1885 Kort framställning af Storfurstendömet Finlands statsförfattning och förvaltning

Kort framställning af Storfurstendömet Finlands statsförfattning och förvaltning.

Helsingfors, 1885.

Denna broskyr, enligt gifvet uppdrag utarbetad på grund af officiella handlingar, har till ändamål att lemna en kort redogörelse för de hufvudsakliga stadgandena i Finlands grundlagar och vigtigare delar af landets förvaltningssystem. Till erforderlig upplysning hafva jemväl historiska moment af större betydelse blifvit anförda.

Helsingfors,

J. C. Frenckell & Son, 1885.

Innehåll.

I. Inledning.

Storfurstendömet Finland hade under sex och ett halft århundrade såsom en del af Sveriges rike varit i åtnjutande af denna stats institutioner och deltagit i utvecklingen af desamma, då den politiska brytning inträffade, som medförde landets skiljande från Sverige och förening med Kejsaredömet Ryssland. Redan samtidigt med de ryska truppernas inryckande i Finland år 1808 och sedermera under krigets fortgång utfärdades proklamationer, som afsågo att bereda insteg för tanken på denna förändring i landets yttre politiska ställning samt tillika aflägsna befolkningens farhågor för den gamla i samhällets alla förhållanden ingripande och med kärlek omfattade rättsordningens bestånd. Den förnämsta bland dessa proklamationer var Hans Majestät Kejsarens manifest af den 3; Juni 1808, hvari, bland annat, jemte förklaringen att Finland skulle bibehållas i en evig förening med ryska riket, den försäkran uttalades,|2| att landets gamla författningar och privilegier skola heligt vidmakthållas. Ehuru detta manifest, som afläts medan kriget ännu fortgick med vexlande framgångar, icke är att räknas till rättskällorna, har det dock sin historiska betydelse såsom ådagaläggande Kejsarens afsigter beträffande Finlands framtida ställning.

Kort derefter, den 9/21 Juni lät Kejsaren utgå befallning derom att en deputation af finske män ur de skilda stånden skulle sändas till S:t Petersburg för att meddela upplysningar om landets tillstånd och behof samt medlen att lätta dess bördor. På en del orter blef valet icke verkstäldt, af orsak att en dylik deputation ej öfverensstämde med landets författning; på andra orter, der valen försiggingo, frånkändes ombuden all representativ befogenhet. I anledning häraf utfärdade de ryska truppernas öfverbefälhafvare den 14/26 Augusti en ny uppmaning till val af deputerade med den förklaring att deputationen icke skulle hafva en riksdags funktioner. Valen kommo derefter till stånd, ungefär samtidigt med landet faktiska besittningstagande genom de kejserliga trupperna.

Sedan den finska deputationen sammanträdt i S:t Petersburg i November 1808, öfverlemnade densamma vid dess första audiens hos Kejsaren till Hans Majestät ett memorial, hvari deputationen, efter en kort redogörelse för grundlagarnes stadganden angående sättet och ordningen för en rådplägande och beslutande|3| ständerförsamlings sammansättning, i underdånighet anmälte, att de deputerade, som blifvit efter andra grunder utsedde, icke vore berättigade att ingå i sådana öfverläggningar, som tillhörde landets Ständer, hvarjemte till Hans Kejserliga Majestäts nådiga pröfning hemstäldes om Ständernas sammankallande till landtdag för inhemtandet af nationens röst.

Den 20 Januari/1 Februrari 1809 utfärdades Hans Kejserliga Majestäts kallelse till Finlands Ständer att i öfverensstämmelse med riksdagsordningen infinna sig den 10/22 Mars samma år till allmän landtdag i Borgå stad.

Kejsar Alexander inträffade sjelf i Borgå den 15/27 Mars i och för landtdagens högtidliga öppnande, och redan samma dag undertecknade Hans Majestät följande nådiga försäkran till Finlands inbyggare:

”Sedan Wi, efter Försynens skickelse, tagit Storfurstendömet Finland i besittning, hafve Wi härmed velat bekräfta och stadfästa Landets Religion och Grundlagar samt de Privilegier och rättigheter hvart och ett Stånd inom berörde Storfurstendöme isynnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills enligt konstitution åtnjutit; lofvandes att bibehålla alla dessa förmåner och Författningar fasta och oförryckta i sin fulla kraft.”

Den 17/29 Mars försiggick den högtidliga akt, genom hvilken Hans Kejserliga Majestät af Stän|4|derna hyllades såsom Finlands Storfurste. Ständerna aflade dervid ed åt den nya regenten och besvuro tillika konstitutionens upprätthållande; förenämnda regentförsäkran upplästes och öfverlemnades till landtmarskalken, och derefter framträdde en adelig härold till thronen och utropade: Lefve Alexander I, Kejsare ”öfver hela Ryssland och Storfurste till Finland!”

Efter denna akt höll Hans Majestät följande tal på franska språket:

”Jag emottager, med öm rörelse, de Tro- och Huldhets-Eder, som Finlands Invånare nu gifvit Mig genom deras lagligen valde Representanter.

De band, som förena mig med dem, befästade af detta frivilliga bevis af deras tillgifvenhet, och helgade af denna högtidliga förenings-act, blifva derigenom mer dyrbara för Mitt hjerta, mer öfverenstämmande med Mina grundsatser.

Då Jag lofvat dem att bibehålla deras Religion och deras grundlagar, har Jag velat ådagalägga det värde Jag sätter på uppriktiga uttryck af kärlek och förtroende.

Jag beder den Alsmäktige Guden gifva Mig styrka och vishet att styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggeliga ordning!”

Den 23 Mars/4 April 1809 utfärdades till Finlands samtliga inbyggare en nådig kungörelse om Ständernas ed och Hans Majestäts till dem och landet afgifna försäkran.

Till Ständernas behandling hade af Hans Majestät följande fyra propositioner öfverlemnats, alla afseende att på grundvalen af Storfurstendömet Finlands konstitutionela författning ordna statens inre förhållanden, nemligen:

1:o) Angående organisationen af landets högsta styrelse eller om Regeringskonseljen;

2:o) om landets finanser;

3:o) om dess krigsmakt

4:o) om dess myntväsende.

Sedan Ständerna handlagt dessa propositioner och särskilda andra ärenden, hemförlofvades Ständerna af Kejsaren, som äfven till landtdagens afslutande den 6/18 Juli personligen infunnit sig i Borgå, med följande tal:

”En réunissant les Etats de la Finlande en une Diète générale j’ai voulu connoitre les désirs et les sentimens de la nation sur ses véritables interêts.

J’appelai votre attention sur les objets les plus importans à votre prospérité. Me reposant entièrement sur la loyauté de votre caractére, fort d’ailleurs de la pureté de mes intentions, j’ai laissé à vos délibérations une parfaite liberté. Aucune influence, aucune autorité étrangère à la vôtre n’osa franchir le seuil de ces portes. J’ai veillé sur l’indépendance de vos opinions. Absent je me trouvai au milieu de vous par les voeux que je ne cessais de faire pour le succes de vos travaux.

Les avis que vous veneg d’émettre portent le caractère de la sagesse et de l’amour de la patrie. Je les prendrai en considération dans l’oeuvre importante que je médite pour votre prospérité.

Vos travaux cessent des ce moment. Mais en vous séparant, vous avez des devoirs essentiels à remplir.

Portez dans le sein de vos provinces, imprimez dans l’esprit de vos compatriotes la même confiance qui a présidé ici à vos déliberations. Inspirez-leur la meme assurance sur les objets les plus importans à votre existence politique, le maintien de vos lois, la sureté personnelle, le respect inviolable à vos propriétés.

Ce peuple brave et loyal bénira la Providence qui a amené l’ordre de choses actuel. Placé désormais au rang des nations, sous l’empire de ses lois, il ne se ressouviendra de la domination passée que pour cultiver des rapports d’amitié lorsqu’ils seront rétablis par la paix.

Et moi, j’aurai recueilli le plus grand fruit de mes soins quand je verrai cette nation tranquille au dehors, libre dans l’intérieur, se livrant sous la protection des lois et des bonnes moeurs à l’agriculture et à l’industrie, par le fait meme de sa prospérité, rendre justice à mes intentions et bénir ses destinées.”

Af de moment, ofvanstående skildring omfattar, äro följande tvenne de vigtigaste, såsom angifvande den rättsliga beskaffenheten af Finlands förening med Kej|7|saredömet och grunden för de af föreningen härflytande ömsesidiga rättigheter och förpligtelser, nemligen å ena sidan:

Hans Kejserliga Majestäts försäkran till Finlands samtliga inbyggare, af den 15/27 Mars 1809;

och å den andra sidan:

den akt, genom hvilken Finlands Ständer den 17/29 Mars hyllade Kejsaren såsom Storfurste till Finland.

Denna af Kejsaren sjelf såsom en ”högtidlig föreningsakt” karakteriserade uppgörelse vid begynnelsen af landtdagen i Borgå har sålunda betydelsen och giltigheten af ett fördrag mellan Rysslands herrskare och det finska folkets lagliga representanter, hvilkas behörighet att härvid föra nationens talan Kejsaren erkänt genom att gemensamt med dem grundlägga Finlands nya ställning, oberoende af det blifvande fredsslutet mellan honom och Sveriges Konung.

Fredsfördraget mellan Ryssland och Sverige undertecknades i Fredrikshamn den 3; September 1809 och ratificerades i S:t Petersburg den 1/13 Oktober. Dess IV artikel innehåller Konungens af Sverige afsägelse af sina suveränitetsrättigheter till de finska landskapen, hvilka afträddes till Rysslands Kejsare och det ryska riket; men endast artikel VI i detta fördrag berör Finlands framtida politiska ställning. Den lyder: ”Sedan Hans Majestät Kejsaren af Ryssland redan gifvit de ojäfaktigaste bevis af den rättvisa och mildhet, hvar|8|med Hans Majestät beslutit att regera öfver innevånarne af det Land Han sig nyligen tillvunnit, i det Han ädelmodigt, sjelfmant och af egen böjelse försäkrat dem om en fri utöfning af deras Religion, af deras egendomsrätt och privilegier; ser Hans Majestät Konungen af Sverige sig dymedelst frikallad från den Honom annars heliga pligt, att göra förbehåll härom till sina forna undersåtars förmån.”

Uppgörelsen vid landtdagen i Borgå var redan fullbordad; anförda art. VI har derför icke annan betydelse, än erkännandet af ett ”fait accompli.”

Gränsen emellan Kejsaredömet och Storfurstendömet utgjordes i början af den gamla riksgränsen emellan Ryssland och Svenska riket, men sedan det så kallade Gamla Finland eller Finländska guvernementet under namn af Wiborgs län införlifvats med Storfurstendömet, på grund af nådiga kungörelsen den 23 December 1811, erhöll gränsen den sträckning, hvilken den för närvarande eger och hvarom närmare bestämningar äro meddelade i nådig kungörelse den 9 Oktober 1816. Endast en förändring har häri senare inträffat i det att Systerbäcks gevärsfaktori med 12 qvadratversts område blifvit afskiljdt från Finland och förenadt med S:t Petersburgska guvernementet. Detta skedde genom nådiga kungörelsen den 15 Februari 1864, i|9| hvilken tillika förklaras, att vederlag för sagda område framdeles skall tilldelas Finland antingen i en kuststräcka invid Ishafvet öster om Jakobself eller ock uti disponibla egor inom S:t Petersburgska guvernementet vid gränsen mot Finland. Frågan om detta vederlag har icke ännu vunnit sin lösning.

De af Kejsar Alexander I på ofvan anfördt sätt bekräftade grundlagar innehöllo bland annat stadganden om den högsta domstol, som egde utöfva lagskipningen i sista instans, samt de särskilda styrelseverk, hvilka voro inrättade för att biträda Monarken i regeringens handhafvande. Då dessa myndigheter, som varit för Sverige och Finland gemensamma och hade sitt säte i Stockholm, efter den politiska förändring, som med Finland försiggått, måste ersättas med nya organer för samma ändamål, lät Kejsaren genom en Komité uppgöra och till Ständerna i Borgå öfverlemna den redan omnämnda propositionen angående inrättandet af en Regeringskonselj. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda förslag, hvilket af Ständerna med några mindre väsentliga ändringar blef gilladt, utfärdades den 18 Augusti 1809 nådiga reglementet för Regeringskonseljen i Storfurstendömet Finland.

I och för föredragningen af de ärenden, som tillhöra Hans Kejserliga Majestäts eget afgörande,|10| inrättades genom nådig instruktion af den 6 November 1811 en Komité för finska ärenden i S:t Petersburg. Till Komitén hörde en statssekreterare, hvilken hade att i öfvervaro af Komiténs ordförande föredraga ärendena hos Hans Kejserliga Majestät.

Genom nådiga manifestet af den 17 Mars 1826 blef den för finska ärenden tillförordnade Komitén i S:t Petersburg upplöst, och endast statssekreterare-embetet bibehållet jemte det instruktion meddelades för det finska Statssekretariatet. År 1834 förordnades, att statssekreteraren för Storfurstendömet skulle benämnas Minister Statssekreterare. Genom nådigt manifest af den 8 April 1857 inrättades åter en Komité för finska ärenden vid Statssekretariatet i S:t Petersburg i hufvudsakligen enahanda syfte, som den år 1826 upplösta Komitén, dock att minister-statssekreteraren skulle ensam föredraga ärendena hos Hans Kejserliga Majestät.

För Generalguvernören i Finland, hvilken redan genom reglementet för Regeringskonseljen var beklädd med ordförandeskapet i konseljen, meddelades nådig instruktion den 12 Februari 1812. Samma dag emanerade instruktion för Prokuratorn i Regeringskonseljen.

Den 21 Februari 1816 utfärdades en nådig kungörelse, i hvilken förklaras att Hans Kejserliga Majestät, för att ytterligare utmärka de afsigter Hans Majestät med inrättningen af Finlands styrelse åsyftat, och dess omedelbara förhållande till Hans|11| Majestäts person, funnit lämpligt att, i likhet med den benämning högsta styrelseverket i Hans Majestäts Kejsaredöme egde, tillägga Regeringskonseljen namn af Hans Kejserliga Majestäts Senat för Finland, utan förändring likväl af dess organisation och ännu mindre af den Författning och de lagar Hans Majestät för Finland stadfästat och bekräftat. I samma kungörelse har Hans Majestät uttalat att Han för evärdeliga tider befästade den försäkran Finlands invånare af Hans Majestät emottagit, angående bibehållandet af deras särskilda Författning under Hans Majestäts och Dess Efterträdares spira.

Sedan staden Helsingfors genom nådigt förordnande af den 27 Mars 1812 blifvit förklarad för Storfurstendömet Finlands hufvudstad, blef det genom en kungörelse af den 9 Juli 1817 bestämdt, att Senaten skulle flyttas från Åbo till Helsingfors och derstädes hafva sitt säte från den 1 Oktober 1819.

I början af Kejsar Alexander II:s regering uppstod fråga om sammankallandet af landets Ständer för att afhjelpa de många brister i lagarne, hvilka blifvit en följd af lagstiftningsverksamhetens långvariga stillastående. Sedan åtskilliga förberedande åtgärder blifvit vidtagna, behagade Hans Kejserliga Maje|12|stät genom nådigt manifest af den 18 Juni 1863 påbjuda att Finlands Ständer skulle till allmän landtdag sammankomma i Helsingfors den 15 September samma år.

Kejsaren, som i egen person öfvervar landtdagens högtidliga öppnande, höll dervid den 18 September följande tal:

”Représentants du Grand-Duché de Finlande.

En Vous voyant réunis autour de Moi, Je suis heureux d’avoir pu accomplir Mes voeux et vos espérances.

Mon attention s’est dès longtems porté sur un certain nombre de questions successivement soulevées et qui touchent aux intéréts les plus sérieux du pays. Elles sont restées en suspens vu que leur solution demandoit la coopération des États. Des considérations majeures, dont l’appréciation M’est réservée, ne M’avoient pas permis de réunir les représentants des quatre ordres du Grand-Duché durant les premières années de Mon règne. Néanmoins, J’ai pris à tems des mesures préparatoires pour arriver à ce but, et aujourd’hui que les circonstances ne sont plus de nature à motiver un plus long ajournement, Je Vous ai convoqués, afin de Vous faire part, apres avoir préalablement entendu Mon Sénat de Finlande, des projets de loi et de quelques affaires administratives, dont Vous aurez à Vous occuper durant la session actuelle. Considérant leur gra|13|vité, Je les ai d’abord fait examiner par une commission, composée de personnes investies de la confiance de la nation. La publicité accordée aux débats de cette commission Vous à fait connoitre d’avance l’objet de vos délibérations et Vous avez été à même d’approfondir ces projets de loi en consultant les opinions et les besoins du pays. Malgré leur nombre et leur importance il Vous sera en conséquence possible d’en terminer l’examen définitif dans le délai fixé par la loi.

L’exposé financier qui Vous sera communiqué, Vous prouvera que les revenus de l’État ont toujours suffi pour couvrir les dépenses courantes et que l’accroissement considérable des impôts indirects, témoignage de la prospérité publique, a permis d’appliquer des ressources plus étendues au développement matériel et moral du pays.

J’ai autorisé le gouvernement du Grand-Duché à contracter des emprunts uniquement pour faire face aux besoins de la dernière guerre et pour couvrir les frais de construction du chemin de fer entre Helsingfors et Tavastehus.

Le compte rendu de l’emploi de ces emprunts, qui Vous sera également communiqué, Vous fera voir que les revenus actuels de l’Etat suffisent pour amortir cette dette avec ses intéréts. Mon désir est toutefois qu’à l’avenir aucun nouvel emprunt ne soit fait sans la participation des États du Grand-Duché, à|14| moins qu’une invasion inopinée de l’ennemi ou quelque autre malheur public imprévu ne Nous en fasse une nécessité.

Les nouvelles contributions que Je fais proposer à la Diète tendent à réaliser différentes mesures destinées à augmenter le bie-être du pays et à faire prospérer l’enseignement du peuple. C’est à Vous à décider de l’urgence et de l’étendue de ces mesures.

Plusieurs des stipulations des lois fondamentales du Grand-Duché ne sont plus applicables à l’état des choses survenu depuis sa réunion à l’Empire; d’autres manquent de clarté et de précision. Désirant remédier à ces imperfections, Mon intention est de faire élaborer un projet de loi qui contiendra des explications et des supplémens à ces stipulations pour être soumis à l’examen des États lors de la prochaine Diète, que Je pense convoquer dans trois ans. En maintenant le principe Monarchique constitutionel inhérent aux moeurs du peuple Finlandois et dont toutes ses lois et ses institutions portent le caractere, Je veux faire admettre dans ce projet un droit plus étendu que celui que possèdent déjà les États quant au réglement de l’assiette des impôts, ainsi que le droit de motion qu’ils ont anciennement possédé, Me réservant toutefois celui de prendre l’initiative dans toutes les questions qui touchent au changement de la loi fondamentale.

Vous connoisse; Mes sentimens et Mes voeux, pour|15| le bonheur et la prospérité des peuples confiés à Ma sollicitude. Aucun de Mes actes n’a pu troubler l’entente qui doit regner entre le Souverain et la nation. Je désire que cette entente continue à étre, comme par le passé, le gage des bons rapports qui M’unissent au brave et loyal peuple Finlandois. Elle contribuera puissamment å la prospérité d’un pays bien cher à Mon coeur et Me fournira un nouveau motif pour Vous rassembler périodiquement.

C’est à Vous, Représentants du Grand-Duché, à prouver, par la dignité, la modération et le calme de Vos discussions, qu’entre les mains d’un peuple sage, décidé à travailler, d’accord avec le Souverain, dans un esprit pratique au développement de son bien-être, les institutions libérales loin d’étre un danger, deviennent une garantie d’ordre et de prospérité.

Je déclare ouverte la présente Diète.”

De propositioner, hvilka till Ständernas handläggning öfverlemnades, omfattade ärenden hörande till såväl den civila, kriminella och ekonomiska lagstiftningen, som ock utvecklingen af folkskoleväsendet, kommunikationerna m. m.

Landtdagen varade ända till den 15 April 1864, och under loppet af åren 1864–1866 utfärdades de lagar och förordningar, som utgjorde frukten af Ständernas arbete.

Vid påföljande landtdag 1867 förelades Ständerna, bland annat, förslag till ny Landtdagsordning, hvilken sedermera den 15 April 1869 blef såsom lag utfärdad och hvarigenom en del af de i ofvanstående throntal påpekade brister i grundlagarne blef afhjelpt.

II. Grunddragen af Storfurstendömet Finlands konstitution.

A. Finlands allmänna grundlagar äro:

Regeringsformen af den 21 Augusti 1772, Förenings- och Säkerhetsakten af den 21 Februari och 3 April 1789 samt Landtdagsordningen af den 15 April 1869.

Till dem ansluta sig åtskilliga förordningar, som stadgat partiela ändringar i desamma.

De för de särskilda Stånden utfärdade privilegier af 1723 och 1789 äro i legislativt hänseende likstälda med grundlagarne.

Förenämnda lagar, uppgörelsen mellan Kejsar Alexander I och Finlands Ständer vid öppnandet af landtdagen i Borgå, äfvensom de hufvudsakliga delarne af 1809 års reglemente för Regeringskonseljen (Senaten) utgöra den finska statsförfattningens rättskällor.

B. Med Kejsaredömet Rysslands thron är Storfurstendömet Finlands thron oskiljaktigt förenad. Den för Ryssland bestående thronföljdsordning har derför äfven för Finland gällande kraft.

Vid thronbestigningen utfärdar Kejsaren såsom Finlands Storfurste en regentförsäkran, innehållande löftet att vidmakthålla grundlagarnes helgd*)De af Deras Kejserliga Majestäter Nikolai I, Alexander II och Alexander III utfärdade regentförsäkringar äro alla affattade i samma form, i det närmaste öfverensstämmande med Alexander I:s försäkran. Dessa försäkringar hafva trädt i stället för forna tiders konungaed och försäkran. De utgöra icke något vilkor för grundlagarnes fortbestånd. Ändring eller upphäfvande af grundlag kan ske endast i den ordning Regeringsformen och Landtdagsordningen stadga.. Tillika utgår påbud till samtlige landets invånare att aflägga tro- och huldhetsed.

Kröningen är icke obligatorisk.

Kejsaren-Storfursten eger styra landet efter dess grundlagar och öfriga lagar.

Förutom de allmänna befogenheter, hvilka längre fram omförmälas, hörer till Monarkens särskilda prerogativer:

att besluta om krig och fred samt förbund med utländska makter;

att utöfva högsta befälet öfver krigsmakten;

att benåda förbrytare och mildra ådömdt straff;

att utnämna statens högre embetsmän; hvilken rätt förbehållits Hans Kejserliga Majestät sjelf beträffande de sju högsta rangklasserna;

att till adlig, friherrlig och greflig värdighet upphöja välförtjente män;

att bevilja finsk medborgarerätt.

För de organer, som biträda Kejsaren-Storfursten i regeringens och statsförvaltningens handhafvande, redogöres i nästa afdelning.

C. Lagstiftnings- och beskattningsmakten utöfvas af Kejsaren-Storfursten i förening med Ständerna.

Storfurstendömet Finlands Ständer, hvilka, samlade till landtdag, representera finska folket, utgöras af Adeln, Presteståndet, Borgareståndet och Bondeståndet.

Ständerna sammankomma åtminstone hvart femte år till lagtima (ordinarie) landtdag på Kejsarens-Storfurstens kallelse och kunna jemväl till urtima (extraordinarie) landtdag kallas för särskildt ärende, som sådant kräfver.

Landtdag hålles i landets hufvudstad. Den varar enligt regeln fyra månader.

Landtdagsman är i utöfningen af representantkallet icke bunden af andra föreskrifter än landets grundlagar.

Ridderskapet och Adeln infinner sig till landtdagen i enlighet med Riddarhusordningen, som bestämmer att|20| hufvudmannen för hvarje å det finska Riddarhuset introducerad greflig, friherrlig och adlig ätt har rätt att intaga plats vid landtdagen. Begagnar han sig ej af denna rätt, öfvergår densamma på närmast äldste manlige medlem af ätten o. s. v. enligt genealogisk ordning, eller ock må hufvudman för en ätt befullmäktiga medlem af annan ätt till landtdagsman.

Presteståndet utgöres af Erkebiskopen och Biskoparne, minst 28 fullmäktige valde af samtlige ordinarie prester, en eller två representanter för landets universitet och tre till sex för lärarene vid elementarläroverken.

Borgareståndet utgöres af fullmäktige för landets städer, sålunda att för hvarje stad väljes en landtdagsman, men om invånarantalet är 6 000 väljes två, och derutöfver en för hvarje fullt tal af 6 000 personer. Stad med mindre än 1 500 invånare kan förena sig med annan stad om gemensam landtdagsman. Valrätt i stad tillkommer hvarje skattskyldig och röstegande medlem af stadskommun.

Bondeståndet omfattar de fullmäktige som, till ett antal af en för hvarje domsaga, utses af elektorer, hvilka åter väljas af jordegare samt åboer och arrendatorer af kronojord inom de till domsagan hörande kommunerna.

De allmänna vilkoren för valrätt äro: att vara myndig, välfrejdad och sjelf rådande öfver sin egendom samt under de tre sistförflutna åren hafva varit i landet|21| skattskrifven. Till valbarhet erfordras att hafva uppnått 25 års ålder och bekänna en kristen troslära. Valbarheten är icke bunden vid bosättning inom valdistriktet. Sagda åldersbestämning gäller äfven för representanträtten å Riddarhuset.

Landtdagsmannavalens frihet är garanterad genom strängt ansvar för den som obehörigen söker inverka derpå.

Kejsaren-Storfursten utnämner landtmarskalken (ordföranden) för Ridderskapet och Adeln, samt talmännen (ordförandene) för de öfriga Stånden. Till Presteståndets talman förordnas Erkebiskopen eller, i hans frånvaro, någon annan af Biskoparne.

Landtdagen öppnas i thronsalen af Kejsaren-Storfursten sjelf eller den Han i sitt ställe förordnar.

Derefter tillsättas fem allmänna och nödigt antal särskilda utskott, för att bereda och afgifva betänkanden öfver såväl Hans Majestäts till Ständerna aflåtna propositioner, som ock de förslag till underdåniga petitioner, hvilka vid landtdagen framställas. Utskotten bestå af 12 à 16 ledamöter, 3 à 4 från hvarje stånd. Betänkandena afgifvas på svenska och finska språken, tryckas och utdelas till alla stånd.

Hvart stånd arbetar skildt för sig. Efter slutad debatt i hvarje fråga framställer ordföranden proposition, så affattad att den kan med ja eller nej besvaras. Omröstningen är sluten, och per capita. Ståndens be|22|slut delgifvas vederbörande utskott, som deraf utröner huruvida besluten äro så samstämniga att enligt Landtdagsordningens stadganden ett gemensamt ständerbeslut föreligger. Är detta icke fallet, föreslår utskottet sammanjemkning af divergenserna. Lyckas detta ej, anses frågan hafva förfallit, såvida den icke är af den beskaffenhet att densamma skall öfverlemnas till så kalladt förstärkt utskott, hvilket består af 15 medlemmar från hvarje stånd och, medelst votering, med Ständernas rätt afgör saken. Finansfrågor och sådana öfriga ärenden, hvilka Ständerna förklarat ej böra förfalla, hänskjutas till de omförmälda förstärkta utskotten.

Det är ock medgifvet, att de fyra stånden samlas på ett enda rum till gemensam öfverläggning då sådant af minst 2 stånd anses behöfligt. Vid dylika sessioner äro Senatens ordförande och ledamöter berättigade på embetets vägnar närvara.

D. Initiativet till lagstiftningsåtgärd tillhör Kejsaren-Storfursten*)Enligt nådigt förordnande har till Ständerna vid landtdagen år 1885 aflåtits proposition angående sådan grundlagsändring, att äfven Ständerna skall, med vissa inskränkningar, tillkomma initiativ i lagstiftningen.. Sedan Senaten, antingen omedelbart eller efter förarbeten af en för ändamålet inkallad komité, uppgjort ett lagförslag, underställes|23|detsamma Hans Majestäts pröfning, hvarefter förslaget genom en nådig proposition öfverlemnas till landtdagen.

Ständerna kunna antingen antaga lagförslaget oförändradt eller med de ändringar de finna nödiga, eller ock afböja förslaget.

Gäller den nådiga propositionen stiftande, ändring eller förklaring af grundlag eller ståndsprivilegier, erfordras till propositionens antagande alla fyra ståndens samstämmiga beslut.

Men hänför sig förslaget till andra områden af lagstiftningen, såsom civil-, kriminal- eller processlag, de grenar af den ekonomiska rätten som ingått i 1734 års lagkodex, kommunal-lag, kyrkolag, sjölag eller allmän militärförfattning, eller lagarne om mynt- och bankväsendet, – så ernås giltigt ständerbeslut, om tre af de fyra stånden omfattat lika beslut.

Ständerna meddela sina beslut i underdåniga svarsskrifvelser till Hans Majestät. Sedan Senaten afgifvit utlåtande deröfver, föredrages ärendet slutligen Hans Majestät. Om Hans Majestät då fastställer Ständernas beslut, har lagen kommit till stånd och varder af Senaten promulgerad i ordagrann öfverensstämmelse med sagda beslut.

Det finnes dock en branche af lagstiftning, i afseende å hvilken Hans Kejserliga Majestät ensam besluter, nemligen den så kallade administrativa|24| lagstiftningen. Det tillkommer nemligen Kejsaren-Storfursten att utan Ständernas medverkan utfärda de förordningar, reglementen och instruktioner, som erfordras för statsförvaltningens handhafvande och lagarnes verkställande.

E. Påläggande af nya skatter eller förhöjande af gammal skatt kan icke ske utan Ständernas samtycke.

Skatterna fördela sig i politiskt hänseende i tvenne grupper: ständiga eller ordinarie skatter och temporära skatter eller bevillningar.

De förra äro sådana, som gifvits utan någon begränsning till tiden. Ändring i de angående dem gällande författningar åstadkommes på samma sätt som vid stiftande af allmän lag, dock att, om fråga är att höja skattebeloppet eller ändra dess fördelning, alla fyra stånds samtycke erfordras. De stående skatterna utgöra jemte afkastningen af statens domäner och afgifterna för anlitandet af allmänna statsanstalter den inkomst, hvarmed de ordinarie statsutgifterna bestridas. Kejsaren-Storfursten förordnar ensam om den ordinarie utgiftsbudgeten.

Bevillningar äro de skatter, hvilka Ständerna för någon viss tid, vanligen en landtdagsperiod, anvisa till betäckande af utgifter, för hvilka Hans Majestät äskat anslag emedan de ordinarie inkomsterna beräk|25|nats vara dertill otillräckliga. Ständerna hafva initiativ till den lag eller stadga, enligt hvilken bevillning skall utgöras. Med afseende å bevillningsmedlens natur ega Ständerna att besluta om deras användande; likaså angående Finlands Banks vinst och afkastningen af de jernvägar, till hvilkas anläggande Ständerna anvisat medel. Dessa inkomst- och utgiftsposter höra till den extraordinarie budgeten. Ifall samstämmigt beslut af alla stånd i bevillnings- eller anslagsfråga icke vunnits, hänskjutes densamma till förstärkt utskott, och anses Ständerna hafva bifallit förslaget om minst ⅔ af utskottets ledamöter voterat derför.

Från ofvanstående allmänna regler finnes ett betydande undantag, i det nemligen Ständerna sedan 1772 icke deltagit i bestämmandet af tulltaxan.

Ständernas samtycke erfordras icke vid fastställandet af de taxor, som bestämma afgifterna för anlitandet af allmänna statsanstalter (såsom posttaxan, taxan för lots- och båkafgifter m. fl.).

Till upptagande af statslån är Ständernas samtycke af nöden. Statens domäner kunna icke utan Ständernas bifall försäljas eller bortgifvas.

Uppgift om statsverket tillstånd eller en så kallad finansrelation meddelas hvarje landtdag. Ständernas statsutskott, som har tillgång till alla statsverkets räkenskaper, afger betänkande öfver finansrelationen samt|26| granskar särskildt huru de af föregående landtdag beviljade anslag blifvit använda.

F. De enskilde medborgarenes personliga frihet och egendomsrätt äro tryggade genom lagen: ingen får af statens myndigheter påläggas något lidande till lif eller lem, ära eller välfärd, utan att han är lagligen öfverbevisad och dömd för brott; – ingen får afhändas något gods, löst eller fast, utan laga ransakning och dom; – den enskildes jord får ej för statens behof tagas i anspråk annorlunda än genom expropriation i laga ordning, mot full vedergällning.

Ingen får åtalas inför annan domstol än den, som är hans lagliga forum. Extra ordinarie domstolar eller dömande kommissioner få icke tillsättas.

Rättigheten att förvärfva och besitta jord tillhör hvarje medborgare lika, utan hänsigt till stånd eller börd. En del jordlägenheter äro visserligen, alltsedan den tid då de tillhörde privilegierad adel, till större eller mindre del undantagna från jordens allmänna skattskyldighet. Men detta utgör numera blott ett realprivilegium, icke ett ståndsprivilegium. Åboerna på kronohemmanen är ärftlig besittningsrätt tillförsäkrad äfvensom rätt att genom en ringa så kallad skattelösen blifva egare till desamma.

Med hänsigt till skattskyldigheten och värnepligten äro alla samhällsklasser underkastade samma vilkor.

Allmän näringsfrihet är gällande: det erfordras icke något särskildt tillstånd af myndigheterna för att få bedrifva handel, handtverk, fabriksindustri eller rederirörelse. Undantag härifrån utgöra endast vissa näringar, hvilka i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse erfordra särskild kontroll. Dessutom är gårdfarihandeln (handel under kringvandring) fortfarande strängt begränsad.

Endast finske medborgare kunna bekläda finska statstjenster. Utnämning och befordran äro icke beroende af börd, blott af skicklighet och förtjenst.

Innehafvare af sådana högre embeten, till hvilka utnämningen göres af Hans Majestät utan föregående af embetsmyndighet upprättadt förslag, kunna i deras ställning såsom Hans Majestäts förtroendemän entledigas när Hans Majestät så för godt finner. Men öfrige embetsmän (med undantag af lägre polis- och uppbördsfunktionärer) äfvensom samtlige domare kunna endast på grund af domstolsutslag från sina befattningar afsättas. Till följd af denna inamovibilitet äro sagde tjenstemän och domarene jemväl berättigade att derest deras tjenst indrages, varda vid sin aflöning bibehållne.

III. Styrelsens och förvaltningens organisation.

A. Kejserliga Senaten för Finland omfattar såväl landets högsta domstol som dess högsta styrelsemyndighet.

Senaten består derför af två afdelningar, benämnda den ena Justitie Departementet och den andra Ekonomie Departementet. Förenade utgöra begge Departementen Senatens Plenum.

Senatens ordförande, såväl i Plenum som i hvardera Departementet, är Generalguvernören i Finland, som utnämnes af Kejsaren-Storfursten. Tjenstgörande ledamöter i Senaten äro för närvarande nitton senatorer, nemligen: nio i Justitie Departementet och tio i Ekonomie Departementet. I hvardera Departementet är en af senatorerne dess viceordförande och för såsom sådan i Generalguvernörens frånvaro ordet ej blott i Departementet, utan äfven, efter viceordfö|29|randenes inbördes företräde i rang, uti Senatens Plenum. Senatorerne utnämnas af Hans Majestät hvarje gång för tre år.

Senatens kompetens omfattar allt hvad till rättvisans och den allmänna styrelsens handhafvande i Finland hör, med undantag af de ärenden, i hvilka afgörandet enligt lag är Hans Majestät omedelbart förbehållet, men hvilka dock till större delen undergå förberedande behandling i Senaten. I sin verksamhet är Senaten hänvisad till bestående lagar och faststälda statsförslag, utan befogenhet att ändra, förklara eller afskaffa någon lag eller pålägga någon ny afgift eller skatt, men med rättighet att hos Hans Majestät anmäla om behofvet af lagstiftningsåtgärder.

Då den Senaten tilldelade myndighet utöfvas på Monarkens vägnar, är det stadgadt att alla de författningar, domar, utslag och andra expeditioner, till hvilka Senaten beslutat, utfärdas i Hans Kejserliga Majestäts höga namn. Senaten tillkommer jemväl att i Hans Majestäts namn promulgera de allmänna författningar, som af Hans Kejserliga Majestät sjelf blifvit stadfästade; det sker då under åberopande af Hans Kejserliga Majestäts eget beslut. Detta gäller såväl Senatens Plenum som hvardera Departementet.

I Plenum handlägger Senaten samtliga landtdagsärenden, förslag till vigtigare administrativa förordnin|30|gar, internationela ärenden, dispensmål, en del ecklesiastika ärenden samt de frågor Hans Majestät särskildt till Plenum öfverlemnar äfvensom inom Senaten uppkommande kompetensfrågor.

Senatens Plenum utgöres för de vigtigare ärendenas behandling af begge Departementen i deras helhet, men för öfriga ärenden af åtta senatorer, fyra för hvardera Departementet.

På Justitie Departementet ankommer: att tillse det rättsvården i landet lagligen handhafves; att afgöra alla genom ändringssökande eller hemställan ifrån underordnade instanser inkommande judiciela ärenden, dock så att någon dödsdom icke får verkställas, innan den blifvit Hans Majestäts stadfästelse understäld; att pröfva inkommande ansökningar om nåd och till Hans Majestäts godtfinnande öfverlemna dem af dessa, rörande hvilka nåd kan tillstyrkas; att utfärda Hans Majestäts beslut i dessa fall, äfvensom att handlägga ärenden angående judiciela tjensters besättande.

Af Justitie Departementet afgöras civila och brottmål, som inkomma från landets hofrätter, öfverkrigsdomstol och egodelningsrätter. Under hofrätterna lyda de allmänna underdomstolarne i städerna och på landet samt öfverexekutorerne. Under öfverkrigsdomstolen subordinera krigsrätterna vid de finska trupperna.

Ekonomie Departementet handhar de till styrelseverksamheten hörande uppgifter samt utgör det centrala|31| organet för statsförvaltningens olika grenar och är äfven högsta instans för den administrativa lagskipningen. Hans Kejserliga Majestäts beslut i styrelseärenden utfärdas af detta Departement.

Ärendenas beredning och föredragning i Ekonomie Departementet samt afgörandet af ett antal mindre vigtiga frågor sker genom sex till Departementet hörande Expeditioner under chefskap af dertill utsedde senatorer. Expeditionerna, å hvilka ärendena efter dessas beskaffenhet äro fördelade, benämnas: 1. Civilexpeditionen, som handlägger ärenden angående allmänna ordningen, kommunerna, fattigvården, publika byggnader, medicinalväsendet, postverket m. m.; 2. Finansexpeditionen, för finanserna, handeln, sjöfarten och industrin; 3. Kammarexpeditionen, för statens bokslut, uppbörd och redovisning af statsinkomsterna, kontrollen deröfver, landtmäteriet samt en del af domänförvaltningen; 4. Militieexpeditionen, för den militära förvaltningen samt de för finska militärbehof anslagna domäner och inkomster; 5. Ecklesiastikexpeditionen, för kyrkans angelägenheter och undervisningsväsendet med undantag af Finlands universitet, hvilket underlyder en särskild styrelse, samt 6. Jordbruksexpeditionen, för jordbruket och dess binäringar, forstväsendet och kommunikationerna.

Under Ekonomie Departementet lyda en mängd förvaltande verk, såsom: Medicinalstyrelsen, Poststyrelsen, Öfverstyrelsen för allmänna bygnaderna och Öf|32|verstyrelsen för press-ärendena, Fångvårdsstyrelsen, Statistiska Centralbyrån, Finlands Statskontor (för statsmedlens förvaltning), Generaltulldirektionen, Öfverstyrelsen för lots- och fyrinrättningen, Industristyrelsen, Revisionskontoret och Revisionsrätten (för skatte kontrollen), Öfverstyrelsen för landtmäteriet, Krigskommissariatet, Öfverstyrelsen för skolväsendet, Domkapitlen i Finlands tre kyrkliga stift eller lutherska biskopsdömen, Öfverstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Jernvägsstyrelsen och Forststyrelsen. Deremot har Ekonomie Departementet endast öfverinseende öfver Finlands Bank, hvilken underlyder Ständerna samt under tillsyn af deras vid landtdagarne utsedde fullmäktige förvaltas af en Bankdirektion.

Under Ekonomie Departementet lyda äfven Guvernörerne, hvilka äro chefer för den ekonomiska och kamerala provinsförvaltningen (omfattande äfven polisen och exekutionsväsendet) i Finlands åtta län. Guvernörerne utnämnas af Hans Majestät på framställning af Generalguvernören. De böra årligen omedelbart till Hans Majestät afgifva berättelser öfver tillståndet i länen, men få i andra frågor ej förbigå Generalguvernören och Senaten.

Både städerna och landskommunerna i länen åtnjuta kommunal sjelfstyrelse i sina ordnings- och hushållningsangelägenheter, till hvilka äfven deras folkskolor, fattigvård och helsovård räknas. Vissa vigtigare|33| beslut böra de kommunala organerna underställa pröfning dels af Guvernörerne, dels af Senaten, hvilka jemväl utgöra instanserna för besvärsmål i kommunala angelägenheter. De kyrkliga församlingarne hafva sin särskilda förvaltning under inseende dels af Domkapitlen, dels af Guvernörerne.

B. Såsom ordförande i Senatens Plenum och hvardera Departement eger Generalguvernören deltaga i dessas öfverläggningar och beslut (dock i Justitie Departementet icke uti civila mål), samt vaka öfver att i Senaten rättvisa skyndsamt och lagligen skipas. Är Generalguvernören i någon sak af olika mening med Senatens ledamöter, är det honom obetaget att låta anteckna sin särskilda åsigt i Senatens protokoll och att hos Hans Majestät anmäla sina anmärkningar mot Senatens beslut. Generalguvernören befordrar till Hans Majestät Senatens underdåniga framställningar samt emottager och öfverlemnar till Senaten de af Hans Majestät aflåtna reskript.

Derjemte är Generalguvernören chef för den civila verkställande makten och polisen i landet samt vakar i sådant afseende öfver att Hans Majestät förordnanden noggrant efterlefvas och verkställas, att allmänna lugnet och säkerheten bibehållas, att landets inbyggare skyddas vid lagarne, deras fri- och rättigheter samt|34| privilegier, äfvensom öfverhufvud att embetsverk och tjenstemän fullgöra sina åligganden. Under resor genom landet gör sig Generalguvernören underrättad om dess behof, söker befrämja jordbrukets, handelns och industrins förkofran samt befordrar i förening med Senatens Ekonomie Departement afhjelpandet af brister äfvensom laglig rättelse af missbruk och oordningar.

Generalguvernören är jemväl chef för Finska militären.

Skriftvexlingen emellan myndigheter i Ryssland och myndigheter i Finland försiggår genom Generalguvernören. Endast i några få särskildt bestämda fall eger skriftvexling rum emellan guvernörer i hvardera landet.

I Senaten finnes en Prokurator, som utnämnes af Kejsaren-Storfursten. Omedelbarligen underkastad Generalguvernörens befallningar, vakar Prokuratorn i Senaten deröfver att laglig rättegångs-ordning der iakttages och att Senatens tjenstemän fullgöra sina skyldigheter. Jemväl tillkommer honom att, derest Senaten eller Generalguvernören skulle afvika från lag, deremot göra föreställning och, om detta lemnades utan uppmärksamhet, saken till Hans Kejserliga Majestät inberätta.

För öfrigt biträder Prokuratorn Generalguvernören vid inseendet deröfver att lagarne också af andra myndigheter iakttagas, så att medborgarenes rätt skyddas|35| och oordningar hämmas. Särskild uppmärksamhet egnas af Prokuratorn åt domstolarnes verksamhet och tillståndet i fängelserna. Han låter vid domstol utföra talan i de mål, hvilka Senaten eller Generalguvernören öfverlemnar till handläggning af honom, samt de åtal emot tjenstemän eller enskilda personer, hvilka Senaten Generalguvernören eller Prokuratorn pröfvar böra anställas. Landets alla offentliga åklagare äro derför pligtige att efterkomma Prokuratorns befallningar.

Prokuratorn åligger att vid hvarje landtdag till Ständerna afgifva berättelse om lagskipningen i landet och lagarnes handhafvande.

För att biträda vid utarbetandet af lagförslag, är en ständig Lagberedningskomité inrättad, hvilken står under inseende af Senaten och Generalguvernören.

C. För handläggning och expedition af de finska ärenden, som äro Hans Kejserliga Majestäts eget afgörande förbehållna, är i S:t Petersburg inrättadt ett Statssekretariat för Storfurstendömet Finland. Den finske embetsman, som bekläder statssekreterareembetet, utnämnes af Hans Majestät och benämnes Minister-Statssekreterare. Till sitt biträde har han en af Hans Majestät utnämnd adjoint samt Hans Kejserliga Majestäts kansli för Finland.

Minister-Statssekreteraren föredrager hos Hans Majestät de från Ständerna, Senaten och Generalguvernören eller annorledes inkommande ärenden samt ansvarar för att de i anledning deraf utgående expeditioner affattas i noggrann öfverensstämmelse med Hans Kejserliga Majestäts beslut och befallningar.

Beträffande allmänna åtgärder i Kejsaredömet, hvilka kunna angå Finland, samt finska ärenden, som hänföra sig till styrelsen i Kejsaredömet, tillkommer det Minister-Statssekreteraren att skriftvexla med Ministerier och auktoriteter i Kejsaredömet.

Vid Statssekretariatet är tillsatt en ständig Komité för finska ärenden, bestående af Minister-Statssekreteraren såsom ordförande och fyra andra med Finlands lagstiftning, lagskipning samt administrativa och ekonomiska förvaltning bekante ledamöter. Minister-Statssekreterarens adjoint är på grund af sitt embete ledamot i Komiten. De öfrige tre ledamöterne tillförordnas af Hans Majestät på tre år. En af dem utses af Hans Majestät omedelbarligen och de två öfrige föreslås af Generalguvernören och Senaten gemensamt.

Komiten granskar endast de ärenden, hvilka på nådig befallning till dess pröfning öfverlemnas. Den eger icke slutligen afgöra något ärende, utan Komitens betänkande eller omröstning om hvarje särskild fråga skall jemte Senatens och Generalguvernörens yttranden|37| införas i protokoll, som af Komiten underskrifves och af Minister-Statssekreteraren vid föredragningen förelägges Hans Majestät.

Sådana de finska trupperna rörande angelägenheter, som icke hänföra sig till lagstiftningen eller den ekonomiska förvaltningen, eller om hvilkas behandling Finlands författningar icke annorlunda föreskrifva, tillkommer det Krigsministern i Kejsaredömet att, i enahanda egenskap för den finska militären, hos Hans Majestät föredraga. För dessa ärenden, hvilka följaktligen icke handläggas af Minister-Statssekreteraren är hos krigsministern anstäld en föredragande generalmajor eller öfverste af finsk härkomst.

Till följd af Finlands förening med Kejsaredömet och deraf betingad gemensamhet i förhållandet till främmande makter, är ryska utrikesministerium jemväl organet för de internationela angelägenheter som angå Storfurstendömet. Innan fördrag afslutas inhemtas Senatens yttrande för så vidt finska intressen deraf beröras. Finsk lag kan icke ändras genom fördrag med främmande makt, hvarför ock i förekommande fall förbehåll i sådant syfte i fördragen inflyter.

IV. Den finska armén.

Allt ifrån den tid, då en stående militärorganisation i det svenska riket infördes, hade den finska armén utgjort en särskild afdelning deraf. Det finska rytteriet, med berömmelse omtaladt under 30 åriga kriget, var från 17:de århundradets början stäldt på såkallad indelt fot, det vill säga: särskilda hemman hade sig ålagdt att, mot eftergift i utlagorna, utrusta häst och ryttare. Under Karl XI:s regering blef denna institution fastare ordnad samt äfven utsträckt till fotfolket, hvilket derförinnan rekryterats medelst konskriptioner landskapsvis. Sedan 1682 års riksdag bifallit till förslaget, att soldatens anskaffande och förseende med bostad skulle åligga jordegarena, infördes indelningsverket öfver hela riket, i den mån de skilda landskapen derom öfverenskommo med kronan. Den sålunda i de Finska landskapen (undantagande Kexholms län) uppstälda krigsstyrkan uppgick till 3 000 ryttare|39| och omkring 7 000 man infanteri. Senare inrättades en ständig reserv, hvilken efter proportionen af en reservist för tvenne aktive soldater likaledes af landets jordegare anskaffades. Hvad flottan angår, hade Karl XI äfven för dess bemannande tillämpat indelningsprincipen. Under namn af ”Arméns flotta i Finland” bygdes omkring medlet af 18 seklet en särskild eskader af grundgående skärgärdsfartyg, hvilkas stationsort blef det då uppbygda sjöfästet Sveaborg.

Förutom landets på indelningsfot uppstälda truppstyrka, hvars manskap och befäl under fredstid voro större delen af året spridda på sina hemvist, underhölls ett mindre antal i jemn tjenstgöring stående värfvade trupper.

Vid krigets utbrott 1808 bestod den finska armén af något öfver 20 000 man, nemligen:

Härtill kom flottans manskap, ungefär 2 000 man, samt det såkallade sjöartilleriet, hvilket jemte en på Sveaborg stationerad fördelning Svea artilleri steg till en numerär af 1 000 man.

I proposition till Ständerna vid Borgå landtdag är 1809 behagade Hans Majestät Kejsar Alexander I i nåder förklara att Hans Majestät, trogen de grundsatser han fattat för Finlands styrelse och för öfrigt öfvertygad, att en National militaire, rätt inrättad, är den fastaste förmur för ett lands säkerhet, vore sinnad att bibehålla densamma i det hufvudsakligaste på redan kända och antagna grunder, hvarutom Hans Majestät nådigst afgaf till landets Ständer den ovilkorliga försäkran, att ingen med tvång förenad rekrytering eller militärutskrifning i Finland skulle få äga rum. Emellertid upplöstes tills vidare den indelta armén, i ändamål att bereda landet en efter kriget behöflig hvila samt den nyorganiserade finska staten en finansiel besparing. På särskild af Ständerna uppgjord beräkningsgrund faststäldes en vakansafgift att från landets indelta jordegendomar utgå, så länge befrielsen från uppställande af indelt militär komme att fortfara, och förbehöllo sig Ständerna tillika, att då denna national militär framdeles ånyo blefve uppstäld, såväl gemenskap som befäl uteslutande skulle tagas bland finska medborgare samt att den finska krigsstyrkan icke blefve utkommenderad utom landets gränser.

Nådiga Manifestet af den 15/27 Mars 1810, hvilket i hutvudsak stadfästade Ständernas i Borgå afgifna förslag angående landets militär, inleddes med följande för Finlands nya politiska ställning betecknande|41| ord af Kejsar Alexander I, hvilka här i original införas:

”Du moment que la Providence Nous a remis le sort de la Finlande, Nous résolûmes de gouverner ce pays comme une nation libre et jouissant des droits que sa constitution lui garantit.

Les preuves de dévouement que les habitans Nous ont données depuis le serment de fidélité qu’ils Nous ont offert de leur plein gré par leurs représentans réunis en Diète, n’ont pu que Nous raffermir dans cette résolution.

Tous les Actes émanés jusqu’ici, pour l’administration intérieure de ce pays, ne sont qu’ une suite et une application de ce principe. Le maintien de la religion et des lois, la réunion de la Diète, la formation du Conseil de Régence au sein de la nation, la conservation intacte de l’ordre judiciaire et administratif en sont des preuves qui doivent assurer à la nation finnoise les droits de son existence politique.

Parmi les institutions, qui ont dû fixer toute Notre attention, l’organisation de la force militaire est une des plus importantes. Ayant résolu de ne rien introduire qui ne soit conforme aux lois existantes, Nous sommes décidés à conserver en Finlande l’organisation Militaire telle qu’ elle a existé avant ce temps, en l’adaptant davantage aux moyens du pays et au bienêtre de ses habitans.”

Ifrån 1809 till 1854 förblef det finska indelningsverket sålunda hvilande, ehuru organisationens grundvalar orubbadt bibehöllos. Under tiden blefvo särskilda värfvade finska kårer uppstälda. År 1812 uppsattes tre jägareregementen, med uppgift att hufvudsakligast användas till eget lands försvar, hvarföre truppen komme att uttåga i fält ”endast i det fall att Finland eller Ryska kejsaredömets Östersjökuster blefve af fiende oroade”. Dessa regementen ombildades år 1827 till 6 Skarpskyttebataljoner, hvilka likväl redan år 1830 upplöstes. En från jägareregementena år 1817 afdelad undervisningsskarpskyttebataljon upphöjdes år 1829 till ”ungt garde” under benämning Lifgardes Finska Skarpskyttebataljon. Senare blef denna trupp, med anlednig af dess deltagande i fälttåget i Bulgarien, år 1878 hugnad med rang af ”gammalt garde.”

I och för sjöförsvaret bildades år 1830 det såkallade Första finska Sjöekipaget, hvartill år 1853 lades det Andra finska Sjöekipaget. Det sistnämnda upplöstes likväl år 1856, då jemväl Första Ekipaget reducerades till ett Kaderekipage, som dock år 1880 äfven blef indraget.

Efter de sex Skarpskyttebataljonernas upplösning, år 1830, var Finlands militär således inskränkt till 1 000 man gardestrupp och 1 000 man marinsoldater, ända tills år 1846, då en likaledes värfvad Grenadier|43|skarpskyttebataljon om 1 000 man uppstäldes med stationsort i Åbo. Denna trupp indrogs år 1859.

Det orientaliska krigets utbrott hade emellertid föranledt ett partielt återupplifvande af den indelta armén, i det att år 1854 sex indelta skarpskyttebataljoner, om 600 man hvarje, upprättades samt påföljande år ytterligare tre bataljoner. Hela den sålunda uppstälda truppstyrkan på indelningsfot steg till 5 400 man och utgjorde något mer än hälften af den äldre indelningsnumerären, men fördelades jemnt äfven på de delar af landet, som derförinnan stått utom indelningsverket. Efter krigets slut blef emellertid den indelta truppstyrkan genast betydligt reducerad samt slutligen, för att åstadkomma besparing i statsutgifterna, år 1868 fullständigt upplöst. Denna upplösning var icke föranledd af någon framställning från Ständernas sida.

Sedan Ryssland ombildat sitt militärväsende enligt värnepligtssystemet, blef efter derom meddeladt nådigt förordnande en kommission i Helsigfors nedsatt för uppgörande af förslag till värnepligtens införande äfven i Finland. Kommissionens arbete undergick derpå granskning i Senaten och år 1877 framlades för Finlands Ständer ett efter landets materiela tillgångar lämpadt nådigt förslag till värnepligtslag för Storfurstendömet. Sedan Ständerna ytterligare sökt afpassa den nya institutionen efter landets sociala och ekonomiska förhållanden och förslaget ännu vid samma landtdag af dem|44| antagits, emanerade den 27 December 1878 den af Hans Majestät Kejsar Alexander II stadfästade Värnepligtslag för Storfurstendömet Finland af hufvudsakligen följande innehåll:

För thronens och fäderneslandets försvar är hvarje finsk medborgare värnepligtig (§ 1).

Landets krigsmakt utgöres af: a) aktiva trupper b) reserv samt c) landtvärn (§ 3).

Under fredstid uppställer Storfurstendömet en aktiv, i ständig tjenstgöring stående krigsstyrka af ända till 5 000 man, underbefäl och manskap, fördelade på olika vapen efter behof och förlagda i länen inom landet (§ 121).

Värnepligtsåldern inträder efter fyllda 21 år. De värnepligtiges fördelning mellan aktiva trupperna och reserven bestämmes genom lottning (§§ 6, 4).

Antalet af det för aktiva truppernas komplettering erforderliga manskap bestämmes årligen af KEJSARENSTORFURSTEN på framställning af Senaten för Finland, hvarpå detta antal af Senaten i samråd med Generalguvernören fördelas på de skilda länen samt af länenämnderna på de skilda kommunerna (§§ 5, 76, 77). Sedan de personer inom åldersklassen, hvilka vid lott ningen erhållit de främsta numrorna, sålunda bestämts för aktiv tjenstgöring, inskrifvas de öfrige vid reserven (§ 79, 9).

Tjenstetiden vid aktiv trupp utgör, der icke sär|45|skilda undantag förekomma, tre år, hvarefter den värnepligtige under ytterligare två år är anstäld vid reserven. Den, som omedelbart inskrifves vid reserven, qvarstår der fem år och är under de tre första åren underkastad öfningsmöten i sammanlagdt 90 dagar (§§ 9, 10). Efter utgången af de fem år, värnepligtig tillbragt antingen i aktiv tjenst med derpå följande reservtid eller uteslutande vid reserven, öfvergår han till landtvärnet och qvarstår vid detsamma intill fylda fyratio år (§ 19).

Finlands krigsmakt har till ändamål att värna thronen och fäderneslandet samt derigenom äfven bidraga till Kejsaredömets försvar (§ 123).

De till finska trupperna hörande generaler, stabsoch öfverofficerare samt civile tjenstemän äfvensom underbefäl och manskap utgöras af finske medborgare (§ 120).

Generalguvernören öfver Storfurstendömet Finland, hvilken jemväl kommenderar de ryska trupper, som kunna vara i landet förlagda, är chef för finska armén. Det tillkommer krigsministern för Kejsaredömet att, i enahanda egenskap för den finska militären, handlägga och hos Kejsaren-Storfursten föredraga sådana de finska trupperna rörande angelägenheter, som icke hänföra sig till lagstiftningen eller den ekonomiska förvaltningen, eller om hvilkas behandling landets författningar icke annorlunda föreskrifva (§ 119).

Truppstyrkans sammansättning och fördelning på de olika vapnen äfvensom dess dislokation fastställes af Kejsaren-Storfursten på framställning af Senaten (§121). Bestämmandet af truppernas utrustning och underhåll ankommer på Kejsaren-Storfursten. Kostnaderna härför utgå främst af Militiefondens disponibla tillgångar, och hvad derutöfver erfordras, betäckes med de medel, som för ändamålet blifvit af landets Ständer anvisade (§ 122).

Vid inträffande krig ställas de aktiva trupperna på krigsfot och förstärkas till krigsantal genom inkallande af behöflig del af reserven. Tillika uppsättes af reserven i mån af behof depöttrupper, med bestämmelse att dels fylla luckorna i de aktiva truppernas leder, dels bilda nya trupper såsom stam för landtvärnet (§123). Reservens inkallande sker i sådan ordningsföljd, att 4:de årsklassen främst anlitas, derefter 5:te årsklassen, samt slutligen, i händelse af vidare behof, 3:dje, 2:dra och 1:sta klasserna i nu angifven följd (§ 13). Landtvärnet kan först vid fiendtligt infall i landet till dess försvar inkallas, hvarvid de yngsta åldersklasserna till först tagas i anspråk. Dock användes det sålunda mobiliserade landtvärnet icke till aktiva truppernas komplettering, utan till bildande af särskilda landtvärnsbataljoner, för hvilka stammen tages från reservens depöter (§§ 20, 123).

Emedan den nya värnepligtslagen först från 1881 trädt i verksamhet, är organisationen ännu icke fullständigt genomförd. Tills vidare bestå de aktiva trupperna af en gardesskarpskyttebataljon och 8 armé skarpskyttebataljoner, de sistnämnda placerade en inom hvarje af landets län. Reservens öfningsmöten äro ordnade på 32 särskilda reservkompanistationer.

V. Finansväsendet.

Vissa delar af Finlands finanssystem härleda sig från förflutna århundraden; andra äro ett verk af den senaste tiden.

Af gammalt har kronan förfogat öfver betydande domäner. De finska statsdomänerna utgöras af:

a) jordlägenheter och fisken,

b) kronoskogar.

a) Så länge det militära indelningsverket egde bestånd, voro officerare och underbefäl försedda med boställen, d. ä.det är jordlägenheter, hvilkas afkastning utgjorde en vigtig del af deras aflöning. Sedan den indelta armén år 1810 blifvit upplöst, återföllo dessa boställen efterhand under kronans disposition och utgåfvos på arrende. Enligt nu gällande regler, meddelade genom en förordning af 1871, är arrendetiden 50 år; bostället utbjudes på offentlig auktion; den faststälda arrendeafgiften förhöjes efter 20 år med 10 % och efter 30|49| år med ytterligare 10 %; enka eller son är berättigad att efter arrendators död öfvertaga arrendet. Boställes byggnader, jordbruk och skog böra skötas enligt gifna föreskrifter och hushållsplaner. Kontroll öfver skötseln utöfvas genom boställsinspektörer. Inkomsten af dessa arrenden, f. n.för närvarande omkring 450 000 mark, inflyter till militiefonden.

Äfven åtskilliga civila tjenstemän voro fordom försedda med boställen, men dessa utarrenderas numera enligt samma grunder, som militieboställena, och stiger inkomsten häraf, jemte arrendet för kronans fiskerier, till 140 000 mark.

En del jordlägenheter äro omedelbart disponerade till särskilda statsändamål, hufvudsakligen agronomiska läroverk.

b) Kronoskogarne äro dels verkliga skogsparker, stälda under forstnärlig vård och indelade till regelbunden afverkning, dels sådana mer eller mindre skogbevuxna marker, som vid utskiftandet och skattläggningen af de enskildes jordlägenheter blifvit åt kronan utbrutna. Totala arealen är omkring 28 millioner tunnland. Försäljning af moget virke från kronoskogarne sker genom offentliga auktioner och har årligen inbragt i medeltal omkring 1 million mark.

Af nuvarande skatter i Finland äro grundskatterna de äldsta. De utgå under tvenne hufvudkategorier: ordinarie ränta och kronotionde, hvilka hafva sitt ur|50|sprung från medeltiden, men i 16:de och 17:de århundradena närmare ordnades, hvarförutom ordinarie räntan på 1840 talet underkastats förenkling.

Enheten för ordinarie räntans beräkning heter rubelskatt. 35 rubelskatter i medeltal, med vissa afvikelser i skilda landsdelar, belöpa sig på ett mantal, som är jordlägenheternas allmänna skattetal. Rubelskatten är i lagen utsatt i vissa mått råg, korn, hafre smör, talg och penningar. Deputerade för de fyra stånden sammanträda årligen i November månad i hvarje län för att bestämma markegången eller den officiela pristariffen för året å sagde persedlar. Medelpriset för 10 år lägges sedan till grund för rubelskattens penningevärde för året. Betalningen får ske antingen endast i penningar eller ock till en del i spanmål och en del i penningar. Ordinarie räntans totala uppbördssumma utgör ungefär 2 700 000 mark.

Af den tiondeskatt å säd, som under medeltiden blifvit införd till förmån för kyrkan och presterskapet, indrogos vid den kyrkliga reformationens genomförande i 16:de seklet ⅔ till kronan, medan den återstående tredjedelen fortfarande tillkommer presterskapet. Kronotiondet blef redan för 250 år sedan till beloppet fixeradt per mantal och utgör i summa endast 400 000 mark.

Då lägenhetsinnehafvarena år 1810 tillsvidare frikallades från den dem enligt indelningsverket åliggande|51| skyldigheten att uppställa krigsfolk, påfördes lägenheterna i dess ställe en temporär afgift, benämnd vakansafgift, hvilken uppgår till vidpass 1 490 000 mark och tillfaller militiefonden.

Utom de egentliga skatterna hafva jordlägenheterna att svara för särskilda prestationer, såsom byggande och underhåll af landsväg, skjutshållning vid gästgifverierna m. m. I nämnda onera har jorden beredts någon lindring genom författningar af 1883, som utsträckt skyldigheten att i desamma deltaga till industriela inrättningar och vissa andra kategorier af förmögenhet.

En del af den finska jorden, de så kallade frälselägenheterna, äro till större eller mindre del fritagna från den allmänna skattskyldigheten; ett privilegium, som redan på 1500 talet blef adeln tillförsäkradt, men hvilket, såsom här tidigare i kap. II anmärkts, numera är endast ett real-, icke ett ståndsprivilegium. De olika graderna af skattskyldighet hafva sitt kamerala uttryck i de skilda så kallade jordnaturerna. Den öfvervägande största delen af alla jordlägenheter utgöres dock af de den allmänna skattskyldigheten underkastade skatte- och kronohemmanen, som från hvarandra skilja sig deri, att skattehemmanen innehafvas under full eganderätt, men kronohemmanen under ärftlig besittningsrätt, förenad med rättigheten att, emot erläggande af en i lag bestämd måttlig lösen till kronan, förvärfva full eganderätt till hemmanet.

Nybyggen få på kronans dertill lämpliga skogsmarker upptagas och åtnjuta ända till 40 frihetsår.

Vid skattläggning, för hvilken i olika delar af landet något olika metoder gälla, tages öfverhufvud afkastningen af åker, äng och fiske, men icke skogens värde i beräkning.

En genomgående princip är, att den engång åsatta skatten är oföränderlig. Jordegarena är genom lag tillförsäkradt, att nyodlingar icke medföra förhöjning af grundskatten.

Emedan hemmanet är underpant för de detsamma påförda utskylder, har fri styckning af jorden länge varit förbjuden. Genom förordningar af 1864 och 1883 hafva dock parcellering och arrondering af jordlägenheter blifvit tillåtna så långt med det kamerala systemet förenligt är.

Öfriga direkta skatter äro:

Personel skatt eller så kallade mantalspenningar, som utgöras med 2 mark för man och 1 mark för qvinna, från 15 till 64 års ålder; inbringa 1 500 000 mark.

Näringsskatter: afgifter af apotekare samt af handlande och handtverkare på landet. De utgöra omkring 265 000 mark.

Inkomstskatt, beviljad af Ständerna sedan år 1863 för 3 till 5 år i sender. För inkomst, som öfverstiger 500 mark, erlägges efter en viss progression ⁴/₅, 1 à 1 ¹/₅ procent i bevillning. Hvarje medborgares och li|53|kaså aktiebolagens nettoinkomst taxeras genom bevillningskomitéer, valda af de skattskyldiga i hvarje kommun. Besvär öfver taxeringen får ske hos länets pröfningskomité. Resultatet af denna skatt har varit omkring 900 000 mark för året.

Af de indirekta skatterna är tullbeskattningen den förnämsta. Den nu gällande tulltaxan af 1869 har vidblifvit det äldre systemet att bereda den inhemska industrin skydd mot utländsk konkurrens, dock äro dess tullsatser i allmänhet lägre än de äldre tariffernas. Importtullen har de senare åren inbringat 10 à 12 millioner mark. Exporttull förekommer blott på ett fåtal artiklar, hufvudsakligen på trävaror; dessa utförselafgifter stiga till ungefär 1 million mark.

Utländsk tobak är vid införseln belagd med en särskild bevillningsafgift, som beräknats afkasta 900 000 mark.

För allt bränvin, som i landet tillverkas, erlägges en accis af 1 mark 20 penni per kanna, hvarigenom 4 800 000 mark inflyta. Denna skatt beror af Ständernas temporära bevillning. Tillverkningen, transporten och försäljningen af bränvin äro underkastade sträng kontroll; likaså dess förädling i destillationsfabrikerna, som icke äro föremål för skild beskattning. All import af bränvin från andra länder är förbjuden.

För tillverkning af öl och porter erlägges en maltskatt, som jemväl är en temporär bevillning. Den ut|54|gör 80 penni för hvarje L℔ malt, som vid bryggeriet förbrukas. Revenyn är 500 000 mark.

Stämpelskatten, som är föremål för Ständernas förnyade votering vid hvarje landtdag, upptages sålunda att enligt regeln alla domstolars och embetsverks expeditioner till enskilda parter skrifvas på stämpladt papper efter särskild skala och att stämpelafgift erlägges för skrifter och afhandlingar, som till offentliga myndigheter af enskilda ingifvas, hvaremot den rättsliga giltigheten af dylika afhandlingar enskilde emellan icke är af deras beläggande med skattestämpel beroende. Denna skattetitel afkastar omkring 750 000 mark.

Inkomsten från postverket stiger till 850 000 mark brutto; båkafgifterna, som af alla fartyg efter tontal erläggas, uppgå till 500 000 mark.

Emedan systemet att befordra privata jernvägars anläggande genom räntegaranti af staten icke är i Finland infördt, hafva endast tvenne banor blifvit af enskilda bolag anlagda; och af dem har den ena inköpts af staten. De färdiga och trafikerade statsjernvägarne utgöra för närvarande i längd 1 070 verst; under byggnad är en linje af 350 verst. Statens nettobehållning af dess jernvägar uppgår till omkring 3 millioner mark. Statens kanaler afkasta inemot 600 000 mark.

Af Finlands Banks årliga vinst ingå såsom stående anslag till statskassan ungefär 250 000 mark; den öf|55|riga vinsten, vanligen 1 ½ million, disponeras enligt Ständernas beslut vid hvarje landtdag.

Diverse inkomstposter, såsom elevafgifter vid de publika skolorna, afgifter till lasaretten, lösen för pass, räntor på fonderade statsmedel m. m. uppgå till ungefär 1 million mark*)Kostnaden för en del allmänna ändamål bestrides genom utskylder, som icke ingå i statsbudgeten. Domstolarne på landet (häradsrätterna) uppbära afgifter i spanmål, utgående till visst belopp från hvarje sjelfständigt hushåll inom landskommunerna; domstolarne i städerna bekostas af stadskommunerna. Folkskolorna, såväl i städerna som på landet, stå på kommunernas budgeter, dock med bidrag af statsmedel. Presterskapets aflöning är baserad dels på boställen, dels på utskylder från jorden (tionde), hvilka icke upptagas i statens räkenskaper..

Finlands statsskuld utgör omkring 70 millioner mark. Samtliga statslånen äro stälda på amortering, de flesta med 4 ½ procents räntefot. Större delen är stäld å utländskt mynt och upptagen genom bemedling af utländska banker.

Den finska statsbudgeten sönderfaller i tvenne hufvuddelar: den ordinarie budgeten och den extraordinarie. Den förra består åter af tvenne afdelningar: allmänna statsfonden och militiefonden. Denna fördelning beror derpå, att alla de inkomster, som härflyta af det forna militära indelningsverket, dels genom arrenden för domäner, dels genom jordskatter från så kallade indelta hemman, förvaltas för militiefondens särskilda räkning och utgöra den militära budgetens|56| stående inkomst, medan alla öfriga ordinarie statsinkomster bokföras under den så kallade allmänna statsfonden. Den extraordinarie budgeten omfattar de bevillningar och anslag, som vid hvarje landtdag af Ständerna voterats för att fylla såväl den allmänna som den militära budgetens behof. Denna på Ständerna ankommande del af statsregleringen omfattar äfven den så kallade kommunikationsfonden, i hvilken de inkomster och utgifter upptagas, som hänföra sig till jernvägarnas trafikering, de för jernvägsanläggningar upptagna statslånens annuiteter och jernvägsnätets vidare utveckling. För att göra det möjligt att fortsätta jernvägsbyggnaderna till en väsentlig del utan skuldsättning, hafva Ständerna tilldelat kommunikationsfonden större delen af bränvinsskattens afkastning.

Sammanstäld till ett helt, visade den finska statsbudgeten för år 1884 en totalsumma af inkomster 37 570 211 mark och utgifter 36 453 043 mark.

VI. Om Finlands myntväsende.

För myntväsendet lades grunden till den nu bestående ordningen vid landtdagen i Borgå år 1809.

Vid 1800 talets början cirkulerade i Finland svenska sedlar med tvångskurs och under kriget samt derefter infördes ryskt, med enahanda lyte behäftadt pappersmynt, hvilket vid enskilda och kronoliqvider måste med de förra och metalliskt mynt i värde jemföras. För att aflägsna deraf härrörande olägenheter och förvecklingar, aflät Kejsar Alexander I, som redan till den finska deputationen i S:t Petersburg förklarat inrättandet af ett eget penningeinstitut för Finland utgöra enda verksamma botemedlet häremot, till Ständerna nådig proposition om ”mynt- och penningeverket.”

I anledning häraf beslöto Ständerna för sin del: att för Finland antaga ett eget såkalladt grundeller hufvudmynt i silfver, som skulle utgöra den verkliga värdemätaren såväl för de i landet förekommande|58| olika metalliska myntslagen som för sedlarne och utländskt mynt. Emedan landet för tiden saknade eget penningeverk och derföre måste till grundmynt välja något af de i Finland redan tillgängliga myntslagen, stannade valet efter någon tvekan emellan det svenska och det ryska speciemyntet vid den metalliska rubeln såsom under de nya förhållandena lämpligaste myntenhet. Värdet emellan denna, och silfverriksdalern bestämdes på grund af den ädla metallens finhet och vigt i hvardera myntet, och skulle utom dessa mynt och deras i silfver utmyntade underafdelningar i kronouppbörd och privata liqvider jemväl emottagas de olika sedelslagen samt kopparmynten, dock efter kurs och med agioberäkning enligt angifna olika grunder.

Dessa beslut, hvilka derefter sanktionerades och verkstäldes genom Nådiga Manifestet den 29 December 1809, framhöllos af Ständerna likväl såsom blott provisoriska ”tills landet i upprättad egen national vexel- och lånebank vunne utvägar att i ett enda tillgängligt och med allmänt och fullt förtroende emottaget mynt fullgöra sina både allmänna och enskilda förbindelser.”

Derföre utkastades i andra hufvuddelen af det underdåniga svaret på förenämnda proposition planen för denna national bank, hvars styrelse, vald af Ständerna, tillika skulle handhafva ledningen af det myntverk, som i förslaget förutsättes, och der det inhemska hufvud|59|myntet ”efter det skrot och korn ryske silfverrubeln innehade” äfvensom det för landets rörelse behöfliga silfvermyntet skulle slås. Genom ett medelst lån anskaffadt grundkapital af en million rubel silfver, genom anslag af vissa alternativt föreslagna skattetitlar, genom förvaltande af statens odisponerade penningemedel samt genom vinsten af en välberäknad upp- och utlåningsrörelse, till hvilkas utvidgning äfven enskilde intressenter kunde tillåtas tillskjuta medel, skulle åt den nya nationalbanken gifvas den styrka att dess på verkligt mynt grundade och med sådant mynt städse inlösbara sedlar efterhand skulle ur rörelsen uttränga det främmande betalningsmedlet.

Verkställigheten af denna plan skulle vidtaga så snart fred vunnits.

Det första steget togs också år 1811 genom utfärdandet af reglementet för vexel- låne- och depositionskontoret i Finland. Äfven i denna stiftelseurkund framhölls såsom ändamål, bland annat, att bringa en myntsort i omlopp, men kontoret utrustades icke från början med den härför nödiga kapitalstyrka och dess inverkan på cirkulationen blef ej betydande.

Åtgärder vidtogos väl att till förmån för de ryska assignaterna och de finska småsedlarne uttränga de å riksdaler lydande sedlarne, men utan framgång, och oredan i penningeväsendet fortfor till år 1840 då Finlands Bank, som efterhand vunnit en fastare ställning och nu undergick en fullständig omgestaltning, försattes|60| i tillfälle att bemedla ett utbyte af de olika, i omlopp varande mynt- och sedelslagen mot metalliskt mynt i rubel samt sina derå lydande, vid anfordran med dylikt mynt inlösbara, sedlar. Denna reform, påbjuden genom Nådiga Manifestet den 9 April 1840 samt Kungörelserna af den 21 April samma år, trädde från början af påföljande år i verksamhet. Den hade väsendtligen underlättats derigenom att de svenska och ryska assignater, hvilka voro i omlopp i Finland, genom myntrealisationer, vidtagna den 1 Mars 1839 i Ryssland och fem år tidigare i Sverige, erhållit ett fast penningevärde. I följd af den vidsträcktare sedelutgifningsrätt som tillerkändes Finlands Bank samt bankens sedlar tillagd egenskap af lagligt betalningsmedel äfvensom genom utvidgning af bankens lånerörelse, utträngde dess sedlar inom kort ur allmänna rörelsen det främmande cirkulationsmedlet, som åter inflöt till banken och der omsattes i metallvaluta. Åtgärderna verkade med det eftertryck att vid medlet af 1840-talet penningecirkulationen i landet nästan uteslutande underhölls af silfvermynt samt Finlands Banks sedlar, för hvilkas inlösen en tillräcklig metallfond förefanns.

Härmed hade i sjelfva verket Ständernas plan år 1809, att genom en nationalbank bringa i rörelsen ett enda tillgängligt och med allmänt förtroende omfattadt mynt, gått i fullbordan. Men det visade sig längre fram att den nya, för landets förkofran så fruktbrin|61|gande ordningen egde en från Borgå landtdagsbeslut afvikande svag punkt, som åter skulle öfver landet draga de skadliga verkningarne af ett osäkert myntvärde.

Ofvan åberopade KEJSERLIGA Kungörelse af den 21 April 1840 angående förändrad organisation af Finlands vexel-depositions- och lånebank innehöll nemligen i sitt mom. 2 att såsom lagligt betalningsmedel i Finland skulle gälla, förutom silfver myntet och Finlands Banks dermed inlösbara sedlar, äfven de under ryska Rikskommercebankens inseende utkommande depositions-kassa sedlar. Denna bestämning innebar då för tiden och så länge sistberörda sedlar, på samma sätt som de finska banksedlarne, vid anfordran kunde mot verkligt mynt utbytas icke någon olägenhet.

Men då under Krimkriget år 1854 de ryska kreditsedlarnes inlösen med mynt i Kejsaredömet instäldes och hade till påföljd att ett agio mellan det metalliska myntet samt sedlarne i Ryssland uppstod, utöfvade detta förhållande omedelbart äfven i Finland den verkan att det fullhaltiga myntet försvann ur rörelsen för att tillgodogöra innehafvaren agiot samt att de ryska sedlarne, som oaktadt depreciationen utgjorde lagligt betalningsmedel till nominelt belopp, begynte inströmma.

Hade nu Finlands Bank, som om silfverutvexlingen i Kejsaredömet fortgått utan svårighet förmått upprätthålla sina sedlars inlösen, under de förändrade omständigheterna dermed fortfarit, skulle inom kort|62| hvarje sedel ingått till bankens luckor för utbekommande af landets i banken förvarade metalliska tillgångar och det ryska pappersmyntet hade i stället blifvit ensamt rådande.

För att förekomma en sådan nationalförlust återstod för landets finansstyrelse icke någon annan utväg än att förordna till silfverutvexlingens afbrytande jemväl i Finlands Bank. Men den oundvikliga påföljden deraf blef att äfven de finska sedlarne deprecierades samt noga följde de ryska kreditbiljetternas vexlande kursvärde, ehuru Finlands Bank icke allenast var fullt solvent utan äfven egde en för sedlarnes obehindrade inlösen tillräcklig metallkassa samt oaktadt tvångskursen af Finlands finansförvaltning icke under någon tidpunkt missbrukades för att i rörelsen utsända mera sedlar än om inlösningsskyldigheten orubbadt upprätthållits.

Det osäkra penningevärdets skadliga inverkan på affärsverksamheten i Storfurstendömet undgick icke Monarkens uppmärksamhet, och efter krigets slut framstäldes olika förslag att afhjelpa sagde missförhållande. Såsom den med Rysslands kreditintressen bäst förenliga utvägen att befria landet från tvångskursen befunnos slutligen följande åtgärder:

att för Finlands myntväsen införa en skild myntoch räkneenhet, mark, fördelad i 100 penni och motsvarande en fjerdedel af silfverrubeln efter dennas i|63| myntlagen bestämda skrot och korn samt således innehållande en solotnik fem och en fjerdedels doli fint silfver,

att för Finland inrätta särskildt myntverk för pregling till en början af koppar skiljemynt, men sedan äfven af fullhaltiga myntstycken å en och två mark äfvensom silfverskiljemynt, samt

att berättiga Finlands Bank till utgifvande af sedlar lydande å mark, samt afsedda att efterhand ur rörelsen uttränga bankens sedlar å rubel. Allt detta äfvensom kronoräkenskapernas öfverförande i den nya myntenheten och dennas användning i den enskilda rörelsen påbjöds genom Nådiga Manifestet den 4 April 1860 samt Kungörelsen den 19 April och Förordningen den 12 Juni samma år.

På detta sätt förbereddes den för ordnande af Finlands myntväsende afgörande och af landets Ständer godkända åtgärd, som efter det nödig förstärkning af bankens metalliska valuta anskaffats vidtogs genom Nådiga förordningen den 8 November 1865.

I denna förordning förklarades såsom obligatoriskt betalningsmedel endast a) den metalliska rubeln jemte dess fullhaltiga underafdelningar af 83 ½ profvet och b) de enligt nyss åberopade myntmanifest slagna myntstycken å en och två mark, samt c) för mindre liqvider silfverskiljemynten af 72:dra profvet och kopparmyntet.

Då Banken omedelbart efter promulgerandet af denna författning öppnades för oinskränkt silfverutvexling, hade åt Finlands myntväsende omsider i full verklighet gifvits den oafhängiga ställning och den fasta grundval, som af Borgå landtdag bestämdes och alltsedan 1809 utgjort det med reformerna på förevarande område åsyftade mål.

För att åt Finlands Bank bereda det oberoende gentemot finansförvaltningen, som Borgå landtdags program åsyftat, öfverlemnades år 1868 högsta ledningen af detta institut åt Ständerna, som vid landtdagen 1867 för detsamma iklädde sig garanti och genom fullmäktige ega öfvervaka att banken förvaltas i enlighet med af regent och ständer stiftade regler.

Den lösning myntfrågan sålunda år 1865 erhöll kunde likväl icke förebygga att från ett nytt och oväntadt håll myntvärdets stadga åter blef på betänkligt sätt rubbad. Detta skedde genom den värdeförsämring silfvermetallen från början af 1870 talet på verldsmarknaden undergick och hvarigenom olägenheter uppkommo för alla de länder, hvilkas värdemätare var uttryckt i denna metall.

Synnerligen ogynsamt gestaltade sig detta läge för Finland, hvars utländska handel hufvudsakligen egde rum med länder, hvilkas myntvärde antingen var grundadt på guld eller såsom i Ryssland faktiskt lösgjort sig från silfvermyntfoten.

Häraf framkallades inom landet yrkanden på öfvergång till guldmyntfot, för hvilken förändring vägen allaredan banats af Finlands Bank, som under de närmast föregående åren omsatt största delen af sin metallvaluta till guld. Sedan Hans Majestät, på derom i början af år 1876 gjord framställning, bifallit till utarbetande af lagförslag, angående införande af guldmyntfot i landet, blefvo sådana år 1877 förelagda landtdagen. Af Ständerna utan ändring antagna, emanerade desamma under rubrikerna: Lag om Finlands mynt, Förordning rörande öfvergång till guldmyntfot i Finland samt Förordning angående särskilda ändringar i reglementet för Finlands Bank, alla af den 9 Augusti 1877.

Enligt dessa bestämningar är för närvarande Finlands myntväsen ordnadt. Räkneenheten för myntet benämnes fortfarande mark och liksom silfvermarken öfverensstämde med franska silfverfranken, så innehåller guldmarken enligt lag samma qvantitet fint guld som guldfranken. Af guld slås tvenne hufvudmynt, som uteslutande och till obegränsadt belopp utgöra obligatoriskt betalningsmedel i landet, nemligen 10 marksstycket och 20 marksstycket, hvilka till vigt och legering äro fullkomligt öfverensstämmande med motsvarande myntstycken i franksystemet. De enligt 1860 års författningar slagna silfvermynten å 1 och 2 mark fingo genom 1877 års lag egenskap af skiljemynt samt i|66| följd deraf en inskränktare användning såsom lagligt betalningsmedel till och emellan enskilde, och för ännu mindre liqvider gälla silfverskiljemynten å 50 och 25 penni samt kopparmynten. Enhvar är berättigad att i Finlands myntverk få guld utmyntadt, dock icke mindre parti än 40 gram, samt erhåller omedelbart genom Finlands Bank i utbyte ett det inlemnade fina guldet motsvarande värde i guldmynt efter afdrag af ⅓ % myntningskostnad. Skiljemyntet utmyntas deremot endast för kronans räkning och blott då enligt Finlands Ständers bankfullmäktiges bepröfvande verkligt behof deraf förefinnes.

Finlands Bank är förpligtad att städse innehafva en metallkassa af 20 millioner mark, hvaraf tills vidare högst ¹/₅ i silfver och det öfriga i guld. Beloppet af bankens utelöpande sedlar får icke med mera än tjugu millioner mark öfverstiga bankens metalliska valuta, hvartill räknas ej blott den metalliska kassan utan ock bankens ostridiga fordringar hos dess ombud i utlandet samt obligationer och statspapper i utländskt mynt.