11.9.1885 I frågan om Finlands tullförhållanden till Ryssland. III
Svensk text
I frågan om Finlands tullförhållanden till Ryssland.
III.
Vi hafva i det föregående visat
1:o) att hr D:s förslag till tulluppgörelse med Ryssland är en utopi så till vida att det säkerligen icke skulle från rysk sida godkännas;
2:o) att en dylik uppgörelse långt ifrån att vara önskvärd, skulle för vårt land blifva i hög grad skadlig.
Återstår att yttra några ord i anledning af D:s uppträdande mot åsättandet af tull på ryska industrialster.
Hr D:s tankegång i denna fråga är icke synnerligen klar. Å ena sidan säger han sig icke frukta det fördyrande af lifsförnödenheterna, som adopterandet af Rysslands tulltariff skulle medföra. Men gäller det tull på vissa ryska industialster, är hans ton en annan; då heter det: ”Att utan vederlag beröfva landet de billiga ryska konsumtionsartiklarne, hvilka vi endast till det dubbla piset sjelfva kunna producera, är att lägga sten på bördan”. Och vidare erkänner dock hr D. ”att bland den stora mångfald af varor, som ifrån Ryssland importeras, kunna finnas några få, som med en måttlig skyddstull kanske med fördel hos oss kunde tillverkas.”
Så vidt vi ha oss bekant, är det icke fråga om annat än att med måttlig tull belägga vissa ryska industrialister, som med fördel kunna i Finland tillverkas, och hvilkas import från Ryssland skett i så stora qvantiteter, att dessa varors tillverkning inom landet verkligen kan blifva af betydelse för den finska industrin. Ett vederlag skulle detta utgöra i den mening att den inhemska marknaden sålunda skulle erbjuda någon ersättning för den förlust i afsättning på Ryssland, som de nyss påbjudna ryska tullarne och limiteringarne på finska fabrikat afsett att medföra Om t. ex. ryska ylletyger, smiden, fajanser, glas och seltyg genom tullsatser något litet fördyras, så är väl detta icke detsam som ”att lägga sten på bördan”. Denna betydelse borde åtgärden åtminstone icke ha för vår i trångmål bragta industri, – ej heller för dem som i likhet med hr D. vore färdiga att medelst den högsta tulltariff till och med fördyra lifsmedlen blott för att vinna en problematisk utsigt till ökad fabriksverksamhet.
Det är icke från finsk sida, initiativet tagits till skrankor på trafiken mellan Ryssland och Finland. 1859 års system, ehuru förbehållande större fördelar för Ryssland än för Finland, utgjorde dock för vårt land ett framsteg mot den tidigare regimen. Det ömsesidiga varuutbytet hade efter 1859 gestaltat sig skäligen tillfredsställande. Under ett fjerdedels sekel ha industrin och handeln vant sig vid de enligt detta system gällande vilkor för deras verksamhet. Att vissa förändringar i 1859 års författning ur rysk synpunkt kunde vara erforderliga sedan Rysslands allmänna tariff blifvit ansenligen förhöjd, detta kunde äfven från finsk sida erkännas. Differentialtullar eller eventuelt förhöjniog af finska tullsatser på vissa utländska materialier skulle väl i sådant afseende bort göra tillfylles. Men när det kom till kritan frångick ryska finansministerium sitt först anmälda utjemningsprogram och föreslog fabrikat- eller skyddstullar på de vigtigaste finska industrialster, delvis i förening med sträng limitering af införselbeloppen.
Vår senats anmärkningar mot detta förslag medförde vid det slutliga afgörandet endast obetydliga modifikationer af förslaget, hvilket faststäldes den 9 juni n. st. och från den 13 i denna månad skall tillämpas.
Det svåra läge, som härigenom beredts vår industri, kan icke med korslagda händer åses. Att supplicera om ett återtagande af de ryska tullförfattningen, skedde det ock med det af hr D, förordade anbud, vore uppenbarligen resultatlöst och derför dåraktigt. Ryska regeringen har ansett kejsardömets industriela intressen kräfva ett försvårande af den finska industrins konkurrens på den ryska marknaden och har handlat i enlighet med denna åsigt. Vi stå här inför ett fait accompli, som vi kunna beklaga, men hvilket vi måst taga i beräkning. Bland de åtgärder, som häraf påkallas är tullbeläggning af vigtigare ryska industrialster en at de mest oeftergifliga.
Grunderna för ett sådant förfarande äro hvarken ”irrationela och antiekonomiska”, ej heller innebära de någon sträfvan att isolera oss från handelsgemenskapen med Ryssland. Hr D:s förmenanden härom äro gripna ur luften. Sedan Ryssland ökat inskränkningarna mot den fria varuutförseln från Finland, kunna ej heller vi hålla våra portar lika öppna som förut för de ryska varorna. De af minskad afsättning i Ryssland vällade rubbningar i vår industris verksamhet blefve ännu större om ej något större möjlighet för afsättning i eget lang bereddes densamma. Att af detta skäl belägga en del ryska tillverkaingar med tullsatser, hållna inom gränserna af vår allmänna tariff eller under dess nivå, är icke ett uttryck för vårt tullsystem öfverhufvud, det är blott en länk i uppgörelsen beträffande handelsrelationerna med Ryssland, en åtgärd som det nuvarande sakläget gjort absolut nödvändig.
Det kan icke nog beklagas, att denna åtgärd icke ännu i denna stund är genomförd. Hr D. säger sig hoppas ”att vår så konstitutionelt sinnade regering ej kommer att vidtaga åtgärder, hvilka så djupt ingripa uti alla våra förhållanden, utan en mogen öfverläggning med praktiska män och specielt fabrikanter”. För vår del ha vi oss bekant, att sådana öfverläggningar egt rum. Det är icke heller någon hemlighet, att senaten redan för tv månader sedan insändt en förberedande framställning i ämnet tilll monarken samt att generalguvernören anslutit sig dertill. Det tyckes således hvila uteslutande på ministerstatssekreterarens ansvar, att denna så nödvändiga och tillika synnerligen brådskande åtgärd ännu icke kunnat komma till stånd, till så mycket större skada för vår industri, som andra åtgärder, hvilka kunde lindra dess svårigheter, knappast lära kunna vidtagas innan tullbeläggning af en del ryska artiklar blifvit faststäld.
Ingen torde bestrida önskvärdheten af tullfrågors behandling i konstitutionel anda, Hr D:s erinran härom ser de ock mindre ut som ett värjande af denna princip, än som en insinuation med syftet att få ifrågavarande ärende ytterligare uppskjutet. Regeringen måste för öfrigt, efter den hittills rådande ordningen för tullärendenas skötande erkännas vara i konstitutionelt hänseende oförhindrad att, vare sig efter samrådan med ”praktiske män” eller derförutan, företaga omförmälda tullbeläggning af ryska varor. Men de ”praktiske män” som borde rådfrågas, i händelse hr D:s omstörtande förslag att adoptera den ryska tariffen på allvar blefve upptaget. de vore – landets ständer. Att utan deras samtycke utstryka tullagsstiftningen från den finska statens funktioner, vore då uppenbarligen inkonstitutionelt – om och hr D. sjelf ej för detta fall påmint om den konstitutionela sidan af saken.
I frågan om Finlands tullförhållanden till Ryssland.
III.
Vi hafva i det föregående visat
1:o) att hr D:s förslag till tulluppgörelse med Ryssland är en utopi så till vida att det säkerligen icke skulle från rysk sida godkännas;
2:o) att en dylik uppgörelse långt ifrån att vara önskvärd, skulle för vårt land blifva i hög grad skadlig.
Återstår att yttra några ord i anledning af D:s uppträdande mot åsättandet af tull på ryska industrialster.
Hr D:s tankegång i denna fråga är icke synnerligen klar. Å ena sidan säger han sig icke frukta det fördyrande af lifsförnödenheterna, som adopterandet af Rysslands tulltariff skulle medföra. Men gäller det tull på vissa ryska industialster, är hans ton en annan; då heter det: ”Att utan vederlag beröfva landet de billiga ryska konsumtionsartiklarne, hvilka vi endast till det dubbla piset sjelfva kunna producera, är att lägga sten på bördan”. Och vidare erkänner dock hr D. ”att bland den stora mångfald af varor, som ifrån Ryssland importeras, kunna finnas några få, som med en måttlig skyddstull kanske med fördel hos oss kunde tillverkas.”
Så vidt vi ha oss bekant, är det icke fråga om annat än att med måttlig tull belägga vissa ryska industrialister, som med fördel kunna i Finland tillverkas, och hvilkas import från Ryssland skett i så stora qvantiteter, att dessa varors tillverkning inom landet verkligen kan blifva af betydelse för den finska industrin. Ett vederlag skulle detta utgöra i den mening att den inhemska marknaden sålunda skulle erbjuda någon ersättning för den förlust i afsättning på Ryssland, som de nyss påbjudna ryska tullarne och limiteringarne på finska fabrikat afsett att medföra Om t. ex. ryska ylletyger, smiden, fajanser, glas och seltyg genom tullsatser något litet fördyras, så är väl detta icke detsam som ”att lägga sten på bördan”. Denna betydelse borde åtgärden åtminstone icke ha för vår i trångmål bragta industri, – ej heller för dem som i likhet med hr D. vore färdiga att medelst den högsta tulltariff till och med fördyra lifsmedlen blott för att vinna en problematisk utsigt till ökad fabriksverksamhet.
Det är icke från finsk sida, initiativet tagits till skrankor på trafiken mellan Ryssland och Finland. 1859 års system, ehuru förbehållande större fördelar för Ryssland än för Finland, utgjorde dock för vårt land ett framsteg mot den tidigare regimen. Det ömsesidiga varuutbytet hade efter 1859 gestaltat sig skäligen tillfredsställande. Under ett fjerdedels sekel ha industrin och handeln vant sig vid de enligt detta system gällande vilkor för deras verksamhet. Att vissa förändringar i 1859 års författning ur rysk synpunkt kunde vara erforderliga sedan Rysslands allmänna tariff blifvit ansenligen förhöjd, detta kunde äfven från finsk sida erkännas. Differentialtullar eller eventuelt förhöjniog af finska tullsatser på vissa utländska materialier skulle väl i sådant afseende bort göra tillfylles. Men när det kom till kritan frångick ryska finansministerium sitt först anmälda utjemningsprogram och föreslog fabrikat- eller skyddstullar på de vigtigaste finska industrialster, delvis i förening med sträng limitering af införselbeloppen.
Vår senats anmärkningar mot detta förslag medförde vid det slutliga afgörandet endast obetydliga modifikationer af förslaget, hvilket faststäldes den 9 juni n. st. och från den 13 i denna månad skall tillämpas.
Det svåra läge, som härigenom beredts vår industri, kan icke med korslagda händer åses. Att supplicera om ett återtagande af de ryska tullförfattningen, skedde det ock med det af hr D, förordade anbud, vore uppenbarligen resultatlöst och derför dåraktigt. Ryska regeringen har ansett kejsardömets industriela intressen kräfva ett försvårande af den finska industrins konkurrens på den ryska marknaden och har handlat i enlighet med denna åsigt. Vi stå här inför ett fait accompli, som vi kunna beklaga, men hvilket vi måst taga i beräkning. Bland de åtgärder, som häraf påkallas är tullbeläggning af vigtigare ryska industrialster en at de mest oeftergifliga.
Grunderna för ett sådant förfarande äro hvarken ”irrationela och antiekonomiska”, ej heller innebära de någon sträfvan att isolera oss från handelsgemenskapen med Ryssland. Hr D:s förmenanden härom äro gripna ur luften. Sedan Ryssland ökat inskränkningarna mot den fria varuutförseln från Finland, kunna ej heller vi hålla våra portar lika öppna som förut för de ryska varorna. De af minskad afsättning i Ryssland vällade rubbningar i vår industris verksamhet blefve ännu större om ej något större möjlighet för afsättning i eget lang bereddes densamma. Att af detta skäl belägga en del ryska tillverkaingar med tullsatser, hållna inom gränserna af vår allmänna tariff eller under dess nivå, är icke ett uttryck för vårt tullsystem öfverhufvud, det är blott en länk i uppgörelsen beträffande handelsrelationerna med Ryssland, en åtgärd som det nuvarande sakläget gjort absolut nödvändig.
Det kan icke nog beklagas, att denna åtgärd icke ännu i denna stund är genomförd. Hr D. säger sig hoppas ”att vår så konstitutionelt sinnade regering ej kommer att vidtaga åtgärder, hvilka så djupt ingripa uti alla våra förhållanden, utan en mogen öfverläggning med praktiska män och specielt fabrikanter”. För vår del ha vi oss bekant, att sådana öfverläggningar egt rum. Det är icke heller någon hemlighet, att senaten redan för tv månader sedan insändt en förberedande framställning i ämnet tilll monarken samt att generalguvernören anslutit sig dertill. Det tyckes således hvila uteslutande på ministerstatssekreterarens ansvar, att denna så nödvändiga och tillika synnerligen brådskande åtgärd ännu icke kunnat komma till stånd, till så mycket större skada för vår industri, som andra åtgärder, hvilka kunde lindra dess svårigheter, knappast lära kunna vidtagas innan tullbeläggning af en del ryska artiklar blifvit faststäld.
Ingen torde bestrida önskvärdheten af tullfrågors behandling i konstitutionel anda, Hr D:s erinran härom ser de ock mindre ut som ett värjande af denna princip, än som en insinuation med syftet att få ifrågavarande ärende ytterligare uppskjutet. Regeringen måste för öfrigt, efter den hittills rådande ordningen för tullärendenas skötande erkännas vara i konstitutionelt hänseende oförhindrad att, vare sig efter samrådan med ”praktiske män” eller derförutan, företaga omförmälda tullbeläggning af ryska varor. Men de ”praktiske män” som borde rådfrågas, i händelse hr D:s omstörtande förslag att adoptera den ryska tariffen på allvar blefve upptaget. de vore – landets ständer. Att utan deras samtycke utstryka tullagsstiftningen från den finska statens funktioner, vore då uppenbarligen inkonstitutionelt – om och hr D. sjelf ej för detta fall påmint om den konstitutionela sidan af saken.