin epäkiitollista työskennellä kielikysymyksen poistamiseksi politiikan asialistalta, – menetetäänhän siinä lukemattomia tilaisuuksia tusinapolitikointiin ja kansaan uppoaviin julistuksiin.
Mutta vaikka sovintopolitiikan kannattajat ja esitaistelijat näyttävätkin hetkittäin jäävän kielellisen yksipuolisuuden taistelunhaluisten puhemiesten jyräämiksi, heillä ei kuitenkaan ole pienintäkään epäilystä siitä, etteikö heidän ohjelmansa viimein voittaisi – yhtä varmasti kuin he uskovat siihen, että on välttämätöntä työskennellä Suomen valtion yleisen poliittisen johdon lujuuden ja yhteenkuuluvuuden puolesta.
Den politiska partibildningen i vårt land tyckes hafva mycket svårt att arbeta sig fram ur det töcken, hvari den blifvit qvarhållen genom den envisa grupperingen kring språkfrågan.
De olika åsigterna i en sådan fråga böra dock icke och kunna ej utgöra de rätta normerna för fördelningen i olika politiska partier. Det bör icke bero af svenskt eller finskt modersmål, hvad ståndpunkt man omfattar i landets allmänna angelägenheter, de må då gälla rättens eller statshushållningens uppgifter.
Det är ock omisskänligt att icke en partibrist, utan en nationalitetsstrid försiggår mellan de språkliga ultraisterna i vårt land, – en strid som, långtifrån att bringa verkligt politiska principer till klarhet och mognad, tvärtom leder sinnena bort från det politiska lifvets väsendtliga kraf.
Tages vidare i betraktande huru ett partiväsende på sådan grund mer än någon annan partisplittring är egnadt, att framkalla och nära personlig bitterhet och afvoghet mellan de olika partiernas medlemmar samt, hvad än värre är, gifva partistriderna utseendet och karakteren icke af en strid om principer, utan af en fejd mellan folkklasser eller folkgrupper, – så framstår en sådan partibildning såsom en verklig fara för vårt land. Så tryggad är vår ställning icke mot vådor, så fritt ifrån allt uppmärksammande från annat håll är ej vårt politiska lif, att det icke vore på tiden att låta känslan af det finska folkets enhet och solidaritet göra ett slut på språkfejderna och lemna insteg åt den tolerans och inbördes aktning, som bör råda mellan de språkligt olika men likväl historiskt samanhörande element, af hvilka vårt folk består och städer skall bestå. Må de fennomanske partiledare hvilka i främsta rummet äro skulden dertill att hetsighet och ensidighet häftat vid det i sig sjelf så berättigade sträfvandet för finskhetens utveckling, omsider hellre låta patriotisk klokhet, än partianda, bestämma sitt handlingssätt. Och må ultraisterna på det motsatta hållet upphöra att retsamt visa afvoghet mot finskhetens sak och att sålunda väcka misstanken att den svenska kulturens vänner vilja föra en för den finska befolkningens intressen främmande tillvaro i detta land. Utan sjelfbeherskning och rättvisa går det ej väl på offentlig vädjobana.
Det har en tid bortåt varit på modet hos såväl vikingar som fennomaner, att förebrå det liberala partiet för en oklar ståndpunkt i språkfrågan. Rätta förhållandet är likväl det, att endast det liberala partiet med oförtydbar klarhet och bestämdhet uttalat de principer, enligt hvilka det anser språkfrågans lösning böra fullföljas, medan de andra partiernas yrkanden i detta ämne som oftast lemna rum för tvifvelsmål om hvad de i denna fråga såsom politisk angelägenhet, d. ä.det är såsom föremål för åtgärder från statens sida, egentligen fordra och viija. Fennomanerna hafva i detta hänseende röjt ganska olika skiftningar i sitt program. När deras ledande män yrkat på snabbare genomförande af finska språkets likstäldhet med svenskan och man från annat håll velat taga fasta på deras anslutning till denna rättsenliga grundsats, så ha de skyndat att uppstämma en annan ton, förklarande att denna ”likstäldhet” icke är framtidsprogrammet, utan endast ett första steg. Så t. ex. hr G. Z. Forsman vid och efter 1877 års landtdag. Att partiet icke alltid kunnat tillfredsställas med moderata uttalanden af sina ledare, derpå kan bland annat det celebra yrkandet på en sådan kulturhistorisk våldsgerning, som universitetets fullständiga förfinskning, tjena som bevis. Men när man åter förehållit fennomanerna det förderfliga i den enspråksfanatism, deras agitationer utbreda, då ha de slagit sig för bröstet och åberopat sig på sin städse ådagalagda moderation och tålmodighet. Erkänna de det historiska berättigandet och den politiska nödvändigheten af den svenska bildningsformens fortbestånd i vårt land bredvid den till lika giltighet upparbetade finskheten, – eller går deras sträfvan ut på att så snart som möjligt undantränga svenskan från statslifvet och de högre bildningsanstalterna?
Så länge svaret på dessa frågor icke är med bestämdhet gifvet af partiets politiska ledare, eller rättare sagdt, så länge dessa icke uttryckligen förklarat sig omfatta det första alternativet i ofvanstående fråga såsom norm för statens tillgöranden i språkfrågan, utan tvärtom icke blott hålla programmet i oklarhet, men äfven tillåta en agitatorisk verksamhet för idéer, åsyftande det senare af anförda alternativ, – så länge förblir ock den politiska atmosferen i vårt land oroad och förmörkad af språkfejderna.
Den fraktion, som i N. Pr.Nya Pressen och Ö. N.Östra Nylandhar sina organer, har äfven den brustit i tydlighet och bestämdhet beträffande målet och sättet för språkfrågans lösning. Stundom uttalas ett erkännande af finskans likstäldhet med svenskan, – stundom åter fällas yttranden, som betydligt inknappa på detta erkännande och som naturligtvis af fennomanska ifrare kringbäras och användas såsom medel att väcka och underblåsa hätskhet mot allt som klär sig i svensk form i detta land.
Lyckligtvis tyckes regering och ständer alltmer ha begynt att i sina åtgärder och beslut på ifrågavarande område omfatta såsom ett bestämdt program: tillfredsställandet af finskhetens berättigade anspråk, men utan uppoffring af den äldre och mognare bildningsformen. På sådan grund har skolfrågan i afseende å svenskan och finskan i hufvudsak blifvit löst; enahanda syfte har i det hela framträdt äfven beträffande ordnandet af språkens användning vid domstolarna. Och man bör hoppas, att de vidare och slutliga åtgärderna för likställighetens genomförande skola ske i samma anda.
Det är alla sansade medborgares pligt att medverka till detta måls ernående på sådan grund. Må man ej från den ena sidan fordra att man skall förbise svårigheterna vid att allt skall göras i en handvändning, ej från den andra, för de stora svårigheternas skuld, vara för mycket motsträfvig.
När den lag skall ha stiftats, som så för vidt på staten ankommer, har slutligen ordnat och rättvist tillgodosett språkintressena, då måste den nuvarande partibildningen träda bort från arenan och gifva vika för en annan, gestaltad efter de rådande åsigterna i de vigtiga spörjsmål, som oafbrutet föreligga i den finska statens utvecklingsarbete och som med språkfejden hafva intet gemensamt, utan tvärtom städse hafva till föremål det finska folket såsom ett odeladt helt.
Bildningsarbetet på båda språken skall i fri täflan fortgå, med vexlande framgång och öfvervigt. Men hvad de af statens tillgöranden beroende rättigheterna och institutionerna med hänsigt till de olika befolkningselementen i vårt land, vidkommer, måste stabilitet och trygghet blifva rådande.
Det liberala partiets yrkanden i språkfrågan afse ett rättvist och definitivt ordnande af densamma, så att den må upphöra och utgöra den bestämmande faktorn för partibildningen i vårt land, och den tid omsider må randas, då tänkesättet och uppträdandet i statslifvets ärenden icke mera må påverkas och dragas åt sidan af den språkliga trosbekännelsen. När en ny på statslifvets verkliga väsende fotad partibildning kommit till stånd, då skall man finna det rätt och naturligt att svensk- och finsktalande medborgare, hvardera älskande sitt modersmål och ömsesides respekterande denna kärlek, kunna enas kring lika åskådning och sträfvanden i politiken. Då skall och den afvoghet försvinna, som nu utan giltiga skäl blifvit ingjuten hos massan af den finska befolkningen gentemot de svenskatalande bildade klasserna.
För den som fika efter bifallet för stunden af hetlefrade lidelser är det visserligen föga tacknämligt att arbeta på språkfrågans aflägsnande från den politiska dagordningen, – ty för hvilka massor af dussinpolitik och populära deklamationer gå ej då tillfälle och anledning förlorade.
Men om ock försoningspolitikens anhängare och förkämpar stundom kunna synas öfverröstade af den språkliga ensidighetens stridslystne målsmän, hysa de dock ej det ringaste tvifvel derom, och det är deras program, som sist och slutligen skall segra – lika visst som de tro på nödvändigheten af att arbeta på fasthet och sammanhållning i ledningen af den finska statens allmänna politik.