11.1883 Konfidentiel promemoria till Minister-statssekreteraren
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
Konfidentiell promemoria till Minister-statssekreteraren,
Konfidentiell promemoria till Minister-statssekreteraren,
insänd NovbrNovember 1883.
koncept av Mechelin
härtill finnes bristfälligttillagt i marginalen
Det är förklarligt att 1863 års förord-
ning, ”om finska språkets lika berättigande med
det svenska i allt som omedelbart berör den
egentligen finska befolkningen”, icke blott af de
verkliga ”fennomanerna”, men äfven af sansade
finskhetsvänner betraktats såsom en ”magna
charta” i den nationella utvecklingens historia.
Ty det var obestridligen en sårande obillighet,
att domstolar och embetsverk icke voro förplig-
tade att emottaga skrifter på finska språket
och att parter som icke förstodo svenska språ-
ket, likväl endast på detta språk erhöllo domar
och andra expeditioner.
Förstnämnda obillighet aflägsnades omedel-
bart genom sagda författning; den senare skulle
successivt öfvervinnas till dess att från och med
1884 full likställighet mellan finska och svenska
talande parter beträffande språket i de från dom-
stolar och embetsverk till dem utgifna expeditio-
ner blefve rådande.
Wid sådant förhållande kan man ock för-
stå hvarför hvarken landets ständer vid 1863–64
års landtdag eller den offentliga kritiken under
de första tiderna efter ofvansagda författnings
utfärdande, höjde sin röst emot det sätt hvarpå
författningen tillkommit. Man kan anse att denna
|2|
akt, af hänsyn för billigheten och rättvisan i
dess tendens, blifvit af opinionen legaliserad. Men
granskas denna lagstiftningsåtgärd, i och för sig, ur
legalitetens synpunkt, är det omöjligt att förneka
att den tillkommit på ett i dubbelt mått olag-
ligt sätt.
Ty 1o) hade ständernas medverkan varit af nö-
den. Det är tydligt att allmänna lagens stad-
gande om rättegångsspråket härigenom ändra-
des. Och öfverhufvud måste det erkännas att,
när man stadgar om domstolarnes skyldigheter
gent emot rättssökande parter, så rör man sig
på Rättegångsbalkens område, hvilket icke lig-
ger inom den administrativa lagstiftningens grän-
ser.
2o) iakttogos icke ens reglerna för den admi-
nistrativa lagstiftningen, då författningen utverkades
af MinisterStatssekreteraren och en Senator, bakom
Senatens rygg, – hvilket åter gifvit upphof och
näring åt den föreställning, att Senaten icke skul-
le ha varit sinnad att tillstyrka denna rättvisa
åtgärd och att Snellman derför måste anlita ex-
tra ordinära medel för sakens utverkande. Denna,
helt säkert grundlösa, misstanke har sedan i par-
ti- och agitationssyften exploiterats för att under-
gräfva förtroendet till Senaten.
Emellertid har, såsom antyddes, 1863 års för-
|3|
fattning fått ett slags legalitet genom opinionen
och häfden. De speciela författningar, som varit
af nöden för att förverkliga 1863 års program, ha
naturligtvis fått emanera på den engång beträd-
da administrativa vägen, om ock ej vidare med
förbigående af Senaten.
Alla dessa författningar, inklusive 1863 års ”magna
charta” och den senast emanerande författningen om
de båda språkens användning vid domstolarna från
1884, äro för öfrigt att betraktas såsom förberedan-
de åtgärder, hvilkas resultat skall blifva det finska
språkets fullständiga likställighet med svenskan i
statsorganernas verksamhet.
Men detta resultat måste bestämmas genom
en allmän lag. Ingen omkastning i politiken, in-
ga ändringar eller reaktioner i administrativ väg
böra derefter vara möjliga.
Det är ett på inskränkt uppfattning af sa-
ken beroende misstag om man tror annat icke
vara af nöden, än att tillerkänna myndigheterna
och tjenstemän rättighet att i officiella angelä-
genheter begagna finskan lika väl som svenskan.
Detta är blott ett moment i den slutliga läsnin-
gen. Den lag, som definitivt ordnar saken, bör
i sig upptaga alla till denna fråga hörande om-
ständigheter, icke blott parternas rätt i språkligt
hänseende uti beröringen med domstolar och myn-
|4|
digheter, samt dessas motsvarande skyldigheter
jemte rättigheten att i embetsväg skrifvexla på
båda språken, utan ock derutöfver frågan om au-
tenticiteten af lagtext då olikheter mellan svensk
och finsk lagtext skulle uppdagas, om förfaran-
det i de fall då det ena språket bör gifvas före-
träde framför det andra eller då stridiga yrkan-
den af parter i fråga om språket skola afgöras,
om påföljderna för embetsverk, translator eller
part i sådana fall då åtgärden berott på oriktig
öfversättning eller missförstånd med flere frågor
hvilka erfordra sin lösning då det gäller det
definitiva förverkligandet af den svåra upp-
giften att i ett land hafva två officiella språk.
Man må betrakta denna angelägenhet va-
re sig med ledning af den historiska rättstolkningen
eller efter grunderna för statsrättslig tolkning af lag-
stiftningskompetensen öfverhufvud, så kan man icke
rimligtvis komma till annan slutsats, än att här före-
ligger en lagstiftningsuppgift som går utöfver grän-
serna för den administrativa förordningsrätten.
Den finska befolkningen i landet räknar
inom sig redan ett stort antal medborgare, som vak-
nat till insigt derom att det kan och bör uppställas
såsom ett rättvist anspråk, att finska språket i vårt
statslif skall intaga en jembördig plats med sven-
|5|
skan. Så länge detta anspråk icke är tillfredsstäldt,
fortbestår ett förhållande, som för den specifikt fin-
ska nationalkänslan är sårande.
Med afseende härå, och emedan det icke vore
god politik att låta denna känsla bli exploiterad
i agitatoriskt syfte, bör regeringen göra hvad möj-
ligt är för att påskynda den slutliga, äfven obero-
ende af sagda synpunkt af Senaten såsom behöflig
erkändtillagtslastruket, lösningen af ifrågavarande angelägenhet.
De närmaste åtgärderna för detta ändamål tor-
de vara:
att såsnart den af en komité utarbetade för-
teckning eller ordbok öfver finska kurialtermer
blifvit tryckt, befalla hofrätterna och samtliga un-
derdomare äfvensom landssekreterare, landskamrerare
och uppbördsmän, att inom ett år inkomma med de
anmärkningar hvartill de funnit sagda förteckning
gifva anledning;
att strax derefter nedsätta en komité af skick-
lige män för att revidera de finska öfversättningar-
na af 1734 års lag och af de äldre grundlagarna;
hvarefter de reviderade texterna underställas Stän-
dernas pröfning;
att nedsätta en särskild komité för utarbe-
tande af nya formulärer och blanketter med svensk
och finsk text för statens räkenskapsväsende i alla
dess grenar, sålunda inrättade att rubrik eller term på
|6|
båda språken finnes utsatt för hvarje siffra
som skall införas;
att af samtliga centrala embetsverk och
länestyrelser infordra utlåtande, till viss tid, till
exempel inom 2 år, rörande de särskilda bestäm-
ningar och anordningar de, hvar inom sin verk-
samhetssfer, funne vara af behofvet påkallade i
sammanhang med det allmänna stadgandet om fin-
skans fullständiga likställighet med svenskan såsom
officielt språk.
På grundvalen af dessa utredningar kunde
det lagförslag rörande språkfrågans definitiva ord-
nande utarbetas, som borde föreläggas landets
Ständer. Tydligt är, att detta icke kan tillbör-
ligen medhinnas till nästa landtdag; det fordras
redan rätt mycken energi för att till påföljande
ständermöte bringa allt på det klara.
Emellertid kunde omedelbart följande
förfogande träffas, som anslöte sig till raden af
förberedande åtgärder:
att vid Senaten anställa en jurist såsom
finsk öfvertranslator, med uppgift att i vigtiga-
re saker granska de öfriga translatorernes ar-
bete samt särskildt svara för finska texten i
landtdagspropositioner.
Den förordning, om svenska och finska språ-
|7|
kens användning vid domstolarna i landet, som
varit till Ständernas yttrande öfverlemnad och hvars
snara sanktion emotses, bildar slutpunkten på de
af 1863 års författning föranledda förberedande åt-
gärder för finskans upphöjelse till officielt språk.
Ständerna begärde icke, att till nästa landt-
dag få sig proposition delgifven om finskans fullstän-
diga likställighet med svenskan, än mindre att den-
na likställighet skulle proklameras omedelbart ef-
ter det förberörda förordning blifvit utfärdad, och
aldraminst att sådan proklamation skulle ske sam-
tidigt som, eller tidigare än, samma förordning
kunde emanera.
Logisk konseqvens i lagstiftningen kräfver
också oafvisligen att den partiela och förberedan-
de åtgärden skall föregå den generela.
Denna regel har Generalguvernören förbi-
sett, då han förliden vår uppkastade förslaget
om en omedelbar proklamation af likställighe-
ten, jemte det han förbisett åtskilliga af de
omständigheter som en sådan författning måste
innehålla.
Man kan förstå att generalguvernören,
ledd af sin önskan att till kröningen utverka
något för den stora mängden af nationen glädjan-
de budskap, trodde sig böra väcka ett dylikt
förslag. Han valde ock den rätta vägen, då han
|8|
konfidentielt delgaf Senaten denna plan och be-
gärde dess yttrande deröfver. Men då Senaten,
i sitt yttrande, från hvilket endast två (resp.respektive 3) le-
damöter voro skiljaktiga, bevisade att förslaget
var för tidigt väckt samt framhöll att frågans lös-
ning kräfde Ständernas medverkan, så kan det ic-
ke gillas att Generalguvernören det oaktadt vid-
blifvit sitt projekt och söker genomdrifva detsam-
ma.
Beklagligt är ock, att diskretion icke blif-
vit iakttagen angående detta förslag. Derigenom
har detsamma, äfven om det icke skulle leda
till något resultat, gestaltat sig till en poli-
tisk faute, enär häraf upptändts en retsam,
bitter och hätsk tidningspolemik, som varit eg-
nad att bland den finska befolkningen sprida
den oriktiga föreställningen att Senaten um-
ginges med några reaktionära planer mot 1863
års program och öfverhufvud vore ogin emot
finskhetens anspråk, och som derjemte gifvit ökad
näring åt partisplit och sociala slitningar.
I statsåtgärder lärer väl ock det verkliga
gagnet och behofvet i förening med de faktiska
förutsättningarna för åtgärdens möjlighet, böra
väga tyngre i vågskålen, än utsigten till applå-
der hvilkas genljud snart försvinner.
Situationen har emellertid nu, genom Gene-
|9|
ralguvernörens vädjan till Hans Majestäts eget
afgörande, blifvit tillspetsad på ett sätt, som icke
kan undgå att bereda MinisterStatssekreteraren
betydliga svårigheter.
Det torde få tagas för gifvet att Ministern
icke finner möjligt att hos Hans Majestät till-
styrka en administrativ författning i ämnet. Ty det
vore det samma som att hos Hans Majestät insinue-
ra att samtlige Hans Majestäts juridiska rådgifva-
re (hela Justitie departementet och prokuratorn)
saknat vilja eller förmåga att rätt bedöma frågan
om den legislativa kompetensen i detta ämne.
Emot det andra alternativet som General-
guvernören torde ha uppstält, eller att Senaten
skulle anbefallas att redan till nästa landtdag
utarbeta proposition i ämnet, uppreser sig åter Se-
natens, i yttrandet till Generalguvernörens framstälda
bevisning att förhållandena icke ännu äro mogna
för ifrågavarande åtgärd – en bevisning som natur-
ligtvis äfven talar emot det förra alternativet.
Riktigast vore derför, utan tvifvel, att i den-
na angelägenhet fullständigt följa Senatens med
så stark pluralitet uttalade åsigt. I så beskaffad
fråga som denna, kan det ej finnas säkrare aukto-
ritet att rådfråga, än Senaten.
Om emellertid MinisterStatssekreteraren, af skäl
som här icke äro kända, funne en verklig nödvändig-
|10|
het föreligga att hos Hans Majestät förorda
någotdera af nyssnämnda alternativ, borde ovil-
korligen det senare, – att landtdagsproposition skall
utarbetas, – erhålla företrädet.
Måhända kunde dock en lösning påfinnas,
som låte den spända situationen afveckla sig utan
alltför mycken förnärmelse åt någon sida.
Det vore, att Hans Majestät skulle, någon tid
efter promulgerandet af förordningen om domstols-
språket, till Senaten aflåta ett reskript af unge-
fär följande lydelse:
Genom förordning af December 1883, öfver
hvilken Finlands ständer beredts tillfälle att yttra
sig, hafve Wi utfärdat föreskrifter ländande till
förverkligande af den bestämning Wår Höge Fader
i författning af den 1 Augusti 1863 meddelat derom
att domstolar och embetsverk skola från och med
år 1884 på finska språket utfärda expeditioner åt
finska talande parter.
Då det finska språkets likställighet i officielt
hänseende med svenska språket dermed icke ännu
blifvit fullständigt erkänd och genomförd, men
Wår Nådiga vilja är, att, på sätt äfven Senaten
och Generalguvernören föreslagit och tillstyrkt, för-
verkligandet af sagda likställighet icke må varda
längre uppskjutet än rådande förhållanden ound-
gängligen kräfva, hafve Wi härigenom velat
|11|
hafva Senaten anbefaldt
att vidtaga alla för detta ändamål ännu
erforderliga förberedande åtgärder; samt
att uppgöra förslag till nådig landtdagspro-
position angående slutlig lösning af ifrågavarande
angelägenhet, så tidigt att denna proposition kan
föreläggas landets Ständer då de efter år 1885 för-
sta gången åter sammanträda.
Det synes vara af nödig égard för Senaten
förestafvadt, att i ett sådant reskript äfven Senatens
tillstyrkan åberopas. Derför borde Senatens yttrande
infordras med anledning af Generalguvernörens för-
slag; – Senaten har ju härförinnan endast i half-
officiel väg haft sig detta förslag meddeladt och
endast i ett konfidentielt bref till Generalguvernö-
ren behandlat saken, men borde rätteligen få
omedelbart till Hans Majestät uttala sig i det-
ta ämne.
Konfidentiell promemoria till Minister-statssekreteraren, insänd NovbrNovember 1883.
koncept av Mechelin härtill finnes bristfälligttillagt i marginalen
Det är förklarligt att 1863 års förordning, ”om finska språkets lika berättigande med det svenska i allt som omedelbart berör den egentligen finska befolkningen”, icke blott af de verkliga ”fennomanerna”, men äfven af sansade finskhetsvänner betraktats såsom en ”magna charta” i den nationella utvecklingens historia. Ty det var obestridligen en sårande obillighet, att domstolar och embetsverk icke voro förpligtade att emottaga skrifter på finska språket och att parter som icke förstodo svenska språket, likväl endast på detta språk erhöllo domar och andra expeditioner.
Förstnämnda obillighet aflägsnades omedelbart genom sagda författning; den senare skulle successivt öfvervinnas till dess att från och med 1884 full likställighet mellan finska och svenska talande parter beträffande språket i de från domstolar och embetsverk till dem utgifna expeditioner blefve rådande.
Wid sådant förhållande kan man ock förstå hvarför hvarken landets ständer vid 1863–64 års landtdag eller den offentliga kritiken under de första tiderna efter ofvansagda författnings utfärdande, höjde sin röst emot det sätt hvarpå författningen tillkommit. Man kan anse att denna|2| akt, af hänsyn för billigheten och rättvisan i dess tendens, blifvit af opinionen legaliserad. Men granskas denna lagstiftningsåtgärd, i och för sig, ur legalitetens synpunkt, är det omöjligt att förneka att den tillkommit på ett i dubbelt mått olagligt sätt.
Ty 1o) hade ständernas medverkan varit af nöden. Det är tydligt att allmänna lagens stadgande om rättegångsspråket härigenom ändrades. Och öfverhufvud måste det erkännas att, när man stadgar om domstolarnes skyldigheter gent emot rättssökande parter, så rör man sig på Rättegångsbalkens område, hvilket icke ligger inom den administrativa lagstiftningens gränser.
2o) iakttogos icke ens reglerna för den administrativa lagstiftningen, då författningen utverkades af MinisterStatssekreteraren och en Senator, bakom Senatens rygg, – hvilket åter gifvit upphof och näring åt den föreställning, att Senaten icke skulle ha varit sinnad att tillstyrka denna rättvisa åtgärd och att Snellman derför måste anlita extra ordinära medel för sakens utverkande. Denna, helt säkert grundlösa, misstanke har sedan i parti- och agitationssyften exploiterats för att undergräfva förtroendet till Senaten.
Emellertid har, såsom antyddes, 1863 års för|3|fattning fått ett slags legalitet genom opinionen och häfden. De speciela författningar, som varit af nöden för att förverkliga 1863 års program, ha naturligtvis fått emanera på den engång beträdda administrativa vägen, om ock ej vidare med förbigående af Senaten.
Alla dessa författningar, inklusive 1863 års ”magna charta” och den senast emanerande författningen om de båda språkens användning vid domstolarna från 1884, äro för öfrigt att betraktas såsom förberedande åtgärder, hvilkas resultat skall blifva det finska språkets fullständiga likställighet med svenskan i statsorganernas verksamhet.
Men detta resultat måste bestämmas genom en allmän lag. Ingen omkastning i politiken, inga ändringar eller reaktioner i administrativ väg böra derefter vara möjliga.
Det är ett på inskränkt uppfattning af saken beroende misstag om man tror annat icke vara af nöden, än att tillerkänna myndigheterna och tjenstemän rättighet att i officiella angelägenheter begagna finskan lika väl som svenskan. Detta är blott ett moment i den slutliga läsningen. Den lag, som definitivt ordnar saken, bör i sig upptaga alla till denna fråga hörande omständigheter, icke blott parternas rätt i språkligt hänseende uti beröringen med domstolar och myn|4|digheter, samt dessas motsvarande skyldigheter jemte rättigheten att i embetsväg skrifvexla på båda språken, utan ock derutöfver frågan om autenticiteten af lagtext då olikheter mellan svensk och finsk lagtext skulle uppdagas, om förfarandet i de fall då det ena språket bör gifvas företräde framför det andra eller då stridiga yrkanden af parter i fråga om språket skola afgöras, om påföljderna för embetsverk, translator eller part i sådana fall då åtgärden berott på oriktig öfversättning eller missförstånd med flere frågor hvilka erfordra sin lösning då det gäller det definitiva förverkligandet af den svåra uppgiften att i ett land hafva två officiella språk.
Man må betrakta denna angelägenhet vare sig med ledning af den historiska rättstolkningen eller efter grunderna för statsrättslig tolkning af lagstiftningskompetensen öfverhufvud, så kan man icke rimligtvis komma till annan slutsats, än att här föreligger en lagstiftningsuppgift som går utöfver gränserna för den administrativa förordningsrätten.
Den finska befolkningen i landet räknar inom sig redan ett stort antal medborgare, som vaknat till insigt derom att det kan och bör uppställas såsom ett rättvist anspråk, att finska språket i vårt statslif skall intaga en jembördig plats med sven|5|skan. Så länge detta anspråk icke är tillfredsstäldt, fortbestår ett förhållande, som för den specifikt finska nationalkänslan är sårande.
Med afseende härå, och emedan det icke vore god politik att låta denna känsla bli exploiterad i agitatoriskt syfte, bör regeringen göra hvad möjligt är för att påskynda den slutliga, äfven oberoende af sagda synpunkt af Senaten såsom behöflig erkänd, lösningen af ifrågavarande angelägenhet.
De närmaste åtgärderna för detta ändamål torde vara:
att såsnart den af en komité utarbetade förteckning eller ordbok öfver finska kurialtermer blifvit tryckt, befalla hofrätterna och samtliga underdomare äfvensom landssekreterare, landskamrerare och uppbördsmän, att inom ett år inkomma med de anmärkningar hvartill de funnit sagda förteckning gifva anledning;
att strax derefter nedsätta en komité af skicklige män för att revidera de finska öfversättningarna af 1734 års lag och af de äldre grundlagarna; hvarefter de reviderade texterna underställas Ständernas pröfning;
att nedsätta en särskild komité för utarbetande af nya formulärer och blanketter med svensk och finsk text för statens räkenskapsväsende i alla dess grenar, sålunda inrättade att rubrik eller term på|6| båda språken finnes utsatt för hvarje siffra som skall införas;
att af samtliga centrala embetsverk och länestyrelser infordra utlåtande, till viss tid, till exempel inom 2 år, rörande de särskilda bestämningar och anordningar de, hvar inom sin verksamhetssfer, funne vara af behofvet påkallade i sammanhang med det allmänna stadgandet om finskans fullständiga likställighet med svenskan såsom officielt språk.
På grundvalen af dessa utredningar kunde det lagförslag rörande språkfrågans definitiva ordnande utarbetas, som borde föreläggas landets Ständer. Tydligt är, att detta icke kan tillbörligen medhinnas till nästa landtdag; det fordras redan rätt mycken energi för att till påföljande ständermöte bringa allt på det klara.
Emellertid kunde omedelbart följande förfogande träffas, som anslöte sig till raden af förberedande åtgärder:
att vid Senaten anställa en jurist såsom finsk öfvertranslator, med uppgift att i vigtigare saker granska de öfriga translatorernes arbete samt särskildt svara för finska texten i landtdagspropositioner.
Den förordning, om svenska och finska språ|7|kens användning vid domstolarna i landet, som varit till Ständernas yttrande öfverlemnad och hvars snara sanktion emotses, bildar slutpunkten på de af 1863 års författning föranledda förberedande åtgärder för finskans upphöjelse till officielt språk.
Ständerna begärde icke, att till nästa landtdag få sig proposition delgifven om finskans fullständiga likställighet med svenskan, än mindre att denna likställighet skulle proklameras omedelbart efter det förberörda förordning blifvit utfärdad, och aldraminst att sådan proklamation skulle ske samtidigt som, eller tidigare än, samma förordning kunde emanera.
Logisk konseqvens i lagstiftningen kräfver också oafvisligen att den partiela och förberedande åtgärden skall föregå den generela.
Denna regel har Generalguvernören förbisett, då han förliden vår uppkastade förslaget om en omedelbar proklamation af likställigheten, jemte det han förbisett åtskilliga af de omständigheter som en sådan författning måste innehålla.
Man kan förstå att generalguvernören, ledd af sin önskan att till kröningen utverka något för den stora mängden af nationen glädjande budskap, trodde sig böra väcka ett dylikt förslag. Han valde ock den rätta vägen, då han|8| konfidentielt delgaf Senaten denna plan och begärde dess yttrande deröfver. Men då Senaten, i sitt yttrande, från hvilket endast två (resp.respektive 3) ledamöter voro skiljaktiga, bevisade att förslaget var för tidigt väckt samt framhöll att frågans lösning kräfde Ständernas medverkan, så kan det icke gillas att Generalguvernören det oaktadt vidblifvit sitt projekt och söker genomdrifva detsamma.
Beklagligt är ock, att diskretion icke blifvit iakttagen angående detta förslag. Derigenom har detsamma, äfven om det icke skulle leda till något resultat, gestaltat sig till en politisk faute
fr. försummelse, enär häraf upptändts en retsam, bitter och hätsk tidningspolemik, som varit egnad att bland den finska befolkningen sprida den oriktiga föreställningen att Senaten umginges med några reaktionära planer mot 1863 års program och öfverhufvud vore ogin emot finskhetens anspråk, och som derjemte gifvit ökad näring åt partisplit och sociala slitningar.
I statsåtgärder lärer väl ock det verkliga gagnet och behofvet i förening med de faktiska förutsättningarna för åtgärdens möjlighet, böra väga tyngre i vågskålen, än utsigten till applåder hvilkas genljud snart försvinner.
Situationen har emellertid nu, genom Gene|9|ralguvernörens vädjan till Hans Majestäts eget afgörande, blifvit tillspetsad på ett sätt, som icke kan undgå att bereda MinisterStatssekreteraren betydliga svårigheter.
Det torde få tagas för gifvet att Ministern icke finner möjligt att hos Hans Majestät tillstyrka en administrativ författning i ämnet. Ty det vore det samma som att hos Hans Majestät insinuera att samtlige Hans Majestäts juridiska rådgifvare (hela Justitie departementet och prokuratorn) saknat vilja eller förmåga att rätt bedöma frågan om den legislativa kompetensen i detta ämne.
Emot det andra alternativet som Generalguvernören torde ha uppstält, eller att Senaten skulle anbefallas att redan till nästa landtdag utarbeta proposition i ämnet, uppreser sig åter Senatens, i yttrandet till Generalguvernörens framstälda bevisning att förhållandena icke ännu äro mogna för ifrågavarande åtgärd – en bevisning som naturligtvis äfven talar emot det förra alternativet.
Riktigast vore derför, utan tvifvel, att i denna angelägenhet fullständigt följa Senatens med så stark pluralitet uttalade åsigt. I så beskaffad fråga som denna, kan det ej finnas säkrare auktoritet att rådfråga, än Senaten.
Om emellertid MinisterStatssekreteraren, af skäl som här icke äro kända, funne en verklig nödvändig|10|het föreligga att hos Hans Majestät förorda någotdera af nyssnämnda alternativ, borde ovilkorligen det senare, – att landtdagsproposition skall utarbetas, – erhålla företrädet.
Måhända kunde dock en lösning påfinnas, som låte den spända situationen afveckla sig utan alltför mycken förnärmelse åt någon sida.
Det vore, att Hans Majestät skulle, någon tid efter promulgerandet af förordningen om domstolsspråket, till Senaten aflåta ett reskript af ungefär följande lydelse:
Genom förordning af December 1883, öfver hvilken Finlands ständer beredts tillfälle att yttra sig, hafve Wi utfärdat föreskrifter ländande till förverkligande af den bestämning Wår Höge Fader i författning af den 1 Augusti 1863 meddelat derom att domstolar och embetsverk skola från och med år 1884 på finska språket utfärda expeditioner åt finska talande parter.
Då det finska språkets likställighet i officielt hänseende med svenska språket dermed icke ännu blifvit fullständigt erkänd och genomförd, men Wår Nådiga vilja är, att, på sätt äfven Senaten och Generalguvernören föreslagit och tillstyrkt, förverkligandet af sagda likställighet icke må varda längre uppskjutet än rådande förhållanden oundgängligen kräfva, hafve Wi härigenom velat|11| hafva Senaten anbefaldt
att vidtaga alla för detta ändamål ännu erforderliga förberedande åtgärder; samt
att uppgöra förslag till nådig landtdagsproposition angående slutlig lösning af ifrågavarande angelägenhet, så tidigt att denna proposition kan föreläggas landets Ständer då de efter år 1885 första gången åter sammanträda.
Det synes vara af nödig égard för Senaten förestafvadt, att i ett sådant reskript äfven Senatens tillstyrkan åberopas. Derför borde Senatens yttrande infordras med anledning af Generalguvernörens förslag; – Senaten har ju härförinnan endast i halfofficiel väg haft sig detta förslag meddeladt och endast i ett konfidentielt bref till Generalguvernören behandlat saken, men borde rätteligen få omedelbart till Hans Majestät uttala sig i detta ämne.