Motstånd i ofärdstider
av Elisabeth Stubb
Kring sekelskiftet 1900 införde kejsar Nikolaj II en rad bestämmelser i Finland, som bland finländarna uppfattades som uttryck för en tilltagande förryskningspolitik. Tendensen i kejsarens åtgärder var att knyta Finland närmare till ryska kejsardömet. Detta var ett bakslag för alla dem som i likhet med Leo Mechelin ägnat sig åt att hitta sätt att garantera Finlands självstyre inom ramen för ryska riket.
Ända sedan Finland anslöts till Ryssland 1809 hade två linjer präglat det rysk-finska förhållandet. Å ena sidan var det i synnerhet från rysk sida viktigt att poängtera att Finland var knutet till Ryssland. Å andra sidan var det för i synnerhet finländarna viktigt att understryka att skötseln av Finlands inre angelägenheter var skild från kejsardömets förvaltning. Den ena linjen uteslöt inte nödvändigtvis den andra, men ofta ledde det till spänningar eftersom de tenderade att dra i motsatt riktning. Ifall den ena linjen i alltför hög grad betonades på den andra linjens bekostnad ledde det ofta till något slag av protester och reaktioner, vilket också var fallet kring sekelskiftet 1900. De kejserliga åtgärder som satte balansen i det rysk-finska förhållandet i gungning var framför allt februarimanifestet år 1899, 1900 års språkmanifest och värnpliktsförordningen år 1901.
Våren 1899 hade kejsaren kallat ständerna till en extra, urtima, lantdag, för att behandla ett förslag till ny värnpliktslag. För tillfället var värnpliktslagen som lantdagen godkände 1877 och som stadfästes 1878 i kraft. (Se Introduktion 2.) Kejsaren ville ändra lagen så att finländska värnpliktiga i högre grad skulle förberedas att tjänstgöra även på andra håll i riket och i närmare kontakt med den ryska militären. För att markera behovet av att lagförslaget gick igenom utfärdade kejsaren mitt under pågående lantdag i mitten av februari ett manifest.
I manifestet meddelade kejsaren att han i lagar av riksintresse hädanefter skulle inhämta lantdagens utlåtande i de fall den hade rätt att delta i lagstiftningen. I vanliga lagstiftningsfrågor var kejsaren beroende av att lagförslaget godkändes av lantdagen. Februarimanifestet slog fast att kejsaren i lagstiftningsfrågor av riksintresse skulle inhämta lantdagens utlåtande, men godkännandet skulle överlåtas till det ryska riksrådet, innan det sändes till kejsaren för att stadfästas. Lantdagen förlorade därmed i frågor som bedömdes vara av riksintresse rätten att stoppa ett lagförslag som den inte kunde godkänna. Dessutom inlemmades riksrådet, som var kejsarens rådgivande organ i förvaltningen av kejsardömet, i beslutsprocessen, vilket motverkade påståendet att Finlands förvaltning var skild från Rysslands.
Sommaren 1900 utfärdade kejsaren ett manifest om att införa ryska som ämbetsspråk vid de högre förvaltningsinstitutionerna i Finland. Följande sommar hade värnpliktslagförslaget, som lantdagen tagit ställning till under 1899 års urtima lantdag, behandlats och godkänts i ryska riksrådet. Kejsaren utfärdade med stöd av detta en ny värnpliktsförordning. Därmed hade den första frågan av riksintresse avgjorts i enlighet med föreskrifterna i februarimanifestet.
Klagomål inför kejsaren
Februarimanifestet 1899 utlöste missnöje bland finländarna. Det förekom mer eller mindre etablerade sätt att nå fram med invändningarna till kejsaren. En skrivelse kejsaren inte kunde undgå att ta del av var ständernas svar på det lagförslag som han lagt fram när han sammankallade dem till urtima lantdag. Ständerna var i ett trängt läge. Ifall de godkände förslaget till ny värnpliktslag fanns det ingen anledning att tillämpa februarimanifestet och lagstiftningsprocessen kunde ske i vanlig ordning utan hänskjutning till ryska riksrådet. Ständerna ansåg emellertid att om de godkände lagförslaget skulle de samtidigt godkänna de förryskande tendenserna i kejsarens politik.
Lantdagen bestämde sig för att inte godkänna lagförslaget, men för att visa sig tillmötesgående utarbetade den ett motförslag där ständerna utifrån den existerande värnpliktslagen från 1878 införde eftergifter som de kunde gå med på. Lantdagen tillsatte ett värnpliktsutskott med Mechelin som ordförande och ett lagutskott under juridikprofessorn Robert Hermansons ledning. Värnpliktsutskottet ansvarade för att utarbeta förslag i själva värnpliktsfrågan, medan lagutskottet hade i uppgift att på ett mera övergripande plan motivera ständernas rätt att delta i militärärenden. Tillsammans utarbetade främst Mechelin och Hermanson texten till Finlands ständers underdåniga svar i anledning af Hans Kejserliga Majestäts propositioner med förslag till värnepliktslag för Storfurstendömet Finland, samt angående grunderna för de Finska truppernas organisation och förvaltning.
Ett annat sätt att vända sig till kejsaren var genom adresser. Mechelin skrev strax efter februarimanifestet koncept till en adress som ständernas talmän åkte till Sankt Petersburg för att överräcka. Han anlitades också för att redigera texten till den massadress som samlade över en halv miljon underteckningar runtom i Finland. En deputation på 500 ombud (en för varje kommun) åkte till Sankt Petersburg i mars 1899, men togs inte emot av kejsaren. Samma öde mötte den deputation med sju representanter för Europas kulturella elit som midsommaren 1899 sammanstrålade för att till kejsaren överräcka en adress undertecknad av 1 050 europeiska intellektuella till förmån för Finland.
I samband med 1900 års manifest om att införa ryska som ämbetsspråk skrev Mechelin texten till en adress som undertecknades av 79 lantdagsledamöter och riktades till ministerstatssekreteraren Vjatjeslav von Plehve. Efter att 1901 års värnpliktsförordning stadfästs av kejsaren och promulgerats av senaten samlades ett stort antal tidigare lantdagsledamöter och elektorer till ett möte på general Julius af Lindfors gård Turholm på Degerö i Helsingfors skärgård den 3 augusti 1901. Mötet kom överens om att samla in en ny massadress, vars text skrevs av Mechelin i samarbete med en delegation mötesdeltagare.
Ett tredje sätt att nå fram till kejsaren var genom personliga och inofficiella kontakter. En tid innan kejsaren utfärdade februarimanifestet, i början av oktober 1898, hade Mechelin mottagit ett brev från general Julius af Lindfors. Generalen förmedlade ett förslag från sin svärson, den svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler, som ansåg att Mechelin eller någon annan finländare borde söka sig till Köpenhamn i samband med att ryske kejsaren väntades dit för sin mormor, danska drottningen Louises begravning. Mittag-Leffler trodde att direktören för danska utrikesministeriet Peter Vedel genom danske kronprins Frederiks förmedling kunde få fram upplysningar till Nikolaj II.
Mechelin avböjde förslaget. För det första hade han inte tid. Han måste i egenskap av ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige stanna i staden för att ta emot den nya generalguvernören Nikolaj Bobrikov, som meddelat att han genast ville träffa Mechelin. För det andra skulle han aldrig tillåta sig att anlita utländsk förmedling i en rysk-finsk angelägenhet. Ifall han ville få fram information till kejsaren när han befann sig i Köpenhamn skulle han vända sig till ryska ministern där för att begära audiens. ”Finska politici böra alltid vara både korrekta och lojala i sitt handlingssätt. Demarchen i fråga vore, om ej illojal, så dock inkorrekt.”
Bobrikoffs programtal när han anlände som ny generalguvernör till Helsingfors var till den grad oroande att Mechelin överkom sina dubier att anlita utländsk förmedling. I slutet av november 1898 åkte han till Köpenhamn och fick audiens hos ryske kejsarens morbror, danske kronprins Frederik. Det som Mechelin framhöll som sitt egentliga ärende var de oroande uppgifterna om att Nikolaj II tänkte utse en rysk person till ministerstatssekreterare. Han hade sammanställt en promemoria i ämnet, som han överlät till kronprinsen. Efter audiensen sände Mechelin en orienterande skrivelse i värnpliktsfrågan till Peter Vedel, för att kunna användas i kontakten med danske kronprins Frederik, hans syster ryska änkekejsarinnan Maria Fjodorovna och hennes son, ryske kejsaren Nikolaj II.
Hustrun till den tidigare kejsaren Alexander III, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna var född som prinsessan Dagmar av Danmark. När hon i slutet av augusti 1899 besökte sitt gamla hemland använde sig Mechelin på nytt av Köpenhamnsvägen för att komma till tals med henne och förhoppningsvis även med ryske kejsaren som inom kort förväntades till Danmark. Mechelin utverkade på korrekt sätt genom ryske ministern i Köpenhamn, greve Benckendorff, en audiens hos änkekejsarinnan. Hon gav honom i uppdrag att sammanfatta sina ärenden i ett memorandum under tiden hon tog reda på om kejsaren gick med på att bevilja Mechelin en audiens. I memorandumet fick Mechelin möjlighet att skriftligen ta upp Februarimanifestet, militärfrågan, bristerna i generalguvernör Bobrikovs förvaltning och planerna på att utse Vjatjeslav von Plehve till ministerstatssekreterare. Däremot fick han slutligen beskedet att kejsaren nekat honom personlig audiens.
Hösten 1902 vände sig finländarna vid fyra tillfällen (i oktober, i början och mitten av november och i december med memorandum skrivna av Leo Mechelin till greve Benckendorff och änkekejsarinnan. Tanken var fortfarande att om finländarna direkt, utan mellanhänder, fick lägga fram sin sak skulle kejsaren inse att hans ryska rådgivare drev honom till en skadlig politik.
Opinion och expertutlåtanden
Ett mera indirekt sätt att nå fram till kejsaren och att påverka den ryska politiken var att väcka opinion för den så kallade ”finska frågan” både i hemlandet och utomlands. I slutet av januari 1899, strax innan kejsaren utfärdade februarimanifestet, samlades en kommitté för bekostande av ryska uppsatser till sammanträde med Mechelin som ordförande. Tyngdpunkten på att få in artiklar i rysk press överfördes ganska snart till en satsning på den europeiska pressen. Våren 1899 åkte Werner Söderhjelm till Tyskland och Frankrike, medan Julio N. Reuter var finländarnas agent i Storbritannien med uppdrag att få tidningar att skriva om finska frågan och ta ställning för Finland.
Finländare knutna till den Mechelinledda fondkommittén understödde och hjälpte till att organisera insamlingen av den europeiska kulturadressen. När deputationen med sju representanter för Europas intellektuella elit i slutet av juni 1899 återvände från Sankt Petersburg med oförrättat ärende, eftersom kejsaren nekat att ta emot dem, åkte de via Finland, där de fick ett desto tacksammare mottagande. Mechelin såg till att vara bortrest för att motverka misstankar om att finländarna låg bakom den europeiska protesten. Han fick i stället genom brev av Werner Söderhjelm en rapport om hur deputationens resa hade förlöpt.
Medan Mechelin fortsättningsvis tillbringade sommaren 1899 utomlands samlades ett antal finländare för att diskutera möjligheten att anlita europeiska vetenskapsmän att ge ett professionellt utlåtande i finska frågan, förslagsvis i form av en tribunal. Alexis Gripenberg underrättade Mechelin om planerna och Mechelin meddelade i sin tur om de åtgärder han redan vidtagit för att förmå den tyske rättsvetaren Georg Jellinek att uttala sig i frågan. Mechelin ansåg inte att en tribunal var den rätta formen, utan förespråkade enskilda uttalanden. Under hösten sammanställde finländarna en fransk översättning av den centralaste lagstiftningen som reglerade Finlands ställning. Samtidigt skrev Mechelin på franska ett svar på den ryska broschyren Le Manifeste impériale du 3 février 1899 et la Finlande som hade utarbetats på uppdrag av Vjatjeslav von Plehve, som hösten 1899 utsågs till ministerstatssekreterare.
Sommaren 1900 erbjöds finländarna ett nytt tillfälle att väcka intresse för Finland när världsutställningen i Paris gick av stapeln. Mechelin hade deltagit i förberedelserna och Finland hade en egen paviljong. Till världsutställningen publicerades verket Notice sur la Finlande, där Mechelin skrev inledningen och avsnitten om landets politiska och administrativa organisation, bankväsendet och handeln.
Under Mechelins ledning organiserades den fondkommitté som ursprungligen bildats kring de insamlade medlen för publikationer i Ryssland. Organisationen bestod bland annat av underavdelningar för arbete i utlandet och inom Finland, med subkommittér för politiskt-juridiskt arbete och propaganda. Det förekom också en plan för hur publikationsverksamheten i utlandet praktiskt skulle organiseras.
Förutom att påverka opinionen till förmån för Finland engagerade sig Mechelin i två internationella projekt som på ett mera allmänt plan stödde ideal som gick i linje med finländarnas strävanden. Den franske konstkritikern Julien Leclercq kontaktade honom i oktober 1900 för att lägga fram sin plan på att grunda en internationell tidning som skulle präglas av en absolut frihet och som skulle verka för små nationers intressen i en situation där stormakterna var upptagna att driva sina egna intressen. Uppbackad av i främsta hand finländskt kapital utkom slutligen det första numret av tidningen L’Européen i december 1901.
Mechelin såg opinionen som ett sätt att påverka politiken. (Se Introduktion 4) Om en idé fick tillräckligt starkt fäste bland opinionen tenderade den förr eller senare att synas i lagstiftningen och i utövningen av politik. Uppgiften att föra fram idéer som opinionen sedan etablerade tillskrev Mechelin emellertid vetenskapsmännen. Denna tendens i hans tänkande märks, förutom i ansträngningarna för att få europeiska rättslärda att uttala sig i finska frågan, också i hans engagemang för att grunda ett internationellt fredsinstitut. Den tyske rättsvetaren Ludvig von Bar hade kastat fram förslaget om ett fredsinstitut, som Mechelin tog fasta på. Tillsammans med von Bar gjorde han upp en plan på en internationell akademi som i oberoende förhållanden skulle samla framstående rättsvetare för att uttala sig om och förebygga aktuella och potentiella konflikter. När de fick veta att det vid samma tid förekom planer på att grunda ett Nobelinstitut för fred i Oslo justerade de sin plan för att passa det norska initiativet.
Källor
Publikationer:
- Le Manifeste impériale du 3 février 1899 et la Finlande. Broschyr utarbetad på uppdrag av von Plehve
- Réponse à la brochure officielle "Le Manifeste impérial du 3 février 1899 et la Finlande"
- La Constitution du Grand-Duché de Finlande
- Notices sur la Finlande. Publiées à l'occasion de l'exposition universelle à Paris en 1900
Brev:
- 3.10.1898 Julius af Lindfors–LM
- 7.10.1898 LM–Gösta Mittag-Leffler
- ca 11.1898 LM–Peter Vedel
- 5.7.1899 Werner Söderhjelm–LM
- 15.7.1899 Alexis Gripenberg–LM
- 26.7.1899 LM–Alexis Gripenberg
- 18.10.1900 Julien Leclercq–LM
Dokument:
- Lantdagen. Allmän värnplikt
- Audiensen hos Kronprinsen af Danmark den 25 November 1898
- PM rörande frågan om utnämning af ministerstatssekreterare för Finland, överlämnat av Mechelin till kronprins Frederik av Danmark
- Frågan om den finska militären
- Kommittéens för bekostande av ryska uppsatser sammanträde
- Februarimanifestet samt grundstadganden
- Koncept av LM till talmännens adress till K. M:t i anledning av februarimanifestet
- Text till massadressen
- Lantdagen. Värnpliktsfrågan
- I Köpenhamn 28 Augusti–7 September 1899
- Mechelins skrivelse till Änkekejsarinnan
- Adress till ministerstatssekreterare von Plehve
- Förteckning över fondkommittéens underavdelningar och subkommittéer jämte regler för dem
- Översikt av organisationen av publikationsverksamheten, förteckning över utländska medarbetare, uppgjord av Arvid Neovius
- Organisation d'une Académie internationale pour la protection et le progrès du droit et de la morale dans la vie des états
- Turholmsmötet
- Värnpliktsadressen
- Förslag till statuter för ett Nobelinstitut
- Koncept till skrivelse överlämnad tillänkekejsarinnan
- Konfidentiella anteckningar om finska frågan. De senaste årens rättsakter
- Promemoria
- Vad man tänker i Finland
Litteratur
- Kajanne, Ville (2020), Suomen puolesta, Euroopan edestä, Venäjää vastaan? Kansainvälinen vuorovaikutus ja yhetistyö vuoden 1899 kulttuuriadressissa, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 214, Helsinki.
- Smeds Kerstin (1996), Helsingfors–Paris. Finlands utveckling till nation på världsutställningarna 1851–1900, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.
- Stubb, Elisabeth (2012), Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886–1912, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 189, Helsingfors.