3.12.1891 LM–Robert Montgomery

Hjertlig tack för ditt bref af-
28 d^nesdennes, så mycket mera kär-
kommet, som jag ännu stod i
svarsskuld för din föregående
skrifvelse af 25 Oktoktober.

Jag må dock tillstå att dina
meddelanden nu för det mesta
voro af allt annat än angenäm
beskaffenhet. – Det n. v.nuvarande tidsskedet
gör sig alltmera gällande såsom
en dekandansens period. Det
behöfs fast förtröstan till det
rättas och godas seger, för att ej
kasta yxan i sjön.

För min del eger jag ej så litet
af denna förtröstan. Och likväl
verkade lösningen af ditt bref
derhän att jag, redan bragt i inre
|2| svallning genom igår ingångna
meddelanden från Lindfors och
unge Willebrand, nu angreps af
nevrologiska smärtor, som gjorde
sig obehagligt gällande under en
af Rivière ledd vandring genom
Conciergeriet och Palais de Justice.

Tudeers kandidatur till vice ordf^deordförande
platsen kan visserligen gifva fullt
skäl till det Du yttrar om
demissionsifrarnas bristande
fritänksamhet. Men, i och för
sig betraktad, vore hans utnäm-
ning dock ett nästan groteskt
framhäfvande af dekadans män-
nens onda afsigter. Jag frånkänner
ej Tudeer en hel hop goda egen-
skaper: han har savoir-vivre,
är bestyrsam och tjenstvillig, skyr
ej sitt besvär, – men när man
|3| saknar hvarje tillstymmelse till
kunskap, icke kan skrifva en
rad korrekt på något språk,
icke ens har en aning derom
att offentlig verksamhet förutsätta
helst något mått af principielt
åskådningssätt, – så hade visser-
ligen guvernörssyssla med hof-
manna titlar bort förblifva
karrièrens högsta gräns.

Du har alldeles rätt deri, att
de i nog starka färger skrifna
nöd-notiserna kunna varda
vårt lands ekonomi till skada
och särskildt verka störande på
afslutningen af mina negocia-
tioner ifall de uppmärksammas
här. Fullt ense är jag äfven derom,
att Senaten (om ej guvernören
vållat sölet) länge sedan bort
|4| hinna förse dessa några socknar,
som i år ha större sädesbrist
än vanligt, med nödigt tillskott.

För en tid sedan kände jag mig
redan frestad att i ett kollektivbref
till Werner och Molander utlägga
några idéer om huru väsentligen
styrelsen skulle kunna underlätta
den n. v.nuvarande trånga ställningen genom
anlitande af Statskontorets rika
förrådskammare, – icke blott
för undsättning af karelarna
utan ock förstruket genomtillagt indragning af
guldvalutor. Men, jag afstod
från planen, för att ej afvika
från den plan jag, i likhet med
Dig vill följa: att numera afhålla mig
från alla direkta inblandningar
i de styrandes sfer.

Börsen höll på, vid min
ankomst hit, med hvad man |5| kallat indigestionsqual efter det
ryska lånets emission. Denna
hade skett med mer än vanlig
humbug. Den verkliga teckningen
anses jemt ha täckt summan.
Men syndikatet ville briljera och
stälde derför till en storartad
humbug- eller bulvan-tillagtteckning, som strax
framkallade otroligt skoj à
découvert. Så tillstötta krångel
från Spanien och Portugal, trassel
från Brasilien, sjukdomssymtom
i Berlin m. m. Couraget svek,
och särskildt voro flertalet banker
bragta i klämman genom alltför
stora portföljer af valutor som
ej kunde säljas.

Jag såg strax att man måste
vänta, – under aktsamt studium
af börsens och bankväsendets före-
teelser, för hvilkas tekniska
|6| sidor jag hunnit bli något
främmande.

Sedan ställningen under senare
hälften af nov.november något förbättrats,
ha underhandlingar på alvar
kommit i gång. Om några
dagar bör jag veta huruvida
mina planen kunna påräkna
ett nöjaktigt förverkligande. Om
allt detta muntligen det närmare
då jag, såsom jag hoppas kring
medlet af månaden – i alla fall
före den 20 d^nesdennes, kommer hem.

Anticiperande på efterlängtad
samvaro med Dig, gamle vän,
bör jag redan nu öfversända
till Dig de hjertliga helsningar
som de franska ledamöterna
i penitentiär kongressen uppdragit
mig att framföra till Dig. Upp-
draget meddelades med champagne-
|7| glaset i handen vid en bankett
som inemot 30 af ”kongressisterna”
gåfvo för mig och de mina i förr-
går, enkom för att tacka oss för
den finska gästfriheten. – Alla dessa
herrar ha uppträdt med en
så älskvärd hjertlighet, så vackra
yttringar af tacksamhet, så nobla
uttalanden om vårt land, att det
knappast kan beskrifvas; – åt-
minstone icke med pennan under
en trött och nervös aftonstund.

Den nämnda banketten
var endast en länk i serien af
älskvärdheter af alla slag.

Aldrig har jag förut trott att jag i
Paris skulle finna tillfälle till så
mycket umgänge med duktigt
folk som härstruket nu varit fallet, –
ej heller att den franska karaktären
i så olikartade kretsar, skulle
|27| te sig så alltigenom tilltalande
som nu varit fallet. Hvarken
högmod eller fåfänga, ytlighet eller
inbundenhet har hos någon af
de många personligheter framträdt.
Endast vinnande egenskaper, al-
varlig lifsåskådning och duktighet i
facket. Lägg härtill att den rysk-
finska frågans klippor med bästa
takt blifvit berörda eller kring-
gångna – och Du finner redan
af dessa antydningar att min
vistelse här, om ock genomväfd
af svårigheter med hänsigt till
dess speciela ändamål, – dock
äfven gifvit ett rikt utbyte af
angenäma stunder och lärorika
minnen. – Endast tidens
knapphet har hindrat mig att
fullständigare exploitera de för
studierna af det offentliga lifvet så
gynsamt gestaltade förhållandena.

Med glädje erfor jag hvad Du
yttrade om W. Chydenii specimen.
Det gladde mig ock att Du verkstälde
den akademiska funktionen vid detta tillfälle. – Trefaldt klokare
Du, än jag, som åter föranledts att splittra mig åt altför heterogen
håll. – Med varmt gensvar på emottagna helsningarna
säger jag nu farväl och au revoir! – Hvarken Wredes
eller V. v. H^sVictor von Haartmansopusark har jag erhållit. – Det var rätt att Du riktade
en samvetsfråga till den sistnämnde. –

Helsa särskildt vännen Werner från