[9.5.]1884 Förslag till lantdagsproposition angående finska språkets slutliga likställighet med det svenska

9.5.1884 L. Mechelins och G. Z. Forsmans promemorior angående Senatens yttrande i frågan om finska språkets likställighet med svenska i offentligt bruk

10.5.1884 LM–Alexandra Mechelin

9.5.1884 L. Mechelins och G. Z. Forsmans promemorior angående Senatens yttrande i frågan om finska språkets likställighet med svenska i offentligt bruk

Svensk text

|1|

Promemoria.

Enligt Statssekretariatets skrifvelse skulle det åligga Senaten att ”inkomma med yttrande och förslag angående finska språkets begagnande i jembredd med det svenska vid ärendenas behandling inom embetsverken i Storfurstendömet”.

Senaten måste dock anses oförhindrad att taga frågan i större omfattning; ty äfven utan berörda föreskrift skulle det legat inom Senatens befogenhet att underställa H. K. MtHans Kejserliga Majestät förslag rörande samtliga de åtgärder, som ännu kunna pröfvas nödiga för att åvägabringa finska språkets likställighet med det svenska i statslifvet.

För min del anser jag det vara af omständigheterna påkalladt, att i nästnämnda omfattning skärskåda denna fråga. Ty om ock det verkliga och praktiska behofvet för stunden kunde lösas genom partiela föreskrifter angående finskans införande vid embetskorrespondens blefve dock anspråket på de båda språkens fulla likstäldhet dermed icke tillgodosedt, och styrelsen funne sig snart åter|2| nödsakad till vidare åtgärder. Ända tilldess att från statens sida allt blifvit tillgjordt, som kan och bör göras, qvarstår språkfrågan såsom ett ämne till rifningar och agitation i vårt samhälle. Senatens förslag borde derför afse en definitiv lösning af frågan.

Denna kan icke ernås annorlunda än genom en under Ständernas medverkan tillkommen förordning angående finska språkets likställighet med svenskan i lagstiftningen, lagskipningen, och förvaltningen.

I lagstiftningen står finska språket ännu uti inferioritet, anslutande sig såsom öfversättning till det svenska originalet. Och om än praxis blifvit, att alla författningar utfärdas på båda språken, är mig veterligen denna praxis icke ännu befästad genom lag. Det borde derför stadgas, att

Par exemplefr. Till exempel!!tillagt i marginalen

  • a) alla lagar, förordningar och öfverhetliga påbud, som i Finlands Författningssamling kungöras, skola på svenska och finska språken utfärdas.

De olägenheter som kunna blifva följden af inkongrens mellan lagtexten å de båda språken, hafva hittills icke|3| gjort sig gällande i nämnvärd grad, enär den svenska texten i thy fall varit den autentiska. Så snart lika autenticitet tillerkännes den finska måste dock utväg finnas att i hvarje förekommande fall erhålla giltig bestämning om lagens rätta mening. Lämpligast vore att i sådant afseende stadga:

  • b) förekommer olikhet mellan den svenska och den finska texten i hädanefter utkommande lagar och författningar, tillhör det Senatens Plenum att, på anmälan, afgöra hvilkendera lagtexten innehåller lagstiftarens rätta mening samt att vidtaga den åtgärd som, efter sakens beskaffenhet, erfordras för rättelse af den felaktiga texten.

Skall ej något sägas ang.angående härförinnan utkomna författningar?tillagt i marginalen

Hvad språket vid lagskipningen vidkommer, hafva erforderliga bestämningar visserligen redan blifvit utfärdade genom n. förordn.nådiga förordningen den 29 DecbrDecember 1883. Men så länge denna angelägenhet är ordnad endast genom administrativt påbud saknas nådiga garantier för vidmakthållandet af den sålunda stadgade ordningen. Det är, juridiskt taladt, en möjlighet att en omkastning af 1883 års stadganden blefve utverkad|4| och i administrativ väg påbjuden. Häremot kan visserligen invändas, dels att en dylik omkastning så mycket mindre är att befara, som en konseqvent fortgång på den år 1863 utstakade vägen sedan dess egt rum och de nyss utfärdade stadgandena om domstolsspråket efter någon tid redan blifvit af praxis så att säga beseglade, – dels att det låge en dementi af regeringen sjelf deruti, att ifrågavarande angelägenhet ännu blefve bragt under Ständernas skärskådande.

Den först berörda invändningen bemöter jag enkelt dermed att man, när det gäller tryggandet af vigtiga principers iakttagande, hellre bör vara för mycket försigtig, än öfverdrifvet tillåtsfull, särdeles i frågor som utgjort föremål för politiska partistrider. Beträffande åter den antydda dementin, må man ej sky densamma när derigenom en återgång till hållbar rättsgrund vinnes. Det är förklarligt hvarför hvarken 1863–1864 års ständer eller den stora allmänheten inlade någon gensaga|5| mot rättsgiltigheten af förordn.förordningen den 1 Aug.Augusti 1863. Den innefattade i åtgärd af billighet och rättvisa, angående hvars behöflighet delade meningar knappast torde förefunnits. Derför har man ock i administrativ väg utfärdat de vidare föreskrifter, hvilka det i 1863 års förfförfattning uppstälda programmet påkallade. Men såsom ett afsteg från den statsrättsliga ordningen qvarstår det likväl, att nämnda förf.författning emanerat utan Ständernas samtycke (liksom vid dess tillkomst äfven den oregelbundenheten egde rum, att den utan beredning i Senaten utverkades af en senator och minister statssekreteraren). Då det nu gäller att definitivt ordna språkfrågan böra derför de principer, som i förevarande ämne vunnit erkännande, bekräftas i den allmänna lagstiftningens väg. Och detta sker med minsta möjliga betonande af dementier, om i den nya lagen förklaras:

  • c) vid landets domstolar må ej andra språk än finskan och svenskan i domar och utslag brukas, på sätt närmare stadgas i Kejs.Kejserliga förordn.förordningen|6| af den 29 December 1883.

Af enahanda skäl som de nyssanförda, böra äfven de i 1 § af förordn.förordningen den 9 Maj 1881 meddelade stadganden genom den nu ifrågavarande allmänna förordningen befästas, hvilket enklast synes kunna ske genom en paragraf af innehåll att

  • d) beträffande skyldigheten för embetsverk och tjenstemän, att i vissa fall använda det svenska, i andra fall det finska språket, i expeditionen till sakägare och kommunen, gälla hvad derom är stadgadt i 1 § af Kejs.Kejserliga förordn.förordningen den 9 Maj 1881.

I frågan om finskans användning jemsides med svenskan i skriftvexlingen mellan embetsverk och tjenstemän äfvensom inom embetsverken, är det icke lätt att uppställa allmänna normer af praktisk användbarhet och nytta.

Då enskilda parters rätt icke är beroende af det språk hvarå sagde skriftvexling föres, synes närmast såsom regel kunna erkännas, att användandet|7| af det ena eller andra språket här i allmänhet icke behöfver ställas såsom en förpligtelse. Principen af likstäldhet är tillgodosedd redan genom inrymmandet af rättighet för embetsverk och tjenstemän att affatta sina embetsskrifvelser på det ena eller andra språket. Den förnämsta betydelsen i praktiskt hänseende torde det hafva, att de lokala tjenstemännen berättigas att i sina embetsskrifvelser efter eget val begagna finskan eller svenskan. Det ligger utan tvifvel en oegentlighet och äfven obillighet deri att t. ex. en länsman eller en kronofogde, som i ett ärende förhandlat med en menighet på finska språket, icke eger rätt att på samma språk göra sin af saken föranledda framställning till guvernören, hvilken ju dock redan är skyldig att handlägga enskildas finska skrifter. Hvad språken inom embetsverken vidkommer, står deremot saken så, att ännu för närvarande och säkerligen under en lång framtid, alla tjenstemännen kunna svenska och flertalet svenskan bättre än finskan. Af praktiskt gagn vore det derför icke om det påbjödes att vare sig alla eller vissa embetsverk|8| skola vid ärendenas föredragning, protokollering och registrering låta finskan antingen helt och hållet eller till hälften träda i svenskans ställe. Det synes mig derför af nöden att finna vissa utgångspunkter som, jemte bevarande af nödig frihet för vederbörande, lemnade ledning för normerna härutinnan. Den väsentligaste utgångspunkten är väl språket i de handlingar, som inkommit. Det kunde derför, med frånseende till en början af de kollegiala verken, bestämmas:

  • e) vid länestyrelserna och vid de centrala embetsverk, der chefen ensam har afgöranderätten, äger guvernören resp.respektive verkchefen föreskrifva det språk hvarå föredragningen skett bör äfven expeditionen till annat verk eller tjensteman skall affattas.

Godkännes att chefen bestämmertillagt i marginalen

Att vid de kollegiala embetsverken låta omröstning afgöra om språket|9| vore att öppna porten för den möjlighet att en pluralitet skulle, till skada för ärendenas behandlag, för minoriteten försvåra deltagandet deri. Ställer man sig, såsom tillbörligt är, på de faktiska förhållandenas grund, lärer det ej kunna förnekas att våra kollegiala embetsverk (med undantag af domkapitlen eller en del bland dem) tillsvidare reda sig bättre genom att bibehålla svenskan såsom förhandlingsspråk, om ock en eller flera ledamöter vore finskan lika mäktiga. Derför synes mig språkregelen för dem böra blifva:

  • f) de kollegiala embetsverken må, såsom det språk hvarå föredragningar sker och förhandlingarne försiggå, införa finskan i stället för svenskan när samtliga ledamöter i verket sig om sådan förändring förenat. Likaså kan genom enhälligt beslut språket åter förändras.

Pluraliteten bestämmatillagt i marginalen

Beträffande språket i embetsskrifvelser torde för öfrigt den allmänna föreskrift erfordras,

Flertalet vill att utgårtillagt i marginalen

att i svarskrifvelser och utlåtanden till öfverordnade verk och myn|10|digheter städse bör användas det språk, hvarå den skrifvelse, som föranledt expeditionen, var affattad.

Hvad vidare angår registrering och bokföring, tror jag att det låte sig göra, att upprätta formulären och blanketterna dertill på sådant sätt, att alla rubriker tryckas på båda språken, – att ålägga diarieförarne att införa inkommande handlingar och utgående expeditioner på det språk hvarå dessa äro affattade, – att tillåta räkenskapsförarne göra de anteckningar, hvilka utöfver de blotta siffrorna och namnen förekomma, på det språk enhvar behagar, – samt att föreskrifva det diariibevis och öfriga utdrag ur böckerna, som till enskilda personer utgifvas, böra oberoende af språket i anteckningen utskrifvas på det språk vederbörande part önskar. Brefdiarier på det språk, dersom chefen eller kollegiet bestämma. Supp.Supplementär diarie enligt detta förslag.tillagt i marginalen – Och torde äfven härom

  • h) en allmän bestämning kunna utfärdas.

De i 1881 års förf.författning stadgade vilkor beträffande kännedomen af svenska|11| och finska språken för kompetens till statstjenster kunna, enär de höra till den administrativa lagstiftningens område, blifva föremål för dispens. Att till den allmänna lagstiftningen öfverflytta dessa stadganden låter sig svårligen göra. Men en begränsning af dispensationsrätten för såvidt det gäller kompetensen till domaretjenster vore af nöden såsom en bland garantierna för behörig tillämpning af grundstadganden angående språken. Derför borde i ofvan förordade lag inflyta

  • i) att dispens från föreskrifven kännedom af svenska och finska språken ej må meddelas när det gäller kompetens till domareembete.

Flertalet vill uteslutatillagt i marginalen

Förutom underdånig hemställan om aflåtande af nådig proposition till nästa landtdag med ett författningsförslag af ofvanstående innehåll, borde Senaten besluta

  • att nedsätta en komité för revision af de finska öfversättningarna af landets grundlagar och 1734 års lag,
  • samt en annan komité med uppdrag att utarbeta tvåspråkiga|12| formulär för statens räkenskapsväsende i alla dess grenar äfvensom för embetsdiarier och i lag föreskrifna förteckningar.

L. Mechelin

9/5 84.

|13|

Promemoria till L. Mechelins språkförslag.

Tyvärr finnes icke många punkter i förslaget, hvilka jag kan acceptera.

Förslaget uppges åsyfta en definitiv lösning, någonting för all framtid gällande. Men innehållet är i sanning föga öfverensstämmande med denna uppgift. Klämmarna a), c) och d) föreslå stadganden, som redan gälla, antingen genom lag eller praxis, och således alls icke höra till framtids-lagstiftning. Ingen menniska lärer någonsin befarat, att styrelsen skulle upphöra att publicera sina förordningar på svenska och på finska. Blefve någonsin i framtiden ett slikt förfarande möjligt, kan det ej af någon lag förekommas. Lika onödigt vore att på nytt sanktionera, hvad i förordningarne af den 9 Maj 1881 och den 27 Dec.December 1883 stadgas. Sagda förordningar äro dessutom till sitt innehåll alls icke ”definitiva” och få ingalunda stereotypiseras. Likaledes är klämmen i) fullkomligt onödig; ty H. K. M.Hans Kejserliga Majestät kan icke meddela sådan dispens, som gjorde den dispenserade oförmögen att sköta sin tjenst. Annars kunde man ju stadga, att dispens från förmåga att läsa innantill ej får meddelas, när det gäller kompetens till domaretjenst.

För öfrigt äro flera af betämningarne särskildt egnade att göra den åsyftade lagen omöjlig. Ingressen till klämmen c) ”ej andra språk än finskan och svenskan” innehåller visst en sjelffallen sanning, men skall helt visst stöta på patrull. Äfven dispensrätten är en höghetsrätt, som ej i strängdt mål bör röras vid. Likaledes är det nog klart att lagens hänskjutande till landtdag icke kommer att på högsta|14| ort medgifvas, äfven om Senaten derom vore ense. För min del kommer jag bestämdt att motsätta mig det åskådningssätt, som i detta afseende i förslaget uttalas. Redan 1862 års komité, deri äfven baron Palmén var medlem, fann finska språket lika berättigadt med svenskan, och det just på grundaf 3 § 24 kap.kapitel B. B.Brottsbalken; och någon annan åsigt har ej funnits till före April månad 1883.

Angående de af klämmarne, om hvilka jag kan ingå i någon diskussion, vill jag anmärka:

Klämmen f) utgår från en princip, som ingenstädes i verlden vunnit burskap utom i gamla Nowgorods ”bere” och de polska riksdagarnes ”liberum veto”. Men de slaviska folken hade uppfunnit en praktisk utväg att icke låta minoriteten tyrannisera majoriteten. Det gensträfviga fåtalet jagades i Wolchoro eller Weichseln. Enär methoden icke är att rekommendera i våra förhållanden, torde i förevarande fråga röstpluraliteten få afgöra.

Klämmen e) har det lilla felet, att hufvudstadgandet i början komplett upphäfves genom tillägget i slutet.

Klämmen g) innehåller i min tanke raka motsatsen af den naturliga ordningen. Öfverordnade och centrala myndigheter borde i sina meddelanden neråt alltid begagna menighetens och dess tjenstemäns språk.

Klämmen h) med dertill hörande motivering är ännu alltför oklar, för att kunna bedömas. – Med någon omformulering torde Grefve Heidens förslag, såsom utgående från en rigtigare princip, vara att föredraga.

För öfrigt saknas i förslaget hvarje antydan om Senatens Ekonomiedepartements skyldigheter. Departementet är dock dömande myndighet i ekonomiska mål, för att ej nämna dess administrativa skriftvexling. Hvilken definitiv lösning vill man på detta gebit åstadkomma?

G. Z. F.

|15|

I anledning af G. Z. Forsmans anmärkningar mot mitt ”språkförslag” vill jag i korthet anteckna följande erinringar:

Lag stiftas ej endast för att införa nya rättssatser, utan ock för att bekräfta hvad genom praxis blifvit gällande, särdeles då vigtiga principer och varaktiga syftemål äro i fråga.

Stadgandena i 1881 och 1883 års förf.författningar äro till sina väsendtliga delar af definitivt innehåll. De undantags- och öfvergångsstadganden, som deri förekomma, äro till tiden begränsade och upphöra alltså med expirationen af de utsatta terminerna. Derför innebär dessa författningars stereotyperande ej något afsteg från målet att definitivt lösa språkfrågan.

Oppositionen mot den i klämmen i) föreslagna begränsning af dispensationsrätten vittnar om en vacker optimism men tillika om bristande förtänksamhet, helst här icke blott är fråga om domaretjenster utan äfven om administrativa befattningar som kräfva domaremeriter.

Ömtåligheten beträffande höghetsrätten att dispensera torde ej vara så stor då det gäller en på Senaten ankommande befogenhet.

Profetian att en proposition till Ständerna icke kommer att på högsta ort|16| medgifvas lärer icke kunna rubba den åsigt härutinnan, som i April 1883 omfattades af 13 Senatorer mot 2. Att en sådan åsigt icke skulle funnits till före nämnda tidpunkt beror ock på ett misstag; den omfattades och uttalades, bland annat, af J. V. Snellman, undertecknad af många andra inom Ridd.Ridderskapet och Adeln vid 1877 års landtdag. Den har för öfrigt sitt stöd i 43 § Reg. formenRegeringsformen.. Vidare är allmän lag i detta ännu af statsklokheten påkallad, såvida man ej vill hafva fortfarande slitningar och agitationer i språkfrågan.

Påminnelsen om Novgorod och Polen är, med all sin älskvärdhet, dock opåkallad. Tror G. Z. F. att det t. ex. skulle lända tullärendenas behandling till gagn, om de tvenne assessorerna skulle framtvinga finskans införande i tulldirektionens förhandlingar oberoende deraf att öfverdirektören vore svag i detta språk och att de begge assessorerna vore lika mäktiga i svenskan som i finskan? – eller att det skulle lända till någon båtnad om t. ex. en liten majoritet vikingar dekreterade svenskans återinförande såsom ett domkapitels embetspråk? – Sådant skall icke inträffa, – det tror äfven jag, men just emedan jag tror att dylika förändringar icke vidtagas utan enhällighet, anser jag att äfven lagen bör fordra denna|17| enhällighet.

Klämmen e) afser helt enkelt att framställa ett stadgande som kan efterlefvas. Jemte regeln måste derför äfven möjlighet till undantag inrymmas. En guvernör bör ej få tyranniseras af sina föredragande derest denna vore med språkmani behäftad.

Klämmen g) tyckes anmärkaren ej ha förstått. Lika riktigt som det är, att t. ex. Guvernören på finska besvarar en finsk ”menighets” skrift och att äfven Senaten ger finsk resolution åt finsk kommun, likaså riktigt är det, att Guvernören på svenska afger att utlåtande som Senaten i svenskt bref infordrat, eller att kronofogde använder svenskan i svarsbref på svensk skrifvelse från Guvernören. Hvad G. Z. F. menat med ”menighetens tjenstemän” tarfvar närmare förklaring. I detta sammanhang var det blott fråga om statens tjenstemän. Och hvad dem vidkommer, är det hos oss tillsvidare icke den ”naturliga ordningen” att de underordnade diktera de öfverordnades tillgöranden. En postmästare må det stå öppet att skrifva till postdirektören på finska, men det är icke postdirektörens skyldighet att svara på detta språk, om det än må vara hans rättighet att så göra.

|18|

Att förslaget sub h) skulle vinna i klarhet genom att kommunalstämmoprotokollets språk blefve bestämmande för språket i embetsverkens diarier och bokföring, – det öfvergår tillsvidare min fattningsförmåga.

Angående klämmen b), – hvars innehåll ensamt för sig vore tillräckligt att påkalla lagförslag till Ständerna, har G. Z. F. underlåtit att yttra sig.

Jemte antydan att jag i min promemoria af förbiseende icke utfört någon kläm beträffande rättigheten för alla enstaka (lokala) tjenstemän att i sina embetsbref begagna hvilketdera språket dem lyster (naturligtvis dock med iakttagande af 1 § i 1881 års förf.författning får jag slutligen erinra:

  • att min promemoria icke vill vara något utarbetadt lagförslag;
  • att klämmerna skola bedömas blott till sitt innehåll, ej till sin redaktion; att promemorian endast afsett att gifva ett underlag för utskottets öfverläggningar; samt
  • att jag icke velat framställa något förslag beträffande Senaten innan samrådan i utskottet egt rum, – en samrådan i hvilken jag hoppas att icke endast den af min ärade kollega G. Z. F. använda negativa metoder skall användas.

L. M.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Promemoria.

Enligt Statssekretariatets skrif-
velse skulle det åligga Senaten
att ”inkomma med yttrande och
förslag angående finska språkets
begagnande i jembredd med det
svenska vid ärendenas behandling
inom embetsverken i Storfurstendömet”.

Senaten måste dock anses oförhindrad
att taga frågan i större omfattning; ty
äfven utan berörda föreskrift skulle
det legat inom Senatens befogenhet
att underställa H. K. MtHans Kejserliga Majestät förslag rörande
samtliga de åtgärder, som ännu
kunna pröfvas nödiga för att åväga-
bringa finska språkets likställighet
med det svenska i statslifvet.

För min del anser jag det vara
af omständigheterna påkalladt, att i
nästnämnda omfattning skärskåda
denna fråga. Ty om ock det verkliga
och praktiska behofvet för stunden
kunde lösas genom partiela före-
skrifter angående finskans införande
vid embetskorrespondens blefve dock
dermed ickestruket anspråket på de båda
språkens fulla likstäldhet dermed icketillagt tillgodosedt,
och styrelsen funne sig snart åter
|2| nödsakad till vidare åtgärder. Ända
tilldess att från statens sida allt blifvit
tillgjordt, som kan och bör göras, qvar-
står språkfrågan såsom ett ämne
till rifningar och agitation i vårt
samhälle. Senatens förslag borde derför
afse en definitiv lösning af frågan.

Denna kan icke ernås annorlunda
än genom en under Ständernas med-
verkan tillkommen förordning angående
finska språkets likställighet med sven-
skan i lagstiftningen, lagskipningen,
och förvaltningen.

I lagstiftningen står finska språket
ännu uti inferioritet, anslutande sig
såsom öfversättning till det svenska
originalet. Och om än praxis blifvit,
att alla författningar utfärdas på båda
språken, är mig veterligen denna
praxis icke ännu befästad genom
lag. Det borde derför stadgas, att

Par exemple!tillagt i marginalen

  • a)tillagt alla lagar, förordningar och öfver-
    hetliga påbud, som i Finlands
    Författningssamling kungöras, skola
    på svenska och finska språken
    utfärdas.

De olägenheter som kunna blifva
följden af inkongrens mellan lagtexten
å de båda språken, hafva hittills icke
|3| gjort sig gällande i nämnvärd grad,
enär den svenska texten i thy fall
varit den autentiska. Så snart lika
autenticitet tillerkännes den finska
måste dock utväg finnas att i hvarje
förekommande fall erhålla giltig be-
stämning om lagens rätta mening.
Lämpligast vore att i sådant afseende
stadga:

  • b)tillagt förekommer olikhet mellan
    den svenska och den finska lagstrukettexten,struket
    i hädanefter utkommande lagar och författningar,tillagt
    tillhör det Senatens Plenum att,
    på anmälan, afgöra hvilkendera
    lagtexten innehåller lagstiftarens
    rätta mening samt att vidtaga
    den åtgärd som, efter sakens
    beskaffenhet, erfordras för rättelse
    af den felaktiga texten.

Skall ej något sägas ang.angående
härförinnan utkomna för-
fattningar?tillagt i marginalen

Hvad språket vid lagskipningen
vidkommer, hafva erforderliga bestäm-
ningar visserligen redan blifvit ut-
färdade genom n. förordn.nådiga förordningen den 29 DecbrDecember
1883. Men så länge denna angelägenhet
är ordnad endast genom administra-
tivt påbud saknas nådiga garan-
tier för vidmakthållandet af den så-
lunda stadgade ordningen. Det är, juri-
diskt taladt, en möjlighet att entillagt omkast-
ning af 1883 års stadganden blefve ut-
verkadtillagt
|4| och i administrativ väg påbjuden.
Häremot kan visserligen invändas,
delstillagt att en dylik omkastning så mycket
mindre är att befara, som en konse-
qvent fortgång på den år 1863 utsta-
kade vägen sedan dess egt rum
och de nyss utfärdade stadgandena
om domstolsspråket efter någon
tid redan blifvit af praxis så att
säga beseglade, – dels att det låge en
dementi af regeringen sjelf deruti, att
ifrågavarande angelägenhet ännu
blefve bragt under Ständernas skär-
skådande.

Hvadstruket Den somstrukettillagt först berörda invändningen
vidkommerstruket bemöter jag denstruket enkelttillagt dermed
att man, när det gäller tryggandet af
vigtiga principers iakttagande, hellre
bör vara för mycket försigtig, än
öfverdrifvet tillåtsfull, särdeles i frågor
som utgjort föremål för politiska
partistrider. Beträffande åter den
antydda dementin, må man ej
sky densamma när derigenom entillagt återgång
till hållbar rättsgrund vinnes. Det
är förklarligt hvarför hvarkentillagt 1863–1864 års
ständer icke fåstruket eller den stora all-
mänheten inlade någon gensaga
|5| mot rättsgiltigheten af förordn.förordningen den
1 Aug.Augusti 1863. Den innefattade i åtgärd
af billighet och rättvisa, angående
hvars behöflighet delade meningar
knappast torde förefunnits. Derför har
man ock i administrativ väg ut-
färdat de vidare föreskrifter, hvilka
det i 1863 års förfförfattning uppstälda program-
met påkallade. Men då det gällerstruket
såsom ett afsteg från den statsrättsliga
ordningen qvarstår det likväl, att
nämnda förf.författning emanerat utan Stän-
dernas samtycke (liksom vid dess
tillkomst äfven den oregelbundenheten
egde rum, att den utan beredning i
Senaten utverkades af en senator och
minister statssekreteraren). Då det nu
gäller att definitivt ordna språkfrågan
böra derför de principer, som i före-
varande ämne vunnit erkännande,
bekräftas i den allmänna lagstift-
ningens väg. Och detta sker med
minsta möjliga betonande af dementier,
om i den nya lagen förklaras:

  • c)tillagt vid landets domstolar må ej
    andra språk än finskan och svenskan
    i domar och utslag brukas, på
    sätt närmare stadgas i Kejs.Kejserliga förordn.förordningen
    |6| af den 29 December 1883.

Af enahanda skäl som de nyss-
anförda, böra äfven de i 1 § af förordn.förordningen
den 9 Maj 1881 meddelade stadganden
genom den nu ifrågavarande allmän-
na förordningen befästas, hvilket
enklast synes kunna ske genom
en paragraf af innehåll att

  • d)tillagt beträffande skyldigheten för
    embetsverk och tjenstemän, att
    i vissa fall använda det svenskanstruket, i andra
    fall det finska språket, i expeditionen
    till sakägare och kommunen, gälla
    hvad derom är stadgadt i 1 § aftillagt Kejs.Kejserliga
    förordn.förordningen den 9 Maj 1881.

I frågan om finskans användning
jemsides med svenskan i skriftvex-
lingen mellan embetsverk och tjenstemän
äfvensom inom embetsverken, är det
icke lätt att uppställa allmänna
normer af praktisk användbarhet
och nytta.

Då enskilda parters rätt icke är
beroende af det språk hvarå sagde
skriftvexling föres, framstårstruket synestillagt närmast
såsom gifven regel,struket såsom regel
kunna erkännas, att användandet
|7| af det ena eller andra språket här i allmän-
het icke behöfver ställas såsom en
förpligtelse. Principen af likstäldhet
är tillgodosedd redan genom inrym-
mandet af rättighet för embetsverk
och tjenstemän att affatta sina embets-
skrifvelser på det ena eller andra
språket. Den förnämsta betydelsen
i praktiskt hänseende torde det hafva,
att de lokala tjenstemännen berättigas
att i sina embetsskrifvelser begastruket efter
eget val begagna finskan eller svenskan.
Det ligger utan tvifvel en storstruket oegentlighet
och äfven obillighet deri att t. ex. en
länsman eller en kronofogde, som
i ett ärende förhandlat med en menighet
på finska språket, icke eger rätt att på
samma språk göra sin af saken
föranledda framställning till guver-
nören, hvilken ju dock redan är skyldig
att handlägga enskildas finska skrifter.
Hvad språken inom embetsverken vid-
kommer, står deremot saken så, att
ännu för närvarande och säkerligen under
en lång framtid, alla tjenstemännen
kunna svenska och flertalet svenskan
bättre än finskan. Af praktiskt gagn
vore det derför icke om det påbjödes
att vare sig alla eller vissa embetsverk
|8| skola vid ärendenas föredragning, pro-
tokollering och registrering låta finskan
antingen helt och hållet eller till hälften
träda i svenskans ställe. Det synes
mig derför af nöden att finna vissa
utgångspunkter som, jemte bevarande
af nödig frihet för vederbörande, lemnade
ledning för normerna härutinnan.
Den väsentligaste utgångspunkten är väl
språket i de handlingar, som somstruket
inkommit. Det kunde derför, med
afseendestruket frånseende till en början af de
kollegiala verken, bestämmas:

  • e)tillagt vid länestyrelserna och vid de
    centrala embetsverk, der chefen ensamtillagt äfvenstruket
    har afgöranderätten, (sker ärendenas
    föredragning på det språk, svenskan
    eller finskan, hvarpå handlingarna
    eller hufvudskriften i det inkomna
    ärendet är [...]oläslig/saknad text affattad,)    struket ägertillagt guvernören
    resp.respektive verkchefen (dock obetaget att
    i särskilda falltillagt föreskrifva eller medgifva
    det andra språkets användning
    vid föredragningen); på)    struket föreskrifvatillagt det språk
    hvarå föredragningen skett bör äfven
    expeditionen till annat verk eller
    tjensteman skalltillagt affattas.

Godkännes
att chefen be-
stämmertillagt i marginalen

Att vid de kollegiala embetsverken
låta omröstning afgöra om språket
|9| vore att öppna porten för den möj-
lighet att en pluralitet skulle, till skada
för ärendenas behandlag, för minori-
teten försvåra deltagandet deri. Ställer
man sig, såsom tillbörligt är, på de
faktiska förhållandenas grund, lärer
det ej kunna förnekas att våra kollegia-
la embetsverk (med undantag af
domkapitlen eller en del bland dem)
tillsvidare reda sig bättre genom
att bibehålla svenskan såsom för-
handlingsspråk, om ock en eller flera
ledamöter vore finskan lika mäktiga.
Derför synes mig språkregelen för
dem böra blifva:

  • f)tillagt de kollegiala embetsverken
    må, införa finska i stället för
    svenskan    struket såsom det språk hvarå
    föredragningar sker ochtillagt
    derasstruket förhandlingarne försiggå och
    protokollen föras    struket, införa finskan
    i stället för svenskan när
    samtliga ledamöter i verket
    sig om sådan förändring förenat.
    Likaså kan genom enhälligt beslut språket åter
    förändras.    tillagt

Pluraliteten
bestämmatillagt i marginalen

Beträffande språket i embets-
skrifvelser torde för öfrigt den all-
männa föreskrift erfordras,

Flertalet vill
att utgårtillagt i marginalen

att itillagt svarskrifvelser och utlåtanden
till öfverordnade verk och myn-
|10| digheter städse bör affattasstruket användastillagt
påstruket det språk, hvarå den skrif-
velse, som föranledt expedi-
tionen, var affattad.

Hvad vidare angår registrering
och bokföring, tror jag att det låte sig
göra, att upprätta formulären och
blanketterna dertill på sådant sätt,
att alla rubriker tryckas på båda
språken, – att ålägga diarieförarne
att införa inkommande handlingartillagt och utgående
expeditioner på det språk hvarå dessa
äro affattade, – att tillåta räken-
skapsförarne attstruket göra de anteckningar,
hvilka utöfver de blotta siffrorna och namnentillagt före-
komma, på det språk enhvar behagar,
– samt att föreskrifva det diarii-
bevis och öfriga utdrag ur böckerna,
som till enskilda personer utgifvas,
böra oberoende af språket i an-
teckningen utskrifvas på det språk
vederbörande part önskar. Brefdiarier
på det språk,
dersom chefen
eller kollegiet
bestämma.
Supp.Supplementär diarie
enligt detta förslag.tillagt i marginalen – Och
torde äfven härom

  • h)tillagt en allmän bestämning kunna
    utfärdas.

De i 1881 års förf.författning stadgade vilkor
beträffande kännedomen af svenska
|11| och finska språken för kompetens till
statstjenster kunna, enär de höra till
den administrativa lagstiftningens om-
råde, blifva föremål för dispens. Att
till den allmänna lagstiftningen öfverflytta
dessa stadganden låter sig svårligen
göra. Men en begränsning af dispen-
sationsrätten för såvidt det gäller
kompetensen till domaretjenster vore
af nöden såsom en bland garantierna
för behörig tillämpning af grundstadganden
angående språken. Derför borde i
ofvan förordade lag inflyta

  • i)tillagt att dispens från föreskrifventillagt kännedom af
    svenska och finska språken ej må
    meddelas när det gäller kompetens
    till domareembete.

Flertalet
vill uteslutatillagt i marginalen

Förutom underdånig hemställan
om aflåtande af nådig proposition
till nästa landtdag med ett författnings-
förslag af ofvanstående innehåll,
borde Senaten besluta

  • att nedsätta en komité för revision
    af de finska öfversättningarna af
    landets grundlagar och 1734 års lag,
  • samt en annan komité med
    uppdrag att utarbeta tvåspråkiga
    |12| formulär för statens räken-
    skapsväsende i alla dess
    grenar äfvensom för embets-
    diarier och i lag föreskrifna
    förteckningar.

L. Mechelin

9/5 84.

|13|

Promemoria
till L. Mechelins språkförslag.

Tyvärr finnes icke många punkter i förslaget,
hvilka jag kan acceptera.

Förslaget uppges åsyfta en definitiv lösning,
någonting för all framtid gällande. Men inne-
hållet är i sanning föga öfverensstämmande med
denna uppgift. Klämmarna a), c) och d)
föreslå stadganden, som redan gälla, antingen ge-
nom lag eller praxis, och således alls icke höra
till framtids-lagstiftning. Ingen menniska lärer nå-
gonsin befarat, att styrelsen skulle upphöra att pu-
blicera sina förordningar på svenska och på finska.
Blefve någonsin i framtiden ett slikt förfarande möj-
ligt, kan det ej af någon lag förekommas. Lika
onödigt vore att på nytt sanktionera, hvad i förordnin-
garne af den 9 Maj 1881 och den 27 Dec.December 1883 stadgas.
Sagda förordningar äro dessutom till sitt innehåll alls
icke ”definitiva” och få ingalunda stereotypiseras.
Likaledes är klämmen i) fullkomligt onödig; ty
H. K. M.Hans Kejserliga Majestät kan icke meddela sådan dispens, som
gjorde den dispenserade oförmögen att sköta sin tjenst.
Annars kunde man ju stadga, att dispens från för-
måga att läsa innantill ej får meddelas, när det
gäller attstruket kompetens till domaretjenst.

För öfrigt äro flera af betämningarne särskildt
egnade att göra den åsyftade lagen omöjlig. Ingressen till
klämmen c) ”ej andra språk än finskan och svenskan”
innehåller visst en sjelffallen sanning, men skall helt
visst stöta på patrull. Äfven dispensrätten är en
höghetsrätt, som ej i strängdt mål bör röras vid.
Likaledes är det nog klart att lagens hänskju-
tande till landtdag icke kommer att på högsta
|14| ort medgifvas, äfven om Senaten derom vore ense.
För min del kommer jag bestämdt att motsätta
mig det åskådningssätt, som i detta afseende i för-
slaget uttalas. Redan 1862 års komité, deri äfven
baron Palmén var medlem, fann finska språket lika
berättigadt med [...]oläslig/saknad text svenskan, och det just på grund-
af 3 § 24 kap.kapitel B. B.Brottsbalken; och någon annan åsigt har ej fun-
nits till före April månad 1883.

Angående de af klämmarne, om hvilka jag kan
ingå i någon diskussion, vill jag anmärka:

Klämmen f) utgår från en princip, som ingen-
städes i verlden vunnit burskap utom i gamlatillagt Nowgorods
”bere” och de polska riksdagarnes ”liberum veto”.
Men de slaviska folken hade uppfunnit en praktisk ut-
väg att icke låta minoriteten tyrannisera majoriteten.
Det gensträfviga fåtalet jagades i Wolchoro eller Weichseln.
Enär methoden icke är att rekommendera i våra förhållan-
den, torde i förevarande fråga röstpluraliteten få afgöra.

Klämmen e) har det lilla felet, att hufvudstadgan-
dettillagt i början komplett upphäfves genom tillägget i slutet.

Klämmen g) innehåller i min tanke raka motsat-
sen af den naturliga ordningen. Öfverordnade och centrala
myndigheter borde i sina meddelanden neråt alltid be-
gagna menighetens och dess tjenstemäns språk.

Klämmen h) med dertill hörande motivering är än-
nu alltför oklar, för att kunna bedömas. – Med någon
omformulering torde Grefve Heidens förslag, såsom utgå-
ende från en rigtigare princip, vara att föredraga.

För öfrigt saknas i förslaget hvarje antydan om
Senatens Ekonomiedepartements skyldigheter. Departementet
är dock dömande myndighet i ekonomiska mål, för att ej nämna
dess administrativa skriftvexling. Hvilken definitiv lösning vill man
på detta gebit åstadkomma?

G. Z. F.

|15|

I anledning af G. Z. Forsmans
anmärkningar mot mitt ”språkförslag”
vill jag i korthet anteckna följande
erinringar:

Lag stiftas ej endast för att införa
nya rättssatser, utan ock för att bekräfta
hvad genom praxis blifvit gällande, särdeles
då vigtiga principer och varaktiga syfte-
mål äro i fråga.

Stadgandena i 1881 och 1883 års förf.författningar
äro till sina väsendtliga delar af defini-
tivt innehåll. De undantags- och öfver-
gångsstadganden, som deri förekomma,
äro till tiden begränsade och upphöra
alltså med expirationen af de utsatta
terminerna. Derför innebär dessa för-
fattningars stereotyperande ej något
afsteg från målet att definitivt lösa
språkfrågan.

Oppositionen mot den i klämmen i)
föreslagna begränsning af dispensations-
rätten vittnar om en vacker optimism
men tillika om bristande förtänksamhet,
helst här icke blott är fråga om domare-
tjenster utan äfven om administrativa
befattningar som kräfva domaremeriter.

Ömtåligheten beträffande höghetsrätten
att dispensera torde ej vara så stor då
det gäller en på Senaten ankommande
befogenhet.

Profetian att en proposition till Stän-
derna icke kommer att på högsta ort
|16| medgifvas lärer icke kunna rubba
den åsigt härutinnan, som i April
1883 omfattades af 13 Senatorer mot
2. Att en sådan åsigt icke skulle
funnits till före nämnda tidpunkt
beror ock på ett misstag; den omfattades
och uttalades, bland annat, af J. V. Snell-
man, undertecknad af många andra
inom Ridd.Ridderskapet och Adeln vid 1877 års landt-
dag. Den har för öfrigt sitt stöd i
43 § Reg. formenRegeringsformen.. Vidare är allmän
lag i detta ännu af statsklokheten på-
kallad, såvida man ej vill hafvatillagt fortfarande
slitningar och agitationer i språkfrågan.

Påminnelsen om Novgorod och
Polen är, med all sin älskvärdhet, dock
opåkallad. Tror G. Z. F. att det t. ex.
skulle lända tullärendenas behandling
till gagn, om de tvenne assessorerna
skulle framtvinga finskans införande
i verketsstruket tulldirektionenstillagt förhandlingar oberoende deraf
att öfverdirektören vore svag i detta språk
och att de begge assessorerna vore lika
mäktiga i svenskan som i finskan? –
eller att det skulle lända till någon
båtnad om t. ex. en liten majoritet vikingar
dekreterade svenskans återinförande såsom
ett domkapitels embetspråk? – Sådant
skall icke inträffa, – det tror äfven jag,
men just emedan jag tror att dylika för-
ändringar icke vidtagas utan enhällighet,
anser jag att äfven lagen bör fordra denna
|17| enhällighet.

Klämmen e) afser helt enkelt att
framställa ett stadgande som kan efter-
lefvas. Jemte regeln måste derför äfven
möjlighet till undantag inrymmas. En
guvernör bör ej få tyranniseras af sina
föredragande derest denna vore med
språkmani behäftad.

Klämmen g) tyckes anmärkaren ej ha
förstått. Destruket Lika riktigt som det är,
att t. ex. Guvernören på finska besvarar en
finsk ”menighets” skrift och att äfven
Senaten ger finsk resolution åt finsk
kommun, likaså riktigt är det, att
en afstruket Guvernören på svenska afger
att utlåtande som Senaten i svenskt
bref infordrat, eller att kronofogde
använder svenskan i svarsbref på
svensk skrifvelse från Guvernören.
Hvad G. Z. F. menat med ”menighetens
tjenstemän” tarfvar närmare förklaring.
I detta sammanhang var det blott fråga
om statens tjenstemän. Och hvad dem
vidkommer, är det hos osstillagt tillsvidare icke
den ”naturliga ordningen” att de under-
ordnade diktera de öfverordnades till-
göranden. En postmästare må det stå
öppet att skrifva till postdirektören på
finska, men det är icke postdirektörens
skyldighet att svara på detta språk,
om det än må vara hans rättighet att
så göra.

|18|

Att förslaget sub h) skulle vinna
i klarhet genom att kommunalstäm-
moprotokollets språk blefve bestäm-
mande för språket i embetsverkens
diarier och bokföring, – det öfvergår
tillsvidare min fattningsförmåga.

Angående klämmen b), – hvars
innehåll ensamt för sig vore tillräck-
ligt att påkalla lagförslag till Ständerna,
har G. Z. F. underlåtit att yttra sig.

Jemte antydan att jag i min pro-
memoria af förbiseende icke utfört
någon kläm beträffande rättigheten
för alla enstaka (lokala) tjenstemän
att i sina embetsbref begagna hvilket-
dera språket dem lyster (naturligtvis dock
med iakttagande af 1 § i 1881 års förf.författning
får jag slutligen erinra:

  • att min promemoria icke vill vara
    något utarbetadt lagförslag;
  • att klämmerna skola bedömas
    blott till sitt innehåll, ej till sin redaktion;
    att promemorian endast afsett att
    gifva ett underlag för utskottets öfver-
    läggningar; samt
  • att jag icke velat framställa något förslag
    beträffande Senaten innan samrådan i
    utskottet egt rum, – en samrådan i hvilken
    jag hoppas att icke endast den af min
    ärade kollega G. Z. F. använda negativa
    metoder skall användas.

L. M.

Dokumentet i faksimil