Katsaus puoluejakoon
Pian viime valtiopäivien vaalien alettua mainitsimme, 15. elokuuta 1884 päivätyssä artikkelissa, että ”näytti melkein siltä kuin nyt lähestyville valtiopäiville pyrkisivät kummankin puolen radikaaleimmat ainekset molemmilta puolilta”. Lukijamme tietävätkin, että tässä asiassa ennustuksemme kävi liiankin hyvin toteen ja että valtiopäivien edetessä äärimmäiset näkemykset kärjistyivät molemmilla puolilla, niin suomalaisten kuin ruotsalaistenkin taholla, vain entisestään. Lisäsimme samassa artikkelissa: ”Vaikka tämä onkin sinänsä valitettavaa, tässä ääriainesten kärjistyneessä yhteenotossa oli pakostakin se hyvä puoli, että maan yleinen mielipide kääntyy yhä voimakkaammin vastustamaan kaikkea sellaista politiikkaa, joka unohtaa, että molemmat kansanosat muodostavat yhteisen ja jakamattoman Suomen kansan, jonka terve kehitys ja turvattu tulevaisuus eivät kestä sitä, että kieli- ja kansallisuusriidat häiritsevät loputtomiin poliittista työtä sen kaikilla alueilla”. Myös tässä mielessä ennustuksemme alkaa toteutua sikäli, että, tosin ulkoisen vaaran uhatessa, yhteistyön ja sovinnon vaatimukset alkavat saada jalansijaa yleisön maltillisemman ja poliittisesti kypsemmän osan keskuudessa. Jotta tämä vaatimus tai toive johtaisi myös käytännön tuloksiin, itse kunkin tahoillaan pitäisi pohtia, mitä yhtymäkohtia sovun löytämiseksi saattaisi olla, ja mitkä edut, epäkohdat ja häiriötekijät toisaalta estävät yhteenliittymisen, vaikka se muutoin olisikin mahdollinen.
Seuraavassa nykyisestä puoluejaosta laaditussa katsauksessa, joka on laadittu tätä tarkoitusta silmälläpitäen, käsitellään paremman yleiskuvan saamiseksi kukin kolmesta esiintyvästä puolueryhmittymästä järjestyksessä ja erikseen.
1. Suomalaiset puolueet
Viime aikojen ”huomattavin käänne puoluesuhteissamme” on tänä vuonna ollut fennomaanisen tai suomalaisen puolueen sisällä tapahtunut selkeä ”eriytyminen”, ja sen seurauksena puolue, – ensimmäinen joka on maassamme taistellut näkemystensä puolesta todella kurinalaisen puolueorganisaation voimin, – on nyt hajonnut kahdeksi tai pikemminkin kolmeksi ryhmittymäksi. Sinänsä se ei ole sen ihmeellisempää kuin mitä kaikkialla maailmassa tapahtuu samanlaisissa olosuhteissa poliittisen elämän kehittyessä. Sellainen oli odotettavissa, eikä ainoastaan fennomaanisessa puolueessa vaan ylimalkaan maamme puolueissa, ja ilmiön syyt ja merkitys olivatkin nähtävissä, kuten aiemmin mainittiinkin etenkin kyseisen puolueen osalta, myös tämän lehden vähän ennen valtionpäivien alkua lainaamassa artikkelissa, jonka oli kirjoittanut yksi suomalaispuolueen miehistä. Itse valtiopäivillä ja niillä käydyissä neuvotteluissa ennakoitu katastrofi purkautui aiemmin kuin moni olisi osannut aavistaakaan, sen kanssa samanaikaisesti ja sen jälkeen vuoden mittaan asiasta on käyty ankaraa kiistaa koko suomenmielisessä lehdistössä. Olemme aiemmin raportoineetkin taistelun aiemmista vaiheista. Tässä kerrotaan vain lyhyesti erimielisyyttä aiheuttaneista ja kohdista ja lopputuloksesta, johon nähtävästi on päädytty.
Radikaali fennomaanioppositio on syyttänyt puolueen tähänastista johtoa ja suurinta osaa suomalaisesta älymystöstä, pappissääty ja talonpoikaissäädyn vanhimmat ja huomattavimmat jäsenet mukaan lukien, siitä että nämä vanhemmat ovat pettäneet puolueen vanhat perinteet. Syytöksen perusteiksi on esitetty kaiken kaikkiaan lepsumpi puoluepolitiikka ja ennen kaikkea vanhempien fennomaanien liberaalien kanssa tekemä kompromissi sekä siitä juontuva suhtautuminen kysymykseen suomesta virkakielenä. Siinä pappissääty ja noin puolet talonpoikaissäädystä eivät tukeneet kyllin päättäväisesti hallinnollista ratkaisua eikä jälkimmäinen säädyistä liittynyt tukemaan valtionpäämiehelle lähetettävää erillistä anomusta. Vanhat johtajat ovat vastanneet syytökseen ennen kaikkea tärkeimmän äänenkannattajansa Uuden Suomettaren sivuilla, että paljon puhetta herättäneen ”kompromissin” hedelmät tuhottiin juuri siksi, kun radikaalit fennomaanit rikkoivat heti alkuun sen ehtoja (tekemällä porvarissäädyssä anomuksen hallintoteitse annetusta kieliasetuksesta), ja etteivät vanhat johtajat ja puolueen vanha runko pettäneet puolueen perinteitä vaan juuri ”eräät nuoret herrat”. Siihen he olivat syyllistyneet laatimalla uuden ohjelman, jota puolue ei voi tunnustaa: ohjelman suomen ylivallasta. Oppositiosta vastattiin, että juuri tämä ylivaltaohjelma on suomalaisen puolueen alkuperäinen vanha puolueohjelma, johon yhtenä keinona kuuluu tarpeen vaatiessa vedota suoraan hallitsijaan. Tämä lausuttiin julki yhdessä opposition lehdistä (jonka takana U. S:n mukaan on yksi kohutuimmista nuorista johtajaehdokkaista) seuraavin sanoin: ”Jos kansallinen puolue tyytyisi ohjelmaan, jossa kielikysymyksen lopullinen ratkaisu merkitsisi ainoastaan ”yhdenvertaisuutta” ruotsin ja suomen kielen välillä eikä kansalla olisi oikeutta lähestyä toiveineen hallitsijaa vaan sen olisi tyytyminen siihen mitä virkamies- tai ylipäätään harvainvalta sille suvaitsee myöntämään, siinä tapauksessa suomalainen puolue on luopunut vanhasta ohjelmastaan ja kansa on jäänyt ilman edustajaa ja välineitä todellisen ja ainoan onnea tuottavan tulevaisuutensa luomiseen”. Vastauksessaan U. S. on jättänyt avoimeksi kysymyksen hallitsijaan vetoamisesta; siihen on lehden mielestä kiistaton oikeus, mutta viime valtiopäivillä oli viisainta jättää hyödyntämättä sitä kielikysymykseen. Kysymykseen eriarvoisuudesta tai ”ylivallasta” lehti toteaa, ettei kotimaisten kielten välisen yhdenvertaisuuden vaatimus ole uutta keskustapuolueen ohjelmassa vaan sama vaatimus, jonka J. V. Snellman, Elias Lönnrot ja Yrjö-Koskinen olivat omaksuneet ja joiden puolesta he olivat työskennelleet*)Kysymys siitä, mikä tässä asiassa on kuulunut fennomaanien ”vanhaan” ohjelmaan, on sivumennen sanoen kiinnostavampi kulttuurihistoriallisessa mielessä kuin käytännön politiikan kannalta; siksi meidän pitääkin, kuten myös käytettävissä olevan tilan vuoksi, jättää tämä kysymys sikseen. Emme kuitenkaan voi olla huomauttamatta, että radikaalien fennomaanien väite, että heidän ylivaltaohjelmansa edustaa vanhaa ja aitoa fennomaniaa, on varmasti esitetty hyvässä uskossa ja että fennomanian tähänastinen kehitys on joka tapauksessa antanut aihettatähän käsitykseen, joka heillä ja monilla muillakin on. Ja sen syitä voi pohjimmiltaan etsiä kansakuntaa ja valtiota koskevasta opista, joka on ehkä laadittu tieteellisesti 40–50 vuotta sitten mutta jota uudempien aikojen kansalliset liikkeet ovat merkittävästi korjanneet ja jonka tarkistaminen olisikin siksi mitä suurimmassa määrin tarpeen..
Taistelua on käyty näissä rajoissa, ja samalla yleisön silmiin on tarjoutunut erinäisiä näkymiä puolueen sisäiseen elämään. Parhaillaan radikaali siipi varustautuu jatkamaan taisteluaan järeämmin asein ja aikoo siksi perustaa U. S:n vastapainoksi pääkaupunkiin uuden suomenkielisen päivälehden, sen mukaan mitä m. m. ”Finland” aiemmin käsittelemässämme artikkelisarjassaan kertoo kauhunsekaisin tuntein. Radikaalit pyrkivät joka tapauksessa tekemään häikäilemättömillä taistelukeinoillaan kaikkensa päästäkseen mahdollisesti valtaan, ja U. S. ilmaisee sen vuoksi jo huolensa seuraavista valtiopäivävaaleista. Mutta kumpi ryhmittymä sitten nouseekaan hallitsevaan asemaan, asetelma on nyt siltä osin selvempi, että suomalaisesta puolueesta osa on avoimesti julistanut toimivansa suomen kielen ylivallan puolesta, kun taas toinen osa on julistanut ohjelmassaan ajavansa ainoastaan kielten yhdenvertaisuutta.
Jälkimmäisen ohjelman kannattajaksi ilmoittautui jo aiemmin n. s. Valvoja-ryhmä. Kanta ilmaistaan yksiselitteisesti artikkelissa, jossa myös, tietääksemme ensimmäistä kertaa suomalaisessa puolueessa, pohditaan eroa sen välillä, mitä valtion pitäisi tehdä kielikysymyksen ratkaisemiseksi ja mihin valtion toimivalta ei tässä kysymyksissä riitä; ja tämän erottelun tekeminen, jonka laiminlyöminen eri tahoilla on aiheuttanut niin paljon sekaannusta, on mielestämme erityisen tärkeää kysymyksen ratkaisemiseksi laadittavien sopimusten pohjustamiseksi. – Valvoja-ryhmä ei ole toiminut tähän mennessä kovin aktiivisesti käytännön politiikassa, ja siksi vallitseekin hienoinen epätietoisuus siitä, tuleeko ryhmää pitää erillisenä ryhmittymänä vai ei. U. S., joka ei ole ollut erityisen hyvissä väleissä Valvojan kanssa, toteaa kuitenkin, että siihen lukeutuu ”suurin osa niistä, jotka tieteen alalla ovat edustaneet ja edistäneet suomalaisuutta”, eikä ryhmän tulevaa merkitystä pidäkään siksi aliarvioida. Muilta osin ryhmä ei liene poliittisilta katsomuksiltaan aivan yhtenäinen, mutta huomioitavaa on joka tapauksessa se, että sen keskuudessa on virinnyt ajatus ja hahmotelma suomalaisliberaalista (”kansallisliberaalista”) puolueesta.
Tällainen tilanne pääpiirteittäin vallitsee suomalaisten leirissä. Jos nyt tarkastellaan, mitä yhtymäkohtia se saattaisi tarjota isänmaallisen yhteistyön lähtökohdiksi, meidän on omasta puolestamme rajattava tällä hetkellä fennomaanien radikaali ryhmä kokonaan pois laskuista. Sillä puolue, jonka tavoitteena on asettaa maan toisen kansanosan kieli yksinään hallitsevaan asemaan ja joka on tämän tavoitteen saavuttamiseksi valmis vetoamaan suoraan ja henkilökohtaisesti hallitsijaan sivuuttaen kokonaan maan kansanedustuslaitoksen asiaa koskevasta lainsäädäntötyöstä, – sellainen puolue lietsoo kansanosat taistelemaan elämästä ja kuolemasta toisiaan vastaan ilman perustuslain asettamia rajoja, eikä tässä taistelussa viimeinen sana jää todennäköisesti kummallekaan taistelun osapuolista, vaan sen lausuu vahvemman oikeudella kolmas taho.
Jos tämä vaara kyetään tunnistamaan, sen torjuminen on suurelta osin sen varassa, mille kannalle suomalaisen puolueen keskusta asettuu. Vielä ei ole täysin selvinnyt, mitä tämä keskusta oikeastaan tarkoittaa kielellisellä ”yhdenvertaisuudellaan”. Se kylläkin lupaa tässä lainatuissa kiistakirjoituksissaan, ettei ruotsalaisväestöä tule ”sortaa”, mutta samassa hengenvedossa se puhuu myös ”kansan” kielestä maassamme, ikään kuin yksinomaan suomi olisi sitä (samalla tavoin kuin U. S:n kirjeenvaihtajat lakkaamatta toimivat), ja sivistyneistön muuttumisesta kielen ja mielen puolesta ”kansalliseksi”, – yksinomaan suomenkielisestä näkökulmasta. Seuraavassa artikkelissa selvitämme tarkemmin näkemystämme asiasta ja huomautamme nyt ainoastaan sen verran, että ellei suomalainen keskustapuolue kykene ymmärtämään ”yhdenvertaisuutta” vapaammin ja syvemmin, se itse asiassa ajaa vain radikaalien aateveljiensä asiaa. Sillä tuskin hekään tarkoittavat ylivallallaan ”sortaa” ruotsalaisväestöä siinä määrin, ettei tämä väestöryhmä saisi jatkaa oikeudenkäyttöä ja uskonnonharjoittamista tai säilyttää kansakoulujaan ja vieläpä joitakin korkeampia oppilaitoksia omalla kielellään; mutta kielelliseen ”yhdenvertaisuuteen” kuuluu silti muutakin. Keskusta onkin jo osoittanut, kuinka helposti sen saa ajamaan radikaalien asiaa, omaksuttuaan nyt valtiopäivien päätyttyä varauksetta ja kesken radikaalien kanssa käymänsä kiistan heidän hallinnollisen näkemyksensä virkakielisäädöksistä – eli juuri samasta kysymyksestä, joka valtiopäivillä synnytti eniten kitkaa ryhmittymien välillä!
Mutta jos oletetaan, että suomalaisten keskustan kanssa päästäisiin sopimukseen kielikysymyksen ratkaisemisesta yhdenvertaisuuden pohjalta, – voisiko tämän puolueen ja maamme liberaalipuolueen välillä olla muita yhtymäkohtia poliittisen yhteistyön pohjaksi? Ensiksi mainittu puolue on kuullut omilta aatetovereiltaankin olevansa koko olemukseltaan konservatiivinen, ja oman käsityksemme mukaan juuri tämä konservatiivinen suuntaus pysyy entisellään senkin jälkeen, kun kielikysymys on saatu päiväjärjestyksestä. Sen takeena on puoluetta pääasiassa tukevien yhteiskuntaluokkien vallitseva mielipidesuuntaus. Siitä riippumatta sitä ja liberaalipuoluetta voi jossain määrin yhdistää pyrkimys kehittää valtiomuotoamme yhä demokraattisempaan suuntaan. Jos kansan kuitenkin todella halutaan päättävän asioistaan yhä suurimmassa määrin itse, mikä edellyttää muun muassa sitä, että kansan kykyä siihen kehitetään edistämällä syvää ja vakaata kansansivistystä, puolueella on myös paljon unohdettavaa ja opittavaa. Kansanvaltaa ei lisätä sillä, että kansanedustuslaitos sivuutetaan omien tavoitteiden saavuttamiseksi silloin kun se itselle parhaiten sopii, eikä kansanedustuslaitoksen valtaa kasvateta sillä, että pyritään ratkaisemaan hallinnollisin keinoin tärkeä ja olennainen kysymys, joka pitäisi ja jonka voisi antaa säätyjen käsiteltäväksi.
Mitä sitten tulee suomalaisen puolueen ”kansallisliberaaliin” ryhmittymään, voimme iloksemme tunnustaa, että sen laatima, tietoomme tullut ohjelma on tosiaan vapaamielinen ja tarjoaa liberaalipuolueelle useitakin kosketuskohtia. Siksi toivommekin, että siinä vaiheessa kun ryhmittymä alkaa toimia itsenäisesti politiikassa, suomalais- ja ruotsalaisliberaalien välillä päästäisiin tekemään todellista yhteistyötä, – joka ei tosin merkitse sitä, että kumpikaan puoli luopuisi periaatteellisista eroavaisuuksistaan. Silti uskomme myös, että tässäkin ryhmässä tapahtuu vielä ”eriytymistä”, ennen kuin se voi järjestäytyneenä puolueena osallistua itsenäisesti poliittiseen työhön.
Viitteet
*)Kysymys siitä, mikä tässä asiassa on kuulunut fennomaanien ”vanhaan” ohjelmaan, on sivumennen sanoen kiinnostavampi kulttuurihistoriallisessa mielessä kuin käytännön politiikan kannalta; siksi meidän pitääkin, kuten myös käytettävissä olevan tilan vuoksi, jättää tämä kysymys sikseen. Emme kuitenkaan voi olla huomauttamatta, että radikaalien fennomaanien väite, että heidän ylivaltaohjelmansa edustaa vanhaa ja aitoa fennomaniaa, on varmasti esitetty hyvässä uskossa ja että fennomanian tähänastinen kehitys on joka tapauksessa antanut aihettatähän käsitykseen, joka heillä ja monilla muillakin on. Ja sen syitä voi pohjimmiltaan etsiä kansakuntaa ja valtiota koskevasta opista, joka on ehkä laadittu tieteellisesti 40–50 vuotta sitten mutta jota uudempien aikojen kansalliset liikkeet ovat merkittävästi korjanneet ja jonka tarkistaminen olisikin siksi mitä suurimmassa määrin tarpeen.
En blick på partiställningen.
Kort efter det valen till senaste landtdag påbörjats yttrade vi, i en dagartikel af den 15 augusti 1884, att ”det nästan såg ut som om just till den nu stundande landtdagen de mest radikala elementen å hvardera sidan skulle vilja tränga sig fram”. Våra läsare veta, att vi i detta afseende blefvo blott alltför sannspådda samt att radikalismen under landtdagens lopp å hvardera, såväl den finska som den svenska, sidan endast ytterligare tillspetsade sig. Vi tillade i samma artikel: ”Om än detta i och för sig är att beklaga, skulle denna sammandrabbning af ytterligheterna i deras mest tillspetsade form dock nödvändigtvis hafva äfven det goda med sig, att den allmänna meningen i landet än starkare komme att uttala sig mot all politik, som förgäter att de båda folkelementen utgöra det ena och odelbara finska folket, med hvars sunda utveckling och framtida trygghet det icke står tillsammans, att språk- och nationalitetstvister för evärdliga tider skola störa det politiska arbetet på alla områden”. Äfven i detta afseende börjar vår förutsägelse så till vida slå in, att, under intryck jemväl af yttre fara, en allt mera växande fordran på sammangående och försonlighet de olika partierna emellan börjar göra sig gällande inom den mera sansade och politiskt mognare delen af allmänheten. Skall denna fordran eller önskan dock leda till något praktiskt resultat, så bör man, hvar i sin stad, göra sig redo för, hvar anknytningspunkter till ett sammangående kunna finnas, hvilka intressen, missförhållanden och störande element det å andra sidan är, som förhindra en sammanslutning, äfven der denna eljes vore möjlig.
I den revy af den nuvarande partiställningen, som här i denna afsigt meddelas, tages för redigare öfversigts skuld enhvar af de tre uppträdande partigrupperna i ordning till tals.
1. De finska partierna.
Det mest ”beaktansvärda omslaget i våra partiförhållanden” på senare tider har utgjorts af den i år tydligen försiggångna ”differentieringen” inom det fennomanska eller finska partiet, hvarigenom detta parti, – det första som hos oss kämpat för sina åsigter med tillhjelp af en verkligen disciplinerad partiorganisation, – numera sönderfallit i två, eller rättare tre fraktioner. I och för sig har härvid icke något besynnerligare försiggått än hvad som under likartade förhållanden eger rum öfverallt i verlden under det politiska lifvets utveckling. Att något sådant var förestående icke blott inom det fennomanska utan inom partierna i vårt land öfverhufvud, äfvensom denna företeelses orsaker och betydelse, har förut påpekats, särskildt hvad nämnda parti beträffar, kort före landtdagens början i en jemväl af oss återgifven artikel af en af det finska partiets män. Sjelfva landtdagen och förhandlingarna vid densamma bragte emellertid den förutsedda katastrofen till utbrott hastigare än mången kunde ana, och samtidigt härmed, och derefter fortsättningsvis under loppet af året, har en häftig strid i saken försiggått inom hela den finsktsinnade pressen. Enskilda episoder i denna strid ha vi förut refererat. Vi skola här endast i korthet sammanställa differenspunkterna och det resultat, till hvilket man syses hafva kommit.
Från den radikalt fennomanska oppositionens sida har mot partiets hittillsvarande ledare och större delen af den finska intelligensen, inbegripet prestaståndet och bondeståndets äldre och mera bemärkta medlemmar, framstälts beskyllningen, att dessa äldre svikit partiets gamla traditioner. Såsom skäl för denna beskyllning har anförts öfverhufvud en slappare partipolitik och framförallt de äldre fennomanernas kompromiss med de liberale samt den deraf föranledda hållningen i frågan om finskan såsom embetsspråk, hvari presta- och ungefär hälften af bondeståndet icke nog afgjordt uttalade sig för en administrativ lösning samt detta senare stånd icke ingick med en enskild petition till statsöfverhufvudet. Härtill har från de gamle ledarnes sida, hufvudsakligen genom deras främsta organ Uusi Suometar svarats, att frukterna af den mångomtalade ”kompromissen” tillintetgjordes just derigenom att kompromissens vilkor strax i början brötos af de radikala fennomanerna (genom inlemnandet i bondeståndet af petitionen om administrativ språkförfattning) samt att för öfrigt icke de gamle ledarne och den gamla stammen af partiet utan ”vissa unga herrar” svikit partitraditionerna. Och detta hade skett genom uppställandet af ett nytt program, som partiet icke kan vidkännas: programmet om finskans öfvervälde (”ylivalta”). Repliken från oppositionens sida har blifvit, att just detta ylivalta-program är det finska partiets ursprungliga, gamla partiprogram, till hvilket program dessutom hörer utvägen att, när så nödigt finnes, vädja direkt till regenten. Detta uttryckes i ett af oppositionsbladen (bakom hvilken enligt U. S. står en af de mest omtalade bland de unga ledare-aspiranterna) på följande sätt: ”Om det nationella partiet nöjde sig med det program, att språkfrågans slutliga lösning afser endast ”likstäldhet” mellan svenska och finska språket och att folket ej har rättighet att med sina önskningar nalkas regenten, utan att detsamma borde nöjas med hvad embets- eller öfverhufvud aristokratväldet önskar bevilja det, så hade det finska partiet gått ifrån sitt gamla program och folket blifvit utan företrädare och organer för sin verkliga och enda lyckobringande framtid”. I sitt svar härå har U. S. lemnat öppen frågan om vädjandet till regenten; rättigheten härtill är, menar bladet, oomtvistad, men det var klokast handladt att i språkfrågan vid senaste landtdag ej göra bruk deraf. I fråga om ”likstäldhet” eller ”öfvervälde” vidhåller bladet, att yrkandet på likstäldhet mellan de båda inhemska språken icke är något nytt centralpartis program, utan detsamma som J. V. Snellman, Elias Lönnrot och Yrjö-Koskinen omfattat och arbetat för*)Frågan om, hvad som i detta afseende varit fennomanernas ”gamla” program har, i förbigående sagdt, större intresse för kulturhistorien än för den praktiska politiken; vi skola derför, så väl af detta skäl som med hänsyn till utrymmet, här lemna denna fråga oafgjord. Men oanmärkt kunna vi ej lemna, att de radikala fennomanernas anspråk på att med sitt ylivalta-program representera den gamla och äkta fennomanin säkert göres på god tro samt att fennomanins hittillsvarande förlopp således i alla händelser gifvit anledning till den uppfattning de och mången annan hysa. Och grunden härtill söka vi ytterst i en lära om nation och stat, som kunde för 40 à 50 år sedan vetenskapligt uppställas, men hvilken bl. a. nyare tiders nationella rörelser betydligt korrigerat, och hvars revision derför vore synnerligen af behofvet påkallad..
Inom dessa ramar har striden förts och härvid åtskilliga interiörer ur partiets lif framlagts för allmänhetens blickar. För närvarande rustar man sig från den radikala sidan att fortsätta striden med svårare vapen och ämnar derför såsom motvigt mot U. S. uppsätta en ny daglig finsk tidning i hufvudstaden, enligt hvad bl. a. ”Finland” i sin af oss förut behandlade artikelserie med fruktan och bäfvan omnämner. I alla fall komma de radikala att med sitt hänsynslösa stridssätt anstränga sitt yttersta för att om möjligt komma till makten och U. S. uttalar med anledning deraf redan sitt bekymmer för nästkommande landtdagsval. Men hvilkendera fraktionen än blir den tongifvande, är ställningen nu så till vida klarare, att inom det finska partiet en del tydligen uttalat sig för finska språkets öfvervälde, en annan del åter förklarat sitt program vara endast de båda språkens likstäldhet.
Detta senare program har redan tidigare den s. k. Valvoja-gruppen förklarat sig omfatta. I den artikel, hvari detta otvetydigast uttalas, utlägges äfven, såvidt vi veta för första gången från den finska sidan, skilnaden mellan hvad staten bör göra för språkfrågans lösning och hvad som ligger utom statens befogenhet i detta afseende; och uppställandet af denna distinktion, hvars förbiseende på både det ena och det andra hållet vållat så mycken oreda, anse vi vara af synnerlig vigt såsom basis för öfverenskommelser till frågans lösning. – Man kan, med afseende derå, att Valvoja-gruppen i den praktiska politiken hittills icke framträdt särskildt handlande, vara tvehogsen huruvida man bör anse denna grupp såsom en skild fraktion eller ej. Enligt U. S., som icke just stått på bästa fot med Valvoja, hör hit emellertid ”största delen af dem, som på det vetenskapliga området representerat och befrämjat finskheten”, och man får derför icke underskatta denna grupps blifvande betydelse. I sina politiska åskådningar för öfrigt torde fraktionen ej vara alldeles homogen, men anmärkningsvärdt är i alla fall, att inom densamma framkommit tanken på och utkastet till ett finsktliberalt (”national-liberalt”) parti.
Sådan är, i allmänna drag angifven, ställningen inom det finska lägret. Se vi nu till, hvilka anknytningspunkter der kunna finnas för ett fosterländskt samarbete, så måste vi för vår del för det närvarande helt och hållet lemna ur räkningen den radikala gruppen af fennomanerna. Ty ett parti, hvilket som mål uppställer bringandet af det ena folkelementets i landet språk till det allena herskande och som medel för uppnående af detta mål är böjdt för ett direkt vädjande till regentens person med utestängande af folkrepresentationen från den beträffande lagstiftningen, – ett sådant parti etablerar här en strid på lif och död mellan dessa båda folkelement, en strid utanför konstitutionella gränser, och en strid i hvilken sannolikt ingendera af de kämpande, utan en tredje part med styrkans rätt komme att hafva sista ordet.
Inses faran häraf, så beror dess afvärjande i hög grad på den hållning det finska partiets center kommer att intaga. Hvad denna center egentligen afser med sin språkliga ”likstäldhet” är ännu icke fullt klart. Den lofvar visserligen i här refererade polemiker att den svenska befolkningen icke skall ”förtryckas”, men i samma andedrag talar den äfven om ”folkets” språk här i landet såsom vore detta endast finskan (på samma sätt som U. S:s korrespondenter oupphörligen göra) och om den bildade klassens förvandling i afseende å språk och sinnelag (”kielen ja mielen puolesta”) till ”nationell”, – allt endast med finskan i perspektiv. Vi skola i en följande artikel närmare utlägga vår hithörande åsigt och påpeka nu endast, att kan ej det finska centerpartiet fatta ”likstäldheten” friare och djupare, så går detsamma i sjelfva verket endast sina radikala meningsfränders ärenden. Ty näppeligen afse ens dessa med sitt ”ylivalta” att ”förtrycka” den svenska befolkningen sålunda, att denna befolkning ej finge hafva sin rättsskipning, sin religionsöfning, sina folkskolor och till och med en och annan högre skola på sitt eget språk; men till den språkliga ”likstäldheten” hör dock något mera. Huru lätt centern kan komma att gå de radikalas ärenden, har densamma redan bevisat genom att nu efter landtdagens slut oförbehållsamt, och midt under polemiken med de radikale, öfvergå till dessas administrativa ståndpunkt i afseende å embetsspråkets reglering, – just den fråga, som under landtdagen framkallade de största slitningarna mallan de båda fraktionerna!
Men antaget att en öfverenskommelse kunde ernås med den finska centern angående språkfrågans lösning på likstäldhetens grund, – kan det väl mellan detta parti och ett liberalt parti i vårt land gifvas några vidare anknytningspunkter för ett politiskt samarbete? Att det förstnämnda partiet till hela sitt skaplynne är konservativt har det numera fått höra äfven af egna meningsfränder, och vår öfvertygelse är att just de konservativa tendenserna komma att fortfarande sammanhålla detsamma äfven sedan språkfrågan är utagerad. Härför borgar den öfvervägande meningsriktningen hos de samhällslager, som hufvudsakligen uppbära partiet. Det oaktadt kan det mellan detta och ett liberalt parti finnas vissa anknytningspunkter i sträfvandet att gifva vår statsform en allt mera demokratisk riktning. Skall dock folket verkligen allt mera kallas att sjelf afgöra sina angelägenheter, hvilket såsom vilkor förutsätter bl. a. att det allt mera göres förmöget dertill genom en djup och solid allmän folkbildning, så har partiet också åtskilligt både att glömma och lära. Man ökar icke folkmakten genom att när det så passar i stycket söka förbi folkrepresentationen nå sitt mål, och man stärker ej representationens infiytande genom att arbeta för att en vigtig organisk fråga, som borde och kunde blifva föremål för ständernas behandling, afgöres på administrativ väg.
Hvad slutligen beträffar den ”national-liberala” fraktionen af det finska partiet, är det med nöje vi erkänna, att det bekanta program, som inom detsamma framlagts, är verkligen frisinnadt och sådant att det erbjuder många beröringspunkter med det liberala partiet. Vi hoppas derför, att när fraktionen inom politiken uppträder sjelfständigt opererande, ett verkligt samarbete mellan finsk- och svenskliberale skall kunna uppstå, – hvilket visserligen icke innebär ett uppgifvande å någondera sidan af principiella differenspunkter. Dock tro vi derjemte, att äfven inom denna grupp förestår ännu en ”differentiering”, innan densamma kan såsom ett samladt parti taga sjelfständig del i det politiska arbetet.
Noter
*)Frågan om, hvad som i detta afseende varit fennomanernas ”gamla” program har, i förbigående sagdt, större intresse för kulturhistorien än för den praktiska politiken; vi skola derför, så väl af detta skäl som med hänsyn till utrymmet, här lemna denna fråga oafgjord. Men oanmärkt kunna vi ej lemna, att de radikala fennomanernas anspråk på att med sitt ylivalta-program representera den gamla och äkta fennomanin säkert göres på god tro samt att fennomanins hittillsvarande förlopp således i alla händelser gifvit anledning till den uppfattning de och mången annan hysa. Och grunden härtill söka vi ytterst i en lära om nation och stat, som kunde för 40 à 50 år sedan vetenskapligt uppställas, men hvilken bl. a. nyare tiders nationella rörelser betydligt korrigerat, och hvars revision derför vore synnerligen af behofvet påkallad.