Suomen ja Venäjän tullisuhteista
II
Vastauksen kysymyksiin, joihin esityksemme eilen päätettiin, on ehdottomasti oltava kielteinen. Mutta miksi?
Tullitaksa on jokaiselle maalle yksi tärkeimmistä rahapoliittisen taloudellisen lainsäädännön kohteista. – Passiivinen suhtautuminen tullikysymyksiin voi johtaa valtion toiminnan huolestuttavaan lamaantumiseen.
Tullitaksa tulee mahdollisuuksien mukaan sovittaa maan taloudelliseen tilanteeseen, sekä sen olennaisiin tai finanssipoliittisiin päämääriin että niihin arkaluontoisiin kysymyksiin, jotka koskevat tariffin suhdetta elinkeinoelämän tilanteeseen ja etuihin. Jos hyväksytään tullitaksa, joka on laadittu vailla tietoa olosuhteistamme ja laskettu ottamatta niitä huomioon, sallitaan sekin mahdollisuus, että tullimaksut, tai osa niistä, horjuttavat ja haittaavat sekä valtiontalouden että elinkeinoelämän toimintaa, ja samalla meiltä riistettäisiin kaikki mahdollisuudet muokata tullimaksuja maamme omien tarpeiden mukaisesti, kun olosuhteet muuttuvat.
Tämä merkitsisi sitä, että maallemme näinkin kokonaisvaltaisesti merkittävässä asiassa hyväksyttäisiin tuntematon vaihtoehto. Sillä vaikka meillä olisikin tarkkaa tietoa Venäjän tariffista siltä ajalta, kun se hyväksyttiin Suomen tullitaksaksi, jolloin tämä hyväksyminen tapahtui ”en connaissance de cause” – sen perusteella olisi kuitenkin mahdotonta ennustaa, mitä muutoksia tariffille voitaisiin varsin piankin tehdä. Vakaushan ei tunnetusti ole ollut Venäjän tullilainsäädännölle luonteenomaisia piirteitä. Ja meidän olisi aina pakko noudattaa sitä, vailla sananvaltaa lakiin, vaikka muutosten haitallinen vaikutus meidän oloissamme olisi mitä ilmeisin. Hra D:nkin pitäisi käsittää, että tämä riippuvuus merkitsisi aivan muuta kuin kahden keskenään kauppaa käyvän maan etujen solidaarisuus.
Nämä muistutukset riittävät jo yksinään osoittamaan, miksi hra D:n ehdotus on hylättävä, mutta niitä vastaan hän voi kenties huomauttaa, että Venäjän tariffiin pitäisi perehtyä tarkemmin, jolloin saattaisi ehkä käydä ilmi, ettei se sovi lainkaan hassummin maamme oloihin tai ei ainakaan estä suurteollisuutta kehittymästä, ja että on silti mahdollista, että tariffi vastedes pidetään vakaalla tasolla.
Siihen vastaamme, että emme ole suinkaan jättäneet perehtymättä Venäjän tullitaksaan ja siksi olemmekin vakuuttuneita sen sopimattomuudesta Suomelle. Venäjän tariffia ei ole sovitettu ainoastaan kylmille ja lauhkeille alueille, jotka muistuttavat tuotanto-olosuhteiltaan jossain määrin Suomea, vaan myös lämpimille ja lähestulkoon trooppisille maankolkille, ja siksi se palvelee laajan valtakunnan äärettömän monimuotoista tuotantoa. Näin ollen korkeat tullit eivät suojele ainoastaan jalostusteollisuutta vaan myös kotimaista raaka-aineiden tuotantoa. Suomessa sovellettuna tämä tullijärjestelmä korottaisi elinkustannuksia paljon merkittävämmin kuin Venäjällä, missä runsaampi oma tuotanto yhdistyneenä sisämaan pitkiin etäisyyksiin vienti- ja tuontipaikkakunnilta saa aikaan sen, että korkeat tullimaksut vaikuttavat verraten vähän elintarvikkeiden hintoihin. Mitä sitten tulee ”suurteollisuuteen”, ja ylimalkaan jalostusteollisuuteen, on helppo huomata, että Länsi- ja Etelä-Venäjän sekä Aasian provinssien raaka-aineista tulisi kyetä valmistamaan tuotteita Venäjän markkinoille kannattavammin tuotantopaikoilla tai esimerkiksi Moskovan tehtaissa kuin pitkän kuljetuksen jälkeen Suomessa. Yhtäläiset tuotanto-olosuhteet ja Venäjän tullivapaan myynnin tarjoamat mahdollisuudet Suomen teollisuuden ripeämpään kehitykseen olisivat näin hra D:n ehdotuksen mukaisesti tarjolla vain niille teollisuudenaloille, joiden on Venäjälläkin pakko tuoda kaikki raaka-aineensa tai suurin osa niistä, sekä niille, jotka saavat Suomesta raaka-aineensa yhtä edullisesti kuin Venäjällä.
Sitäkin todennäköisempää kuitenkin olisi, että Venäjän tariffin soveltaminen Suomessa kasvattaisi suunnattomasti erilaisten venäläistavaroiden tuontia, joka vähentäisi vastaavasti tuontiamme muista maista mutta myös lähes kaikkien pienempien teollisuusalojemme myyntiä.
Vaikka edellä mainittu riittäneekin valaisemaan kylliksi hra D:n hankkeen todellista sisältöä, emme voi jättää mainitsematta vielä yhtä ratkaisevan raskauttavaa todistetta sitä vastaan. Hra D. sanoo: ”En ummista silmiäni sellaisesta ehdotuksesta aiheutuvilta suurilta vaikeuksilta. Elintarvikkeet tietenkin kallistuisivat, ja tullimaksujen tuototkin vähenisivät ehkä aluksi jonkin verran, mutta teollisuutemme kasvu kyllä paikkaisi sen.” Ääriajattelu menee kyllä liian pitkälle, jos toimien vaikutukset tullimaksujen tuottoihin jätetään tuolla tavoin huomiotta. Sillä jos hra D:n kannattama järjestelmä otettaisiin käyttöön, tullin tuottojen lasku ei jäisi vähäiseksi eikä liioin väliaikaiseksi. Kaikkien kotimaisten tuotteiden molemminpuolinen rajaton tullivapaus johtaisi luonnollisesti saman tien siihen, että Suomi toisi koko sokerintarpeensa ja lähes kaiken tupakan Venäjältä. Sokeritulli on kuitenkin tulliemme merkittävin tuloerä, vuosittain 4½–5 miljoonaa markkaa. Siihen voi lisätä vielä noin 1 miljoona markkaa tupakkatullia (ei sisällä suostuntaveroa). Hra D. suvaitsi todeta, että Suomen valtio menettäisi hänen kannattamallaan kokeilulla yli 6 miljoonaa markkaa tai suunnilleen puolet tuontitulliemme tuotoista. Menetys ei todennäköisesti jäisi kuitenkaan siihen. Maamme on saanut tullituloja monista muistakin tuotteista, joiden ulkomaantuonnille sitten määrättäisiin enemmän rajoituslausekkeita, kun taas Venäjän tuonti muuttuisi tullivapaaksi.
Epäilemme, pystyykö edes hra D. suurella taloudellisella ymmärryksellään osoittamaan, millä tavoin ”teollisuutemme laajentaminen” voisi ”paikata” tullimaksujemme tuottojen sellaisen hävittämisen, – erityisesti tilanteessa, jossa, kuten hra D. itse myöntää, elintarvikkeet samaan aikaan kallistuisivat, jolloin välittömiä veroja olisi vaikea korottaa. Lisäksi on nimittäin hra D:n tiedoksi huomautettava, ettei sokeritulli päätyisi Suomen valtionkassasta suomalaisten sokerinkuluttajien vaan venäläisten sokerinviejien pussiin, sillä he kyllä ymmärtäisivät hyödyntää Suomen markkinoita tilanteessa, jossa ulkomaille asetettu suojatulli olisi 6 markkaa 60 penniä leiviskältä (nykyään 4: 65).
Hra D. ei ole käsittänyt, että hänen ehdottamansa kaltainen tullisopimus ajaisi maamme vakaviin talousvaikeuksiin. Siksi hän ei ole liioin pohtinut sen seurauksia. Se ei kuitenkaan merkitsisi vähempää kuin että Suomen olisi pakko muodostaa tulliliitto Venäjän kanssa varmistaakseen näin samanlaiset tullitulot kuin maallemme oli ollut odotettavissa erillisen tullihallinnon aikaan. Jos otamme kerran oma-aloitteisesti käyttöön Venäjän tariffin, on ainakin hyvin epätodennäköistä, että siitä voisi enää irtautua. Olisimme kaltevalla pinnalla, ja taloudellisista syistä meidän olisi pakko siirtyä täydelliseen tulliliittoon.
Tulliliittoa ei tosin ole syytä hylätä kaikissa tilanteissa. Sellaisesta järjestelmästä voi olla suurta hyötyä, minkä Saksan valtioiden esimerkki osoittaa. Mutta silloin yhteiseen tullilaitokseen liittyviltä mailta ei vaadittu ainoastaan poliittisen liiton muodostamista vaan myös yhtäpitäviä taloudellisia ehtoja ja etuja, ja lisäksi tulliliiton jokainen yksittäinen jäsen sai oikeuden vaikuttaa omalla äänellään tariffinmuodostukseen ja tullihallinnon organisaatioon.
Venäjän ja Suomen tulliliitossa viimeksi mainitut edellytykset eivät kuitenkaan täyttyisi. Tosiasiassa tariffista sen paremmin kuin tullihallinnon organisaatiosta ei päätettäisi Venäjän ja Suomen viranomaisten yhteisissä neuvotteluissa, joissa otettaisiin huomioon molempien maiden edut, vaan ratkaisut perustuisivat niihin näkemyksiin, jotka Venäjän hallitus katsoo tarpeelliseksi omaksua keisarikunnan etujen pohjalta. Ja koska tullijärjestelmän merkitys ulottuu syvälle koko maan talouteen sekä vaikuttaa myös valtiontalouden muihin osiin, Suomen ja Venäjän tulliliitto aiheuttaisi maallemme ja sen hallitukselle paitsi yksittäisiä esteitä, haittoja ja vaikeuksia, se myös ylimalkaan vaarantaisi arvaamattomalla tavalla sisäpolitiikallemme turvatun toimintavapauden. Hra Bungen kunniaksi mainittakoon, että hän on keisarikunnan valtakunnanneuvostolle laatimissaan, tullikysymystä koskevissa mietinnöissä avoimesti ja uskollisesti tunnustanut, ettei tilanne salli Suomen liittymistä tulliliittoon Venäjän kanssa. Pitäkööt ne suomalaiset miehet, jotka joko lehtien sivuilla tai hyödyntäessään henkilösuhteitaan vaikutusvaltaisiin tahoihin, näistä tärkeistä asioista puhuttaessa mielessään, kuinka kevytmielistä on esittää hankkeita, joiden seurauksia ei ole mietitty loppuun asti ja jotka, jos ne sattuisivat saamaan vastakaikua, uhkaavat vaarantaa maamme kallisarvoisimmat edut.
I frågan om Finlands tullförhållanden till Ryssland.
II.
Svaret på de frågor, med hvilka vår framställning i går afbröts, måste obetingadt utfalla nekande. Men hvarför?
Tulltaxan är i hvarje land ett af de allra vigtigaste föremålen för den finansiela och ekonomiska lagstiftningen. – Att döma sig till passivitet härutinnan, måste medföra en betänklig förlamning i statsverksamheten.
Tulltaxan bör i möjligaste måtto lämpas efter landets ekonomiska förhållanden såväl hvad dess väsendtliga eller finansiela syften angår, som ock i de ömtåliga frågorna rörande tariffens ställning till näringarnes vilkor och intressen. Att acceptera en tulltaxa som är uppgjord utan kännedom om och utan att vara beräknad för våra förhållanden, är att lemna öppet rum för möjligheten att tullsatserna eller en del af dem, skola verka rubbande och störande såväl på finanserna som på näringslifvet, och tillika vore all utväg afskuren att i mon af förändrade förhållanden modifiera tullsatserna efter vårt eget lands behof.
Det vore derjemte, att i en angelägenhet af så genomgripande betydelse för landet acceptera det obekanta. Ty om man ock hade noggrann kännedom om den ryska tariffen på den tid dess antagande till finsk tulltaxa egde rum och detta antagande sålunda skedde ”en connaissance de cause” – så vore det dock omöjligt att dervid förutse, hvilka förändringar denna tariff snart nog kunde blifva underkastad. Stabilitet har, såsom kändt, icke varit ett utmärkande drag för den ryska tullagstiftningen. Och vi skulle alltid nödgas följa med, utan att ha ett ord med i laget, om än förändringarnas skadlighet för våra förhållanden vore uppenbar. Att detta beroende vore något helt annat, än solidariteten i intressen mellan två länder som med hvarandra drifva handel, det borde äfven hr D. fatta.
Emot dessa erinringar, hvilka ensamt för sig äro tillräckliga att visa förkastligheten af hr D:s förslag, vill han måhända ännu invända, att man bör närmare studera den ryska tariffen, att man då möjligen skall finna den icke så olämplig för vårt lands förhållanden eller åtminstore icke hinderlig för en storindustris utveckling, samt att det dock är möjligt, att denna tariff hädanefter skall med stabilitet vidhållas.
Härtill svara vi, att vi icke underlåtit studera den ryska tulltaxan och att vi häraf öfvertygats om dess olämplighet för Finland. Beräknad icke endast för kalla och tempererade trakter med produktionsförhållanden som i någon mon likna Finlands, utan ock för varma och nästan tropiska landssträckor, har den ryska tariffen blifvit lämpad efter den ofantliga mångfald af produktion, som i det vida riket förekommer. Det högt stegrade tullskyddet afser derför icke endast förädlingsindustrin utan ock den inhemska produktionen af råvaror. Tillämpadt på Finland, skulle detta tullsystem stegra lefnadskostnaderna i vida större utsträckning än fallet är i Ryssland, der den rikare egna produktionen i förening med inlandets aflägsenhet från export- och importorterna bidrager att hålla lifsmedelsprisen jemförelsevis oberörda af de höga tullsatserna. Hvad åter ”storindustrin”, och förädlingsindustrin öfverhufvud, vidkommer, är det lätt att inse, att vestra och södra Rysslands samt de asiatiska provinsernas råämnen med större fördel böra kunna å produktionsorterna, eller t. ex. i Moskvas fabriker, beartbetas för den ryska marknaden, än efter den långa transporten till Finland. Likartade produktionsvilkor och den af tullfri afsättning i Ryssland följande möjlighet till raskare utveckling af den finska industrin skulle således genom hr D:s förslag vinnas endast för sådana industrigrenar, hvilka äfven i Ryssland äro nödsakade att från utlandet importera allt eller det mesta af sina rudimaterier, äfvensom för industrier hvilka inom Finland finna råämnen lika billigt som i Ryssland.
Men ändå mera sannolikt är, att tillämpningen af Rysslands tariff uti Finland skulle medföra en ofantlig tillväxt i importen af ryska varer af olika slag, med ett motsvarande nedgående ej blott i vår införsel från andra länder utan ock i nästan alla våra smärre industrigrenar.
Ehuru det anförda torde vara nog för att belysa den rätta halten af hr D:s projekt, böra vi dock ej underlåta att framhålla ännu ett afgörande gravamen emot detsamma. Hr D. säger: ”Jag förbiser ej de stora olägenheter, som ett dylikt förslag skulle medföra. Lifsförnödenheterna skulle naturligtvis fördyras, kanske tullintraderna till en början något minskas. men en utvidgning af vår industri skulle nog ersätta detta.” Ett sådant förbiseende af åtgärdens inverkan på tullintraderna, är sannerligen att drifva ytterligheten alltför långt. Ty det är icke endast en ringa, ej heller blott en temporär minskning våra tullinkomster skulle undergå om det af hr D. förordade systemet blefve antaget. Den omedelbara följden af ömsesidig obegränsad tullfrihet för alla inhemska artiklar vore naturligtvis den, att Finland skulle importera hela sitt sockerbehof och nästan all tobak från Ryssland. Men sockertullen är den förnämsta posten i vår tullinkomst, uppgående till 4½ à 5 miljoner mark om året. Lägg härtill inemot 1 miljon mark i tolagstull (bevillningen oberäknad). Hr D. behagade då finna att det är öfver 6 miljoner mark eller ungefär hälften af hvad våra importtullar inbragt, som finska statsverket säkert skulle förlora genom det af honom tillstyrkta experiment. Men det skulle sannolikt icke stanna härvid. Åtskilliga andra artiklar, som gifvit oss tullinkomst, skulle, med prohibitärsatser mot utlandet och tullfrihet mot Ryssland, blifva till större mängd än härintills från detta land införda.
Vi betvifla att ens hr D., med sina stora ekonomiska insigter, skall kunna ådagalägga på hvad sätt ”en utvidgning af vår industri” skulle ”ersätta” en sådan förstörelse af våra tullinkomster, – isynnerhet då, såsom hr D. sjelf medger, lifsförnödenheterna samtidigt skulle fördyras osh således en stegring af de direkta skatterna vore svår att företaga. Det bör nämligen ännu, till upplysning för hr D., påpekas att sockertullen icke skulle från finska statskassan gå uti de finska sockerkonsumenternas säckar, den skulle tillfalla de ryska sockerexportörerna, hvilka med en skyddstull mot utlandet af 6 mark 60 penni (i st.stället för nuvarande 4: 65) pr lispper lispund nog skulle förstå att exploitera den finska marknaden.
Hr D. har icke fattat att en tulluppgörelse enligt hans förslag skulle draga svår finansnöd öfver vårt land. Han har derför icke heller besinnat konseqvenserna häraf. De vore dock icke mindre än det, att Finland blefve nödsakadt ingå i tullförening med Ryssland, för att sålunda tillförsäkras enahanda tullinkomster som landet under sin separata tullregime haft att påräkna. Det är åtminstone föga sannolikt att, om vi engång sjelfmant antagit den ryska tariffen, en återgång derifrån skulle kunna genomdrifvas. Vi befunne oss på en sluttande plan, om af finansiela skäl nödvändigt skulle leda till fullständig tullförening.
En tullförening är visserligen icke under alla förhållanden förkastlig. Ett sådant system kan, såsom de tyska staternas föredöme visar, vara af stort gagn. Men det förutsättes då icke endast politisk förening mellan de länder som omfatta att gemensamt tullväsende, utan ock öfverensstämmelse i ekonomiska vilkor och intressen samt derutöfver möjlighet för en hvar af tullföreninges skilde deltagare att med sin röst inverka på tariffens gestaltning och tullförvaltningens organisation.
Dessa sistnämnda förutsättningar skulle likväl saknas i en tullförening mellan Ryssland och Finland. Det faktiska förhållandet blefve det, att såväl tariffen som tullförvaltningens organisation skulle utgöra resultatet icke af en samrådan mellan ryska och finska myndigheter med beaktande af hvartdera landets intressen, utan af de åsigter den ryska regeringen med hänsigt till kejsardömets intressen funne nödigt omfatta. Och emedan tullsystemet är af så djupt ingripande betydelse för landets hela ekonomi samt äfven påverkar andra delar af finanssystemet, skulle upprättandet af en tullförening mellan Finland och Ryssland icke blott bereda vårt land och dess styrelse partiela hämskor, olägenheter och förvecklingar, utan det skulle öfverhufvud på ett oberäkneligt sätt undergräfva den åt vår inre politik tillförsäkrade handlingsfrihet. Må man hålla hr Bunge räkning för det, att han i sina betänkanden angående tullfrågan till rikskonseljen i kejsardömet öppet och lojalt erkänt att förhållandena icke medgifva Finlands inneslutande i en tullförening med Ryssland. Må de finske män, som vare sig i pressen, eller med begagnande af personliga relationer på inflytelserikt håll, taga sig talan i dessa vigtiga angelägenheter, besinna huru lättsinnigt det är att framkasta projekt, hvilkas följder man icke genomtänkt och hvilka, om de tilläfventyrs vunne anklang, skulle sätta landets dyrbaraste intressen på spel.