19.5.1890 LM–Herman Molander

Svensk text

|1|

Ärade Broder!

Af Bror Molanders skrifvelse för den 17de har jag med bedröfvelse inhemtat att, såsom jag redan haft anledning befara, den långvarige själsspänningen inverkat menligt på helsan.

Efter att upprepadt ha genomläst brefvets bilagor gick jag med dem till Troil, hvarefter jag igår nedskref det förslag till yttrande, som här närslutes.

Jag bör framhålla att affattandet af detsamme i hög grad försvårades deraf, att jag icke hade rätt tydligt för mig i hvad samband detta kommer att stå till Brors öfriga skiljaktiga yttrande. Men hvad i mitt förslag är skeft eller bristfälligt kan ju vid Brors granskning deraf rättas.

Alltsedan tullkomiténs förhandl.förhandlingar togo den vändningen, att de skulle forceras till afslutning denna vår, har jag hyst en växande oro för denna frågas öde.

Nu då jag läst och begrundat komité|2|pluralitetens uttalanden och särskildt hvad Finansministerns delegerade yrka, kan jag ej värja mig för de svåraste farhågor.

Allt skall unifieras och amalgameras - det är hufvudsumman. Understödda af Wsky skola dessa planer sannolikt vinna gehör, – i bästa fall sålunda, att Ständerna få medverka till fusionen, liksom till Konformiteten i accisväsendet hvilken blott blir en förelöpare till fusion äfven på detta gebit af finans väsendet.

Och hvad förestår oss att vidare göra i denna sak?

Vi hafva i Senatens betänkande, som i sina hufvuddrag blir återgifvet i Finanschefens reservationer, nedlagtsvårtytt vår öfvertygelse om huru en dräglig lösning af det nådigt uppstälda problemet borde ega rum.

Allt detta är af komitépluraliteten kastadt öfver ända. Vår uppgift blir nu:

att omarbeta, tulltaxan och tullstadgan;

att utarbeta propositionen om oskäliga acciser|3| och, hvad ännu värre är, om en snart skeende fullständig tullfusion,

Detta skall göras till 17 aug.svårtyttaugusti 1891.

Någon utsigt att genom sättet för detta arbetes utförande ernå någon nämnvärd förbättring af komiténs förslag, förefinnes ej.

För mig framstår detta perspektiv såsom en giltig, att icke säga tvingande, anledning att taga afsked från min befattning.

Min helsa är redan något angripen, – nerverna lida af stark irritation och synförmågan aftar. Skall jag nu medverka i det kolossala extra arbete som ofvan antydts, så upprifves mina krafter för mycket. Icke derför att jag ej ännu kunde uthärda en ganska stor arbetsmängd, men derför att det gäller att offra sitt arbete åt en för landet skadlig sak.

Så länge det gält att kämpa för en tolerabel utgång af tullfrågan, kunde det ännu ske med något mått af intresse, någon tro att arbetet var till gagn. Men de skeden af beredning, som nu|4| återstå, erbjuda intet af detta, endast den tryckande känslan att ej ha lyckats i de förre bemödanden och nu straffas med arbete på vår finansiela sjelfständighets grafläggning.

Jag tror mig ej kunna stå ut med en sådan uppgift.

På grund häraf och då det är långt ifrån osannolikt att jag ändå vid nästa oktroj blefve utesluten, har jag kommit till den åsigt att jag bör afgå. Måhända bidrar det ock till ett bättre förhållande emellan Senaten och andra vdblevidblandade om jag försvinner. Man vill ju anse mig såsom för mycket avancerad.

Emellertid har jag varit ense om kollegernas åsigt att några demonstrativa demissioner under n. v.närvarande förhållanden icke böra ega rum.

Derför bör jag ej uppskjuta med detta steg tills postfrågan är afgjord, utan hellre redan inom få dagar inlemna min afskedsansökan, i hvilken jag i all enkelhet åberopar endast att min arbetsförmåga genom nervstöringar och försvagad syn aftagit.

|5|

Ett afsked under sådana förhållanden torde visserligen bli föremål för klander, från allmänhetens sida, som helldre säga att man gåfvo åt ett sådant steg en tydlig politisk betydelse. Men detta får ej verka på mitt beslut.

Jag vill ej låta beslutet dikteras af annat än fullt berättigade bevekelsegrunder. Och jag tror att jag handlar rätt om jag afgår då jag fått klart för mig att jag icke mera kan genom att qvarstå göra tillbörligt gagn åt landet – åtminstone ej ett gagn som stode i förhållande till de offer af öfvertygelse, känsla och helsa som en fortsatt verksamhet under ofvan angifna perspektiv komma att kräfva.

S. W. v. T. med hvilken jag igår talade härom, syntes godkänna mina skäl.

Jag vågar nu be att Bror Molander och Montgomery – I både ärade vänner, till hvilka jag hyser obegränsadt förtroende och tillgifvenhet –|6| ville meddela mig Eder tanke i denna sak.

Om I godkänna hvad jag anfört, ber jag om telegrafiskt svaret: ”Vilja ej afstyrka.”

Skulle I hafva vägande skäl att införa emot steget anhåller jag förständiga att, om möjligt redan med omgående nattåg, få bref härom.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Vid läsningen härafsvårtytt
Nov.November 95 känner jag
mig osäker huru-
vida brefvet blef
afsändt.
tillagt senare

Ärade Broder!

Af Bror Molanders skrifvelse
för den 17de har jag med bedröfvelsetillagt inhemtat att, såsom jag
redan haft anledning befara, den långvarige själs-
spänningen inverkat menligt på helsan.

Efter att upprepadt ha genomläst brefvets
bilagor gick jag med dem till Troil, hvarefter
jag igår nedskref det förslag till yttrande, som
här närslutes.

Jag bör framhålla att affattandet af detsamme
i hög grad försvårades deraf, att jag icke hade
rätt tydligt för mig i hvad samband detta
kommer att stå till Brors öfriga skiljaktiga
yttrande. Men hvad i mitt förslag är skeft
eller bristfälligt kan ju vid Brors granskning
deraf rättas.

Alltsedan tullkomiténs förhandl.förhandlingar togo den
vändningen, att de skulle forceras till afslut-
ning denna vår, har jag hyst en växande
oro för denna frågas öde.

Nu då jag läst och begrundat komité-
|2|pluralitetens uttalanden och särskildt hvadtillagt Finans-
ministerns
delegerade yrka, kan jag ej
värja mig för de svåraste farhågor.

Allt skall unifieras och amalgameras
- det är hufvudsumman. Understödda
af Wsky skola dessa planer utan tvifvelstruket sannolikttillagt
vinna gehör, – i bästa fall sålunda, att
Ständerna få medverka till fusionen, liksom
till Konformiteten i accisväsendet hvilken blott
blir en förelöpare till fusion äfven på detta
gebit af finans väsendet.

Och hvad förestår oss att vidare göra i denna
sak?

Vi hafva i Senatens betänkande, som i sina
hufvuddrag blirtillagt återgifvet i Finanschefens reservationer,
attstruket nedlagtsvårtytttillagt våra motiverstruket öfvertygelse om huru en
dräglig lösning af det nådigt uppstälda problemet
borde ega rum.

Allt detta är af komitépluraliteten kastadt
öfver ända. Vår uppgift blir nu:

att omarbeta, tulltaxan och tullstadgan;

att utarbeta propositionen om oskäliga acciser
|3| och, hvad ännu värre är, om tillstruket entillagt snart skeende
fullständig tullfusion, enstruket

Detta skall göras till 17 aug.svårtyttaugusti 1891.

Någon utsigt att genom sättet för detta
arbetes utförande ernå någon nämnvärd
förbättring af komiténs förslag, förefinnes ej.

För mig framstår detta perspektiv såsom
en giltig, att icke säga tvingande, anledning att
taga afsked från min befattning.

Min helsa är redan något angripen, –
nerverna lida af stark irritation och synför-
mågan aftar. Skall jag nu medverka i det
kolossala extra arbete som ofvan antydts, -
så upprifves mina krafter för mycket. Icke
derför att jag ej ännu skastruket kunde uthärda en ganska
stor arbetsmängd, men derför att jagstruket det gäller
att offra sitt arbete åt en för landet skadlig
sak.

Så länge det gält att kämpa för en tolerabel
utgång af tullfrågan, kunde det ännu ske med
något mått af intresse, någon tro att arbetet var
till gagn. Men de skeden af beredning, som nu
|4| återstå, erbjuda intet af detta, endast den tryc-
kande känslan att ej ha lyckats i de förre
bemödanden och nu straffas med arbete på
vår finansiela sjelfständighets grafläggning.

Jag tror mig ej kunna stå ut med en
sådan uppgift.

På grund häraf och då det är långt ifrån
osannolikt att jag ändå vid nästa oktroj blefve
utesluten, har jag kommit till den åsigt att jag
bör afgå. W. v. T. vill vara en ledande statsmanstruket
Måhända bidrar det ocktillagt till ett bättre förhållande
emellan honom ochstruket Senaten och andra vdblevidblandadetillagt om jag försvinner. frånstruket
Man vill ju anse mig såsom för mycket avancerad.

Emellertid har jag varit ense om kolleger-
nas åsigt att några demonstrativa demis-
sioner under n. v.närvarande förhållanden icke böra ega
rum.

Derför bör jag ej uppskjuta med detta steg
tills postfrågan är afgjord, utan hellre redan
om onsdag eller torsdagstruket inom få dagartillagt inlemna min
afskedsansökan, i hvilken jag i all enkelhet
åberopar endast att min afstruket arbetsförmåga
genom nervstöringar och försvagad syn aftagit.

|5|

Ett afsked under sådana förhållanden
torde visserligen bli föremål för klander,
från allmänhetens sida, som helldre
säga att man gåfvo åt ett sådant steg en
tydlig politisk betydelse. Men detta får
ej verka på mitt beslut.

Jag vill ej låta beslutet dikteras af
annat än fullt berättigade bevekelse-
grunder. Och jag tror att jag handlar
rätt om jag afgår då jag fått klart för
mig att jag icke mera kan genom att qvarstå
göra tillbörligt gagn åt landet – åt-
minstone ej ett gagn som stode i förhållande
till de offer af öfvertygelse, känsla och helsa
som en fortsatt verksamhet under ofvantillagt angifna
perspektiv ohjälpstruket komma att kräfva.

S. W. v. T. med hvilken jag igår talade härom, syntes
godkänna mina skäl.
tillagt

Jag vågar nu be att Bror Molander
gemensamt medstruket ochtillagt Montgomery – I både
ärade vänner, till hvilka jag hyser obe-
gränsadt förtroende och tillgifvenhet –
|6| ville meddela mig Eder tanke i denna
sak.

Om I godkänna hvad jag anfört,
ber jag om telegrafiskt svaret: ”Vilja
ej afstyrka.”

Skulle I hafva vägande skäl att
införa emot steget emotsestruket anhåller
jag bevekligenstruket förständigatillagt att, om möjligt redan
med omgående nattåg, få bref härom.

Dokumentet i faksimil