18.10.1889 Sekret PM angående Finlands myntväsende

18.10.1889 Sekret PM angående Finlands myntväsende

Svensk text

|1|

Sekret, affattadt på begäran af Generalguvn.Generalguvernören

Uppläst.tillagt i marginalen

Aflemnad på ryska till Gen. Guv.Generalguvernören d.den 19 Oktober, 1889

P. M.Promemoria angående Finlands myntväsende.

En af de propositioner, Kejsar Alexander I aflät till Finlands år 1809 i Borgå församlade Ständer, gälde ordnandet af landets mynt- och penningeväsende.

Ständernas beslut i denna angelägenhet blef, att antaga den ryska silfverrubeln till grund- eller hufvudmynt för Finland. Detta beslut vardt i nåder stadfästadt genom manifestet af den 29 December 1809.

Det varade dock tre årtionden innan det sålunda antagna metalliska myntet blef i cirkulationen allmänt tillgängligt. Man hjelpte sig fram med finska, ryska och svenska banksedlar, hvilka alla voro deprecierade i förhållande till metallen.

År 1840 blef Finlands Bank reorganiserad och försatt i tillfälle att med metalliskt mynt inlösa sina sedlar. Snart derefter bestod cirkulationsmedlet i landet nästan uteslutande af silfvermynt och finska bankens sedlar.

Författningen angående bankens reorganisation af den 21 April 1840 innehöll emellertid i 2a mom.momentet det stadgande att äfven ryska Rikskommersbankens sedlar skulle gälla såsom lagligt betalningsmedel i Finland. Detta stadgande,|2| som sannolikt var föranledt deraf att den ryska bankens sedlar sedan år 1839 åter voro inlösbara mot silfver, innebar att förbiseende af den vigtiga omständigheten att Rysslands och Finlands banker icke voro och icke kunde vara solidariska, om ock Finlands myntväsende var öfverensstämmande med Rysslands. Berörda stadgande blef ödesdigert för Finlands penningeväsende då de ryska kreditsedlarnes invexling år 1854 instäldes. I Ryssland uppstod nu agio på silfver. Det metalliska myntet drog sig dit från Finland och ryska sedlar inströmmade till detta land. För att ej förlora hela sitt silfverförråd åt agiospekulanterna nödgades äfven Finlands bank inställa sin sedelinvexling, ehuru dess egen ställning ej hade kräft detta. Sedlarna gingo nu med tvångskurs liksom i Ryssland, och den utländska vexelkursen var bragt ur sin jemvigt.

Återvinnandet af ett stabilt myntväsende blef snart ett föremål för styrelsens bemödanden. Såsom ett förberedande steg härtill, och i betraktande deraf att en lägre mynt- eller räkneenhet ansågs för Finland förmånligare, påbjöds genom Nådiga manifestet den 4 April (23 Mars) 1860 att den finska myntenheten skulle vara|3| en mark, fördelad i 100 penni och motsvarande en fjerdedels rubel. Derjemte förordnade H. K. M.Hans Kejserliga Majestät att ett myntverk skulle i landet inrättas för prägling af myntstycken å de nya valörerna.

Efter det Finlands Bank, under medverkan af landets år 1863–1864 församlade Ständer, erhållit nödig förstärkning af dess metalliska kassa, behagade H. K. MtHans Kejserliga Majestät att påbjuda den vigtiga åtgärd genom hvilken Finlands myntväsende blef ställt på fast grund. Detta skedde medelst nådiga förordningen den 8 November 1865, som bestämde att metalliskt mynt skulle vara det enda lagliga betalningsmedel i landet, nemligen den ryska silfverrubeln och dess fullhaltiga underafdelningar samt de finska 1 och 2 marks styckena till obegränsadt belopp, men skiljemyntet med lägre silfverhalt äfvensom kopparmyntet endast till belopp af högst 10 mark i en liqvid. Finlands Banks sedlar, hvilka upphörde att vara obligatioriska betalningsmedel, blefvo åter med metalliskt mynt vexlade och återvunno sin kurs al pariit. till nominellt värde. De ryska sedlarna, hvilka i likhet med de finska till följd af denna myntrealisation upphörde att utgöra lagligt betalningsmedel i Finland, fingo nu ett af vexelkursen beroende värde.

Efter någon tid visade det sig dock nödvändigt att, utan öfvergifvande af år 1865 förverkligade principer,|4| skrida till en annan myntreform. Silfvermetallen undergick från början af 1870-talet en fortfarande värdeförsämring på verldsmarknaden. Flere stater, som förut haft silfver till värdemätare, öfvergingo till guldmyntfot. Den finska vexelkursen på de länder, med hvilka Finland stod i lifligare handelsförbindelse, blef utsatt för de osäkra och störande fluktuationer, som berodde på värdeförhållandet mellan guldet och silfret. På derom gjord underdånig framställning, och sedan Finans-komitén i Kejsaredömet dertill gifvit sin tillstyrkan, behagade H. K. M.Hans Kejserliga Majestät i nåder förordna att till Ständernas handläggning skulle aflåtas ett lagförslag, angående införande af guldmyntfot i Finland. Förslaget antogs af Ständerna vid lantdagen år 1877. Samma år den 9 Augusti utfärdades den nu gällande lagen om Finlands mynt jemte förordning om öfvergången till guldmyntfot.


Inom Kejsaredömets penningeväsende har under nyss berörda tidsperiod en förändring i samma riktning gjort sig gällande. Ehuru kreditsedlarna lyda å silfver, är dock icke silfret,|5| utan guldmetallen den faktiska värdemätaren vid alla de transaktioner hvilka ej kunna uppgöras i kreditsedlar. Silfvermyntet har blifvit ett blott subsidiärt eller supplerande rörelsemedel. De utländska vexelkurserna noteras enligt guldmyntfot, enär kreditsedelns värde i förhållande till främmande guldmynt genom dessa noteringar uttryckes, de å metalliskt mynt lydande statslånen honoreras i guld, tulltariffen är fastställd i guldmynt och endast detta eller dermed såsom eqvivalenta erkända valutor emottages vid tulluppbörden.

Det ryska guldmyntet var förr så till vida olikt det finska (och det franska, med hvilket det finska är identiskt), att det innehöll 92 % rent guld och 8 % koppar, medan det finska guldmyntet innehåller 90 % guld och 10 % koppar. Denna olikhet har numera upphört, sedan sistrådande legering blifvit för det nya ryska guldmyntet faststäld genom författning af den 17 December 1885.

Då nu det ryska 5 rubels stycket i guld är exakt lika med det finska 20 marks stycket, hvarjemte de ryska fullhaltiga silfvermyntet kongruera med de finska, råder mellan de båda myntsystemen en så fullständig öfverensstämmelse, att endast räkneenheten och myntens benämningar äro olika.

|6|

Enligt nådiga förordningen den 9 Aug.Augusti 1877 har det ryska fullhaltiga silfvermyntet å 1 rubel samt 50 och 25 kopek samma gångbarhet i Finland som det finska silfvermyntet af samma halt eller 1 och 2 marks styckena, i det att enhvar är pligtig att emottaga af dessa ryska myntstycken uti en liqvid ända till högst 2 rubel 50 kopek motsvarande 10 mark. – Utan något öfverhetligt påbud torde de ryska guldmynten å 5 rubel kunna påräkna gångbarhet i Finland för 20 mark.

Men detta kan af naturliga skäl icke ega rum med de ryska kreditsedlarna. Lika som man i Ryssland icke kan för en 100 rubels sedel tillvexla sig 100 rubel i guldmynt eller få densamma t. ex. vid tulluppbörden emottaga i liqvid för tullafgifter å detta belopp, – lika omöjligt är det att åt en sådan sedel i Finland dekretera ett värde af 400 finska guldmark. I Finland är ingen förpligtad att såsom betalning godkänna Finlands banks sedlar. Att de likväl allmänt emottages lika gerna som guldmyntet beror endast derpå, att enhvar är förvissad att kunna få dem i banken utbytta |7| mot verkligt mynt. Så länge de ryska kreditsedlarna – som dessutom lyda på silfver, icke på guld – utgöra ett oinlösbart kreditmynt med obligatorisk gångbarhet, kunna de ej likställas med Finlands Banks sedlar.

Det är den ryska sedelcirkulationens beskaffenhet som betingar den nuvarande olikheten mellan det ryska och det finska penningeväsendet. Såsnart Kejsaredömets penningeväsende blifvit reformeradt dithän, att sedlarna upphöra att vara obligatoriskt betalningsmedel och af Riksbanken oinskränkt inlösas med guld, skall den existerande öfverensstämmelsen mellan det ryska och och finska myntsystemet åter göra sig gällande i verkligheten och någon anledning till sådant missnöje, som under nuvarande förhållanden från rysk sida stundom yttras öfver Finlands separata myntväsende, icke vidare förefinnas.

H. M.

6/18 oktoktober 89.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Sekret, affattadt
på begäran af
Generalguvn.Generalguvernören

Uppläst.tillagt i marginalen

Aflemnad på ryska till Gen. Guv.Generalguvernören d.den 19 Oktober,
1889

P. M.Promemoria angående Finlands myntväsende.

En af de propositioner, Kejsar
Alexander I aflät till Finlands år 1809
i Borgå församlade Ständer, gälde
ordnandet af landets mynt- och pen-
ningeväsende.

Ständernas beslut i denna angelä-
genhet blef, att antaga den ryska silfver-
rubeln till grund- eller hufvudmynt för
Finland. Detta beslut vardt i nåder
stadfästadt genom manifestet af den
29 December 1809.

Det varade dock tre årtionden innan
det sålunda antagna metalliska myntet
blef i cirkulationen allmänt tillgängligt.
Man hjelpte sig fram med medstruket finska,
ryska och svenska sedlarstruket banksedlar,
hvilka alla voro deprecierade i förhållande
till metallen.

År 1840 blef Finlands Bank reorga-
niserad och försatt i tillfälle att med
metalliskt mynt inlösa sina sedlar.
Snart derefter bestod cirkulationsmedlet
i landet nästan uteslutande af silfver-
mynt och finska bankens sedlar.

Författningen angående bankens reorga-
nisation af den 21 April 1840 innehöll
emellertid i 2a mom.momentet det stadgande
att äfven ryska Rikskommersbankens
sedlar skulle gälla såsom lagligt betal-
ningsmedel i Finland. Detta stadgande,
|2| som sannolikt var föranledt deraf att
den ryska bankens sedlar sedan år 1839
åter voro inlösbara mot silfver, innebar
att förbiseende af den vigtiga omständigheten
att Rysslands och Finlands banker
icke voro och icke kunde varatillagt solidariska, om ock Finlands
myntväsende var öfverensstämmande
med Rysslands. Berörda stadgande
blef ödesdigert för Finlands penninge-
väsende då de ryska kreditsedlarnes
invexling år 1854 instäldes. I Ryss-
land uppstod nu agio på silfver. Det
metalliska myntet drog sig dit från
Finland och ryska sedlar inströmmade
till detta land. För att ej förlora hela
sitt silfverförråd åt agiospekulanterna
nödgades äfventillagt Finlands bank inställa
sin sedelinvexling, ehuru dess egen
ställning ej hade kräft detta. Sedlarna
gingo nu med tvångskurs liksom
i Ryssland, och den utländska vexel-
kursen var bragt ur sin jemvigt.

Återvinnandet af ett stabilt mynt-
väsende blef snart etttillagt föremål för styrelsens
bemödanden. Såsom ett förberedande
steg härtill, och i betraktande deraf
att en lägre mynt- eller räkneenhet
ansågs för Finland förmånligare,
påbjöds genom Nådiga manifestet
den 4 April (23 Mars) 1860 att den
finska myntenheten skulle vara
|3| en mark, fördelad i 100 penni och
motsvarande en fjerdedels rubel. Der-
jemte förordnade H. K. M.Hans Kejserliga Majestät att ett
myntverk skulle i landet inrättas
för prägling af myntstycken å de
nya valörerna.

Efter det Finlands Bank, under med-
verkan af landets år 1863–1864 försam-
lade Ständer, erhållit nödig förstärk-
ning af dess metalliska kassa, behagade
H. K. MtHans Kejserliga Majestät att påbjuda den vigtiga åtgärd
genom hvilken Finlands återvann ettstruket myntväsende bleftillagt
ställt på fast myntväsendestruket grundtillagt. Detta skedde genomstruket medelsttillagt
nådiga förordningen den 8 November
1865, som bestämde att metalliskt mynt
skulle vara det enda
lagliga betalnings-
medel i landet,
nemligen
tillagt den ryska
silfverrubeln och dess fullhaltiga under-
afdelningar samt de finska 1 och 2
marks styckena till obegränsadt belopp,
men skiljemyntet med lägre silfverhalt
äfvensom kopparmyntet endast till
belopp af högst 10 mark i en liqvid.
Finlands Banks sedlar, hvilka upp-
hörde att vara lagligtstruket obligatioriskatillagt betalningsmedel,
blefvo åter med metalliskt mynt
vexlade och återvunno sin kurs
al pari. De ryska sedlarna, hvilka
[...]oläslig/saknad text i likhet med de finska till följd aftillagt genomstruket denna myntrealisa-
tion jemväl upphäfdesstruket upphörde att utgöra lagligt betalningsmedel i Finlandtillagt, fingo nu ett
af vexelkursen beroende värde.

Efter någon tid visade det sig
dock nödvändigt att, utan öfvergifvande
af destruket år 1865 förverkligadetillagt etableradestruket principer,
|4| skrida till en annan myntreform.
Silfvermetallen undergick från början
af årstruket 1870-talet en fortfarande värde-
försämring på verldsmarknaden.
Flere stater, som förut haft silfver
till värdemätare, öfvergingo till guld-
myntfot. Den finska vexelkursen
på de länder, med hvilka Finland
stod i lifligaretillagt handelsförbindelse, blef utsatt
för de osäkra ochstruket och störande fluk-
tuationer, som berodde på värdeför-
hållandet mellan guldet och silfret.
På derom gjord underdånigtillagt framställning, och
sedan en i St Petersburg nedsattstruket Finans-tillagtkomiténtillagt i Kejsaredömet
af representanter för ryska och finska
styrelsemyndigheter
struket dertill gifvit sin
tillstyrkan, behagade H. K. M.Hans Kejserliga Majestät bifallastruket
i nåder förordna
att till Ständernas
handläggning skulle af-
låtas
tillagt
[...]oläslig/saknad text ett lagförslag, angående
införande af guldmyntfot i Finland.
Förslaget antogs af Ständerna vid
lantdagen år 1877. Samma år den 9
Augusti utfärdades den nu gällande
lagen om Finlands mynt jemte för-
ordning om öfvergången till guld-
myntfot.


Inom Kejsaredömets penningeväsende
har under nyss berörda tidsperiod en
förändring i samma riktning gjort
sig gällande. Ehuru kreditsedlarna
lyda å silfver, är dock icke silfret,
|5| utan guldmetallen den faktiska värde-
mätaren vid alla de transaktioner
hvilka ej kunna uppgöras i kredit-
sedlar. Silfvermyntet har blifvit ett
blott subsidiärt eller supplerande
rörelsemedel. De utländska vexelkur-
serna noteras enligt guldmyntfot,
enär kreditsedelns
värde i förhållande
till främmande
guldmynt genom
dessa noteringar
uttryckes,
tillagt de å metalliskt mynt lydande
statslånen honoreras i guld, tulltarif-
fen är fastställd i guldmynt och
endast detta eller dermed såsom
eqvivalenta erkända valutor emot-
tages vid tulluppbörden.

Det ryska guldmyntet var förr
så till vida olikt det finska (och det
franska, med hvilket det finska är
identiskt), att det innehöll 92 % rent
guld och 8 % koppar, medan det finska
guldmyntet innehåller 90 % guld och
10 % koppar. Denna olikhet har nu-
mera upphört, sedan sistrådande
legering blifvit för det nya ryska
guldmyntet faststäld genom författning af
den 17 December
1885.
tillagt

Då nu det ryska 5 rubels stycket
i guld är exakt lika med det finska
20 marks stycket, hvarjemte de
ryska fullhaltiga silfvermyntet
kongruera med de finska, råder
mellan de båda myntsystemen entillagt
fullständig öfverensstämmelse, att
endast räkneenheten och myntens
benämningartillagt äro olika.

|6|

Enligt nådiga förordningen den
9 Aug.Augusti 1877 har det ryska fullhaltiga
silfvermyntet å 1 rubel samt 50 och 25
kopek samma gångbarhet i Finland
som det finska silfvermyntet af samma
halt eller 1 och 2 marks styckena, i
det att enhvar är pligtig att i liqvidstruket
emottaga af dessa ryska myntstycken
uti en liqvid ända till högst 2 rubel
50 kopek motsvarande 10 mark. –
Utan något öfverhetligt påbud
torde de ryska guldmynten [...]oläslig/saknad text å 5
rubel kunna påräkna gångbarhet
i Finland för 20 mark.

Men detta kan af naturliga skäl
icke ega rum med de ryska kredit-
sedlarna. Lika som man i Ryssland
icke kan för en 100 rubels sedel till-
vexla sig 100 rubel i guldmynt eller
få dentillagtsamma t. ex. vid tulluppbörden
emottaga i liqvid för tullafgifter å
detta belopp, – lika omöjligt är
det att åt en sådan sedel i Finland
dekretera ett värde af 400 finska
guldmark. I Finland är ingen för-
pligtad att såsom betalning godkänna
Finlands banks sedlar. Att de
likväl allmänt emottages lika
gerna som guldmyntet beror endast
derpå, att enhvar är förvissad att
kunna få dem i banken utbytta
[...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text
|7| mot verkligt mynt. Så länge de
ryska kreditsedlarna – som dessutom
lyda på silfver, icke på guld – utgöra
ett oinlösbart kreditmynt med
obligatorisk gångbarhet, kunna de
ej likställas med Finlands Banks
sedlar.

Det är den ryska sedelcirkulationens
beskaffenhet som betingar den nuva-
rande olikheten mellan det ryska
och det finska penningeväsendet. Så-
snart Kejsaredömets penningeväsende
blifvit reformeradt dithän, att sed-
larna upphöra att vara obligatoriskt
betalningsmedel och af Riksbanken
oinskränkt inlösas med guld, skall
den i grundenstruket existerande öfverens-
stämmelsen mellan det ryska och
och finska myntsystemet åter göra
sig gällande i verkligheten och någon
anledning till sådant missnöje, som
under nuvarande förhållanden från
rysk sida stundom yttras öfver
Finlands separata myntväsende,
icke vidare förefinnas.

L.struket H.tillagt M.

6/18 oktoktober 89.

Dokumentet i faksimil