14.5.1895 Albert Edelfelt–LM

Förlåt mig att jag icke långt för detta besvarat Ditt vänliga bref och erkänt emottagandet af den Felix Faure’ska volymen. Jag har haft alltför mycket att göra under denna härliga maj månad och dessutom varit nedstämd och preoccuperad af min lilla gosses ständiga influenza återfall. Min hustru reser nu med honom till Schweitz, på läkarenas enträgna inrådan. Jag stannar här ännu en månad, qvarhållen af några porträtt illustrationer m. m., och hoppas i slutet af juni vara i Finland.

Jag har vändt mig till många kompetenta personer för att få veta huru jag rätteligen bör bära mig åt vid öfverlemnandet af volymen. Alla mena att jag bör vända mig till ryska ambassaden. I går och förrgår har jag förgäfves sökt Baron Fredericks, som jag känner bäst af alla|2| dessa herrar. – Lyckas jag ej få tag i honom vänder jag mig direkt till Mohrenheim, som då får, för 4^de eller 5^te gången, det nöjet att göra min bekantskap, och uttrycka sin förvåning öfver är han aldrig träffat mig förr.

Alla förståsigpåare äro hänryckta öfver boken och yttra sig i de mest entusiastiska ordalag om denna handfull folk vid polens rand som kunnat åstadkomma allt detta. Jag tviflar derför icke på att pressens omdöme kommer att bli godt. Lamm hade rekommenderat de bästa dagliga tidningar och revyer. Beklagligtvis har jag mistat min bästa förankring i Figaro, Blasco, som återflyttat till Madrid. Jag skall försöka att genom en M.Monsieur Manuel komma ihop med några andra Figaro redaktörer, och med dem tala om saken, och isynnerhet göra det klart för dem att det inte gäller en vanlig bokhandlarspekulation. – Jag ville gerna att min vän Vallery-Radot|3| skulle recencera boken i Revue bleue – han är just nu hemkommen från en 14 dagars resa och jag har icke heller lyckats träffa honom. Tiden är dock ej förliden, ty saisonen i Paris räcker till slutet af Juni, och utsträcker sig, efter engelskt mönster, allt längre in på sommaren, år från år. – Om någon vecka skall jag lemna ytterligare besked om hvad jag kunnat göra för saken, huru det gått vid framlemnadet af boken o. s. v ...

I Petersburg talade Heath och Rjepin, grefve Tolstoi (Akademins president) och många andra med formlig entusiasm om vår bok. Rjepin höll ett tal derom på en middag som Akademins medlemmar gifva för mig. I Heath och hans familj har Du verkliga vänner och beundrare. De talade alltid och i de varmaste ord om Dig. Han sade mig också att den unge kejsaren flere gången talt om Dig och citerade hans ord: ”M^rMister Mechelin is a very clever and interesting man indeed”. Att den unge kejsarens vänliga känslor för Finland äro djupa och|4| öfvertänkta, derom är jag alls ej i tvifvel, sedan jag hörde allt hvad Heath sade mig härom.

Gunnar Berndtsons död har gått mig djupt till sinnes. Utom att han var min äldsta och bästa vän derhemma, representerade han den själens herraktighet som är så ytterst vigtig hos oss som motvigt mot all den turkokrati, (sit venia verbolat. om uttrycket tillåtes; med förlov sagt) som gunås så visst börjar sticka upp hufvudet litet öfverallt i bygderna.

– Genom något missförstånd har jag fått icke 2, utan 4 exemplar (oinbundna) af ”Finlande au XIX Siècle” – tre tar jag gerna, men det kan hända att jag ber att få återlemna det fjerde till Lamm. Som sagdt, om någon vecka skall jag ytterligen tillskrifva Dig.

Tack för all Din vänlighet mot mig och tack för det vackra exempel af gladt arbete och oförtrutet mod! Framför min vördnad till Din fru och dotter.