Det är en glädjefest vi fira i dag, ty med liflig tillfredsställelse och erkänsla blicka vi tillbaka på den värksamhet Finska konstföreningen nu i femtio års tid utöfvat till fromma för de sköna konsternas utveckling i vårt land. Men festens stämning är dock icke ogrumlad, – vi sakna ju här en man, hvilken vi önskat särskildt få egna vår hyllning på denna dag. Kanslirådet Estlander är beklagligtvis genom sjukdom hindrad att personligen deltaga i konstföreningens jubileum. Intrycket häraf förmildras endast därigenom, att vi med visshet kunna hoppas att snart se honom återstäld.
Det torde ej råda olika meningar därom, att det goda, som konstföreningen kommit åstad under de senaste årtiondena, till en väsentlig del är Estlanders värk. I trettiotre års tid har han tillhört konstföreningens styrelse, först såsom dess sekreterare, sedermera i aderton år såsom dess ordförande. Vid hans sida hafva visserligen stått män, varma såsom han för konstens intressen och icke sparande på olönad möda för att bistå honom i ärendenas skötsel. Men det är dock på ordföranden, som ansvaret och omtanken i främsta rummet hvilar.
Detta värf, liksom alla de uppgifter hvilka ålegat honom, har Estlander omfattat med det gedigna allvar, den fasta viljekraft och det upphöjda tänkesätt, som äro kännetecknande för hans personlighet både såsom vetenskapsman och såsom medborgare.
Och hvilken vidsträkt kunskap i alla frågor rörande konsten har han ej härvid haft till sitt förfogande. Utforskandet af det skönas lagar har sysselsatt honom sedan ungdomsåren. Antikens, renässansens och den moderna tidens konst i dess olika skolor har han betraktat och studerat, ej blott för egen njutning, men för att vinna den säkra insikt, som gjorde honom mäktig att såsom lärare tolka skönhetsalstringen i dess ovanskliga, lagbundna drag och för nordens folk framställa de bildande konsternas historia.
Det estetiska gebitet är kanske ännu mindre än den mänskliga andens öfriga arbetsfält fritaget från meningsstrider och från konflikter mellan gamla och nya riktningar. Den subjektiva smakens växlande hugskott och excentriska talangers begär att genomdrifva effekter, bryta nya banor spelar tidtals en icke ringa rol uti konstens lif. Under inflytandet häraf torde Estlander såsom konstdomare ej alltid blifvit inom våra yngre artistkretsar till fullo erkänd. Opposition har ej häller saknats mot en del åtgärder, som konstföreningens direktion pröfvat skäligt vidtaga. Men dylika företeelser af öfvergående natur hafva icke försvagat den vackra relief, i hvilken Estlanders helgjutna värksamhet såsom konstföreningens ordförande framstår redan för samtidens blickar.
I vårt land, där rika konstmäcenater äro så sällsporda, har konstföreningen haft att utöfva det främsta mäcenatskapet, icke genom disposition öfver furstliga skatter, men genom att länka den stora allmänhetens håg till intresse för konsten och förståelse af dess skapelser, samt sålunda sammanbringa äfven de materiela medlen för dess utveckling. Och hand i hand härmed har föreningen genom sina af staten understödda ritskolor beredt de gryende anlagen deras första daning. Utan några andra bevekelsegrunder, än sin hängifvenhet för den ädla saken, hafva fosterländska män värdat sig om dessa intressen och kärleksfullt offrat åt dem sitt arbete och sina omsorger. I dag då konstföreningens 50 års jubileum manar oss att mer än annars uppmärksamma hvad denna förening varit och är för fäderneslandets odling och då vi inse huru Carl Gustaf Estlanders namn är sammanväfdt med föreningens historia, är det för oss alla en kär plikt att bringa honom vår hyllning. Låtom oss sända honom vår varma, aktningsfulla tacksamma hälsning, med den lifliga önskan att han snart måtte återvinna den arbetskraft han så plikttroget och allvarligt brukar i vetandets, i ideernas tjänst. Lefve konstföreningens ordförande, kanslirådet Estlander!
Mitt herrskap!
Det är en glädjefest vi fira i dag, ty med liflig tillfredsställelse och erkänsla blicka vi tillbaka på den värksamhet Finska konstföreningen nu i femtio års tid utöfvat till fromma för de sköna konsternas utveckling i vårt land. Men festens stämning är dock icke ogrumlad, – vi sakna ju här en man, hvilken vi önskat särskildt få egna vår hyllning på denna dag. Kanslirådet Estlander är beklagligtvis genom sjukdom hindrad att personligen deltaga i konstföreningens jubileum. Intrycket häraf förmildras endast därigenom, att vi med visshet kunna hoppas att snart se honom återstäld.
Det torde ej råda olika meningar därom, att det goda, som konstföreningen kommit åstad under de senaste årtiondena, till en väsentlig del är Estlanders värk. I trettiotre års tid har han tillhört konstföreningens styrelse, först såsom dess sekreterare, sedermera i aderton år såsom dess ordförande. Vid hans sida hafva visserligen stått män, varma såsom han för konstens intressen och icke sparande på olönad möda för att bistå honom i ärendenas skötsel. Men det är dock på ordföranden, som ansvaret och omtanken i främsta rummet hvilar.
Detta värf, liksom alla de uppgifter hvilka ålegat honom, har Estlander omfattat med det gedigna allvar, den fasta viljekraft och det upphöjda tänkesätt, som äro kännetecknande för hans personlighet både såsom vetenskapsman och såsom medborgare.
Och hvilken vidsträkt kunskap i alla frågor rörande konsten har han ej härvid haft till sitt förfogande. Utforskandet af det skönas lagar har sysselsatt honom sedan ungdomsåren. Antikens, renässansens och den moderna tidens konst i dess olika skolor har han betraktat och studerat, ej blott för egen njutning, men för att vinna den säkra insikt, som gjorde honom mäktig att såsom lärare tolka skönhetsalstringen i dess ovanskliga, lagbundna drag och för nordens folk framställa de bildande konsternas historia.
Det estetiska gebitet är kanske ännu mindre än den mänskliga andens öfriga arbetsfält fritaget från meningsstrider och från konflikter mellan gamla och nya riktningar. Den subjektiva smakens växlande hugskott och excentriska talangers begär att genomdrifva effekter, bryta nya banor spelar tidtals en icke ringa rol uti konstens lif. Under inflytandet häraf torde Estlander såsom konstdomare ej alltid blifvit inom våra yngre artistkretsar till fullo erkänd. Opposition har ej häller saknats mot en del åtgärder, som konstföreningens direktion pröfvat skäligt vidtaga. Men dylika företeelser af öfvergående natur hafva icke försvagat den vackra relief, i hvilken Estlanders helgjutna värksamhet såsom konstföreningens ordförande framstår redan för samtidens blickar.
I vårt land, där rika konstmäcenater äro så sällsporda, har konstföreningen haft att utöfva det främsta mäcenatskapet, icke genom disposition öfver furstliga skatter, men genom att länka den stora allmänhetens håg till intresse för konsten och förståelse af dess skapelser, samt sålunda sammanbringa äfven de materiela medlen för dess utveckling. Och hand i hand härmed har föreningen genom sina af staten understödda ritskolor beredt de gryende anlagen deras första daning. Utan några andra bevekelsegrunder, än sin hängifvenhet för den ädla saken, hafva fosterländska män värdat sig om dessa intressen och kärleksfullt offrat åt dem sitt arbete och sina omsorger. I dag då konstföreningens 50 års jubileum manar oss att mer än annars uppmärksamma hvad denna förening varit och är för fäderneslandets odling och då vi inse huru Carl Gustaf Estlanders namn är sammanväfdt med föreningens historia, är det för oss alla en kär plikt att bringa honom vår hyllning. Låtom oss sända honom vår varma, aktningsfulla tacksamma hälsning, med den lifliga önskan att han snart måtte återvinna den arbetskraft han så plikttroget och allvarligt brukar i vetandets, i ideernas tjänst. Lefve konstföreningens ordförande, kanslirådet Estlander!