14.2.1888 Lantdagen

Svensk text

Skyddslag för arbetaretillagt av utgivaren

[Adelsståndets session 14.2.1888]tillagt av utgivaren

Föredrogs

n. prop.nådiga propositionen N:o 31 angående skydd för arbetare i de industriela yrkena.

[Läs propositionen här]tillagt av utgivaren

Hr von Wright utbad sig ordet och yttrade: Händelsen har fogat att jag kommit att leda förhandlingarna inom de komitéer, som den ena å arbetsgifvarnes och den andra å arbetarnes vägnar här i Helsingfors granskat det komitéförslag, hvilket legat till grund för n. prop.nådiga propositionen Jag har derigenom och genom min ställning i öfrigt särskildt kommit att intressera mig för denna fråga och det är mig derför en glädje att för såväl den komité, som utarbetat det tidigare förslaget, som också för dem, hvilka deltagit i uppställningen af prop., få uttrycka mitt erkännande för den kärlek, med hvilken de tyckas hafva omfattat detta arbete. Prop. har många väsentliga företräden framför komitébetänkandet, och jag helsar densamma derför, men hufvudsakligen, emedan den afser att skapa en utomordentligt vigtig länk i den socialpolitiska lagskiftningens kedja, välkommen.

Derjemte måste jag dock anhålla att få framställa några anmärkningar.

Jag hör visst icke till dem, som vilja skapa nya, skattebördorna ökande tjenster, om hvilkas innehafvare man icke är fullt säker på, att de komma att göra nytta för sig och få tillräckligt med arbete. Jag beklagar tvertom lifligt att många sådana tjenster i vårt land finnas, hvilket synes såväl deraf att samma personer kunna ombetros flera tjenster, som jemväl af den korta embetstid, hvilken hos oss är införd. Men derjemte måste jag dock hålla före att det är oklokt och orätt att betunga en tjensteman med så mycket arbete, att det icke blir ordentligt utfördt. Detta fruktar jag blifva fallet, om, såsom i motiveringen till föreliggande n. prop.nådiga proposition nämnes, de föreslagna yrkesinspektörernes antal endast blir två. Enligt den senaste af industristyrelsen utgifna statistiken finnes i vårt land icke mindre än 4 243 arbetsställen. Om man nu tänker sig att tvenne personer skola inspektera dessa eller någon större del af dem, så kan man förstå att detta blefve ett utomordentligt svårt arbete. Erfarenheten från utlandet har också visat att något sådant vore rent af omöjligt. Af de siffror, som ingå i det bet.betänkande, hvilket legat till grund för n. prop.nådiga propositionen, kan man icke härom draga några bestämda slutsatser, men deremot föreligga denna sak belysande uppgifter från Tyskland. Jag vill endast anföra att det fabriksinspektionsdistrikt, till hvilket staden Berlin hör, innesluter 3 351 arbetsställen, hvilkas inspektion ålagts en inspektör. Af dessa har han under föregående år icke hunnit besöka mera än 241, således ungefär 1/15 del. Jag vågar tyvärr icke tro att de personer, som hos oss blifva ombetrodda med de ifrågavarande embeten, skulle vara flitigare än de tyska fabriksinspektörerne, om hvilkas energi jag varit i tillfälle att bilda mig synnerligen fördelaktiga omdömen, och ber jag derföre att det utskott, till hvilket ärendet remitteras, måtte taga i öfvervägande, huruvida icke för regeringen borde framhållas önskvärdheten af ett ökande af yrkesinspektörernes antal.

Jag måste så mycket hellre yrka på ökandet af desse tjenstemäns antal, då det synes mig, som om äfven handtverksindustrin borde, så fort sig göra låter, underkastas inspektion, ehuru af praktiska skäl till en början i mildare form än fabrikerna. Hos mig har nemligen den öfvertygelse stadgat sig, att inom handtverkerierna ganska betänkliga missförhållanden äro rådande, måhända till och med svårare än inom fabriksindustrin. Det har också varit den vanliga gången i utlandet att man genom ganska hastigt på hvarandra följande åtgärder sökt göra den kontroll, hvarom här är fråga, så effektiv som möjligt, och derför varit tvungen att utsträcka densamma jemväl till handtverkerierna. I England infördes genom lagen af den 6 Juni 1844 en sträng inspektion af fabrikerna och denna inspektion såg man sig tvungen att redan 13 år senare eller den 21 Augusti 1857 utsträcka jemväl till handtverkerierna. Detta i fråga om inspektionen.

I en annan punkt måste jag äfven ställa mig på en från den n. prop.nådiga propositionen afvikande ståndpunkt. I prop. föreslås att arbetstiden för personer under 18 år skulle fastställas till 14 timmar. Om nu härifrån frånräknas rasterna, så torde den effektiva arbetstiden blifva minst 12 timmar. Detta synes mig vara en alltför lång arbetstid, ja så lång, att en sådan, enligt hvad jag har mig bekant, i intet land med god arbetarelagstiftning existerar annat än i undantagsfall. I England, hvilket i afseende å industriel lagstiftnlng obestridligen står främst af alla, har arbetstiden för personer under 19 år redan för 45 år sedan faststälts till 10 timmar. Jag vill icke bestämdt formulera något yrkande om, huru lång denna tid hos oss borde vara, men anser dock en förkortning ovilkorligen böra ifrågakomma och detta helst för både yngre och äldre personer. Såsom skäl för denna förkortning har inom Helsingfors arbetareförening och arbetarekretsar i allmänhet, der dessa frågor naturligtvis med stort intresse behandlats, hufvudsakligen anförts två omständigheter, nämligen:

a) att, då arbetaren med den kraft, som åtföljer en förkortad arbetstid, utför sitt arbete, kan han förfärdiga lika mycket på en kortare, som på en längre tid.

b) att den långa arbetstiden bryter arbetarens helsa, gör honom främmande för sin familj, förslöar honom och omöjliggör åhörandet af föreläsningar, besökandet af skolor, läsesalar, föreningar, m. m.

Vid formuleringen af dessa punkter har arbetareföreningen utgått icke endast från de synpunkter, som måste göra sig gällande hos arbetare, utan hafva dervid äfven sanitära skäl varit bestämmande, ty bland komiténs ledamöter satt äfven en framstående läkare.

Jag anser mig emellertid icke behöfva ingå i en närmare utredning och kritik af prop., då jag hoppas få deltaga i dess handläggning inom utskottet, och hemställer derför, jemte det jag ber att mitt yttrande måtte få åtfölja prop., att densamma måtte remitteras till Ekonomiutskottet.

Då ingen annan af ståndets medlemmar vidare önskade i frågan yttra sig, beslöt R. o. A.Ridderkapet och Adeln på Hr Landtmarskalkens framställning att remittera n. prop.nådiga propositionen N:o 31 till Ekonomiutskottet.

[Adelsståndets session 18.5.1888]tillagt av utgivaren

Skydd för arbetare i de industriela yrkena.

Föredrogs Ekonomiutskottets bet.betänkade N:o 14, i anledning af n. prop.nådiga propositionen N:o 31, angående skydd för arbetare i de industriela yrkena.

[Läs betänkandet här]tillagt av utgivaren

Härvid lemnades på begäran ordet åt

Hr von Wright, som yttrade: Min afsigt var ursprungligen, att först vid detaljgranskningen af lagförslaget yttra mig i frågan om fastställandet af en maximal arbetsdag, men då den härmed afsedda förkortningen af arbetstiden ansetts kunna vinnas på två olika vägar, nämligen genom handtverkeriernas likställande med fabrikerna, eller genom direkt lagstadgande om en längsta tillåtna arbetstid, och då dessa frågor beröras af olika §§, så utber jag mig att redan vid den allmänna öfverläggningen få uttala mig i saken.

Jag vill dervid först nämna, att orsaken, hvarför jag ej vid tidigare granskningar af det komitébetänkande, som legat till grund vid utarbetandet af den kejs. propositionen, förordat införandet af bestämningar om maximal arbetstid, är den, att jag då ännu icke så noga kände arbetstidens längd hos våra industriidkare och dessutom hoppades att saken skulle regleras derigenom att arbetstiden för yngre personer, på sätt Helsingfors arbetareförening enhälligt föreslagit, bestämdes till 10 timmar. Då nu emellertid någon utsigt härtill icke finnes, åtminstone hvad handtverkerierna beträffar, och då utvecklingen i utlandet dessutom ger vid handen, att maximalarbetsdags idén vinner allt mera terräng, så har jag ansett det för min skyldighet att bringa saken under ständernas ompröfning.

Jag torde icke misstaga mig, då jag säger att en af de förnämsta orsakerna till att man i fråga om arbetare skyddslagskipning hvarken hos oss eller annorstädes i allt genast velat likställa handtverkerier och fabriker, är den att de förra ej ansetts kunna bära de häraf följande bördorna. För min del kan jag heller icke förneka det berättigade i ett sådant åskådningssätt, och jag har derför icke kunnat förena mig om det af en reservant förordade förfarandet att genom utsträckning af nu ifrågavarande lags tillämpning å handtverkerierna, äfven beträffande arbetstidens längd, på en omväg komma till antagandet af en maximal arbetstid. Jag är i allmänhet ej svag för omvägar, och hvad specielt denna beträffar, så anser jag den leda in på en bana, genom hvars beträdande man i lyckligaste fall komme derhän att arbetarne först i en aflägsen framtid finge njuta fördelarna af en kortare arbetstid.

Såsom ett bevis mot påståendet att stadganden om en maximal arbetsdag ej skulle hafva sin rätta plats i en arbetare skyddslag, tillåter jag mig framhålla att man i andra länder, der sådana stadganden finnas, vanligen inrymt dem just i arbetare skyddslagarna.

Om man, såsom jag hoppas att Finlands ständer göra, erkänner att ett år efter år fortgående dagligt arbete om 13, 14 eller 15 timmar ur alla synpunkter, på sätt jag i min reservation sökt visa, måste fördömas, så uppstår frågan: ”Huru kan man lättast råda bot mot detta onda”? Och härtill torde ej kunna gifvas något bättre svar än: Genom införandet af en maximal arbetsdag, hvars längd bestämmes så, att både fabriker och handtverkerier inom dess ram hafva frihet att utsträcka sin arbetstid ända derhän att dess öfverskridande ej kan ske utan menliga följder för arbetarnes helsa. Man behöfver icke såsom jag sjelf hafva varit arbetare, för att veta att denna gräns för den effektiva arbetstiden ej i regeln bör få öfverstiga 12 timmar, utan torde detta af R. o. A:sRidderskapets och Adelns samtliga medlemmar kunna erkännas och särskildt skola ståndets medicinska och industriela fackmän helt säkert gerna instämma i att så är fallet.

Maximal arbetsdagens motståndare skola måhända framhålla, att, då det finnes många andra länder, der maximal arbetstid ännu ej är införd, så hafva vi ingen anledning att skynda dermed.

Häremot ber jag få invända att just vi i Finland ej böra dröja med maximal arbetsdagens fastställande, dels emedan detta kan ske utan nämnvärda rubbningar, dels emedan endast i få andra industriidkande länder arbetarnes flertal står på en så låg ståndpunkt att det vore möjligt att hålla dem i arbete så länge som hos oss. Der arbetarne sjelfva, såsom i de allra flesta andra länder, genomfört en kort arbetstid, der har lagstiftaren naturligtvis mycket mindre anledning att inskrida.

Då jag tror mig kunna säga att en af de första fordringar, som från arbetarnes sida i vårt land ställas på arbetarlagstiftningen är den att de måtte skyddas mot de kroppsliga lidanden och det andliga nedåtgående, som en alltför lång arbetstid medför, och då jag hyser en djup öfvertygelse om att ju längre lagstiftarne dröja med införandet af en bestämd arbetstid, dess lifligare skola arbetarne yrka derpå och derigenom framkalla sträfvanden, hvilka absorbera en stor del af det intresse och den arbetskraft, som nyttigt kunde användas på befordrandet af arbetareklassens förkofran, så anhåller jag vördsamt att till antagande få förorda min reservation om fastställandet af en 12 timmars maximal arbetstid för öfver 18 år gamla fabriks- och handtverksarbetare.

Hr L. Mechelin: Ehuru redan i 1879 års näringslag och äfven dess närmaste föregångare ingått stadganden i det ämne, som nu föreligger till behandling, så kan man dock med fog säga, att det lagförslag, angående skydd för industriela arbetare, som nu blifvit framlagdt, beträder ett jemförelsevis nytt område inom vår lagstiftning. Att detta lagförslag har visserligen en lång, omfattande och mångsidig beredning egnats, men likväl kunde man ej med visshet förutse, att lagförslaget skulle vinna en så fullständig anslutning från utskottets sida, som nu har skett. Jag ber att med särskild tillfredsställelse få framhålla detta. Utskottet har väl föreslagit åtskilliga ändringar, men de innebära icke någon egentlig afvikelse från de principer och synpunkter, på hvilka lagförslaget är grundadt. Likväl har i en ganska vigtig omständighet, dock icke af konstitutiv natur, hälften af utskottets medlemmar reserverat sig, nämligen i frågan om att särskilda inspektörer skola anställas för att öfvervaka den nya lagens behöriga tillämpning. Jag kan icke undgå att, ehuru det är blott i en reservation, som denna åsigt framträder, redan här omedelbart beröra denna vigtiga fråga. För min del är jag nämligen öfvertygad om, att lagen icke skall bära afsedda frukter, icke tillbörligt motsvara ändamålet, derest icke särskilda inspektörer, på sätt i den nåd. prop.nådiga propositionen upptages, varda anstälda. Vigten af en sådan åtgärd erkändes redan af ständerna vid den föregående landtdag, då en framställning i detta ämne till regeringen afläts. De skäl, som af de 8 reservanterne anförts emot förslaget i denna del, synas mig i sjelfva verket icke vara hållbara. Det är visserligen obestridligt, att provincialläkarne hafva sig ålagdt att kontrollera sanitetsförhållandena i industriela verk, liksom sundhetsnämnderna genom 1879 års förordning om helsovården, men dessa myndigheter hafva alldeles icke till specialuppgift, att göra sig förtrogna med, huru det är sörjdt för arbetarne. Helsovårdsnämnderna bestå af oaflönade personer, hvilkas tillgöranden icke kunna hafva så intensiv karaktär, som på detta område vore af nöden. För provincialläkarne blir det jemförelsevis en bisak. Deras distrikt äro så vidsträckta, och de hafva åtminstone hittills nödgats syssla äfven med sjukvård, icke blott med hygieni. Hvad intendenterna i industristyrelsen vidkommer, på hvilka reservanterna replierat, så är det fallet, att i instruktionen för detta nya embetsverk upptages en inspektionsskyldighet för dessa embetsmän, och det är alldeles icke meningen, att denna deras skyldighet och befogenhet skall inskränkas. Men industristyrelsen, som har ganska omfattande och maktpåliggande åligganden sig ombetrodda, och hvars personal är ytterst fåtalig, kan omöjligt medhinna en inspektion af den art, som för förverkligandet af det nu föreliggande lagförslaget fordras. Det är tillfälliga besök nu och då på det ena eller andra verket, som kunna af intendenterna göras. De iakttagelser, som dervid antecknas, kunna utan tvifvel vara af gagn, men det blir icke denna noggranna, konseqventa kontroll, som statsmakten måste anordna, då en gång bestämda anspråk uppställas i afseende å arbetareförhållandena. Farhågan för tillskapandet af nya statstjenster är ganska förklarlig, i synnerhet då jemförelsevis så ringa statistisk utredning härintills framlagts angående det rätta förhållandet med ökningen af de offentliga funktionärernas antal. Denna ökning torde i sjelfva verket proportionsvis icke vara lika stor som befolkningens ökning och tillväxten i sådana ärenden, som komma under myndigheters behandling. Men vare härmed huru som helst. Så snart ett nytt, angeläget åliggande icke kan med framgång åhvälfvas redan befintliga embetsmän, så är det en logisk och praktisk nödvändighet, att för ändamålet anställa nya tjenstemän. Reservanterne hafva genom statistiska siffror om förhållandena i England och Tyskland jemväl sökt väcka farhågan att vi skulle nödgas snart anställa ett större antal inspektörer, än de två, som äro afsedda. Likväl torde det vid närmare öfvervägande just af dessa siffror tydligt framgå, att man sannolikt mycket länge hos oss skall komma till rätta med tvänne sådana funktionärer, ty man bör taga i betraktande propositionen emellan dessa tal, anförda af reservanterna på sid. 31, och antalet industriela verk. Två inspektörer hos oss är mer än 46 i Tyskland. Jag ber på grund af dessa antydningar, få uttala den förhoppning, att R. o. A.Ridderskapet och Adeln icke måtte gifva sitt godkännande åt denna reservation, som visserligen afser undvikandet af en ny statsutgift af måhända 12 000 mark om året, men hvars antagande skulle försvaga verkan af den föreliggande lagen.

Hvad vidkommer den af Hr von Wright framlagda första reservationen, så utber jag mig att, oaktadt den icke vunnit understöd i utskottet, dock med några ord få beröra äfven den, dels med afseende å ämnets vigt, dels med afseende å det obestridligt stora intresse, som den ärade reservanten egnat åt arbetarförhållandena i vårt land. För min del tror jag icke på nödvändigheten af en lagbestämning, sådan som Hr von Wright å sid. 43 föreslagit, att nämligen en maximal arbetstid borde i lag bestämmas. Det är åtskilliga olika synpunkter, som måste tagas i betraktande beträffande denna fråga. För det första önskade jag från densamma eliminera frågan om kapitalets konflikt med arbetaren. Det är alldeles icke utredt, att det är vinstbegäret och dess påtryckning från arbetsgifvarens sida, som medför att i vissa fall arbetstiden är längre, än den för arbetarens helsa lämpliga tiden borde vara. Ofta nog är yrkets beskaffenhet sådant, att en jemn och normal arbetstid icke är möjlig. Vid hvarje verk, som är beroende af beställningar och icke arbetar för lager, är det nödvändigt, att skoftals bedrifva arbetet med större intensitet än på andra tider. Att hindra detta genom lagbud, skulle skada icke endast arbetsgifvaren, men äfven arbetarne. Öfverhufvudtaget äro arbetsgifvarens och arbetarens intressen solidariska. Ju bättre en affär står sig, dess bättre kan den sörja för arbetaren. I vårt land torde åtminstone inom senare tidrymd vid största delen af våra industriela anläggningar den egarne tillfallna vinsten icke hafva varit för stor i förhållande till de belopp, som åtgått till arbetarnes aflöningar. En annan omständighet, som är att taga i betraktande, är den stora olikhet i arbetssätt, som vid de olika industrierna råder. Det ena yrket kräfver en större ansträngning och kortare arbetstid om dagen, i det andra yrket tages arbetarens ansträngning och uppmärksamhet icke oafbrutet, icke heller lika intensivt i anspråk, och här måste han derför sysselsättas en längre tid, för att arbetsproduktens värde må stå i förhållande till den nödiga lönen. Fastställandet af en maximiarbetstid per dag har dessutom den olägenheten gemensam med andra analoga bestämningar, att den kan uppfattas såsom en normalbestämning tillika och medföra anspråk på maximitidens tillämpning äfven der yrkets ansträngande beskaffenhet skulle kräfva en kortare arbetstid. Vidare är i många yrken betings- eller styckearbete redan infördt och det lämpligast använda. Genom att forcera sitt betingsarbete kan en arbetare bereda sig möjligheten af rastdagar, hvilket måhända för hans intellektuela och fysiska lif är förmånligare, än att hålla alla dagar på med att arbeta endast ett visst maximiantal timmar. Dessa och många andra omständigheter, hvilka jag har så mycket mindre skäl att här utlägga, som utskottet icke adopterat Hr von Wrights förslag, synes mig gifva vid handen, att detta förslag skulle fordra en mycket fullständigare utredning från de olika yrkenas erfarenhet, innan en lagstiftningsåtgärd kunde derpå grundas. Vår statistik på detta område är ännu i sin linda. Den utredning, som genom 1884 års komité åvägabragts, är högst aktningsvärd i förhållande till hvad derförinnan presterats, men erfordrar ett betydligt förfullständigande. Kommer den nu under debatt varande lagen till stånd, så kan genom fabriksinspektörerne samlas material för frågan, huruvida det må vara nödvändigt att beträda den med vissa betänkligheter förenade vägen att bestämma en maximiarbetstid för myndiga arbetare. Det är nämligen dock att beaktas, att man icke må utan synnerligt vägande skäl öfvergifva den ädla princip, som gjort sig gällande i vår lagstiftning, allt sedan denna år 1863 åter blifvit verksam, nämligen att den personliga friheten bör respekteras. Lyckligtvis voro i början på 1860-talet de socialpolitiska idéer, som på senare tider gjort sig bemärkta, icke ännu med den framgång bearbetade i andra länder, att de skulle vunnit insteg äfven hos oss. Man har bygt den ekonomiska lagstiftningen hos oss sedan 1863 framför allt på de liberala principer, som genom den ekonomiska vetenskapen blifvit utredda och bragta till giltighet. Att lagstifta för att skydda minderåriga mot en exploitation, som kan vara dikterad af egennytta eller helt enkelt af bristande insigt om det rätta förfarandet, detta är icke att aflägsna sig från den princip, jag nyss antydde. Men om man genom lag vill lägga skrankor för aftal mellan myndiga personer, då riskerar man att gifva näring åt den tro, att det låge inom statsmaktens uppgift och befogenhet, att på det sociala området genom lag framtvinga allt möjligt, som kan anses önskligt och gagneligt. Det är dock en väsentlig skilnad mellan att inskrida med lagtvång eller att med andra medel sörja för utbredning af insigt om det som är gagneligt eller lämpligt på detta område. Den ärade reservanten har också sjelf varit i tillfälle att i sin reservation uppvisa, huru man på det fria aftalets väg, sedan opinionen mognat, kommit till lösning jemväl af denna fråga om arbetsdagens normering, der den verkligen visat sig lämplig, Det är sant att Hr von Wright äfven kunnat anföra, att man i en del länder genom lag bestämt en maximal arbetstid, men erfarenheten om gagnet af en sådan åtgärd är jemförelsevis kort. Låtom oss ock från rättslig synpunkt taga i betraktande, på hvad sätt dylika lagar ansluta sig till den gällande rättsordningen öfverhufvudtaget, låtom oss icke förbise, att vi i Finland äro lyckliga nog att sedan sekler hafva haft en rättsordning, bygd på aktning för individens frihet och sjelfbestämningsrätt och att man bör taga sig till vara att utan noggrann pröfning här inympa idéer, som snarare finna mark för sig i länder, der man skridit fram genom reglementering och tvång.

Genom det anförda är, tror jag, tillräckligt förklaradt, hvarför icke ett förslag i det syfte, Hr von Wright framstält, ingått i den nåd. prop.nådiga propositionen, men jag vill dermed icke hafva sagt, att en sådan fråga, eftersom den i vissa länders lagstiftning upptagits, icke borde vara föremål för uppmärksamheten äfven i Finland. Att ett uppskof härmed, om ock möjligen framdeles sådan åtgärd skall anses behöflig, icke är vådlig, framgår jemväl af den statistik, som nu står till buds, enligt hvilken det är blott ett fåtal yrken, inom hvilka, enligt gällande praxis, arbetstiden öfverskrider det maximum, som Hr von Wright föreslår, och i de fall, der det uppgifvits, att arbetarne hållits 18 timmar i dygnet i arbete, tror jag man räknat ganska runda raster med i siffrorna. Jag tviflar på den fullständiga noggrannheten i en del af dessa uppgifter. Under fullt erkännande att uppmärksamhet fortfarande bör egnas arbetarnes intressen, så långt de kunna af lagstiftningsåtgärder bero, hoppas jag att R. o. A.Ridderskapet och Adeln finner giltig anledning att begränsa det nu framlagda lagförslaget inom det program, enligt hvilket det är utarbetadt och af utskottet tillstyrkt.

Hr Pippingsköld: Hvad de nämnda inspektörerne angår, så vill jag blott, helt kort sagdt, från min ståndpunkt understöda bestämningen i nåd. prop.nådiga propositionen Jag är öfvertygad derom, att man af dem måste fordra speciela insigter uti fabriksindustrins uppgifter, teknik m. m., utöfver det, som kan fordras af vanliga helsovårdsnämder. De måste äfven hafva säker insigt i speciela delar af den allmänna sundhetsvården, och sålunda kunna i månget afseende lemna råd åt de lokala helsovårdsnämderna och fästa deras uppmärksamhet på omständigheter, hvilka eljest skulle undgå dem. Jag kan derför för min del icke, så ändamålsenlig den än månde synas, understöda den reservation, som på sista sidan i utskottets bet.betänkande finnes uttryckt. Äfven jag ville hafva uttaladt mitt fulla erkännande för Hr von Wrights reservation, men i hufvudsak finner jag dock, att Hr Mechelins i frågan afgifna bemötande är grundadt, så att jag för min del dertill icke har något vidare att tillägga. Ett orsaksförhållande tillkommer i vårt land, hvarför arbetsdagen skäligen göres något längre än i länder, sådana som England, och beror derpå, att våra arbetares nutritionsförhållanden äro andra, än arbetarnes der; våra arbetare lefva mer uteslutande på vegetabilier; den kraftige engelska arbetaren har sin rundliga dagsration af kött och kan derigenom komma till ett arbete, som på 10 timmar uträttar detsamma, som af en arbetare hos oss, skenbart lika kraftig, fordrar 12 timmar; de ideela fordringarne måste vika för de rent praktiska, och får jag derför ännu engång med min röst understöda Hr Mechelins allmänna yrkande. Hvad en 18 timmars arbetstid i vårt land angår, så förekommer den, utan att tala om de egentliga industriela arbetena på vissa orter i vårt land, äfven inom jordbruksindustrin, och det hos den egentliga allmogen, der bonden stiger upp kl. 3 och icke lägger sig förr än kl. 9. Detta sker under högsommaren; han har visserligen sina rastetider, men i alla fall upptager arbetsdagen sålunda sina 18 timmar. Men i dess ställe återtager han under vintern genom rundlig hvila hvad han under sommaren öfverförbrukat af sin arbetskraft. Han sofver då sina 9 à 10 timmar i dygnet i ett skede och reparerar fullkomligt hvad han förbrukat under sommaren. Dock, jag vill icke vidare ingå på detaljer, men har blott velat anföra detta såsom exempel derpå, huru äfven en 18 timmars arbetsdag kan utan risk under vissa vilkor godkännas.

Hr af Lindfors: Till hvad Hr Mechelin anfört mot antagandet af en maximi arbetsdag ber jag få tillägga att våra klimatiska förhållanden göra ett sådant bestämmande i de flesta fall omöjligt, om man tänker sig att våra byggnadsföretag kunna utföras endast under den gynsamma varma årstiden och att således våra murare och timmermän, hvilka under vintern hafva ingenting att göra, måste se till att de under sommaren förtjena så mycket att det räcker till för den öfriga delen af året. En byggnadsentreprenör måste för att kunna få sitt arbete utfördt räkna på att få använda sina arbetare så många timmar som möjligt. Inskränkas dessa till 12 timmar för murare och timmermän, måste han gifva dem mycket mindre dagspenning, emedan han måste använda så mycket flere arbetare. Just dessa klimatiska förhållanden, som i andra länder, der skilnaden i temperaturen icke är så stor att arbetet icke kan utföras hela året om, gör att honom i händelse af en maximi arbetsdags införande hos oss, beredes stor svårighet att få ett åtaget byggnadsarbete utfördt under den korta varma årstiden.

Hr W. Spåre: Den strid emellan kapital och arbete, som redan länge pågår i kulturländerna, har visserligen ännu icke trängt till oss, men det kan ju alltid vara nyttigt att i tid tillse, att säkerhetsventiler finnas. Hvad denna arbetarskyddsförfattning beträffar, så utber jag mig sedan få göra de anmärkningar, jag funnit skäl till, då diskussionen paragrafvis förekommer. Nu skulle jag endast tillåta mig göra en ganska obetydlig anmärkning, nämligen emot sjelfva titeln eller benämningen, men hvilken karaktäriserar hela författningen; jag skulle derför vördsamt vilja föreslå, att ett ord i sjelfva rubriken måtte utgå, nämligen ordet ”skydd”. Något förtryck har ännu icke hos oss från kapitalisternas och industriidkarnes sida försports, hvarför ordet ”skydd” här vore nödigt. Jag skulle derför föreslå att rubriken helt enkelt finge den lydelsen: ”Författning angående arbetarnes ställning vid de industriela verken”. Och då tillika handtverkerierna äfven borde ihågkommas, såsom i reservationen påyrkats, så ville jag hafva författningen att äfven gälla handtverkerierna. Det är i dessa två punkter jag skulle önska en förändring.

Efter härmed afslutad diskussion rörande frågan i allmänhet öfvergick R. o. A.Ridderskapet och Adeln till lagförslagets detaljgranskning, hvarvid de 7 första §§ godkändes utan diskussion.

Beträffande § 8 yttrade

Hr L. Gripenberg: I § 8 har Ekonomiutskottet vidtagit en ändring i den nåd. prop.nådiga propositionen hvad beträffar arbetstiden för de s. k. yngre personerna. Den nåd. prop. begränsar arbetstiden för dessa yngre personer till 14 timmar, deruti inberäknadt 2 timmars rastetid, således 12 timmars arbetstid, hvilken tid utskottet nedsatt till 13 timmar, eller 11 timmars effektiv arbetstid. Jag vill för min del ingalunda bestrida, att icke för personer i en ålder emellan 15 och 18 år en 12 timmars arbetstid kan vara nog dryg, och skulle afseende få fästas endast dervid, hvilken tid måhända vore den lämpligaste, skulle jag för min del alls icke tveka att omfatta detta Ekonomiutskottets förslag. Ja, jag vore benägen att gå måhända ännu längre. Men mig synes att vid stiftandet af lag på ett sådant område som det nu föreliggande, hänsyn bör tagas till de bestående förhållandena och att man bör gå ytterst varsamt tillväga. Faktiska förhållandet är nu, såvidt den bristfulla statistiska utredning, som här förefinnes, gifver vid handen, att i måhända flertalet af de industriela inrättningar, hvilka icke arbeta om natten, den faktiska arbetstiden är 12 timmar eller något derutöfver. Jag tror att det endast är ett färre antal industriela yrken, der arbetstiden är under 12 timmar. Införes nu den bestämning, som Ekonomiutskottet föreslagit, nämligen att arbetstiden för de yngre personerna skulle blifva endast 11 timmar, så ställer sig naturligtvis för hvarje arbetsgifvare den frågan, att antingen acceptera denna bestämning och begränsa arbetstiden eller att afskeda de yngre arbetarne och i deras ställe anställa fullvuxna personer. Jag har icke rätt uppfattat, huru Ekonomiutskottet tänkt sig följderna af detta förslag. I bra många industrier, egentligen i de fabriksmässigt bedrifna, låter det icke tänka sig att använda en del arbetare längre tid, en annan del kortare. Så länge verket är i gång, måste hvarje arbetare vara på sin plats. Det skulle derför för fabriksidkaren uppställa sig den fråga, huruvida han vill begränsa arbetstiden till 11 timmar äfven för de fullvuxne arbetarene eller afskeda de yngre. I valet häremellan kan det med ganska stor sannolikhet inträffa att icke så få arbetsgifvare skola välja det senare alternativet, nämligen att afskeda de yngre. Skulle följden blifva denna, tror jag man med denna lagbestämning gjort mera skada än gagn, ty skulle genom detsamma personer, som kunde på det industriela området tillgodogöra sin arbetskraft, utestängas härifrån och icke finna möjlighet att tillgodogöra sitt arbete på annat håll utan tvingas föra ett mer eller mindre sysslolöst lif, så skulle härigenom en obestridlig skada vara vållad. På dessa grunder, och då det synes mig vida lättare att framdeles, då tillförlitligare utredning om dessa förhållanden, genom inspektörerna kan vinnas, synes mig försiktigheten bjuda att nu acceptera den nåd. prop:nsnådiga propositionens förslag i detta afseende, lemnande åt framtiden att der vidtaga de förändringar, som man kan finna vara af behofvet påkallade och genomförbara. Jag anhåller derföre hos R. o. A.Ridderskapet och Adeln få förorda antagande af propositionen oförändrad.

Hr A. F. Granfelt: Då den föregående talaren, Hr Gripenberg, redan understödt den af mig undertecknade reservationen beträffande arbetstiden, ber jag att, jemte det jag hade för afsigt att anföra detsamma som Hr Gripenberg redan gjort, yttermera få tillägga att jag för min del icke tror att rubbningen genom att förminska den effektiva arbetstiden till 11 timmar skulle kunna blifva för stor under nu gällande förhållanden, men att någon synnerlig skada genom att bestämma arbetstiden till 12 timmar icke borde vara att befara för unga personer ej ens för dem, som äro endast något öfver 15 år och som derföre icke skulle uthärda en så lång arbetstid. Ty vid fabriker, der en så lång arbetstid för unga personer är gällande, är det väl icke möjligt utan till och med mycket troligt att det för dem ställes så, att de få arbeta tillsammans med barn, tills deras krafter medgifva att arbeta lika länge som de öfrige unge arbetarne. Men genom att minska arbetstiden till 11 timmar skulle det deremot blifva bra svårt att i fabriker, der unga personer nu användts i 12 timmar, framdeles använda både unga personer och barn, då barn icke gerna komme att användas under kortare tid än 6 timmar om dagen. Fastställes deremot arbetstiden till 12 timmar, sammanfaller de unga personernas arbetstid med den för tvänne omgångar barn. Vidare skulle genom antagandet af 12 timmars arbetstid, d. v. s. 14 timmar jemte rasterna, också äldre arbetare troligen komma att om dagen hafva samma arbetstid som unga personer vid sådana inrättningar, der fabriken går dag och natt, ty att dela dygnet jemnt emellan dem, som arbeta om nätterna och dem, som arbeta om dagarna, torde väl blifva för tungt för de förra. Genom att hafva arbetstiden för unga personer till 11 och för fullvuxna till 13 timmar samt dessutom för nattarbetare skilda timmar, komme det att blifva bra många ombyten af arbetare om dygnet, hvilket skulle i hög grad försvåra för fabrikanterna bedrifvandet af deras yrken. Hvad åter beträffar att en af reservanterna, Hr von Wright, har anmärkt att yngre personer skulle behöfva mera ledighet för att genom studier utveckla sig i sitt yrke, torde äfven det icke blifva svårt för dem, som så önska, att få det arrangeradt. De kunde nämligen komma öfverens med arbetsgifvaren att arbeta lika länge som barn, eller också att arbeta hvarannan dag, allt mot lägre aflöning, hvilket ju ej skulle förhindra arbetet vid de industriela inrättningarna. Att från en arbetstid af 16 timmar, d. v. s. från kl. 5 på morgonen till kl. 9 på aftonen, som för närvarande är maximum, och då rastetiden vid flere industriela inrättningar dessutom icke uppgår ens till 2 timmar, utan endast till 1½ timme per dag, nu med ens gå så långt ned, som till 13 timmar, inberäknadt två rastetimmar, torde vara ett för stort språng på en gång. Jag får derför för min del vördsamt förorda antagandet af 14 timmars arbetstid.

Hr von Wright: Det var att förutse att bestämningen om arbetstiden för unga personer skulle framkalla mycken motsägelse och jag tror mig icke heller kunna räkna på gehör för hvad jag vill yttra, men anser det dock såsom min skyldighet att söka bemöta de synpunkter, som gjorts gällande mot utskottets förslag. Hr Gripenberg, Lennart, som i denna församling torde vara af dem, hvilka äro mest kompetente att afgifva ett votum i frågan, har framhållit många olägenheter, som af utskottets förslag blefve en följd. Jag medger gerna att åtskilliga olägenheter måste följa af en reduktion i arbetstiden, men dessa olägenheter, om de uppvägas mot fördelarna af en förkortad arbetstid, ställa sig för mig åtminstone sålunda att jag icke af dem kan låta afskräcka mig från att votera för den förkortade arbetstiden. Det är samma farhågor som öfverallt uttalats, då det gällt att förkorta arbetstiden, och likvisst har man, sedan den förkortade arbetstiden blifvit införd, erkänt att det varit till gagn icke blott för arbetaren, utan äfven för samhället. Den största olägenhet, som blefve en följd af arbetstidens förkortning, har af Hr Gripenberg framhållits bestå deruti, att unga personer skulle afskedas från fabriksarbetet. Jag medger att i vissa fall komme att så ske, men den arbetskraft, som arbetsgifvaren anlitar genom anställande af unga personer, ställer sig så mycket billigare, att redan detta kommer att mana arbetsgifvaren till försiktighet vid afskedandet af unga personer. Dessutom är det fallet att det finnes många handtverkerier, der redan hänsynen till det tekniska förfarandet omöjliggör afskedandet af unga arbetare. Om emellertid nu ett afskedande af unga arbetare blefve en följd af lagens förändring, så är det naturligt att arbetslönen för dessa arbetare komme att falla och då tror jag man i vårt land komme att få bevittna samma skådespel som annorstädes, nämligen att då arbetslönerna fallit, så hafva arbetsgifvarene af dessa lägre arbetslöner lockats att åter i arbete antaga de afskedade arbetarne och sålunda skall väl frågan efter olägenhet å båda sidor regleras till allmän belåtenhet. En talare har velat göra gällande att genom arbetstidens förkortande ett ogynsamt förhållande skulle inträda emellan barns och unga personers arbete, i det arbetsskiften icke kunde indelas så lämpligt, om arbetstiden faststäldes till 12 timmar. Jag hoppas dock att det hos oss skall likasom annorstädes visa sig möjligt att ordna denna sak.

Då det i min reservation framstälda yrkandet om en maximal arbetsdags fastställande beröres i denna §, ber jag att med några ord få bemöta de anmärkningar, som häremot gjorts af särskilda talare. Hr Mechelin, som med så mycken vältalighet uppträdde i denna fråga, framhöll att yrkenas olika beskaffenhet skulle omöjliggöra, eller i högst väsentlig grad försvåra införandet af en maximal arbetsdag. Detta har hvarken af mig eller andra maximal arbetsdagens försvarare förbisetts, men då maximal arbetsdagen är utmätt så lång, som jag föreslagit, så torde inom denna ram mycket väl kunna tagas hänsyn till de olika yrkenas fordringar. Dessutom borde man ihågkomma att jag icke förordat att denna maximal arbetstid ovilkorligen öfverallt skall iakttagas, utan tvärtom har jag i min reservation antydt, att de enligt den föreslagna lagen tillåtna eftergifterna från den faststälda arbetstiden måtte kunna beviljas. Härmed förfaller också den af Hr af Lindfors gjorda anmärkningen att exempelvis för byggnadsindustrin det vore omöjligt att kunna bestå, i händelse maximal arbetstiden blefve bestämd, ty det är klart att denna industriidkare skulle skynda att utverka sig tillstånd till längre arbetstid. I sammanhang härmed ber jag få yttra några ord med anledning af Hr Pippingskölds andragande. Han sade att äfven för jordbruksarbetare en så lång arbetstid är införd. Detta är mycket riktigt, men då man, såsom Hr Pippingsköld, erkänner att jordbruksarbetarne under hela den långa vintern åtnjuta en hvilotid, så framgår deraf att man icke kan göra någon verklig jemförelse emellan jordbruksarbetarenes och industriarbetarenes ställning i frågan. Här har af en talare antydts att den för bageriarbetarene uppgifna arbetstiden om 18 timmar vore för högt tilltagen. Jag ber med anledning deraf att få nämna att denna siffra, 18 timmar, under 3 år å rad af arbetarne uppgifvits såsom deras verkliga arbetstid här i Helsingfors och att arbetsgifvarene inom yrket härintills icke vederlagt dett påstående. Jag återgår nu till Hr Mechelins öfriga anmärkningar och ber då nu få nämna att också hvad beställnings- och ackordarbeten beträffar, denna sak kan regleras derigenom att arbetsgifvarene förskaffa sig tillåtelse att sysselsätta arbetarne en längre tid än den egentliga såsom allmän regel faststälda.

En af de väsentligaste betänkligheter, som vid bedömandet af denna fråga såväl här som annorstädes framträdt, är den om lagstiftarens rätt att inskrida, om hans befogenhet att inskränka den personliga friheten. Jag tror mig respektera detta skäl i så hög grad som någon annan på detta rum, men då det gäller att skydda personer, hvilka visat att de icke sjelfva kunna skydda sina intressen, så tror jag att det skall för lagstiftaren hos oss likasom annorstädes anses berättigadt att uppställa vissa normer. Såsom ett motstycke till detta lagstiftarens inskridande har Hr Mechelin fästat uppmärksamheten på, hurusom arbetarne i andra länder genom association lyckats komma till samma mål, hvartill man på andra håll sträfvat genom lagstadganden. Äfven jag tror att arbetarne genom fria associationer på detta område hafva utomordentligt mycket att åstadkomma, men detta arbete har jag tänkt mig böra förestå dem, då det gäller en förkortning af arbetstiden under den nu föreslagna maximala. Det torde böra medgifvas att en arbetstid af 12 timmar är mycket för lång och jag tänker mig att ett nedbringande af denna 12 timmars maximitid skall ernås genom association. Då jag till bemötande upptagit dessa omständigheter, så sker det icke i den tro, att jag dermed skulle hafva tillförsäkrat mitt förslag framgång inom ståndet. Jag anser emellertid frågan vara en af dem, hvilka kunna falla en och flere gånger, men slutligen måste blifva lösta, och då det enligt min tanke är nyttigt att frågan upptages i tid till diskussion, så att den vinner allsidig utredning, så har jag gjort detta nu, då ett så godt tillfälle dertill erbjöd sig i anledning af frågan om arbetareskyddslagen.

Hr af Lindfors: Jag ber få understöda dem, som yrkat på att arbetstiden för unga personer skall fastställas till 14 timmar i stöd af nåd. prop.nådiga propositionen Jag kan anföra från en af de större fabriksinrättningarne, huru arbetstiden är fördelad. Vid detta verk, som arbetar både dag och natt, är arbetstiden om dagen under de första 5 dagarna i veckan 12 och lördagen 9 timmar. Således arbetar en dagsarbetare i 69 timmar i veckan. Följande vecka har samma arbetslag nattarbete från kl. 7 till kl. ½ 4 på morgonen eller 8 ½ timme, hvilket för 6 dagar utgör 51 timmar eller tillsammans under två veckar 120 timmar, således i medeltal 60 timmar i veckan eller 10 timmar om dagen, och någon öfveransträngning för arbetaren har dervid icke på något sätt blifvit förmärkt. Jemte de äldre personerna arbeta der yngre personer, som stå vid samma slags maskiner, eller biträda de äldre, och icke kunna lemna sin plats på andra tider än då de äldre personerna sluta sitt arbete. Med beaktande af detta och med 14 timmars tillåten arbetstid om dagen, så kan arbetet såsom hittills gå utan rubbning. Jag tror i de flesta stora industriverk samma förhållande eger rum och jag understöder derför den nåd. prop.nådiga propositionen

Hr W. Spåre: Jag är till största delen förekommen af Hr von Wright och ville endast tillåta mig, att emot de anmärkningar, som nu af Hr Granfelt och i betänkandet af reservanten Hr Hallberg blifvit gjorda, anmärka att de svårigheter, som hafva blifvit framhållna, ej äro så betydliga att de icke genom god vilja kunna utjemnas, och påtagligen blifva öfvergående. Möjligen kan det inträffa, att arbetslönerna för barn blefve derigenom nedsatta, möjligen kunde det hända, att de i en eller annan inrättning blefve skilda, men jag tror sådant säkert vore öfvergående. Jag ville derför för min del understöda förslaget om den minsta här föreslagna arbetstiden för unga personer, emedan detta arbetarens enda kapital, hans arbetskraft, icke bör bortslösas i ungdomen; det är en nationalförmögenhet, som bör sparas på. Jag tror det så mycket hellre, som för ungefär 15 à 16 år tillbaka vid den anordning, som då gjordes här i Helsingfors vid skoltimmarnas fördelning, jag var i tillfälle att stå förhållandet så nära, att jag lyckades få ett förslag igenom, nämligen att icke hafva skoltimmar på eftermiddagen, utan allt arbete i skolan skulle ske på förmiddagen. Förslaget väckte mycken svårighet och opposition i början, men den första skola, som införde denna anordning, har fått många efterträdare. Jag ville derföre rösta för utskottets betänkande.

Hr L. Mechelin: Vid lagförslagets beredning hyste jag för min del mycken tvekan beträffande den tidsbestämning, som skulle införas för unga personer, d. v. s. för dem, som icke äro underkastade tidsbestämningen för barn. Jag skulle hafva funnit det särdeles önskligt, om man hade kunnat ställa det så, att 10 timmars arbetstid blifvit maximum för dessa unga personer, men sedan åtskilliga experter fått i saken yttra sig, och alla de omständigheter, som från olika sidor inverkade på frågan, kunnat tagas i betraktande, så anslöt jag mig till den bestämning, som är föreslagen i nåd. prop.nådiga propositionen Jag tillstår att jag funnit mig öfvertygad om vigten deraf att denna långa bruttotid, som prop. upptager, borde medgifvas, och att det icke är vådligt, emedan den icke bör betraktas såsom en verklig arbetstid. Förutom de skäl, som blifvit anförda från synpunkten af de praktiska svårigheter och olägenheter, som uppstå, om olika arbetstid skall gälla för de fullvuxna arbetarene och de unga personerna, ber jag ännu få fästa uppmärksamheten derpå, att i de allra flesta fall de unga personerna sysselsättas med ett för deras krafter lämpligt arbete. Ansträngningen beror naturligtvis icke endast på arbetstidens längd, utan också på arbetets beskaffenhet. Ju mindre oaflåtlig uppmärksamhet man fordrar af dessa unga personer, dess längre kan arbetstiden vara, och då, såsom det är fallet i många stora fabriker, dessa unga personer mest användas till biträde åt maskinförarena, så inträffa för dem ofta smärre pauser, då de icke behöfva anstränga sig. Med afseende på vigten deraf att dylika medellösa ynglingar må kunna vinna lönande anställning, bör man taga hänsyn till den ordning, som måste följas vid de flesta stora verk, för att det skall kunna gå väl. Hr Spåre har påmint om arbetstiden i skolorna. Jag vågar tro, att en arbetstid af 12 timmar ingalunda är sällsynt för skolelever i denna ålder af 15 till 18 år. Det är åtminstone fallet med flertalet af dem, som sträfva att komma fram genom lyceer och fruntimmersskolor, att de just under denna ålder äro nödsakade att arbeta, icke, såsom Hr Spåre förutsatt, endast under skoltimmarne. De få bedrifva ett ganska ansträngande arbete äfven i hemmen, och om man med fog har klagat öfver att barnen öfveransträngas, så bör härvid komma i betraktande att det intelligenta arbetet sliter och anstränger mera än kroppsarbetet. Jag tror man utan våda för de intressen denna lag vill tillgodose kunde antaga nåd. prop:nsnådiga propositionens förslag.

Hr W. Spåre: Jag tar mig friheten, att emot den senaste ärade talaren anmärka, att ehuru det är mycket länge sedan jag sjelf gått i skola och äfven för lång tid tillbaka mina barn redan vuxit ur skolåldern, så har jag ingalunda glömt att icke blott i skolan, utan äfven i hemmet mycken tid användes till arbete vid denna ålder, men jag vill framhålla att förhållandet är detsamma äfven för dessa barn, hvarom här är fråga, om också i mindre grad, ty utom den tid, som af dem användes i fabrikerna och inrättningarne, måste äfven dessa ungdomar använda ännu betydlig tid till inhemtandet af för dem nödiga skolkunskaper. Hr Mechelins yttrande torde derföre vara mindre väl betänkt.

Hr von Wright: Hr Mechelin nämnde att han gerna skulle hafva sett, att arbetstiden för unga personer hade kunnat fastställas till 10 timmar. Då det för framtiden kan vara af intresse, så ber jag med anledning deraf få nämna, att äfven Ekonomiutskottet vid första behandlingen af lagförslaget med betydlig röstöfvervigt uttalade sig för en 10 timmars arbetstid för unga personer. Beträffande jemförelsen emellan skolelever och de i fabrik nu sysselsatta minderåriges arbete anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att dessa skolelever hvarje år åtnjuta 4 månaders ferier, en förmån, som icke kommer någon fabriksarbetare till del.

Hr L. Gripenberg: Jag antydde redan i mitt första andragande, att med antagande af nu ifrågavarande stadgande en viss fara visserligen kan föreligga för öfveransträngning af unga personer. Hr Mechelin har dock med skäl påmint derom, att i de flesta fall de unga personerna användas vid sådana platser inom fabriksdriften, der de icke alltför mycket komma att ansträngas. Det kunde dock hända, att äfven undantagsvis dessa unga personer komma att användas till mera ansträngande arbete. För den, som kunde hysa farhåga för missbruk af deras arketskraft, har jag velat påpeka, att i författningen i en annan § finnes ett korrektiv häremot, nämligen i § 7, der det heter, att derest en yrkesinspektör har skäl att befara, att arbetet för en ung person vore alltför ansträngande och icke med hans helsa förenligt, han då kan fordra att arbetsgifvaren med läkareintyg skall styrka att så icke är fallet och om han icke kan göra det, han då måste afskeda den ifrågavarande arbetaren. Denna § innebär i sjelfva verket ett icke så obetydande korrektiv emot missbruk af den långa arbetstiden och användningen af unga arbetare i alltför ansträngande arbete. Häri finner jag yttermera stöd för mitt förslag om antagandet af den nåd. prop.nådiga propositionen

Hr L. Mechelin: Jag skulle i detta ärende af så vigtig beskaffenhet tillåta mig att endast tillägga några ord. Hr von Wright påminde om, att skolbarnen hafva ferier, men att fabriksarbetarene icke hafva det. Hr von Wright vet mycket väl, att det icke står någonstädes sagdt, att fabriksarbetaren icke kan få ferier, och ju bättre de kunna förtjena, dess större utsigt är det, att de kunna taga sig ledighet. Jag tror, att den unga person, som nu och då kan taga sig en veckas hvila, skall stå sig bättre vid 12 timmars arbetstid än den, som i 10 timmar arbetar hela året om.

Hr von Wright: Det vore ju mycket väl, om våra fabriksarbetare skulle kunna förskaffa sig en sådan ledighet, som den senare ärade talaren omnämnde, men jag tror det i praxis ej är fallet, ty tillgången till arbete i vårt land är icke så stor, att den person, som då och då tager sig ledighet, skulle få räkna på att behålla sin plats, utan arbetar han ej kontinuerligt, så mister han sin plats och går sålunda helt och hållet miste om all utsigt till vidare arbetsförtjenst.

Med anledning af den förefallna diskussionen framstäldes efter hvarandra till besvarande följande tvänne omröstningsprop.:

1:o. Den, som till kontraprop. mot § 8 i utskottets betänkande vill antaga § 8 i den nåd. prop.nådiga propositionen, röstar ja;

vinner nej, har R. o. A.Ridderskapet och Adeln till kontraproposition antagit Hr von Wrights förslag;

hvilken prop. besvarades med öfvervägande ja.

2:o. Den, som godkänner § 8 enligt utskottets betänkande, röstar ja;

vinner nej, har R. o. A.Ridderskapet och Adeln antagit denna § i enlighet med den nåd. prop:snådiga propositionens förslag.

Denna prop. besvarades med öfvervägande nej, hvadan för § 8 godkänts den i nåd. prop.nådiga propositionen ingående lydelsen.

Lagförslagets vidare granskning uppsköts till eftermiddagens sammanträde.

Samma dag kl. 6 e. m.

Skydd för arbetare i de industriela yrkena.

R. o. A.Ridderskapet och Adeln fortsatte den på förmiddagen påbörjade granskningen af Ekonomiutskottets bet. N:o 14 i anledning af nåd. prop.nådiga propositionen N:o 31, angående skydd för arbetare i de industriela yrkena, hvarvid främst föredrogs § 9, i afseende å hvilken

Hr L. Gripenberg yttrade: Äfven vid § 9 har Ekonomiutskottet vidtagit en förändring i den nåd. prop.nådiga propositionen Enligt uppgift i motiveringen har afsigten med denna ändring varit den ”att tydliggöra att den för ung person faststälda ledighet af två timmar är afsedd att tillgodonjutas i två raster”. I sjelfva verket har ändringen dock kommit att innebära äfven något annat, såsom det framgår af stiliseringen. I den nåd. prop.nådiga propositionen heter det nämligen att barn skola åtnjuta ledighet af minst ½ timme och att rasten borde inträffa senast 4 timmar eftre arbetets början. Ekonomiutskottet har omredigerat § så, att unga personer skola åtnjuta minst 2 timmars ledighet och barn 12 timme och att en rast bör inträffa senast efter 4 timmar och den andra senast 9 timmar efter arbetets början. Således har den ändring gjorts att äfven rasterna för yngre personer skola inträffa 4 timmar efter börjadt arbete. Jag vet icke, om detta varit utskottets afsigt, eller om det annars råkat falla sig så genom den omstilisering utskottet gjort. Icke heller kan jag, då jag icke, sedan bet.betänkandet utdelades, hunnit införskaffa tillräcklig utredning derom, med bestämdhet säga, huruvida denna stipulering skulle kunna föranleda svårigheter, men det är dock mycket möjligt att så kunde blifva fallet. Om man nämligen observerar att den längsta medgifna arbetstiden för unga personer är 12 timmar och att den ena rasten infaller 4, den andra 9 timmar efter arbetets början, så förutsätta dessa båda stipulationer att de båda första arbetstiderna skola utgöra jemnt 1/3 del af hela arbetstiden och förutsättes härvid således en indelning af arbetstiden i tre lika delar. Emellertid är det ofta fallet, att arbetstiden icke afdelas och lämpligt icke kan afdelas af rasten i lika långa arbetstider. Det är derför mycket sannolikt att denna stipulation komme att medföra vissa svårigheter. Då det icke på något sätt synes mig vara att befara att icke arbetsdagen så lång som denna antagits skulle komma att afdelas af tvänne raster, och då det förefaller mig som om denna stipulation kommit in i bet.betänkandet mer oafsigtligt än afsigtligt, så vill jag för min del föreslå den nåd. prop.nådiga propositionen till antagande.

Hr A. F. Granfelt: Orsaken, hvarför ordalydelsen i den nåd. prop.nådiga propositionen förändrats, var den, att Ekonomiutskottet ville förekomma det fall, att då unga personer användas i arbete t. ex. endast 8 timmar om dagen, så vore enligt den nåd. prop.nådiga propositionen yrkesinnehafvaren ändock skyldig att gifva dessa unga personer 2 timmars rast, hvilket bestämdt vore för mycket. Jag medgifver visst att den af utskottet gjorda redaktionen icke är fullt lyckad, men i hvarje händelse borde förmedelst utskottets ordalydelse undanrödjas den olägenhet, som redaktionen i den nåd. prop.nådiga propositionen kunde medföra. Jag ber derför att få förorda antagandet af utskottets bet.betänkande, då det i alla fall borde hafva företräde framför den nåd. prop.nådiga propositionen, isynnerhet som det kunde hända, ifall nåd. prop:nsnådiga propositionens ordalydelse godkändes, att unga personer, som skulle arbeta under lika lång tid som barn, skulle måsta erhålla tvänne timmars rast, medan barnen endast vore berättigade till ½ timmes hvilotid.

Hr L. Mechelin. Jag för min del ber också att få förorda den nåd. prop:nsnådiga propositionens lydelse framför utskottets förslag. Det tyckes mig vara att sträcka reglementeringen längre än nödigt är, om man stipulerar såsom utskottet föreslagit. Den olägenhet, som åter nyss antyddes af Hr Granfelt, torde knappast vara att förvänta. Der unga personer användas i helt dagsverk, så torde ett sådant af endast 8 timmar knappast förekomma. Der de åter endast användas till ½ dagsverke, så faller det af sig sjelf att 2 timmars rast måste medgifvas dem under denna tid.

Hr Lindelöf: Jag skulle anse att utskottets förslag dock har företräde framför den nåd. prop.nådiga propositionen i det fall att barn komme att i arbete användas endast halfva dagen, antingen förmiddagen eller eftermiddagen. Det synes nämligen icke vara skäl att föreskrifva att äfven då 2 timmars rast nödvändigtvis skall ega rum. Utskottet har just afsett det fall att unga personer eller barn icke arbeta hela dagen, i hvilket, såsom jag hade äran nämna, den nåd. prop:nsnådiga propositionens bestämning icke är rätt tillämplig.

Hr af Lindfors: Då arbetet fortgår, så är det vanligt att arbetare få en frukostrast på ½ timme och en middagsrast på 1 timme, frukostrasten emellan 8–½ 9 och middagsrasten emellan 1–2. Denna rast är tillräcklig, ty från kl. 2 till 7 efter middag är rast för unga personer icke behöflig; de blifva ju redan fria kl. 7. Jag skulle derför föreslå att rasterna blefve sammanlagdt endast 1 ½ timme, då arbetstiden icke utsträckes öfver kl. 7 på aftonen. Sålunda är arbetet fördeladt i större fabriker.

Hr von Wright: Då genom antagandet af den senaste ärade talarens förslag arbetstiden ytterligare skulle komma att förlängas utöfver hvad ståndet på förmiddagen beslöt, så ber jag på det bestämdaste att få motsätta mig detsamma.

Sedan meningsutbytet i anledning af förevarande § härmed afstannat, framstälde Hr Landtmarskalken till besvarande följande omröstningsprop.:

Den, som godkänner § 9 enligt utskottets bet.betänkande, röstar ja; vinner nej, har R. o. A.Ridderskapet och Adeln antagit §, sådan den lyder i den nåd. propnådiga propositionen;

och afgåfvos vid anstäld votering 13 ja och 19 nej, hvadan R. o. A.Ridderskapet och Adeln godkänt §:n enligt nåd. prop.nådiga propositionen

§ 10 godkändes oförändrad.

Vid föredragning af § 11 lemnades ordet på begäran åt

Hr L. Gripenberg, som yttrade: § 11 stadgar om särskilda eftergifter, som i vissa fall kunna beviljas från de stipulationer, som ingå i §§ 8 och 9 angående arbetstiden och hvilan för barn och unga personer. Enligt den nåd. prop.nådiga propositionen skulle eftergifter i dessa fall meddelas af kejserliga senaten. Ekonomiutskottet har öfverflyttat detta på industristyrelsen. Jag vet icke om saken i sig sjelf är af någon stor praktisk betydelse, men då många af dessa eftergifter, specielt de, som nämnas i andra mom., afse eftergifter icke åt enskilda personer eller i vissa enstaka fall utan vissa generela eftergifter åt hela industrier o. s. v. och detta på sätt och vis innebär ett partielt upphäfvande af hvad författningen stadgar, så synes det mig vara principielt riktigast, att dessa ärenden skulle afgöras af kejserliga senaten. Jag föreslår derför i detta afseende att den nåd. prop.nådiga propositionen måtte bibehållas.

Hr W. Spåre förordade Ekonomiutskottets förslag.

Hr L. Mechelin: För min del måste jag också hålla före, såsom redan Hr Gripenberg anfört, att förslaget i den nåd. prop.nådiga propositionen har mer skäl för sig än utskottets tanke att åt industristyrelsen borde inrymmas denna befogenhet. Här är icke fråga om tillämpning af lagen, utan om dispensering från lagen. Ifall det är farhåga för alltför stor centralisation, som föranledt utskottets förändring, så tror jag detta dock icke i dessa fall kan hafva tillämpning. Det är öfverhufvudtaget endast utöfvaren af den högsta makten, som får medgifva eftergifter från lagen, isynnerhet de, som hafva någon generel betydelse. Dessutom är det för alldeles speciela fall också enligt den nåd. prop.nådiga propositionen sörjdt genom det sista mom. i §, som inrymmer äfven åt yrkesinspektörer rätt att för en termin af 3 veckor i visst särskildt fall bevilja eftergift.

Hr von Wright: Jag medger att den anmärkning, som blifvit mot Ekonomiutskottets bet.betänkande framstäld, väl har ganska mycket att betyda, men då åtminstone i utlandet utvecklingen tenderat derhän att tyngdpunkten vid afgörandet af sådana ärenden, hvarom nu är fråga, kommer att ligga hos fackmyndigheterna, så synes mig att dessa ärendens hänskjutande till senatens pröfning endast skulle åsamka detta redan nog mycket öfverhopade verk onödigt arbete. Jag ber derför få förorda antagandet af utskottets förslag och vill dervid nämna att eftergifter i dylika fall enligt de flesta främmande lagstiftningar beviljas af inrikesministerierna, hvilka här i det närmaste vore att sammanlikna med kejserliga senaten, men efter föregående hörande af handels- och industrikamrarne, hvarigenom således såsom jag nämnde, afgörandets tyngdpunkt ligger hos dessa myndigheter, som åter hvad fackinsigt beträffar närmast torde vara att förlikna med vår industristyrelse.

Hr Furuhjelm: Jag skulle be att få ansluta mig till utskottets bet.betänkande; då det nämligen är temligen gifvet att kejserliga senaten uti sådana fall, som här omnämnas, alltid skulle komma att inhemta industristyrelsens utlåtande och föga sannolikt är, att senaten i regeln skulle afvika från det uttalande som industristyrelsen har gjort, så anser jag att det i principielt hänseende hade sina fördelar att låta industristyrelsen i dessa fall bestämma, helst industristyrelsen redan i vissa fall har sig dispensrätt tillerkänd.

Hr L. Gripenberg: För min del kan jag omöjligt finna annat än att de motiv, som anfördes af de senaste ärade talarena, leda till propositionens bestämmelse. Hr von Wright nämnde, att man borde lägga tyngdpunkten vid afgörandet i fackmyndighets händer, och Hr Furuhjelm har senare antydt att kejserliga senaten vid afgörandet af dylika frågor dock i de flesta fall sannolikt komme att inhemta industristyrelsens yttrande och fästa afseende dervid; men sålunda blir ju tillräckligt inflytande i dessa ärenden lagdt i industristyrelsens händer. Men då dessa saker dock kunna vara af ganska stor betydelse, såsom af andra mom. framgår, der det gäller upphäfvande af vissa delar af författningen till förmån för vissa industrier, så kan jag omöjligt finna annat än att principielt riktigast vore att afgörandet af så vigtiga frågor skulle tillkomma kejserliga senaten, äfven om kejserliga senaten i nästan alla fall komme att afgöra ärendet i öfverensstämmelse med industristyrelsens förslag.

Hr Lindelöf: Jag ber få påpeka att det här egentligen icke gäller att befria vissa slag af industrier från bestämningarne i nästföregående §, utan gäller den befrielse, hvarom fråga är, i de allra flesta fall enskilda verk och fabriker. Att nu fordra att alla dylika frågor skola hänskjutas till kejserliga senaten, vore att besvära senaten med allt för mycket detaljarbete. Jag håller derför före att utskottets förslag borde godkännas.

Hr af Lindfors: Jemte det jag anhåller att få understöda dem, som önska att den nåd. prop.nådiga propositionen i början af denna § måtte läggas till grund för beslutet, så ber jag tillika få framhålla en omständighet angående densamma. Uti första punkten af § stadgas att ”arbetsgifvare kan efter ansökning tillåtas att hvarannan arbetsdag sysselsätta barn under den för unga personer medgifna tid mot att barnen under de mellanliggande dagarna äro från arbete fria”. Fallet är äfven att vid fabriker arbetstiden vanligtvis nästan öfverallt är något längre före middagen och något kortare efter middagen. Då det gäller att sysselsätta barn, som äro medhjelpare och handtlangare under det arbetet fortgår, så vore det önskligt, om de t. ex. en vecka skulle sysselsättas på förmiddagar och den andra veckan på eftermiddagar, att få den bestämda tiden af 7 timmar något förändrad. På förmiddagen är arbetstiden 7 ½ timme; deruti ingår dock en half timmes arbetsrast. Emedan de nu ena veckan skulle arbeta dessa 7 ½ timmar med ½ timmes rast eller i medeltal 7 timmar, så kunde de den andra veckan arbeta på eftermiddagen och hafva 5 timmars arbetstid, hvilket i medeltal skulle göra endast 6 timmars arbete om dagen. Det synes icke af det föreliggande förslaget, att en sådan jemkning vore möjlig, men då detta förhållande väsentligen ingriper i den allmänna arbetsordningen vid alla större fabriker, så skulle jag föreslå, att första punkten skulle få den lydelsen den har i betänkandet, men att en punkt skulle tilläggas, innehållande att barn få sysselsättas ena veckan på förmiddagen 7½ timmar med en ½ timmes frukostrast och på eftermiddagen den följande veckan med 5 timmars arbetstid. Det skulle öfverensstämma med hvad vid större arbetsverkstäder är infördt, och rubbning i arbetsordningen skulle derigenom undvikas. Barnena skulle den ena veckan arbeta litet kortare tid och den andra veckan litet längre, men sammanlagdt skulle arbetstiden icke öfverstiga 6 timmar i medeltal. Jag skulle derför hos det höglofliga ståndet föreslå att den första punkten skulle delas i tvänne, enligt hvad jag haft äran föreslå.

Hr L. Gripenberg: Jag har trott mig böra anhålla om ordet än en gång med anledning af hvad Hr Lindelöf senast yttrade. Jag måste nämligen bestämdt hylla en annan uppfattning om betydelsen af detta stadgande än den Hr Lindelöf har. I många af de utländska skyddslagarna förekomma dylika eftergifter från de allmänna bestämningarne. Det är icke ovanligt att deri specielt nämnes vissa slag af industrier; så har man t. ex. vid smältverk af olika slag ansett sig böra bevilja eftergifter från bestämningar om minderåriges och barns arbete. Då det af en komité uppgjorda förslaget var före för behandling i lagberedningen med biträde af tillkallade fackmän, så var äfven denna fråga under diskussion, och då sattes det ifråga, om icke äfven i denna författning borde närmare spesificeras, för hvilka slag af industrier sådana eftergifter borde kunna beviljas; detta ansågs dock omöjligt, men i stället enade man sig om det stadgande, som igenfinnes i det andra mom., och afsåg dermed att kejserliga senaten, sedan närmare utredning vunnits skulle utfärda allmänna stadganden, der dessa speciela industrier, som borde undantagas, skulle anföras. Ursprungliga afsigten med detta lagstadgande, såsom det af lagberedningen stiliserades, var således, obestridligen att på grund deraf vissa allmänna stadganden skulle utfärdas.

Hr P. E. af Forselles: På de skäl, hvilka här redan blifvit framhållna till förmån för utskottets bet.betänkande, måste jag be att för min del få förorda dess antagande. Det synes ju uppenbarligen blott blifva en omgång att draga alla ärenden af denna art till senatens pröfning och afgörande. Man klagar redan allmänt öfver att en alltför sträng centralisering eger rum och man ser ofta nog uppgifna ärenden, som af senaten behandlats, hvilka saklöst af lägre myndighet kunnat afgöras. Dessutom vill jag påpeka att det ju i hvarje fall står sökanden fritt, att, i händelse han icke åtnöjes med industristyrelsens afgörande, i besvärsväg draga ärendet till senaten.

Hr L. Mechelin: Den senaste ärade talaren har berört en sida af saken, hvilken just hade föranledt mig att yttermera begära ordet i frågan. Utskottet tyckes hafva förestält sig, att besvärsvägen skulle stå öppen öfver den åtgärd industristyrelsen skulle komma att i dessa frågor vidtaga. Utskottet har nämligen i sin motivering sagt, att det synes olämpligt att i första instans påkalla senatens åtgärd i sådant ärende. För min del har jag svårt att fatta, huru industristyrelsens afgörande i dessa ämnen kunde blifva föremål för besvär. Man saknar ju här rättsgrunder för pröfningen af frågorna. Det är billighetsskäl, det är ett öfvervägande af, hvilka eftergifter utan skada för lagens anda och mening skola kunna medgifvas, som vid dylika frågors afgörande fälla utslaget. Genom besvär kan man söka rättelse endast i tillämpning af lagen, men att genom besvär söka rättelse i en myndighets åtgärd, hvarigenom dispens från lagen beviljas eller afslås, det förekommer mig veterligen icke. Det är visserligen sant att, om denna befogenhet inrymmes åt industristyrelsen, och det icke uttryckligen säges att besvär öfver dess åtgärd icke eger rum, så komma sådana att hos senaten anföras; men jag trotsar någon att då på grund af bestämda lagrum kunna afgöra ett sådant besvärsmål. Det är just denna egendomliga karaktär hos de frågor, hvilka §:n berör, som gör det alldeles abnormt, att åt ett underordnadt embetsverk öfverlemna afgörandet af sådana frågor.

Hr af Lindfors: Punkten 2 i § 11 i utskottets bet.betänkande och äfven i den nåd. prop.nådiga propositionen innehåller att ”Idkare af industrier, hvilka erfordra regelbundet nattarbete eller icke medgifva arbetarenes indelning i reguliera skiften, kunna erhålla tillstånd att äfven andra tider af dygnet än de i 8 § omförmälda använda ynglingar och gossar, de senare dock endast” o. s. v. Fallet är att vid fabriker, der nattarbete förekommer, så är det samma arbetspersonal, som arbetar under dagen ena veckan. Uti denna arbetspersonal ingå unga personer. Samma arbetsdag öfvergår följande vecka till nattarbete, således äfven de unga personerna icke blott ynglingar, utan äfven qvinnor. Jag vet icke, huru man då skall ställa det vid dessa fabriker, då det är fråga om att endast ynglingar kunna deltaga i arbetet, som fortgår under natten. Huru skall man då reda sig i fabriker, då från arbetsdagen borttagas alla qvinnor och deras plats icke kan ersättas. Följden blir att man i allmänhet måste afsäga sig det arbete, som af dem kunde utföras. För min del skulle jag be att i denna andra punkt få föreslå att ordet ”yngling” skulle utbytas mot orden ”unga personer”; då skulle arbetet fortgå i jemn och regelbunden ordning, såsom vanligen varit, utan att man försport att arbetspersonalen skulle hafva lidit deraf.

Hr Furuhjelm: Jag för min del håller före att det vore allt skäl, att uti en fråga, sådan som denna, der det gäller att afgöra rent praktiska detaljer, industristyrelsen kunde tilldelas afgörande rätt. De frågor, i hvilka industristyrelsen i allmänhet har denna rätt, äro ytterst få. Uti den förordning, som nyligen emanerade angående utvidgad befogenhet för de administrativa embetsverken, var det enda plus i industristyrelsens maktbefogenhet, som tillerkändes densamma, rättigheten att få afföra förslitna materialier vid myntverket och andra industristyrelsen underlydande embetsverk. Redan detta synes mig påkalla godkännande af utskottets förslag. Mot den ärade tal. Hr L. Mechelin ville jag anmärka att uti industristyrelsens instruktion finnes stadgadt att öfver alla industristyrelsens beslut besvär till kejserliga senaten få anföras, oberoende deraf, om någon rättsgrund för dessa beslut föreligger, eller om billighetsskäl dikterat dessa beslut.

Hr W. Spåre: Jag understöder Hr af Lindfors deruti, att ordet ”yngling” kunde utbytas emot ”unga personer”, emedan båda könen användas i fabriker. Äfvenså anser jag att industristyrelsen kunde tilldelas beslutande rätt, ty jag finner det icke lämpligt att med sådana frågor besvära landets högsta styrelse, hvars dyrbara tid är mer nödvändig för högre statsändamål.

Hr L. Gripenberg: Sedan det af Hr af Lindfors framstälda förslaget att unga personer af qvinligt kön skulle berättigas att deltaga i nattarbete har vunnit understöd, anhåller jag få nämna att mig veterligen sådant icke är medgifvet i något land, der skyddslagar äro stadgade. Der undantag från den allmänna bestämningen, att unga personer skulle få användas i nattarbete medgifves, gäller detta ynglingar, men icke unga qvinnor.

Hr W. Spåre: Jag vill emot den sista ärade tal. nämna att, ehuru det icke inom fabriker är fallet, så förekommer det dock inom embetsverken, t. ex. vid telegrafen, hvarest äfven fruntimmer tjenstgöra om natten.

Hr von Wright: Då denna lag icke afser att bereda skydd åt andra än industriarbetare, så kan jag icke tillmäta Hr W. Spåres senaste andragande någon betydelse, och emedan det af Hr af Lindfors vid debattens början gjorda förslaget synes mig vara egnadt att vid lagens tillämpning framkalla en oreda, så motsätter jag mig detta och understöder fortfarande utskottets förslag.

Då ingen af R. o. A:sRidderskapts och Adelns medlemmar vidare önskade yttra sig angående 11 §, förklarades diskussionen afslutad, hvarpå Hr Landtmarskalken angående inledningen till nämnda § framstälde följande prop.:

Den, som godkänner inledningen till § 11 enligt bet., röstar ja; vinner nej, har R. o. A:sRidderskapt och Adeln antagit denna del af § enligt prop:s lydelse;

hvilken prop. vid votering besvarades med 14 ja och 27 nej, och hade ståndet sålunda godkänt denna del af § i enlighet med den nåd. prop.nådiga propositionen

Mom. 1 af § 11 antogs oförändradt.

Angående mom. 2 öfverlemnade Hr Landtmarskalken till besvarande följande omröstningsprop.:

Den, som godkänner mom. 2 i 11 § oförändradt, röstar ja; vinner nej, har R. o. A:sRidderskapt och Adeln beslutat att ordet ”ynglingar” skall utbytas mot ”unga personer”;

och som denna prop. besvarades med obestridt ja, hade ståndet antagit denna punkt oförändrad.

Återstoden af § godkändes enligt utskottets bet.betänkande

§§ 12–16 antogos utan diskussion.

I anledning af § 17 yttrade

Hr. W. Spåre: Det är visserligen för längesedan på detta rum engång yttrades de bevingade orden: ”att liksom kyrkstaten vore till för presterna, så vore Finland till för tjenstemännen”. Jag vill nu icke precis underskrifva detta yttrande, men jag måste likväl erinra mig detsamma vid genomläsandet af § 17, som föreslår inrättande af s. k. yrkesinspektörer. Jag delar fullkomligt de åsigter, som hafva blifvit framhållna uti reservationen N:o 4, och hvilken måtte kunna tillmätas så mycket större betydenhet, som hälften af utskottets medlemmar undertecknat densamma. Då det redan finnes så många auktoriteter, som fullgöra de åligganden, som här skulle påläggas de blifvande tjenstemännen (de s. k. yrkesinspektörerna) såsom helsovårdsnämder, provincialläkare, stadsläkare, magistrater, polismyndigheter m. fl., så tyckes det mig att dessa tjenster vore alldeles onödiga. Måhända skulle äfven onödiga tvister och kollisioner emellan dessa tjenstemän och de nämnda auktoriteterna derigenom framkallas, att ej nämna de onödiga kostnader för staten genom löner och arvoden, rese- och dagtraktamenten o. s. v. Mig tyckes att dessa tjenster kunna bortlemnas tillsvidare, och då skulle en omredaktion af § böra göras, i det syfte att på alla de ställen, der uttrycket ”yrkesinspektörer” förekommer, skulle den myndighet, som hittills handhaft detta åliggande, utsättas.

Hr von Wright: Min förhoppning att den sista reservationen icke inom detta stånd skulle vinna något understöd har tyvärr gäckats. Jag ber derför, under full anslutning till det andragande, som under förmiddagens plenum hölls af Hr L. Mechelin få yttra några ord angående denna reservation. Reservanterne hafva ansett att inspektionen öfver industrin till en väsentlig grad borde åligga medicinalstyrelsen och den under densamma lydande läkarekåren. Jag tror att reservanterne härvid hafva ställt större fordringar på läkarekåren än densamma sjelf skulle vilja åtaga sig. Såsom ett bevis härpå ber jag få nämna att det senaste år här i Helsingfors hållna läkaremötet uttalade sig för inrättandet af yrkesinspektörer, sådana dessa funktionärer föreslås i den kejserliga prop. Reservanterne hafva utgått från den synpunkten att det för en tekniskt bildad yrkesinspektör vore omöjligt att fullgöra de åligganden, som nu äro provincialläkarene anförtrodda. Det är sjelffallet att en verksamhet uti den riktning, som provincialläkarene hafva sig ålagd, icke kan komma i fråga för yrkesinspektörer. Detta har heller aldrig varit någons mening, ty såväl propositionen som utskottets bet. innehålla uttryckligen att yrkesinspektörerna i sådant fall ega att vända sig till vederbörande provincialläkare och helsovårdsnämder och genom dessas förmedling verkställa den dem åliggande inspektionen. Reservanterne framhålla vidare att man endast behöfver utfärda strängare instruktioner för provincialläkarene för att allt vore godt och väl. Min tanke är att instruktioner härvidlag icke saknas. Reservanterne hafva sjelfva citerat instruktionen för provincialläkarne af 1832 och den synes innehålla fullkomligt tillfredsställande föreskrifter. Det enda felet har varit det, att dessa föreskrifter icke hafva blifvit efterlefda, och jag hyser ingen förhoppning om att målet skulle nås, om de blifva mer skärpta. Äfven reservanterne medgifva att det måhända kunde inträffa att intendenterna i industristyrelsen icke skulle kunna fullgöra inspektionen. Reservanterne säga, att i sådana fall nya tjenstemän borde af industristyrelsen anställas. Under sådana förhållanden kan jag verkligen icke förstå hvad som vore fördelen af att nu antaga reservanternes förslag, då man i alla fall medgifver, att nya tjenster böra inrättas. Det rationela är ju att hos oss, såsom i andra länder, söka från början ställa saken på en fullt tillfredsställande fot. I slutet af sin reservation hafva de ärade reservanterne framhållit att i utlandet ett så och så stort antal yrkesinspektörer äro anstälda och af denna omständighet draga reservanterne den slutsatsen, att äfven vi skulle måsta anställa ett mycket stort antal. Vid remissdebatten af den nåd. prop.nådiga propositionen uttalade jag den åsigten att ett ökande af yrkesinspektörernas antal väl vore af nöden, men jag tror i motsats till reservanterne att ett så stort ökande, som man nu synes frukta, icke behöfde ifrågakomma. För öfrigt kan jag icke finna att man i den omständigheten att i utlandet anstälts så många yrkesinspektörer skulle kunna söka något stöd för reservanternes påstående, ty då det har visat sig att det der har behöfts så många yrkesinspektörer, oaktadt de utländska läkarne hafva samma åliggande som här, så synes mig deraf framgå att man hos oss väl skulle behöfva yrkesinspektörer. Jag ber derför på det bestämdaste få motsätta mig det af Hr Spåre framstälda förslaget, att den sista reservationen skulle antagas.

Hr F. von Willebrand: Jag har begärt ordet för att tillbakavisa den föregående ärade talarens direkta påstående, att läkarne skulle undanbedt sig besväret med att öfvervaka hygienin och helsotillståndet i landet. Detta påstående är så mycket besynnerligare, som det just är en af de frågor, som mest intressera läkarekåren i landet för närvarande. Att hygienin och omtanken om helsovården skulle hafva varit försummade af de läkarekrafter, som landet har till sin disposition för närvarande, går jag icke heller in på. De hafva gjort hvad de kunnat, men fordringarne på helsovården i den mån, som vetenskapen nu redan fordrar den, är nästan omöjligt att genomdrifva i ett fattigt land, der man kämpar med yttersta nöd och svårighet att kunna existera. Man behöfver blott veta, huru de små industrierna på landet bedrifvas, huru sockenhandtverkaren behandlar sina lärlingar, och det är säkert icke efter helsovårdsprinciperna. För det första få de ofta till sina arbetare just sådana, som äro för klena att användas till tyngre arbeten, såsom jordbruk och sådant, och dessa klena oftast blodlösa varelser få stiga upp tidigt på morgonen och jag tror spannremmen nog ofta användes med besked. Den allmänna opinionen har icke förändrats. Så länge opinionen och allmänna medvetandet gilla en sak, tror jag att både förordningar och inspektioner icke leda till något verkligt resultat. Det är på grund af tilltagande bildning och välmåga i landet man hufvudsakligast har att hoppas att principerna af helsovården för arbetarene kunna mer genomdrifvas, och sant är, att man i den vägen kan fordra mer än för närvarande. Tills vidare tyckes mig endast storindustrin i landet vara så stäld att man af den kan fordra och verkligen fordrar de af hygienin konstaterade principernas genomförande i afseende å arbetarne. Men så fort som man redan i städerna kommer in till de små industrierna, hvilka kämpa med de största svårigheter för att alls kunna hålla sig uppe, bortfaller redan möjligheten att med nödig stränghet kunna efterfölja hygienins fordringar; och om inspektörer väljas hurudana som helst, så tror jag de dock icke kunna genomdrifva någon nämnvärd förbättring i saken. Att stads- och provincialläkarene efter sin förmåga hafva sökt att verka för iakttagande af bättre sundhetsvård, tror jag mig bestämdt kunna påstå, men de svårigheter, hvilka dervid möta läkaren, äro, jag anser det, alldeles oöfvervinnerliga. Nog vet hvar och en att det är alldeles ohelsosamt och ohygieniskt att blanda bark i brödet, men ingen svälter hellre ihjäl än han äter barkbröd. Och att bo i trånga rökiga stugor är icke heller helsosamt, men icke försvinna de förrän välståndet stiger, så att de kunna förändras. Min afsigt var blott att tillbakavisa påståendet att läkarene icke kunnat och brytt sig om att taga hand om saken.

Hr W. Spåre: Jag kan icke finna att någonting skulle vinnas derigenom att öfvervakandet af de hygieniska förhållandena inom fabrikerna skulle borttagas från medicinalstyrelsen för att öfverflyttas på dessa nya tjenstemän, de s. k. yrkesinspektörerna. Jag tror dessutom att dessa yrkesinspektörer genom sina åligganden skulle komma i kollision med de auktoriteter, hvilka hittills haft att öfvervaka dylika förhållanden; man ser det äfven af de motsatta och stridande förslagen i den nåd. prop.nådiga propositionen i § 18, der det heter att ”Helsovårds- och kommunalnämnderna skola i allt, hvad på dem ankommer, lemna yrkesinspektörerne nödigt biträde, och äro inspektörerne särskildt befogade att genom bemälda nämnders förmedling utöfva inspektion öfver handtverkerierna” d. v. s. det är inspektörerne, som skola vända sig till dessa auktoriteter och enligt § 23 är det polismyndigheterna eller kronolänsmännen, som i vissa fall skola ingripa, och sedan skola de anmäla det för yrkesinspektörerne. Mig synes att det vore bättre att fortfarande bibehålla de förra auktoriteterna och gifva dem nödiga instruktioner samt låta dem inberätta om sina inspektioner. Dessutom hafva vi icke några så stora fabriksorter i landet ännu, hvilka skulle erfordra sådana särskilda yrkesinspektörer, hvarföre intendenterne vid industristyrelsen mycket väl hinna göra dessa inspektioner samt lemna nödiga anvisningar och instruktioner, hvarom här nu är fråga.

Hr von Wright: Hr von Willebrand har funnit sig stött af den anmärkning jag gjorde angående läkarenes och helsovårdens ställning till inspektionen. Jag har på intet sätt velat förringa betydelsen af den roll läkarne härvidlag spela, utan har jag endast velat konstatera att det senaste år här församlade läkaremötet, såsom af förhandlingarna vid detsamma framgår, enhälligt uttalat sig för anställandet af tekniskt-hygieniskt bildade yrkesinspektörer. Hvad sedan omöjligheten af att inspektera handtverkerierna angår, så vågar jag häri hysa en från den nästföregående talarens afvikande åsigt. Jag anser nämligen det ingalunda vara omöjligt för helsovårdsnämnderna att genom de af dem anstälda inspektörerne så ofta det behöfves besöka hvarje verkstad i en stad, hvilket jag dock icke finner alltför ofta vara så nödvändigt. Hufvudsaken är nämligen att inspektioner då och då verkställas; derigenom kommer nödvändigheten att framstå för arbetsgifvarne att hålla sina arbetsställen i sådant skick att helsovårdsnämnderna icke hafva skäl att göra någon anmärkning. Dessa inspektioner komma således att blifva fullt verksamma och träffa just de personer, som mest behöfva det, ty de i osunda verkstäder anstälda arbetarne skola, så snart en god inspektion blir införd, icke försumma att anmäla för inspektören om möjliga missförhållanden. Att mycket godt kan åstadkommas härigenom, har jag varit i tillfälle att konstatera, ty på grund af de anmärkningar, som från arbetarnes sida i Helsingfors blifvit gjorda, hafva från helsovårdsnämndens sida redan vidtagits flere goda åtgärder för undanrödjande af det öfverklagade onda.

Sedan diskussionen härmed förklarats afslutad, godkände ståndet 17 oförändrad.

Angående § 18 lemnades ordet åt

Frih, von Born, som yttrade: På sid. 15 i betänkandet står att i utskottet anmärkts, att ”den befogenhet, som deri tilldelas yrkesinspektörerne att utöfva inspektionen öfver handtverkerierna genom helsovårds- och kommunalnämndernas förmedling komme att ansenligt öka dessa myndigheters göromål och ställa dem i ett underordnadt förhållande till yrkesinspektörerne”. Jag är fullkomligt ense om riktigheten af denna anmärkning. Hvad först beträffar ökandet af dessa myndigheters göromål, så är det alldeles uppenbart, ehuru utskottet förklarar, att några nya skyldigheter utöfver hvad genom 1879 års helsovårdsförordning dem åligger icke skulle åhvälfvas dem, att så dock kommer att ske, då de i helsovårdsförordningen i största allmänhet antydda skyldigheterna här preciseras snart sagdt i oändlighet. Ett sådant ökande af arbetet för dessa myndigheter, särskildt kommunalmyndigheterna på landet, finner jag icke ens vara möjligt. Deras verksamhet är redan så betungad af allmänna och kommunala bekymmer, att det snart blir omöjligt, att få några personer, som godvilligt åtaga sig ledamotskap i kommunalnämnder. Det har ofta förut framhållits på detta rum, att kommunen i regeln är tvungen att aflöna ordföranden i nämnden, och dessa aflöningar kunna på detta sätt icke annat än stegras. Måttet af kommunala utgifter är redan så stort, att det i synnerhet under dåliga tider icke tål tillökning. Att ifrågasätta bidrag ifrån statsverket, analogt med dem, som tillfalla kommunen för folkskolorna, – något som ingalunda vore oskäligt, då de kommunala myndigheterna fullgöra en mängd allmänna funktioner, ville jag icke heller ännu göra. Utskottet säger vidare, att något underordnadt förhållande icke komme att uppstå vis à vis yrkesinspektören, utan att han komme allenast att ställa sig i förbindelse med dessa myndigheter, fästa deras uppmärksamhet på missförhållandena o. s. v. Detta resonnement anser jag betyda ganska litet i jemförelse med §:ns ordalydelse, som tydligen ger vid handen, att yrkesinspektören är befogad att genom kommunalnämndens förmedling utöfva inspektionen öfver handtverkerierna; när man utöfvar en inspektion genom en myndighet, så är det uppenbart att denna myndighet kommer i ett underordnadt förhållande, ett förhållande af tvång och icke af fritt arbete. Visserligen säger utskottet, att ”man väl kunde trygga sig vid, att yrkesinspektörernes befogenhet i den instruktion, som kommer att för dem utfärdas, skall blifva så noggrant angifven, att kollisioner mellan dem och helsovårds- eller kommunalnämnderna varda förebygda”. Jag vill visst icke betvifla den goda vilja vid utarbetandet af den antydda instruktionen, men erfarenheten har gifvit vid handen, att man icke kan undvika kollisioner, der de ligga, så att säga i sakens natur. – Hr von Willebrand har redan, på basen af sin rika erfarenhet, antydt förhållanden, som göra att denna inspektion på landsbygden icke kan blifva annat än ytterst motbjudande för kommunalnämnderna. Den kommer att tvinga kommunalnämndens ledamöter, hvilka sjelfva ofta icke hafva det så hygieniskt i sina hem, att ingripa i handtverkerierna, att störa folks lagliga förvärf och göra fiskalstjenst, jag kan icke finna att detta vore befogadt. Jag vill icke, särskildt då 1879 års helsovårdsförordning en gång sett dagen, motsätta mig att kommunalnämnden, på sätt de två första raderna i § stadgar, lemnar yrkesinspektörerne nödigt biträde, men härmed anser jag äfven att § bör sluta. Detta så mycket hellre, som enligt sista mom. i § yrkesinspektörerne äro berättigade att af vederbörande kronobetjening erhålla all nödig handräckning. Anhåller förty, att första mom. af § måtte inskränkas till de två första raderna.

Hr K. Antell: Jag är ense i denna sak med Frih. von Born. Jag tror visst äfven för min del, att samhällets utveckling i månget afseende måste påkalla och redan härintills påkallat en stegrad samverkan emellan statens tjenstemän och de kommunala förtroendemännen. Det ligger i sakens natur, att en sådan samverkan måste ega rum. Men jag tror man måste gå varsamt tillväga, då man genom nya lagar vill ålägga de kommunala myndigheterna nya åligganden, hvilka kunde taga deras tid i anspråk i ännu högre grad än härintills, och ur denna synpunkt skulle jag be att få föreslå, att af § 18 bibehålles första delen, men uteslutes den senare delen, som innehåller att inspektörerne särskildt blefve befogade att genom berörda nämnders förmedlande utöfva inspektion. Jag ber således att få understöda Frih. von Borns förslag.

Hr Pippingsköld: För min del skulle jag icke vilja understöda Frih. von Borns förslag i hela dess vidd, ty jag anser, att inspektörerne böra hafva någon större befogenhet företrädesvis att lemna anvisningar åt helsovårds- och kommunalrämnderna, och det just derföre, att de såsom särskildt sakkunnige äro dertill bäst befogade. Derför ville jag hellre föreslå en liten redaktionsförändring, så lydande: ”att inspektörerne äro särskildt befogade att genom anvisningar underlätta berörda nämnders inspektion öfver handtverkerierna”. Ega inspektörerne sig tillerkänd sådan befogenhet, att nämligen lemna slika anvisningar, så skola kommunalnämnderna lätt anse hvarje sådan anvisning dem gifven icke angå sig eller den måhända underskatta. För den skull bör nödig befogenhet tillerkännas inspektörerne.

Hr L. Mechelin: Jag underskattar icke betydelsen af det af Frih. von Born framlagda förhållandet att kommunalmyndigheterna på många ställen äro nog mycket betungade med arbete, men jag betviflar dock, att den del af 1 mom. i §, som Frih. von Born ville utmönstra, kan undvaras i denna författning. Det är, såsom tidigare framhållits, afsedt, att icke flere än två yrkesinspektörer skulle anställas. Det är också antagligt, att man för en lång framtid kan med tvänne fackmän, som uteslutande egna sig deråt, komma till rätta, under förutsättning, att de öfriga kommunal- och statstjenstemän, hvilkas uppmärksamhet redan till följd af nu gällande författningar bör vara riktad på enahanda angelägenhet, skola dervid komma inspektörerne till hjelp. Om nu en yrkesinspektör på en del orter funnit särskilda missförhållanden bland handtverkerierna rådande, hvilka strida emot denna författning, men omöjligt kan medhinna att förvissa sig om, huru dermed förhåller sig i den stora mängden af ofriga kommuner, der industriela verk finnas, så bör det icke vara honom förmenadt, att genom vederbörande helsovårdsnämnd i stad och kommunalnämnd på landet få det påpekade förhållandet undersökt. Något verkligt plus i dessa nämnders arbete uppstår derigenom icke, ty om den nu ifrågavarande lagen icke utfärdades, skulle de dock nödgas uppfylla gällande föreskrifter och förvissa sig om, huru tillståndet vid yrkena är. Nu komme deras uppmärksamhet att af fackmän särskildt länkas på vissa frågor och att tillhandagå yrkesinspektörerne med att lemna svar på framstälda frågor kan icke betraktas som en subordination af det slag, Frih. von Born antydt. Borttages denna del af mom., så blir samverkan emellan yrkesinspektörerne samt helsovårds- och kommunalnämnderna ganska illusorisk i andra fall, än de, då yrkesinspektörerne äro i tillfälle att på ort och ställe anlita deras upplysningar. Om man således icke alldeles öfverskattar den olägenhet, som Frih. von Born påpekat, så bör den icke hindra att godkänna förslaget.

Hr von Wright: Då äfven jag anser den del af §, mot hvilken Frih. von Born yttrat sig, vara oeftergiflig, för att författningen skall uppfylla det dermed afsedda ändamålet, så ber jag att till antagande få förorda §.

Hr P. E. af Forselles: Jag är förekommen af de båda senaste ärade talarne; jag tänker att om dessa båda rader borttagas, så kunde så godt som hela § bortfalla. Jag erkänner till fullo, att Frih. von Borns uttalande har många beaktansvärda sidor. Det är nog fallet, att kommunalmyndigheterna äro öfverhopade af olika göromål, och att man med stor varsamhet bör skrida till att öka dessa göromål, i synnerhet som det är ganska svårt, att få lämpliga ordföranden, och ledamöter i kommunalnämnderna på landet. Men jag vill dock icke gå ända derhän, att jag ville befria dem från all verksamhet i denna sak, enär deras biträde tyckes vara af behofvet påkalladt.

Frih. von Born: Emot Hr Mechelin ber jag att få framhålla att det icke är sagdt, att all samverkan emellan de ifrågavarande myndigheterna och inspektörerne skulle omöjliggöras, ifall § förändras såsom jag föreslagit. Redan nu existerar en regelbunden samverkan emellan kommunalmyndigheterna och ett otal myndigheter och personer, en regelbunden skriftvexling, som går ut på att infordra och afgifva upplysningar. På samma väg kunde ju samverkan fortfarande ega rum och emot Hr Pippingsköld förtjenar nämnas, att kommunalnämnden på intet vis kan motsätta sig att ifrån ifrågavarande inspektörer, liksom från andra myndigheter, emottaga anvisningar, och i regeln gör det med tacksamhet, oaktadt dermed förenadt ökadt arbete. Men man skall icke öka detta arbete så, att det icke kan fullgöras, att författningen icke kan efterlefvas, och detta har man delvis redan gjort eller står i beråd att göra. Jag förråder säkert ingen hemlighet, då jag upplyser, att i många kommuner helsovårdsförordningen af 1879 knappast är känd, eller åtminstone i ganska ringa mån efterlefd; man far vilse, om man tror motsatsen. Det finnes ingen åklagare, som ställer kommunalmyndigheterna till ansvar, ingen som har tid dermed eller har det till sin tjenstepligt. Här skulle fiskaler öfver kommunalmyndigheterna tillskapas genom inspektörerne, och jag fruktar, att man icke slutar förr än man ruinerat kommunalväsendet på landet.

Hr L. Mechelin: Det är mig omöjligt att icke finna en viss öfverdrift i den senaste ärade talarens ord. Mig veterligen förekommer icke i någon kommun på landsbygden ett så stort antal handtverkerier, att det skulle på något betungande sätt öka kommunalnämndens göromål, om nu och då genom dem en inspektion af antydda missförhållanden blefve anstäld.

Då ingen af ståndets medlemmar vidare önskade yttra sig i frågan, framstälde Hr Landtmarskalken med ledning af den i ämnet försiggångna diskussionen följande prop:

Den, som godkänner § 18 oförändrad, röstar ja;

vinner nej, uteslutes från 1:sta mom. af §:n meningen ”och äro inspektörerne o. s. v.” till mom:ts slut.

Prop. besvarades med öfvervägande ja, och hade ståndet således godkänt §:n oförändrad.

§§ 19–29 äfvensom ingressen och rubriken antogos oförändrade.

Finsk text

Työsuojelulakitillagt av utgivaren

[Aatelissäädyn istunto 14.2.1888]tillagt av utgivaren

Otettiin käsittelyyn

keisarillinen esitys nro 31, joka koskee teollisuusammateissa toimivien työläisten suojelua.

[Lue esitys täällä]tillagt av utgivaren

Herra von Wright pyysi puheenvuoroa ja lausui: Sattuman kautta olen joutunut johtamaan käsittelyä niissä komiteoissa, jotka ovat täällä Helsingissä tutkineet tämän keisarillisen esityksen pohjana ollutta komiteaehdotusta. Toinen näistä katsoi asiaa työnantajien, toinen työläisten näkökulmasta. Olen sitä kautta ja asemani puolesta muutenkin ruvennut kiinnostumaan tästä kysymyksestä, ja olen sen vuoksi iloinen siitä, että saan ilmaista tunnustukseni sekä sille komitealle, joka on työstänyt aikaisemman ehdotuksen, että myös niille, jotka ovat osallistuneet keisarillisen esityksen laatimiseen. He ovat selvästi suhtautunet rakkaudella tämän työn suorittamiseen. Keisarillisessa esityksessä on oleellisia etuja komiteamietintöön verrattuna, ja toivotan sen jo senkin vuoksi tervetulleeksi, mutta pääasiassa siksi, koska sen pyrkimyksenä on luoda erinomaisen tärkeä lenkki sosiaalipoliittisen lainsäädännön ketjuun.

Samassa yhteydessä minun täytyy kuitenkin pyytää saada ottaa esiin joitakin huomautuksia.

En todellakaan kuulu niihin, jotka haluavat luoda uusia, verotaakkoja lisääviä virkoja, joiden haltijoista ei olla aivan varmoja, tuleeko heistä olemaan mitään hyötyä, ja saavatko he riittävästi tekemistä. Minä päinvastoin pahoittelen suuresti, että meidän maassamme on monia sellaisia virkoja, joiden kohdalla näyttää, kuin samalle henkilölle voitaisiin uskoa useampiakin tehtäviä, kuin myös että meillä olisi otettu käyttöön turhan lyhyt virka-aika. Mutta samalla minun täytyy kuitenkin korostaa, että olisi epäviisasta ja väärin kuormittaa virkamies niin suurella työmäärällä, etteivät työt tule kunnolla tehdyiksi. Pelkään nimittäin, että näin käy, jos, kuten edessämme olevassa keisarillisessa esityksessä perusteluna mainitaan, ehdotettujen ammattientarkastajien määräksi päätetään vain kaksi. Uusimman teollisuushallituksen laatiman tilaston mukaan meidän maassamme on ainakin 4 243 teollisuustyöpaikkaa. Jos nyt ajatellaan, että kahden henkilön pitäisi tutkia nämä tai vaikkapa suurempi osa niistä, niin voidaan ymmärtää, että tästä tulisi poikkeuksellisen vaikea tehtävä. Ulkomailta kuulemiemme kokemustenkin mukaan tällainen olisi sula mahdottomuus. Niistä luvuista, jotka sisältyvät tämän keisarillisen esityksen pohjana olleeseen mietintöön, ei voida tästä tehdä mitään täsmällisiä johtopäätöksiä, mutta sitä vastoin meillä on käytettävissä tätä asiaa valaisevia tietoja Saksasta. Haluan vain ottaa esiin sen tehtaiden tarkastuspiirin, johon Berliinin kaupunki kuuluu. Se käsittää 3 351 työpaikkaa, joiden tarkastamiseen on palkattu tarkastaja. Näistä paikoista hän ei ole kuluneen vuoden aikana ehtinyt käydä läpi kuin 241, siis noin viidennentoista osan niistä. En valitettavasti pysty uskomaan, että ne henkilöt, joille meillä uskotaan kyseiset virat, olisivat ahkerampia kuin saksalaiset tehtaiden tarkastajat, joiden tarmosta minulla on ollut tilaisuus muodostaa itselleni erityisen edullinen käsitys. Sen vuoksi pyydän, että se valiokunta, jonne asia lähetetään, ottaisi harkittavakseen, eikö hallitukselle pitäisi korostaa, että ammattientarkastajien määrää toivotaan lisättävän.

Minun täytyy sitäkin suuremmalla syyllä vaatia näiden virkamiesten määrän lisäämistä, koska minusta näyttää, että myös käsiteollisuus pitäisi alistaa tarkastettavaksi niin pian kuin se suinkin on mahdollista, vaikkapa käytännön syistä aluksi lievemmässä muodossa kuin tehtaiden tarkastus. Olen nimittäin tullut täysin vakuuttuneeksi siitä, että käsiteollisuusverstaissa saattavat varsin arveluttavat epäkohdat olla jopa paljon pahempia ja vallitsevampia kuin tehdasteollisuudessa. Ulkomailla on myös tavallisesti menetelty siten, että on varsin nopeasti pyritty saamaan toisiaan seuraavien toimenpiteiden avulla käyntiin se kontrolli, josta tässä on kysymys, ja tekemään se niin tehokkaaksi kuin mahdollista. Sen vuoksi on ollut pakko laajentaa kontrolli myös käsiteollisuusyrityksiin. Englannissa otettiin 6. kesäkuuta 1844 päivätyn lain avulla käyttöön tehtaiden tiukka tarkastus, ja jo 13 vuotta myöhemmin eli 21. elokuuta 1857 katsottiin, että oli pakko laajentaa se koskemaan myös käsiteollisuusverstaita. Tämä tarkastuskysymyksestä.

Eräässä toisessakin kohdassa minun on asetuttava keisarillisestä esityksestä poikkeavalle näkökannalle. Esityksessä ehdotetaan, että työajaksi vahvistettaisiin alle 18-vuotiaille 14 tuntia. Jos tästä vähennetään tauot, niin tehokas työaika muodostunee vähintään 12 tunniksi. Tämä näyttää minusta aivan liian pitkältä työajalta, jopa niin pitkältä, ettei sellaista ole, poikkeustilanteita lukuun ottamatta, minun tietääkseni missään sellaisessa maassa, jossa on kunnollinen työlainsäädäntö. Englannissa, joka on työlainsäädännön osalta kiistatta edellä kaikkia muita, on alle 19-vuotiaiden työajaksi jo 45 vuotta sitten vahvistettu 10 tuntia. En halua asettaa mitään täsmällistä tuntimäärää ja vaatia sen avulla, miten pitkä työajan täällä meillä pitäisi olla, mutta katson kuitenkin, että lyhentämisen on ehdottomasti tultava kysymykseen, ja sen on koskettava sekä nuorempia että vanhempia henkilöitä. Helsingin työväenyhdistyksessä ja työläispiireissä yleensäkin on tietenkin käsitelty näitä kysymyksiä suurella mielenkiinnolla ja esitetty työajan lyhentämisen syiksi pääasiassa kaksi seikkaa, nimittäin:

a) että kun työläinen suorittaa työnsä lyhennetyn työajan tuottamalla tarmolla, hän voi saada aikaan yhtä paljon lyhyemmässä kuin pidemmässäkin ajassa.

b) että pitkä työaika murtaa työläisen terveyden, vieraannuttaa hänet perheestään, veltostuttaa hänet eikä anna hänelle mahdollisuutta mennä kuuntelemaan luentoja, käydä koulua, käydä lukusalissa, osallistua yhdistysten toimintaan ym.

Näitä kohtia laatiessaan ei työväenyhdistys ole pitänyt lähtökohtanaan vain niitä näkökulmia, jotka väkisinkin koskettavat nimenomaan työläisiä itseään, vaan niihin on otettu määrääviksi myös terveydelliset syyt, sillä komitean jäsenten keskuudessa istui myös eräs eturivin lääkäri.

Katson, ettei minun kuitenkaan tarvitse ryhtyä selvittämään ja kritisoimaan tätä esitystä sen tarkemmin, koska toivon saavani osallistua sen käsittelyyn valiokunnassa, jasamalla kun pyydän, että puheenvuoroni liitetään keisarilliseen esitykseen, ehdotan kunnioittavasti, että esitys lähetettäisiin Talousvaliokuntaan.

Koska kukaan muu säädyn jäsen ei lisäksi pyytänyt puheenvuoroa asiasta, Ritarikunta ja Aatelisto päätti herra Maamarsalkan esityksestä lähettää keisarillisen esityksen nro 31 Talousvaliokuntaan.

[Aatelissäädyn istunto 18.5.1888]tillagt av utgivaren

Teollisuusammattien työläisten työsuojelu

Otettiin käsittelyyn Talousvaliokunnan mietintö nro 14 keisarillisesta esityksestä nro 31, joka koskee teollisuusammateissa toimivien työläisten työsuojelua.

[Lue mietintö täältä]tillagt av utgivaren

Täten annettiin pyynnöstä puheenvuoro

Herra von Wrightille, joka lausui: Tarkoitukseni oli alun perin pyytää puheenvuoroa työpäivän maksimipituudesta vasta sitten, kun lakiehdotusta puidaan yksityiskohtaisesti. Mutta koska näin aiottu työpäivän lyhentäminen voidaan saavuttaa kahta eri tietä, nimittäin asettamalla käsiteollisuusyritykset samanarvoiseen asemaan tehtaiden kanssa tai säätämällä suoraan laki sallitusta työajan enimmäispituudesta, ja koska kysymyksiä tästä käsitellään eri pykälissä, niin pyydän saada lausua mielipiteeni jo tässä yleiskeskustelussa.

Haluan täten ensinnäkin kertoa, miksen ole puoltanut enimmäistyöajan määräyksien saattamista voimaan jo aikaisemmissa sen komiteamietinnön tarkasteluissa, jotka ovat olleet pohjana keisarillisen esityksen laatimiseen. Syynä siihen on, etten silloin vielä tuntenut niin tarkkaan meidän teollisuudenharjoittajiemme edellyttämää työajan pituutta, ja lisäksi toivoin, että asia hoidettaisiin siten, että nuorempien henkilöiden työaika määrättäisiin 10 tunniksi tavalla, jota Helsingin työväenyhdistys on yksimielisesti ehdottanut. Koska nyt tähän ei kuitenkaan ole mitään mahdollisuuksia, ainakaan käsiteollisuusverstaiden osalta, ja koska ulkomainen kehitys sitä paitsi osoittaa, että ajatus työpäivän maksimipituudesta saavuttaa yhä suurempaa jalansijaa, niin olen katsonut velvollisuudekseni tuoda tämän asian säätyjen tutkittavaksi.

En taida erehtyä, kun sanon, että eräs tärkeimmistä syistä siihen, ettei meillä eikä muuallakaan ole heti haluttu asettaa käsiteollisuutta ja tehtaita samanarvoiseen asemaan, on se ettei ensin mainitun ole katsottu kykenevän kantamaan tästä aiheutuvia taakkoja. Omalta osaltani en myöskään voi kieltää sellaisen katsantokannan oikeutusta, enkä ole siksi voinut yhtyä erään eriävän mielipiteen esittäjän puoltamaan menettelyyn. Nimittäin sen mukaan nyt kyseessä olevan lain soveltamisen ulottaminen käsiteollisuusyrityksiin myös työajan pituutta koskevassa asiassa johtaisi kiertotietä maksimityöajan hyväksymiseen. En yleensä herkästi kannata kiertoteitä, ja mitä erityisesti tähän tulee, niin katson, että se voisi johtaa reitille, jolle astumalla päästäisiin onnellisimmassa tapauksessa siihen, että työläiset alkaisivat vasta kaukaisessa tulevaisuudessa nauttia lyhyemmän työajan tuottamista eduista.

Todistuksena sitä väitettä vastaan, ettei maksimityöpäivän säätämisellä olisi oikeutettua paikkaansa työsuojelulaissa, sallinette minun korostaa, että muissa maissa, joissa tällaisia säädöksiä on, ne on tavallisesti sisällytetty nimenomaan työsuojelulakeihin.

Jos tunnustetaan, kuten toivon Suomen säätyjen tekevän, että vuodesta toiseen jatkuva 13, 14 tai 15 tunnin päivittäinen työaika on tuomittava tavalla, jonka olen eriävässä mielipiteessäni yrittänyt osoittaa, niin herää kysymys: ”Miten tämä paha voidaan helpoiten parantaa?” Eikä tähän liene annettavana mitään parempaa vastausta kuin: Saattamalla voimaan työpäivän maksimaalinen kesto, jonka pituus määrätään siten, että sekä tehtailla että käsiteollisuusverstailla on sen puitteissa vapaus ulottaa työpäivänsä siihen saakka tietäen, että sen ylittäminen ei voi tapahtua aiheuttamatta pahoja seurauksia työläisten terveydelle. Ei siis tarvitse olla, kuten minä, itse ollut työläinen tietääkseen, ettei tämä tehokkaan työajan raja saisi yleensä ylittää 12 tuntia, vaan kaikki Ritarikunnan ja Aateliston jäsenetkin voinevat tunnustaa tämän, ja erityisesti säädyn lääketieteen ja teollisuuden ammattimiesten pitäisi aivan varmasti kernaasti myöntää, että näin on asian laita.

Maksimityöpäivän vastustajat saattavat kenties korostaa, että koska on monia muita maita, joissa maksimityöaikaa ei vielä ole saatettu voimaan, niin meillä ei ole mitään syytä sitä kiirehtiä.

Tätä vastaan pyydän saada huomauttaa, ettei nimenomaan meidän täällä Suomessa pidä viivyttää enimmäistyöajan vahvistamista, osittain koska tämä voi tapahtua ilman mainittavia häiriöitä, osittain koska vain harvoissa muissa teollista toimintaa harjoittavissa maissa työläisten enemmistö on niin huonossa asemassa, että heitä olisi mahdollista pitää töissä niin pitkään kuin meillä. Missä työläiset ovat itse, kuten kaikkein useimmissa muissa maissa, saaneet läpi lyhyen työajan, siellä on lainsäätäjällä luonnollisesti ollut paljon vähemmän syytä puuttua asiaan.

Uskon voivani sanoa, että eräs ensimmäisistä vaatimuksista, joita meidän maassamme työläisten taholta asetetaan työlainsäädännölle, on heidän suojaamisensa ruumiillisilta kärsimyksiltä ja henkiseltä taantumiselta, jota aivan liian pitkä työaika aiheuttaa. Olen myös syvästi vakuuttunut siitä, että mitä pidempään lainsäätäjät viivyttelevät määrätyn työajan saattamisessa voimaan, sitä painokkaammin työläiset tulevat vaatimaan sitä ja nostamaan esiin pyrkimyksiä, jotka nielevät suuren osan siitä kiinnostuksesta ja siitä työnteon voimasta, jonka kartuttamisen edistämistä voitaisiin hyödyllisesti käyttää työväenluokan omaksi hyväksi. Tästä syystä pyydän saada kunnioittavasti puoltaa eriävän mielipiteeni hyväksymistä siten, että vahvistetaan 12 tunnin enimmäistyöaika yli 18-vuotiaille työläisille tehtaissa ja käsiteollisuusyrityksissä.

Herra L. Mechelin: Vaikka jo vuoden 1879 elinkeinolakiin ja myös sen lähimpään edeltäjään sisältyi säädöksiä tästä aiheesta, joka meillä on nyt käsiteltävänämme, niin voidaan kuitenkin syystä sanoa, että se lakiehdotus teollisuustyöläisten suojelemisesta, joka nyt on annettu, edustaa suhteellisen uutta aluetta lainsäädännössämme. Vaikka tälle lakiehdotukselle on omistettu tiettävästi pitkä, laaja ja monipuolinen valmistelu, ei kuitenkaan voinut varmuudella ennustaa, että lakiehdotus olisi saanut valiokunnassa niin täydellisen kannatuksen kuin nyt on tapahtunut. Pyydän saada korostaa tätä erityisellä tyydytyksellä. Valiokunta on tosin ehdottanut lukuisia muutoksia, mutta ne eivät sisällä mitään varsinaisia poikkeamia niistä periaatteista ja näkökohdista, joihin lakiehdotus on perustunut. Kuitenkin on eräässä tärkeässä asiasta, joskaan ei luonteeltaan perustavanlaatuisesta, puolet valiokunnan jäsenistä esittänyt eriävän mielipiteen, nimittäin kysymyksestä, tulisiko palkata erityisiä tarkastajia valvomaan uuden lain asianmukaista soveltamista. Vaikka kyse on vain eriävästä mielipiteestä, jossa tämä näkemys nousee esiin, en voi ohittaa sitä, vaan käsittelen tätä tärkeää kysymystä tässä välittömästi. Omalta osaltani olen nimittäin vakuuttunut siitä, ettei laki tule kantamaan tarkoitettuja hedelmiä, ei vastaamaan asianmukaisesti tarkoitustaan, ellei erityisiä tarkastajia palkata, kuten keisarillisessa esityksessä esitetään. Säädyt tunnustivat tällaisen toimenpiteen painoarvon jo edellisillä valtiopäivillä, kun tästä aiheesta lähetettiin ehdotus hallitukselle. Näiden ehdotusta tältä osin vastustaneen kahdeksan eriävän mielipiteen esittäjän ilmoittamat syyt eivät näytä minusta itse asiassa päteviltä. On tietenkin kiistatonta, että piirilääkäreiden tehtävä on kontrolloida teollisuuslaitosten terveydellisiä olosuhteita, kuten terveydenhoitolautakuntien on valvottava terveydenhoitoa vuoden 1879 asetuksen mukaan, mutta näiden viranomaisten erityistehtävä ei alkuunkaan ole perehtyä siihen, miten työläisistä huolehditaan. Terveydenhoitolautakunnat muodostuvat palkatta toimivista henkilöistä, joiden toiminta ei voi olla luonteeltaan niin intensiivistä kuin tällä alueella olisi tarpeen. Piirilääkäreille siitä tulee verrattain vähäinen sivuasia. Heidän piirinsä ovat niin laajoja, ja heitä on ainakin tähän saakka tarvittu välttämättä työskentelemään myös sairaanhoidossa, ei pelkästään hygienian hoitamisessa. Mitä taas teollisuushallituksen intendentteihin tulee, joihin eriävän mielipiteen esittäjät nojautuvat, asianlaita on niin, että tämän uuden viraston ohjeissa sisällytetään sen virkamiehille tarkastusvelvollisuus, eikä ole ollenkaan tarkoitus, että tätä heidän velvollisuuttaan ja toimivaltaansa rajoitetaan. Mutta teollisuushallitus, jolle on sälytetty varsin laajoja ja vastuullisia tehtäviä, ja jonka henkilökunta on erittäin harvalukuinen, ei mitenkään ehdi suorittaa sellaista tarkastusta, jota nyt käsiteltävänä olevan lakiehdotuksen toteuttaminen vaatii. Intendentit pystyvät tekemään vain satunnaisia käyntejä silloin tällöin yhdessä tai toisessa tehtaassa. Näiden käyntien aikana muistiin merkityistä havainnoista voi epäilemättä olla hyötyä, mutta siitä ei tule sitä tarkkaa, johdonmukaista kontrollia, joka valtiovallan on pantava toimeen, kun kerran esitetään määrättyjä vaatimuksia työläisten työskentelyolosuhteista.

Epäilys uusien valtionvirkojen luomista kohtaan on varsin ymmärrettävää, varsinkin kun tähän mennessä on esitetty suhteellisesti niin vähäisiä tilastollisia selvityksiä asian oikeasta suhteesta julkisten virkamiesten määrän lisääntymiseen. Tämä lisäys ei itse asiassa liene suhteessa yhtä suuri kuin väestön lisääntyminen ja sellaisten asioiden kasvu, jotka tulevat viranomaisten käsiteltäviksi. Mutta olkoon tämä asia miten tahansa. Heti kun uutta, tärkeää tehtävää ei voida menestyksekkäästi sysätä jo tehtäviään hoitavien virkamiesten niskaan, niin on looginen ja käytännön välttämättömyys palkata tehtävään uusia virkamiehiä. Eriävän mielipiteen esittäjät ovat samoin yrittäneet Englannin ja Saksan olosuhteiden tilastollisia lukuja esittämällä herättää epäilyjä, että tarvitsisimme pian suuren tarkastajamäärän palkkaamista niiden kahden sijaan, jotka on aiottu ottaa tähän tehtävään. Juuri näiden lukujen lähempi tarkastelu osoittanee kuitenkin selvästi, että todennäköisesti tulisimme täällä meillä erittäin kauan toimeen kahdella tällaisella virkamiehellä, sillä on otettava huomioon suhde näiden eriävän mielipiteen esittämien, sivulla 31 olevien lukujen ja teollisuuslaitosten lukumäärän välillä. Kaksi tarkastajaa täällä meillä on enemmän kuin 46 Saksassa. Pyydän saada näiden vihjeiden perusteella lausua sen toiveen, ettei Ritarikunta ja Aatelisto antaisi hyväksyntäänsä tälle eriävälle mielipiteelle, joka tosin tähtää uusien, kenties 12 000 markan vuotuisten valtion menojen välttämiseen, mutta jonka hyväksyminen heikentäisi käsiteltävänä olevan lain vaikutusta.

Herra von Wrightin esittämän ensimmäisen eriävän mielipiteen osalta pyydän saada kuitenkin kosketella myöskin sitä, vaikkei se olekaan saanut valiokunnassa kannatusta, osittain aiheen tärkeyden, osittain sen kiistatta suuren kiinnostuksen johdosta, jota kunnioitetut eriävän mielipiteen esittäjät ovat omistaneet maamme työläisten olosuhteisiin. Omalta osaltani en usko, että lakiin on välttämättä kirjoitettava sellainen määräys, jota herra von Wright on sivulla 43 ehdottanut, että nimittäin laissa pitäisi määrätä enimmäistyöajasta. Tässä kysymyksessä on useita erilaisia näkökohtia, jotka on otettava huomioon. Ensinnäkin toivoisin, että siitä poistettaisiin kysymys pääoman ja työläisen välisestä ristiriidasta. Ei ole ollenkaan selvää, että juuri työnantajan harjoittama voitontavoittelu ja painostaminen olisivat syitä siihen, että tietyissä tapauksissa työaika on pidempi kuin työläisen terveydelle sopivan ajan pitäisi olla. Usein on kyllä ammatin ominaisuus sellainen, ettei säännöllinen ja normaali työaika ole mahdollinen. Jokaisessa tehdaslaitoksessa, joka on riippuvainen tilauksista eikä tee tuotteita varastoon, on välttämätöntä työskennellä muita aikoja intensiivisemmin silloin, kun on tarpeen. Tämän estäminen lainsäädännöllä tuottaisi vahinkoa sekä työnantajalle että myös työläisille. Työnantajan ja työntekijän intressit ovat yleensäkin solidaarisia. Mitä paremmin liiketoiminta sujuu, sitä paremmin yritys pystyy huolehtimaan työntekijästä. Meidän maassamme eivät ainakaan viime aikoina omistajien voitot ole suurimmassa osassa teollisuuslaitoksiamme olleet liian suuria suhteessa rahasummaan, joka on mennyt työläisten palkkoihin. Toinen asia, joka on otettava huomioon, on suuri ero siinä työskentelytavassa, joka eri teollisuuslaitoksissa vallitsee. Toinen ammatti vaatii suurempia ponnistuksia ja lyhyempää päivätyöaikaa, toisessa ammatissa taas ei työläisen ponnistelua ja tarkkaavaisuutta vaaditakaan yhtä intensiivisesti, ja niissä hänen on sen vuoksi tehtävä pitempää työpäivää, jotta työn tuottavuuden arvo olisi suhteessa tarvittavaan palkkaan.

Päivittäisen enimmäistyöajan vahvistamisella on sitä paitsi yhteinen ongelma muiden analogisten määräysten kanssa sikäli, että se voidaan käsittää samalla normaalimääräyksenä ja tuottaa vaatimuksen enimmäistyöajan soveltamisesta silloinkin, kun ammatin rasittavuus vaatisi lyhyempää työaikaa. Edelleen on monissa ammateissa jo otettu käyttöön urakka- tai kappaletyö ja käytetään sitä, joka parhaiten työhön soveltuu. Edistämällä urakkatyötään työläinen voi valmistella itselleen mahdollisuutta vapaapäiviin, jotka saattavat olla hänen henkiselle ja fyysiselle elämälleen edullisempia kuin vain tietyn enimmäistuntimäärän noudattaminen joka päivä työtä tehdessä. Nämä ja monet muut seikat, joita minulla ei juuri ole syytä tässä luetella, ja joita valiokunta ei ole herra von Wrightin ehdotuksesta omaksunut, näyttävät antavan minulle aiheen esittää, että tämä ehdotus vaatisi paljon täydellisempää selvitystä eri ammattien kokemuksen pohjalta, ennen kuin sen antamalle perustalle voisi rakentaa lainsäädäntötoimenpidettä. Meidän tilastomme on tältä alalta vielä lapsenkengissä. Selvitys, jonka vuoden 1884 komitea sai aikaan, on erittäin huomionarvoinen verrattuna siihen, mitä sitä ennen on esitetty, mutta sekin vaatii merkittävää täydentämistä. Jos nyt keskustelun alaisena oleva laki tulee voimaan, niin voidaan tehdastarkastajien raporttien kautta kerätä materiaalia vastaukseksi siihen kysymykseen, onko välttämätöntä astua sille tielle, johon liittyy tiettyjä arveluttavuuksia aikuisten työläisten enimmäistyöajan määräämistä kohtaan. On nimittäin kuitenkin huomattava, ettei pidä ilman erityisen painavaa syytä hylätä sitä jaloa periaatetta, joka on tullut tärkeäksi lainsäädännössämme siitä saakka, kun sitä ryhdyttiin vuonna 1863 taas harjoittamaan, nimittäin että henkilökohtaista vapautta on kunnioitettava. Onneksi eivät 1860-luvun alussa viime aikoina huomiota herättäneet sosiaalipoliittiset ajatukset olleet vielä muissa maissa sellaisella menestyksellä muokattuja, että ne olisivat saaneet jalansijaa myös meillä. Taloudellista lainsäädäntöä on meillä vuodesta 1863 sakka rakennettu ennen muuta niiden liberaalien periaatteiden pohjalle, jotka on saatettu voimaan taloustieteellisten selvitysten avulla. Lakien säätäminen alaikäisten turvaamiseksi hyväksikäytöltä, joka voi johtua omanvoitonpyynnistä tai yksinkertaisesti puutteellisesta käsityksestä siitä, mikä on oikeaa menettelyä, ei tarkoita etääntymistä siitä periaatteesta, johon juuri viittasin. Mutta jos halutaan lain avulla asettaa raja-aitoja täysi-ikäisten henkilöiden keskinäisille sopimuksille, silloin otetaan riski ja annetaan ravintoa sille luulolle, että valtiovallan tehtävään ja toimivaltaan sisältyy yhteiskunnan alueella pakottaminen lain avulla kaikkeen mahdolliseen, jota voidaan pitää toivottavana ja hyödyllisenä.

On kuitenkin oleellinen ero ryhtyä toimeen lain pakottamana tai huolehtia muilla keinoin näkemyksen avartamisesta siitä, mikä on hyödyllistä tai sopivaa kulloisellakin osa-alueella. Arvoisalla eriävän mielipiteen esittäjällä on myös itsellään ollut tilaisuus osoittaa eriävässä mielipiteessään, miten tällä vapaan sopimisen tiellä on mielipiteiden kypsyttyä päästy ratkaisuun tästä työpäivän normittamisen kysymyksestäkin siellä, missä se on todella osoittautunut sopivaksi. On totta, että herra von Wright on myös pystynyt osoittamaan, että joissakin maissa on lain avulla määrätty enimmäistyöajasta, mutta kokemus sellaisen toimenpiteen hyödystä on suhteellisen lyhytaikaista. Ottakaamme myös oikeudelliselta kannalta huomioon, millä tavoin tällaiset lait liittyvät voimassa olevaan oikeusjärjestykseen yleensäkin. Älkäämme unohtako, että olemme täällä Suomessa siinä onnellisessa asemassa, että meillä on jo vuosisatojen ajan ollut oikeusjärjestys, joka rakentuu yksilönvapauden kunnioittamisen ja itsemääräämisoikeuden varaan, ja että on pidettävä huoli siitä, ettei tänne ympätä ilman tiukkaa tarkastusta mitään ajatuksia, jotka pikemminkin löytävät suotuisan maaperän maista, joissa on edetty ohjesäännöillä määräämisen ja pakon avulla.

Esitykselläni olen uskoakseni riittävästi selittänyt, miksei sellaiseen tavoitteeseen pyrkivä ehdotus, jota herra von Wright on esittänyt, ole sisältynyt keisarilliseen esitykseen, mutta en ole tällä halunnut sanoa, ettei sellaisen kysymyksen pitäisi olla huomion kohteena myös Suomessa, koska se on otettu eräiden muidenkin maiden lainsäädäntöön. Tämän asian siirtäminen ei ole haitaksi, vaikkakin se mahdollisesti vastaisuudessa katsottaisiin tarpeelliseksi toimenpiteeksi. Myös nyt käytettävissä olevista tilastoista käy ilmi, että on vain harvoja ammatteja, joissa voimassa olevan käytännön mukaan työaika ylittäisi sen maksimin, jota herra von Wright ehdottaa, ja uskon että niissä tapauksissa, joissa on ilmoitettu, että työläisiä pidetään työssä 18 tuntia vuorokaudessa, on lukuihin laskettu mukaan myös koko joukko taukoja. Epäilen, ettei osassa näitä tietoja ole noudatettu täydellistä tarkkuutta.

Myönnän täysin, että työläisten intresseihin on edelleen kiinnitettävä huomiota sikäli kuin ne voivat riippua lainsäädäntötoimenpiteistä, ja toivon, että Ritarikunta ja Aatelisto löytävät pätevän syyn rajoittaa nyt käsillä olevaa lakiehdotusta sen ohjelmaan puitteisiin, jonka mukaan se on laadittu ja valiokunta sen hyväksynyt.

Herra Pippingsköld: Mainittujen tarkastajien osalta haluan lyhyesti, aivan lyhyesti sanoa, että omasta näkökulmastani katsoen tuen keisarillisen esityksen määräystä. Olen vakuuttunut siitä, että heiltä on vaadittava erityisnäkemystä tehdasteollisuuden tehtävistä, tekniikasta ym. sen lisäksi, mitä tavallisilta terveydenhoitolautakunnilta vaaditaan. Heillä täytyy myös olla varma näkemys yleisen terveydenhoidon erityisosioista ja siten heidän on monessa suhteessa annettava ohjeita ja neuvoja paikallisille terveydenhoitolautakunnille ja kiinnitettävä näiden huomio niihin olosuhteisiin, jotka helposti jäävät niiltä huomaamatta. En voi sen vuoksi omalta osaltani, näytti se miten tarkoituksenmukaiselta tahansa, tukea sitä eriävää mielipidettä, joka on painettu valiokuntamietinnön viimeiselle sivulle. Minäkin haluaisin lausua täyden tunnustukseni herra von Wrightin eriävää mielipidettä kohtaan, mutta pääasiassa olen kuitenkin sitä mieltä, että herra Mechelinin kyseisessä asiassa lausuma vastine on perusteltu, joten minulla ei tältä osin ole mitään lisättävää. Eräs olosuhteiden aiheuttama syy koskee meidän maatamme ja aiheuttaa sen, miksi työpäivä aiheellisesti muodostuu vähän pidemmiksi kuin sellaisissa maissa kuten Englanti, ja se riippuu siitä, että meidän työläistemme ravintotilanteet ovat toisenlaiset kuin työläisten siellä; meidän työläisemme elävät melkein yksinomaan kasvisravinnosta; väkevällä englantilaisella työläisellä on runsas päiväannos lihaa, ja hän voi sen vuoksi työssään suoriutua 10 tunnissa siitä, mikä vaatii 12 tuntia meidän maamme työläiseltä, joka on näennäisesti yhtä vahva. Ihanteellisten vaatimusten täytyy antaa myöten puhtaasti käytännöllisten edessä, ja saanen siksi vielä kerran omalla äänelläni tukea herra Mechelinin yleistä vaatimusta. Mitä 18 tunnin työaikaan meidän maassamme tulee, niin sitä esiintyy varsinaisista teollisuuden töistä puhumattakaan tietyissä osissa maata, myös maanviljelysalalla nimenomaan tavallisen rahvaan parissa, jossa talonpoika nousee aamulla klo 3 eikä mene nukkumaan kuin vasta klo 9 illalla. Näin tapahtuu keskikesällä. Hänellä on tietenkin taukoaikansa, mutta joka tapauksessa työpäivä vaatii ne 18 tuntiaan. Mutta sen sijaan hän ottaa talvella takaisin runsaalla levolla sen, mihin hän on kesällä liikakäyttänyt työvoimaansa. Hän nukkuu silloin 9 à 10 tuntia vuorokaudessa yhteen menoon ja toipuu täysin ennalleen kesällä tuhlattujen voimien palautuessa. En kuitenkaan halua paneutua sen enempää yksityiskohtiin, mutta olen vain halunnut esittää tämän esimerkkinä siitä, miten 18 tunninkin työpäivä voidaan tietyin ehdoin riskittä hyväksyä.

Herra av Lindfors: Siihen, mitä herra Mechelin on esittänyt enimmäistyöpäivän määrittelyn hyväksymistä vastaan, haluaisin vielä saada lisätä, että meidän ilmastolliset olosuhteemme tekevät tällaisen määräämisen useimmissa tapauksissa mahdottomaksi. Jos vaikka ajatellaan meidän rakennusyrityksiämme, jotka voivat suorittaa työtään vain edullisen lämpimänä vuodenaikana, niin ymmärrämme, että sen vuoksi muurariemme ja kirvesmiehiemme, joilla ei ole talvella mitään tekemistä, on kesällä pidettävä huolta siitä, että he pystyvät ansaitsemaan niin paljon, että se riittää muiden vuodenaikojen yli. Rakennusurakoitsijan on laskettava saadakseen työnsä tehdyksi, että voi käyttää työläisiään niin monta tuntia kuin mahdollista. Jos tämä työaika rajataan muurarien ja kirvesmiesten osalta 12 tuntiin, hänen on annettava heille huomattavasti vähemmän päiväpalkkaa, koska hänen on käytettävä rakennuspaikalla paljon useampia työmiehiä. Juuri nämä ilmastolliset olosuhteet, jotka eivät ole lämpötilaerojen vuoksi muissa maissa niin suuria, ettei työtä voisi tehdä ympäri vuoden, saavat aikaan sen, että jos enimmäistyöaika otetaan meillä käyttöön, urakoitsijalle aiheutuu suuria vaikeuksia pystyä ottamansa rakennustyön suorittamiseen lyhyenä lämpimänä vuodenaikana.

Herra W. Spåre: Se pääoman ja työn välinen taistelu, joka on jo kauan ollut sivistysmaissa käynnissä, ei tosin ole vielä tunkeutunut meille, mutta voi silti aina olla hyödyllistä varmistaa ajoissa, että varoventtiileitä on olemassa. Tämän työsuojelulainsäädännön osalta pyydän saada tehdä ne huomautukset, joihin olen katsonut olevan syytä, sitten kun keskustelu etenee pykälittäin. Nyt haluaisin vain pyytää lupaa varsin merkityksettömän huomautuksen tekemiseen, nimittäin itse otsikkoa tai nimitystä vastaan, mutta joka luonnehtii koko lakia; haluaisin siksi kunnioittavasti ehdottaa, että sana poistettaisiin varsinaisesta otsikosta, nimittäin sana ”suojelu”. Mitään sellaista painostusta en ole vielä meillä kapitalistien ja teollisuudenharjoittajien taholta tuntenut, jonka vuoksi sana ”suojelu” olisi tässä tarpeen. Ehdottaisin siksi, että otsikko saisi aivan yksinkertaisesti sanamuodon: ”Työläisten asemaa teollisuuslaitoksissa koskeva laki”. Ja koska myös käsiteollisuusverstaat pitäisi tässä muistaa, kuten eriävässä mielipiteessä vaaditaan, niin haluaisin lain koskemaan myös käsityöverstaita. Nimenomaan näissä kahdessa kohdassa toivoisin muutosta.

Tähän päättyneen keskustelun jälkeen, joka koski kysymystä yleensä, Ritarikunta ja Aatelisto siirtyi lakiehdotuksen yksityiskohtien tarkasteluun, joista 7 ensimmäistä pykälää hyväksyttiin keskustelutta.

§ 8 osalta puheenvuoron pyysi

herra L. Gripenberg: §:ssä 8 on Talousvaliokunta tehnyt muutoksen keisarilliseen esitykseen nk. nuoria henkilöitä koskevan työajan osalta. Keisarillinen esitys rajoittaa näiden nuorempien henkilöiden työajan 14 tuntiin, johon on laskettu kahden tunnin lepoaika, joten varsinainen työaika on 12 tuntia, minkä valiokunta on laskenut 13 tuntiin eli 11 tunnin tehokkaaseen työaikaan. En halua omalta osaltani mitenkään kiistää, etteikö 15 – 18-vuotiaille henkilöille voi 12 tunnin työaika olla aivan riittävä, ja haluaisin saada tässä kiinnittää huomiota vain siihen, mikä aika saattaisi olla sopivin, enkä omalta osaltani ollenkaan epäröisi hyväksyä tätä Talousvaliokunnan ehdotusta. Kyllä vain, olisin halukas menemään ehkä vähän vieläkin pidemmälle. Mutta minusta näyttää, että lain säätämisessä sellaiselle alueelle kuin nyt tämä käsillä oleva, on otettava huomioon olemassa olevat olosuhteet, ja että on edettävä äärettömän varovasti. Todellinen nykytilanne on, mikäli puutteelliseen saatavana olevaan tilastolliseen selvitykseen on luottaminen, että kenties useimmissa niistä teollisuuslaitoksista, joissa ei työskennellä öisin, faktinen työaika on 12 tuntia tai vähän sen yli. Uskon, että vain joissakin teollisuusammateissa työaika on alle 12 tunnin. Jos nyt saatetaan voimaan se määräys, jota talousvaliokunta ehdottaa, nimittäin että nuorten henkilöiden työajaksi tulisi vain 11 tuntia, niin se asettaa luonnollisesti jokaisen työnantajan kysymyksen eteen, eli hyväksyykö hän tämän määräyksen ja rajoittaa työaikaa, vai sanooko hän irti nuoremmat työläiset ja palkkaa heidän tilalleen täysi-ikäisiä henkilöitä. En ole oikein ymmärtänyt, millaisiksi Talousvaliokunta on ajatellut tämän ehdotuksen seuraukset. Todella monilla teollisuudenaloilla, varsinkin tehdasmaisesti toimivilla, ei voida ajatella, että käytetään osaa työvoimasta pitemmän ajan, osaa lyhyemmän. Niin kauan kuin tehdas on käynnissä, on jokaisen työläisen oltava paikallaan. Sen vuoksi tehtaanharjoittaja joutuisi esittämään itselleen sen kysymyksen, haluaako hän rajoittaa myös täysi-ikäisten työläisten työajan 11 tuntiin vai sanoa irti nuoremmat. Tämän valinnan edessä voi varsin suurella todennäköisyydellä käydä niin, että aika moni työnantaja valitsisi jälkimmäisen vaihtoehdon, nimittäin nuorempien irtisanomisen. Jos seuraus olisi tämä, uskon, että tästä lainmääräyksestä olisi ollut enemmän haittaa kuin hyötyä, koska sen kautta henkilöt, jotka voisivat teollisuuden alalla hyödyntää työvoimaansa, suljettaisiin sen ulkopuolella, eikä heillä olisi mahdollisuutta hyödyntää työpanostaan muualla, vaan heidän olisi pakko elää enemmän tai vähemmän työtöntä elämää, mikä siten aiheuttaisi kiistatonta vahinkoa. Näistä syistä, ja koska minusta näyttää paljon helpommalta, että kun vastedes näistä asioista on tehty luotettavampi selvitys, joka tarkastajien kautta voidaan varmaan saada, on nyt varmuuden vuoksi syytä hyväksyä keisarillisen esityksen ehdotus tässä asiassa, ja jättää tulevaisuuteen sellaisten muutosten toimeenpaneminen, jotka voidaan katsoa tarpeellisiksi ja toteutuskelpoisiksi. Pyydän sen vuoksi saada puoltaa Ritarikunnalle ja Aatelistolle esityksen hyväksymistä muuttamattomana.

Herra A. F. Granfelt: Koska edellinen puhuja, herra Gripenberg, jo tuki allekirjoittamaani eriävää mielipidettä työaikaa koskevasta kysymyksestä, pyydän saada vielä lisätä siihen, mitä aioin sanoa, ja minkä herra Gripenberg jo ehti sanoakin, etten omalta osaltani usko, että häiriö tehokkaan työajan vähentämisestä 11 tuntiin olisi nykyisissä oloissa liian suuri. Toisaalta taas ei pitäisi olla mitään näkyvää vahinkoa työajan määräämisestä 12 tunniksi vaarantamassa nuoria henkilöitä, ei edes niitä, jotka ovat vain vähän yli 15-vuotiaita, eivätkä sen vuoksi kestäisi niin pitkää työaikaa. Sillä tehtaissa, joissa niin pitkä työaika koskee nuoria henkilöitä, ei varmaankaan ole pelkästään mahdollista vaan jopa erittäin luultavaa että heidät sijoitetaan siten, että he saavat työskennellä yhdessä lasten kanssa, kunnes heidän voimansa sallivat heidän tekevän yhtä pitkää päivää kuin muutkin nuoret työläiset. Mutta työajan lyhentäminen 11 tuntiin aiheuttaisi sitä vastoin melkoisia vaikeuksia tehtaille, joissa nuoria henkilöitä on nyt käytetty 12 tuntia, kun ne vastaisuudessa käyttäisivät sekä nuoria henkilöitä että lapsia yhtäläisesti, koska lapsia ei mielellään käytetä lyhyempää aikaa kuin 6 tuntia päivässä. Jos sen sijaan työaika vahvistetaan 12 tuntiin, niin nuorten henkilöiden työaika sopisi yhteen lasten kahden työvuoron kanssa. Edelleen, jos 12 tunnin työaika hyväksytään, eli 14 tuntia tauot mukaan lukien, niin myös vanhemmat työläiset tulisivat luultavasti saamaan saman päivittäisen työajan kuin nuoret henkilöt sellaisissa laitoksissa, joissa tehdas on käynnissä yötä päivää, sillä vuorokauden jakamisesta tasan öisin työtä tekevien ja päivisin työssä olevien kesken tulisi varmaan liian raskas ensin mainituille. Jos taas nuorten henkilöiden työaika olisi 11 tuntia ja aikuisten 13 tuntia, sekä sen lisäksi vielä yötyöläisten erilaiset tunnit, tulisi vuorokauden kuluessa olemaan varsin paljon työläisten vaihtumista, mikä vaikeuttaisi suuressa määrin tehtailijoiden mahdollisuuksia toimintansa pyörittämiseen. Mitä taas tulee siihen, että eräs eriävän mielipiteen esittäjistä, herra von Wright on huomauttanut, että nuoremmat henkilöt tarvitsisivat enemmän vapaa-aikaa ammattitaitonsa kehittämiseen opiskelun avulla, niin tuskin sekään on vaikeaa saada järjestetyksi niille, jotka sitä toivovat. Hehän voisivat nimittäin sopia työnantajan kanssa siitä, että tekisivät töitä yhtä pitkään kuin lapset, tai tekisivät työtä vain joka toinen päivä alemmalla palkalla, mikä ei kyllä aiheuttaisi esteitä teollisuuslaitoksissa tehtävälle työlle. Lienee aivan liian suuri harppaus kerralla tehtäväksi, jos nyt yhtäkkiä siirrytään 16 tunnin työajasta eli kello 5:stä aamulla kello 9:ään illalla, mikä tällä hetkellä on enimmäisaika, niin paljon alaspäin kuin 13 tuntiin. Tähän jopa sisältyisi kaksi taukotuntia, kun tauot useissa teollisuuslaitoksissa eivät nykyään edes yllä 2 tuntiin, vaan vain 1 ½ tuntiin päivässä. Saanen sen vuoksi omalta osaltani kunnioittavasti puoltaa 14-tuntisen työajan hyväksymistä.

Herra von Wright: Oli odotettavissa, että nuorten henkilöiden työajan määrääminen nostaisi paljon vastalauseita, enkä usko myöskään pystyväni saamaan vastakaikua sille, mitä haluan sanoa, mutta katson kuitenkin velvollisuudekseni yrittää vastata niihin näkökohtiin, joita on esitetty valiokunnan ehdotusta vastaan. Herra Lennart Gripenberg, jonka uskon kuuluvan tässä kokouksessa niihin, jotka ovat kaikkein pätevimpiä esittämään kantansa tähän kysymykseen, on ottanut esiin monia hankaluuksia, joita valiokunnan ehdotuksesta seuraisi. Myönnän kernaasti, että lukuisia hankaluuksia täytyy väkisinkin seurata työajan lyhentämisestä, mutta jos näitä hankaluuksia punnitaan niitä etuja vastaan, joita lyhennetty työaika antaa, niin ne ovat ainakin minusta sellaisia, etten voi antaa niiden pelotella minua äänestämästä lyhennetyn työajan puolesta. Samoja epäilyjä on esitetty kaikkialla, kun on ollut kyse työajan lyhentämisestä, ja aivan samoin on tunnustettu lyhennetyn työajan tultua voimaan, että siitä on ollut hyötyä työläisen lisäksi myös yhteiskunnalle. Herra Gripenberg ottikin jo esiin suurimman hankaluuden, joka työajan lyhentämisestä seuraisi. Se olisi nuorten henkilöiden irtisanominen tehdastyöstä. Myönnän, että joissakin tapauksissa niin kävisi, mutta se työvoima, johon työnantaja turvautuu palkkaamalla nuoria henkilöitä, osoittautuu niin paljon halvemmaksi, että jo tämä houkuttelee työnantajan varovaisuuteen nuorten henkilöiden irtisanomisessa. Tämän lisäksi on niin, että on monta käsiteollisuusverstasta, joissa jo teknisten menetelmien vuoksi on mahdotonta sanoa irti nuoria työläisiä. Jos nyt kuitenkin lainmuutoksesta seuraisi nuorten työläisten irtisanomista, niin on luonnollista, että näiden työläisten palkat alenisivat, ja silloin uskon, että maassamme jouduttaisiin todistamaan samaa näytelmää kuin muualla, nimittäin että kun työläisten palkat ovat laskeneet, niin työnantajia ovat nämä alentuneet palkat houkutelleet ottamaan irtisanotut työläiset takaisin töihin, ja siten on kai hankaluuskysymys ratkaistavissa molempien osapuolten tyydytykseksi. Eräs puhuja on halunnut tehdä tiettäväksi, että päivittäisen työajan lyhentämisen avulla aiheutettaisiin epäedullinen tilanne lasten ja nuorten henkilöiden työnteon välille siten, ettei työvuoroja pystyttäisi jakamaan kovinkaan sopivasti, jos työaika vahvistettaisiin 12 tunniksi. Toivon kuitenkin, että meillä kuten muuallakin tämän asian hoitaminen osoittautuisi mahdolliseksi.

Koska eriävässä mielipiteessäni korostamaani vaatimusta enimmäistyöpäivän vahvistamisesta kosketellaan tässä §:ssä, pyydän saada parilla sanalla vastata niihin huomautuksiin, joita jotkut puhujat ovat tätä vastaan esittäneet. Herra Mechelin, joka esiintyi todella kaunopuheisesti käsitellessään tätä asiaa, korosti ammattien erilaisia ominaisuuksia, minkä vuoksi ne tekisivät päivittäisen enimmäistyöajan voimaan saattamisen mahdottomaksi tai vaikeuttaisivat sitä erittäin oleellisesti.Tätä emme minä emmekä muutkaan enimmäistyöpäivän puolustajat ole unohtaneet, mutta koska enimmäispituinen työpäivä on mitattuna niin pitkä kuin olen ehdottanut, niin tämän kehyksen puitteissa voitaneen oikein hyvin ottaa eri ammattien vaatimukset huomioon. Lisäksi pitäisi muistaa, etten puoltanut sitä, että tätä enimmäistyöaikaa pitää ehdottomasti kaikkialla noudattaa, vaan päinvastoin olen eriävässä mielipiteessäni maininnut, että ehdotetun lain mukaan sallitut poikkeamat vahvistetusta työajasta olisi voitava myöntää. Tällä tavoin putoaa pohja pois myös herra af Lindforsin tekemältä huomautukselta, että esimerkiksi rakennusteollisuudessa lakia olisi mahdotonta noudattaa, mikäli enimmäistyöaika määrättäisiin, sillä on selvää, että tämän alan teollisuuden harjoittajat kiiruhtaisivat anomaan lupaa pitempään työaikaan. Tässä yhteydessä pyydän saada lausua muutaman sanan herra Pippingsköldin puheenvuoron johdosta. Hän sanoi, että maatyöläisillekin on otettu käyttöön niin pitkä työaika. Tämä on aivan totta, mutta koska, kuten herra Pippingsköld myöntää, maataloudessa voidaan koko pitkän talven nauttia lepoajasta, niin siitä ilmenevän perusteella ei voi tehdä mitään todellisia johtopäätöksiä maatyöläisten ja teollisuustyöläisten asemasta tässä suhteessa. Täällä on eräs puhuja viitannut, että leipomotyöläisille ilmoitettu 18 tunnin työaika olisi suuresti liioiteltu. Pyydän tästä syystä saada mainita, että tämä luku, 18 tuntia 3 vuoden ajan yhteen menoon on näiden työläisten itsensä ilmoittama todellinen työaika täällä Helsingissä, eivätkä alan työnantajat ole tähän mennessä kyseenalaistaneet tätä väitettä. Palaan nyt herra Mechelinin muihin huomautuksiin ja pyydän siis saada tässä mainita, että myös tilaus- ja urakkatöiden osalta tämä asia voidaan hoitaa siten, että työnantajat hankkivat itselleen luvan työllistää työläisiä pitemmän päivän kuin mitä on yleisenä sääntönä vahvistettu.

Eräs niistä oleellisista epäilyksistä, jotka ovat tulleet esiin, kun tätä kysymystä on arvioitu sekä täällä että muualla, on se, onko lainsäätäjällä oikeus puuttua asiaan, onko hänellä toimivaltaa rajoittaa henkilökohtaista vapautta. Uskon voivani kunnioittaa tätä syytä yhtä suuressa määrin kuin jokainen muu tässä salissa, mutta kun on kyse sellaisten henkilöiden suojelemisesta, jotka ovat osoittautuneet kykenemättömiksi suojelemaan itse omia etujaan, niin uskon, että lainsäätäjän täällä meillä kuten muuallakin on katsottava olevan oikeutettu tiettyjen normien määräämiseen. Vastineena tälle lainsäätäjän asioihin puuttumiselle on herra Mechelin kiinnittänyt huomiota siihen, miten työläiset ovat muissa maissa päässeet samaan tavoitteeseen yhdistystensä kautta, ja samaan on pyritty toisaalla lainsäädännön avulla. Minäkin uskon, että työläiset pystyvät tällä alalla saamaan vapaiden yhdistysten avulla erittäin paljon aikaan, mutta tässä työssä olen ajatellut, että minun pitää ehtiä heidän edelleen, kun on kyse työajan lyhentämisestä nyt ehdotettua enimmäistuntimäärää alhaisemmaksi. pitänee myöntää, että 12 tunnin työaika on aivan liian pitkä, ja ajattelen, että tämän 12 tunnin enimmäismäärän alentaminen saavutetaan työväenyhdistyksen kautta. Kun olen ottanut nämä seikat käsiteltäväkseni, niin en tee sitä siinä luulossa, että sillä vahvistaisin ehdotukseni menestyksen säädyssämme. Katson kuitenkin tämän kysymyksen olevan yksi niistä, jotka voivat kaatua yhden jos toisenkin kerran, mutta lopulta ne on pakko ratkaista, ja koska mielestäni on hyödyllistä, että kysymys otetaan hyvissä ajoin keskusteltavaksi, jotta sitä pystytään käsittelemään kaikista näkökulmista, niin olen tehnyt sen nyt, koska niin hyvä tilaisuus siihen tarjoutui työsuojelulakikysymyksen ansioista.

Herra af Lindfors: Pyydän saada tukea niitä, jotka ovat vaatineet, että nuorten henkilöiden työajaksi vahvistetaan 14 tuntia ja tuetaan siten keisarillista esitystä. Voin kertoa eräästä suuresta tehdaslaitoksesta, miten siellä työaika on jaettu. Tässä tehtaassa, joka toimii sekä päivällä että yöllä, on työaika päivällä viikon viitenä ensimmäisenä päivänä 12 tuntia ja lauantaina 9 tuntia. Siten päivätyöläinen työskentelee 69 tuntia viikossa. Seuraavalla viikolla on samalla työporukalla yötyötä kello 7:stä illalla kello puoli 4:ään aamulla eli kaikkiaan 8½ tuntia, mikä tekee kuutena päivänä 51 tuntia eli työtunteja on kahden viikon ajalta kaikkiaan 120 tuntia, siten siis keskimäärin 60 tuntia viikossa eli 10 tuntia päivässä, eikä mitään työläisen ylirasittumista ole tällöin millään tavoin huomattu. Vanhempien henkilöiden kanssa työskentelee siellä nuorempia henkilöitä, jotka seisovat samanlaisten koneiden ääressä tai auttavat vanhempia, eivätkä voi jättää paikkaansa muina aikoina kuin silloin, kun vanhemmat henkilöt lopettavat työnsä. Kun katsotaan tätä ja 14 tunnin sallittua päivittäistä työaikaa, niin työ voi jatkua kuten tähänkin asti häiriöittä. Uskon, että samanlainen tilanne vallitsee useimmissa teollisuuslaitoksissa ja sen vuoksi tuen keisarillista esitystä.

Herra W. Spåre: Herra von Wright ehti suurimmaksi osaksi edelleni, ja halusin vain pyytää saada mainita vastoin niitä huomautuksia, joita nyt herra Granfelt ja herra Hallberg mietinnön yhteyteen jättämässään eriävässä mielipiteessä ovat tehneet, että ne vaikeudet, joita on tuotu esiin, eivät ole niin merkittäviä, ettei niitä pystyttäisi hyvällä tahdolla tasoittamaan, ja joista ilmeisesti tulee vain ohimeneviä. Mahdollisesti voi käydä niin, että lasten työpalkat jäisivät sillä tavoin alhaisemmalle tasolle, mahdollisesti voisi käydä niin, että heitä irtisanottaisiin yhdestä tai toisesta laitoksesta, mutta uskon, että sellainen olisi varmasti tilapäistä. Haluan siksi omalta osaltani tukea ehdotusta lyhyimmästä täällä ehdotetusta nuorten henkilöiden työajasta, koska tätä työläisen ainoaa pääomaa, hänen työvoimaansa, ei pidä tuhlata jo nuoruudessa, se on kansallisvarallisuutta, jota on säästettävä. Uskon näin sitäkin kernaammin, koska olin noin 15 à 16 vuotta sitten niin läheltä mukana tilaisuudessa, jossa tuolloin järjestettiin täällä Helsingissä koulutuntien jako, että onnistuin saamaan yhden ehdotukseni läpi, nimittäin, ettei oppitunteja saisi olla iltapäivisin, vaan kaiken koulutyön pitäisi tapahtua aamupäivällä. Ehdotus herätti alussa monenlaisia vaikeuksia ja vastustusta, mutta ensimmäinen koulu, joka alkoi soveltaa tätä järjestystä, on saanut paljon seuraajia. Halusin sen vuoksi äänestää valiokunnan ehdotuksen puolesta.

Herra L. Mechelin: Kun lakiehdotusta valmisteltiin, minulla oli omalta osaltani paljonkin epäilyksiä siitä nuorten henkilöiden työajan määräämisesityksestä, joka haluttiin saattaa voimaan, eli siis niiden nuorten, jotka eivät enää ole lasten työaikamääräysten piirissä. Olisin pitänyt erityisen toivottavana, että olisi voitu määrätä siten, että 10 tunnin työajasta olisi tullut enimmäistyöaika näille nuorille henkilöille, mutta kun lukuisat asiantuntijat olivat saaneet sanoa asiasta sanottavansa, ja oli otettu huomioon kaikki olosuhteet, jotka vaikuttivat asiaan eri puolilta, niin asetuin kannattamaan sitä määräystä, jota keisarillisessa esityksessä ehdotetaan. Myönnän, että huomasin olevani vakuuttunut siitä, miten tärkeää on, että tämä pitkä bruttoaika, joka keisarillisessa esityksessä otetaan esiin, pitäisi myöntää, eikä se ole vahingollinen, koska sitä ei pidä tarkastella todellisena työaikana. Niiden syiden lisäksi, jotka on esitetty syntyvien käytännön vaikeuksien ja hankaluuksien näkökulmasta, ja jotka koskevat aikuisten työläisten ja nuorten henkilöiden erilaisia työaikoja, pyydän saada kiinnittää huomion siihen, että kaikkein useimmissa tapauksissa nuoret henkilöt työllistetään heidän voimilleen sopivilla tehtävillä. Rasitus ei luonnollisestikaan riipu ainoastaan työajan pituudesta, vaan myös työn ominaisuuksista. Mitä vähemmän herkeämätöntä tarkkaavaisuutta näiltä nuorilta henkilöiltä vaaditaan, sitä pitempi voi työaika olla, ja koska kuten monissa suurissa tehtaissa on asian laita, näitä nuoria henkilöitä käytetään enimmäkseen koneenkäyttäjien apuna, niin heille osuu usein lyhyitä taukoja, jolloin heidän ei tarvitse rasittaa itseään. Kun ajatellaan sitä, miten tärkeää on, että tällaiset varattomat nuorukaiset voivat saada kannattavan työpaikan, on otettava huomioon se järjestys, jota on useimmissa suurissa laitoksissa noudatettava, jotta kaikki voisi mennä hyvin. Herra Spåre on muistuttanut koulujen työajasta. Uskallan arvella, ettei 12 tunnin työaika ole 15–18-

vuotiaiden koululaisten keskuudessa tässä iässä mitenkään harvinaista. Niin on ainakin laita monien niiden joukossa, jotka pyrkivät suoriutumaan eteenpäin lyseossa ja tyttökoulussa, koska he joutuvat juuri tässä iässä tekemään työtä eivätkä vain koulutuntien aikana, kuten herra Spåre edellytti. He saavat tehdä varsin rasittavaa työtä myös maatiloilla, ja vaikka onkin syystä valitettu, että lapsia ylirasitetaan, niin on tällöin myös otettava huomioon, että älyllinen työ kuluttaa ja rasittaa enemmän kuin ruumiillinen työ. Uskon, että voitaisiin hyväksyä keisarillisen esityksen ehdotus aiheuttamatta vahinkoa niille intresseille, joita tällä lailla halutaan tyydyttää.

Herra W. Spåre: Otan vapauden huomauttaa edellistä kunnianarvoisaa puhujaa vastaan, että vaikka on erittäin pitkä aika siitä, kun itse kävin koulua, ja lapsenikin ovat jo kauan sitten kasvaneet ulos kouluiästä, en ole mitenkään unohtanut, ettei vain koulussa, vaan myös kotona käytetään tässä iässä paljon aikaa työntekoon, mutta haluan korostaa, että tilanne on aivan sama myös niille lapsille, joista tässä on kysymys, joskin vähemmässä määrin, sillä sen ajan lisäksi, jonka nämä nuoret käyttävät tehtaissa ja laitoksissa, täytyy heidänkin käyttää vielä merkittävästi aikaa heille tarpeellisten koulutietojen omaksumiseen. Herra Mechelinin lausunto lienee sen vuoksi jossain määrin harkitsematon.

Herra von Wright: Herra Mechelin mainitsi, että hän olisi kernaasti halunnut nähdä, että nuorten henkilöiden työajaksi olisi voitu vahvistaa 10 tuntia. Koska vastaisen varalle voi olla kiinnostavaa, niin pyydän siitä syystä saada mainita, että myös Talousvaliokunta lakiesityksen ensimmäisessä käsittelyssä lausui merkittävällä äänten enemmistöllä, että sen mielestä nuorten henkilöiden työajaksi olisi määrättävä 10 tuntia. Kun verrataan koululaisten ja tehtaassa nyt työskentelevien alaikäisten yötä, pyydän saada kiinnittää huomion siihen, että nämä koululaiset nauttivat joka vuosi 4 kuukauden lomista, ja se on etu, joka ei tule kenenkään tehtaantyöläisen osaksi.

Herra L. Gripenberg: Viittasin jo ensimmäisessä puheenvuorossani, että jos tämä nyt kyseessä oleva säädös hyväksytään, voi olla olemassa tietty vaara nuorten henkilöiden ylirasittumisesta. Herra Mechelin on kuitenkin syystä muistuttanut siitä, että useimmissa tapauksissa nuoria henkilöitä käytetään tehdastoiminnassa sellaisilla paikoilla, joissa he eivät joudu aivan liian suureen rasitukseen. Voi kuitenkin käydä niin, että poikkeuksellisestikin näitä nuoria henkilöitä voidaan käyttää rasittavampiin töihin. Sille, joka saattaisi pelätä heidän työvoimansa väärinkäyttöä, olen halunnut muistuttaa, että laissa on eräässä toisessa pykälässä tähän parannuskeino, nimittäin §:ssä 7, jossa anotaan, että jos ammattientarkastajalla on syytä pelätä, että työ olisi nuorelle henkilölle aivan liian rasittavaa eikä hänen terveydentilansa mukaista, tarkastaja voi silloin vaatia, että työnantaja vahvistaa lääkärintodistuksella, ettei niin ole asian laita, ja ellei hän pysty sitä tekemään, hänen on irtisanottava kyseinen työläinen. Tämä § sisältää itse asiassa varsin merkittävän vastapainon pitkän työajan väärinkäytölle ja nuorten työläisten käyttämiselle aivan liian rasittaviin töihin. Tästä saan lisätukea ehdotukselleni keisarillisen esityksen hyväksymisestä.

Herra L. Mechelin: Haluaisin tässä ominaisuuksiltaan niin tärkeässä asiassa pyytää saada vain lisätä muutaman sanan. Herra von Wright muistutti siitä, että koululaisilla on lomia, mutta että tehtaantyöläisillä ei niitä ole. Herra von Wright tietää oikein hyvin, ettei missään ole sanottu, etteivät tehtaantyöläiset voi saada lomia, ja mitä paremmin he pystyvät ansaitsemaan, sitä suurempi mahdollisuus on, että he voivat ottaa itselleen vapaata. Uskon, että se nuori henkilö, joka pystyy ottamaan itselleen silloin tällöin viikon levon, kestää paremmin 12 tunnin työajan kuin se, joka tekee työtä 10 tuntia päivässä ympäri vuoden.

Herra von Wright: Asiat olisivat todella hyvin, jos tehdastyöläisemme voisivat hankkia itselleen sellaisen vapaa-ajan, josta edellinen kunnioitettava puhuja mainitsi, mutta uskon, ettei käytännössä ole niin, sillä työnsaanti meidän maassamme ei ole niin hyvällä tolalla, että henkilö, joka pitää silloin tällöin vapaata, voisi varautua siihen, että saa pitää työpaikkansa. Sen sijaan hän menettää sen, ellei työskentele jatkuvasti, ja menettää siten täysin kaiken mahdollisuutensa työstä saamansa palkan jatkumiseen.

Käydyn keskustelun perusteella esitettiin vastattaviksi peräkkäin seuraavat kaksi äänestysesitystä:

1. Joka haluaa hyväksyä valiokunnan mietinnön §:n 8 vastaesitykseksi keisarillisen esityksen §:n 8, äänestää jaa;

jos ei voittaa, on Ritarikunta ja Aatelisto hyväksynyt vastaesitykseksi herra von Wrightin ehdotuksen;

johon esitykseen vastattiin ylivoimaisesti jaa.

2. Joka hyväksyy §:n 8 valiokunnan mietinnön mukaisesti, äänestää jaa;

jos ei voittaa, on Ritarikunta ja Aatelisto hyväksynyt tämän §:n keisarillisen esityksen ehdotuksen mukaisesti.

Tähän esitykseen vastattiin ylivoimaisesti ei, joten §:ksi 8 hyväksyttiin keisarilliseen esitykseen sisältyvä sanamuoto.

Lakiehdotuksen jatkotarkastelu siirrettiin iltapäivän kokoukseen.

Samana päivänä klo 6 ip.

Teollisuusammattien työläisten työsuojelu.

Ritarikunta ja Aatelisto jatkoi aamupäivällä aloitettua Talousvaliokunnan keisarillisen esityksen nro 31 johdosta antamaa mietintöä nro 14, joka koskee työläisten suojelua teollisuusammateissa. Tällöin otettiin aluksi käsittelyyn § 9, josta

herra L. Gripenberg pyysi puheenvuoroa ja lausui: Myös §:ssä 9 on Talousvaliokunta tehnyt muutoksen keisarilliseen esitykseen. Perusteluna tähän se on ilmoittanut, että muutoksen tarkoituksena on ollut ”tehdä selväksi, että nuorelle henkilölle vahvistettu kahden tunnin vapaa-aika on tarkoitettu käytettäväksi kahtena taukona”. Itse asiassa muutos on kuitenkin päätynyt sisältämään myös jotain muuta, kuten stilisoinnista käy ilmi. Keisarillisessa esityksessä sanotaan nimittäin, että lasten on saatava vähintään puolen tunnin vapaa-aika, ja että tauon pitäisi alkaa viimeistään neljän tunnin kuluttua työajan alkamisesta. Talousvaliokunta on toimittanut pykälää siten, että nuorten henkilöiden pitää saada vähintään kahden tunnin ja lasten 12 tunnin vapaa-aika, ja että toisen tauon on alettava viimeistään neljän tunnin kuluttua ja toisen viimeistään yhdeksän tunnin kuluttua työajan alkamisesta. En tiedä, onko tämä ollut valiokunnan tarkoitus, vai onko siinä vain sattunut käymään niin, kun valiokunta on muokannut tekstiä uudelleen. En pysty sitä minäkään varmuudella sanomaan, koska en ole tekstin jakamisen jälkeen ehtinyt saada siihen riittävästi selvitystä, eli voisiko tämä määräys aiheuttaa vaikeuksia, mutta on kuitenkin erittäin mahdollista, että niin voisi käydä. Jos nimittäin otetaan huomioon, että nuorten henkilöiden pisin sallittu työaika on 12 tuntia, ja että toinen tauko osuu neljän, toinen yhdeksän tunnin päähän työajan alkamisesta, niin nämä molemmat määräykset edellyttävät, että molemmat ensimmäiset työajat tekevät tasan kolmanneksen koko työajasta, ja siten tällä edellytettäisiin työajan jakamista kolmeen yhtä pitkään osaan. Kuitenkin on usein niin, etteivät tauot jaa eivätkä sopivasti edes voi jakaa työaikaa yhtä pitkiin työaikoihin. Sen vuoksi on erittäin todennäköistä, että tämä määräys tulee tuomaan mukanaan tiettyjä vaikeuksia. Koska minusta ei näytä millään lailla olevan pelättävissä, ettei niin pitkää hyväksyttyä työpäivää kuin tämä katkottaisi kahdella tauolla, ja koska minusta vaikuttaa kuin tämä määräys olisi muuttunut mietinnössä pikemminkin epäselvemmäksi kuin selvemmäksi, niin haluan omalta osaltani ehdottaa keisarillisen esityksen hyväksymistä.

Herra A. F. Granfelt: Syynä keisarillisessa esityksessä olleen sanamuodon muuttamiseen oli se, että Talousvaliokunta halusi ennakoida tilanteen, että kun nuoria henkilöitä käytetään työhön esim. vain kahdeksan tuntia päivässä, niin keisarillisen esityksen mukaan työnantaja olisi kuitenkin velvollinen antamaan näille nuorille henkilöille kahden tunnin tauon, mikä olisi varmastikin liikaa. Myönnän toki, ettei valiokunnan tekemä tekstin muokkaus ole täysin onnistunut, mutta joka tapauksessa pitäisi valiokunnan sanamuodon kautta pystyä raivaamaan pois se hankaluus, jonka keisarillisen esityksen teksti voisi aiheuttaa. Pyydän sen vuoksi saada puolustaa valiokunnan mietinnön hyväksymistä, koska se pitäisi joka tapauksessa asettaa keisarillisen esityksen edelle, varsinkin kun saattaisi tapahtua, mikäli keisarillisen esityksen sanamuoto hyväksyttäisiin, että nuorten henkilöiden, joiden pitäisi työskennellä yhtä pitkään aikaa kuin lastenkin, täytyisi saada kahden tunnin tauko, kun taas lapset olisivat oikeutettuja vain puolen tunnin lepoaikaan.

Herra L. Mechelin: Omalta osaltani pyydän myös saada kannattaa keisarillisen esityksen sanamuotoa valiokunnan ehdotusta parempana. Mielestäni tuntuu ohjesäännöillä määräämisen ulottuvan pitemmälle kuin on tarpeen, jos säädetään siten, kuin valiokunta on ehdottanut. Sitä hankaluutta, johon herra Granfelt puolestaan taas juuri äsken viittasi, on tuskin odotettavissa. Siellä missä nuoria ihmisiä pidetään kokopäivätyössä, sellaista vain kahdeksan tunnin työpäivää tuskin esiintyy. Missä heitä taas käytetään vain puolipäivätyöhön, niin on itsestään selvää, että heille on tänä aikana annettava kahden tunnin tauko.

Herra Lindelöf: Minä katsoisin, että valiokunnan ehdotus on kuitenkin parempi kuin keisarillinen esitys siinä tapauksessa, että lapsia käytetään työssä vain puolipäivää, joko aamu- tai iltapäivällä. Ei nimittäin näytä olevan syytä määrätä, että silloinkin kahden tunnin tauko on välttämättä toteutettava. Valiokuntahan on nimenomaan tarkoittanut sitä tapausta, etteivät nuoret henkilöt tai lapset työskentele koko päivää, jolloin, kuten minulla oli kunnia mainita, ei keisarillisen esityksen määräys oikein ole sovellettavissa.

Herra af Lindfors: Kun työ jatkuu, niin on tavallista, että työläiset saavat puolen tunnin aamiaistauon ja yhden tunnin lounastauon, aamiaistauon kello 8 - ½9 ja lounastauon klo 1-2. Tämä tauko on riittävä, sillä klo 2:sta klo 7:ään puolenpäivän jälkeen eivät nuoret henkilöt taukoa tarvitse, hehän pääsevät pois työstä jo klo 7. Ehdottaisin sen vuoksi, että tauot olisivat kaikkiaan vain 1½ tuntia, kun työaika ei ulotu illalla yli kello 7:ään. Tällä tavoin työaika on suuremmissa tehtaissa jaettu.

Herra von Wright: Koska edellisen kunnianarvoisan puhujan ehdotuksen hyväksyminen merkitsisi, että työaika pidentyisi edelleen siitä, mitä säätymme aamupäivällä päätti, niin pyydän saada vastustaa sitä mitä päättäväisemmin.

Kun mielipiteenvaihto esillä olevan §:n johdosta oli täten päättynyt, herra Maamarsalkka esitti vastattavaksi seuraavan äänestysesityksen:

Joka hyväksyy §:n 9 valiokunnan mietinnön mukaisesti, äänestää jaa; jos ei voittaa, on Ritarikunta ja Aatelisto hyväksynyt §:n sellaisena kuin se on keisarillisen esityksen tekstissä;

ja kun järjestetyssä äänestyksessä annettiin 13 jaa-ääntä ja 19 ei-ääntä, oli Ritarikunta ja Aatelisto hyväksynyt §:n keisarillisen esityksen mukaisesti.

§ 10 hyväksyttiin muuttamattomana.

Kun otettiin käsittelyyn § 11, annettiin pyynnöstä puheenvuoro

herra L. Gripenbergille, joka lausui: § 11 säätää erillisistä poikkeuksista, joita voidaan tietyissä tapauksissa myöntää niistä määräyksistä, jotka sisältyvät §§ 8 ja 9, ja jotka koskevat lasten ja nuorten henkilöiden työaikaa ja lepohetkiä. Keisarillisen esityksen mukaan tulisi keisarillisen senaatin ilmoittaa näistä poikkeuksista. Talousvaliokunta on siirtänyt tämän teollisuushallitukselle. En tiedä, onko asialla itsessään mitään suurta käytännön merkitystä, mutta koska monet näistä poikkeuksista, erityisesti muissa momenteissa mainitut, eivät tarkoita poikkeuksia yksittäisille henkilöille tai tiettyihin tapauksiin, vaan ovat tiettyjä yleisiä poikkeuksia koko teollisuudenaloille jne., tämä merkitsee tavallaan lain säädösten osittaista kumoutumista. Sen vuoksi minusta näyttää periaatteessa oikeimmalta, että nämä päätökset tehdään keisarillisessa senaatissa. Ehdotan sen vuoksi, että tässä mielessä keisarillisen esityksen teksti säilytettäisiin ennallaan.

Herra W. Spåre puolsi Talousvaliokunnan ehdotusta.

Herra L. Mechelin: Omalta osaltani minunkin täytyy korostaa, kuten herra Gripenberg jo esitti, että keisarillinen esitys on aiheellisempi kuin valiokunnan ajatus siitä, että teollisuushallitukselle pitäisi antaa tämä toimivalta. Tässä ei ole kyse lain soveltamisesta, vaan poikkeamisesta laista. Mikäli valiokunnan tekemään muutokseen on syynä pelko aina liian pitkälle menevästä keskittämisestä, niin uskon, ettei tätä kuitenkaan voisi näissä tapauksissa soveltaa. Yleensähän vain korkeimman vallan haltija saa antaa myönnytyksiä laista, erityisesti niistä, joilla on jotain yleistä merkitystä. Sitä paitsi keisarillisen esityksenkin mukaan on §:n viimeisessä momentissa huolehdittu aivan erityisistä tapauksista, kun se antaa myös ammattientarkastajalle oikeuden myöntää poikkeus kolmen viikon ajaksi tietyssä erityistapauksessa.

Herra von Wright: Myönnän, että huomautus, joka on tehty Talousvaliokunnan mietintöä vastaan, merkitsee varmaan varsin paljon, mutta koska ainakin ulkomailla on kehitys pyrkinyt siihen, että sellaisten asioiden ratkaisemisen painopiste, joista tässäkin on kyse, siirtyy asiantuntijaviranomaisten hoidettaviksi, niin minusta näyttää, että näiden asioiden siirtäminen senaatin tutkittaviksi aiheuttaisi tälle jo nyt aivan riittävästi kuormitetulle laitokselle tarpeetonta työtä. Pyydän sen vuoksi saada puoltaa valiokunnan ehdotuksen hyväksymistä ja haluan samalla mainita, että vastaavissa tapauksissa poikkeuksia myöntävät useimpien ulkomaiden lainsäädännön mukaan sisäministeriöt, jotka täällä olisivat lähinnä rinnastettavissa keisarilliseen senaattiin, mutta sitä edeltää kauppa- ja teollisuuskamarien kuuleminen. Sillä tavoin, kuten jo mainitsin, ratkaisun painopiste on näillä viranomaisilla, jotka puolestaan lienevät asiantuntemuksen osalta lähinnä meidän teollisuushallituksemme kaltaisia.

Herra Furuhjelm: Pyytäisin saada kannattaa valiokunnan mietintöä, koska on nimittäin suhteellisen varmaa, että keisarillinen senaatti pyytäisi aina lausuntoa teollisuushallitukselta sellaisissa tapauksissa, joista täällä on mainittu, eikä ole kovinkaan todennäköistä, että senaatti yleensä poikkeaisi siitä lausunnosta, jonka teollisuushallitus on laatinut. Siksi katson, että periaatteessa olisi omat etunsa, jos annettaisiin teollisuushallituksen näissä tapauksissa päättää, varsinkin kun teollisuushallitus on jo tietyissä tapauksissa katsonut olevansa oikeutettu myöntämään poikkeuksia.

Herra L. Gripenbeg: Omalta osaltani en pysty päättelemään muuta kuin että ne motiivit, joita edelliset kunnianarvoisat puhujat ovat esittäneet, johtavat keisarillisen esityksen määräykseen. Herra von Wright mainitsi, että pitäisi asettaa ratkaisun painopiste asiantuntijaviranomaisen käsiin, ja herra Furuhjelm on myöhemmin viitannut keisarilliseen senaattiin tällaisten kysymysten ratkaisijana, joka kuitenkin pyytäisi todennäköisesti teollisuushallituksen lausuntoa ja pitäytyisi siihen; mutta tällä tavoin annettaisiin näissä asioissa riittävästi vaikutusvaltaa teollisuushallituksen käsiin. Koska näillä asioilla voi kuitenkin olla varsin suurta merkitystä, kuten muista momenteista käy ilmi, joissa on kyse lain tiettyjen osien kumoamisesta eräiden teollisuudenalojen hyväksi, niin en pysty ajattelemaan muuta, kuin että olisi periaatteessa kaikkein parasta, että niin tärkeiden kysymysten ratkaiseminen kuuluisi keisarilliselle senaatille, vaikkakin keisarillinen senaatti sitten ratkaisisikin asian melkein kaikissa tapauksissa teollisuushallituksen ehdotuksen mukaisesti.

Herra Lindelöf: Pyydän saada huomauttaa, ettei tässä ole oikeastaan kyse tiettyjen teollisuudenalojen vapauttamisesta edellä olleen pykälän 9 määräyksistä, vaan se vapautus, josta nyt on kysymys, koskee kaikista useimmissa tapauksissa yksittäisiä teollisuuslaitoksia ja tehtaita. Jos nyt vaadittaisiin kaikkien tällaisten asioiden ohjaamista keisarilliselle senaatille, se aiheuttaisi senaatille aivan liian paljon työtä yksityiskohtien parissa. Kannatan siksi, että valiokunnan ehdotus pitäisi hyväksyä.

Herra af Lindfors: Samalla kuin pyydän saada kannattaa niitä, jotka toivovat, että tämän §:n alussa asetettaisiin keisarillinen esitys päätöksen perustaksi, niin pyydän samalla saada ottaa esiin erään sitä koskevan seikan. Pykälän ensimmäisessä kohdassa säädetään, että ”työnantajan voidaan anomuksen perusteella sallia työllistää lapsia joka toinen työpäivä nuorille henkilöille myönnettynä aikana, jolloin vastaavasti lapset ovat välipäivinä työstä vapaita.” Tilanne on myös niin, että tehtaissa työaika on tavallisesti miltei kaikkialla vähän pitempi ennen puoltapäivää ja vähän lyhyempi puolenpäivän jälkeen. Koska on kysymys lasten työllistämisestä, kun he ovat auttajia ja aputyöläisiä työn jatkuessa, niin olisi toivottavaa, että jos heidät esim. yhtenä viikkona työllistettäisiin aamupäivisin ja toisella viikolla iltapäivisin, niin saataisiin jossain määrin muutosta määrättyyn seitsemän tunnin työaikaan. Aamupäivällä työaika on 7½ tuntia; siihen sisältyy kuitenkin puolen tunnin tauko työnteosta. Koska he nyt tekisivät töitä nämä 7½ tuntia, johon kuuluu puolen tunnin tauko eli keskimäärin seitsemän tuntia, niin he voisivat toisella viikolla tehdä työtä iltapäivisin, jolloin heidän työaikansa olisi viisi tuntia työajan, mikä siis tekisi keskimäärin vain kuusi työtuntia päivässä. Käsiteltävänä olevasta ehdotuksesta ei näy, että sellainen tasaus olisi mahdollinen, mutta koska tämä seikka vaikuttaa yleiseen työnteon järjestykseen kaikissa suuremmissa tehtaissa, niin ehdottaisin, että ensimmäinen kohta saisi sen sanamuodon, joka sillä on mietinnössä, mutta että siihen lisättäisiin yksi kohta, joka sisältäisi sen, että lapset saavat tehdä yhtenä viikkona työtä aamupäivällä 7½ tuntia, johon sisältyy puolen tunnin aamiaistauko, ja seuraavalla viikolla iltapäivällä heidän työaikansa olisi 5 tuntia. Tämä olisi yhtäpitävä sen kanssa, millaisen käytännön suuret työpajat ovat ottaneet käyttöön, ja siten vältettäisiin häiriöt työjärjestyksessä. Lapset tekisivät toisella viikolla työtä vähän lyhyemmän ajan ja toisella vähän pitemmän, mutta yhteensä ei keskimääräinen työaika ylittäisi 6 tuntia. Ehdottaisin sen vuoksi kunnianarvoisalle säädylle, että ensimmäinen kohta jaettaisiin kahtia sen mukaan, mitä minulla on ollut kunnia ehdottaa.

Herra L. Gripenberg: Arvelin, että minun on pyydettävä puheenvuoroa vielä kerran sen johdosta, mitä herra Lindelöf viimeksi sanoi. Minun täytyy nimittäin kannattaa toisenlaista käsitystä tämän säädöksen merkityksestä, kuin mikä herra Lindelöfin käsitys on. Monissa ulkomaisissa työsuojelulaeissa esiintyy vastaavia poikkeuksia yleisistä määräyksistä. Ei ole epätavallista, että niissä mainitaan erityisesti tiettyjä teollisuudenaloja; niinpä esimerkiksi erilaisten sulattojen kohdalla on katsottu, että on myönnettävä poikkeuksia alaikäisten ja lasten työntekoa koskevista määräyksistä. Kun erään komitean laatima ehdotus oli esillä lainvalmistelukäsittelyn yhteydessä, ja paikalla oli kutsuttuja asiantuntijoita, niin myös tästä asiasta keskusteltiin, ja silloin esitettiin kysymys, pitäisikö myös tässä laissa määritellä tarkemmin, millaisille teollisuudenaloille sellaisia poikkeuksia voitaisiin myöntää. Tätä pidettiin kuitenkin mahdottomana, mutta sen sijaan oltiin yksimielisiä siitä säädöksestä, jonka löydämme toisesta momentista. Siten katsottiin, että keisarillisen senaatin tulisi julkaista tarkemman selvityksen jälkeen yleisiä säädöksiä, joissa lueteltaisiin ne teollisuudenalat, joille olisi myönnettävä poikkeus. Tämän lainsäädöksen alkuperäinen tarkoitus siis kiistatta oli, kuten lainvalmistelussa stilisoitiin, että sen pohjalta voitaisiin antaa yleisiä säädöksiä.

Herra P. E. af Forselles: Niistä syistä, joita täällä on jo otettu esiin valiokunnan mietinnön puolesta, minun on pyydettävä omalta osaltani saada puoltaa sen hyväksymistä. Näyttäähän ilmeiseltä, että tarvitaan vain yksi kierros kaikkien tämän laatuisten asioiden viemiseksi senaatin tutkittavaksi ja ratkaistavaksi. Jo nyt valitetaan yleisesti, että tapahtuu aivan liian tiukkaa keskittämistä, ja aivan riittävän usein nähdään puhtaasti ilmoitusasioita, jotka ovat senaatin käsittelemiä, vaikka alemmat viranomaiset olisivat voineet ne aivan hyvin ratkaista. Edelleen haluan korostaa, että hakijalla on joka tapauksessa vapaus viedä asia senaattiin valitusteitse, ellei hän tyydy teollisuushallituksen ratkaisuun.

Herra L. Mechelin: Äskeinen puhuja ehti jo kosketella erästä puolta asiasta, joka oli vielä saanut minut pyytämään puheenvuoroa. Valiokunta tuntuu kuvitelleen, että valitustie olisi avoinna käytettäväksi siitä toimenpiteestä, johon teollisuushallitus näissä kysymyksissä ryhtyisi. Valiokunta on nimittäin perusteluissaan sanonut, ettei näytä tarkoituksenmukaiselta pyytää senaattia heti ensimmäisenä instanssina ryhtymään toimenpiteisiin tällaisissa asioissa. Omalta osaltani minun on vaikea käsittää, miten teollisuushallituksen ratkaisu voisi näissä asioissa olla valitusten kohteena. Oikeusperusteethan puuttuvat näiden kysymysten tutkimisen osalta. Tällaisten kysymysten ratkaisemisessa ovat keskeisiä kohtuullisuussyyt, harkinta siitä, mitkä poikkeukset voidaan myöntää lain henkeä ja tarkoitusta vahingoittamatta. Valitusteitse voidaan hakea oikaisua vain lain soveltamisesta, mutta tietääkseni ei ole mahdollista hakea valittamalla oikaisua jonkin viranomaisen toimenpiteeseen, jolla myönnetään tai torjutaan poikkeaminen laista. On kylläkin totta, että jos tämä toimivalta myönnetään teollisuushallitukselle, eikä nimenomaan sanota, ettei sen toimenpiteistä voi valittaa, niin valitukset osoitetaan senaatille; mutta pidän turhana ajatuksenakin, että kukaan silloin voisi tietyn lain perusteella ratkaista sellaisen valitustapauksen. Nimenomaan tässä pykälässä olevien kysymysten omalaatuinen luonne aiheuttaa sen, että tällaisten kysymysten jättäminen alemman viraston ratkaistaviksi on täysin mahdoton ajatus.

Herra af Lindfors: Valiokunnan mietinnön §:n 11 kohta 2 samoin kuin keisarillinen esitys sisältävät tekstin, että ”Sellaisten teollisuudenalojen harjoittajat, joissa vaaditaan säännöllistä yötyötä tai joissa ei ole mahdollista jakaa työläisiä säännöllisiin työvuoroihin, voivat saada luvan käyttää työssä myös muina vuorokauden aikoina kuin §:ssä 8 mainittuina nuorukaisia ja poikia, jälkimmäisiä kuitenkin vain” jne. Asia on niin, että tehtaissa, joissa yötyötä tehdään, työskentelevät samat työläiset, jotka työskentelevät yhtenä viikkona päiväsaikaan. Tähän työläisryhmään kuuluu nuoria henkilöitä. Sama työpäivä muuttuu seuraavalla viikolla yötyöksi, jota siten tekevät nuoret henkilötkin, eivät vain nuorukaiset, vaan myös naiset. En tiedä, miten pitäisi silloin menetellä näissä tehtaissa, kun on kyse siitä, että vain nuorukaiset voivat osallistua työhön, joka jatkuu yöllä. Miten on meneteltävä tehtaissa, kun työpäivästä poistetaan kaikki naiset, eikä heidän paikkaansa pystytä korvaamaan. Seurauksena on, että on yleensä sanouduttava irti siitä työstä, jota he voisivat tehdä. Omalta osaltani pyytäisin, että tässä toisessa kohdassa saisin ehdottaa, että sana ”nuorukainen” korvattaisiin sanoilla ”nuoret henkilöt”, koska silloin työ jatkuisi tasaisessa ja säännöllisessä järjestyksessä kuten tavallisesti ennenkin, ilman että nähtäisiin työläisten siitä kärsineen.

Herra Furuhjelm: Omalta osaltani esitän, että tämän kaltaisessa kysymyksessä, jossa on kyse puhtaasti käytännöllisten yksityiskohtien ratkaisemisesta, olisi täysi syy antaa teollisuushallitukselle ratkaisuoikeus. Niitä kysymyksiä on äärimmäisen vähän, joissa teollisuushallituksella yleensä on tällainen oikeus. Siinä asetuksessa, joka äskettäin annettiin hallinnollisten virastojen laajennetusta toimivallasta, oli vain yksi kohta teollisuushallituksen valtaoikeudesta, joka sille annettiin, nimittäin oikeus poistaa kuluneita materiaaleja rahapajasta ja muista teollisuushallituksen alaisista virastoista. Jo pelkästään tämä näyttää mielestäni vaativan valiokunnan ehdotuksen hyväksymistä. Kunnioitettua puheenvuoron käyttäjää, herra L. Mecheliniä vastaan halusin huomauttaa, että teollisuushallituksen ohjeessa on säädetty, että kaikista teollisuushallituksen päätöksistä voidaan osoittaa valitus keisarilliselle senaatille riippumatta siitä, onko näissä päätöksissä mitään oikeudellista pohjaa, vai ovatko kohtuullisuuden vaatimat syyt sanelleet tämän päätöksen.

Herra W. Spåre: Tuen herra af Lindforsia siinä, että sana ”nuorukainen” voitaisiin vaihtaa muotoon ”nuoret henkilöt”, koska molempia sukupuolia käytetään tehtaissa. Samoin katson, että teollisuushallitukselle voitaisiin myöntää päätösoikeus, sillä minusta ei ole sopivaa, että sellaisilla kysymyksillä vaivataan maan ylintä hallitusta, jonka kallista aikaa tarvitaan välttämättä korkeampiin valtiollisiin tarkoituksiin.

Herra L. Gripenberg: Sen jälkeen, kun herra av Lindfors teki ehdotuksen, että nuoret naispuoliset henkilöt oikeutettaisiin osallistumaan yötyöhön, ja sitä on kannatettu, pyydän saada sanoa, ettei minun tietääkseni sellaista ole myönnetty missään maassa, jossa työsuojelulakeja on säädetty. Missä poikkeuksia myönnetään siitä yleisestä määräyksestä, että nuoria henkilöitä saisi käyttää yötyöhön, tämä koskee nuorukaisia, mutta ei nuoria naisia.

Herra W. Spåre: Haluan edellistä kunnioitettavaa puhujaa vastaan mainita, että vaikkei tehtaissa näin olekaan, niin kuitenkin tätä esiintyy virastoissa, esim. lennättimessä, joissa myös naiset palvelevat öisin.

Herra von Wright: Koska tämän lain tarkoitus ei ole suojella muita kuin teollisuuden työläisiä, niin en voi antaa herra W. Spåren äskeiselle puheenvuorolle mitään merkitystä, ja koska herra af Lindforsin keskustelun alussa tekemä ehdotus näyttää minusta olevan omiaan aiheuttamaan lain soveltamisessa epäjärjestystä, niin vastustan sitä ja tuen edelleen valiokunnan ehdotusta.

Koska kukaan muu Ritarikunnan ja Aateliston jäsenistä ei enää pyytänyt puheenvuoroa §:stä 11, julistettiin keskustelu päättyneeksi, minkä jälkeen herra Maamarsalkka antoi mainitun pykälän johdannosta seuraavan esityksen:

Joka hyväksyy §:n 11 johdannon mietinnön mukaisena, äänestää jaa; jos ei voittaa, on Ritarikunta ja Aatelisto hyväksynyt tämän osan §:stä keisarillisen esityksen sanamuodon mukaisena:

johon esitykseen vastattiin äänestettäessä 14 kertaa jaa ja 27 kertaa ei, ja siten sääty oli hyväksynyt tämän osan §:stä keisarillisen esityksen mukaisena.

§:n 11 momentti 1 hyväksyttiin muuttamattomana.

Momentista 2 herra Maamarsalkka antoi vastattavaksi seuraavan äänestysesityksen:

Joka hyväksyy §:n 11 momentin 2 äänestää jaa; jos ei voittaa on Ritarikunta ja Aatelisto päättänyt, että sana ”nuorukaiset” vaihdetaan muotoon ”nuoret henkilöt”,

ja koska tähän esitykseen vastattiin kiistatta jaa, oli sääty hyväksynyt tämän kohdan muuttamattomana.

Jäljellä oleva osa §:stä hyväksyttiin valiokunnan mietinnön mukaisesti.

§§ 12 – 16 hyväksyttiin keskustelutta.

§:n 17 johdosta puheenvuoroa pyysi

herra W. Spåre: Taitaa olla jo kauan siitä, kun tässä salissa kerran esitettiin tämä lentävä lause: ”Niin kuin on kirkkovaltio papeille, niin on myös Suomi virkamiehille”. En halua nyt aivan täysin allekirjoittaa tätä sanontaa, mutta minulle se tuli kuitenkin etsimättä mieleen, kun luin §:ä 17, joka ehdottaa nk. ammattientarkastajien virkoja. Jaan täysin ne näkemykset, joita on esitetty eriävässä mielipiteessä nro 4, ja joille voisi antaa paljon suuremmankin merkityksen, koska puolet valiokunnan jäsenistä on sen allekirjoittanut. Koska jo nyt on niin monta auktoriteettia, jotka suorittavat niitä tehtäviä, jotka tässä asetettaisiin tuleville virkamiehille (nk. ammattientarkastajille), heitä ovat terveydenhoitolautakunnat, piirilääkärit, kaupunginlääkärit, maistraatit, poliisiviranomaiset ym., niin minusta nämä virat olisivat aivan tarpeettomia. Ehkä siten jopa syntyisi tarpeettomia kiistoja ja yhteentörmäyksiä näiden virkamiesten ja mainittujen auktoriteettien välillä, puhumattakaan niistä tarpeettomista kustannuksista, joita valtiolle aiheutuisi palkkojen ja palkkioiden, matkakustannusten ja päivärahojen ym. myötä. Minusta nämä virat voitaisiin toistaiseksi jättää täyttämättä, ja silloin pitäisi §:n sanamuoto kirjoittaa uudelleen siten, että kaikkiin kohtiin, joissa nyt on termi ”ammattientarkastajat”, merkittäisiin se viranomainen, joka on tähän saakka hoitanut asiaa.

Herra von Wright: Minä toivoin, ettei viimeksi esitetty eriävä mielipide saisi tässä säädyssä lainkaan tukea, mutta toiveeni oli turha. Pyydän sen vuoksi saada sen puheenvuoron johdosta, jonka herra L. Mechelin piti aamupäivän istunnossa, lausua muutaman sanan tästä eriävästä mielipiteestä. Esittäjät ovat katsoneet, että teollisuuteen kohdistuvan tarkastuksen pitäisi olla oleellisilta osin lääkintöhallituksen ja sen alaisen lääkärikunnan vastuulla. Luulen, että eriävän mielipiteen esittäjät ovat tässä asettaneet lääkärikunnalle suurempia vaatimuksia kuin he itse haluaisivat ottaa itselleen. Todistuksena tästä pyydän saada mainita, että viime vuonna täällä Helsingissä pidetty lääkärikokous lausui toivomuksen ammattientarkastajien virkojen perustamisesta, ja sellaisia virkamiehiä nyt ehdotetaan keisarillisessa esityksessä. Eriävän mielipiteen esittäjät ovat ottaneet lähtökohdaksi sen, että teknillisen koulutuksen saaneiden ammattientarkastajien olisi mahdotonta suorittaa niitä tehtäviä, jotka nyt on uskottu piirilääkäreille. On itsestään selvää, etteivät ammattientarkastajat voisi hoitaa sitä tehtävää ollenkaan sillä tavoin kuin mihin piirilääkärit ovat sitoutuneet. Tämä ei ole koskaan ollut kenenkään tarkoituskaan, sillä sekä keisarillinen esitys että valiokunnan mietintö sisältävät selväsanaisesti sen, että ammattientarkastajien on näissä tapauksissa käännyttävä asianomaisen piirilääkärin ja terveydenhoitolautakuntien puoleen ja hoidettava näiden välityksellä heille tehtäväksi annettu tarkastus. Eriävän mielipiteen esittäjän korostavat edelleen, ettei tarvitse muuta kuin antaa piirilääkäreille tiukempia ohjeita, niin kaikki on hyvin ja kunnossa. Mielestäni ei tällä hetkelläkään ohjeita puutu. Mielipiteen esittäjät ovat itse siteeranneet piirilääkärien ohjeita vuodelta 1832 ja ne näyttävät sisältävän täysin tyydyttäviä määräyksiä. Ainoa virhe on ollut se, ettei näitä määräyksiä ole noudatettu, enkä uskalla toivoakan, että tavoite saavutettaisiin, jos niitä tiukennettaisiin. Eriävän mielipiteen esittäjätkin myöntävät, että voisi käydä niin, etteivät teollisuushallituksen intendentit pystyisi suorittamaan tarkastusta. Esittäjät sanovat, että sellaisessa tapauksessa teollisuushallituksen pitäisi palkata uusia virkamiehiä. Sellaisessa tilanteessa en todellakaan pysty ymmärtämään, mikä olisi etu siitä, että nyt hyväksyttäisin eriävän mielipiteen esittäjien ehdotus, kun joka tapauksessa myönnetään, että uusia virkoja pitää perustaa. Onhan järkevää yrittää sekä meillä että muissa maissa aluksi asettaa asia täysin tyydyttävälle pohjalle. Eriävän mielipiteensä lopuksi kunnioitetut esittäjät ovat korostaneet, että ulkomailla on palkattu niin ja niin suuri määrä ammattientarkastajia, ja tekevät tästä seikasta sen johtopäätöksen, että myös meidän on palkattava heitä suuri joukko. Keisarillisen esityksen lähetekeskustelussa lausuin näkemyksen, että ammattientarkastajien lisääminen varmaan olisi tarpeen, mutta uskon päinvastoin kuin esittäjät, että niin suurta lisäystä, jota nyt näkyy pelättävän, ei tarvitsisi tulla. Muuten en pysty ymmärtämään, että koska ulkomailla on palkattu niin paljon ammattientarkastajia, se muka tukisi meilläkin eriävän mielipiteen esittäjien väitettä. Sillä kun on osoittautunut, että siellä on tarvittu niin monta ammattientarkastajaa, vaikka ulkomaisilla lääkäreillä on samoja tehtäviä kuin meillä täällä, niin minusta siitä nimenomaan ilmenee, että meillä hyvinkin tarvittaisiin ammattientarkastajia. Pyydän sen vuoksi saada päättäväisesti vastustaa herra Spåren esittämää ehdotusta, että viimeinen eriävä mielipide tulisi hyväksyä.

Herra F. von Willebrand: Pyysin puheenvuoroa torjuakseni edellisen kunnioitettavan puhujan suoran väitteen, että lääkärit olisivat pyrkineet välttämään vaivaa, joka maan hygienian ja terveydentilan valvonnasta aiheutuu. Tämä väite on sitäkin kummallisempi, koska ne ovat juuri niitä kysymyksiä, jotka tällä hetkellä maan lääkärikuntaa eniten kiinnostavat. En myöskään suostu hyväksymään sitä väitettä, että ne lääkärivoimat, jotka maalla on nykyään käytettävissä, olisivat laiminlyöneet hygienian ja terveydenhoidosta huolehtimisen. He ovat tehneet voitavansa, mutta ne terveydenhoidon vaatimukset, joita nykylääketiede jo edellyttää, ovat miltei mahdottomia täyttää köyhässä maassa, jossa taistellaan äärimmäisen hädän ja olemassaolon vaikeuksien kanssa. On vain tiedettävä, miten pieniä tehtaita maaseudulla pyöritetään, miten pitäjien käsityöläiset kohtelevat oppipoikiaan, eikä se varmastikaan tapahdu terveydenhoidon periaatteiden mukaisesti. Ensinnäkin he saavat työläisikseen juuri sellaisia, jotka ovat liian vaivaisia käytettäviksi raskaampiin töihin kuten maanviljelykseen ja sellaiseen, ja nämä vaivaiset ovat usein verettömiä olentoja, jotka joutuvat nousemaan varhain aamulla, ja uskon, että kyllin usein heille taotaan tieto remmin avulla. Yleinen mielipide ei ole muuttunut. Niin kauan kuin mielipide ja yleinen tietoisuus hyväksyvät jonkin asian, en usko, että mitkään asetukset tai tarkastukset johtaisivat mihinkään todellisiin tuloksiin. Vain lisääntyvän sivistyksen ja hyvinvoinnin pohjalta voidaan maassa pääasiassa toivoa, että työläisten terveydenhoidon periaatteet voidaan viedä läpi, ja totta on, että sillä tiellä voidaan vaatia vieläkin enemmän kuin nykyään. Toistaiseksi minusta tuntuu, että vain suurteollisuus on tässä maassa sellaisessa tilassa, että siltä voidaan vaatia ja todella vaaditaan hygienian edellyttämien periaatteiden toteuttamista työläisten osalta. Mutta heti kun jo kaupungeissa tullaan pieniin teollisuuslaitoksiin, jotka taistelevat erittäin suurien vaikeuksien kanssa pystyäkseen edes pysymään pystyssä, poistuu jo mahdollisuus pystyä tarvittavalla tiukkuudella noudattamaan hygienian vaatimuksia, ja jos valitaan millaisia tarkastajia tahansa, niin uskon, etteivät he kykene viemään läpi mitään mainittavaa parannusta asiaan. Uskon voivani varmuudella väittää, että kaupungin- ja piirilääkärit ovat parhaan kykynsä mukaan yrittäneet vaikuttaa paremman terveydenhoidon huomioon ottamiseen, mutta vaikeudet, joita lääkärit silloin kohtaavat, ovat aivan ylitsepääsemättömiä. Käsitän sen. Kyllä jokainen tietää, että on täysin epäterveellistä ja epähygieenistä sekoittaa pettua leipään, mutta kukaan ei mieluummin kuole nälkään kuin syö pettuleipää. Eikä asuminen ahtaissa, savuisissa tuvissa myöskään ole terveellistä, mutta ne eivät mihinkään häviä, ennen kuin hyvinvointi kasvaa, jolloin niitä voidaan korjata. Näkemykseni oli vain sen väitteen torjumiseksi, etteivät lääkärit ole kyenneet ja välittäneet tarttua asiaan.

Herra W. Spåre: En näe, että mitään voitettaisiin sillä, että tehtaiden hygieenisten olosuhteiden valvonta otettaisiin pois lääkintöhallitukselta ja siirrettäisiin näille uusille virkamiehille, nk. ammattientarkastajille. Uskon sitä paitsi, että nämä ammattientarkastajat joutuisivat toiminnassaan törmäyskurssille niiden auktoriteettien kanssa, joiden tehtävä on tähän saakka ollut valvoa näitä olosuhteita; sen näkee myös niistä vastakkaisista ja ristiriitaisista ehdotuksista, joita on tehty keisarillisen esityksen §:ään 18, jossa sanotaan, että ”Terveydenhoito- ja kunnallislautakunnan on kaikessa, mikä heitä koskee, annettava ammattientarkastajille heidän tarvitsemansa apu, ja tarkastajilla on erityinen toimivalta harjoittaa mainittujen lautakuntien välityksellä käsityöverstaiden tarkastusta”, eli tarkastajien on käännyttävä näiden auktoriteettien puoleen, ja §:n 23 mukaan on nimenomaan poliisiviranomaisten tai kruununnimismiesten tietyissä asioissa puututtava asioihin ja sitten ilmoitettava siitä ammattientarkastajille. Minusta näyttää, että olisi parempi säilyttää edelleen entiset auktoriteetit ja antaa heille tarpeelliset ohjeet sekä antaa heidän kirjoittaa raporttinsa tarkastuksistaan. Lisäksi meillä ei vielä ole maassa niin suuria tehdaspaikkakuntia, että ne vaatisivat sellaisia erityisiä ammattientarkastajia, minkä vuoksi teollisuushallituksen intendentit ehtivät aivan hyvin tekemään nämä tarkastukset sekä jättämään tarvittavat neuvot ja ohjeet, joista tässä nyt on kysymys.

Herra von Wright: Herra von Willebrand on tuntenut närkästystä siitä huomautuksesta, jonka tein lääkärien ja terveydenhoidon asemasta työsuojelutarkastuksessa. En ole millään lailla halunnut vähätellä sitä roolia, jota lääkärit tässä näyttelevät, vaan olen vain halunnut todeta, että viime vuonna täällä kokoontui lääkärikokous, jonka pöytäkirjoista sama ilmenee, eli siis yksimielisesti lausuttu toivomus teknillis-hygieenisen koulutuksen saaneiden ammattientarkastajien palkkaamisen puolesta. Mitä sitten käsityöläisverstaiden tarkastamisen mahdottomuuteen tulee, niin uskallan tässä olla sitä edellisen puhujan käsityksestä poikkeavasti eri mieltä. Katson nimittäin, ettei terveydenhoitolautakuntien ole mitenkään mahdotonta käydä palkkaamiensa tarkastajien avulla jokaisessa verstaassa jossain kaupungissa niin usein kuin tarvitaan, vaikken usko, että se usein olisikaan niin kovin välttämätöntä. Pääasia on, että tarkastuksia silloin tällöin järjestetään; sillä tavoin työnantajien on välttämätöntä pitää työtilansa sellaisessa kunnossa, ettei terveydenhoitolautakunnilla ole mitään syytä tehdä siitä huomautusta. Näistä tarkastuksista tulee siten täysin tehokkaita ja niissä tavataan juuri ne henkilöt, jotka kipeimmin sitä tarvitsevat, sillä heti kun hyvä tarkastus tehdään, epäterveellisiin verstaisiin palkatut työläiset eivät saa laiminlyödä ilmoittamista tarkastajalle mahdollisista epäkohdista. Minulla on ollut tilaisuus todeta, että tällä tavoin saadaan aikaan paljon hyvää, sillä niiden huomautusten pohjalta, joita työläisten puolelta on Helsingissä tehty, on terveydenhoitolautakunnan taholta ja ryhdytty moniin hyviin toimenpiteisiin sen pahan poistamiseksi, josta on valitettu.

Kun keskustelu oli täten julistettu päättyneeksi, sääty hyväksyi §:n 17 muuttamattomana.

§:stä 18 annettiin puheenvuoro

vapaaherra von Bornille, joka lausui: Mietinnön sivulla 15 sanotaan, että valiokunnassa on huomattu, että ”se toimivalta, joka siinä annettiin ammattientarkastajille käsityöläisverstaiden tarkastamisen suorittamiseen terveydenhoito- ja kunnallislautakuntien välityksellä, tulee huomattavasti lisäämään näiden viranomaisten tehtäviä ja asettamaan heidät alisteiseen asemaan ammattientarkastajiin nähden”. Olen täysin samaa mieltä tämän huomautuksen paikkansapitävyydestä. Mitä ensinnäkin tulee näiden viranomaisten työn lisääntymiseen, niin on aivan ilmeistä, että niin käy, vaikka valiokunta ilmoittaa, ettei heille aseteta mitään uusia vastuita niiden lisäksi, jotka vuoden 1879 terveydenhoitoasetuksessa on määrätty, koska ne velvollisuudet ja vastuut, joihin terveydenhoitoasetuksessa vain yleisesti viitataan, on nyt tässä täsmennetty lähestulkoon äärettömyyksiin asti. Mielestäni sellainen työn lisääminen näille viranomaisille, erityisesti maaseudun kunnallisviranomaisille, ei edes olisi mahdollista. Heidän toimintaansa rasittavat jo nyt yleiset ja kunnalliset huolet niin raskaasti, että on pian mahdotonta saada ketään ihmistä vapaaehtoisesti ryhtymään kunnallislautakunnan jäseneksi. Tässä salissa on usein aikaisemminkin korostettu, että kunnan on säännönmukaisesti pakko maksaa palkkaa lautakuntien jäsenistölle, eivätkä nämä palkanmaksut voi tällä tavalla muuta kuin lisääntyä. Kuntien menot taitavat jo nyt olla niin suuria, ettei erityisesti huonoina aikoina ole varaa niiden lisäämiseen. En myöskään vielä halua ehdottaa anottavaksi valtion avustuksia, vastaavia kuin kunnille kansakouluista maksettavat, mikä ei olisi mitenkään kohtuutonta, koska kuntien viranomaiset suorittavat paljon yleisiä tehtäviä. Valiokunta sanoo edelleen, ettei mitään alisteista suhdetta syntyisi ammattientarkastajan ja kunnan viranomaisten välille, vaan hän ottaisi heti yhteyttä näihin viranomaisiin, kiinnittäisi heidän huomionsa epäkohtiin jne. Katson tämän järkeilyn merkitsevän varsin vähän verrattuna §:n sanamuotoon, joka selvästi ilmoittaa, että ammattientarkastajalla on toimivalta suorittaa kunnallislautakunnan välityksellä tarkastus käsityöläisverstaissa. Kun suorittaa tarkastusta viranomaisen välityksellä, niin on selvää, että tämä viranomainen joutuu alisteiseen asemaan, pakon eikä vapaan yhteistyön sanelemaan suhteeseen. Valiokunta toki sanoo, että ”voidaan kyllä olla varmoja siitä, että ammattientarkastajien toimivalta siinä tarkastuksessa, joka heidän suoritettavakseen tulee, on niin täsmällisesti määritelty, että sillä ehkäistään jo ennakolta yhteentörmäykset heidän ja terveydenhoito- tai kunnallislautakuntien välillä”. En tietenkään halua epäillä kyseistä hyvää tahtoa tämän tarkastuksen suorittamisessa, mutta kokemus on osoittanut, ettei yhteentörmäyksiä pystytä välttämään siellä, missä ne ovat niin sanoakseni jo asian luonteessa. – Herra von Willebrand on jo pitkäaikaisen kokemuksensa perusteella viitannut olosuhteisiin, jotka aiheuttavat sen, ettei tällainen tarkastus voi olla maaseudun kunnallislautakunnille muuta kuin äärimmäisen vastenmielistä. Se tulee pakottamaan kunnallislautakuntien jäseniä, joiden oma kotikaan ei usein ole kovin korkealla hygieenisellä tasolla, puuttumaan käsityöläisverstaiden asioihin, häiritsemään ihmisten laillista ansiotoimintaa ja hoitamaan viskaalin virkaa. En voi mitenkään pitää tätä aiheellisena. Kun kerran vuoden 1879 terveydenhoitoasetus on nähnyt päivänvalon, en erityisesti siksikään halua vastustaa sitä, että kunnallislautakunnat antavat ammattientarkastajille tarpeellista apua tämän §:n kahden ensimmäisen rivin säätämällä tavalla, mutta katson, että tähän pykälän pitäisi myös vaatimuksensa lopettaa. Paljon mieluummin näin kuin pykälän viimeisen momentin mukaan, jossa ammattientarkastajat oikeutetaan saamaan asianomaisilta kruununvirkailijoilta kaikki tarpeellinen apu. Sen vuoksi pyydän, että §:n ensimmäinen momentti rajoitetaan kahteen ensimmäiseen riviin.

Herra K. Antell: Tässä asiassa olen yhtä mieltä vapaaherra von Bornin kanssa. Uskon kylläkin omalta osaltani, että monessa mielessä yhteiskunnan kehityksen täytyy edellyttää ja onkin jo tähän mennessä edellyttänyt kasvavaa yhteistyötä valtion virkamiesten ja kunnallisten luottamusmiesten välillä. Asian luonteesta johtuu, että sellaista yhteistyötä on tapahduttava. Mutta uskon, että on edettävä varovasti, koska uusilla laeilla sälytetään kunnallisviranomaisille uusia tehtäviä, jotka voivat vaatia heidän aikaansa vielä suuremmassa määrin kuin tähän saakka. Juuri tästä näkökulmasta pyytäisin saada ehdottaa, että §:stä 18 säilytetään ensimmäinen osa, mutta poistetaan jälkimmäinen osa, jossa sanotaan, että tarkastajilla olisi erityisoikeus suorittaa tarkastuksensa kyseisten lautakuntien välityksellä. Pyydän siksi saada kannattaa vapaaherra von Bornin ehdotusta.

Herra Pippingsköld: Omalta osaltani en haluaisi tukea vapaaherra von Bornin ehdotusta koko laajuudessaan, sillä katson, että tarkastajilla pitäisi etupäässä olla jossain määrin suuremmat toimivaltuudet ohjeiden antamiseen terveydenhoito- ja kunnallislautakunnille nimenomaan siksi, että he erityisasiantuntijoina pystyvät siihen parhaiten. Sen vuoksi haluaisin mieluummin ehdottaa pientä tekstimuutosta kuulumaan näin: ”että tarkastajilla on erityisvaltuudet antaa ohjeita kyseisten lautakuntien käsityöläisverstaissa tekemän tarkastuksen helpottamiseksi”. Jos tarkastajille on myönnetty tällaiset valtuudet nimenomaan sellaisten ohjeiden antamiseen, niin kunnallislautakunnat katsovat helposti, ettei jokainen tällainen heille annettu ohje koskekaan heitä tai kenties he vähättelevät sitä. Siitä syystä pitää tarvittava valtuutus myöntää tarkastajille.

Herra L. Mechelin: En vähättele sitä vapaaherra von Bornin esittämää asiaintilaa, että kunnallisviranomaiset ovat monin paikoin kylläkin työtaakkojen raskauttamat, mutta epäilen silti, etteikö tämä laki tarvitsisi sitä osaa §:n ensimmäisestä momentista, jonka vapaaherra von Born halusi poistaa. Sen tarkoitus on, kuten jo aikaisemmin on korostettu, ettei palkattaisi enempää kuin kaksi ammattientarkastajaa. On myös oletettavissa, että pitkälle tulevaisuuteen voitaisiin tulla toimeen kahdella ammattimiehellä, jotka omistautuvat pelkästään tähän työhön sillä edellytyksellä, että tarkastajien avuksi tulisivat tällöin ne muut kunnallis- ja valtion virkamiehet, joiden huomion on jo nyt oltava nykyisin voimassa olevien lakien mukaisesti kiinnitettynä samoihin asioihin. Jos nyt ammattientarkastaja on havainnut joillakin paikkakunnalla erityisten, tämän lain vastaisten epäkohtien vallitsevan käsityöläisverstaissa, mutta hänen on mahdotonta ehtiä varmistautumaan siitä, millainen on tilanne suuressa osassa muita kuntia, joissa tämän alan käsiteollisuutta on, niin häneltä ei pidä evätä mahdollisuutta saada osoitettu asiaintila tutkituksi asianomaisen kaupungin terveydenhoitolautakunnan ja maaseudun kunnallislautakunnan avulla. Mitään todellista lisätyötä ei tällä tavoin näille lautakunnille aiheudu, sillä jos nyt kyseessä olevaa lakia ei annettaisi, heidän olisi kuitenkin täytettävä voimassa olevat määräykset ja otettava selvää siitä, millainen tilanne näissä ammateissa vallitsee. Nyt asiantuntijat ohjaavat heidän huomionsa tiettyihin kysymyksiin ja ammattientarkastajien auttamiseen antamalla vastauksia esitettyihin kysymyksiin. Ei tätä mitenkään voi pitää sellaisena alisteisena asemana, johon vapaaherra von Born on viitannut. Jos tämä osa momentista poistetaan, niin yhteistyö ammattientarkastajien sekä terveydenhoito- ja kunnallislautakuntien välillä muuttuu varsin illusoriseksi muissa tapauksissa kuin niissä, joissa ammattientarkastajilla on tilaisuus paikan päällä tukeutua heiltä saatuihin tietoihin. Jos ei siis sitä vapaaherra von Bornin korostamaa hankaluutta aivan liikaa ylikorosteta, niin sen ei pidä estää ehdotuksen hyväksymistä.

Herra von Wright: Jotta laki täyttäisi sille asetetun tavoitteen, niin ehdottoman välttämätön on minunkin mielestäni se osa §:stä, jota vastaan vapaaherra von Born käytti puheenvuoron, ja siksi pyydän saada puoltaa §:n hyväksymistä.

Herra P. E. Forselles: Olen yhtä mieltä molempien äskeisten kunnioitettujen puhujien kanssa; arvelen, että jos nämä molemmat rivit otetaan pois, niin samalla voisi poistaa koko pykälän. Myönnän täysin, että vapaaherra von Bornin puheenvuorossa oli monia huomionarvoisia puolia. On todella niin, että kunnallisviranomaiset ovat aivan liian työllistettyjä, ja että on suurella todennäköisyydellä vielä lisättävä näitä tehtäviä, varsinkin kun maaseudulle on varsin vaikeaa saada sopivia puheenjohtajia ja jäseniä kunnallislautakuntiin. Mutta en halua kuitenkaan ryhtyä vapauttamaan heitä kaikesta toiminnasta tässä asiassa, varsinkin kun heidän apunsa näyttää olevan tarpeen vaatimaa.

Vapaaherra von Born: Herra Mecheliniä vastaan pyydän saada esittää, ettei ole sanottua, että kaikki yhteistyö kyseisten viranomaisten ja tarkastajien välillä tehtäisiin mahdottomaksi, mikäli pykälää muutettaisiin siten kuin olen ehdottanut. Jo nyt on säännöllistä yhteistyötä kunnallislautakuntien ja lukemattomien viranomaisten ja henkilöiden välillä, säännöllistä kirjeenvaihtoa, joka vaatii selvitystä ja tietojen antamista. Samalla tavoinhan yhteistyö voisi edelleen tapahtua. Ja herra Pippingsköldin puheenvuoroa vastaan kannattaa mainita, ettei kunnallislautakunta millään tavoin voi asettua vastustamaan ja kieltäytyä ottamasta vastaan ohjeita kyseisiltä tarkastajilta kuten ei muiltakaan viranomaisilta, ja yleensä se ottaa ne kiitollisuudella vastaan, vaikka siitä aiheutuisikin lisää työtä. Mutta tätä työtä ei saa lisätä niin, ettei sitä pystytä suorittamaan, ettei lakia pystytä noudattamaan, ja näin on osittain jo tehty tai sitä ehkä vielä emmitään. En varmastikaan paljasta salaisuutta, jos kerron, että monissa kunnissa tuskin tunnetaan vuoden 1879 terveydenhoitoasetusta, tai sitä ei ainakaan kovin paljon noudateta. Ajaudutaan harhaan, jos uskotaan päinvastaista. Ei ole ketään syyttäjää, joka asettaa kunnallisviranomaiset vastuuseen, ketään, jolla on aikaa siihen tai jonka virkavelvollisuuksiin se kuuluu. Tässä saataisiin tarkastajien kautta aikaan viskaaleja kunnallisviranomaisten yläpuolelle, ja pelkään, ettei lopeteta ennen kuin on tuhottu koko maaseudun kunnallislaitos.

Herra L. Mechelin: Minun on mahdotonta olla huomaamatta tiettyä liioittelua äskeisen kunnioitetun puhujan sanoissa. Tietääkseni ei missään maalaiskunnassa ole niin suurta määrää käsityöläisverstaita, että kunnallislautakunnan tehtäviä jollain raskauttavalla tavalla lisäisi, jos heidän avullaan suoritettaisiin silloin tällöin tarkastus selvitystä vaativien epäkohtien todentamiseksi.

Koska kukaan säädyn jäsenistä ei enää pyytänyt tästä kysymyksestä puheenvuoroa, herra Maamarsalkka antoi aiheesta käydyn keskustelun johdosta seuraavan esityksen:

Joka hyväksyy §:n 18 muuttamattomana, äänestää jaa;

jos ei voittaa, poistetaan teksti pykälän 1. momentista lauseesta ”ja ovat tarkastajat jne.” lähtien momentin loppuun.

Esitykseen vastattiin enimmäkseen jaa, ja siten sääty oli hyväksynyt pykälän muuttamattomana.

§§ 19–29 kuten myös ingressi ja otsikko hyväksyttiin muuttamattomina.

Original (transkription)

Ingen transkription, se faksimil.

Dokumentet i faksimil