30.4.1883 LM–Fjodor Heiden
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
1883 30/4tillagt senare
A Son Excellence le Gouverneur-gé-
néral Comte Heiden.
Le ministre des finances de lʼEmpire a
mis sur lʼordre du jour une révision de
lʼordonnance du 31 Janvier 1859 concernant les
rapports commerciaux entre la Russie et la Fin-
lande. Ignorant encore lʼétendue de ses pro-
jets à cet égard, je dois me borner, dans le
mémoire présent, à des observations générales.
Il me semble que la question qui doit être
examinée avant toute autre, est celle, si le système
de 1859 a, réellement, amené des inconvénients
aux deux pays ou à lʼun des deux, – ou si
les avantages de ce système nʼen surpassent
de beaucoup les inconvénients. Car la bonne
maxime politique, de ne pas abolir une loi
avant que lʼexpérience nʼen ait montré les
|2|
défauts, est surtout applicable à la législation
économique, qui exerce une influence si grande
et si compliquée sur le travail industriel et lʼesprit
dʼentreprise des individus, ainsi que sur le bien-
être du corps social.
Sa Majesté a voulu, par lʼordonnance de
1859, développer le commerce entre la Russie et
la Finlande en faisant valoir le principe de
réciprocité, cʼest à dire en élargissant les droits
des industriels finlandais quant à lʼimportation
en Russie, les produits russes ayant en depuis
1809 libre entrée en Finlande.
Ce but a-t-il été réalisé?
La statsitique a donné à cette question une
réponse affirmative.
Le mouvement de marchandises entre la Rus-
sie et la Finlande est devenu de plus en plus
considérable.
Lʼindustrie de la Finlande ayant accès
aux grands marchés de St Petersbourg et de
|3|
Moscou nʼest plus restée aussi stationnaire quʼ
auparavant, il y a même eu un développement
relativement considérable dans quelques branches
(papier, tissus, cuir, verreries). Les ressources du
pays, augmentées par les progrès du travail
industriel et agricole, ont permis une augmen-
tation successive de lʼimportation, et cʼest lʼin-
dustrie russe qui en a largement profité. Le
seul fait, que les marchandises russes représentent
environ la moitié de la valeur de lʼimportation
totale de la Finlande et quʼelles surpassent
presque chaque année la valeur des produits
finlandais exportés en Russie, suffit pour mettre
en évidence que le régime de 1859 a été a-
vantageux, non seulement à la Finlande, mais
aussi à la Russie.
Or, cette assertion, incontestable à ce quʼil
me semble du point de vue général, nʼexclut
pas la possibilité dʼinconvénients partiels, soit
pour la Finlande, soit pour la Russie.
On se plaint en Russie de ce que quelques
|4|
articles font une concurrence dangereuse aux fa-
briques russes.
On pourrait se plaindre en Finlande de
ce que plusieurs industries ne peuvent point pros-
pérer à cause de la libre concurrence des produits
russes.
De telles plaintes, sont-elles fondées?
Je crois, pour ma part, que des inconvé-
nients de ce genre sont toujours inévitables, quel-
que soit le système adopté pour les rapports com-
merciaux des deux pays.
La loi ne peut pas ordonner à telle in-
dustrie dans une contrée de ne pas être mieux
administrée et plus perfectionnée, que dans une
autre contrée qui excerce la même industrie, mais
dʼune manière arrièrée.
La loi ne peut pas empêcher les consom-
mateurs dʼacheter les objets, dont ils ont besoin,
aux fabricants qui les offrent ou à meilleur
prix, ou en qualité supérieure.
Un tarif douanier égal dans les deux
|5|
pays pour les matières brutes et pour
les autres articles employés dans la fa-
brication, ne suffit pas même pour
égaliser les conditions de la production,
puisque tant dʼautres circonstances, com-
me la distance du débouché, les moyens
de transport, le montant du salaire etc.etcetera
constituent des éléments dʼinégalité à cet
égard.
On attacherait peut-être une moindre
importance aux inconvénients susmention-
nés, si lʼon se rendait compte de la
vérité économique contenue dans cette
thèse.
Lʼéchange de produits entre deux
pays, en général, ne peut pas se faire
dans des objets de même espèce. Lʼun
achète chez lʼautre ce quʼil ne pro-
duit pas lui-même aussi avantageu-
sement ou en quantité suffisante.
Cʼest de cette manière que le com-
|6|
merce sʼorganise le mieux et rend les meil-
leurs services.
La Russie et la Finlande ne peuvent
pas échanger du blé contre du blé, du
beurre contre du beurre etcetcetera. Mais en
vendant à la Finlande du blé, la Rus-
sie achète du beurre, du lait, du bétail,
du gibier, du boisson etc.etcetera de la Fin-
lande.
De même, quant aux produits indust-
riels. La Finlande a quelques avan-
tages naturels sur la Russie pour la
fabrication de papier simple, celui dont
la matière première est pour la plus
grande partie le bois mâché. Ceci explique
pourquoi la Russie achète des quantités
considérables de ce papier finlandais. Les
toiles sont échangées en quantité presquʼé-
gale, mais en qualités et en spécialités
différentes. La Finlande achète du drap
russe en grandes quantités, parcque les
|7|
fabriques de drap en Finlande, payant
la laine plus cher et ne travaillant pas
en gros comme les fabriques russes, ne
peuvent pas produire à si bon marché
que celles-ci.
Ainsi, si telle industrie russe se croit
entravée par la concurrence dʼobjets importés
librement de la Finlande, la revanche se
fait dans quelque autre branche de lʼin-
dustrie. Celle-ci fait travailler les capi-
taux et les bras qui, à cause de lʼimpor-
tation, ne seraient pas occupés dans lʼautre
branche. – Or, en Finlande, dʼanalogues
causes ont des effets analogues.
En voyant:
que, sous le régime actuellement en vi-
gueur, le commerce entre la Russie et la
Finlande, ainsi que lʼindustrie des deux
pays, ont prospéré;
que les inconvénients de ce regime nʼont
point une importance générale, en ne se fai-
|8|
sant sentie que par un petit nombre dʼin-
dustriels de part et dʼautre;
et en considérant que tout changement ra-
dical du système actuel aurait des effets
désastreux et incalculables sur lʼactivité in-
dustrielle,
je dois arriver à la conclusion, que le
maintien du status quo est la meilleure po-
litique, surtout dans un temps agité par une
inquiétude fébrile, qui a plutôt besoin dʼêtre
calmée par un ferme maintien des lois exis-
tantes, que dʼêtre flattée par des réformes
subites.
Je ne me permets pas de prononcer un
jugement décisif concernant lʼimportance quʼ
aurait une réforme quelconque de lʼordon-
nance de 1859 pour les intérêts de la Rus-
sie; jʼai seulement tâché de comprendre ce
quʼil y a de mutualité et de réciprocité dans
les rapports en question. Mais en envisa-
geant cette question du point de vue de la
|9|
Finlande, je crois quʼon peut dire avec assez
de fondement, que la dite ordonnance nʼa pas
été rédigée dans le sens de favoriser la Fin-
lande aux dépens de la Russie. Il y a, dans
la liste B., ajoutée à lʼordonnance, non
moins que 21 articles dʼindustrie dont lʼim-
portation en Russie, exempte de douane, est
limitée à une quantité déterminée, laquelle, en-
core, est très restreinte pour certains objets. Lʼim-
portation en Finlande de ces même articles
de provenance russe est illimitée. Sʼil y a des
griefs à formuler contre le système de 1859,
ce serait donc plutôt du côté de la Finlande.
Mais ici on a trouvé ces inconvénients est
défauts tolérables, prenant en considération
que lʼavantage général exige souvent des
sacrifices partiels.
Mais il y a encore dʼautres circonstances
qui nous autorisent à demander que le système
de 1859 ne soit pas abandonné.
Lʼarticle 7 de lʼordonnance, permettant
|10|
au ministre des finances dʼouvrir lʼentrée en
Russie à dʼautres produits que ceux mention-
nés dans lʼordonnance, a nécessairement éloigné
toute pensée à lʼéventualité de mesures restric-
tives. Lʼarticle 57 selon lequel le ministère
des finances, de concert avec le gouvernement
de Finlande, peut ajouter à lʼordonnance
de nouvelles stipulations ou déclarations, pour-
vu quelles soient en harmonie avec lʼor-
donnance même, a énoncé aussi, dʼune ma-
nière indubitable, que la loi de 1859 ne de-
vait pas être un arrangement provisoire, un
expériment temporaire, mais que Sa Majesté
voulait, au contraire, mettre une base solide
aux rapports économiques des deux nations.
Et si cette loi a exercé une influence sa-
lutaire, cʼest quʼon a eu de la confiance en
sa stabilité.
Il y a donc, pour les deux gouvernements,
une obligation morale envers le public, de ne
pas changer ce système dʼune manière qui
|11|
pourrait altérer, sinon ruiner des entreprises,
que ce système même a fait naître.
De temps à autre on a entendu dire
que le ministère des finances aurait eu lʼin-
tention de proposer à la Finlande dʼentrer
en union douanière complète avec la Rus-
sie.
La Finlande ne pourrait jamais accep-
ter un tel projet. Amalgamer lʼadministra-
tion douanière de la Finlande à celle de
la Russie, cʼest à dire introduire dans le
service public de la Finlande des éléments
non-finlandais, serait contraire aux lois fon-
damentales du pays. Abandonner la possibi-
lité dʼadapter le tarif douanier aux besoins
du pays, ce serait renoncer à un des instru-
ments les plus importants de lʼadministration
financière. Et comment arrangerait-on la
grande question de lʼimpôt sur lʼeau de vie,
ainsi que la surveillance de la fabrication
|12|
et des transports de ce produit?
Il est évident que le bouleversement dans
les lois sur lʼadministration et dans les fi-
nances, que causerait une union douanière,
ne pourrait pas être décreté sans le consente-
ment de la diète. Il me semble non moins
évident, que la diète ne consenterait pas à un
tel projet.
Pour la Russie lʼunion douanière ne
pourrait guère, non plus, être profitable, vu
que lʼarchipel de milliers dʼîles le long des
côtes de la Finlande rendrait impossible
dʼempêcher complètement la contrebande, une
fois que les objets de luxe, soumis à des droits
de douane très-élevés, tenteraient les contreban-
diers. Ces objets ne sont importés en Finlande
quʼen minime quantité. Mais sʼils pouvaient
passer librement le Rajajoki, la tentation
dʼen fournir au commerce de St Petersbourg
et de Moscou, en gagnant comme prime lʼim-
pôt douanier, deviendrait sans doute irrésistible.
Et si lʼindustrie de la Finlande, ne
trouvant plus aucun obstacle dans sa con-
currence avec les fabricants russes, grandi-
rait comme lʼa fait lʼindustrie de la Pologne,
– ne sʼen suivrait-il pas de nouveau un
mécontentement chez le parti chauviniste par-
mi les industriels de la Russie?
Je crois que toutes ces raisons auront
disposé le ministre des finances à ne pas
proposer le système dʼunion douanière.
On pensera peut-être plutôt à une
autre alternative, de nature contraire au pro-
jet susmentionné, – savoir à lʼintroduction
dʼun tarif douanier réciproque sur les pro-
duits de lʼindustrie russe et finlandaise,
passant dʼun pays dans lʼautre.
Élevé, ce tarif anéantirait lʼéchange
des dits produits entre les deux pays. Bon
nombre dʼindustriels en Finlande et aussi
en Russie, au moins à Petersbourg, serait
|14|
ruiné. Les étrangers, surtout les allemandes,
en profiteraient largement.
Très modéré, le tarif en question nʼau-
rait probablement pas de conséquences aussi
regrettables. Mais le premier choc serait tou-
jours très-sensible. Et la réduction du gain,
causée par le droit à payer, suffirait peut-
être à faire cesser bien des entreprises indu-
strielles, – toujours au profit des étrangers.
Je ne vois pas que les intérêts de lʼin-
dustrie russe gagneraient notablement par cette
mesure, qui réduirait sans doute lʼimporta-
tion en Russie de marchandises finlandaises,
mais qui permettrait aussi à lʼindustrie de
Finlande de farbriquer bien des objets quʼon
fait venir à présent de la Russie.
Or, si un tel projet est soulevé, il sera
de tout nécessité, de se réserver la possibilité
dʼen préparer la réalisation par une enquête
minutieuse.
Si lʼon se borne à proposer des modi-
|15|
fications dans le régime actuel, il sʼagirait
de bien mesurer le caractère et la portée
de ces modifications.
On a déjà insisté sur une limitation de
lʼimportation du fer de petit diamètre. Nous
y avons consenti en principe, il ne reste que
de tomber dʼaccord sur la quantité-même.
Voudrait-on réduire encore dʼautres articles
à des quantités limitées? – Ce serait bien
regrettable, parceque le développement na-
turel de notre industrie en serait entravé
et que la confiance dans lʼavenir serait
troublée par des restrictions étrangères au
principe dʼéquité et de réciprocité.
Il me semble plus probable que les pro-
jets se porteront sur une augmentation
partielle du tarif douanier de la Finlande,
notamment pour que les matières brutes de
provenance étrangère, dont se sert lʼindust-
rie finlandaise, soient imposées à leur entrée
autant quʼen Russie.
Je nʼadmets pas, quʼune telle proposi-
tion soit tout-à-fait ou généralement motivée.
Car il y a une différence de conditions entre
un pays qui, comme la Russie, produit lui-
même des matières premières en abondance,
et la Finlande qui est extrèmement pauvre en
produits de ce genre, et qui, par cette raison, doit
éviter de trop renchérir les matières brutes
étrangères par des droits de douane.
Mais jʼadmets que de telles modifications
de notre tarif pourraient être justifiées en cer-
tains cas ou pour certains objets. Il sera pour-
tant de rigueur, de nʼaccepter des propositions
dans ce but quʼaprès un examen détaillé, qui
certainement ne pourra pas avoir lieu pen-
dant la durée des conférences de la commis-
sion.
L. Mechelin
Helsingfors 30 Avril 1883.
Till Hans Excellens Generalguvernör Greve Heiden.
Kejsardömets finansminister har lagt en revision av förordningen av 31 januari 1859 beträffande handelsrelationerna mellan Ryssland och Finland på dagordningen. Ännu inte insatt i omfattningen på planerna i detta avseende måste jag i detta memorandum nöja mig med allmänna observationer.
För mig framstår det som att den fråga som bör utredas framför alla andra är om 1859 års system verkligen medför olägenheter för båda länderna eller för ena av dem, – eller om fördelarna av detta system betydligt överskrider nackdelarna. Ty den goda politiska maximen, att inte upphäva en lag förrän erfarenheten har uppvisat dess|2| brister, är framför allt tillämpbar på den ekonomiska lagstiftningen, som utövar ett så stort och invecklat inflytande på det industriella arbetet och individers företagsanda, liksom på samhällskroppens välstånd.
Hans Majestät ville, genom 1859 års förordning, utveckla handeln mellan Ryssland och Finland genom att göra ömsesidighetsprincipen gällande, det vill säga genom att utöka finländska företagares rättigheter beträffande import till Ryssland, i och med att ryska produkter sedan 1809 har fritt inträde till Finland.
Har denna målsättning förverkligats?
Statistiken har på denna fråga gett ett jakande svar.
Varuomsättningen mellan Ryssland och Finland har blivit mer och mer omfattande.
Genom att finska industrin haft tillgång till de stora marknaderna i Sankt Petersburg och|3| Moskva har den inte förblivit lika stillastående som tidigare, det har till och med förekommit en relativt omfattande utveckling inom vissa branscher (papper, tyg, läder, glasprodukter). Landets resurser, förökade genom framstegen inom industriellt och agrikulturellt arbete, har tillåtit en successiv ökning av importen, och det är den ryska industrin som till stora delar dragit nytta av den. Det enkla faktum att de ryska varorna står för omkring hälften av värdet på den totala importen i Finland och att de nästan varje år överstiger värdet på de finska produkter som exporteras till Ryssland räcker för att bevisa att 1859 års ordning har varit fördelaktig, inte bara för Finland, utan även för Ryssland.
Detta, så vitt jag kan bedöma ur allmänt perspektiv, oemotsägliga påstående utesluter emellertid inte att det kan förekomma en del olägenheter, endera för Finland eller för Ryssland.
I Ryssland klagar man på att vissa|4| artiklar utgör en farlig konkurrens för ryska fabriker.
I Finland kunde man klaga på att flera industrier inte förmår blomstra på grund av den fria konkurrensen från ryska produkter.
Finns det grund för sådana klagomål?
Jag tror, för min del, att olägenheter av detta slag är alltid oundvikliga, vilket system som än tillämpas på två länders kommersiella förhållanden.
Lagen kan inte förordna en industri i ett land att inte vara bättre administrerad och mer fulländad än i ett annat land som utövar samma industri, men på ett efterblivet sätt.
Lagen kan inte hindra konsumenter från att köpa de saker de har behov av från fabrikörer som antingen erbjuder dem till bästa pris, eller till bästa kvalitet.
En jämlik tulltariff i de båda|5| länderna för råmaterial och för varor som används inom industrin räcker inte ens för att utjämna produktionsförhållandena, eftersom en massa andra omständigheter, som avsättningsavstånd, transportmedel, lönenivå och så vidare, utgör ojämlikhetsfaktorer i detta avseende.
Man skulle kanske fästa mindre vikt vid de ovannämnda olägenheterna om man insåg den ekonomiska sanningen i denna tes.
Utbyte av produkter mellan två länder låter sig i allmänhet inte göras med produkter av samma art. Den ena köper hos den andra det som han själv inte producerar lika förmånligt eller i tillräckliga mängder.
Det är på detta sätt handeln|6| ordnas bäst och är till mest nytta.
Ryssland och Finland kan inte byta säd mot säd, smör mot smör och så vidare. Men när säd säljs till Finland köper Ryssland smör, mjölk, boskap, vilt, dryck med mera från Finland.
Det samma gäller industriprodukter. Finland har vissa naturliga fördelar mot Ryssland för att tillverka enkelt papper, vars främsta material till största delen är träflis. Detta förklarar varför Ryssland köper ansenliga mängder av detta finska papper. Textilier utbyts i nästan lika stora mängder, men av olika kvalitet och egenskaper. Finland köper ryska lakan i stora kvantiteter, eftersom|7| lakansfabriker i Finland, som betalar mer för linne och inte har lika stor arbetskapacitet som de ryska fabrikerna, inte kan producera till lika billigt pris som dessa.
Således, om en sådan rysk industri tror sig hämmad av konkurrensen från fritt importerade objekt från Finland, fås revansch inom någon annan industrigren. Denna sysselsätter kapital och armar, som på grund av importen inte är upptagna i den andra branschen. I Finland har motsvarande orsaker motsvarande effekt.
När man ser:
måste jag komma till slutsatsen att upprätthållandet av oförändrat tillståndla är den bästa politiken, i synnerhet i en tid skakad av febril oro, som snarare har behov av att lugnas ner genom ett stadigt upprätthållande av existerande lagar, än att smickras med plötsliga reformer.
Jag avhåller mig från att ge ett avgörande omdöme beträffande vilken betydelse någon reform av 1859 års förordning skulle ha för Rysslands intressen; jag har bara försökt förstå vad som är ömsesidigt och gemensamt för förhållandena i fråga. Men när man betraktar denna fråga ur Finlands|9| synvinkel tror jag man på ganska goda grunder kan säga att nämnda förordning inte har avfattats i avsikten att favorisera Finland på Rysslands bekostnad. I förordningens bilagda lista B. finns inte mindre än 21 industriartiklar vars tullfria import till Ryssland har begränsats till en bestämd mängd, som därtill är mycket restriktiv för vissa objekt. Importen till Finland på samma artiklar av ryskt ursprung är obegränsad. Om det finns anmärkningar att påtala mot 1859 års system borde de snarare komma från finländskt håll. Men här har man tyckt att dessa olägenheter är överkomliga brister, när man tar i beaktande att de allmänna fördelarna ofta överträffar enskilda uppoffringar.
Men det finns även andra omständigheter som ger oss rätt att kräva att 1859 års system inte slopas.
Förordningens sjunde artikel, som tillåter|10| finansministern att öppna införseln till Ryssland för andra produkter än de som finns uppräknade i förordningen, har avlägsnat alla tankar på möjligheter till restriktiva åtgärder. Artikel 57, enligt vilken finansministeriet, i samråd med finska regeringen, kan införa nya bestämmelser eller förklaringar till förordningen, förutsatt att de är i linje med själva förordningen, har också på ett tveklöst sätt angett att 1859 års lag inte borde vara ett provisoriskt arrangemang, ett tillfälligt experiment, utan att Hans Majestät tvärtom ville sätta en stabil grund för de två nationernas ekonomiska förhållanden. Och om denna lag har utövat ett gott inflytande är det att man har litat på dess stabilitet.
Därför är det för de två regeringarna en moraliska plikt mot allmänheten att inte ändra detta system på ett sätt som|11| kunde försämra, om inte förstöra företag som detta system har gett upphov till.
Då och då har man hört sägas att finansministeriet skulle haft för avsikt att förslå för Finland att ingå i en fullständig tullunion med Ryssland.
Finland kunde aldrig gå med på en sådan plan. Att slå ihop Finlands tullförvaltning med Rysslands, det vill säga introducera icke-finländska element i Finlands offentliga förvaltning, skulle gå emot landets grundlagar. Att överge möjligheten att anpassa tulltariffen till landets behov, vore att avstå från en av den finansiella förvaltningens viktigaste verktyg. Och hur skulle man ordna den stora frågan om skatt på brännvin, liksom övervakningen av denna produkts tillverkning|12| och transporter?
Det är uppenbart att den omvälvning inom förvaltnings- och finanslagstiftningen en tullunion skulle förorsaka inte kunde utfärdas utan lantdagens godkännande. Inte mindre uppenbart framstår det för mig att lantdagen inte skulle godkänna en sådan plan.
För Ryssland skulle en tullunion knappast heller vara lönsam, med tanke på att skärgården på tusentals öar längs Finlands kust skulle göra det omöjligt att helt förhindra smuggling, när lyxobjekt försatta med höga tullar skulle locka smugglare. Dessa objekt importeras till Finland endast i små mängder. Men om de fritt kunde passera Rajajoki skulle man utan tvivel inte motstå frestelsen att införskaffa dem för marknaden i Sankt Petersburg och Moskva, genom att som belöning tjäna in importtullen.
|13|Och om industrin i Finland, när den inte längre fann några hinder i konkurrensen med ryska fabrikörer, skulle växa på samma sätt som industrin i Polen, – skulle det inte leda till nytt missnöje hos det chauvinistiska partiet bland industrimännen i Ryssland?
Jag tror att alla dessa orsaker skulle ha gjort finansministern benägen att inte föreslå tullunionssystemet.
Man överväger kanske snarare ett annat alternativ, till sin natur motsatt till ovannämnda plan, – att införa en ömsesidig tulltariff på ryska och finska industriprodukter som passerar från den ena landet till det andra.
Förhöjd, skulle denna tariff tillintetgöra utbytet av nämnda produkter mellan de två länderna. Ett avsevärt antal industrier i Finland och även i Ryssland, åtminstone i Sankt Petersburg, skulle|14| ödeläggas. Utlänningar, i synnerhet tyskar, skulle tjäna stort på detta.
Måttlig, skulle tariffen i fråga antagligen inte medföra lika beklagliga konsekvenser. Men den inledande chocken skulle fortfarande vara mycket kännbar. Och vinstminskningen, orsakad av skatterna som skall betalas, skulle kanske vara tillräckligt för att sätta stopp för flera industriella företag, – alltid till utlänningars fördel.
Jag ser inte hur den ryska industrins intressen skulle vinna märkbart på denna åtgärd, som utan tvivel skulle minska på importen av finska varor till Ryssland, men som också skulle tillåta industrin i Finland att tillverka flera alster som man för tillfället låter hämta in från Ryssland.
Om en sådan plan upprättas vore det emellertid nödvändigt att förbehålla sig möjligheten att förbereda genomförandet genom en ingående utredning.
Om man inskränker sig till att föreslå justeringar|15| till det nuvarande systemet skulle det gälla att noga avväga karaktären och räckvidden på dessa justeringar.
Man har redan insisterat på en begränsning på importen av finjärn. Vi har i princip gått med på det, det återstår endast att komma överens om mängden.
Vill man inskränka även andra artiklar till begränsade mängder? Det skulle vara beklagligt, eftersom vår industris naturliga utveckling skulle hämmas och framtidstron skulle störas av inskränkningar främmande för jämlikhets och ömsesidighetsprincipen.
Jag ser det som troligare att planerna gäller en viss höjning av Finlands tulltariff, huvudsakligen för att råmaterial av utländskt ursprung skulle vid införseln beskattas lika högt som i Ryssland.
|16|Jag tillstår inte att ett sådant förslag skulle vara fullkomligt eller allmänt motiverat. För det är en skillnad i förhållanden mellan ett land, som i likhet med Ryssland själv producerar råmaterial i överflöd, och Finland som är extremt fattig på produkter av detta slag, och som på grund av detta bör undvika att alltför mycket gå upp i pris på utländska råvaror genom tullskatter.
Men jag medger att sådana justeringar av vår tariff vore berättigad i vissa fall eller för vissa alster. Det vore emellertid av största vikt att inte godkänna förslag i denna avsikt utan en detaljerad utredning, som säkerligen inte kunde slutföras inom tiden för kommissionens överläggningar.
L. Mechelin
Helsingfors 30 April 1883.