21.11.1889 Robert Montgomery–LM

Svensk text

|1|

Käre Vän,

Jag hade knappt återkommit från Statssekretariatet i går med pappren i arfskonventionsfrågan, innan Due infann sig för att tala om den uteblifna promulgationen af traktaten. Efter mycket prat ditt och datt in att han efter den vunna erfarenheten i Lappfrågan icke ville på något sätt blanda sig i finska angelägenheter eller rörande dem gå annan väg än den officiela genom utrikesministeren kom han fram med ett förslag att från finsk sida borde utverkas en additioel artikel af innehåll att den senaste traktaten ej omfattade storfurstendömet utan att beträffande detta|2| skulle tills vidare fortfarande gälla hvad härförinnan iakttagits. Jag frågade naturligtvis om han trodde att man i Stockholm & Kristiania skulle finna sig tillfredsstäld med en slik lösning, hvilket han bejakade, dock utan allt slags bemyndigande och utan ansvarighet (redan vid samtalets början öfverenskoms att vi talade blott för våra egna personer). Då jag likasp ansåg mig måsta förutsätta att en tillägsartikel af sådant innehåll måhända skulle hos Ut. Min.Utrikesministerium möta åtminstone lika stora svårigheter som af den lydelse Senaten påyrkat, frågade jag hvad Due trodde man i Stockholm skulle tänka och göra om i Fin|3|land alls ingen promulgation komme att anordnas; om det icke äfven då skulle antagas att Finland icke fölle under konventionens bestämningar samt att emellan Finland och de förenade Konungariken framdeles skulle i ämnet förfaras såsom härintills och icke några vidare mesyrer påyrkas. Ja, härtill blef svaret sväfvande att man såväl i Sverige som i Norge härintills varit belåten med proceduren i Finland, att konventionen från svenskt-norskt håll påyrkats blott med afseende å förekomna omständigheter i Kejsaredömet m. m., hvarföre han, Due, icke kunde finna att något behöfde från hans regeringar tillgöras, om konven|4|tionen tolkades icke gälla arfsfall inom finskt område...

Positift fick jag icke något ur allt hans fatrasfra. sammelsurium, ej ens hvad jag egentligen ville veta, neml.nämligen om han ernade väcka någon fråga i ämnet hos Giers eller ej.

Hvad nu åter den af Eder tilltänkta åtgärd vidkommer är jag verkligen tveksam om jag bör tillstyrka densamme eller icke – ur opportunitets synpunkt. I natt, när jag låg vaken och tänkte på den, var jag nästan besluten att helt enskildt språka med Vlangali i ämnet för att känna mig före, men jag tycker nu att jag ej har rätt göra det utan eder vetskap. Vid det skick, hvart ärendet nu föreligger, synes det mig till en början något sent, att genom förnyadt yrkande på tilläggsartikelns införande liksom protestera mit konventionens afslutande på|5| sätt som skett. Detta hade bort göras omedelbarligen efter inhändigandet af GG.Generalguvernörens skrifvelse d. 4 Maj. Nu vore det måhända mera följdriktigt och lämpligt att afvakta en förfrågan från ett eller annat håll rörande den uteblifna promulgationen eller ett uppkommet rättsfall, som skulle visa sig bereda parter och myndigheter svårigheter i följd af stridiga yrkanden rörande dödsboets första behandling. Att afvakta en sådan yttre anledning skulle stå i bättre konformitet med Senatens ända hittills iakttagna hållning gentemot traktaterna i ämnet 1874 med Tyskland, Frankrike och Italien. Ty att Senaten icke affordrats yttrande angående förslagen till dessa, förändrar ju ej saken. Det är sant att full konsequens då ock skulle|6| påkalla införande af den nya akten i förf. samlförfattningssamlingen. Men dröjsmålet dermed kunde vara väl motiveradt, ifall Senaten önskar en explikation, men föredrar att afgifva den ur en defensiv position. Skulle vi hafva ett aldeles klart grundlags – eller riksakts stadgande derpå att Finland skall få göra sin röst hörd vid Kejsarrikets internationela fördrag, så vore jag den första att yrka på protest, men tyvärr saknas en sådan fast grund. – Skall en skrifvelse aflåtas, vore det kanske lämpligare och ändamålsenligare att icke å nyo påyrka den en gång af H. M.Hans Majestät förkastade artikelns utfärdande utan att bereda lämplig reträtt genom innehållets förändring. Och kunde det kanske icke vara så galet att begära blott den klausul att allt blefve vid det gamla.

|7|

Uppriktigt sagt var jag redan i våras icke rätt tillfredsstäld med tilläggsartikelns formulering och ännu mindre med motiveringen. Den ena statens invånare kan efter en landsman som dör och åt den förreefterlemnar arf i fråmmande land icke fordra annat än att materielt hemlandets lag skall tillämpas, sålunda i fråga om grunder, som berättiga eller utesluta arfsanspråk, proximitas graduslat. släkstkapsförhållande, lotterna m. m. Beträffande behöriga myndigheter för uppsteckning, konservation af qvarlåtenskapen är han bunden af det andra landets institutioner – såframt ej fördrag mellankomma. Då nu Senaten antyder att finsk lag skulle utgöra ett hinder för att utestänga arfvingarna från befogenheten att sjelfva omhändertaga andra boutredningsåtgärder än för försegling, uppteckning m. m. i det främmande landet, så är|8| detta icke riktigt. Ty mellankommer ej traktat måster den finska rättsinnehafvaren i detta afseende underkasta sig de främmande institutionernas mellankomst. Så till vida har Sohlman någon någon grund för sin åsigt. Men han har orätt deri att han anser det stå det fremmande landets regering fritt att härutinnan efter godtycke förfoga, i fråga om utländning. Detta är att resonnera bort den internationela privaträttens allmänt erkända grundsatser, som infört en förmedling på aftals grund emellan bägge länders rättsgrundsatser och invånarens intresser. Men just derföre skulle jag icke i Senatens ställe hafva så positivt uttalat mig i den riktning att ett internationelt fördrag, som|9| tillerkände konsul rätt att t. ex. omhändertaga och hemsända qvarlåtenskapen, såsom oförenligt med finsk lag, ej vore här antagligt. Om neml.nämligen ett land funnes, der myndigheterna med egna medborgares sterbhus förfore sålunda, och fördrag ej mellankommit, kunde vår landsman ej annat än underkasta sig samma behandling, mot hvilken finsk lag ej kunde åberopas. Det hade varit bättre att anföra här rådande rättsuppfattning och ändamålsenlighetsskäl samt en 80-tillagt av utgivarenårig erfarenhet. Nu har kanske den öfver målet skjutande argumenteringen inverkat på uppfattningen af tilläggsartikeln. Men detta ligger vid sidan af det aktuella sprösmålet.

Kontenta häraf blefve då|10| att då föga något hopp finnes att få igenom tilläggsartikeln i oförändradt skick, skrifvelsen om den skall aflåtas under åberopande af det hittills varande internationela förhållandet i arfsfrågors tillfredställande beskaffenhet blott borde yrka att det lemnades oförändradt eller ock låta med all åtgärd bero tills explikation af en eller annan nödvändighet påkallas.

Sådan är för ögonblicket min uppfattning. Viljen I att jag in fide et caritatelat. tillförlitligt och barmhärtigt konfererar med Vlangali, skall kag gerna göra honom besök. Med Sacken lönar sig ej att i denna sak tala. Han är ju personl.personligen engagerad. – Andra frågor till an annan gång. Få se huru det går med mitt finger efter denna kraftansträngning.

Din

Rob.

Jag har ännu ej sett Heiden, ej heller E. efter konferensen. –

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Käre Vän,

Jag hade knappt återkommit
från Statssekretariatet i går
med pappren i arfskonventions-
frågan, innan Due infann
sig för att tala om den ute-
blifna promulgationen af trak-
taten. Efter mycket prat ditt
och datt in att han efter
den vunna erfarenheten i
Lappfrågan icke ville på något
sätt blanda sig i finska ange-
lägenheter eller rörande dem
gå annan väg än den officie-
la genom utrikesministeren kom
han fram med ett förslag att
från finsk sida borde utver-
kas en additioel artikel af
innehåll att den senaste trak-
taten ej omfattade storfursten-
dömet utan att beträffande detta
|2| skulle tills vidare fortfarande
gälla hvad härförinnan iaktta-
gits. Jag frågade naturligtvis
om han trodde att man i
Stockholm & Kristiania skulle finna
sig tillfredsstäld med en slik
lösning, hvilket han bejakade,
dock utan allt slags bemyndigande
och utan ansvarighet (redan vid sam-
talets början öfverenskoms att vi
talade blott för våra egna
personer). Då jag likasp ansåg
mig måsta förutsätta att en tillägs-
artikel af sådant innehåll måhändatillagt skulle
hos Ut. Min.Utrikesministerium möta åtminstone
lika stora svårigheter som af
den tydelsestruket lydelse Senaten
påyrkat, frågade jag hvad
Due trodde man i Stockholm
skulle tänka och göra om i Fin-
|3| land alls ingen promulgation komme
att anordnas; om det icke äfven
då skulle antagas att Finland
icke fölle under konventionens
bestämningar samt atttillagt emellan Finland
och de förenade Konungariken
framdeles skulle i ämnet för-
faras såsom härintills och
icke några vidare mesyrer
påyrkas. Ja, härtill blef svaret
sväfvande att man såväl i
Sverige som i Norge härintills
varit belåten med proceduren
i Finland, att konventionen
från svenskt-norskt håll på-
yrkats blott med afseende å
förekomna omständigheter
i Kejsaredömet m. m., hvarföre
han, Due, icke kunde finna
att något behöfde från hans
regeringar tillgöras, om konven-
|4| tionen tolkades icketillagt gällandestruket arfsfall
inom finskt område...

Positift fick jag icke något ur
allt hans fatras, ej ens hvad
jag egentligen ville veta, neml.nämligen om
han ernade väcka någon fråga
i ämnet hos Giers eller ej.

Hvad nu åter den af Eder
tilltänkta åtgärd vidkommer är
jag verkligen tveksam om jag bör
tillstyrka densamme eller icke – ur
opportunitets synpunkt. I natt,
när jag låg vaken och tänkte på
den, var jag nästan besluten att
helt enskildt språka med Vlangali
i ämnet för att känna mig före,
men jag tycker nu att jag ej
har rätt göra det utan eder
vetskap. Vid det skick, hvart ärendet
nu föreligger, synes det mig till
en början något sent, att genom
förnyadt yrkande på tilläggsarti-
kelns införande liksom protestera
mit konventionens afslutande på
|5| sätt som skett. Detta hade bort
göras omedelbarligen efter inhän-
digandet af GG.Generalguvernörens skrifvelse d. 4
Maj. Nu vore det måhända
mera följdriktigt och lämpligt
att afvakta en förfrågan från
ett eller annat håll rörande den
uteblifna promulgationen eller ett
uppkommet rättsfall, som skulle
visa sig bereda parter och myndig-
heter svårigheter i följd af stridiga
yrkanden rörande dödsboets första
behandling. Att afvakta en sådan
yttre anledning skulle stå i bättretillagt kon-
formitet med Senatens ända hit-
tills iakttagna hållning gentemot
traktaterna i ämnet 1874 med
Tyskland, Frankrike och Italien. Ty
att Senaten icke affordrats yttrande
angående förslagen till dessa, förändrar
ju ej saken. Det är sant att
full konsequens då ock skulle
|6| påkalla införande af den nya
akten i förf. samlförfattningssamlingen. Men dröjs-
målet dermed kunde vara väl mo-
tiveradt, ifall Senaten önskar en
explikation, men astruketföredrar att af-
gifva den ur en defensiv position.
Skulle vi hafva ett aldeles klart
grundlags – eller riksakts stadgande
derpå att Finland skall få göra
sin röst hörd vid Kejsarrikets
internationela fördrag, så vore
jag den första att yrka på protest,
men tyvärr saknas en sådan
fast grund. – Skall en skrifvelse
aflåtas, vore det kanske lämpligare
och ändamålsenligare att icke å
nyo påyrka den en gång af H. M.Hans Majestät
förkastade artikelns utfärdande
utan att bereda lämplig reträtt
genom innehållets förändring. Och
kunde det kanske icke vara så
galet att begära blott den klausul
att allt blefve vid det gamla.

|7|

Uppriktigt sagt var jag redan
i våras icke rätt tillfredsstäld med
tilläggsartikelns formulering och
ännu mindre med motiveringen.
Den ena statens invånare kan
efter en landsman som dör och
åt den förretillagtefterlemnar arf i fråmmande land
icke fordra annat än att materi-
elt hemlandets lag skall tilläm-
pas, sålunda i fråga om grunder,
som berättiga eller utesluta arfsanspråk,
proximitas gradus, lotterna m. m.
Beträffande behöriga myndigheter för
uppsteckning, konservation af qvarlåten-
skapen är han bunden af det
andra landets institutioner – såframt
ej fördrag mellankomma. Då nu
Senaten sägerstruket antydertillagt att finsk lag skulle
utgöra ett hinder för att utestänga
arfvingarna från befogenheten att
sjelfva omhändertaga andratillagt boutrednings-
åtgärder [...]oläslig/saknad text än förtillagt försegling, uppteckning m. m.
i det främmande landet, så är
|8| detta icke riktigt. Ty mellankom-
mer ej traktat måster den finska
rättsinnehafvaren i detta afseende
underkasta sig de främmande
institutionernas mellankomst. Så
till vida har Sohlman någon någon
grund för sin åsigt. Men han
har orätt deri att han anser
det stå det fremmande landets
regering fritt att härutinnan
efter godtycke förfoga, i fråga
om utländning. Detta är att reson-
nera bort den internationela
privaträttens allmänt erkända
grundsatser, som infört en för-
medling på aftals grund emel-
lan bägge länders rättsgrund-
satser och invånarens intresser.
Men just derföre skulle jag icke
i Senatens ställe hafva så posi-
tivt uttalat mig i den riktning
att ett internationelt fördrag, som
|9| tillerkände konsul rätt att t. ex.
omhändertaga och hemsända qvar-
låtenskapen, såsom oförenligt med
finsk lag, ej vore här antagligt.
Om neml.nämligen ett land funnes, der
myndigheterna med egna medborga-
res sterbhus förfore sålunda,
och fördrag ej mellankommit, kunde
vår landsman ej annat än un-
derkasta sig samma behandling,
mot hvilken finsk lag ej kunde
åberopas. Det hade varit bättre
att anföra här rådande rätts-
uppfattning och ändamålsenlighets-
skäl samt en 80årig erfarenhet.
Nu har kanske den öfver må-
let skjutande argumenteringen in-
verkat på uppfattningen af tilläggs-
artikeln. Men detta ligger vid
sidan af det aktuella sprösmålet.

Kontenta häraf blefve då
|10| att då föga något hopp
finnes att få igenom tilläggs-
artikeln i oförändradt skick, skrif-
velsen om den skall aflåtastillagt under åberopande af det
hittills varande internationela
förhållandet i arfsfrågors till-
fredställande beskaffenhet blott bordetillagt yrka
att det lemnades oförändradt eller
ock låta med all åtgärd bero
tills explikation af en eller
annan nödvändighet påkallas.

Sådan är för ögonblicket min
uppfattning. Viljen I att jag
in fide et caritate konfererar
med Vlangali, skall kag gerna
göra honom besök. Med Sacken
lönar sig ej att i denna sak
tala. Han är ju personl.personligen enga-
gerad. – Andra frågor till
an annan gång. Få se huru det
går med mitt finger efter denna
kraftansträngning.

Din

Rob.

Jag har ännu ej sett Heiden, ej heller E. efter kon-
ferensen. –

Dokumentet i faksimil