28.3.1877 Lantdagen

Herr Montgomery anhöll att få förorda att begge de nådiga propositionerna N:ris 40 och 41 om allmän värnepligts införande blefve remitterade icke blott till det för detta ändamål nedsatta särskilda utskottet, utan jemväl till Statsutskottet. För den föreslagna författningens genomförande kräfdes särskilda medel, och det tillhörde Statsutskottet att äfven härutinnan yttra sig.

Herr Björkenheim: Angående remissen af dessa nådiga propositioner delar jag herr Mechelins åsigt om att propositionen N:o 40 skulle remitteras till Värnepligtsutskottet och n:o 41 till såväl Värnepligts- som Statsutskottet.

Friherre von Born, V., utbad sig till först ordet och yttrade:

Jag beklagar djupt, att ständerna under sådana omständigheter, som de närvarande, äro tvungna att taga under pröfning ett förslag till införande af allmän värnepligt i landet. Jag beklagar det derför, att vi lefva under tider, då snart sagdt hvarje dag bringar oss budskap om nya segrar, ny ära, vunna på krigets blodiga fält, hvilka kunna förvilla mångens omdöme i denna fråga, berusa månget sinne, – tider, under hvilka, så att säga, en allmän förvildning i sinnena inträdt öfver hela menskligheten. Man vänjer sig nemligen att med likgiltighet, åtminstone med känslor gränsande till likgiltighet, åse skådespel, gräsligheter, som under hvardagslifvet skulle få håren att resa sig på ens hufvud.

Jag beklagar vidare nödvändigheten för ständerna att nu afgöra denna fråga, derför att, såsom vi alla veta, frågan under en följd af år varit undandragen den offentliga diskussionen och uttalanden af folkets mening i saken; och det förvånar mig att under sådana förhållanden några sympatier för värnepligten kunnat skjuta upp i det mörker, hvari frågan hållits. Hvad jag vet är, att man under sådana omständigheter måste emottaga detta lagförslag med djup misstro, med största varsamhet. Jag skulle finna det under dylika förhållanden fullkomligt i sin ordning, om ständerna nu begagnade sig af den i 71 § af L. O.Lantdagsordningen tillerkända rätt att lemna frågan hvilande till nästa landtdag, att då slutligen afgöras; men jag kan för min ringa del loyalt icke föreslå eller godkänna en sådan utväg. Jag kan för min del icke till denna proposition svara annat än ett absolut nej, åtföljdt af ett bestämdt aldrig.

Då jag sålunda vågar uttala en absolut förkastelsedom öfver detta lagförslag och värnepligten, så är jag väl också skyldig att gifva skäl, och starka skäl derför. Jag ber att i sådant afseende först få förena mig i förra delen af den reservation, som af herr Silfversvan blifvit afgifven, i hvilken reservation jag funnit mången vacker och ädel tanke och öfver allt en oförvillad rättskänsla. Jag beklagar blott, att hr Silfversvan icke funnit sig manad att, såsom den följdriktiga konseqvensen af alla sina goda skäl, föreslå i en kraftig klämm ständerna att afslå den nådiga propositionen, till hvilken hufvudklämm hans hela följande förslag skulle hafva förhållit sig endast såsom ett sekundärt alternativ. Jag beklagar att icke så skett, och jag skall, hvad å mig ankommer, söka godtgöra denna försummelse hos reservanten. Jag ber således att få åberopa de flesta af de motiv, hr Silfversvan i sin reservation anfört emot den allmänna värnepligten; men jag ber att få i vissa delar närmare utveckla dem och till dem lägga andra, lika vigtiga, kanske vigtigare.

Jag vågar påstå, att statsmakterna icke hafva rätt att pålägga allmän värnepligt, icke i något land, icke under några förhållanden. Jag vet ganska väl, att det är medborgarens moraliska pligt att försvara sitt land, men jag vet också, att medborgarene äro olika till anlag, skaplynne och sträfvanden. Må då en hvar få försvara landet efter sin fria vilja, på sitt sätt, må den ene taga svärdet i hand, om han har lust, men må den andre få vid plogen med sina lekamliga krafter skaffa in de medel, som fordras för bekostande af landets arméer, och må den tredje få med pennan, med tanken, kämpa för samma höga mål. Men må icke statsmakterna ålägga individen en pligt, som, på sätt äfven offentligen framhållits hos oss de senaste tiderna, är egnad att förinta individens hela personlighet, att öfva ett gräsligt tvång mot honom, lekamligen och andligen, att fordra uppoffring af hans öfvertygelse om det rätta. Jag vet väl, att det finnes en filosofisk sats, som säger att, ”statens ändamål är staten”; men jag vågar bestrida denna dunkla sats och påstå, att statens ändamål är individen, är hans sällhet, hans fulländning. Staten är en berättigad form för mensklighetens fortgående utveckling, för så vidt den befordrar individernas sällhet och utveckling, och just derigenom hela mensklighetens. Men då får staten icke krossa individen. – Det kan väl gifvas fall, då en stat sjunkit så lågt, att icke en enda arm inom densamma frivilligt höjer sig till försvar för densamma, för fosterlandet. Då kunde införandet af allmän värnepligt liknas vid en nödvärnsutväg från statens sida. Jag tror icke att förhållandet i våra tider är sådant någonstädes i Europa. Det kan gifvas andra fall, då staten står på branten af sin undergång, då det är bevisligt, att intet annat kan rädda staten, än ett allmänt uppbåd af alla krafter i landet; äfven då kan man tala om en statens nödvärnsrätt till allmän värnepligt. Men dylika nödvärnsförhållanden behöfva icke lagar, de taga sjelfva ut sin rätt. Man afskaffar i våra dagar dödsstraff för allehanda brott, ja, till och med för brott, som äro direkte riktade mot statens bestånd, och dock drager man icke i betänkande att med dödsstraff, ja värre än så, med andlig och lekamlig tortyr, belägga medborgare, som aldrig gjort sitt fädernesland något för när, och som icke begära bättre än att få efter sin fria vilja, hvar och en på sitt vis och efter sin öfvertygelse, verka och kämpa för fäderneslandet. Man ålägger genom värnepligten fria medborgare, som aldrig brutit emot lagen, ett straff, långt tyngre än det allenast lekamliga tvång, som lifstidsfången underkastas. – Jag ber helt enkelt, att på dessa skäl få uttala en högtidlig protest emot att statsmakterna i detta land skulle pålägga landets innevånare allmän värnepligt; jag står icke ensam om denna protest, icke ens här, och utom detta rum stå tusenden medborgare bakom densamma.

Men äfven om uti en idealstat värnepligt skulle anses berättigad, så är det dock långt derifrån, att den skulle vara berättigad i ett land, som icke ens eger en sjelfständig utrikes-politik, ett land, som i detta afseende är fastbundet vid en af Europas stormakter och dömdt att följa dess kometlikt oberäkneliga bana genom tiden. Att i ett sådant land ställa hela landets ungdom och mandom, mellan 21 och 40 år, på spel; att riskera att alla dessa individer genom några få slag förintas, och detta för intressen, som måhända icke ens till en bråkdel äro våra egna, det kan jag icke anse vara rätt. Man tror sig hjelpa denna sak genom ett stadgande att landets armé aldrig borde lemna landets gränser. Hjelpen är ringa: hvilket krig man än tänker sig mellan Ryssland och någon af Europas öfriga stater, vare sig att Ryssland vore den anfallande eller anfallne, så kan kriget alltför väl utkämpas på finsk jord.

Men äfven om Finland hade en annan ställning med hänsyn till sin yttre politik, så borde det aldrig kunna komma i fråga att införa allmän värnepligt i ett land, der folkets representanter icke hafva någon rätt i afseende å bestämmande öfver krig och fred, ja, der dessa representanter icke kunna i minsta mån ens inverka på valet af de rådgifvare, som närmast omgifva monarken och böra gifva honom råd. Under sådana förhållanden skall alltid fara finnas för att krigen blifva uttryck, icke af folkets önskningar, utan af personliga eller dynastiska intressen.

Men äfven om representationen hade denna rätt här i landet, så skulle jag icke desto mindre afslå en proposition om allmän värnepligt. Det är kändt, att folkrepresentantförsamlingar kunna öfverila sig vid afgörande öfver krig eller fred, och det är då behöfligt att den individuela kritiken gör sig gällande; och detta kan ske endast der militärorganisationen är byggd på frivillighet. Gillar folket icke kriget, som förklarats, som står för dörren, så går det icke till fanorna. Detta är ett band, en tygel, på dem som kunna framkalla kriget. – Genom allmän värnepligt vinner man endast det, att man drifver ut krigets genius till alla samhällsklasser; man ropar upp folken till härnad mot hvarandra, framkallar hämndlystnad och andra dåliga känslor. Detta har historien visat de sista tiderna.

Till alla dessa skäl emot allmän värnepligt kommer för oss särskildt ännu ett, och det är, att vi hafva ett mångbepröfvadt, med alla landets förhållanden sammanvuxet och öfverensstämmande militärsystem, indelningsverket.

Då utskottet i sitt betänkande uttalat sig för den allmänna värnepligten och emot indelningsverket, så hade man väl bort vänta en massa starka skäl till förmån för den förra och emot den senare. Jag måste medgifva att i dessa förväntningar åtminstone jag blifvit på ett glädjande sätt besviken. – Jag ber att få upptaga några af utskottets motiv och granska desamma. Jag får i sådant afseende hänvisa till sidan 2–4 af utskottets betänkande. Utskottet säger bland annat: ”utgående från öfvertygelsen derom att det med nödvändighet åligger oss att uppställa och för framtiden uppehålla en sjelfständig nationel armé, har utskottet ansett att denna reform bör fotas på principen af allmän och personlig tjensteskyldighet”. Med ett ord: derför att vi skola hafva militär, derför skola vi införa allmän värnepligt; detta är konklusionen. Jag ber att engång för alla, till förekommande af misstydningar, få förklara, att äfven jag och de som hysa samma åsigt med mig önska militär och fordra, att landet skall ställa upp militär; det är icke derför sagdt, att man fordrar eller godkänner allmän värnepligt; vi skola icke förvexla frågorna, såsom ofta skett. – I det följande stycket, på sid. 2–3, ligger koncentrerad utskottets bevisning till förmån för allmän värnepligt. Jag ber att få taga upp några satser derur; det säges: ”då nemligen nationen, för erhållande af en dess sjelfexistens motsvarande militärisk organisation, måste ikläda sig uppoffringar och bördor af mångahanda art, synes detta ändamål endast i mindre grad kunna uppnås, i fall icke denna organisation ställes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de allmänna principer, hvilka i de allra flesta moderna stater blifvit lagda till grund för härväsendets ordnande”. Således, derför att andra stater infört allmän värnepligt, derför skall den införas här. Detta är konseqvensen. Jag vill icke ett ögonblick tro, att häruti skulle ligga en fåfänga att vilja likna andra stater, en fåfänga som dock kanhända på andra områden icke är fullkomligt okänd i vårt land; jag stämplar det endast såsom ett förbiseende af vår säregna ställning, som trotsar alla jemförelser under den närvarande tiden, ja kanske i historien. Jag tror att just denna vår säregna ställning borde beveka oss att, om andra stater införa värnepligt, icke hos oss göra det; jag tror äfven, att i vårt grannland i vester, der denna fråga så länge stått på dagordningen, och der den allmänna värnepligten har så många vänner, man ser vår ställning i ett klarare ljus. – Utskottet säger vidare, ”att värnepligten icke blott i rent militäriskt afseende visat sig såsom den mest fulländade form för skapandet af ett starkt nationalförsvar, utan tillika tjenar såsom en kraftig häfstång för nationernas sedliga uppfostran”. Ja, jag bestrider icke att den är en fulländad form för nationalförsvaret, den är ett raffineradt nationalförsvar. Är detta en nations ändamål, att väpna sig så, att den under tyngden af sin rustning icke kan arbeta på sin fredliga utveckling? Om detta är ändamålet, då vinnes det visst genom värnepligten. ”En kraftig häfstång för nationens sedliga uppfostran”, är ett påstående, som icke nog kan förvåna mig. Jag tror det vara ett faktum, som t. o. m. statistiken kan bestyrka, att militären i allmänhet icke utgör den sedligaste delen af nationen; vare detta sagdt utan att vilja såra, men det är ett faktum, att militärlifvet innebär, synnerligast för den mindre bildade, så många frestelser till lättja, till osedlighet, till ytlig uppfattning af lifvet, att verkligen icke militärlifvet med fog kan anses befordra sedligheten. Man tror sig befordra sedligheten genom att instoppa allt, både ondt och godt, i den allmänna värnepligtens led eller i samma kasern, och detta under långa tider, – då man deremot på andra områden, t. ex. inom fängelseväsendet, är så omsorgsfull att skilja de bättre och de sämre åt, på det de förra icke måtte blifva besmittade. Jag tror, att, om allmän värnepligt fördes in i landet, mången förhoppningsfull ung man skulle komma tillbaka från denna tjenstetid och detta kasernlif med bruten framtid och med brutna krafter, både lekamligen och andligen.– Utskottet säger vidare, att ”det är först genom känslan af uppoffringar för fosterlandet en sann och verklig patriotism uppammas”. Detta är en sofism, som i första ögonblicket synes hafva skäl för sig; men den håller icke streck, ty drifven till sin konseqvens, skulle den ju naturligen innebära det, att vi skola pålägga oss de största uppoffringar, för att åstadkomma den största möjliga patriotism. – Utskottet medgifver dock, att denna pligt kan ålägga medborgaren ett handlingssätt, stridande emot hans öfvertygelse, men anser att statens vara eller icke vara beror deraf. Detta påstående är icke bevisadt, och jag trotsar utskottet att kunna bevisa, att vårt vara eller icke vara beror af en värnepligt, knappast nog af någon militär alls. – I följande stycke på sidan 3, säger utskottet: ”Hvad åter angår de för härväsendet nödiga kostnader, hvilka öfverallt gjort krigsbudgeten till en af statens drygaste utgiftsposter, har erfarenheten ådagalagt de fördelar ett värnepligtssystem erbjuder framför hvilket som helst värfvadt, i det att statens uppoffringar för den värfvade soldaten vida öfverstiga dem, den får vidkännas för den värnepligtiges underhåll”. Ja väl! vi stå här framför den gamla frågan: ”hvad man ser och hvad man icke ser”; man ser visserligen, att staten vidkännes mindre utgifter för den värnepligtige soldaten, än för den värfvade; man ser det t. ex. om man slår upp sidd. 41, 42 och 43 i bihanget till detta betänkande, man ser på sid. 41, att enligt den nådiga propositionen och utskottsbetänkandet en man komme att kosta 320 mark, och man ser på sid. 43, att enligt indelningsverket en krigare skulle kosta staten 880 mark, således mera än dubbelt. Man kan visserligen också se och anmärka, att på sid. 41, under rubriken ”härtill kommer arbetsförlust”, denna är upptagen till en mark per dag, en förlust som icke motsvarar den lägsta arbetslön under nuvarande förhållanden i landets aflägsnaste orter; och dock är denna arbetsförlust beräknad för några tusental soldater, af hvilka en god del är bildad eller ryckt från samhällets industriela klasser. Jag tror, att, om man skulle femdubbla denna förlust, man icke på långt när skulle komma upp ens till den direkta förlusten för de värnepligtige. Sådan är denna kalkyl, och till denna arbetsförlust komma äfven resor till och från, för hvilka bestås i lyckligare fall en ersättning af hela 4 penni per verst. – Men hvad man icke ser – hvilket kommer till allt detta – det är de indirekta förlusterna, dem räknar ingen. Man föreslår, att årligen inemot 2 000 kraftiga ynglingar skola tagas ut. Skall detta icke rubba alla samhällsförhållanden, skall det icke störa produktionen och arbetet, skall det slutligen icke i fall af krig kasta allt öfverända, då till dessa årliga 2 000 komma flere tiotal tusen reserver och landtvärnsmän. Med ett ord, jag tror det är bevisligt, att samhällets ekonomiska uppoffringar för en värnepligt är större, än differensen emellan statens utgifter för en indelt eller värfvad soldat och statsutgifterna för en värnepligtig. Jag tror, att det är bevisligt, enligt nationalekonomins lagar, att, om en arbetare eller en klass af arbetare i samhället tvingas att gifva sitt arbete för ett billigare pris, än arbetet är värdt, så vinner icke samhället derpå; en vinner, en annan förlorar, nationalförmögenheten ökas icke det minsta. Erfarenheten, särskildt från det sista fransk-tyska kriget och från Tyskland de senare åren, skulle jag tro, bekräftar detta påstående. Utskottet säger vidare på sid. 4: ”särskildt vore ett återuppställande i oförändradt skick af landets indelta trupper under nuvarande förhållanden för rust- och rotehållerene förenadt med så betydande uppoffringar, att staten svårligen kunde utan tvingande nödvändighet finna sig befogad att påbjuda sådan åtgärd”. – Det kan medgifvas, att detta vore tungt för rust- och rotehållare, men utskottet tyckes hafva glömt, att det i detta fall, lika som i andra, finnes möjlighet för statsmakterna att komma emellan lindrande genom en subvention. Utskottet anför knappt ett enda ord, utom detta, emot sjelfva indelningsverket eller emot uppställandet af värfvad militär; och dock har utskottet sjelft varit tvunget, att i flere afseenden frångå sitt värnepligtssystem och bibehålla värfnings- eller frivillighetssystemet. Detta gäller utskottets förslag om volontärer äfvensom särskildt de delar af betänkandet, som beröra den nuvarande gardes bataljonen, och som afse framtida erhållandet af de s. k. specialvapnen, för hvilka alla fall värfning och frivillighetsprincipen, kanske nödtvunget, blifvit af utskottet godkända. – På sid. 5 heter det vidare, att bibehållandet af indelningsverket i § 2 gillats; för den händelse nemligen, att den nya militärorganisationen, såsom härstädes genom erfarenheten ännu ej bepröfvad, skulle visa sig mindre lämplig för de i landet rådande sociala och ekonomiska förhållanden, vunnes genom ett fakultativt bibehållande af indelningsverket den icke oväsentliga fördel, att nationen vid en möjligen af behofvet påkallad ny reform af dess härväsende, såsom utgångspunkt härför, egde denna sekelgamla på nationel grund fotade institution”. Detta är åtminstone ett medgifvande att hela denna värnepligt, som nu föreslås, är ett experiment. Man vågar icke fullkomligt öfvergifva det man har, man vill försöka ett experiment och göra en återgång möjlig. Man bör dock komma i håg, att, sedan ständerna en gång godkänt en allmän värnepligt, det icke beror på dem ensamt att upphäfva den och återfå indelningsverkets faktiska tillämpning. Man tror sig ega värnepligten i sin hand, derför att man sättes i tillfälle att bevilja medel för dess införande; men man glömmer, att, sedan en gång principen om allmän värnepligt blifvit af ständerna godkänd, regeringen kan ställa sig fullkomligt oberoende af all bevillning från ständernas sida och nog utfinna medel att sjelf uppehålla institutionen. Således, icke ens genom bevillningsrätten hafva ständerna denna värnepligt i sina händer. – Man glömmer, eller åtminstone fäster icke tillbörligt afseende vid, att vi icke ens hafva den militära strafflagstiftningen i vår hand. Utskottet säger visserligen på sid. 22, att utskottet känt sig manadt att föreslå sådant beslut från ständernas sida, att de vid värnepligtsförslagets antagande förutsätta det strafflagen för finska militären öfverföres till det allmänna lagstiftningsgebitet, samt att Hans Kejserliga Majestät i nåder behagade till nästa landtdag aflåta förslag i ämnet. Detta är dock icke ett vilkor, det är endast en förutsättning, som kanske icke skall gå i fullbordan; och emellertid tvekar man icke, att införa allmän värnepligt och ställa alla dessa värnepligtige under en strafflag, som man knappt granskat.

Jag skall be att endast exempelvis få från denna strafflag anföra ett par stadganden, egnade att angifva tonen i densamma. Jag ber att först få åberopa § 27, innehållande bestämning om hvad med straffarten afsättning förstås: ”Afsättning ådrager den skyldige förlust af rättigheten att ånyo inträda i kronans tjenst samt att deltaga i val eller väljas till förrättningar, som innefatta medborgerligt förtroende”. Denna af ena statsmakten utfärdade strafflag innehåller sålunda en bestämning, som är stridande mot landets grundlagar och dess allmänna civillag. Enligt L. O.Lantdagsordningen förlorar man icke genom afsättning från militärtjenst rättigheten att välja eller väljas. Här stadgas förlust af en sådan rättighet. Det finnes väl icke något hårdare straff för en medborgare, åtminstone för en tänkande. – Jag vill ytterligare åberopa § 77 i denna lag. Den lyder: ”samla sig två eller flere man tillhopa och göra uppror emot sitt befäl, eller begå gerning, som emot tjenstepligt stridande är: varde de brottslige dömde: i fredstid, till tukthus på lifstid”. Om således tvenne eller flere af desse unge värnepligtige skulle tillsammans begå någon gerning, som är stridande emot deras tjenstepligt– det är icke närmare sagdt hurudan – blefve straffet tukthus på lifstid, och detta i fredstid; detta är rent af drakoniskt. – Slutligen kan jag icke undgå att äfven fästa uppmärksamheten vid § 197 af denna lag: ”den som, i drabbning eller eljest i fiendens åsyn, tager till flykten och genom sitt exempel framkallar oordning i lederna eller förleder annan till flykt, skall straffas med: förlust af den militära hedern och arkebusering”. Således, endast detta att taga till flykten, situationen må vara huru svår som helst, och derigenom möjligen framkalla oro i lederna – arkebusering. Genom allmän värnepligt tvingar man medborgarene till krigstjenst, och då de i högsta nöd söka en naturlig utväg till räddning, skjuter man dem såsom oskäliga djur! Må vara, att sådant är nödvändigt ur krigets synpunkt; jag skall icke pröfva detta; men det borde icke ingå i lagstiftningen, utan lemnas åt ögonblicksrättvisan. Jag skall icke uppehålla mig vid denna strafflag vidare. Dessa exempel torde redan vara talande.

Med allt detta för ögonen är det verkligen svårt att förstå, huru man bona fide kan vilja emottaga värnepligt i detta land. Afser man att vi skola spela en roll i Europas öden? Skola vi öfvergifva vår fredliga utvecklingsbana, på hvilken vi hittills uträttat åtskilligt godt och gjort många framsteg? Skola vi öfvergifva den och kasta oss in i de politiska beräkningarnas hvirfvel? Skola vi slutligen gifva anledning till en, om ock huru ogrundad misstanke om några sidoberäkningar?

Vi sakna i jemförelse med Europas öfriga stater mycket, vi sakna en fri konstitution; vi sakna många utaf dessa rättigheter, som sedan sekler hafva vuxit fast hos Europas öfriga folk; jag har redan berört en i dag – vi hafva icke ens ordets frihet; jag vill icke beröra andra, ty hvarför rifva upp de gamla såren? Vi äro i många afseenden vanlottade, vårt klimat är hårdt, vår jord ofruktbar, svår att bearbeta, och landet jemförelsevis folktomt; och dock älska vi detta land och tänka icke på att lemna det. Kunde vi då icke åtminsone varda förskonade (bravo! bravo!) från den olycka, som en allmän värnepligt innebär! (bravo! bravo!) Kunna vi icke få undgå detta öde, jag vet icke att vi gjort oss förtjenta deraf: jag tror icke att bildningen här står lägre än i andra af Europas stater, jag tror ingalunda att sedligheten här vore mindre. Jag tror slutligen, att man genom allmän värnepligts införande skall framkalla här ett ondt, från hvilket vi lyckligtvis hittills varit förskonade – emigration. I sådant fall, hvad innebär denna militärorganisation för ett land med knappt två miljoner invånare? Jo, den innebär, att vi slutligen skola komma så långt, att vi hafva ett utmärkt försvarsväsen, men intet annat än ödemarker att försvara! (bravo!).

Jag har härmed för denna gång slutfört ämnet om värnepligtens allmänna eller principiela sida. Jag kan icke undgå att redan nu upptaga till bemötande några påståenden uti utskottsbetänkandet, som skulle leda derhän, att allmän värnepligt redan egde en rättsgrund i våra grundlagar. Jag måste upptaga detta invecklade ämne derfor, att en tolkning af dessa otydliga grundlagar är så ytterst vigtig i alla våra förhållanden. Utskottet säger på sid. 7 af sitt betänkande, öfverst ”äfvenså stadgar 10 punkten i 1723 års adliga privilegier skyldighet för detta riksstånd, som dock, äfven det för en del af sina lägenheter underlåg knektekontrakten att, om höga nödtorften så trängia kunde, att man utur huse utgå måste, tå skole alle därtil viderredo finnas”. Sådana äro verkliga ordalagen i detta lagrum, men de äro här lösryckta ur sitt sammanhang. Fullständigt lyda de: ”elliest skal adelen uti ofredeliga tider icke försvara mera manshjelp, än som hvart hemman till dess nödtorftiga bruk kan erfordra, och Legohjonsstadgan tillåter. Men om höga nödtorften så trängia kunde, att man utur huse utgå måste, tå skola alla dertill viderredo finnas”. Det är detta sammanhang, som är alldeles nödvändigt, för att man skall kunna förstå detta stadgande. Det innefattar icke en personlig värnepligt eller krigstjenst-skyldighet för adelns medlemmar, emedan derom finnes stadgadt på annat håll och med andra vilkor. Det innefattar endast ett tvång för dem att låta den manshjelp, de hafva å sina lägenheter, ”om höga nödtorften så trängia kunde”, alla i krig utgå. Om man ihågkommer, att det redan från äldre tider var förbjudet att å jordlägenhet hålla mera folk, än för jordlägenhetens bruk tarfvades, således att hålla öfverloppsfolk; om man drager sig till minnes att, på sätt utskottet äfven på något ställe i betänkandet anfört, redan under Johan III:s tid förklarades, att öfverloppstjenare och de tjenstlösa skulle vara förfallna till krigstjenst; och om man slutligen påminner sig, att adeln redan enligt 1617 års privilegier var befriad från dessa inskränkningar om huru mycket folk som i fredstid finge å jordlägenheter hållas; om man drager sig allt detta till minnes: så torde det vara klart att detta stadgande i 1723 års privilegier icke innefattar, på sätt utskottet säger, en skyldighet för detta riksstånd, Ridderskapet och Adeln, att personligen göra krigstjenst, utan endast en skyldighet för dem att under ”höga nödtorften” icke afhålla tjenarene på sina jordlägenheter från att utgå eller blifva uttagna till krig. Det är så mycket mera naturligt, att detta stadgande måste tolkas så, som det i alla fall var en stor fördel för Adeln den tiden att få på sina lägenheter hålla ett större antal arbetare utan kontroll, och så mycket naturligare, som det var en icke ringa nackdel för kronan att ej kunna för krigstjenst åtkomma dessa arbetare, antingen genom utskrifning efter hufvudtalet eller såsom öfverloppstjenare, eller såsom tjenstelöse, eller sist och slutligen genom frivillig värfning. Denna fördel för Adeln och nackdel för kronan behöfde väl en motvigt och motvigten låg deri, att om höga nödtorften så fordra kunde, då voro dessa tjenare skyldiga att gå ut. – Utskottet säger vidare, närmast efter slutligen innehåller 1789 års ännu gällande försäkran å svenska och finska allmogens fri- och rättigheter i dess 7:de punkt: ”All våldsam värfning blifve så hädanefter som hittills alvarsammeligen förbjuden. Dock må icke någon i nödfall eller i krigstider undandraga sig rikets försvar”. Äfven här är samma förhållande: stadgandet är lösryckt ur sitt rätta sammanhang, och jag kan icke underlåta att läsa upp det i sin helhet: ”hvarje hemmansbrukare må till hemmanets häfdande antaga och nyttja så många arbetare af egna barn och tjenstehjon som han finner nödige. Men icke må han skydda öfverflödige, som han icke kan sysselsätta”, och så följer: ”all våldsam värfning blifve så hädanefter, som hittils alfvarsammeligen förbjuden. Dock må icke någon i nödfall eller i krigstider undandraga sig rikets försvar, tå thet fordras och omtränger”. Att äfven i detta fall tanken är alldeles densamma och orsaken till stadgandet fullkomligt enahanda, är tydligt i ty att allmogen genom denna 1789 års försäkran med afseende å rättighet att hålla tjenstehjon och arbetare å sina lägenheter fick ungefärligen samma frihet, som Adeln enligt 1617 och 1723 års privilegier hade. Jag har fäst mig vid denna omständighet särskildt derför, att utskottet på sid. 44 af betänkandet ännu tydligare uttrycker sin uppfattning af detta stadgande. Det heter der i första stycket: ”i sådant afseende kan framhållas, att värnepligtens rättsgrund är uttryckt icke blott i förslagets 1 §, sådan den blifvit af utskottet förordad, utan ock i den redan ofvan, pag. 7, åberopade 7:de punkten af 1789 års försäkran, enligt hvilken staten är förbehållen rätt till allmän utskrifning endast när landets försvar i nödfall eller krigstid så fordrar”. Utskottet har således velat i detta stadgande, infördt i detta sammanhang i en försäkran på allmogens fri och rättigheter, finna en redan bestående rättsgrund för allmän värnepligt för samtliga medborgare i landet. Detta kan jag omöjligen anse vara en riktig tolkning. Men äfven om denna tolkning skulle kunna försvaras, så bör man noga ihågkomma innehållet i 45 § af regeringsformen: ”Kongl. Maj:t äger frida och frälsa Riket, särdeles mot utrikes och fienders makt; men må ej mot lag, Konunga-Ed och Försäkran, pålägga undersåtare någre krigshjelper, nya gärder, utskrifningar och andra afgifter utan Riksens Ständers vetskap, fria vilja och samtycke; dock undantagande then olyckeliga händelse att riket med härsmagt angripet blefve”. Ehuru de sista orden påtagligen afse endast krigsgärder, såsom äfven slutet af § utvisar, så har man ur detta stadgande velat härleda en rätt för regenten att äfven utan ständernas hörande pålägga utskrifningar; men det är att märka, att allt detta gäller blott om ”riket med härsmakt angripet blefve”, således endast försvarskrig. Och framför allt, i alla dessa stadganden finnes dock individen, den värnepligtige, förbehållen en viss pröfningsrätt. Desss stadganden innehålla icke en ovilkorlig förbindelse för medborgaren att på kommando gå ut i krig; de innefatta alla vissa vilkor. Vilkoren äro: ”om höga nödtorften så trängja kunde”, heter det i det första anförda lagrummet, ”thå thet omtränger” i allmoge-försäkran, och i den sist åberopade heter det: ”thå eger Kongl. Maj:t taga the mått och steg, som med rikets säkerhet och undersåtarnes fromma öfverensstämmande äro”. Det är således den individ, som bådas upp till kriget, hvilken pröfvar, om dessa vilkor föreligga. Föreligga de icke, så går han icke ut. En sådan pröfningsrätt, eller åtminstone anledningen dertill, skulle genom denna nya lag om värnepligt förintas. Af hvad jag nu har anfört, framgår, såsom jag hoppas, tydligen, att jag för min ringa del icke kan godkänna utskottets betänkande. Jag måste för min del, utan att kunna eller vilja tillmäta mig någon militärisk detaljkännedom, trygga mig vid landets gamla indelningsverk, med eller utan tillägg af värfvade trupper; detta må fackmännen afgöra. Jag emotser invändningen om kostnaderna. Jag ber att i förbigående få påpeka: vi hafva icke nu för oss att afgöra en finansfråga, det är mångfaldigt dyrbarare rättigheter, som nu stå i fara. Jag ber dessutom att få påminna om, att vi hafva i vår makt tvenne faktorer, med hvilkas tillhjelp vi kunna reglera kostnaderna efter våra tillgångar. Den ena är antalet krigsmän; den andra är deras mer eller mindre fulländade utbildning. Med tillhjelp af dessa båda faktorer, synnerligast den förra, arméns storlek, tror jag vi skola kunna undvika kostnader, som kunde ekonomiskt krossa oss. Om den indelta militären skulle komma att återupprättas till större antal, än senast, och sålunda träffa rotehållarene tyngre än sist, d. v. s. mera än en soldat från två rotar, så ligger det ju i ständernas, statsmakternas, intresse och förmåga att lindra denna börda, på sätt jag redan förut påpekat, genom att subventionera rotehållarene. Om åter statsverket icke skulle ega tillgångar att bekosta de på statsverket ankommande utgifter för den indelta armén, eller för värfvade trupper, som regeringen till äfventyrs kunde finna derutöfver nödiga, så hoppas jag att ständerna i detta fall, likasom i andra dylika, icke skola vägra att i möjligaste måtto anslå medel för bestridande af dessa utgifter. Jag har inga siffror och kan icke framställa några siffror, det tillkommer icke en enskild man att i sådana frågor utarbeta dem, de skola utarbetas på annat sätt, och frågan bör och kan framdeles komma under ständernas afgörande.

Då jag nu sålunda bestämdt motsätter mig antagandet af utskottets betänkande, ber jag att i största korthet få rekapitulera de väsentligaste skäl, hvarför jag icke kan godkänna allmän värnepligts införande i landet. Dessa skäl äro, att statsmakterna icke hafva rätt att pålägga individen ett ovilkorligt tvång, som fordrar uppoffrandet af hela hans personlighet och af hans öfvertygelse om det rätta; – att vårt land icke eger en i minsta måtto sjelfständig utrikespolitik; – att landets representanter icke ega i någon mån inverka på krig eller fred eller ens på valet af de rådgifvare, som närmast omgifva regenten; – att vårt lands egendomliga ställning ovilkorligt fordrar frihet för individen att antaga militärtjenst eller icke; – att vi i indelningsverket hafva ett bepröfvadt och för våra säregna förhållanden lämpligt nationalförsvar; – och slutligen, att den militära strafflagstiftningen icke är beroende af ständernas medverkan.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag för Ridderskapet och Adeln vördsamt föreslå: att Ridderskapets och Adelns beslut i denna fråga måtte blifva, att förkasta såväl den nådiga propositionen som värnepligtsutskottets betänkande om införande af allmän värnepligt i landet, samt att tillika i underdånig skrifvelse hos Hans Kejserliga Majestät anmäla: att ständerna för sin del finna indelningsverket fortfarande utgöra den lämpligaste grunden för organisationen af landets nationalförsvar; att ständerna derför motse ett snart återuppställande af landets indelta armé, till sådan storlek, som Hans Kejserliga Majestät finner vara såväl med rust- och rotehållarenes krafter, som landets tillgångar förenlig; att, ifall dervid mer än en man från två soldatrotar komme att ställas, eller rusthållen öfverhöfvan betungas, ständerna önska genom särskildt anslag, hvarom Hans Majestät täcktes vid urtima eller lagtima landtdag förelägga ständerna nådig proposition, lindra bördan för rust- och rothållarene; att ständerna derutöfver, i händelse militiefondens tillgångar icke skulle förslå till bekostande af utgifterna för den indelta militären, eller för värfvade trupper, som till äfventyrs kunde af Hans Majestät finnas nödiga, äro villige att jemväl härför anvisa medel, till så stort belopp, som ständerna, efter emottagande af nådig proposition i ämnet, finna landet utan ekonomisk ruin kunna bära; – samt att vidare besluta, att till värnepligtsutskottet återremittera dess betänkande om anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för allmän värnepligts införande i landet, med anhållan att utskottet ville taga i öfvervägande och till ständerna inkomma med förslag, om och till hvad belopp, de för värnepligtens införande af ständerna äskade medel kunde anses komma att för en militärorganisation på antingen indelt eller dels indelt dels värfvad fot, under tiden intill nästa lagtima landtdag tagas i anspråk. – (Bra, bra.)

Herr von Haartman, Rafaël: Då jag på intet vis kan dela de åsigter och grundsatser den värda föregående talaren så vältaligt framhållit, och då det kan vara skäl för att, i likhet med hvad vanligt är i kollegiala församlingar, de yngsta först uttala sig, har jag begärt ordet. Jag har icke gjort det derföre att jag skulle tro mig kunna öfvertyga dem af höglofliga ståndets medlemmar, som möjligen icke hysa den åsigt jag omfattat. Nej, långt derifrån; jag är öfvertygad om att hvarje af Ridderskapets och Adelns medlemmar genom arbete och moget öfvervägande under de 10 månader, som förgått, sedan den nådiga propositionen utdelades, fattat en fast öfvertygelse, och nu nedlägger sin voteringssedel uti urnan, fullt och fast öfvertygad om det rätta och sin pligt såsom en ärlig landtdagsman.

Öppet vill jag för min del uttala mitt ja, då man frågar mig om jag vill åtaga mig den tyngsta börda, ett land har rättighet att pålägga sina söner: allmän värnepligt. Lika öppet vill jag uttala mitt nej, då man frågar mig, om jag vill åtaga mig denna värnepligt, för att värna riket, för att värna andra folks hembygder och andra länders politiska intressen.

Det är denna åsigt jag omfattar och förfäktar med värmen af hela min själ. Och jemte det jag egnar den varmaste och den uppriktigaste tacksamhet åt vår ädle och högsinnade monark för den rådiga propositionen, hvarigenom hans lika ädla farbroder Kejsar Alexander I:s för Finland äfven minnesvärda akt om Finlands upphöjande bland nationernas antal fullt förverkligas, måste jag på det uppriktigaste frambära min tacksamhet till utskottet, som med ospard möda handlagt det betänkande, som nu föreligger till granskning.

Är man engång fullt ense med sig sjelf om att vi måste hafva militär, en beväpnad styrka som har förmåga att skydda vår nationalitet, vårt land, så finner man snart att den af utskottet föreslagna är den enda möjliga. Är jag engång öfvertygad om att de försvarare vi måste ega, skola vara soldater med moraliska grundsatser, varm fosterlandskärlek och nödig skicklighet i vapnens bruk, ställer sig den andra frågan: huru många måste vi ega att disponera öfver i fredstid, och huru många i krigstid. Den tredje frågan blir sedan den ekonomiska, som äfven noga bör beaktas.

De anspråk man ställer på en aktiv armé i fredstid, äro att bilda en kader, en öfningstrupp, hvarur ett tillräckligt antal lärare för reserven kan utgå, och att då behofvet sådant påkallar, göra garnisonstjenst. Jämför man nu numerären för båda dessa ändamål, som skola tillgodoses, så finner man att såväl den nådiga propositionen som utskottets betänkande öfverensstämmande funnit det riktiga antalet. Garnisonstjensten handhafves i de sydligare delarne af landet, der kronan eger större upplag, af en division ryskt infanteri, utom i fästningarne, der några fästningsregementer äro förlagda. Ur dessa fyra regementen utgå dagligen, enligt af divisionsstaben mig lemnad uppgift, 845 man, för att tjenstgöra i garnison och hålla vakt förnämligast i städerna Helsingfors, Åbo, Wiborg, Tavastehus, Willmanstrand och Fredrikshamn. Derutöfver tillkomma yttermera 150 man, som dagligen äro upptagna af rent ekonomiska göromål inom kompanierna. Jag måste derföre anse att för fullgörande af garnisonstjensten och de ekonomiska göromålen inom trupperne erfordras dagligen ettusen man. För att denna garnisonstjenst icke må blifva alltför betungande, och för att truppen skall vinna nödig skicklighet i vapnens bruk, bör soldaten icke oftare än hvar fjerde dag dermed vara sysselsatt. Om nu af hela den föreslagna aktiva arméen, 4 975 man, 10 % äro obevarade och yttermera 10 % permitterade och sjuke, blifva de i verklig aktiv tjenst qvarståendes antal 4 000 man, eller fyra gånger större än det antal, som dagligen erfordras för garnisonstjenstens fullgörande. Det andra ändamålet, eller erhållandet af tillräckligt antal lärare för reserven, vinnes äfven genom detta antal eller den föreslagna numerären, ity att något öfver 10 % af den aktiva armén skulle komma att ingå uti reserven. Att bestämma huru stor reserven bör vara, är naturligtvis omöjligt, men med de bristfälliga kommunikationer Finland nu eger och af strategiska skäl, bland hvilka må nämnas en lång kust, der fienden på många ställen kan landstiga och åstadkomma stora skador, tror jag att reserven icke bör vara alltför ringa eller ungefärligen motsvara det antal, som af både finska och ryska trupper under det senaste orientaliska kriget var i Finland förlagdt, hvilket antal ungefär öfverensstämmer med det utskottet och nådiga propositionen föreslagit att skulle ingå uti aktiva armén och reserven sammanlagdt. Vi måste dessutom ega en fullt duglig truppstyrka som kan operera såsom en särskild kår för sig. Huru skola vi annars ens kunna tänka på att begära att, då fienden hotar våra kuster, eller då krig kallar monarkens undersåter under fanorna, få förblifva i landet. Vi måste ega fullt skickligt befäl, vi måste ega goda och fullständigt öfvade soldater, och icke dessa milisbarn, som lärt sig krigarens yrke såsom en sommarlek; vi måste ega infanteriets starkaste stöd, artilleri, vi måste med ett ord ega en fullt utbildad militärkår. Först då kunna vi komma till Majestätet och säga: vi kunna försvara vårt land och vilja stanna hemma och icke lemna detsamma.

Så snart man vunnit klarhet om den behöfliga numerären, inser man lätt omöjligheten att erhålla den genom andra medel än genom allmän värnepligt. Och att åter gå en medelväg och hålla värfvade trupper för garnisonstjenstens fullgörande och för öfning af reserven som är bildad af värnemän, hvilka endast under ett par sommarmånader inhemtat ofullständig undervisning, är så vanskligt, så oklokt och oriktigt, ja, opraktiskt, att ett sådant förslag ur rent militärisk synpunkt måste förkastas, äfven om också våra finanser skulle medgifva en sådan, jag måste säga, lyx. Jag behöfver blott nämna att 4 000 man värfvade trupper, som behöfvas för garnisonstjenstens fullgörande, enligt den stat som af herrar reservanter blifvit uppgjord, skulle erfordra 3/2 miljoner mark årligen.

Men långt mera vigtiga skäl, än dessa ekonomiska, komma den patriotiska granskaren att rygga tillbaka för antagandet af detta af alla nationer utom den Schveitziska förkastade milissystem. Med förbigående af de rent militära skälen, hvilka jag hoppas att en annan talare bättre än jag skall framlägga och ehuru jag visserligen sjelf i Polen personligen erfarit, hvad sådana halft inöfvade, sammanrafsade värnemän på slagfältet duga till, och ehuru jag kunde derifrån anföra många bevis på att en talrik styrka halft öfvade värnemän, oaktadt personlig tapperhet, blifvit slagen af en ringa styrka fullt öfvade soldater, vill jag endast framhålla den erfarenhet jag vunnit under en längre tjenstetid vid en finsk värfvad trupp och de stora vådor i moraliskt hänseende man, enligt mitt förmenande, utsätter milisen för om man sammanblandar den med värfvade trupper. Man kan tänka sig följden af att unge värnemän ledas och läras af en hop värfvade soldater, som i kasernerna lärt känna käppen såsom sin lärmästare, i dessa kaserner, der lasten är hemmastadd och der folkets friskaste blomma, kärleken till hembygden dödas; ty huru ofta ser man icke att desse olycklige män, sedan de tjenat 10 à 20 år i en värfvad trupp, för liderlighet eller oduglighet utskrifvas ur rullor och förslag, samtidigt de inskrifvas bland samhällets olycksbarn. Jag har sjelf i tvenne år lefvat med vårt lands värfvade soldater, och på nära håll sett den uppfostringsmetod man varit tvungen att använda för detta sammanrafsade folk. Jag har äfven i Danmark och Ryssland sett de metoder, som användas inom kasernerna, der värnemän erhålla sin första militära uppfostran; jag önskade nu icke något högre än att de män, som vilja hos oss införa värfvade trupper i förening med beväring, skulle hafva sett och sjelfva lärt känna det vådliga härutinnan. De skulle då icke nu ropa: ”arbetaren är sin lön värd”, låtom oss lega soldater, för att värna vårt land. Kan då icke arbetaren lönas med annat än penningar, kan man icke kläda blodig skjorta för sitt land, utan att derföre vara betald! Vill man då icke förstå att fosterlandsvännens dyrbaraste pligt och rättighet är att med egen hand värna sitt land. På dessa och andra af utskottet anförda skäl, kan jag icke annat än varmt omfatta utskottets förslag, och anhåller vördsammast att Ridderskapet och Adeln ville skrida till granskning af förslaget i detalj.

Friherre Hisinger: Om värnepligten är under det senaste året så mycket skrifvet och taladt, att man tryggt bör kunna anse denna fråga tillräckligt mångsidigt och grundligt betraktad och granskad af en hvar, som derom har att yttra sig. Jag har således föga att tillägga; beder dock att få påminna om att Tyska riket bär skulden till det nuvarande olyckliga allmänt beväpnade tillståndet, som skall upphöra, när dess enda orsak en gång upphör, att värnepligten utgått från Preussen, den mest roflystna af alla Europas roflystna stater, der detta system uppnått sin högsta utveckling, men der det äfven på det mest evidenta sätt ådagalagt sina förderfbringande verkningar i moraliskt och materielt afseende, ity att, oaktadt den erhållna fransyska krigsgärden, just detta samma Preussen, som haft så stora öfverskott, nu med stora steg närmar sig en skrikande statsbrist, och att all industri derstädes nu är stadd i tillbakagående, ja till och med den literära produktiviteten visar betänkliga symptomer af stagnation, för att icke säga aftynande.

Hvarje folk måste kunna försvara sig och sitt eget land; vi äro äfven dertill villiga. Vid anfall torde väl den allmänna värnepligten alltid utan vidare blifva en verklighet; men jag kan icke medgifva, att uppställandet af vår armé bör ske genom en värnepligt grundad på utlottning, som mot deras vilja gör till soldater dem, hvilkas kallelse är en helt annan, genom en värnepligt, som tvingar alla att snart sagdt uteslutande egna sin bästa tid åt militäryrket, likasom om menniskan icke hade annat och högre mål, än att hufvudsakligast omdanas till aftryckningsredskap att ställas bakom kolfvarne af vår tids utmärkta studsare; – hvartill kommer, att just det yppersta manskapet skall dertill uttagas. Jag vill icke bidraga till att – såsom alla stater nu synas vilja göra – föra fosterlandet tillbaka till medeltidens seder och bruk, då hvarje fri man var soldat, och krigsväsendet uppslukade alla statens inkomster, alla andra intressen. Jag vågar icke heller för min del inför efterverlden taga på mig det tunga ansvaret, att hafva bidragit till ett sådant beslut, genom hvilket våra efterkommande invigas åt en förderfbringande institution, som skall göra kommande medborgare totalt oförmögna till hvarje allvarlig gagnande sysselsättning, och detta till och med emot deras egen bättre vilja eller, om detta senare icke alltid blir fallet, åtminstone skall för landet i sin helhet åstadkomma en svår stagnation i dess nuvarande lyckliga och jemna utveckling.

Jag måste derföre, stödjande mig på § 18 af 1772 års regeringsform, yrka på betänkandets, såväl som den nådiga propositionens förkastande och helst förorda, jemte uppställandet af nödiga värfvade trupper, återupplifvandet, på efter nutidens fordringar lämpligaste sätt, af indelningsverket, men utan torp för soldaterna eller boställen för officerarena, all den stund de stora anspråken på lång öfningstid, som nu måste göras, icke medgifva soldaten tid att sköta sitt torp såsom fordom.

Men skulle dock detta förslag icke kunna vinna Ridderskapets och Adelns bifall, vill jag till alla delar biträda herr Silfversvans reservation, der, som jag tror, nationens verkliga tankar och åsigter i denna vigtiga sak funnit sitt rätta och sanna uttryck. I alla fall synes det vara klokt att icke nu förhasta sig, utan väl betänka sig, och hellre om möjligt afvakta den tid, som ofelbart måste komma, må hända snart, då Tyskland blifvit så medtaget, att det nödgas börja afväpna eller åtminstone inskränka sig, då ock alla de öfriga staterna nog skola hasta att följa ett så förnuftigt exempel. Och slutligen vill äfven jag ännu påminna om § 71 i vår nu gällande L. O.Lantdagsordning, som medgifver uppskof af hela frågan till nästkommande landtdag, hvarigenom äfven den fördel skulle vinnas, att ett nytt härordningsförslag skulle hinna utarbetas på de grunder herr Silfversvan föreslår.

Herr af Forselles, Emil: Mer än ett halft sekel har förgått, under hvilken tid Finland, så när som på några få år, varit frikalladt från att upprätthålla sin krigsstyrka. Under denna tidrymd hafva förhållandena vexlat; landet har sett både mulna och ljusa dagar. Tacksamt erkännas bör likväl, att under hvarje förhållande frånvaron af en strängare finsk militärorganisation under denna tid verkat välgörande, icke endast på landets ekonomiska framåtskridande, utan äfven på vårt öfriga kulturarbete, hvilket ju framgår hand i hand med de ekonomiska intressena.

Emellertid har man under denna tid vant sig vid detta förhållande. Man har, snart sagt, nästan bortglömt, att ett sådant sakernas skick måste vara öfvergående, och att under det i Europas öfriga kulturländer frågan om härordningar och militärorganisationer varit en af de vigtigaste på dagordningen, Finland icke alltför länge mer kunde, eller ens borde, undvara sin krigsstyrka.

Den föreliggande nådiga propositionen har icke blott erinrat oss derom, utan föreslår oss äfven en militärförfattning efter modernt mönster, men främmande för våra traditioner och nationella institutioner.

Det bör under sådana förhållanden icke väcka förvåning, att denna proposition så väl af Finlands folk, som af dess representation emotsågs med den högsta spänning och ovisshet. Man visste att det ursprungliga förslaget till införande af allmän värnepligt i Finland var uppgjordt af finske män, och man hyste derföre de bästa förhoppningar.

Värnepligtsutskottets öfver den nådiga propositionen afgifna betänkande föreligger nu till behandling, och Finlands ständer stå i begrepp att, på grund af detta betänkande, lägga råd i detta för vårt fosterland så djupt ingripande och högvigtiga ärende.

Jag bekänner öppet att detta betänkande varit för mig i hög grad anslående. Man må tänka huru som helst i detta ärende, nekas bör dock icke att Värnepligtsutskottet på ett särdeles förtjenstfullt sätt sökt att fullgöra dess i många afseenden ganska svåra uppdrag. Utskottets motivering, hvari spåras varm fosterlandskärlek, äfvensom de betänkandet vidfogade bilagor bära vittne derom, att Värnepligtsutskottet haft all möda osparad att, under en jemförelsevis kort tid, åstadkomma en omsorgsfull utredning till grund för ständernas öfverläggningar.

Om jag också ej kan dela utskottets alla synpunkter, har jag dock med sann tillfredsställelse funnit, att betänkandet i väsentliga delar afviker från den nådiga propositionen, hvilken af mig i flere afseenden icke kunnat godkännas, och att det förslag till värnepligtslag, som i betänkandet foreligger, i flere hänseenden gått mina önskningar till mötes, och, åtminstone delvis, hos mig undanröjt tvifvelsmål.

För min del måste jag biträda utskottets motivering beträffande godkännandet af i gi lagförslaget, hvilken till grund för Finlands blifvande härväsende etablerar den allmänna värnepligtens princip. Mitt omfattande af denna princip har skett först efter mycken tvekan och den allvarligaste öfverläggning. De skäl, hvilka synts mig tala emot ett dylikt system för Finland, ha ingalunda undgått min uppmärksamhet, men jag har å andra sidan icke kunnat underlåta att erkänna den stora tyngden af motskälen.

Finland kan, och bör icke heller, längre undvara en tidsenlig militärorganisation. Monarken fordrar det; Finlands egen värdighet, i många afseenden, fordrar det; omständigheter, betingade af den närvarande tidens både inre och yttre politiska förhållanden, kräfva det. Huru tung den börda än må komma att kännas, hvilken vi i detta afseende måste underkasta oss, måste den dock bäras, om det finska folket fortfarande vill uppbära sin ställning bland nationernas antal.

På samma gång den allmänna värnepligtens princip i dess tillämpning i många afseenden erbjuder ett kraftigt medel att bidraga till nationens sedliga uppfostran, synes det mig, att densamma i högre grad än något annat militärsystem är egnad att erbjuda alla erforderliga vilkor för ett välordnadt härväsende. Men det ligger den allra högsta vigt derpå, att denna vår finska blifvande härordning ordnas så, att den må komma att utgöra ett i möjligaste måtto starkt finskt nationalförsvar och ingenting annat. I den mån den allmänna värnepligtens princip hos oss tilllämpas derhän, att detta mål, med uteslutande af alla andra ändamål, vinnes, i samma mån känner jag mig manad att omfatta denna princip.

Då det är af vigt för en hvar att nu göra sin ställning till frågan klar, har jag velat hafva detta uttaladt, förbehållande mig att, vid detaljgranskningen, få göra mina anmärkningar emot lagförslaget.

Herr Snellman, J. V.: Hvar och en, som genomläst Värnepligtsutskottets föreliggande förslag, torde väl med tillfredsställelse och tacksamhet hafva bemärkt och erkänt den samvetsgranna omsorg, hvarmed utskottet utfört sitt maktpåliggande uppdrag. Jag tviflar icke derpå, att icke förslaget äfven ur militärisk synpunkt torde vinna sakförståndiges bifall; men utskottet har också, jag måste säga, med öm omsorg sörjt derför, att rättigheten att försvara fäderneslandet och den uppoffring, som dermed är förenad, må så jemnt som möjligt tillkomma och falla på alla Finlands söner.

Må det förlåtas mig om jag särskildt gläder mig deröfver att jag finner önskningar, hvilka jag vid ett annat tillfälle uttalat, genom förslaget uppfyllda, och att denna del af förslaget gläder mig, emedan den är af så stor vigt. Sålunda har utskottet funnit utväg att minska den i den nådiga propositionen föreslagna långa reservtiden till en så kort period, att knappt någon torde hafva gjort sig hopp härom; ock har utskottet icke heller glömt att för finska trupper ett eget artilleri är nödvändigt. Äfven så hafva de föreslagna bataljonerna upphört att vara skarpskyttebataljoner. Väl hade det varit i mångens tanke önskligt, om äfven förslaget, hvad den aktiva tjensten angår, hade kunnat utfalla något annorlunda, om en kortare tid kunnat äfven här bestämmas. Men detta torde kanske vara omöjligt; och man bör dervid också besinna, hvad många bekymrade fäder glömma, att det icke är blott ur militärisk synpunkt det är nödvändigt att en trupp har disciplin och öfning, utan att denna utgör ett skydd för den enskilda, ett skydd nemligen så långt krigets osäkra lotter kunna medgifva. Hvad förslaget i min tanke saknar, är något stadgande om de finska truppernas ordnande under krigstid, nemligen huru de skola sammanhållas. Det hade varit godt, att en bestämning i förslaget ingått, att de böra ställas i en korps, den må kallas brigad eller något annat, under ett finskt öfverbefäl, så att de icke kunde utgå till kriget såsom skilda bataljoner. Men dessa särskilda stadganden är det icke skäl att vid detta tillfälle omtala, då vid specialgranskning af förslaget dylika påståenden kunna göras. För min del vågar jag också hålla före, att sådana anmärkningar om några särskilda stadganden borde så mycket som möjligt undvikas. Ty om man också lyckas att i ett eller annat förändra förslaget, så riskerar man derigenom att göra det hela till en löslig sammansättning af hvarjehanda åsigter och att förstöra, hvad som nu utgör en synnerlig förtjenst, att sammanhanget i förslaget är så strängt och bundet.

Särskildt vill jag för min del tacka utskottet för de upphöjda, manliga och så välbetänkta ord, utskottet i sin motivering af förslaget i början af densamma uttalat. Det finnes numera icke något skäl att öfverlemna åt den fattigare folkklassen i samhället fäderneslandets försvar, och åt den förmögnare att betala, för att sjelf undgå denna såväl rättighet som skyldighet. Det har funnits tider, då äfven detta haft sin historiska rätt. Det stånd, som tidigare lade börda på andra, var sjelf ett krigarestånd och fullgjorde frivilligt sin krigarepligt. Den tiden rådde en aristokratisk författning mer eller mindre i alla länder. Mot dennas tvång kräfde det svenska och finska Bondeståndet skydd. Indelningsverket blef äfven det ett af dess skyddsvärn och sålunda ett medel att rädda den frihet, som i båda länderna utgjort all medborgerlig frihets rot. Vår tid går åter mer och mer från dessa förhållanden. Man behöfver icke se vida omkring, för att finna det och blifva öfvertygad, att jemlikhet i rättigheter och skyldigheter mer och mer fordras och mer och mer skall göra sig gällande. De som sätta sig häremot, de tala således icke i vår tids anda och icke ur de grundsatser, som äfven skola blifva framtidens. För min del kan jag icke dela den patriotism, som, då den ser vådor i vår politiska ställning för de trupper, som här uppställas, hvilka vådor icke skulle finnas, om vår sjelfständighet vore fullständig jag säger, jag kan icke dela denna patriotism, som då säger till de indelta eller till de värfvade: Gån och möten I alla dessa vådor, jag kan icke för dem blottställa fäderneslandets söner. I tillhören icke deras antal! Jag lemnar derhän de här utlagda statsvetenskapliga teorierna, de hafva icke här sin plats; må det vara nog, om jag säger: naturrätten vet icke af samhälle och stat. Samhälle och stat hafva tillkommit utöfver all naturrättens begäran; och det är först i samhället och staten, som skyldigheter och rättigheter verkligen finnas till, erkännas och gälla.

Så tacksam jag är för de ord, utskottet uttalat i sin motivering af betänkandets 1 §, nödgas jag deremot inlägga en reservation mot utskottets uttalande angående innehållet af den 2 §. Utskottet har med rätta i frågan om rust- och rotehållarnes ställning till vakansafgiften vägrat ingå på det resonnemang, som träffas i inledningen till den nådiga propositionen. Ty det är klart att vakansafgiften icke kan hållas för en utskyld, hvilken borde likställas med grundskatten på jorden. Den är en sådan skatt, som redan under tiden före 1809 ibland utgjordes, ibland icke, äfven här i Finland. Då här t. ex. kavalleritrupper afsutto, så betalade den rustningsskyldige vakansafgiften; då regementet åter satt upp, upphörde vakansafgiften. Det är nu i 70 år som vakansen allmänt erlagts, men icke ens fortfarande under dessa 70 år. Vakansafgiften för närvarande är ännu icke 10 år gammal. Om en sådan utskyld kan man icke tala såsom om en grundskatt. Det är derföre väl, att utskottet i denna del icke följt propositionen åt. Men utskottet har råkat i en annan motivering, hvilken är lika litet hållbar. Hufvudsumman af densamma är, att, ehuru utskottet erkänner, att vakansafgiften är en betalning för befrielse från personlig krigstjenst, utskottet likväl säger: godt och väl, de roteringsskyldige hafva varit befriade från personel krigstjenst för sig och sina barn och sitt folk, men det har dock qvarstått för dem en skyldighet att göra krigstjenst enligt grundlagliga stadganden. Ja väl, det har qvarstått en sådan skyldighet, som den finnes i alla länder antingen i lag stadgad eller oberoende af lag. När fienden är i landet och icke annat försvar återstår, så skall man gå ur huset, det är äfven gammal svensk lag och sed. Men att likställa denna skyldighet med den, som värnepligtslagförslaget nu förordrar, skyldigheten att under fredstid göra aktiv tjenst tre år, att stå i reserven, att i händelse af krig rycka ut, genast i första led, är enkelt en orimlighet. Allt detta är något helt annat; men i utskottets motivering förvexlas dock dessa båda skilda saker. För min del har jag likväl ingenting emot paragrafens lydelse, då i densamma föreslås, att vakansafgiften tillsvidare bibehålles. Men man skall då erkänna att, om vakansafgiften utgår oaktadt åtagandet af värnepligt, den icke är annat än en bevillning, ett frivilligt åtagande af den betalande. Detta öppna erkännande hade enligt min tanke verkat bättre för paragrafens antagande. Ty jag tror att det stånd, som ger största antal värnepligtige, närmast rust- och rotehållare, ingalunda är motvilligt att tillsvidare utgöra afgiften, hvaremot det nu förekommande resonnemanget i motiveringen väckt oro hos många.

Med anledning af denna paragraf 2 vågar jag också anhålla att få beröra en annan, mycket vigtig fråga i utskottets förslag, då nemligen utskottet föreslår att ett antal paragrafer skall antagas att gälla såsom grundlag. Jag bekänner öppet, att jag icke kan inse, om detta sätt att stifta grundlag är det rätta. Det torde väl komma att afgöras, mitt yttrande förutan. Men jag förmår icke heller inse, att antagandet af ett sådant förslag, om det också låter sig göra, i sjelfva verket skulle lända ständerna och landet till någon nytta. Det är icke fördoldt för någon, att värnepligtsinrättningen icke kan bestå, utan att vid hvarje landtdag anslag dertill begäres af ständerna. Anslaget är nu beräknadt för truppens tjenstgöring endast för en tid af något öfver två år; det skall vid nästa landtdag beräknas för fem år. Behofvet af anslag från ständernas sida blir redan då större, och utan tvifvel skall detta behof i framtiden icke minskas, utan tillvexa. Då uti värnepligtslagen ett antal paragrafer skulle gälla såsom grundlagsfråga, äro ständerna vid dem orubbligt bundna. Det är på Hans Majestäts initiativ, som frågan då beror. Dessutom kunna ständerna också, om Hans Majestät nådigt föreslår ändringar, endast med alla stånds bifall antaga dem. Hafva de icke denna grundlagsenliga giltighet, så förmår jag icke inse att ständerna, då de bevilja medel, icke kunna göra det med vissa vilkor, som innebära ändring i värnepligtslagen. Jag upprepar ännu, att jag bekänner mig vara tveksam, huruvida min uppfattning i denna sak är den rätta, likasom jag öfverhufvud, då en så vigtig fråga som denna föreligger, bör ödmjukt erkänna, att jag icke har en sådan förtröstan till mina meningars riktighet, att jag icke skulle vara beredd att gå ifrån dem och medgifva att jag misstagit mig.

Herr Antell: För att kunna häfda sin ställning som stat, är Finland ovedersägligen i behof af en försvarsorganisation. Det är med erkännandet af denna obestridliga sanning jag önskat inleda ett uttalande i denna för vårt land så betydelsefulla fråga, hvars lösning Finlands folk, med pligttrohet, offervillighet och obestridlig patriotism, samt med tillitsfullt förtroende till representationen sedan någon tid afvaktar. Vi hafva lärt oss tro, att intet offer är för stort, om fosterjorden skall värnas, och derföre skall hvarje Finlands son med gladt mod offra lif och blod för fäderneslandet, om det angripes.

Sålunda är värnepligtsidén icke ny för oss, och derföre att våra förfäder under sekler af strid och fiende-härjning visat att de erkände denna moraliska förpligtelse, derföre kunde en senare tids lagstiftning se dagen, fört att som en allmän bestämmelse gifva uttryck åt denna uppfattning. Men jag vågar påstå, att krigskonstens utveckling för värnepligten på afvägar. Den nödiga yrkesfärdighet, denna utveckling kräfde, framkallade de stående härarne, hvilkas upprätthållande slukade större delen af skatterna; krigets framgång ökade väldet och för att vidmakthålla den sålunda förstorade staten, behöfdes yttermera förstärkningar af dessa stående härar. Folkens uppvaknande till politisk frihet, det konstitutionella lifvets uppkomst och utveckling satte småningom hinder i vägen för ett kontinuerligt fortgående i en sådan riktning. Skatterna för de stående härarne kunde icke mera obegränsadt utfalla. Då visste man att genom en sinnrik organisation draga fördelar af värnepligtsiden, och den moderna värnepligten möjliggjorde åter de stående härarna. Vi hafva sett den moderna värnepligten lämpa sig för annekteringshärtåg, vi hafva sett den föra Tyskland till ett militärvälde af oanad storhet, vi hafva sett flere andra stater i Europa på denna, af patriotismens ädlaste känslor alstrade idé, grunda sina stående härar, hvilkas blotta tillvaro måste framkalla en reciprokbeväpning, och hvilka naturligtvis mer än annat äro egnade att möjliggöra fredsbrott, således framkalla krig. Att den moderna värnepligten uti stater af betydande makt, strängare skulle tillämpas, är sjelfklart. Tyskland, Frankrike, Österrike, Italien och senast Ryssland äro bevis derför. Att äfven stater af andra ordningen följde exemplet i större eller mindre grad, berodde af den mer eller mindre säkra politiska ställning dessa stater lyckades intaga. Men lindrigast och minst betungande har denna idé blifvit tillämpad uti de stater, hvilkas geografiska läge eller topografiska beskaffenhet säkerställa försvaret, eller der af politiska eller andra orsaker mäktiga grannar garanterat en neutral ställning. En sådan lindrig form af värnepligten är milisen. Den har bibehållits vid en organisation som endast motsvarar det rätta ändamålet med värnepligten försvaret den vet icke af någon fortgående soldattjenst i fredstid på värnepligtsgrund; den vet icke heller af lottning eller friköp. – Den nådiga propositionen föreslår för Finland allmän värnepligt med aktiv soldattjenst i fredstid för medborgare med eller mot håg och böjelse, och med lottning. Det svåra värf Värnepligtsutskottet haft sig förelagdt, har det nu fullgjort efter ett mödosamt arbete. Då jag, ehuru vald till suppleant i detta utskott, icke fått tillfälle att taga del i arbetet, må det tillåtas mig att erkänna den allvarliga omsorg, utskottet egnat denna frågas granskning. Men om jag äfven medgifver att arbetets fullständighet vittnar om insigt och erfarenhet, så kan jag dock aldrig erkänna den grundval, på hvilken detta mödosamma arbete är bygdt, och det återstår mig således blott den smärtsamma pligten att för min del förkasta utskottets förslag. Detta ogillande gäller främst utskottets vidblifvande af fortgående soldattjenst i fredstid på värnepligts grund, äfvensom den lottning och kasernering, utskottet bibehållit, jemte det utskottet i alla fall frångått begreppet om den personliga tjenstskyldigheten, då det genom särskilda stadganden uppställt vissa eftergifter på grund af bildnings- eller förmögenhetsföreträden, då det bibehållit en cacherad värfning, hvilket jag anser att stadgandena om volontärer, och dessas bindande fortfarande vid de stående bataljonerna, äfvensom stadgandena huru vid lottningstillfället bör tillgå, tydligen bevisa. Vidare har jag icke kunnat gilla det ofullständiga uti stadgandet om reservens öfvingar, der nemligen man kunde draga den slutsatsen att öfningsskyldighet visserligen åligger hvarje individ, som tillhör reservklasserne, men der det ankommer på regeringen att sammankalla till sådan öfning. Jag måste erkänna att jag nu blifvit uppmärksamgjord derpå, att detta berott på ett tryckfel. Jag kan naturligtvis icke tvifla derpå, men jag kunde fråga, om äfven det berott på ett tryckfel, att den 11:te §, hvarom här är fråga, icke föreslås att blifva grundlag, såsom man det föreslagit angående stadgandet om landtvärnet. Då jag sålunda på dessa skäl icke kan gilla utskottets betänkande, måste jag med min ringa röst bidraga till att förkasta detta förslag om införandet i Finland af ett konskriptionssystem med lottning. Har då en sådan förändring uti Finlands politiska ställning egt rum, att Finland måste beträda en från dess, på historisk grund skeende utveckling, främmande väg, jag säger främmande derföre, att det förslag utskottet framställer, är främmande för den värnepligtsidé hvaraf § 7 af 1789 års kongl. försäkran på allmogens fri- och rättigheter, är ett uttryck. Om äfven man kunde säga att de äro barn af samma vagga, så måste man i alla fall fästa afseende dervid att det förstnämnda undergått en så fullständig omdaning, att det åtminstone för vårt land är och måste blifva främmande. Då jag nu, såsom jag hade äran nämna, icke kan godkänna utskottets förslag, ber jag få fästa det höglofliga ståndets uppmärksamhet vid en reservation, som blifvit bifogad betänkandet, jag menar den af herr Silfversvan. Här ser man grunddragen af ett milissystem, hvarigenom en allmän nationalbeväring i kombination med en värfvad stam, skulle utgöra det finska härväsendet. Man undgår lottning, man undgår kasernering, och man har en folkbeväpning, tjenlig till försvar. Man har derjemte värfvade trupper att tillgå för garnisonstjensten, hvilken icke kan vara ändamålet med värnepligt. Jag tror att ögonblicket icke ännu är lämpligt för en detaljjemförelse emellan utskottets förslag och reservationen; denna allmänna diskussion är dertill måhända icke egnad, och ehuru en ärad talare sökt att från sin synpunkt förgöra reservationsförslaget, måste jag väl dock spara bemötandet deraf, till dess det kan blifva ännu mer påkalladt. Jag vill här blott tillägga att jag icke kommer att undandraga mig att närmare försvara påståendet, att ett milissystem fullt motsvarar det ändamål, hvartill värnepligt kan eller bör införas i Finland. Gäller det att föra ut våra trupper, då är utskottets förslag bättre. (Bra, bra!) Här kan det icke vara fråga om kostnaderna för det ena eller andra systemet, men jag tillåter mig att påpeka, att om en milis i Finland skulle inrättas på de grunder herr Silfversvans reservation innehåller, så blefve den billigare än hvarje annan härordning för Finland som härintills blifvit omnämnd eller föreslagen. Derjemte behöfver man icke tänka på så många och så stora kaserners uppförande. Jemte det jag för det höglofliga ståndet ber att få anmäla, att jag med min ringa röst ärnar votera för ett uttalande från ständernas sida, i det syfte herr Silfversvans reservation föreslår, anhåller jag att få tillägga några ord. Den djupa aktning detta höglofliga stånds medlemmar hysa för hvarandra kan icke lemna rum för andra förutsättningar än den om rättrådiga afsigter och om de ädlaste motiv, då det gäller en fråga, på hvilken landets väl och ve beror. Härom kan väl icke vara mer än en öfvertygelse, en tanke – men olika kunna åsigterna vara om den grad af varsamhetspolitik, vår unions-ställning till Kejsaredömet kunde påkalla. Om det tillåtes mig att i detta afseende gifva ett vördsamt votum, så blir det nu, likasom alltid för ett öppet, ärligt och oförväget uttalande från den finska representationens sida. (Bra, bravo!).

Herr Taube: Uti ögonblick af så genomgripande betydelse i ett folks tillvaro, som det närvarande ögonblicket är för Finlands folk, glömmer lätt den ringaste individen sin obetydlighet, låter fatta sig af hvirfveln af de verkande krafterna, och tror sig manad, äfven han, att lägga ett ord med i vågskålen, der det kanske ingenting väger. Detta hoppas jag länder till ursäkt för att äfven jag begärt få yttra mig uti den diskussion, som nu försiggår inom Ridderskapet och Adeln. Vid landtdagen år 1863–1864 voro ständerna i tillfälle att uttala sig om vårt härtills bestående härväsende, om den indelta militären; månget varmt ord uttalades då för bibehållandet af den indelta militären, och dessa ord voro otvifvelaktigt förestafvade af de oss ännu nära liggande minnena från 1808 års krig, och hvad den indelta militären, vid hvilken våra fäder tjenade, då utförde. Sedermera, några år derefter, blef den indelta militären upplöst; tiderna hafva förändrats, åsigterna med dem, och de grunder, som voro lagda för detta härväsende, hafva befunnits icke tillfredsställa numera fordringarne på en militär, och vid denna landtdag hafva ständerna fått emottaga propositionen om organisation af ett nytt militärväsende för Finland, bygdt på grunden af allmän värnepligt. Då den nådiga propositionen föredrogs inför det höglofliga ståndet, helsades den varmt af flere ståndsmedlemmar. Jag sluter mig till dem och helsar gladt den princip för militärorganisationen i vårt land, som genomgår den nådiga propositionen och utskottets betänkande. Så länge icke utopierna om den eviga freden blifva realiserade, så länge måste hvarje folk, stort eller litet, svagt eller mäktigt, vara beredt på att kunna värna sig sjelf, åtminstone bidraga till sitt värn, efter sin förmåga, vara beredt att kunna skydda sina gränser, sitt lands område. Finlands folk måste således också följa med tiden. Utan militär kunna vi icke vara, så länge andra folk, andra stater icke endast bibehålla, utan äfven tyvärr ständigt öka sina härar. Denna förmåga att kunna försvara sig är nödvändig för upprätthållandet af folkets sjelfmedvetande. Förutan känslan af denna förmåga skulle ett folk snart sjunka ned i dåsighet och icke hafva rätt ens att klaga, om det lede orätt; och utom detta skäl för oss att tänka på en organisation af ett försvar, har Finlands folk alltför stora och höga anor ifrån krigens banor, för att vi, ätteläggar till dessa krigare, skulle glömma hvad vi äro dem skyldige. Finlands krigare hafva på hundratals bataljfält visat att de förtjena det vackra blad, som historien tecknat om dem, de hafva städse ådagalagt trohet mot sin regent, trohet och pligtkänsla mot sitt fädernesland. Vi hafva sett under Klaes Flemmings tid, att finnarne försvarade sin lagliga regent, ännu, sedan han mistat sin svenska krona, och vid otaliga tillfällen hafva de finska krigarne utgjort de svenska härarnes, om icke bästa, så åtminstone en värdefull beståndsdel. Jag nämnde detta såsom ett bevis blott på de höga anor som vi hafva att häfda. Det system, som nu är oss förelagdt att följa vid organisationen af härväsendet, den allmänna värnepligten, torde vara det enda som återstår oss att välja, sedan indelningsverket icke mer kan gillas. Jag ansluter mig till dessa principer, men ber äfven få nämna några ord om det motsatta förslaget till härorganisation som en reservation, bifogad utskottets betänkande, innehåller; det är herr Silfversvans reservation. Den har, jag uttalar det öppet, icke kunnat tillfredsställa mina fordringar på härväsendet för Finland, hvarken om jag betraktar den ur finsk synpunkt, eller om jag betraktar den ur rent militärisk synpunkt. – Detta förslag sammanför värfvade trupper med den värnepligtige milisen; det är således tvenne systemer, och sådant måste alltid blifva förkastligt. Den värnepligtige milisen, som herr Silfversvans förslag omnämner, finnes i Sverige sedan ett halft sekel, men som vi känna, har man i Sverige redan flere år sträfvat att organisera härväsendet på annan fot, med afskaffande af denna milis som i Sverige bär namn af beväring. Herr Silfversvans reservation sammanför således en ringa värfvad kärna, med beväringen, efter svenskt mönster. Det är minnen ifrån en förfluten tid som här hafva gått igen hos reservanten. Att beväringen ännu bibehålles i Sverige, dertill är orsaken endast den, att man ännu icke kunnat öfverenskomma om, hvad man skulle sätta i stället, då den tillika med den indelta militären skulle upphäfvas. Jag tviflar högeligen på att man i Sverige skulle antaga herr Silfversvans förslag till härorganisation. Skulle man här stödja sig på de olika politiska förhållanden, i hvilka vårt land står, en liten fläck af jorden förenad med det stora kejsardömet, och säga, att för oss passar ett sådant system, men för Sverige såsom en sjelfständigt stående politisk stat passar det icke, så tror jag att man misstager sig, ty de politiska förhållandena böra icke inverka på organisationen af ett försvar efter landets förhållanden. Jag förkastar således obetingadt det förslag som herr Silfversvans reservation bragt inför ståndet; jag kan icke annat än beklaga, att det icke blifvit mera fullständigt genomfördt, mera detaljeradt; man hade då varit i tillfälle att bemöta det, nu är det ett ofullgånget foster, hvars lifskraftighet ingen kan bedömma. Då jag har ordet, ber jag äfven att få bemöta några inkast som friherre von Born gjort emot en värnepligts införande i Finland. Friherre von Born har anmärkt att det vore önskligt att Finlands folk skulle få ostördt fortgå på sin fredliga utveckling. Men då jag tänker tillbaka på en tid af sex och ett halft sekel, som Finland varit förenadt med Sverige, kan jag sannerligen icke kalla Finlands bana fredlig. I ständiga krig fick Finlands söner deltaga, och ofta sammanbragtes Finlands kontingent till de svenska härarne genom maktspråket: ”man ur huset”. Detta var hvad vi då hade, och Karl XII:s lysande bana slutade med att Finland var en ödemark med knappast 150 000 menniskor. Kallas detta för en fredlig bana, som ett folk genomgått, då vet jag icke hvad krig skall heta. Vidare har friherre von Born ställt upp för oss ett dystert perspektiv, då vårt land genom en emigration, framkallad af värnepligten, skulle förvandlas till en ödemark. Jag kan icke tro att Finlands söner skulle vara så litet fosterländskt sinnade och så dåliga patrioter, att de för nödvändigheten att bidraga till sitt lands, till sin familjs försvar, skulle lemna landet och låta det blifva en ödemark. Långt bättre då att stanna qvar och försvara till sista man sitt land, sin härd och sin familj. (Bra, bravo!).

Herr Molander: Ehuru såväl i den nådiga propositionen som i utskottets betänkande äro framställda de företräden för vårt land, som ett härväsende, grundadt på allmän värnepligt, eger framför hvarje annat militärsystem, har jag dock, i anseende till sakens vigt, trott mig pligtig att yttra mig om föreliggande i Finlands framtida utveckling djupt ingripande fråga.

Med afseende å landets materiela utveckling, har Hans Kejserliga Majestät funnit tiden vara inne då Finland borde uppställa en större militärstyrka än den vi nu ega, hvarjemte Hans Majestät, enär för betryggandet af landets försvar det gällande indelningsverket icke mera motsvarar de fordringar krigskonsten uppställer, ansett lämpligt att Finlands försvarsväsende ordnades på grunden af allmän värnepligt.

De finska truppernas fredsstyrka utgör för närvarande, som bekant, omkring 800 man. Det inses lätt att denna militärstyrka ej motsvarar de anspråk man kan ställa på vårt land. Det kan icke vara oss tillåtet att förbise landets åliggande att äfven under fredstid med egen militär ombesörja garnisonstjenst, hvartill redan erfordras en icke obetydlig truppstyrka; men vi måste derjemte ega ett försvarsväsende, som i farans stund kan blifva af någon betydelse. Att genom värfning anskaffa den härtill erforderliga styrka blefve redan under fredstid betungande och under krig öfverstigande våra tillgångar, hvartill komme att bristen på reserver under krig gör det svårt att med öfvadt manskap komplettera en dylik militär. – Att åter, enligt ett väckt förslag, hafva endast en fåtalig kadertrupp af värfvade, hvartill skulle ansluta sig ett ofullständigt inöfvadt landtvärn eller beväring, skulle ej motsvara militärväsendets kraf; en sådan militärorganisation vore dessutom förenad med flere äfven vid detta tillfälle framhållna olägenheter, deribland sammanblandningen af värfvadt manskap med värnemän eller miliser.

Ett härväsende deremot, som är grundadt på allmän värnepligt, erbjuder en välöfvad styrka, motsvarande de billiga anspråk som på vårt land kunna ställas, samt möjliggör, med de minsta uppoffringar af penningar och arbetskraft under fredstid, ett kraftigt försvar i farans stund. Denna institution – för att nyttja utskottets ord – utvecklar vana vid ordning och laglydnad, den blir äfven för mången en väckelse till intellektuel utbildning samt verkar en genom känslan af gemensamma skyldigheter och rättigheter stärkt medborgaranda. En föregående talare, hr Snellman J. V., har äfven yttrat flere tänkvärda ord till förmån för den allmänna värnepligten.

Jag har i denna vigtiga fråga ej förbisett de stora uppoffringar af den enskildes dyrbaraste rättigheter, som värnepligten kräfver, men jag tror vårt land kunna fordra dessa uppoffringar. På anförda skäl och då Hans Kejserliga Majestät nu behagat aflåta en nådig proposition angående allmän värnepligt hos oss med ett försvarsväsende, lämpadt efter våra förhållanden och i materielt afseende icke kräfvande uppoffringar som skulle öfverstiga landets krafter, får jag för min del tillstyrka att Ridderskapet och Adeln ville, med godkännande af detta militärsystem, besluta till införande af allmän värnepligt i Finland och ett derpå grundadt härväsende.

Herr Björkenheim, R.: För en hvar som tager till ordet i detta ärende, det vigtigaste, det i vårt lands framtida öden djupast ingripande af alla som förekommit vid någon af våra landtdagar, framstår det tunga ansvar man genom ett votum i denna fråga tager på sig. För min del är jag lycklig öfver att denna session blifvit inledd med ett andragande som, huru än denna fråga här kommer att afgöras, skall stå såsom en heder för denna församling. Jag ansluter mig obetingadt till de grundmotiv, som af friherre von Born blifvit uttalade, och jag tror mig också kunna visa, att äfven i detalj skilja sig våra åsigter icke långt från hvar andra. Jag kan för min del icke nu och icke någonsin ingå på något förslag, hvilket som helst, som till grund för värnepligts utgörande i landet inför lottning. Vårt land har under svåra tider kunnat undgå conscription, detta det värsta ingrepp i den personliga frihetens heliga princip. Vi hafva blifvit ryckta från den plats vi förut innehaft i flere sekler; vi hafva blifvit förenade med en af Europas stormakter och dock har ända härintills individens rätt varit skyddad i detta fall, och nu skulle Finlands representanter, hitkallade för att värna folkets rätt, sjelfve bidraga till att kränka denna den heligaste af alla de rättigheter, vi här skola försvara. (Bra! bra!) Man har hört i landet på vissa håll ogillande uttalas öfver landtdagens tillgörande. Personer finnas måhända inom landet, ehuru få de äro, som icke obetingadt erkänna att landtdagarne bringat landet endast gagn. Hvad skulle då de och alla de som utan tvifvel skola sluta sig till dem, säga, om vi här gåfve vårt samtycke till att upphäfva individens sjelfbestämningsrätt, till att göra honom till snarlikt en slaf. Liksom en föregående ärad talare är jag öfvertygad om att endast de mest patriotiska och ädlaste motiv ledt utskottet vid detta dess arbete, men utskottets bevisföring har icke på mig utöfvat den minsta verkan.

Till utskottets betänkande är fogad en relation som bihang, för hvilken utskottet icke velat på sig taga ansvaret. Den är afgifven endast af en dess ledamot. Då en menniska är genomträngd af en viss idé, så är det naturligt att hon emot sin vilja söker och tror sig finna bevis för riktigheten af densamma, äfven på håll, der endast motbevisning gifves. Det är naturligt att då man med kalkyler vill visa fördelaktigheten af ett visst system, man kan finna siffror som tyckas bevisa denna sak. Jag vill på förhand och uttryckeligen tillägga att för mig väger i detta fall, likasom jag äfven vet för alla inom ståndet, den pekuniära delen af denna fråga föga, för att icke säga intet, emot den af mig först berörda, i vårt innersta hjerta ingripande principen. Men jag vill icke låta qvarstå ovederlagda siffror, som, om också blott på det materiella gebitet, gifva stöd för det förslag som i utskottet blifvit framlagdt, då man velat bevisa oss, huru mycket dyrare indelningsverkets återuppsättning skulle blifva, än den värnepligtiga armé som man vill att landets ständer skola godkänna. Man börjar sin kalkyl dermed att man tager den effektiva kostnaden för landets sist uppsatta 9 indelta bataljoner och lägger kostnaden för denna militärstyrka, dividerad med antalet man under vapen, till grund för hvad hvarje man skulle kosta, när hela styrkan ställes upp. Man förbiser att bataljonen då bestod af 320 man men med fulltaligt befäl för densamma fullt uppsatt, man förbiser, hvilket dock tydligt framgår vid första ögonkast man gifver den tabell som åtföljer denna relation, att sådana enorma ojemnheter i kostnaden för dessa bataljoner förekomma att de icke kunna vara framkallade af annat än organisationskostnader, uppköp af vapen m. m., hvilka icke under alla år för en stående militär tynga i samma förhållande som på en under uppsättning varande; man förbiser att dessa trupper uppsatts så brådskande, så oförberedt att den kostnad som rotehållare fingo vidkännas, i vissa delar af landet blefvo jemförelsevis enorma, hvilket bevisas deraf, att under samma år rotehållarne i ett län fingo betala mera än dubbelt så mycket som i ett annat till detsamma gränsande. Man förbiser vidare här att man beräknat den kostnad, som en soldat medför roten, till högre belopp än i Sverige, och dock säger man att äfven detta är för lågt, då det dock är för alla välbekant, att isynnerhet under senaste förflutna tider arbetslönen varit betydligt högre i Sverige än här, emedan arbetarne varit mera eftersökta. Men med allt detta är man icke belåten, ty ehuru man kommit till mera än hvad den indelta armén någonsin kan komma att kosta, lägger man ändå 20 % till, under rubrik af prisstegring, för att förhöja priset och då man härigenom icke kommit till mer än 9 miljoner, då lägger man härtill ännu ersättning för de förspillda dagarne à 2 mark per dag, en ersättning som man icke vill komma ihåg redan är inberäknad i den från rotan till soldaten utgående lön, hvilken förut är i kalkylen intagen, och sålunda kommer man till 10 miljoner mark. Men siffran är ännu för låg, man lägger kostnaden för reserver härtill och kommer då till 14 miljoner. Oaktadt man på föregående sida, der man talar om de trupper som efter indelt system skulle vara disponibla, upptagit indelningsmanskapets reserv såsom oöfvadt, icke såsom halföfvadt, så gifver man i beräkning af kostnaden dem samma lön som åt stående soldater! Detta är endast, för att bevisa, huru hållbar denna kalkyl är. En kalkyl som kunde för dem, hvilka möjligen icke skulle kunna gå in på något af de framlagda förslagen, verka uppskrämmande med afseende derå att kostnaden för den indelta militär, hvilken Hans Majestät eger rätt att af landet fordra, skulle blifva för landet alltför betungande. Man har från flere håll talat om skilnaden i kostnaden för en värfvad och för en konskriberad militär. Så länge man icke vill påstå att den konskriberade militären, ty det är om sådan här är fråga, skall födas sämre, klädas sämre än den värfvade, så kan väl rimligtvis icke någon annan skilnad i pris uppstå än den lön den värfvade soldaten fordrar, för att ingå och stå qvar i militären. Det har redan blifvit framhållet af en föregående talare, och det kan icke af någon motsägas, att denna förlust icke de facto existerar. I det ena fallet hvälfves förlusten på hela samhället; i det andra tvingar man det på några få. Friherre von Born erkände att då nöd är å färde, då är äfven nu hvarje man skyldig att träda i ledet, för att försvara landet. På denna grund är det som jag ansluter mig till den af herr Silfversvan inlagda reservationen, hvilken reservation numera blifvit i någon mån modifierad, på sätt det höglofliga ståndets ledamöter varit i tillfälle att se af de under dagens session utdelade ”grunddragen till organisation af Finlands krigsmakt”. Vi äro färdiga att, om landet hotas, värna detsamma; dock måste vi, för att kunna värna det, såsom det i våra dagar kräfves, underkasta oss en öfning, men denna öfning skall icke sträcka sig längre än till ernående af det mått af kunskap, som för ett lands försvar och i enlighet med milissystemet är af nöden, och denna öfning skall sträcka sig till alla; icke till några få. Man har sagt att värfvade trupper skulle vara olämpliga att utgöra stommen till den milis som herr Silfversvan och med honom lika tänkande vilja uppsätta; man har framhållit att de konskriberade trupperna skulle bättre lämpa sig härtill, emedan i desamma ingå mera bildade elementer; men då just dessa bildade elementer tidigast lemna lederna, då qvarstå såsom instruktörer naturligtvis, icke de som tjenat kortaste tiden i ledet och som behöfva all denna tid, för att lära sig sjelfva, utan de blifva instruktörer, som längst tjenat, och således kunna hafva någon tid öfrig från sin egen lärotid för att lära andra. Instruktörer komma således i hvardera fallet att tagas från samma samhällsklasser öfverhufvudtaget med den skilnad dock att de i det ena fallet sjelfve öfvats ett par tre år, i andra fallet haft längre tid på sig, för att erhålla nödig färdighet. Då jag antager att denna diskussion ingalunda ännu är afslutad, vill jag icke för denna gång upptaga ståndets tid med vidare yttrande derom. Jag ansluter mig i hufvudsak till herr Silfversvans reservation.

Herr Bergenstråle: Oaktadt antagligen de flesta äro ense derom, att tiden är inne för vårt land att utträda ur den undantagsställning detsamma, med afseende å dess försvarsväsende, intager, finnas dock de, som anse att denna fråga kan lösas lämpligare på annat sätt, än genom införandet af allmän värnepligt.

De, hvilka omfatta en sådan åsigt, kunna icke gerna föreslå till grundval för vår blifvande militärorganisation något annat, än det sedan gammalt hos oss kända värfningssystemet.

Med anledning häraf och då föreliggande, med så mycken värme och intresse för saken utarbetade betänkande mindre utförligt berör den militärinstitution, vi för närvarande, enligt gällande grundlag ega, utbedjer jag mig att i korthet få framhålla några omständigheter, som kunna tjena till ledning vid bedömandet af densamma, helst jag under en längre följd af år sjelf stått i ganska nära beröring med såväl värfvade, som indelta trupper. – Åt de förra, eller sådana trupper, der värfningen omhänderhafves af staten, gifver en del företräde endast af orsak, att manskapets inträde i ledet sker frivilligt och utan tvång. Det är också obestridligt, att krigareyrket, likt hvarje annat, skulle vinna om endast personer, som dertill hade fallenhet, af fri vilja egnade sig deråt. Emellertid är förhållandet sådant, att det icke alltid är kärlek till yrket, som i fredstid lockar den blifvande krigaren att taga värfning. Det gifves många andra orsaker, hvilka drifva honom härtill, deribland icke sällan frestelsen att med legopenningarne få ett oemotståndligt begär efter starka drycker tillfreds stäldt. I dylika fall svalnar inom kort icke allenast lusten för hans nya kall, utan han får en afgjord motvilja för detsamma. Och då den karaktersfasthet, som erfordras för att under sådana omständigheter tålmodigt underkasta sig disciplinens hårda tvång, saknas hos pluraliteten af den klass, hvarifrån det värfvade manskapet sammanbringas, blir ofta följden att karlen söker förkorta sin ingångna kapitulationstid, och antingen deserterar (rymningar förekomma också inom den värfvade militären mer, än inom några andra slags trupper) eller tillfogar sig sjelf något lyte, som gör honom oduglig till krigstjenst. Det inträffar till och med stundom att han hellre utbyter kasernen emot fängelset, och med afsigt begår brott.

Genom att framhålla dylika skuggsidor från den värfvade soldatens lif under fredstid, har jag ej haft för afsigt att kullkasta den för allt värfvadt manskap gällande frivillighetsprincipen, utan endast velat uppvisa medaljens frånsida för dem, som blott af pietet för denna princip fasthålla vid värfvad militär.

Det är ej heller med fästadt afseende å den moraliska sidan af saken som nästan alla Europeiska länder, utom England, numera afskaffat värfvade trupper. Den egentliga orsaken härtill är, att dylika trupper, hvarken från financiel eller militärisk synpunkt betraktadt, uppfylla hufvudvilkoret för ett ordnadt försvarsväsende, hvilket består deruti, att den krigsstyrka, som förefinnes i fredstid, eller den såkallade permanenta armén, skall i händelse af krig lätt och utan tidsutdrägt kunna uppbringas till den numerär, som i hvarje skildt fall anses erforderlig. Men icke nog härmed; det till komplettering afsedda manskapet bör äfven vara skickligt i vapnens bruk, – en vid nutidens krigsföringssätt ganska vigtig omständighet. Metoden att vid behof progressivt höja numerären, eller det såkallade reservsystemet, kan emellertid ej tillämpas å värfvad militär, emedan densamma är i afsaknad af alla slags reserver, och måste tillfölje häraf ständigt hållas fulltalig, d. v. s. vid samma effektiv, som vid inträffande krig. Och om man till och med antager, att det alltid skulle lyckas inom erforderlig tid uppvärfva förstärkningsmanskap, så blefve denna kontingent, som icke fått någon militärisk utbildning, i de flesta fall snarare till mehn än gagn för truppen.

Beträffande åter indelta militären, så inträder äfven här soldaten frivilligt i tjenst. Han är nemligen också värfvad, ehuru ej såsom i förra fallet af kronan, på vissa år, utan af rotan, på obestämd tid. Man skulle derföre tycka att det ej borde stå bättre till med den indelta soldateskens moralitet, än med den per kapitulation anvärfvades; och dock är skilnaden emellan dem lika stor i detta hänseende, som emellan den besutna och lösa befolkningen. Grunden härtill får likväl ej sökas i det olika värfningssättet, utan i beskaffenheten af den rotesoldaten tilldelade aflöningen. Knekten tillkommer nemligen, till följe af det vid indelningsverket fastställda aflöningssättet, egen bostad med åtföljande jord; och det är denna omständighet, som betingar hans i omförmäldt afseende framstående ställning. Den bidrager att bereda honom en nyttig verksamhet, fäster honom vid hemmet och torfvan samt möjliggör den indelta truppens rekrytering från en i moraliskt hänseende bättre samhällsklass, än hvarifrån den värfvade fyller sina leder. – Men en stor del af den roterade jorden skulle i våra dagar icke utan kännbara uppoffringar kunna bära de med soldattorpens inrättande förenade kostnader, hvarjemte den allmänt öfverklagade ojemnheten i roteindelningen derigenom blefve än mera tryckande, och då en förändring af aflöningssättet, antingen genom torpens afskaffande eller, hvad oftare föreslagits, att göra desses inrättande beroende af ömsesidig öfverenskommelse emellan rotan och knekten, fullkomligt strider emot den idé, som ligger till grund för indelningsverket, vore det redan med anledning häraf högst betänkligt att återupplifva en militärorganisation, så oförenlig äfven i öfriga delar med landets ekonomiska tillgångar.

Likaledes återstår mycket öfrigt att önska, hvad den indelta militärens krigsduglighet vidkommer. Så t. ex. är den omständighet, att öfvadt manskap icke finnes att tillgå vid truppens ställande på krigsfot, här af en ännu större olägenhet, än vid den värfvade militären, enär styrkan på fredsfot ej heller eger tillräcklig kännedom i yrket för att uppfylla de fordringar, man ställer på en trupp, hvars bestämmelse det är att utgöra stam, vid inträffande mobilisering. – Det torde också hafva varit systemets erkända brister, och icke uteslutande landets ekonomiska betryck, som år 1868 ledde tanken på upplösningen af de indelta finska skarpskyttebataljonerna. Och det är också derföre mer än troligt, att, i händelse dylika åter uppställdes, de inom en icke alltför aflägsen framtid finge dela förenämnde bataljoners öde.

Derest vi oförtöfvadt, utan all förberedelsetid, vore tvungne att uppställa militär, skulle anlitandet af värfningssystemet, vare sig det ena eller andra slaget deraf, kunna såsom nödfallsutväg anses berättigadt. Men i förevarande fall, då frågan gäller att efter mogen öfverläggning tillförsäkra landet en fast militärorganisation, hvilken, för att motsvara ändamålet, äfven under fredstid bör existera icke blott på papperet, kan man, enligt min uppfattning, ej annat än på det lifligaste önska, att det olämpliga sättet att medelst värfning ihopsamla manskap under fanorna, måtte utbytas emot ett mera tidsenligt. – Öfvergången till ett bättre är numera äfven möjliggjord, genom den nådiga propositionen om införandet af allmän värnepligt i landet.

Vid fråga om genomförandet af en i hela nationens sociala lif så ingripande reform är det naturligt att det skall finnas personer, som höja sina röster emot densamma. Ehuru jag ej hörer till deras antal, anser jag dock att det gifves en omständighet, hvilken, genom att lemnas obeaktad, kan föranleda att man i framtiden kommer att se på denna reform med ganska oblida ögon. Jag syftar nemligen här på de olycksbringande följderna af att ega en militär, som icke allenast skulle vara svag till sin sammansättning, utan äfven i krigsyrket mindre väl öfvad; och detta senare kunde möjligen blifva fallet hos oss, om det af utskottet från den nådiga propositionen afvikande förslaget, rörande tiden för det värnepligtiga manskapets tjenst vid reserven, skulle komma att oförändradt antagas. Men för att ej gå miste om andra synnerliga fördelar af de utaf utskottet i antydt syfte gjorda, på hela förslaget verkande förändringar, vore jag, för min del, böjd för godkännandet af en sådan organisation af reserven, som utskottet förordat, dock att de vid densamma inträdande värnepligtige, hvilka icke förut tjenat vid den aktiva armén, skulle under alla fem åren, förslagsvis minst fyra veckor hvarje år, samlas till öfning. – Deremot kan jag för min del ej förena mig om det af en ärad medlem af Värnepligtsutskottet, herr Silfversvan, framkastade förslag, beträffande införandet af ett milissystem med värfvad kader. – Enligt min åsigt bör ett militärsystem, grundande sig på hvarje medborgares personliga förpligtelse till krigstjenst, endast komma i fråga att införas, ifall den sålunda organiserade armén erhåller den för densamma absolut erforderliga militära utbildningen. Under förutsättning häraf samt att de känslor, som lifvat andra nationer vid organiserandet af deras försvarsväsende, äfven vunnit anklang inom Finlands bygder, bifaller jag för min del införandet af den nu föreslagna reformen.

Herr Godenhjelm: Äfven jag ansluter mig till de talare, hvilka hafva förordat införande af allmän värnepligt i den form, som utskottet föreslagit, på den grund att, om man vill vara i åtnjutande af någon förmån, bör man också underkasta sig de skyldigheter, som dermed äro förenade. Om vi vilja åtnjuta fördelarne af ett sjelfständigt statsskick och en nationel tillvaro, böra vi icke sky de bördor, hvilka försvaret af desamma fordrar. Man har häremot bland annat invändt att beslutandet öfver krig och fred icke beror af oss sjelfva, och att våra krigare ofta nog komme att strida för sådana intressen, som icke äro våra egna, utan ett främmande folks. Härvid är likväl att ihågkomma, att vi hafva vår sjelfständiga ställning och den politiska trygghet, som vi ega, i skydd af det mäktiga rike, hvarmed vi äro förenade; och äro väl denna sjelfständighet och trygghet för dyrt köpta, om vi åtaga oss de bördor, som kunna härflyta af de konflikter, i hvilka detta rikes politiska ställning kan inleda detsamma? Att endast emottaga och icke gifva något i stället, torde vara oss föga värdigt, och ett sådant förhållande kunde äfven göra denna vår sjelfständiga ställning ganska osäker. En ärad talare har nyss hänvisat uppå förgångna tider, uppå våra sorgers, våra segrars och vår äras gyline tid; han talade om, huru vårt folk stridt på Tysklands och Polens slätter. Den krigstunga, som vårt folk då var underkastadt, var vida större än den, som nu af oss begäres, och likvisst stridde vårt lands söner då för intressen, som icke voro deras egna, för utvidgande af ett annat folks politiska storhet och för höjandet af dess makt och välde. Men detta var priset derför, att vi genom det svenska väldet kommo i beröring med den vesteuropeiska kultursferen; det var priset för den fria statsinstitution, hvilken vi derigenom erhöllo; derföre voro vi äfven beredda att underkasta oss de svårigheter, som dermed voro förenade. Men likvisst egde vårt land då icke någon sjelfständig ställning i bredd med det land, hvarmed det var förenadt, utan utgjorde endast en provins af detsamma. Nu deremot har vår politiska tillvaro utvecklat sig; vi hafva erhållit vår egen politiska ställning bredvid det stora ryska riket. Ett nytt lif har till följd af denna nya ställning uppstått hos oss. Skola vi då anse, att det är för mycket, som vi göra uppoffringar för upprätthållandet af denna ställning? Skola vi icke tvärtom anse det såsom något, hvilket vår värdighet såsom nation fordrar och äfven den politiska klokheten af oss kräfver, att vi sjelfva skola söka värna denna ställning. Men om det är klart att vi sålunda böra sjelfva underhålla en krigsmakt, är det väl tydligt att vi böra söka att göra den så god, som möjligt, så mycket som möjligt öfverensstämmande med krigskonstens nyare utbildning och med det, som äfven i andra länder anses i detta afseende gagneligt. Derföre tror jag äfven, att det förslag, som utskottet framlagt, är att föredraga framför den reservation, som blifvit ingifven af herr Silfversvan, och hvilken nyligen så grundligen blifvit vederlagd af herr Mechelin. Det vore oförnuftigt och ett bevis på feghet, att vid detta tillfälle vilja tillsluta sina ögon för de enskilda svårigheter och olägenheter, som kunde vara förknippade med införandet af värnepligten, isynnerhet för den enskilda individen. Om det också om krigsförfattningar gäller i högre grad än om andra institutioner, att de hufvudsakligen bero på organisationen, så torde väl en sådan författning likväl hafva det gemensamt med andra institutioner, att den anda, som lifvar den, gör den till gagnelig eller skadlig, fördelaktig eller ofördelaktig. Antagandet af denna värnepligtslag kommer otvifvelaktigt att göra stora förändringar i alla våra förhållanden, särskildt i de sociala, och svårt är att på förhand säga, i hvilken riktning den kommer att verka. Detta beror helt och hållet på den anda man ingjuter hos militären. Men jag eger den tillförsigt till vår nations sedliga anda, att jag tror den ega nog kraft att i denna institution ingjuta ett sådant lif, som skall vara endast till gagn för vårt folk, samt både i politiskt och socialt hänseende föra det en lycklig framtid till mötes.

Herr von Haartman, Michael: Hade jag observerat att herr Mechelin begärt ordet, skulle jag hafva afstått derifrån, men då jag nu har det, vill jag begagna det för att till någon del bemöta den af herr Silfversvan afgifna reservationen, hvilken väckt ett visst uppseende och äfven på detta rum vunnit några vältaliga ord sig till förmån. Herr Silfversvan har antagit såsom måtto: ”arbetaren är sin lön värd”. Stödjande sig på den af honom uttalade satsen att medborgaren för hvarje enskild och publik tjenst bör fullständigt aflönas, och icke godkännande utskottets förslag till värnepligt, har han förkastat hela utskottets betänkande. Detta af landtmannapartiet i Sverige antagna tänkesättet är dock betänkligt. En arbetare i fosterlandets tjenst måste kunna aflönas på annat sätt, än man aflönar en arbetare i en verkstad. Jag frågar den ärade reservanten sjelf, huru han anser sig betald för de mödor och det arbete han nedlagt på fäderneslandets altare i egenskap af landtdagsman. Icke är det annorlunda än genom tillfredsställelsen att hafva uppfyllt sin pligt. På samma sätt skall äfven nationen finna sig ersatt för sina uppoffringar i det afseende, som nu föreligger, äfven om icke hvarje enskild medborgare blir fullt ersatt, direkte ersatt för sina lemnade tjenster. Staten kan och måste kunna fordra dylika uppoffringar af sina medborgare. En annan stödjepelare för den ärade reservantens motivering är den erkända fördelen af den arbetsordning man kallar arbetsfördelning, hvilkens principer icke blifvit eller ens kunnat blifva tillämpade i utskottets betänkande. Reservanten resonnerar som så: likasom jag måste hafva en del af nationen uteslutande sysselsatt med handtverk, skomakeri, skrädderi o. s. v., likaså måste jag hafva en annan del deraf uteslutande sysselsatt för att värna folket, ja om det ock gäller att dö för detsamma. Jag leger mig en dräng, jag leger mig på samma sätt soldater. Metoden är beqväm, men just för att den är för mycket beqväm, är den förkastlig. Nationen måste känna sig beredd att till försvar för sina heligaste intressen stå upp såsom en man och med vapen, som hon kan bära och sköta, värna dessa intressen. Denna sjelftillit vinner man icke genom dessa köpta legoknektar, hvilka en dag kunna förmås att tjena helt främmande intressen. En lindrig värnepligt måste enligt min åsigt gifva nationen denna sjelftillit, utan hvilken en nation måste gå till sin förintelse. Hon måste känna att, om det gäller, är hon beredd, och det är hon icke på sådant sätt reservanten föreslagit. Ty dessa gymnastiska öfningar, jag kan icke gifva dem någon bättre benämning, som den beväringsskyldige underkastar sig under ett par månader, gifver icke nationen denna tillit; möjligtvis kan den bringa henne sådan lärdom att hon inser att hon ingenting kan och ingenting förmår, men knappt denna ens. Ty då man har hunnit så långt, att man känner att man ingenting vet och ingenting kan, så har man hunnit bra långt. Det är också blott af ekonomiska skäl, som den ärade reservanten slutligen afviker från dessa frihetsprinciper och vill tvinga nationen att under en månad leka krig. Bättre då att likt friherre von Born afgifva ett bleklagdt nej, än att föreslå en institution, som är alldeles omöjlig. Mitt slutpåstående blir således att jag förordar antagandet af utskottets betänkande i princip, ehuru jag möjligen vid särskilda stadganden kan finna skäl till ändring af utskottets förslag.

Friherre Nordenstam: Tvenne föregående ärade talare, herrar Taube och Molander, hafva med sina värdefulla yttranden uttalat sina åsigter angående önskvärdheten och nödvändigheten att införa värnepligt i Finland. Deras åsigter öfverensstämma i hufvudsak med min. Derföre vill jag icke taga det höglofliga ståndets dyrbara tid i anspråk och upprepa hvad de redan sagt, utan jag förenar mig i deras uttalanden i hufvudsak och vänder mig vördsammast till Ridderskapet och Adeln och uppmanar ståndet på det varmaste att antaga värnepligssystemet, för att hos oss införa en stående och regulier krigsmakt.

Grefve Aminoff: Jag begärde ordet för att säga, att jag fullkomligt öfverensstämmer med herr Taube i hvad han så kraftigt och vackert yttrade vid förmiddagens plenum, och att jag äfvenledes delar de åsigter som herr Bergenstråle med så mycken sakkännedom utvecklade. För öfrigt är min öfvertygelse densamma, som baron Nordenstam nyss yttrade.

Friherre Indrenius: Då jag anhöll om ordet, hade jag för afsigt att lemna mitt understöd åt den nådiga propositionen; men emellertid hafva några ärade talare uttalat sig i samma syfte, hvarföre jag till det sagda icke har något att tillägga, utan önskar endast att Ridderskapet och Adeln ville ansluta sig till den nådiga propositionen.

Friherre Wrede, Rabbe: Ehuru jag tror att de fleste medlemmar af det höglofliga ståndet, måhända alle i denna vigtiga fråga redan bildat sig en öfvertygelse, i hvilken de icke skola rubbas genom mina svaga ord, har jag dock trott mig böra öppet uttala min åsigt och angifva de skäl, på hvilka jag omfattat densamma, helst den väsentligen afviker från det stora flertalets.

Främst vill jag nämna att jag med nöje läst utskottets framställning om nödvändigheten att förbättra vårt ytterst bristfälliga härväsende, och att jag lifligt önskar uppställandet af egen militär. Men beträffande sättet för dess hopbringande är jag af helt annan tanke än utskottet.

Vår tid som förkastat både slafveriet och kastväsendet, har uppställt den sats, att samhällets olikartade uppgifter bäst och säkrast tillgodoses om hvarje dess medlem vid valet af lefnadsbana och verksamhet fritt får följa sin böjelse. En af dessa uppgifter är, eller tyckes vara att bekriga andra samhällen eller stater och det naturligaste vore väl att, såsom en tid äfven var sed, öfverlemna fullgörandet häraf åt personer, hvilka frivilligt egna sig åt krigsyrket, men emedan man på detta sätt icke kunnat uppställa så stora arméer som man ansett sig behöfva, har man uppfunnit den s. k. allmänna värnepligten. Det egendomliga har inträffat att, medan man skulle betrakta det såsom ett stort våld att påtvinga någon ett yrke, som under alla omständigheter är i hans tanke fullkomligt aktningsvärdt, man icke tvekar att under de bästa åren af deras lif tvinga medborgarene att antaga ett yrke, hvars utöfning, kriget, för må hända flertalet icke är berättigadt i och för sig utan endast under vissa vilkor, så att när dessa icke äro för handen de tvingas att handla i strid mot hvad de anse vara rätt. Jag kan icke medgifva att staten är berättigad till ett sådant våld mot sina medborgare. Herr Snellman yttrade visserligen vid förmiddagens plenum, att statsrätten icke behöfver bindas af naturrätten. Men är det bättre att den såsom ofta sker inskränker sig till att sanktionera hvad makten d. ä.det är våldet utfört. Jag erkänner med herr Snellman att individen erhåller rättigheter endast i samhället men deraf följer ej att för honom icke skulle finnas en ännu högre lag än statens.

Herr Mechelin försvarar statens rätt i detta afseende dermed, att de flesta stater tagit sig denna rätt, men om ett förhållande är rättvist derför att det faktiskt existerar, så skulle äfven slafveriet på sin tid hafva kunnat försvaras, enär det existerade i alla, äfven de mest bildade samhällen. Den tid torde väl ock komma när värnepligten blott är ett historiskt minne. Jag anser således att värnepligtssystemet är från rättslig synpunkt helt och hållet förkastligt och att hvarje arméorganisation bör grundas på frivillighetsprincipen.

Frågan om värnepligtens rättsenlighet, i hvilken man af utskottet, som väl visste att meningarne härom voro delade, kunnat vänta en något uttömmande motivering, berör utskottet ganska flyktigt på några ställen af sitt betänkande och stöder denna rättsenlighet derpå, att staten, för att upprätthålla sin tillvaro, kan af sine medborgare fordra en uppoffring af lif och blod, ja ett handlingssätt, som strider mot deras öfvertygelse om det rätta. Detta resonnemang innebär tydligen en sofism, ty antaget, att hvarje medborgare är skyldig, att i farans stund uppoffra sig för fosterlandets räddning, en förpligtelse, som jag dock tillerkänner endast moralisk, men icke juridisk giltighet, så skulle detta innebära, såsom äfven benämningen tillkännagifver, värnepligtens berättigande endast för försvarskrig, då det gäller statens vara eller icke vara, men ej för anfallskrig. Nu visar emellertid historien, att värnepligtiga arméer lika ofta blifvit använda till sådana orättvisa företag som till fäderneslandets försvar, och det börjande med den första värnepligsarmé i nyare tider, den franska revolutionens, som af Napoleon användes till att förtrampa andra nationers frihet och heligaste rättigheter, samt slutande med det sista tyskfranska kriget, då Preussen förde sitt tredje eröfringskrig inom mindre än ett decennium och dertill använde till och med sitt landtvärn. Vi se, att den förutsättning, som äfven enligt utskottets eget medgifvande utgör vilkoret för värnepligtssystemets berättigande, knappt någonstädes torde i praktiken kunna göra sig gällande. På denna förvillelse har emellertid äfven herr Mechelin nu under aftonens plenum grundat sitt försvar för värnepligten och dermed sökt vederlägga motiveringen i herr Silfversvans reservation.

Om således värnepligten är en institution, som icke under några omständigheter kan från rättslig synpunkt försvaras, så är dock orättvisan deraf mindre i suveräna stater än i sådana, som icke sjelfva afgöra öfver krig och fred, utan i sin politik bero af en annan makt. I förra fallet kan soldaten äfven när kriget icke gäller omedelbart försvar, trösta sig dermed att det dock måhända medför fosterlandet någon fördel, i senare fallet kämpar han för en annan stats försvar, eller för dess ära och fördelar som för hans eget land kunna vara fullkomligt främmande. Är han krigare till yrket, så gör han sin pligt med glädje, är krigstjensten honom påtvungen, så blir den tung och hela orättvisan af tvångssystemet framstår i sin skarpaste form. Utskottet säger på 48:de sidan: ”man skall i Finland städse kunna fatta att när kejsardömets intressen bjuda att förklara eller acceptera kriget, beslutet härom öfver hufvud icke kan påverkas af någon särskild hänsyn till Storfurstendömets förhållanden”. Den naturliga slutsatsen häraf vore väl den, att just i Finland ett tvångssystem är särdeles olämpligt, och den enda princip för en härordning som borde kunna komma i fråga är den af frivillighet. Men långt ifrån att erkänna detta tillämpar utskottet tvertom tvångssystemet på ett sätt, som gör det än bittrare och dertill måste uppröra rättskänslan hos åtminstone en stor del af folket, nemligen genom lottning. Och den på detta sätt utskrifna armén behandlar utskottet så omildt att det med några obestämda fraser afspisar frågan huruvida det blir inom eller utom sitt eget lands gränser, som den skulle komma att försvara Kejsardömet. Mer öppet och manligt uttalade sig Ständerna vid landtdagen i Borgå. Jag har sagt, att jag från rättslig synpunkt aldrig kan godkänna en sådan värnepligtslag för Finland. Ehuru jag nu anser denna sida af saken vara af den vigt att den icke kan uppvägas ens af de största fördelar, som man möjligen kunde i andra afseenden tillägga värnepligtssystemet, skall jag dock hastigt beröra äfven några andra synpunkter.

Hvad först beträffar påståendet att värnepligtig militär vore mer krigsduglig än yrkesmilitär, vill jag såsom icke fackman, härom ej uttala mig, men kan dock ej undgå att finna det besynnerligt, hvarför i detta enda fall, i motsats mot den allmänna regeln, idkaren af ett yrke vore mindre kunnig i de dertill hörande göromålen än den som utan afseende på anlag nödgas för en kort tid egna sig deråt.

Vi skola i stället granska ett annat påstående af utskottet, emedan det visar oss arten af dess motivering och emedan det af åtminstone tvenne talare blifvit framhållet såsom ett starkt skäl till förmån för värnepligten. På tredje sidan säger utskottet ”att värnepligten tjenar såsom en kraftig häfstång för nationernas sedliga uppfostran”, och i följande mening ”att den befordrar bland andra goda egenskaper äfven laglydnad”. För att dessa mål skola kunna uppnås borde bland militären i allmänhet råda en större sedlighet och laglydnad än bland den civila befolkningen; men nu visar emellertid brottmålsstatistiken just motsatsen. Sålunda förekommer i Frankrikes värnepligtiga armé 18 gånger större antal brott än hos ett lika stort antal män af samma ålder bland den civila befolkningen, i Nederländerna är brottsligheten 8 och i Österrike 4 gånger större hos militären än hos den civila manliga befolkningen. Medeltalet gifver en tiodubbelt större brottslighet hos militären än hos den civila befolkningen, hvarvid bör observeras att alla rena militär-förbrytelser äro utlemnade från räkningen. Då sjelfmordet vanligen icke räknas bland egentliga brott, men likväl vittnar om bristande sedlig kraft, upptager jag det här särskildt. I Sachsen, Preussen, Würtemberg, Frankrike och Sverige visar statistiken i medeltalet på ett sjelfmord bland den civila fullvuxna befolkningen 6 à 7 sådana bland militären. Härvid gestaltar sig förhållandet ingalunda mest gynsamt för den Preussiska armén (vanligen något under medeltalet 6 à 7 men ett år 10 ganger mer än bland de civila). Bland motiver till sjelfmord förekommer rubriken brott och fruktan för straff hos militären 24 gång oftare än hos de civile. En framstående tysk statistiker på det sedliga området säger: ”Und immerhin bleibt unbestreitbar, dass gerade im Militair die Symptome der Volksunsittlichkeit sich gleichsam koncentriren. Wir finden in demselben die relativ stärkste Kriminalität, die grosse Mehrzahl der unehelichen Geburten, die furchtbarste Ausbreitung der geschlechtlichen Krankheiten und das beinahe häufigste Vorkommen des Selbstmordes”.

Det är då genom en treårig kurs i denna skola, som vår ungdom skall bibringas en sedlig uppfostran och vana vid laglydnad.

Hvad beträffar sakens ekonomiska sida, hvilken jag dock tillägger en jemförelsevis underordnad vigt, så är beräkningen af kostnaderna för de olika slagen af arméorganisation så bristfällig, att till och med additionsfel förekommer; vidare har utskottet förbisett, att om den värnepligtige kostar staten mindre än den indelta eller värfvade soldaten, så har denna vinst tillkommit på de enskildes bekostnad, som tvungits till krigstjenst och slutligen har utskottet ej tagit i beräkning de stora indirekta kostnader, som värnepligtssystemet måste medföra i vida högre grad än något annat. Med få ord sagdt bestå dessa deri att män af alla samhällsklasser måste lemna sina vanliga näringsfång, yrken och sysselsättningar, att då arbetsfördelningens princip ej kan tillämpas, alla fredliga värf måste uppoffras för kriget. Värnepligtens ekonomiska sida gestaltar sig i sjelfva verket så, att medan den årliga militärbudgeten i Europa utgör öfver 3 000 miljoner mot 150 miljoner för undervisningsväsendet, så är det dock de vida större och alldeles oberäkneliga indirekta kostnaderna, som göra den så dyr, att den för att ej medföra total ruin ingenstädes kunnat konseqvent genomföras utan måste gifva rum för lottningen, ett system, hvars öfverensstämmelse med rättvisa och billighet jag tror att den skarpaste dialektik icke skall kunna ådagalägga. Genom ett sådant medel kan man äfven hos oss åvägabringa någon lindring i fredstid, men den ökade kostnaden under ett krig varder då äfven oproportionerligt större än med något annat system. Ännu en anmärkning. Då den medborgerliga friheten, hvilken vi åtnjuta i högre grad än de flesta andra folk, är sammanvuxen med och beroende af våra urgamla samhällsinstitutioner och då värnepligten djupt ingriper i dessa, måste jag befara att den skall betydligt rubba denna frihet. Utskottet söker väl i sin historiska öfversigt visa att värnepligtens införande öfver allt är ställd i sammanhang med utvecklingen till friare institutioner, men man kan äfven ur historien hemta andra lärdomar.

Den visar bland annat, att allmän beväring förekommit hos alla barbariska folk, att uppkomsten af stående härar i Europa står tillsammans med den första ljusningen af nyare tidens bildning samt att när den förra institutionen å nyo framdrogs i dagen det var under de mest exceptionella och förtviflade omständigheter, nemligen i Frankrike under skräckregeringens period och i Preussen under den franska ockupationens tid. Vi lära äfven att två länder i Europa, som utgöra frihetens urgamla härdar, England och Sverige, ännu icke tillämpat värnepligtens grundsats, ehuru de under påtryckningen af den kontinentala andan icke kunnat undgå att i teorin skänka den ett visst erkännande. Dessa länders folk känna säkert instinktmässigt, att med värnepligten någon fara hotar deras fria samhällsskick. Finlands politiska ställning är mycket olika dessa länders. Är måhända denna omständighet egnad att hos oss göra experimentet mindre vådligt? Man säger att värnepligten är den starkaste militärorganisation som kan tänkas. Låt vara att så är. Skall då ett folk för att kunna utveckla den möjligast starka vapenmakt uppoffra alla andra intressen? Man begär att vi skola införa en institution, som står i skarpaste strid mot vår rättskänsla, som gör ett betänkligt ingrepp i vår medborgerliga frihet och för framtiden hotar den med än större vådor, en institution, hvilken redan i fredstid bringar de rikaste länder i ekonomiskt betryck; vi skola tvinga vår ungdom att antaga ett yrke, som vänder hågen från fredliga sysselsättningar, och hvars förderfliga inverkan i fysiskt och sedligt hänseende är konstaterad; ja, vi skola utsätta samma ungdom, utgörande fem åldersklasser af vår manliga befolkning, för möjligheten att uppoffras i ett enda slag, och allt detta hvarför? För fäderneslandets försvar säger man. Men vi veta att andra länders värnepligtige uppoffrats för helt andra ändamål, samt böra icke, få icke invagga oss i förtröstan att våra skulle komma att bilda ett undantag. Jag tror att, när det gäller en nations vara eller icke vara, alla dess söner utan att tvingas af någon värnepligt eller något konskriptionssystem, af fri vilja skola mangrant skynda till dess försvar. Den nation, der detta icke sker, må gerna duka under, den förtjenar icke att lefva.

På grund af hvad jag nu anfört måste jag yrka på förkastande af såväl den nådiga propositionen som utskottets betänkande. Hvad beträffar herr Silfversvans reservation, har jag med glädje och bifall läst dess motivering, men måste derför dess mer beklaga att slutyrkandet icke stämmer dermed öfverens. Den vidsträckta tolkning reservanten gifvit 7 § i 1789 års Kongl. försäkran, kan jag på af friherre von Born anförda grunder icke heller godkänna. Så vida äfven detta förslag är bygdt på grundsatsen af allmän värnepligt, kan jag, oaktadt de stora företräden det i min tanke eger framför utskottet, ej förena mig om detsamma. Jag anhåller vördsamt att få hos höglofliga Ridderskapet och Adeln föreslå att ständerna i sitt underdåniga svar måtte anhålla, att Hans Kejserliga Majestät täcktes låta utarbeta och i nåder förelägga näst sammanträdande ständer ett förslag till härordning, grundadt uteslutande på frivillighetsprincipen. Skulle detta vördsamma förslag icke vinna understöd, förenar jag mig eventuelt med det af friherre von Born gjorda slutyrkandet. Indelningsverket innebär väl en orättvisa mot den jordegande befolkningen, men då denna genom subventionering från statens sida kan häfvas, anser jag det, såsom grundadt på värfning, böra framför hvarje annat nu föreslaget föredragas.

Herr von Alfthan: En hvar vid denna landtdag närvarande representant för det finska folket har väl upprepade gånger frågat sig, hvilken ställning han borde intaga till den stora och samhällsvigtiga angelägenhet, hvilken nu, efter omsorgsfull beredning, föreligger till ständernas afgörande. Äfven jag har ställt detta spörjsmål till mig sjelf och efter moget öfvervägande kommit till följande enkla betraktelsesätt, som jag i all ödmjukhet ber att få förelägga det höglofliga ståndet och tillika närmare framhålla en synpunkt, hvilken under den föregående diskussionen icke synes mig hafva blifvit tillräckligt uppmärksammad. Utgående från den synpunkten, att landets värdighet och väl ovilkorligen kräfver, att Finland så fort som möjligt uppställer och underhåller en egen duglig militär och att det tillfälle, hvilket nu erdjuder sig att på måttliga och antagliga vilkor erhålla en sådan, måhända aldrig återkommer, synes det mig som om ständerna skulle handla mindre välbetänkt, om de skulle försumma detta tillfälle, genom att under en eller annan form icke antaga grundprincipen i den nådiga propositionen om införande af allmän värnepligt. Friherre von Born har uti sitt andragande på förmiddagen anmärkt mot Värnepligtsutskottets motivering i denna del, att utskottet skulle hafva resonnerat ungefär så här: Finland behöfver militär, alltså skall allmän värnepligt införas. Ja visst; men det måste tilläggas, att om Finland öfverhufvud vill hafva egen militär, så bör det införa allmän värnepligt och om Finland vill hafva en duglig sådan, så bör det också bestämma sig för samma institution. Friherre von Born har vidare uttalat farhågan att om Finland uppställer militär på grund af allmän värnepligt, denna militär, till följd af Finlands bundenhet, kunde blifva tvungen att draga i härnad med de ryska arméerna. Då jag äfven eljest hade för afsigt att, så godt jag det förmår, försöka belysa den ställning, i hvilken Finland står till kejsaredömets försvarsväsende, så gifver denna friherre von Borns anmärkning mig en yttermera anledning att beröra detta ämne. Den betydelse alltså, som Finlands förening med kejsaredömet har för detta sistnämnda, ligger, enligt min uppfattning, deri, att Rysslands hufvudstad, S:t Petersburg, belägen omkring 13 000 verst från det väldiga rikets motsatta ända vid Stilla hafvets kust, befinner sig endast en dagsmarsch från finska gränsen och att Finland sålunda genom sitt geografiska läge skyddar S:t Petersburg för en öfverrumpling från landssidan och genom sina hamnar tillika förstärker sjöförsvaret. Man måste nödvändigt fasthålla denna synpunkt, om man riktigt vill uppfatta våra förhållanden till kejsaredömet uti det afseende, hvarom nu är fråga; ty denna omständighet, eller att Finland skyddar S:t Petersburg, är och kommer alltid att förblifva hufvudsak, i jemförelse hvarmed allt öfrigt är af underordnad betydelse. Särskildt har Finland, ända till de sista tiderna, ansetts för så folk- och penningefattigt, att man hvarken väntat eller begärt af detsamma någon förstärkning af kejsaredömets, om jag så må säga, lefvande försvarskrafter. Minst sagdt, har denna sida af saken betraktats med stor likgiltighet, hvarpå det finnes ett slående och tillika varnande bevis i den omständigheten, att de värfvade eller indelta trupper, som tid efter annan varit uppsatte, snart åter blifvit upplöste, så att landet, alltsedan dess förening med Ryssland och särskildt under senaste tio år, varit så godt som utan all militär. En följd häraf har ibland annat varit den, att all inre garnisonstjenst, t. o. m. vakthållningen vid våra häkten och kronans kassor, måstat bestridas med ryska soldater. Att häri låg och fortfarande ligger någonting djupt förödmjukande för Finland, torde säkerligen ingen vilja neka, som är mån om sitt fäderneslands anseende i egna och andras ögon. Den nådiga propositionen om införandet af allmän värnepligt i Finland torde under sådana förhållanden af enhvar böra helsas med den lifligaste tillfredsställelse. På samma gång denna nådiga proposition erbjuder landet möjligheten att kunna få en duglig krigsstyrka, erkännes derigenom, att det underordnade undantagsförhållande, hvari landet härintills befunnit sig, ansetts kunna upphöra. Finland skall hädanefter, om denna lag antages, kunna i väsendtlig mån försvara sig sjelft och på samma gång bidraga till kejsaredömets och isynnerhet dess hufvudstads försvar, icke mera allena genom den döda massan af sin landkomplex och sina krigshamnar, utan äfven med lefvande kraft, genom att mot den fäderneslandet anfallande fienden ställa sina ynglingars bröst. De i den nådiga propositionen erbjudna vilkoren kunna icke heller på något vis kallas obilliga, då de understiga den tunga, som de flesta andra länder, för sitt försvarsväsendes ordnande måste ikläda sig. Det är derföre jag anser, att Värnepligtsutskottet handlat rätt och patriotiskt, då det föreslagit, att ständerna skulle begagna sig af det tillfälle, som nu erbjuder sig, ett tillfälle, som kanske icke så snart, måhända aldrig mera återkommer. Under sådana allvarsamma eventualiteter är det ett tungt ansvar, som hvilar på ständernas skuldror. Otvifvelaktigt befinner sig landet vid en vändpunkt för sina öden och dess väl och ve bero af en riktig uppfattning af de närvarande förhållandena och af hvad framtiden kan bära i sitt sköte. Man borde önska att landets representanter eller åtminstone deras förnämste ledare inom hvarje stånd skulle besitta denna statsmannaegenskap, som förmår att läsa det förborgade i framtiden och tolka den närvarande tidens tecken. Statsmannaegenskaper äro dock sällsynta i allmänhet och i synnerhet hos små folk, sådant som vårt. Men om vi ock sålunda icke kunna hoppas, att lyfta en flik af den slöja, som för oss döljer framtiden, så kunna och böra vi i stället forska i det förflutna och inhemta hvad historien kan lära oss. Vi finna då att intet folk, stort eller litet, varit berättigadt till ett sjelfständigt nationelt lif, om det icke förmått eller förstått att värna sig sjelft, och gå vi till vårt eget land och fråga oss, hvad det var som återväckte till lif det länge slumrande finska nationalmedvetandet, så blir svaret, att det var Finlands ädlaste son, dess store, odödlige skald, vid hvars öppna graf hela landet nyligen stod djupt sörjande, som verkade detta under, genom att i sina landsmäns minne återkalla den forna finska härens bedrifter; genom att besjunga, huru denna här förstod att kämpa och dö för furste, fosterland och ära. Denna samma tappra och trogna här förstod t. o. m. att ingifva sin ädelmodiga besegrare aktning, så väl för sig sjelf som för det folk, ifrån hvars led den utgått, och hade säkerligen en icke ringa anpart i förtjensten, att bereda landet den lyckliga ställning, som blifvit dess lott efter föreningen med kejsaredömet, uti att det finska folket upphöjdes bland nationernas antal. Sådana äro historiens lärdomar.

De visa, hvilken betydelse ett ordnadt härväsende har för ett lands anseende och en nations tillvaro. Dessa lärdomar mana högt att nu icke låta skrämma sig af de uppoffringar som måste göras, eller af de fördomar, som måste krossas! Jag tror icke heller, att det finnes någon tänkande man i landet, som icke skulle inse nödvändigheten af, att Finland borde besitta en duglig armé, och om jag i det föregående så länge uppehållit mig vid detta ämne, så har det varit, för att särskildt betona att landets ständer nu borde begagna tillfället att antaga den föreslagna grunden för införande af allmän värnepligt, emedan antagligen något annat icke kan ernås. Flere aktade medborgare, ärade medlemmar af detta och andra stånd, hysa andra öfvertygelser om det för Finland lämpligaste militärsystem. Jag betviflar icke ett ögonblick, att desse herrar äro öfvertygade om förträffligheten af det system de föreslagit. Jag betviflar icke heller ett ögonblick, att desse herrar hysa samma varma kärlek till det finska fosterlandet som lifvar oss andra, men jag beklagar den villfarelse, i hvilken de tyckas sväfva. Deras förslag har genast det emot sig, att det icke på något sätt kan anses utgöra ett svar på den nådiga propositionen och är sålunda egnadt att framkalla förvecklingar, hvilka det synes mig mindre väl betänkt att uppväcka. Jag betviflar också, huruvida detta förslag kan uthärda kritiken å militära auktoriteters sida. Jag ber att få återkalla i minnet hvad jag redan yttrade om de härförinnan uppställda och åter upplösta värfvade och indelta bataljonerna. Landet bör väl icke riskera, att se en med stora kostnader uppsatt militär åter upplösas, men detta kan ske om den icke är fotad på starkare än värfvad grund. Men hvad jag mest har att anmärka emot reservanternas härväsen, är att det icke ingifver förtroende till sina krafter och att derigenom ett af de hufvudsakligaste syftemål, hvilka Finland nu borde hafva i sigte, skulle gå förloradt. Värfvade trupper till ett något så när aktningsbjudande antal blifva så dyra att underhålla, att det icke lönar mödan att ens tänka derpå. Att åter grunda hela Finlands militärväsende på milissystemet, synes nog äfventyrligt. Ibland alla Europas civiliserade länder är milissystemet strängt genomfördt endast i Schweiz, hvars neutralitet dock är garanterad af stormakterna och hvilket land är uppfyldt af höga berg och djupa klyftor, bakom och i hvilka äfven miliser skäligen väl kunna anses försvara sig. Det finnes också miliser bland de kaukasiska bergsboerne, men de äro halfvilda stammar. Äfven Turkiet har uppställt sådana trupper, men de kallas bascbi-bozuker. Då den indelta armén också numera måste anses hafva öfverlefvat sin tid, så synes mig att det för Finland icke återstår någonting annat än att adoptera det system, som i de allra flesta Europeiska stater blifvit antaget och som baserar sig uppå, att i fredstid underhålla möjligast minsta kadrar, men deremot i krigstid kunna uppställa möjligast största antal färdigt öfvadt manskap. Jag har nu icke för afsigt, att uttala mig öfver systemets detaljer. Dess fördelar och nackdelar hafva redan på förmiddagen blifvit diskuterade och finnas dessutom utförligen framhållna i utskottets betänkande. Jag önskar blott tillägga några ord angående sjelfva detta betänkande. En hvar har väl med största otålighet emotsett detsamma och jag bekänner att jag, för min del, blifvit öfverraskad utaf djerfheten i konceptionen och formfulländningen i redaktionen af det arbete, som nu föreligger ständerna till behandling. Hvilket öde än må vänta detta betänkande, så måste väl en hvar, såsom också på många håll allaredan uttalats, erkänna att mycken möda, mycken samvetsgrannhet och framför allt varm fosterlandskärlek blifvit nedlagda på detsamma samt att isynnerhet motiveringen utmärker sig genom en ovanlig klarhet och följdriktighet. Utskottet har försökt att, med bibehållandet af hufvudprincipen i den nådiga propositionen, utarbeta ett förslag, som kunde af ständerna antagas och möjligen äfven af regeringen gillas. Jag säger möjligen, ty detta förslag, såvidt jag kan bedöma det, har också sina brister och det måhända icke så få. I förbigående vill jag bland annat nämna, att några svaga punkter förekomma i kapitlet om frivillige, hvarigenom, om detsamma oförändradt antages, den blifvande finska militären skulle erhålla ett antal nog ungdomlige officerare. Också har utskottet belamrat sitt betänkande med en mängd incoherenta, utan nödvändigt sammanhang med det hela stående önskningsmål, hvilket troligtvis varit en följd af de strider, som inom utskottet utkämpats. Men hvad jag isynnerhet har emot utskottets förslag att anmärka, är att det innehåller så många och så väsendtliga afvikelser från den nådiga propositionen. Det hade kanske varit mera välbetänkt, att icke göra så stora förändringar; att icke i förslaget intaga sådant, som icke ovilkorligen behöft deri ingå, utan heldre framställa sådana yrkanden under formen utaf önskningsmål. Det är troligt att man i denna händelse haft mera utsigt, att en dag få se dessa önskningar verkeligen uppfyllda. Om jag än sålunda icke kan till alla delar förena mig om utskottets betänkande, så kan och bör jag dock i åtskilliga väsendtliga afseenden understödja detsamma och får derför vördsammast förorda en detaljgranskning. Min åsigt af saken är således i korthet den, att landets värdighet och väl kräfva, att detsamma uppställer en egen, duglig militär. Härtill erbjudes nu ett tillfälle, hvilket jag anser att icke bör försummas. Jag vågar hoppas att detta höglofliga stånd, då nu en nådig proposition föreligger, att offra lif och gods på fäderneslandets altare, derpå skall gifva ett sådant svar, som Hans Kejserliga Majestät af Finlands Ridderskap och Adel väntar. Mot herr Björkenheim, som yttrade att detta förslag skulle göra intrång uti menniskans heligaste rättigheter, vill jag endast anmärka, att den fria medborgarens heligaste rättighet och skyldighet bör vara den, att försvara sitt fädernesland. (Bra, bra).

Herr Jägerhorn: De som icke hafva godkänt värnepligtsidén, hafva sagt att den icke är hållbar, så vidt den afser skyldighet för hvarje medborgare att med vapen i hand försvara sitt fosterland, när en trängande nöd ej sådant fordrar. Det blir emellertid svårt, om icke omöjligt att bestämma, hvar gränsskilnaden förefinnes emellan förhållandena: då en trängande nöd eller då eljest ett verkligt behof att värna fosterjorden inträder, emedan hvardera af dessa omständigheter dock ytterst afse landets försvar.

I hvardera af förenämnda fall blir dessutom absolut nödigt att värnemännen förut äro öfvade i vapnens bruk, hvilket sålunda förutsätter nödvändigheten af en härordning, som omfattar alla vapenföre män i landet. Man kommer sålunda utan vidlyftig deduktion om måttet af statens makt öfver individen dock slutligen till den sats att den enskilda härvidlag är skyldig att underordna sina personliga anlag och böjelser för eller emot militärväsendet det allmänna åliggandet att i det ögonblick, statens intressen sådant fordra, uppträda så godt han förmår till dess försvar. Det ögonblick, då detta bör inträda, bestämmes enligt vår konstitution endast af statens öfverhufvud.

Jag kan icke finna värnepligtsidén förkastlig, utan tvertom vara principielt riktigare än värfningssystemet, som de facto upphäfver åliggandet för hvarje medlem i staten att uppträda till dess försvar, eller indelningsverket, som med anlitandet af samma system hvälfver ännu dertill hela den finansiella bördan på jorden. En ärad talare på förmiddagen, herr Bergenstråle, har dessutom med den erfarenhet han vunnit vid innehafvande befäl öfver finska trupper af hvardera slaget på ett verkligen sakrikt och slående sätt ådagalagt olämpligheten af såväl värfningssystemet, som indelningsväsendet i förhållande till nutidens krigföringssätt. På dessa och andra i dag af herrar sakkännare anförda skäl synes intet tvifvel vara förhanden att vi ju icke äro tvungna att i krigstid öfvergifva nästnämnda två systemer. Det återstår sålunda mig ingenting annat än att antaga det system, som Europas förnämsta kulturländer i detta afseende adopterat, och som är af den beskaffenhet, att det just derföre tvingar oss att inslå samma väg. Vår politiska situation betingar dessutom nödvändigheten för oss att i berördt hänseende icke vara principielt afvikande från nämnda militärsystem, enär detsamma äfven införts i den stat, med hvilken vi äro förenade under samma spira. Det är väl sant, att vi icke hafva någon talan vid bestämmandet af de frågor som afgöra om fred eller krig, hvarigenom de uppoffringar, hvilka ett i folkens lif så djupt ingripande militärväsende kräfver, rättvisligen motvägas. Men då utskottets betänkande afser uppställandet af en värnepligtig armé, som har till hufvudsyfte att försvara landet och att göra detta, hvarifrån än olyckan hotar detsamma, hvilket enligt hvad jag sökt visa är ett medborgerligt åliggande, måste detta öde, hvad det än må kosta, bäras såsom sådant. Vi äro icke heller nu bättre lottade. Det föreslagna nya systemet af allmän värnepligt försämrar icke våra förhållanden; det skulle tvärtom, ifall utskottets betänkande antages af regent och ständer, medföra visshet derom att vår armé uteslutande kommer att värna tronen och fäderneslandet, samt derigenom äfven bidraga till kejsaredömets försvar, såsom orden lyda i betänkandets 124 s.

Ehuru jag måste erkänna att jag med ett särdeles stort intresse åhört de talare, som i dag höjt sin röst i motsatt riktning, och sedan jag noggrannt begrundat skälen hos dem och uti reservationerna till betänkandet, har jag dock icke blifvit deraf öfvertygad att införandet af värnepligten hos oss vore förenadt med sådana vådor eller rättskränkningar, som deremot blifvit anförda. Idén af värnepligt, sådan den af utskottet så varmt och sannt framhållits å sidd. 1 och 3 i betänkandet, må, såsom några af talarne i dag antydt, hafva uppstått af orsaker, som icke sammanstå med folkens verkliga intressen. Otvifvelaktigt är likväl att idén af det gemensamma fäderneslandets försvar utaf alla dess söner, hög eller låg, rik eller fattig, efter samma lagar och med samma rättigheter, ingen undantagen för egen skull, är en ädel tanke, inför hvilken jag villigt böjer mig. Jag lemnar dock derhän, huruvida utskottet funnit den bästa lösningen häraf i sitt förslag. Men då utskottet på 89 sidan af betänkandet yttrar, att ständerna måtte uti den underdåniga skrifvelsen uppå propositionen i ämnet anhålla: ”det täcktes Hans Kejserliga Majestät, sedan värnepligtslagen blifvit i tio år tillämpad, eller redan derförinnan, derest Hans Majestät så funne nödigt, förelägga ständerna nådig proposition i syfte att de förändringar i sagde lag måtte kunna vidtagas, hvilka på grund af i landet vunnen erfarenhet då kunna pröfvas vara af behofvet påkallade”, vill jag äfven med min röst biträda sagda förslag i hufvudsak.

Herr Silfversvan: Då Ridderskapets och Adelns herrar elektorer i våras hedrade mig med uppdraget att såsom ledamot biträda i Värnepligtsutskottet, insåg jag mer än väl att mig förestod en ganska svår uppgift; fosterlandskärleken tvang mig dock att inträda i detta utskott, ehuru jag var redan förut ordinarie ledamot i trenne utskott. Allt sedan utskottet vidtog sitt arbete har jag nödgats emot de principer, som inom detsamma sökt göra sig gällande, uppträda såsom opponent. Länge stod jag ensam, men småningom anslöt sig en och annan af utskottets medlemmar till min uppfattning af frågan. De principer jag förfäktat finnas antydda uti motiverna till min reservation. Dessa motiv har en ärad talare i dag sökt att på ett icke fullt honett sätt sönderslita. Han har stympat dem, han har icke återgifvit dem i sin fullständighet. Det vore mig lätt att göra på samma sätt med utskottets motivering, ty på hvarje sida skall jag finna anledning dertill; men min grannlagenhet, såsom varande ledamot i utskottet, förbjuder mig det. Jag vore också i detta fall förekommen af tvenne ärade talare, friherrarne von Born och Wrede. Den senare har också befriat mig från att bemöta de flesta af de invändningar, som herrar Mechelin och von Haartman hafva riktat mot min reservation med dertill fogade förslag. Jag anser mig likväl skyldig att meddela Ridderskapet och Adeln tillkomsten af detta förslag eller rättare den senare afdelningen i min reservation, som Ridderskapet och Adeln icke finner mig på något sätt hafva motiverat. Jag står nemligen sjelf på frivillighetssystemets grund, hvilket jag tydligen uttalat i motiveringen. Men då jag kände att bland landets ständer fanns mången, kanske större delen, som hyllar värnepligtsprincipen, hvarom också diskussionen vid detta tillfälle burit vittnesbörd, och icke något annat förslag framlades af utskottet än den förändring utskottet gjort i den nådiga propositionen, så ansåg jag det vara min pligt att framlägga ett motförslag. Detta får dock icke betraktas såsom ett fullständigt förslag. Det är blott synpunkter, på hvilka jag tänkt mig möjligheten uppgöra ett sådant för värnepligtens införande i Finland. Jag har uttryckligen i min reservation framhållit den åsigten att ett sådant förslags utarbetande bör öfverlemnas åt sakkunnige män, allraminst borde man kunna begära ett sådan arbete af ett utskott med den sammansättning, som Värnepligtsutskottet varit, än mindre af en ensam reservant. Mången har emellertid gifvit förslaget sitt förord; jag vet dock icke om det skall vinna något större medhåll, men förvisso vet jag att det i alla fall har gagnat saken, det har framkallat en diskussion, som skall förekomma att man i afgörandets stund icke utan betänksamhet går och kastar sin lott i urnan, då votering öfver den nådiga propositionen och betänkandet skall försiggå. Herr Mechelin har beskyllt mig för en utsträckt tolkning af 7 § i 1789 års försäkran. Jag har icke gifvit §:n i sin nuvarande ordalydelse denna tolkning, men jag har föreslagit den som grund för ett nytt åtagande och sålunda infört den bland de synpunkter, som jag förelagt ständerna att antaga, om också med förändringar. Vidare har här klandrats att jag för bildande af den såkallade kärnan för de värnepligtsskyldige uppställt värfningssystemet. Jag vill fråga: äro icke såväl officerare som det öfriga befälet på sätt och vis värfvade? Hvad äro de väl annat än värfvade som, om också af böjelse för krigstjensten, emot aflöning egna sig deråt. Drager man konseqvenser af herr Mechelins påstående då han likställer vapentjensten med andra medborgerliga åligganden, för att dermed gendrifva mitt yrkande derpå att arbetaren skall hafva sin lön, så kommer man derhän att man slutligen kan påstå, att landets embets- och tjenstemän också skola tjena utan lön. Man säger att skilnaden emellan värfvad och en genom konskription med lottning skapad här, ligger deri att kostnaden för den sednare är mindre eller att den värfvade blir dyrare än den konskriberade. Jag kan icke finna det. I ena fallet ger staten betingad ersättning för de uppoffringar soldaten underkastas, i det andra tvingar staten den konskriberade att vidkännas en mot denna ersättning svarande förlust. Vidare har här framhållits nödvändigheten af ett samband emellan de värnepligtsskyldige och det öfriga samhället. Vill man då påstå att icke den värfvade soldaten är en medlem af samhället. Han är ju också tagen från folkets barn; äfven han har ett hem. En talare, herr Taube, har framhållit här att jag genom mitt förslag framlagt ett förslag som kan liknas vid ett icke fullgånget foster, en gengångare från en tid då jag också varit i tjenst. Jag vet också att man begagnat detta medel för att verka på olika tänkande inom ett af medståndena. Jag tror att jag är lika berättigad, som trots någon annan här, att anses såsom finne och såsom finsk medborgare. I Finland stod mina fäders vagga, i Finland skall också min en tid hafva stått; i nära 40 år har jag nu tjenat detta land så godt jag förmått. Jag tror icke jag derigenom på något sätt skadat landet eller att jag i något fall svikit mina medborgerliga pligter. Man påstår att den genom lottning sammanbringade kärnan, om jag så får kalla den, skall blifva bättre än den man med urval väljer. Detta förefaller mig otroligt, isynnerhet om bildandet af densamma skall ske på sätt utskottet föreslagit. Här kommer också utskottets värnepligtsprincip i kollision med frivillighetsprincipen. Om man med uppmärksamhet genomläser dess förslag skall man finna den ena utvägen efter den andra för att kringgå värnepligtslagen och slippa komma in i den aktiva tjenster. Jag ber att få hänvisa på några sådana utvägar. För det första finnes sådana värnepligtige, som icke infinna sig vid lottningen, d. v. s. sådana som antingen af dåsighet eller tröghet stannat på vägen eller hamnat vid någon krog. En sådan förvillelse straffas med att följande år nödgas inträda i aktiva tjensten. Vidare har man på ett, om jag så vågar säga, maskeradt sätt infört värfning vid sjelfva utlottningen. Herr Mechelin har framhållit, att jag uti min reservation stipulerat ett nytt åliggande för kommunerna, då jag påstått att denna värfning skulle komma att hårdare träffa de obemedlade än de bemedlade. Om uttrycket är bristfälligt, hvilket jag nu icke kan påminna mig, så torde dock af meningen framgå att jag åsyftat medlemmar som tillhöra de i ekonomiskt afseende olikställde kommunerna, icke kommunen i dess helhet. Med sammanskjutne medel kunna personer vinnas, de der företrädesvis erbjuda sig till inträde i aktiva tjenstgöringen. – Detta kallar jag helt enkelt värfning och påstår att det gör hela lottningen till en maskerad. Jag gillar sättet i så måtto att det grundar sig på frivillighetsprincipen och det kan finnas värnepligtige som, ehuru utlottade, likväl icke skulle kunna förmås till krigstjenst. Sådant framhöll herr Bergenstråle på förmiddagen om värfvade soldater. Ja, vi veta ju att det funnits exempel på att värfvad soldat icke kunnat med något straff förmås till att aflägga den såkallade faneden. Tycker man då att sådant förekommes genom lottningen. Utskottet inrymmer ännu en klass af frivilliga, sådana som fullgjort sin tjenstgöring i aktiven, men vilja qvarblifva i tjensten. Dessa skulle hafva något värde om deras lega vore högre, men icke må man tro att någon duglig karl för 36 mark om året stannar qvar vid truppen, om också han har ett specielt sinne för krigslifvet; nej, visst icke, isynnerhet då man skall betänka att han står under krigsartiklarna i stället för under allmän civil lag. Tror man att under sådana förhållanden denna kärna skall blifva duglig och att man skall lyckas bilda en armé, der intelligensen har någon större betydelse, så misstager man sig. Herr Mechelin framhöll också att man i min reservation återfinner mången likställighet med motiveringen och med vissa paragrafer uti utskottets förslag. Detta borde förundra mig ännu mera, än det kan förundra herr Mechelin, emedan det borde vara herr Mechelin bekant att mitt förslag redan i våras presenterades utskottet. Jag underkastade det sedan flere förändringar, ehuru jag slutligen återgick till det ursprungliga, allt för att genom förändringarna vinna utskottets medverkan till ett bättre förslag. Dertill kommer det förhållande att min reservation afgafs redan innan utskottsbetänkandet var uppsatt eller åtminstone i utskottet föredraget. Jag har aldrig haft del i utskottets motivering, deremot har utskottet haft del af min reservation. Herr Mechelin anmärkte att till och med i dag utdelats rättelser, som innebure en förändring i mitt förslag. Då denna förändring tillkommit genom medverkan af 40 à 50 personer inom ständerna, så måste jag vara ursäktad för att en sådan förändring tillkommit. Jag har icke heller uppställt mina synpunkter såsom något fullbordadt förslag. Detta har jag redan haft äran för höglofliga ståndet framhålla. Om också jag skulle tillåtit mig en sådan förändring, som att föreslå fem i stället för fyra bataljoner, är detta en småsak emot den förändring, som utskottet tillåtit sig i § 11, hvilken blifvit på samma sätt inrättad. Jag skall icke längre upptaga Ridderskapets och Adelns tid.

Herr Taube: Då jag under förmiddagens plenum hade äran åtnjuta det höglofliga ståndets uppmärksamhet för några ord, yttrade i värnepligtsfrågan, trodde jag icke att herr Silfversvans reservation skulle komma att underkastas en genomgående granskning. Men då sådant skett, och isynnerher herr Mechelin mot denna reservation riktat vältänkta, välmotiverade, väl framställda anmärkningar, ber jag att också få påpeka några punkter uti de motiv herr Silfversvan framlagt. Herr Silfversvan säger på sidan 92 att ”intet lagbud kan så djupt ingripa i samhällets inre lif, som det, hvilket ålägger hvarje vapenför yngling att, med eller mot dess vilja och utan afseende å dess personella egenskaper, varda soldat”, och fortsätter sedan, ”ett sådant lagbud kan hos oss lätt undergräfva det odalmannastånd, på hvars frihet och sjelfständighet vår samhällsbyggnad hvilar”. Häremot ber jag att få framställa den frågan, om icke indelningsverket, hvilket uteslutande hvilade på jordegarne och på det finska odalmannaståndet, var mera egnadt att undergräfva odalmannaståndets bestånd, än värnepligten kan göra det, som drabbar lika alla samhällsklasser. Och dock har detta icke varit fallet: odalmannaståndet njuter i den dag som är samma stadga i samhällsbyggnad, som då, när begreppet odalmannastånd uppstod. Det är således ingen fara för värnepligtens antagande. – Vidare säger reservanten, på sidan 95, att ”skyldigheten till vapenöfning och krigstjenst drabbar icke alla lika, hvarigenom värnepligtens sanna idé blifvit så åsidosatt att den föreslagna rekryteringen rätteligen bör betraktas som en på lottning byggd utskrifning”. Hvad fara finnes i denna lottning? är min andra fråga. Då vi icke kunna ställa upp en hel årsklass för hvarje år, så måste ju den behöfliga kontingenten uttagas. Alla som gå till lottningen äro samma risk underkastade; den ena inträder i aktiv tjenst, den andra deltager på ett annat sätt i värnepligtsskyldigheten, men alla äro lika, och lottningen bör icke hafva något odiöst med sig. – Slutligen, på sidan 96, anser herr Silfversvan, att fyra bataljoner skulle vara tillräckliga för garnisonstjenst och för vapenöfningar med beväring. Hvar och en torde inse, att så många bataljoner redan behöfvas för garnisonstjenst, ifall vi icke fortfarande skola låta vakthållningen vid våra offentliga kassor och våra fängelser bestridas af främmande militär. Hvad återstår oss då för beväringens inöfvande? Jag inskränker mig till de anmärkningar, jag nu haft äran för ståndet framställa, och tror jag att denna reservation, om också den uppträder endast i form af några synpunkter, som skulle läggas till grund för ett fullständigt förslag, dock har så många brister, att densamma, börjande med ett motto, ”arbetaren är sin lön värd” och slutande med en beväring, en landsstorm, ända till 40 års ålder, icke kan antagas.

Friherre Hisinger: Herr Mechelin har, om jag hört rätt, påstått att mitt förslag, om återställande af indelningsverket utan torp, i sig sjelf innebure fröet till sin egen död, alldenstund indelningsverket utan torp är en orimlighet. Detta bestrider jag bestämdt och förvånar mig högeligen öfver denna ärade talares obekantskap med ett i Sverige rådande, allmänt kändt förhållande, att rotar utan torp existera, i det att t. ex. hela Dalregementet och ett kompani af Westmanlands regemente, förlagdt inom Dalarne, aldrig haft rotar med torp; hvilket grundar sig på Kongl. Majestäts nådiga förordning och reglemente mellan allmogen och soldaterna i Kopparbergs län af år 1728 § 5. På grund häraf torde äfven herr Mechelin få medgifva att indelningsverket utan torp faktiskt existerat, existerar och kan existera, samt att sålunda en sådan organisation af militären icke är otänkbar.

Herr Oker-Blom: Flere ärade talare, förnämligast herrar Mechelin och Snellman, hafva bemött de hufvudsakligaste invändningar, som gjorts emot utskottets betänkande. Jag behöfver således icke mera anföra något i sak, utan anhåller blott att få bemöta några anmärkningar, som af friherre von Born blifvit gjorda emot utskottets nu till granskning föreliggande betänkande. Men förr än jag går dertill, vill jag dock med några ord i korthet framhålla de mångfaldiga och stora svårigheter, som mött utskottet vid behandlingen af denna svårlösta fråga. Dessa svårigheter äro lättare fattade, än uttalade, och de divergerande åsigter, som äfven i dag här gjort sig gällande, bevisa nogsamt, huru svårlöst frågan är. Men utskottet har trott sig på bästa sätt kunna lösa sin svåra uppgift, då det sökt, såvidt det på detsamma ankommit, att ställa sig på en sådan ståndpunkt, att rättvisa och billighet skulle blifva iakttagna; och utskottet hyste den fulla förtröstan, att landets höglofliga ständer skulle i utskottets nu föreliggande betänkande se ett uttryck af allvarligt bemödande att söka lösa frågan på ett i möjligaste måtto tillfredsställande sätt, med iakttagande af öppenhet och den osvikliga loyalitet, som i alla tider utmärkt det finska folket. Jag går nu att i korthet utlägga min åsigt angående den allmänna värnepligtens nödvändighet för nuvarande samhällen. Dock ber jag att tiil en början få uppläsa några behjertansvärda ord ur ett betänkande, afgifvet af de år 1867 i Sverige nedsatta komitterade för lösningen af frågan om roterings- och rustningsbesvärets aflyftande. Dessa kommitterade bestodo af regeringens förtroendemän och sakkunnige personer, och bland annat framhöllo de följande: ”Krigsförfattningen eller den lag, hvarefter en stats försvarskrafter ordnas, underhållas och utvecklas, har under verldshistoriens lopp visat sig vara det sannaste uttryck af statens under olika tidsperioder inneboende moraliska krafter, i förening med fortgången af dess kultur och styrkan af dess fosterlandskärlek. Redan från äldsta tider hafva de olika systemen för försvarsväsendet – legosoldater eller stående härar och den medborgerliga värnepligten eller folkbeväpningen vexlat med hvarandra allt efter som staternas inre samhällsförhållanden varit gynsamma för civilisationens fortgående utveckling. De stående arméernas anor gå tillbaka till de äldsta folkslagen, historien känner. Indierna och Egyptierna, der kastväsendet skapade den fullkomligaste afsöndring medborgarena emellan; China, der stående härar uppstodo till förstärkning af den stora muren, hvilken icke ensamt kunde skydda riket emot tartarer och mongoler; Kartago, som endast räknade på sina legosoldater och hade i sin sold tyå verldsdelars folk; det Macedoniska riket med sina krigvanda härar; och slutligen det romerska kejsaredömet, som under Augustus gaf mognad åt detta system för krigsväsendet, visa tydligen att de stående härarne icke äro uppfunna i det nyare Europa, utan hafva framgått ur de äldsta tiders civilisation. Alla tiders erfarenhet visar likväl, att ett lands försvarsväsende uteslutande grundadt på en sådan afsöndring medborgare emellan, hvarigenom en särskild samhällsklass gör vapnens bruk till sin enda näring samt bildas och uppfostras för krigareyrket, under det de öfriga samhällsklasserna, alldeles främmande för krigstjensten, blott egna sig åt sina fredliga yrken – endast för en viss tid har lyckats uppfylla sitt ändamål, men deremot inom sig sjelf burit fröet till sin egen upplösning, som slutligen beredt samhällets politiska undergång; hufvudsakligast af det skäl, att en sådan fullkomlig afsöndring af krigsyrket inom samhället är onaturlig, emedan den sanna krigiska andan endast kan fostras i det medborgerliga lifvets sköte och ega sin näring af de moraliska krafter, hvilka lifva icke endast samhället utan äfven menskligheten.

Så dukade slutligen Kartago under med sina legosoldater i gamla historien, och det macedoniska riket, som framgick ur Alexanders sönderfallna monarki, störtades med sina stående härar och krigvanda trupper af den romerska republikens legioner; den persiska monarkiens öfvermakt bröt sig emot borgarebeväpningen i Athén, en stat, som under sina mest glänsande dagar i likhet med Rom ej kände några andra krigare än sina egna medborgare, och bibehöll sin under Themistokles och Perikles förvärfvade politiska storhet, sålänge fosterlandskärleken förde hvarje statens medlem under vapen; men förlorade densamma, då kriget blef ett handtverk och skaror af menniskor uppstodo, hvilka erbjödo sin tjenst åt den mestbjudande. Under medeltiden försvarade sig de Italienska städerna emot sju talrika härar, som Fredrik Barbarossa efter hvarandra förde från Tyskland till Italien, och sedan han jemnat det hjeltemodiga Majland med jorden, men dess innevånare åter upprest stadens murar, krossade de hans makt vid Lignano 1176. När sedermera samfundsandan inom dessa fria städer föll, och legosoldater under s. k. condottieri, i stället för den medborgerliga värnepligten, blefvo den förnämsta grunden för deras försvarsväsende, så förlorade de slutligen sin politiska frihet och föllo offer för främmande inkräktare. Det lysande exempel, som den nyväckta frihetsandan inom de små Italienska republikerna under loppet af tolfte århundradet härigenom gåfvo på den sanningen att alla äro af forsynen utrustade med krafter och medel att försvara sin tillvaro, sin frihet och sin egendom, och att förmågan dertill endast är beroende af de moraliska krafter, hvilka finnas hos individen och samhället, fick vid början af nyare historien en lika storartad efterföljd i de förenade Nederländernas strid med Filip II i Spanien”. – Vidare finnes i den utskottets betänkande bifogade historiska öfversigten en kort framställning, huru denna samma idé utvecklade sig under franska revolutionen och sedermera derifrån kom till Preussen samt alltid och allestädes blifvit begagnad i farans stund. Från Preussen gick den småningom öfver till de öfriga staterna i Europa, och efter år 1866 är numera den allmänna värnepligten införd i nästan alla Europeiska stater. Alla kontinentala makter hafva sin militärorganisation byggd på värnepligt, endast med undantag af de stater, som egna aflägsna kolonier i osunda klimat, och hvilka ännu bibehållit värfvade trupper; men också dessa stater hafva sökt för eget försvar införa en mer eller mindre öfvad milis. Sålunda se vi att för närvarande i nästan hela Europa den allmänna värnepligten herrskar. Det finnes intet land och ingen stat, som är så oberoende, att densamma icke vore tvungen att taga hänsyn till andra folks institutioner; allraminst lämpar det sig för en liten stat, att söka göra ett undantag och ställa sig i konflikt med de andra, derigenom att dess institutioner på ett märkbart sätt skilja sig ifrån deras. Detta måste alltid förr eller senare leda till svårigheter och konflikter, och ingen har rätt att med öppen blick för framtiden skapa svårigheter för sitt folk. Jag upprepar, att det är omöjligt för oss, för Finland, att afskilja oss i detta afseende från alla andra länder och från alla de lagar, som reglera härväsendet i det öfriga Europa. Men sådan har icke åsigten varit hos den ärade medlem af utskottet, som reserverat sig i antydt syfte. Han skulle önska ett annat härväsende, ett härväsende, grundadt på milissystemet, med värfvade kadrer. Herr Mechelin har redan vederlagt detta. Jag behöfver således icke vidare ingå i granskning deraf, utan vill endast till besvarande upptaga några anmärkningar, som blifvit gjorda emot de beräkningar, hvilka bilagts betänkandet, äfvensom några andra gjorda inkast. Det har sagts, att emigrationen från Tyskland vore stor till följd af värnepligtens införande derstädes. Men det är icke troligt, att värnepligten skulle i Tyskland haft denna påföljd, då den icke haft det i öfriga länder, der densamma också blifvit införd. Sålunda har emigration icke skett från Frankrike, icke heller från Italien; huru dermed förhållit sig i Turkiet och andra länder, der allmän värnepligt varit införd, känner jag icke. Alltså, om emigrationen från Tyskland varit stor, måste den haft sitt hufvudsakliga skäl annorstädes, än i värnepligten. Vidare har det anförts, att Tyskland vore i beråd att frångå allmänna värnepligtssystemet. Detta är visserligen en förmodan, en tro, men den är på ingenting baserad, hvar och en kan således hafva en motsatt åsigt, en motsatt tro, och jag är en, som har en fullkomligt motsatt sådan; ty jag tror, att ett militärsystem, hvilket som helst, icke införes af en nyck, en tillfällighet, utan att det är en tvingande nödvändighet, som bestämmer detsamma. Och värnepligtssystemet är numera en tvingande nödvändighet inom de europeiska staterna, icke endast till följd af många sociala orsaker, men hufvudsakligast till följd af de ofantligt underlättade kommunikationerna. Då man numera har en möjlighet att inom några veckor och dagar, ja till och med inom några timmar, transportera stora arméer med all deras materiel på långa sträckor, så är det ingen möjlighet för stater, hvilka tänka på sitt bestånd och försvar, att icke vidtaga åtgärd, för att möta faran. Man är tvungen att vidtaga sina åtgärder och öfva massan af folket, för att hafva nödiga krafter till hands i farans stund, som kan komma plötsligt och utan att man har aning derom. I följd häraf är det omöjligt, att lemna försvaret beroende tills faran är för handen, och jag hyser den fasta öfvertygelse, att ju fullkomligare kommunikationerna blifva, desto nödvändigare är detta, och att således behofvet af allmän värnepligt i närmaste framtid förblir snarare i till- än aftagande. Några ärade talare hafva påpekat, att en hvar med glädje skulle ila till landets försvar, i farans ögonblick, men sådant är icke utförbart, ty försvaret måste ordnas och förberedas tidigare; endast sålunda kan det medföra nytta och gifva resultat; annars leder det endast till onödig menniskospillan. Det har vidare blifvit anmärkt, att kostnadsberäkningen för den värnepligtige militären vore oriktig och för låg, särdeles beträffande arbetsförlusten. Jag har visserligen icke nu till hands någon bättre källa att åberopa, än en broschyr, som jag för några år sedan utgaf, men då kalkylerna och sifferuppgifterna i densamma äro byggda på författares verk om milis- och de öfriga systemernas kostnadsberäkningar, främst på Rüstows allmänt kända verk, så äro de tillförlitliga. Nyssnämnde författare upptager bland annat, att aflönings-, beklädnads- och underhålls-kostnader jemte arbetsförlust i Schweitz uppgå till 2 fr. per dag, hvaraf ungefärligen hälften beräknas för underhållet och aflöningen, den andra hälften deremot såsom arbetsförlust; och detta i Schweitz, der troligen arbetslönerna äro högre, än hos oss. Lika stor har arbetsförlusten antagits äfven af utskottet, nemligen för den del af kadertrupperne, som står hela året om. En mark per dag gör 365 mark om året, som kommer på den ständige soldatens konto i arbetsförlust. Hvad åter beträffar arbetsförlusten för de mötesskyldige, så är denna förlust i anseende till den brådare arbetstiden om sommaren, då dessa möten ske, räknad till 2 mark per dag, oberoende deraf om de mötesskyldige äro indelta eller värnepligtige, ty det kan antagas att sommardagarne äro åtminstone dubbelt dyrare än vinterdagarne; men om också så vore, att denna siffra vore tagen för låg eller för hög, så inverkar detta icke på slutresultatet i jemförelsen de olika systemerna emellan, emedan samma kostnad blifvit beräknad på den ena som på den andra sidan. Förhållandet blir i hvarje fall detsamma. Också har det blifvit anmärkt, att den beräknade kostnaden för den indelta militären vore för hög, men jag skulle icke tro detta. Såsom bevis derpå vill jag anföra, att svenska landtvärnskomitén år 1865 beräknade kostnaden för en roteringssoldat till 128 riksdaler 21 öre; men härvid bör det anmärkas, att i Sverige icke ett, utan flere försök blifvit gjorda att beräkna kostnaden för den indelta soldaten; dessa beräkningar hafva alla lemnat olika resultat, så att t. ex., enligt uppgifter från olika regimenten och kårer, sagde årliga medelkostnad, med undantag af möteskostnaden, har blifvit bestämd till 150 riksdaler 32 öre, enligt komiterades för lindring af rust- och rotehållet beräkning till 126 riksdaler 32 öre, enligt medium af inom indelta armén utgående kontanta löner till 112 riksdaler 91 öre, enligt vakansafgiften till 109 riksdaler 42 öre, och enligt medelmarkegången till 93 riksdaler 75 öre. Här äro fem eller sex olika beräkningar, som blifvit gjorda på olika grunder och naturligtvis gifvit olika resultat. Skilpaden emellan desamma, det är emellan den högsta och lägsta siffran, uppgår till icke mindre än 60 riksdaler. Den siffra, som är upptagen i utskottets betänkande, utgör det belopp, som 1867 års komité angifvit och som utgör ungefärliga medeltalet mellan den högsta och lägsta uppgiften. Jag skulle alltså icke anse densamma vara vilseledande, men vill gerna medgifva att dylika beräkningar äro till en del vanskliga; de bero främst af de olika grunder, hvarifrån man utgått. Det enda jag kan garantera är att uppgifterna samlats med all möjlig samvetsgrannhet. – Då jag således icke kan förena mig med det förslag till härorganisation, som den ärade reservanten framlagt, utan i allo föredrager truppernas organiserande på grund af allmän värnepligt, så anhåller jag att höglofliga Ridderskapet och Adeln ville förkasta reservationen, och deremot antaga den i nådiga propositionen och utskottets betänkande föreslagna allmänna värnepligten med rörliga värnepligtige kadrar, såsom grund för ordnandet af vårt militärväsende.

Friherre von Born, V.: I denna, den vigtigaste fråga, som någonsin af Finlands ständer behandlats, ser jag mig föranlåten att ännu en gång taga till ordet, för att bemöta några inkast, som blifvit gjorda emot den åsigt, för hvilken jag varit en tolk; och beklagar jag härvid, att jag icke kan vara fullt så kort, som den sena timmen skulle fordra. Jag måste först vända mig emot herr Snellman, som i dag på förmiddagen förklarade, att statsrättsliga teorier icke äro här på sin plats, att de här sakna värde såsom bevismedel. Det förvånar, ja det smärtar mig, att höra ett sådant yttrande fällas af en man, som för statsrätten och de statsrättsliga teorierna gjort kanske mera, än någon annan i detta land. Må han, då han icke mera sjelf synes sätta värde på detta sitt arbete, förlåta ett yngre slägte, att det med tacksamhet emottager de gåfvor, han på detta vigtiga gebit skänkt sitt land. Jag tror, att statsrättsliga teorier äro här, såsom öfverallt, på sin plats. Jag vet, att de såsom bevismedel i alla tider räknats till bevisföringens artilleri: det är med dem man skjuter bresch i fördomar och missbruk. Man måste väl hafva en teori såsom ledstjerna för sina handlingar, man måste hafva en grund, på hvilken man står, och ett mål, mot hvilket man ser, om man skall kunna gå fram, utan att vackla och taga miste om kosan.

En annan ärad talare på förmiddagen, herr Taube, har särskildt huggit fast uti ett mindre tydligt yttrande af mig, då jag sade att Finland hittills genomgått en fredlig utvecklingsbana. Jag kan nu icke bestämdt återgifva mina ord i deras ursprungliga skick, men min mening var naturligtvis, att Finland sedan 68 år tillbaka genomgått en fredlig utvecklingsbana, och detta påstående torde ingen kunna jäfva. Det är under denna tid af fred, relativ åtminstone, som Finland uträttat så mycket godt för sin statsrättsliga tillvaro; och om än förarbetet hör till den föregående tiden, så kan dock ingen neka, att de flesta frukter deraf mognat just under denna tid efter 1809. Jag underskattar ingalunda hvad vi hafva att tacka den förgångna tiden för, men jag måste äfven skatta högt det svåra arbete, som blifvit gjordt på de sista 68 åren. Herr Taube har vidare uttalat några varmhjertade ord med anledning af min farhåga att värnepligten här i landet kunde framkalla emigration. Jag vill påminna om att det enligt detta lagförslag finnes intet medel att undgå värnepligten; der finnes straff för den, som genom sjelfstympning söker undgå denna pligt, och straffet består hufvudsakligast uti att han just derigenom, utan lottning, gör sig förfallen till krigstjenst. Jag klandrar icke denna bestämning i en sådan lag; jag vill blott framhålla att tack vare den, finnes det intet annat medel att undgå värnepligten, än att begå ett vanhedrande brott eller utsätta sig för tukthusstraft. Sådan är konseqvensen af detta lagförslag. Om under sådana förhållanden en emigration skulle inträda, så bör man icke allt för mycket förvåna sig. Jag har på förmiddagen åberopat Tysklands exempel. Ingen torde jäfva, att hos den tyska nationen finnes mycken sedlighet och mycket allvar, kanske mera än hos de flesta i Europa; och dock har der försiggått en emigration i stor skala de senaste tiderna, och Tysklands statsmän och tänkare äro de fleste numera öfverens derom, att värnepligten har brorslotten af skuld för detta förhållande. Om jag med detta exempel och andra för ögonen icke vågade hoppas att emigration här skulle uteblifva, så torde detta befinnas motiveradt. Om individen genom en samhällets lag finner sig kränkt i sina heligaste rättigheter, finner sig utsatt för att förintas i anseende till sin mensklighet, om han under sådana förhållanden drager sig bort från landet, icke vill öka antalet af olyckliga i landet, som endast försvaga det, om han alltså söker samla spillrorna af en sköflad lycka vare sig utom eller inom en annan stat, så må det åtminstone förlåtas honom.

Det är ett af tidens vigtigaste spörjsmål, detta om gränserna för statens makt. Detta spörjsmål är kanske icke besvaradt i detalj, men jag tror mig på förmiddagen hafva framlagt skäl för den uppfattning, att staten genom åläggandet af allmän värnepligt öfverskrider de rätta gränserna för sin makt. Jag tror mig hafva framlagt skäl, som berättiga mig till påståendet att denna värnepligt är, i likhet med hvad som förut på detta rum yttrats jemväl om andra frågor, ett af tidens svindlerier.

En ärad talare på förmiddagen, herr Antell, har sagt: värnepligten är gammal i norden. Ja väl, på sätt och vis; men icke den personliga krigstjenstskyldighetens idé såsom ovilkorlig pligt; den har icke funnits förut. Det har varit en gammal god sed, och det har varit en moralisk förpligtelse för undersåtarne, att i nödfall i krig draga ut i härnad emot fienden, men tvång har det icke varit, icke en personlig krigstjenstskyldighet. Tvärtom, just genom att göra detta till en tvångspligt, skulle man omöjliggöra utöfvandet af denna höga medborgerliga dygd, som kallas, att frivilligt offra sitt lif för fosterlandet.

En annan ärad talare, herr Mechelin, har på eftermiddagen uti ett utförligt andragande angripit de åsigter jag uttalat och synnerligast de åsigter, som framställas i herr Silfversvans reservation. Herr Silfversvan har redan tillfredsställande bemött dessa, som äfven mig synes, i en mindre grannlaga form framkomna anmärkningar emot hans reservation; men äfven jag känner mig uppfordrad att lägga in ett ord i denna tvist, derför att jag förklarat mig i hufvudsak gilla den förra delen af reservationen. Man har velat finna en motsägelse uti ett uttryck i reservationen, hvilket sålunda af mig skulle gillats, och ett annat uttryck, ett påstående, som jag sjelf skulle haft. Jag bestrider icke möjligheten af en sådan motsägelse, men jag vill påminna om att jag aldrig förklarat mig gilla hvarje ord i denna reservation. Jag sade uttryckligen, att jag funnit der många goda och ädla tankar, dem jag underskrifver, men också att jag deri måste göra ändringar och vigtiga tillägg. Denna anmärkning, såvidt den varit rigtad emot mig eller emot den åsigt, jag här försvarat, träffar icke; den går förbi. – Jag ser mig äfven föranlåten, att till bemötande upptaga flere andra påståenden af herr Mechelin. Herr Mechelin sade bland annat, att jag medgifvit värnepligten såsom berättigad i nödfall. Ja, jag har talat om nödfall; jag har påmint om att det kan gifvas fall, då statens förintelse ligger uppenbart för handen, om icke allmän hjelp träder emellan, men jag har uttryckligen sagt, att dylika nödfall icke fordra någon lag, de innebära i sig sjelfva mera än en lag, de innebära en moralisk förpligtelse; och den stat, hvars medborgare icke förstå denna moraliska skyldighet, den dör och är, på sätt en föregående talare framhållit, värd att förintas. Således behöfva vi icke lagar för nödfalls skull. Man stiftar icke heller lagar i samhället, som berättiga mig att skjuta ned den, som ställer försåt emot mitt lif. Men denna rätt har jag, och den kan mig icke förvägras; det ligger i begreppet nöd, att lag icke behöfves, ty – ”nöden har helt enkelt ingen lag”. Detta, såsom ett bemötande emot en förment inkonseqvens i mitt andragande på förmiddagen. Våra grundlagar hänvisa väl till nödfall: ”då det så omträngier”, ”då höga nödtorften så fordrar”, det är visst sannt; de antyda derigenom denna moraliska förpligtelse, men de precisera den ingalunda i några föreskrifter, i några bestämda lagbud. Man går icke heller beväpnad hela lifvet igenom, derför att man möjligtvis kunde på sin väg möta någon som vill en ondt. Det är derför icke heller för nationerna nödvändigt att stå rustade ända till tänderna, för att det möjligtvis kunde hända dem något; och jag tror dock, att sammandrabbningar emellan nationerna relativt icke förekomma oftare, än konflikter, blodiga konflikter, individerne emellan. Skulle individerne af farhåga för dessa konflikter gå väpnade hela sitt lif, då först tror jag, att äfven de inre samhälleliga förhållandena skulle nalkas sin upplösning och staterna gå sin förintelse till mötes. – Af herr Mechelins andragande inhemtade jag med synnerlig tillfredsställelse, att utskottet icke, på sätt man ur några mindre klara ut tryck i dess betänkande kunnat sluta till, velat åt 7 §:en uti 1789 års allmogeförsäkran gifva den af mig på förmiddagen förmodade vidsträckta tolkning. Jag annoterar detta med synnerlig belåtenhet, och ber att få tillägga, att min anmärkning i detta afseende var rigtad minst lika mycket emot herr Silfversvans reservation, som emot utskottets betänkande. Jag finner således i detta herr Mechelins medgifvande en bekräftelse på den tolkning af en af våra grundlagar, som jag sökt göra gällande, en tolkning af öfvervägande vigt för denna frågas rättsliga sida.

Herr Mechelin och åtskilliga andra med honom hafva gång på gång med synbarligt förakt användt ordet ”legoknektar”. Emot detta uttryck och isynnerhet i det sammanhang det här blifvit begagnadt, kan jag icke undgå att nedlägga min protest. Genom att sålunda uttala sig om värfvad militär, dömer man våra förfäder och dömer äfven en mängd personer i våra dagar; man dömer 1808 och 1809 års män, man dömer hjeltarne i 30 åriga kriget; ja, man dömer hela vår förgångna historia! Det är orätt, att på sådant sätt begagna sig af detta ord, legoknekt. Må man söka bevisa, på lojal väg, att en värnepligtig strider med ännu större fosterlandskänsla, än den legde, värfvade soldaten; men må man icke nedsätta män, som ligga i sina grafvar, må man icke nedsätta ärade medlemmar i denna ärade församling, som äfven de, om saken utdrages till sina konseqvenser, komma under samma rubrik.

Ännu ett uttalande i herr Mechelins andragande har jag med tillfredsställelse lagt på minnet. Herr Mechelin har uttryckligen förklarat, att den af honom med rätta och så vältaligt bedömda och fördömda stormaktspolitiken verkligen innebär en stor fara för värnepligtiga nationer, och att värnepligten i dess ledband verkligen kan skada nationerna. Herr Mechelin har nämnt endast stormaktsnationerna. Men om denna stormaktspolitik kan skada de stora staterna, stormakterna sjelfva, så kan den ännu mycket mera skada de små, som äro ett rof för deras s. k. försyn. Detta torde herr Mechelin böra lägga på minnet; och detta hans medgifvande borde blifva af afgörande vigt för mången i derna fråga. Denna är just en af de kardinalpunkter, jag sökt framhålla, då det gäller att i våra dagar införa värnepligt i detta lilla land.

Jag var redan på förmiddagen i tillfälle att beröra några af de önskningsmål, som utskottet bifogat värnepligtsförslaget, sådant det af utskottet godkänts; dessa alla, upptagna i slutet af utskottsbetänkandet, på sid. 87 och 88, äro önskningsmål, vackra af värnepligtslagen framkallade konseqvenser; men de äro blott önskningsmål. Hvart komma utskottet och ständerna att hafva ledt oss, om vid dessa önskningsmål icke fästes något afseende, ty de äro icke vilkor? Hvart skall man hafva bragt landet, om icke ständerna i en framtid få deltaga i strafflagstiftningen för militären, och om Hans Kejserliga Majestät icke vill lyssna till denna anhållan från landets sida att i en framtid få uppställa nödiga special-vapen af alla slag? Jo, man skall ställa hvarje medborgare under en lång tid af hans lif utom lagen, och man skall hafva framkallat här en armé, som redan genom sin nakenhet, sin ensidighet, är egnad att helt enkelt utgöra en del af det stora ryska rikets armé, och som i saknad af specialvapen icke kan såsom sig bör försvara fäderneslandet. Det är dessa konseqvenser, som man icke har betänkt. Det är lätt att uttala önskningsmål, men man bör icke glömma, att det icke är lika lätt, allra minst under våra förbållanden, att få dem uppfyllda.

En ärad talare på förmiddagen, herr von Alfthan, har, äfven han i ett varmt andragande, särskildt åberopat 1808 och 1809 års krig och det myckna, vi hafva att tacka hjeltarne i detta krig, vår dåvarande armé för. Derom äro alla ense; men skall detta vara ett bevis för allmänna värnepligten, så har jag illa läst min logik. – Man har i denna fråga vädjat till forna tiders militära förhållanden; man har så ofta framhållit den forna tryckande utskrifningen. Detta gifver mig anledning, att för ett ögonblick vädja till ett kort aktstycke, som torde i någon mån kunna belysa detta ämne. Jag ber att i detta afseende få åberopa en den 1 November 1789 – detta i vårt lands historia i så många afseenden minnesvärda år af Kongl. Majestätet till Wester- och Österbottens samt Åbo- och Björneborgs läns inbyggare utfärdad kungörelse om uppsättande af ett nytt regemente lätt fotfolk under konungens eget namn; börjande i vanlig form och fortsättande: ”då Våra och Rikets urgamla arffienders högmod ej vill låta sig böjas till en säker, ärofull och förmånlig fred, utan at med väpnad hand dertill tvingas, hafva Vi – – – varit betänkta på Vår krigsbärs förökande med et af goda skyttar sammansatt nytt Regemente lätt Fotfolk: – – – så hafve Vi ock velat, at detta Regemente, som till större delen af Finlands infödde frivilligt uppsättes” o. s. v. Jag ber att få påminna om ställningen den 1 November 1789, då detta aktstycke emanerade. Vi veta att Finland då jemte Sverige var försänkt uti ett svårt krig, som mer än månget annat satt såväl det ena som det andra af dessa länders statliga tillvaro på spel. Vi komma också ihåg, att 1789 var det år, då en monark i Sverige lyckades vinna, eller jag tror mig kunna säga det, tilltvinga sig bifall till vår nu gällande Förenings- och Säkerhetsakt. Det var under en sådan tid, under omständigheter då landet befann sig i uppenbar nöd i krigstid, som man så uttryckligt vidhöll principen af frivillighet vid uppställande af krigsfolk; man begagnade sig icke af den utskrifningsrätt, som här i dag framhållits såsom ett drag i våra grundlagar, och kort förut, den 12 Juli s. å.samma år, hade man i skarpa ordalag förnyat förbudet mot våldsam värfning. Dessa fakta torde vara ganska betecknande.

Då jag för min del tryggat mig vid indelningsverket, har jag gjort detta hufvudsakligast derför, att det är gammalt och bepröfvadt. Jag saknar – och det är tydligt att jag måste sakna, i likhet med många andra i detta stånd, som dock böra uttala sig i detta ämne – speciela insigter för att bedöma den militära sidan af saken, men denna är på långt när icke den vigtigaste. Hvad har man gjort för anmärkningar emot indelningsverket? utskottet högst få, utom möjligtvis den ekonomiska sidan af saken; i ståndet i dag, såvidt jag uppfattat, knappast flere. Jag ber att få i denna fråga om indelningsverkets lämplighet för landet vädja till ett uttalande, som, om det också icke kan betraktas såsom utgånget från en absolut auktoritet, dock icke saknar all betydelse på detta rum, ett uttalande, som kan berättiga mig och andra att skänka indelningsverket åtminstone något förtroende. Jag vädjar i sådant afseende till 1863–64 års landtdag, då en fråga som berörde indelningsverket en gång stod på dagordningen. En i landet högt ställd militär och fortfarande en högt ärad medlem i detta stånd, uppträdde då och yttrade bland annat följande ord: ”Mina herrar! det är ej hänförd af min kärlek till den indelta truppen, jag förordat nödvändigheten att förse soldaten med torp, nej, då jag på åtskilliga ställen sett dem bebodda och brukade, då jag sett den trefnad soldaten som familjefader njuter i sitt välordnade hem samt den ömsesidiga belåtenheten mellan honom och rotehållaren, har mitt hopp, min öfvertygelse stadgats att den indelta institutionen i sin helhet bör blifva till nytta för vårt land”. Hvad man då ansåg böra blifva till nytta för vårt land, det kan väl icke nu, om ock vi kommit 13 år framåt i tiden, anses lända landet till skada. – Med afseende särskildt å den för öfrigt underordnade ekonomiska sidan af denna sak, indelningsverkets återupprättande, ber jag att få tacka herr Björkenheim för de anmärkningar, han med större sakkännedom gjort emot den kalkyl som är bifogad utskottsbetänkandet.

Man har bland annat, särskildt den senaste ärade talaren, framhållit, att det förhållande att Europas samtliga stater, åtminstone de flesta, öfvergått till värnepligtssystemet, vore för oss tvingande. Jag har redan förut yttrat mig emot en sådan uppfattning. Jag ber att få tillägga, att denna åsigt skulle leda till konseqvenser, dem jag tror icke ens herr Oker-Blom vill underskrifva. Om det skulle falla en eller flere stater i Europa in att bedrifva vissa delar af det produktiva arbetet med slafvar, så är det klart att ingen annan stat skulle kunna konkurrera vid samma produktion; men jag tror icke, att andra stater derfor skulle känna sig förpligtade att, då de icke kunna mäta sig med en på sådant sätt framkallad produktion, införa slafveri: detta endast såsom en parallel. Hvarthän kommer man slutligen med dylika åsigter? hvar finnes gränsen, om man en gång går att ställa såsom samhällets mål, att vara så rustadt som möjligt emot hvarje tänkbart anfall, hvar blifver då gränsen för de militära ansträngningarna? Det finnes inga gränser, om icke i samhällenas absoluta vanmakt.

En ärad talare på förmiddagen, herr Antell, har förklarat, att han var öfvertygad derom, att landets invånare med tillitsfullt förtroende väntade denna frågas lösning hos landets ständer. Ja väl, jag tror att man har förtroende till landets ständer; jag tror, att mången hoppas ett afslag, en annan bifall; men hvad jag vet, är att det hvilar sorg öfver landet, och det för denna frågas skull, sorg derför att man ställt för oss någonting nytt, som vi icke känna, som vi hafva allt skäl att frukta. Må man då under dylika förhållanden lemna detta nya, blifva vid det gamla; och jag tror, att alla anleten i landet skola ljusna och en tyngd falla från hvarje bröst. I denna fråga har uttalats så många olika åsigter, att redan detta enkla faktum mer än väl torde visa att vi, åtminstone ingalunda ännu, äro mogna för införande af denna nya samhällspligt. Förkasta kan man med skäl alltid en sak, äfven om man fruktar den blott derför, att man icke känner den så noga; och då åsigterna så vexla, äfven hos fackmän, som i denna fråga, då borde man betänka sig många gånger, innan man godkänner det gjorda förslaget. – Jag är beredd på hvarje tänkbar utgång af denna fråga i detta höglofliga stånd. Jag skulle likvisst vilja uttala en önskan, att en tilläfventyrs här befintlig majoritet för värnepligten icke måtte fatta ett beslut, som tydligen måste kränka minoriteten i dess heligaste rättigheter – att majoriteten icke under sådana förhållanden ville begagna sig kallt af sin makt; jag tror att ett dylikt begagnande af en tillfällig öfvervigt mången gång har framkallat bittra följder och en för sen ånger.

Friherre von Troil, S. W.: Ehuru jag för min del är en varm vän af värnepligtsiden, såvidt den samma innefattar skyldighet för hvarje medborgare att utan afseende å stånd eller vilkor vid anfallskrig värna sitt fosterland, så kan jag dock icke medgifva att samhällets rättighet i afseende å individen skulle sträcka sig derutöfver, eller till att tvinga en person att emot sin vilja under fredstid bestrida garnisonstjenst, vare sig under ett eller flere år. Den nådiga propositionen och utskottets deröfver afgifna betänkande föreslå emellertid en rättighet för staten att efter lottning döma en femtedel af landets värnepligtiga ungdom till garnisonstjenst och kasernlif, under uppgift att detta skulle vara för dem den största väckelse till intellektuel utveckling. Lemnande å sido denna svaga punkt i det nu föreliggande förslaget, hvilket starkt påminner om det bekanta uttrycket att för en ung man ingenting är så bildande, som exercis, ber jag endast få framhålla att några skäl, som skulle berättiga ett dylikt intrång på den individuella frihetens område, enligt min tanke, icke här blifvit anförda, om jag undantager ekonomiska skäl, hvilka man dock ansett böra vara af en underordnad betydelse vid afgörandet af denna fråga. Ur militärisk synpunkt har man väl till stöd för garnisonstjensten anmärkt, att en oöfvad reserv icke motsvarar försvarsväsendets behof, men ännu mindre torde en oöfvad aktiv stam med i medeltal endast två års tjensteskyldighet, på sätt utskottet föreslagit, motsvara de anspråk, som man med skäl kan ställa på ett ordnadt landsförsvar. Jag vet visserligen att man genom exempel skall söka framhålla hurusom erfarenheten från det nu påstående kriget ådagalägger att gardesbataljonens oöfvade, nyss värfvade manskap låtit nedskjuta sig med lika god smak, som de äldre trupperna, men detta exempel talar med lika stort och ännu större skäl till förmån för det af reservanten herr Silfversvan omnämnda milissystemet, endast en öfvad stam står vid milisens sida; och då ett dylikt förhållande kan inträffa vid strid på främmande jord och för främmande intressen, huru skulle det då ej ega rum uti ett krig, som rör det egna fäderneslandet? Då jag således icke kan gilla och icke heller någon af de föregående talarene på ett tillfredsställande sätt kunnat försvara principen att genom ett lotterispel årligen afgöra huruvida en stor del af landets ungdom skall dömas till slafveriet af ett garnisons- eller kasernlif, torde ingen annan utväg förefinnas för en tillfredsställande lösning af frågan än att jemte milissystemet söka erhålla en öfvad stam, byggd antingen på värfvad eller indelt grund. På sådant sätt, men också endast sålunda, kan man samtidigt tillgodose alla de anspråk, som skäligen kunna ställas på försvarsväsendets ordnande i ett land, med en sådan politisk ställning som vår. Med allt erkännande för utskottets patriotiska bemödande att framhålla denna ställning såsom varande fullkomligt sjelfständig, tror jag dock att åtskilliga af de uttalanden, som i dag härstädes blifvit fällda, tydligt ådagalägga att denna utskottets uppfattning åtminstone icke är allmän. Icke heller kan jag dela utskottets åsigt om vådan af vår nu bristfälliga militärorganisations fortfarande. Dynastiskt förenadt med ett mäktigt rike, hvars hufvudstads naturliga förmur Finland är, böra vi, som i denna förening uti nära 70 års tid fått njuta fredens välsignelser, visserligen söka att, såvidt på oss ankommer, göra denna förmur för Rysslands hufvudstad så fast som möjligt, men för att detta skall ske bör den enskilda öfvertygelsen om det rätta samt individens personlighet icke genom ett maktbud kränkas eller genom ett lotteri sättas på spel. Häri ligger enligt min åsigt en vida större våda, än om vi ännu i några år komma att sakna ett ordnadt försvarsväsende, ty huru man än må vända saken, så är ju ett lotteri bland de värnepligtige ingenting annat än en cacherad rekrytering, som aldrig kan sammanväxa med vårt folks rättsmedvetande, således icke heller uppfylla det ändamål, som med värnepligten är afsedt. Genom de uttalanden, som bär blifvit fällda, synes tydligt att afsigten med värnepligtssystemets etablerande i Finland delvis icke blott afsett skyddandet af tronen och vårt eget fädernesland, utan fastmera att derigenom öka Rysslands härsmakt, i följd hvaraf äfven till krigsministerns i Kejsaredömet godtycke skulle öfverlemnas att disponera öfver hela Finlands värnepligtiga befolkning emellan 21 och 40 år. Utskottet har visserligen sökt att i sin mån och på ett ganska förtjenstfullt sätt gendrifva dylika uttalanden och åsigter, men i sin förtjusning öfver den åt ständerna medgifna rättigheten att deltaga i militärväsendets ordnande i Finland har utskottet begått åtskilliga grundfel, hvilka ytterligare omöjliggöra betänkandets antagande. På sätt jag nyss nämnde, är nemligen 1:o genom lottning till garnisonstjenst individens rätt att fritt bestämma öfver sin lefnadsbana på det djupaste kränkt, samt denne sålunda måhända tvingad att egna sig åt ett yrke, som icke har något gemensamt med värnepligt, d. v. s. pligten att emot ett fiendtligt anfall försvara sitt land; 2:o finnes det icke i betänkandet några garantier för erhållandet af väl öfvade stamtrupper, enär den af utskottet föreslagna korta tjenstetiden omöjliggör desammas behöriga utbildning, och 3:o föreligger här enligt min åsigt det mest inkonstitutionella förslag i verlden, enär ständerna enligt § 123 i betänkandet, motsvarande § 130 i den nådiga propositionen, tillförbindas att ensamme, så vidt militiefondens tillgångar icke förslå, ansvara för kostnaderna af en militärorganisation, hvars utrustning och underhåll, d. v. s. stat och budget, bestämmes af den andra statsmakten allena. Dessa kostnader uppgå dock årligen till tre och en half miljoner mark enligt den nådiga propositionen, och till 4 140 000 mark enligt utskottets betänkande, då deremot militiefondens inkomster, med tillägg af utgifterna för gardesbataljonen, hvilken jemväl är föreslagen att framdeles ställas på värnepligtsgrunder, med endast 1 450 000 mark öfverstiger fondens nuvarande utgifter, hvarigenom ett deficit uppstår för hvarje år af respektive 2 050 000 à 2 690 000 mark. Låt vara att ständerna kunna ändra den ifrågavarande § 123 derhän, att kostnaderna för militärväsendet endast, såvidt militiefondens och statsverkets ordinarie tillgångar dertill icke skulle förslå, komme att af ständerna bestridas; låt vara att en ärad medlem af ståndet, herr finanschefen Molander, på förmiddagen yttrat att förslaget om införande af en allmän värnepligt i landet icke öfverstiger landets tillgångar och resurser – ett yttrande, som jag med synnerlig tillfredsställelse annoterat, – så tror jag dock att icke ens herr Molander vore villig att af statsverkets ordinarie tillgångar anvisa 2 à 3 miljoner mark årligen till militära behof, och hvad ständerna beträffar, så hafva vi redan vid denna landtdag en sorglig erfarenhet af huru svårt det är att åstadkomma endast en miljon mark, hvars uppbörd man ansett sig böra fördela på ej mindre än fem år. På grund häraf äfvensom hvad flere föregående talare, friherre von Born, herrar Antell och Björkenheim m. fl. påpekat, anser jag den nu föreliggande värnepligtslagen icke kunna af ständerna antagas, hvarföre jag utber mig att hos Ridderskapet och Adeln vördsammast föreslå att ständerna, utan att ingå i detaljgranskning af den nådiga propositionen och utskottets deröfver afgifna betänkande, ville uti sitt svar på samma nådiga proposition i underdånighet anmäla, att ständerna icke kunnat godkänną en värnepligtslag, grundad på lottning till garnisonstjenst, tillfölje hvaraf ständerna, som anse skyldigheten att värna landet åligga samtliga dess medborgare och vid sidan af dem en stående armé, grundad på indelt eller värfvad fot, emotse att till nästsammanträdande ständer ny proposition måtte framläggas rörande ej mindre alla värnepligtiges öfvande till krigstjenst, än uppställande af välorganiserade stamtrupper, afsedda för de värnepligtiges öfning.

Grefve Armfelt, August: Jag vill icke upptaga ståndets dyrbara tid med att uttala de åsigter, jag hyser och som redan genom betänkandet äro för ståndet välbekanta; det är endast för att bemöta en ärad medlem af det utskott, jag tillhört, som jag anhållit om ordet. Herr Silfversvan har beskyllt utskottet för att hafva ändrat § 11. Utskottet har dagligen sammanträdt, och herr Silfversvan såsom dess ordinarie ledamot har kallats till dessa sammanträden. Utskottet har endast med ett pår ord sökt förklara sin mening med paragrafen. Derutöfver har herr Silfversvan beskyllt utskottet för att hafva stödt sin motivering på herr Silfversvans förslag. Jag anser att det icke är skäl att beskylla ett utskott, för att det tager intryck af hvad någon dess medlem framställt. Herr Silfversvan beklagar sig öfver det tunga värf, han haft vid utskottets förhandlingar, ehuru han såsom redan förut medlem i flere andra utskott hade kunnat afsäga sig uppdraget. Jag får emellertid på utskottets vägnar tacka herr Silfversvan för att han deltagit i förhandlingarna och genom sina skiljaktiga åsigter ytterligare befästat utskottet i dess öfvertygelse.

Herr Antell: Under den diskussion, som blifvit förd i den föreliggande frågan, hafva flere ärade medlemmar af detta höglofliga stånd, utan tvekan, sammanblandat begreppet om värnepligtens grundprincip med den tillämpade värnepligten. Det har i alla fall dock blifvit framhållet att dessa äro två fullkomligt skilda, ja man kunde säga motsatta begrepp. Det understöd en ärad talare, friherre von Troil, gifvit herr Silfversvans reservation i denna del, frikallar mig emellertid från att närmare beröra denna af mig redan under förmiddagens plenum påpekade väsentliga skilnad. Jag skall derföre öfvergå till ett bemötande at några uttalanden, som äro egnade att af mig framkalla ett sådant. Herr Bergenstråle har under ett bemödande att för det höglofliga ståndet visa huru moraliskt odugligt det värfvade manskapet alltid måste vara, äfvensom att skildra desse värfvades olyckliga ställning, gått så långt att han förklarat för det höglofliga ståndet att det gifvits flere fall, der den värfvade soldaten, för att slippa sin pinsamma ställning i kasernen, föredragit fängelset! Man kunde fråga – hvilken blir konseqvensen i detta fall för dem hvilka tvingas genom lottning till kasernlifvet? Eller gäller det då allenast den värfvade soldaten, det som herr Bergenstråle här omnämt. En ärad talare, friherre Wrede, har på ett mycket fullständigt sätt underhållit ståndet med fakta ur brottmålsstatistiken från olika länder. Jag kan icke undgå att vid detta tillfälle komplettera dessa uppgifter med en notis, som varit synlig i landets officiela tidning. Det förekom nemligen i ett nummer för detta år, jag minnes icke i hvilket, omnämndt att sjelfmordens antal i den preussiska armén under December månad förlidet år uppgick till tjugoett. Detta under en månad. Herr Mechelin har, under sitt bemödande att göra det alldeles klart för det höglofliga ståndet att en sådan krigsmakt som uppsättes efter det förslag reservationen innehåller, sjelffallet måste vara sämre än den militär utskottet föreslår, sökt, att till förmån för sin bevisning, draga vissa slutsatser af mitt första yttrande, der jag hade sagt att sådan militär utskottet föreslagit dugde att föras utom landet, då deremot den af reservanten föreslagna icke duger dertill. Jag måste villigt bekänna att det var mig oväntadt att höra en sådan deduktion af herr Mechelin. Om jag sade att en sådan militär, som utskottet föreslagit, kan föras ur landet, så var det väl klarligen endast derföre att utskottet föreslagit en stående värnepligtig militär. Jag abstraherar nu från det skydd lagen hos oss skall kunna gifva åt hvarje slags militär, detta beror ju naturligtvis främst på arméns lagenliga uppgift; men till en stående armé kan kommenderas höger om, till jernvägen! och den går. Det vore ett brott mot disciplinen om någon tvekade. En allmän folkbeväring deremot står under medborgerlig lag, och det måste vara goda skäl redan för att sammankalla denna beväring. Deruti har jag velat se en skilnad, och derför sade jag att en sådan militär som reservationen föreslår, icke kan komma i fråga att föras utom landet. Herr Taube är den enda af ståndets ärade medlemmar, som egentligen förklarat att den värfvade kadern är otillräcklig för öfningarne. Om man tänker sig att endast en åldersklass öfvas samtidigt, icke de skilda åldersklasserna på en gång, så finner man mycket lätt att denna åldersklass, fördelad på bataljoner, icke kan utgöra mera än på sin höjd 16 sådana. Då har man antagit beväringsbataljonen till 500 man; på dessa 16 bataljoner belöpa sig således 16 kompanier från kader-bataljonerna. Herr Taube har visserligen sagt, att om nu dessa värfvade bataljoner skola göra garnisonstjenst, huru skola de då samtidigt öfva beväringen. Jag vet icke om behofvet af garnisonstjenst är så stort, att det icke kunde fyllas med en ringa del af denna kader. Jag beklagar att jag för tillfället icke kan uppgifva antalet vaktposter som dagligen utgå i Helsingfors, men nog torde ett par kompanier förslå till detta ändamål, naturligtvis under förutsättning att man håller sig till det nödvändigaste behofvet. I Åbo finnes det numera ingen militärvakt-post; huru det är i Wiborg känner jag icke. I en del städer har man redan börjat aflöna särskilda fångvaktare för att icke för fångbevakning använda militär. Jag vågar derföre vidhålla att den i reservationen föreslagna kadern, som kan beräknas till fyra bataljoner och som sedermera blifvit beräknad till fem, derföre att man tänkt sig möjligheten att ännu fortfarande gardesbataljonen skulle till lägermöten sammankallas eller samlas på en ort utom landet, således att dessa fyra bataljoner äro fullkomligt tillräckliga för att genom sitt deltagande uti andra klassens fältöfningar kunna motsvara ändamålet. Det har härvid icke undgått min uppmärksamhet att, oaktadt det höglofliga ståndet har lyckan att bland sina leder, som vid detta tillfälle äro särdeles talrika, äfven räkna militärer i tjenst af olika grader, ingen af dessa herrar begagnat sig af sin auktoritet för att fullkomligt förgöra det förslag, som reservationen innehåller. Om en sådan militär-organisation verkligen vore så oduglig till det ändamål, för hvilket den föreslås, d. v. s. försvaret, så förvånar det mig att detta icke blifvit på ett mer eklatant sätt bevisadt. Härvid kan jag icke glömma att herr Oker-Blom under det andragande med hvilket han i dag upplyste ståndet om åtskilliga lärorika förhållanden, underlåtit att bemöta det jag på förmiddagen hade äran uttala om milissystemet. Vid frågan om huruvida man kan antaga att Tyskland skall öfvergå till ett annat lindrigare system eller vidblifva det värnepligtssystem, der nu är infördt, uttalade herr Oker-Blom den åsigten att det ingalunda skall frångå det närvarande. Man vore frestad att fråga om detta system skall blifva evigt der rådande; mig förefaller det såsom om en öfvergång härvid likasom i de flesta andra förhållanden i samhället är att förvänta, och det naturligaste vore väl att i sådan händelse en lindring uti den börda, värnepligtens utgörande medför, skulle beviljas, således en förkortad öfningstid. Men huru åstadkomma denna förkortning? Jo, genom anskaffande af väl öfvade yrkesmän, hvilkas medverkan gör det möjligt att på kortare tid öfva beväringsmanskapet. Jag har med synnerlig tillfredsställelse noterat ett yttrande af herr Oker-Blom, nemligen att den celebre militärförfattaren Rüstow äfven uttalat sig för milis-systemet. Jag kan icke neka mig tillfredsställelsen att tillika påminna om en annan, icke militärförfattare, men för tillfället ganska känd militär, general Skobeleff. Helsingfors Dagblad, som visserligen i allmänhet icke visat sig hylla milissystemet, har i alla fall omnämnt ett yttrande af denne general, der han för en utländsk korrespondent skulle hafva sagt, att det nu pågående kriget tydligen gifvit vid handen att miliser mycket väl kunna användas emot stående kontinentalarméer, då det gäller att försvara positioner. Hvilket land erbjuder större lätthet att välja försvarspositioner än Finland, och för hvilket ändamål stiftas en värnepligtslag för Finland om icke endast för försvaret. Man kan visst härvid anmärka att försvaret kan strategiskt utföras genom ett anfall. Detta eger visserligen i flere fall sin tillämpning, men jag tror det vore vådligt om man i Finland skulle inlåta sig på detta slags försvar; tvertom är det mycket skäl att fästa uppmärksamheten vid den taktik som man i allmänhet i Preussen på senare tider ansett som den enda riktiga, nemligen att äfven under anfallskrig utföra detaljerna såsom vid försvarsaktion. Det finnes en tysk författare, Berneck, han torde icke vara alldeles obekant, som på ett mycket tydligt sätt har visat huru den nya taktiken går ut på att föra äfven ett strategiskt offensivkrig på ett defensivt sätt. Äfven der kan man tillämpa alla de fördelar som försvaret af positioner gifver, blott befälet förstår det. Den enskilda individen, som fullgör sin värnepligt, behöfver icke förstå det. Då jag engång tillåtit mig att omnämna några fall från det krig, som nu pågår, har jag ofrivilligt kommit att erinra mig huru litet den enskilda individens grad af utbildning betyder, i de fall der de nya gevärens mördande verkan förhärjande träffar massorna, ingalunda särskiljande emellan de utbildade eller outbildade inom trupperna. Vid stormningen af en enda redutt förlorade en rysk brigad bestående af 3 200 man på två timmar 2 000 man; dessa voro välöfvade alla. Jag vet icke om skilnaden varit så stor om bland dessa förekommit mindre väl öfvadt folk. – Nu måste jag egna några ord åt de kalkyler några reservanter vidfogat propositionen, å sid. 41, och hvilka blifvit berörda af herr Mechelin. Äfven jag erkänner att de icke äro exacta. Jag för min del anser att reservanterna hafva tagit summorna för låga, då de beräknat kostnaderna för värfvad militär. Skilnaden kan i alla fall icke blifva mycket stor. Om man ock lägger etthundratusen mark till för hvarje bataljon, så torde det motsvara det verkliga förhållandet och fullkomligt det som gardesbataljonen hittills kostat. Hvad återigen kalkylerna öfver kostnaderna för beväringsöfningarne beträffar, så äro äfven dessa icke exacta, men just genom sina fel blifva de precist lika goda, som utskottets, hvilka beträffande reservernas öfning leda till samma siffror.

Herr Silfversvan, hvilken yttrade: Då jag i går tog mig friheten att begära ordet, skedde detta egentligen för att besvara ordföranden i Värnepligtsutskottet, grefve Armfelt, som till mig ställde en anmärkning, att jag, oaktadt kallad, icke hade infunnit mig till det sammanträde, som, om jag minnes rätt, egde rum lördag eftermiddag. Jag ber få upplysa herr ordföranden och dem, som möjligen fäst sig vid denna anmärkning, att denna kallelse hade i mitt qvarter aflemnats klockan fyra eftermiddagen, då jag var utgången, och då jag sedermera om aftonen återvände till mitt hem ifrån att hafva öfvervarit löneregleringskomiténs arbeten, fann jag kallelsen på mitt bord, men då var det för sent att inställa sig i Värnepligtsutskottet. Eftersom jag engång har ordet, så ber jag att få bemöta herr Mechelin, som emot mig gjort den anmärkning, att jag velat åhvälfva kommunen ett nytt åliggande. Jag befarade i går att en oriktig stilisering förefinnes i min reservation, men det har vid närmare undersökning befunnits, att så icke är. Jag ber att Ridderskapet och Adeln bebagade å pag. 95 af utskottets betänkande taga i betraktande fjerde punkten i min reservation, deraf tydligen framgår att jag icke åsyftat åhvälfva kommunerna någon värfningsskyldighet till lindring för de möjligen blifvande utlottade. Herr Mechelin tog blott en half sats från denna punkt och derpå grundade han sin anmärkning. Vidare anmärkte herr Mechelin, att det i går utdelade förslag till grunddrag för organisation af Finlands krigsmakt hade närmat sig utskottets betänkande. Detta borde vara smickrande för talaren; men jag beklagar att de, som uppsatt dessa grunddrag, icke torde finna sig lika smickrade af jemförelsen eller i ringaste mån vilja biträda herr Mechelins åsigt. I går tog jag mig friheten yttra, att, om min reservation icke verkat något annat, så har den dock framkallat en liflig diskussion i frågan. Saken kan icke annat än derpå vinna en bättre utredning och jag förlitar mig på att denna fråga ännu, innan den blifvit slutförd hos stånden, skall blifva nöjaktigt löst. Inom detta stånd tager jag för gifvet att värnepligten blir genomförd antingen efter den nådiga propositionen eller utskottets betänkande. Ridderskapet och Adeln, stödjande sig på sina gamla anor, kan väl icke annat än hylla tidens militära åsigter. Likväl vill jag erkänna att jag också många gånger funnit att Ridderskapet och Adeln tagit hänsyn till den allmänna meningen i landet, kanske skall Ridderskapet och Adeln äfven nu göra det. Jag förlorar således icke hoppet, hvarken på Ridderskapets och Adelns benägna medverkan för denna frågas nöjaktiga lösning, icke heller på medståndens, och i sista stund förlitar jag mig ännu på, att den ädle monark som skall lägga sista handen vid denna fråga, skall, upplyst af sina finske rådgifvare, gifva den en sådan lösning att finska folket dermed kan vara belåtet.

Herr von Alfthan: Jag har begärt ordet, för att tillbakavisa ett uttryck af friherre von Troil, S. W. Friherren har på ett, såsom mig synes, påfallande öfverlägset sätt yttrat sig om militären i allmänhet och särskildt rörande den omständighet, att den militära disciplinen ovilkorligen kräfver sträng lydnad utaf underordnade gentemot deras förmän. Behofvet af lydnad förekommer dock äfven inom andra områden än det militära; medborgarene måste lyda landets lagar samt landtdagsmännen äro skyldige att underkasta sig L. O. och bland annat dess 46 §. Friherre von Troil har nu i sammanhang med tal om garnisonstjenst och kasernlif, nämnt ordet slafveri. Friherren har antagligen icke fästat sin uppmärksamhet vid den omständigheten, att det inom detta stånd finnas ganska många gamla soldater, som varit med om både kasernlif och garnisonstjenst, men hvilka icke anse sig för sämre medborgare för det, att deras lott kunnat blifva att falla i fäderneslandets tjenst. Dessa medborgare, om de också icke utan rättmätig förtrytelse kunna åhöra att det yrke, som de tillhört eller ännu tillhöra, sammanställes med begreppet slafveri, dessa medborgare, säger jag, känna sig ingalunda slagne af friherrens stränghet, utan sätta, derom är jag öfvertygad, tvertom sin stolthet och sin ära uti, att kallas soldater. Friherren tyckes i allmänhet vara föga bekant med soldatlifvet. Jag ber att få upplysa honom om att det icke är med slafvar, som man besegrar fienden och att, när tronen och fäderneslandet sväfva i fara, det icke heller är slafvar, som med glädje offra lif och blod. Det bättre är, än stora ord. Friherren har också talat om den militära undervisningen och, visserligen mera på skämt, anfört ett kändt yttrande om att exercisen vore det bästa undervisningsmedlet. Många, som icke tillhöra militären, hafva sig kanske mindre bekant, att fordringarne inom detta yrke i våra dagar omfatta betydligt mera än kännedomen af blott exercistempon. Jag vill i sammanhang härmed påpeka ett kändt förhållande. Ibland den aktade klass af medborgare, som sysselsätter sig med jordbruk här i landet och dertill företrädesvis med det större jordbruket, finnes det många för detta militärer, hvilka inom denna samhällsklass vunnit en framstående ställning genom att de på denna sin nya sysselsättning öfverflyttat något af den flit, det ordningssinne och den punktlighet, vid hvilka de blifvit vänjde under sitt föregående lif. – I allmänhet har den stackars militären, vid debatten inom ståndet, fått sitta hårdt emellan. Bland annat hafva flere talare ordat om den större osedlighet, som inom denna samhällsklass skulle vara rådande. Jag ber att få hänvisa dessa ärade talare till Europas större fabriksdistrikter, der massor af arbetare af båda könen finnas hopade, och der anställa statistiska beräkningar öfver desses sedlighet. Till och med då det gäller värfvade trupper, torde finska gardeskasernen uthålla en jemförelse med – det Antipoffska stenhuset vid Nylandsgatan.

Friherre von Born yttrade, att ingen af talarene invändt något synnerligt emot indelningsverket i militäriskt hänseende och han åberopade till och med mitt eget yttrande, då jag, visserligen i ett helt annat begreppssammanhang, berömde den gamla indelta militären, emedan jag dermed åsyftade att visa den stora betydelse, som ett ordnadt härväsende har i staten. Friherre von Born synes hafva förbisett, att en ärad talare, herr Bergenstråle, redan gifvit ganska sakrika upplysningar i fråga om den indelta militärens lämplighet i våra dagar. Jag ber att härtill å min sida ännu ytterligare få tillägga några ord. Det gafs en tid, då man ansåg att, till följd af den större omsorg, som man kunde tillhålla roteknektarne att egna sina torp, man skulle kunna på ett verksamt sätt befordra jordbrukets uppkomst och förbättring i landet. Jag tror, att man i våra dagar är temligen ense om, att anse ett sådant betraktelsesätt för en öfvervunnen ståndpunkt; och lika litet, som någon i våra dagar på allvar torde vilja föreslå att bibehålla indelningsverket för att derigenom införa ett rationellare jordbruk uti landet, lika litet kan en militär vara belåten med den ringa underbyggnad och undervisning, som en indelt soldat erhåller och som icke motsvarar tidens fordringar. En annan kapitalomständighet är bristen på reserver, på öfvadt folk, för att fylla luckorna i lederna. Till följd af dessa omständigheter kan ett indelt militärsystem, med all aktning för dess stora och lysande traditioner, uti våra dagar icke mera ingifva andra folk aktning för vårt krigsväsende, och jag anser denna omständighet vara en af dem, som framförallt måste tagas i betraktande. Slutligen tillkomma kostnaderna; derom har redan ordats, men det finnes en särskild omständighet härvid, hvilken åtminstone såvidt jag kunnat uppfånga hvad som i saken blifvit yttradt, ännu icke blifvit framhållen; jag menar kostnaden för inrättandet af knektetorp med hvad dertill hörer. Då, för några år sedan, den indelta militären åter uppsattes, visade sig landets jordbrukare, och jag tror företrädesvis just de större jordegarene, ganska litet villiga att uppföra dessa soldattorp. Det är icke heller att förvåna sig öfver. I det fattiga Uleåborgs län byggdes och inrättades alla torp och det under den svåraste hungerstiden; kostnaderna härför belöpte sig i medeltal till inemot 2 000 mark för hvarje torp. Om man nu tager i betraktande alla de rotor, som kunde ifrågakomma och hvilkas antal uppgår till 12 000, så framt hela indelta militären skall uppställas, hvilket Hans Majestät eger rättighet att anbefalla om Han så för godt finner – så blir kostnaden allenast för inrättandet af soldattorpen 24 miljoner mark!

Herr von Kræmer: Misstroende min ringa förmåga att genom deltagande uti diskussionen på ett verksamt sätt bringa densamma till ett lyckligt slut, eller ett sådant som jag önskar, har jag nu först, såsom jag bokstafligen kan säga, i elfte timmen begärt ordet. Detta endast för att i största korthet, enligt hvad jag anser min pligt vid detta tillfälle kräfva, för ståndet meddela, på hvilkendera sidan jag ställer mig och för hvilken åsigt jag kommer att afgifva min röst. Nu tager jag mig dock friheten att inlägga några ord, helt korta också de. Först anhåller jag dock att få förklara, att jag obetingadt ansluter mig till den nådiga propositionens grundprincip, sådan den af utskottet blifvit uppställd, samt kommer att votera för den, förbehållande mig likasom flere andra medlemmar af ståndet, att härtill möjligtvis vid förekommande fall göra de amendement, som jag kan finna behöfliga, antingen jag då anser utskottet hafva förbättrat den nådiga propositionen eller möjligtvis utelemnat derifrån något, som jag skulle vilja hafva deri. Jag ber derå få anmärka, hurusom det synes, att en del af Ridderskapets och Adelns medlemmar under diskussionen visat sig stå på en ståndpunkt, derifrån de, förutsatt att vi ega här nu samma frihet att konstruera en byggnad, såsom exempelvis var fallet uti det gamla Greklands republiker, då Solon och Lykurgus stiftade lagar utan gensägelse och utan alla band, efter sin vishet, hvilken också visat sig vara stor. Jag tror icke att verlden för närvarande mera befinner sig på denna ståndpunkt. Teorier skola naturligtvis finnas och på alla områden ligga till grund för hvad man gör och hvad man tänker, derom förenar jag mig fullkomligt med friherre von Born. Utan teorier, dem hvar och en, som vill och kan tänka, måste bilda sig sjelf, kan man icke komma någonstädes till vägs; men en sak är att hafva en teori och att veta hvad man anser för det bästa, en annan sak är att kunna sätta detta i verket, och det torde sällan visa sig i verlden, att man kan sätta i verket allt hvad man finner vara det bästa. Man befinner sig således alltid i en kollision emellan teori och praktik, emellan principer och fakta. Utan att hafva hvarken förmåga eller vilja att här utföra dessa satser, vill jag blott nämna, att vi befinna oss, såsom jag redan sagt i allmänhet vara fallet i verlden och med oss finnar särskildt i en sådan ställning, att vi icke med principer ensamt kunna komma till afgörande; fakta måste inverka på besluten. Faktum är det, att oss föreligger en nådig proposition om inrättande af en ordnad krigsmakt i landet på grund af allmän värnepligt, samt att denna idé för närvarande är den förherrskande i verlden och att man således kan anse, att teorin dermed står i närmaste förening. Nu är fallet det, att den också är den enda föreslagna utvägen. Landets ständer äga att antaga eller förkasta den. Antages propositionen, med eller utan de ändringar, hvartill utskottet redan gifvit klafven med bibehållande af värnepligtens grundprincip, hvilken icke kan eller får frångås, så kan man hoppas och med tillförsigt emotse, att vår nådige Kejsare och Storfurste, som alltid visat landet en kärlek utan gräns, skall taga i betraktande de förändringar, som honom i underdånighet föreslås. Men ett är också för denna mäktiga monark att vilja, ett annat att kunna. Han är icke heller allsmäktig; Hans vilja behöfva vi icke tvifla på, men herrskaren öfver så många millioner, så många länder och folk, beror också af andra förhållanden, än Hans finska folks säregna ställning. Det är en möjlighet att Han icke kan taga hänsyn till alla fordringar, som honom föreläggas. Antages deremot icke den nådiga propositionen, utan afslås tvärt, så hafva vi visst här andra system färdiga att sätta i stället. Friherre von Born har sitt; herr Silfversvan har sitt; jag tror att herr Antell också har något; men dermed är icke sagdt, att Hans Majestät vill välja något af dessa. Då uppstår det fall, som friherre von Born, om jag minnes rätt, i går talade om, då friherren sade, att vi skulle störta oss i det okända, det obekanta, om vi skulle antaga det föreliggande värnepligtsförslaget, dock uti en alldeles motsatt mening. Vi känna detta förslag; vi kunna icke säga, att det är ett blott försök, det ligger framför oss i öppen dag med alla sina konseqvenser, med alla sina vilkor. Det okända inträder först då, om denna proposition afslås och hvilket annat system som helst lägges i stället. Då vet man icke, hvad som skall föreläggas; då skall man vara beredd på de möjliga följderna. Jag målar icke afsigtligt svart på väggen; jag önskar, jag vågar till och med hoppas att följderna i alla händelser skola blifva ljusa; men de äro i alla fall okända, och detta är allt, jag velat framhålla.

Jag hade för afsigt att, innan jag sätter mig på min plats, med några ord jemväl uppträda emot en af ståndets ärade ledamöter, friherre von Troil. Herr von Alfthan har förekommit mig till en del, men han har icke sagt allt. Friherre von Troil uppträdde med ord och åthäfvor såsom en Jupiter tonans, utfarande emot likt och olikt, och bland annat emot ett utskott vid denna landtdag och dess tillgöranden. Jag skall bedja att få läsa upp ett par, tre rader af betänkandet, der utskottet, på sid. 3 af motiverna, säger: ”det bör uppmärksammas, att värnepligten icke blott i rent militäriskt afseende visat sig såsom den mest fulländade form för skapandet af ett starkt nationalförsvar, utan tillika tjenar såsom en kraftig häfstång för nationernas sedliga uppfostran. På samma gång denna institution utvecklar vana vid ordning och laglydnad, blir den äfven för mången en väckelse till intellektuel utbildning samt verkar en genom känslan af gemensamma skyldigheter och rättigheter stärkt medborgaranda”. Detta har nu friherre von Troil vändt till åtlöje. Han har sagt, såsom redan herr von Alfthan citerat, att nu vill man göra exercisen och kasernerne till uppfostringsanstalter för det värnepligtiga slägtet. Jag vill fråga, hvar står här, att kasernerna och exercisen skulle blifva uppfostringsanstalter? Det måtte friherre von Troil, om han också icke känner något om militärlifvet, dess vilkor och följder, hvarom jag dock icke tror att han har så liten kännedom, dock medgifva, att samfundsandan stärkes genom sammanvaron af lika elementer. De, som kunna komma att kaserneras nu, äro icke sammanrafsadt folk ifrån alla landets ändar, såsom till en stor del alltid är en värfnings resultat. Jag påstår derför icke, att desse sednare bestämdt skola vara osedliga, men endast att de vanligen hafva brist på bildning; och om man med sådane skulle nödgas kasernera ihop och gemensamt exercera den ungdom, som är i följd af värnepligten bestämd att inträda i ledet, så skulle friherre von Troil hafva rätt i sin åsigt, att värnepligten är förkastlig. Men det är icke fråga om sådant; förslaget innehåller tillräckliga band på dem, som komma att antaga soldaterne, för att icke ett sådant element skall kunna komma in. Och kommer någon, må vara grefve eller friherre, i samma kasern med bondens och torparens son, så skall det derför icke utbreda sig någon osedlig anda, utan tvärtom skall hvardera parten vinna på den ömsesidiga beröringen. Jag ville egentligen komma till att friherre von Troil antingen icke velat eller icke kunnat förstå utskottets framställning i en af dess paragrafer och motiveringen, hvilka tydligen gå ut på att värnepligten skall blifva en häfstång för inrättandet af nya skolor och besök i dem som finnas. Det är derigenom, som den skall bidraga till bildningens stegring och spridande i landet. Det är tydligt och klart, att mången ungdom skall vilja förkorta sin tjenstetid genom inhemtande af de kunskaper, som förutsättas för denna förkortning, och det kan icke vara något ondt deri, om desses antal ökas. Jag kan icke annat finna, än att detta är utskottets mening och jag ber om ursäkt, om jag skulle misstagit mig deruti.

Herr von Haartman, Rafaël: Under gårdagens förmiddagsplenum yttrade en ärad talare, herr Antell, att han åtog sig att öfverbevisa det höglofliga ståndet, att det af herr Silfversvan föreslagna systemet vore det bästa för vårt land. Jag gladde mig deråt och hoppades under gårdagens eftermiddagsplenum få höra dessa bevis, att sjelf blifva öfverbevisad om att jag hyste en oriktig mening, ty jag hade gerna erfarit att det fanns ett mindre betungande system för vårt land än värnepligtssystemet. Jag har blifvit besviken i mina förhoppningar; alla bevisföringar och öfverbevisningar uteblefvo. Väl hörde jag den ärade talaren utslunga emot de af ståndets ledamöter, som voro militärer till yrket, en förebråelse att de icke försökt nedsabla det af honom förordade milissystemet. En i sanning högst underlig bevisföring, hvaraf jag kommit till den slutsatsen, att den ärade talaren på samma väg blifvit öfvertygad om milissystemets förträfflighet. Såsom jag redan under gårdagens plenum hade äran nämna, underlät jag att framhålla milissystemets brister, emedan jag hoppades att någon annan af ståndets ärade ledamöter bättre än jag skulle framhålla dem, sedan den ärade reservanten sjelf först framhållit systemets förtjenster; men några sådana har den ärade talaren ännu åtminstone icke framhållit. Jag kallade dessa milisens militäröfningar för ”milisbarns sommarlekar”; jag upprepar det ännu. Annorlunda kan man åtminstone icke kalla dem sådana de förete sig i Sverige; i Schweitz, der systemet också är tillämpadt, har jag aldrig varit. I Sverige komma ynglingar tillsammans; de öfvas i gymnastik, marschera i kolonn, skyldra gevär, öfva sig i målskjutning, med ett ord, leka soldat i ett par veckor. Derefter tåga de ut på några dagars manöver med väl försedda matsäckar och återvända under skämt och glam till mötesplatsen; derefter följer den stora festen, på hvilken det dansas förtvifladt och drickes mycket punsch och så är leken slut. Så går det till der! Är det bataljoner af sådana soldater, som man vill att på Finlands kuster skola möta fienden, så beklagar jag vårt land. Nej, soldater måste vi hafva, verkliga soldater, soldater som lärt sig att försaka, lärt sig i ledet att lyda och sjelf derefter blifvit åtlydda, icke soldater som, då de stå på post under regnväder, höja sitt paraply eller under vinternattens kyla skyla sina händer i muffar, jag säger soldater som kunna, när det gäller, försaka, som kunna, när det smäller, se fienden i ögonen. Någon talare, jag vill påminna mig friherre von Troil, förkastade utskottets betänkande bland annat på de skäl, att han ansåg en 2 à 3 årig tjenstetid icke vara tillräcklig för att utbilda goda soldater. Jag hyser en annan åsigt. Jag anser nemligen att tvenne år, om vintern användes till garnisonstjenst, är tillräckligt; jag talar af erfarenhet, ty jag har sjelf i två års tid varit finsk soldat. Herr Antell sade vidare, att gardesskarpskyttebrigaden förlorade vid Plevna under två timmar 2 000 man, och yttrade vidare att, om dessa varit milissoldater, så hade förlusten varit densamma. Det är mycket möjligt, det är ock möjligt att den varit mindre, ty man kan tänka sig att, om den tappra brigaden hade bestått af miliser, de vid första salfvan gjort höger om, reträtt, marsch, hvilket uttryck i går begagnades af den ärade talaren. Herr Antell sade sig vidare gerna vilja veta, huru många man dagligen göra garnisonstjenst i Helsingfors. Jag har visserligen icke förberedt mig, att förelägga ständerna ett nytt härordningssystem för Finland, icke heller har jag uträknat huru många bataljoner, som skulle erfordras för garnisonstjensten, men jag är dock i tillfälle att upplysa den ärade talaren, att i Helsingfors utgå till garnisonstjenst af härvarande ryska regementen 132 man. Jag beklagar att vid gårdagens omflyttning af pulpeterna det officiella dokumentet försvunnit. Jag skulle i annat fall varit i tillfälle att upplysa huru många utgå i Åbo, Tavastehus o. s. v. – Jag hade vidare i går äran nämna, att enligt officiella uppgifter utkommenderas i södra delen af landet, hufvudsakligast i kuststäderna, dagligen 845 man till garnisonstjenst. Den ärade reservanten, herr Silfversvan, lär icke haft denna kännedom, såsom mig synes, och icke heller bemödat sig om att erhålla densamma. Jag väntade derföre att i dag åter finna i min pulpet ett cirkulär – eller hvad man skall kalla dessa rundskrifter – hufvudstatsbladets tryckeri anger källan – jag vill derföre kalla dem hufvudstadsblads bihang att man nu i Finland heböfver sex bataljoner. Det är sådana förslag, som man bjuder på! Och man vill att Finlands ständer skola förena sig om ett sådant förslag, man är nog djerf att vilja föreslå att ständerna skola nalkas Hans Majestät och i underdånighet petitionera om att ett nytt förslag förelägges, grundadt på sådana synpunkter, som variera för dagen. Det är i sanning oförklarligt.

Herr Björkenheim, Robert: Till först ber jag att få besvara ett yttrande af herr von Alfthan, ett yttrande riktadt emot ett ord, som fälldes af mig och några andra i går. Herr von Alfthan har velat hänföra detta ord äfven till den värfvade militären och det är häri han tagit felt. Man är icke slaf, om man frivilligt går in i militärtjenst, i hvilken grad som helst; tvertom, man ingår af fri vilja i ett yrke, ett lefnadskall, lika nödvändigt för statens bestånd, som något annat; men då man tvingas att emot sin öfvertygelse ingå i detta stånd, när man tvingas att för åratal lemna arbetet uppå att fullkomna sig i den gren af mensklig verksamhet, inom hvilken man tror sig gagna menskligheten och fosterlandet och gå framåt sjelf till allt högre individuel utbildning, då är man att liknas vid en slaf. Ordet håller jag icke så mycket på, om man finner det stötande, i fall man ställer upp ett annat fullkomligt synonymt med detta, men den tanke, som ligger i detta ord, vill jag stå vid. Man har under gårdagens session velat framhålla att värnepligten i förening med lottning till aktiv tjenstgöring icke skulle såsom den förut vanliga konskriptionen fullkomligt rycka individen från hans öfriga värf, men om man betänker att man tvingar den unge mannen för två eller fem eller åtta år från det kall, han valt, att man derigenom hindrar honom att utbilda sig för, att hela sitt lif igenom kunna gagna sitt land, då tror jag att man i många fall, kanske de flesta, dragit honom bort från sitt kall, gjort honom för framtiden oduglig till hvarje verksamhet. Man har sagt, att herr Silfversvans reservation, som, sedan den blifvit modifierad i många afseenden, omfattats af ett flertal landtdagsmän, icke skulle utgöra något svar på den nådiga propositionen, och hvarför icke? I den nådiga propositionen begäres värnepligt, nåväl, man erkänner att nationen är värnepligtig, för att, då nöden tränger på, värna sitt land, och för att detta skall kunna ske, för att nationen skall kunna vara beredd att värna sig i nöden, så uppställer man öfningsbataljoner och fastställer principen om allmän öfningsskyldighet. Är detta icke ett svar på den nådiga propositionen? Man har sagt att landet nu befinner sig i en vändpunkt, och härtill har en ärad medlem af ståndet velat påminna oss, att vi icke stå här och stifta lagar med samma frihet som i Greklands republiker. Påminnelsen var tyvärr öfverflödig, men representanter äro vi för vårt land; sanning skola vi tala; vi skola uttala hvad folket känner. Den monark, som nu styr vårt land och dertill hela det stora ryska riket, har gifvit oss den försäkran att ord af sanning och fosterlandskärlek städse ega att påräkna Hans nådiga hägn. En ärad talare i går, som jemte många andra uttalat sin tacksamhet för det förslag, som från utskottet utgått, har velat framhålla de betydliga skilnaderna, som ligga emellan detta förslag och regeringens proposition. Också jag erkänner villigt, att skilnader förefinnas, vigtiga skilnader, men tre ting stå dock qvar, konskriptionen, jag håller på detta ord, ehuru man i går velat bortresonnera det, – konskriptionen står qvar med allt det för vår innersta rättskänsla kränkande deri; kasernlifvet står qvar för vårt folks ungdom, och hvad kasernlifvet är i Finland och annorstädes, det har en ärad ledamot af ståndet, herr Bergenstråle, kraftigt i går framhållit; och sist och slutligen står qvar det faktum, ehuru man sökt förekomma det, åtminstone enligt min öfvertygelse, att de konskriberade, som alla komma att tillhöra ett enda vapen, då det stora riket råkar i krig, kunna komma att användas för intressen, fullkomligt fremmande för oss. Herr Taube yttrade under gårdagens plenum, att herr Silfversvans förslag var ett foster, som icke skulle hafva långt lif, och stödde detta derpå, att i detsamma förefinnes tvenne principer sammanförda, som icke kunna sämjas tillsammans. Hvar ligger då motsägelsen emellan dessa principer? Man har en värnepligtig armé, som öfvas något, för att i nödens stund kunna värna landet, och man har, för att öfva dem, trupper, utgångna ur dessa samma värnepligtiges leder, men utgångna så, att man tagit endast dem, som finna håg och kallelse för krigsyrket och som kunna blifva dugliga instruktörer; hvar är motsägelsen emellan dessa tvenne förslag? Den sistnämnde ärade talaren och flere andra hafva slutat sina andraganden med att menniskans ädlaste rättighet och skyldighet är att värna sitt fosterland. Ja väl, hvem nekar det; och i detta fall skilja sig principielt de båda förslagen, utskottets och den omarbetade reservationens, icke från hvarandra. Vi skilja oss principielt i detta afseende endast i en sak, och det är, att vi icke kunna gå in på konskription, som utskottet vill hafva, ty till menniskans heligaste rättigheter kan jag för min del icke räkna den att blifva konskriberad, men väl den att förblifva fri, fri såsom hon varit i den skandinaviska norden.

Herr Palmén, Ernst: Det har vid början af denna diskussion blifvit beklagadt, att Finlands ständer just under närvarande tid måste taga under ompröfning ett förslag om allmän värnepligts införande. Det har blifvit befaradt, att i följd deraf en viss förblindelse, ett segerrus vid sakens pröfning skall göra sig gällande, och att Finlands representanter på sådan grund skulle vara mer än lofligt böjda för att antaga den Kejserliga propositionen. Jag för min del tror icke, att det ringaste skäl förefinnes till en sådan farhåga. Då redan hundradetal landsmän hafva blödt på Bulgariens stridsfält, då ännu måhända tusende landsmän der skola blöda, innan freden, den efterlängtade, blir sluten; – då torde i sanning ingen särskild påminnelse behöfvas för en och hvar representant, att blott efter samvetsgrannaste öfvervägande lägga sitt ja eller nej i urnan; då torde äfven den allvarliga påminnelse om krigets allvar vara öfverflödig, som de fleste bland oss hafva deri att någon bekant, någon slägting är ute i fält, blottställd för alla krigets fasor. Jag vågar derföre för min del tro, att det är lyckligt att värnepligtsfrågan kommit före just under innevarande ögonblick. Det är visst sannt att frågan derigenom är brydsammare, vida brydsammare för stunden att handlägga; men det beslut, som skall fattas, och som i en lång framtid skall inverka på vårt folks öde, det kan också derigenom fattas med möjligaste mogna besinning, med den besinning, som kräfves för en sak af denna omätliga vigt. Och denna noggranna besinning hos representationen är icke den enda synpunkt, på grund af hvilken vi böra anse lyckligt, att frågan i närvarande stund kommit under pröfning. Just under så blodiga tider, som den närvarande, skola äfven andra folk bäst veta att fatta, hvilken värme, hvilket intresse Finlands folk har för sin sjelfständighet; det är just under sådana förhållanden, som andra nationer isynnerhet skola kunna inse, att vårt folk verkligen är värdt sin fulla sjelfständighet, så visst som det vet att villigt påtaga sig äfven det tyngsta offer, hvilket är en konseqvent följd af vårt närvarande statsskick.

De talare, som härtills yttrat sig emot det föreliggande betänkandet, hafva, efter hvad mig synes, felat i tvenne hufvudsakliga punkter af hela sitt resonnemang. De hafva utgått från en bestämdt oriktig grunduppfattning af krigets art och väsende och de hafva, dragande konseqvenser ur denna sin utgångspunkt, framkastat en mängd beskyllningar emot värnepligtsprincipen, hvilka dock ingalunda med rätta drabba denna tanke, utan i allmänhet träffa kriget i och för sig, samt särskildt drabba alla andra kända militärorganisationer i vida högre grad, än principen om allmän värnepligt. Jag ber att få anföra bevis för dessa mina påståenden.

Jag har sagt, att flere ärade talare härstädes i grund hafva missuppfattat hvad kriget i och för sig är, och huru det historiskt bör fattas. Jag inser tillfullo, huru ytterst tacksam och populär den vanliga uppfattningen, nu mera än annars, måste vara, denna uppfattning, som i kriget finner endast ett jättestort brott emot vanlig civil- och kriminallag. Denna uppfattning bjuder åhöraren på den onekligen lockande hägringen om en evig fred, en fullkomligt ostörd och oblodig utveckling i sträfvandet efter mensklighetens lycka. Uti allt detta föreligga onekligen behjertansvärda, ofantligt behjertansvärda synpunkter, det skall jag vara den förste att erkänna; men i och med detsamma måste jag äfven vidhålla, att de nämnda synpunkterna dock icke äro de enda, som härvid böra tagas i betraktande, för ingen del. Den förste talaren i denna fråga framhöll med mycken värme den hårdhet, som krigsdisciplinens bud förete; han framhöll det fasansfulla uti den utsigt till individens förintelse, hvilken kriget har till sin yttersta och mest skakande konseqvens. Jag kan dock icke medgifva, att det skulle vara fullt berättigadt att taga allenast dessa synpunkter i betraktande. Jag tror, att redan konseqvensen fordrar, att man härutinnan, som i andra liknande frågor, icke må basera sin åsigt på känslan ensam, utan att man äfven måste hålla sig till realitetens och realismens breda grund, derest man vill fullt riktigt bedöma en i mensklighetens hela lif så djupt ingripande företeelse, som kriget med alla dess följder varit och fortfarande är. Och särskildt för ett litet folk torde det icke vara möjligt att i denna fråga förakta verkligheten och dess bud, ty lika litet skall Finlands folk kunna bjuda kriget att upphöra, som vattendroppen kan upphäfva sig till hafvets herre och säga: Du skall icke storma mer! Detta oblidkeliga faktum att kriget existerar, och att det ännu i en mycket aflägsen framtid kommer att existera, detta faktum måste vi en gång för alla underkasta oss, det kan icke hjelpas; och här gäller då närmast att betänka sig, huru man bör se den onda dagen emot. Men det är dessutom alldeles orätt i historiskt afseende att, med några talare, betrakta kriget såsom ett enda jättelikt brott, en förbrytelse, hvilken ur alla synpunkter måste brännmärkas; ty vi skulle dermed göra våld på verklighetens lärdomar. Många miljoner menniskolif hafva allaredan gått till spillo för krigets skull, hafva slukats af dess Moloch; det är sannt; men dessa otaliga miljoner hafva ofta nog gått med hänförelse, icke emot seger, utan emot en säker död. Tror man väl, att ett sådant faktum öfverhufvud skulle vara möjligt eller tänkbart, i fall kriget vore endast ett brott? Tror man att dessa millioner sålunda skulle sträfvat efter fasan af sin individuela förintelse, derest de icke gått emot densamma i den säkra öfvertygelse, att de sålunda handlat enligt sin pligt? Tror man att de sålunda skulle gått emot denna förintelse utan det fasta medvetandet, att också under denna fasansfulla yta dock det rätta vet att bryta sin väg, sådant må synas huru oförklarligt som helst! Att kriget kan vara och ofta varit ett medel i de sedliga intressenas tjenst, detta har man på några håll allt för mycket förbisett. Icke blott då, när ett folk kämpar för sin yttre eller inre frihet, är kriget ett höjande, förädlande element; också i så aflägsna tider, dit vetenskapens och forskningens blick knappast kan nå, har kriget redan varit ett nödvändigt moment i menslighetens utveckling. Vi må beklaga detta faktum eller må glädjas deröfver, men i alla händelser få vi aldrig förbise detsamma, om vi annars härvid vilja hålla oss på historiens grund. Redan i historiens äldsta tider har nödvändigheten för individen att värna sin existens varit grunden för uppkomsten af samfundslif; denna nödvändighet har väsendtligt bidragit att dana samfundet, har gifvit samhällets organisation dess stämpel; det har varit kriget, som högst väsentligt framkallat dessa institutioner, hvilka sedan under lyckligare tider företrädesvis fått tjena fredligare ändamål, fått verka i civilisationens och bildningens tjenst. På grund af dessa skäl vågar jag påstå, att, om man här vill förklara kriget i alla hänseenden vara något förkastligt, något orätt, så ställer man sig ingalunda såsom man föregifver, på den allsidiga humanitetens grund, – humaniteten skulle också fordra, att man afsåge och toge i betraktande, hurusom kriget verkligen kan tjena menskliga och ädla ändamål, utan man ställer sig på den ensidiga sentimentalitetens grund. Men detta betraktelsesätt, som för det svagare könet af menskligheten är ganska naturligt och som är förklarligt också för dem, hvilka under ensidigt intellektuelt arbete så fördjupat sig i några vissa synpunkter, att de förlorat ur sigte verklighetens och lifvets kraf, denna sentimentala synpunkt får allra minst uti en församling som denna, bland män, som gjort det politiska lifvet till sitt fält, vara ensam bestämmande.

Om sålunda sjelfva utgångspunkten för flere talare härstädes varit oriktigt vald, enligt hvad jag kan fatta, så påstår jag vidare, att deras slutledning äfven tagit intryck af denna oriktiga utgångspunkt. Såsom jag redan nämnt, har här anförts mot värnepligtprincipen en mängd skäl, hvilka drabba kriget i och för sig, eller hvilka, om de böra hänföras till någon viss arméorganisation, då säkerligen drabba hvarje annat kändt militärsystem i högre grad, än principen om hvarje medborgares rätt eller pligt att värna sitt land. Man har både ur sedlig och ekonomisk synpunkt framhållit att värnepligtsidén icke vore tillfredsställande. Det bör härvid i främsta rummet märkas, att under denna diskussion, – åtminstone så vidt jag kunnat observera, – ingen talare sagt, att en krigsorganisation, hvilken som helst, skall absolut taget kunna betraktas såsom en fördel i sedligt eller ekonomiskt hänseende. Flere ärade talare hafva emellertid under debatten yttrat sig emot värnepligtens försvarare på ett sådant sätt, som om någon skulle ansett kriget och krigsorganisationerna vara den verkliga källan till bildning och utveckling. Något sådant har naturligtvis ingen velat påstå, och det behöfver alltså ingen vederläggning; men väl har man sagt, och torde med fullt skäl kunna säga, att värnepligtsprincipen i både sedligt och ekonomiskt afseende erbjuder stora fördelar framför alla andra försvarssystem. Det är ett relativt, icke ett absolut företräde, hvarom här således varit fråga, och dermed förfaller en mängd anmärkningar, hvilka blifvit framställda emot värnepligtsprincipen i syfte att drifva densamma in absurdum. Jag ber att få gifva ett exempel på detta oriktiga bevisningssätt. Ingenting är lättare, än att fylla hela volymer med statistiska siffror för att ådagalägga, huruledes soldatens lif är förenadt med mångahanda frestelser och kan medföra brott; – vi torde verkligen icke behöfva gå till det aflägsna Frankrike för att få sådana siffror. Om man härmed lyckades afskaffa krigen eller eliminera deras dåliga följder välan, jag skulle vara den förste att biträda talarne i fråga. Men hvad jag på det bestämdaste måste bestrida, är att slika skäl skulle drabba sjelfva värnepligtsprincipen, om vi vilja hålla oss till en strängt logisk följd. Jag vågar som en jemförelse härvid anföra, att frestelserna i lifvet öfverhufvudtaget för ungdomen äro mycket stora, och att de särskildt för den vid universitetet studerande ungdomen äro långt ifrån små. Detta kan bestyrkas, icke så mycket med statistiska siffror, men dess mera af den erfarenhet, som äfven många här närvarande torde hafva gjort, att flere lofvande förmågor under sina studieår gå förlorade och hemfalla åt elände och brott. Jag frågar nu: skulle väl någon på sådan grund kunna säga, att universitetsstudierna äro något absolut förkastligt, som borde afskaffas? Ingalunda. Och denna jemförelse torde ganska väl hålla streck också hvad beträffar militärorganisationer i allmänhet, men den organisation isynnerhet, som nu är föreslagen till införande i Finland. Om man vill med statistiska siffror nedslå de skäl, som tala för värnepligten, må man då framlägga sådana statistiska siffror, hvilka visa att brotten inom en armé af värnepligtige vore vida flere, att frestelserna derstädes vore större än inom en stående yrkesarmé; må man söka bevisa, att det är inom de värfvade trupperna, som sedligheten företrädesvis är hemmastadd. Jag tror dock för min del, att man vid samvetsgrann pröfning skulle komma till ett fullkomligt motsatt resultat, och jag tillägger ytterligare, att flere andra här mot värnepligten anförda skäl äro af fullkomligt samma halt som detta.

Om redan det anförda tyckes ojäfaktigt tala för värnepligtsprincipen, så få vi ännu starkare skäl för betänkandet i fråga, om vi granska de motförslag, hvilka härstädes blifvit framlagda; – jag förutsätter nemligen att det erkännes icke vara nog att blott kriticera värnepligtsprincipen; man måste äfven ställa något annat i stället, så framt man blott erkänner såsom en fundamentalsats vid denna frågas handläggning, att Finlands folk icke kan, icke får stå värnlöst, om det skulle gälla att häfda den sjelfständiga ställning, vår nation för närvarande på grund af sin bildning och sin konstitution intager. Vi må egna dessa motförslag en hastig uppmärksamhet. Jag vet icke af, att några andra förslag härvid skulle blifvit gjorda, än å ena sidan yrkandet på vidhållande af indelningsverket, vår gamla försvarsorganisation, och å andra sidan det af reservanten herr Silfversvan framlagda förslaget till försvarsssystem. Man har till indelningsverkets försvar anfört, att det är nationelt i vårt land. Ja väl, det är så, och jag vill vara den förste att önska, det alla våra nationela institutioner, alla våra på fosterländsk grund hvilande institutioner, må i det längsta bevaras och utbildas så länge sådant är möjligt, så länge sådant icke leder till en konservatism, som icke låter försvara sig. Jag vill äfven nu lemna derhän alla dessa kraftiga anmärkningar ur rent militärisk synpunkt, som af sakkunnige hafva framlagts mot indelningsverket; mig tillkommer icke att bedöma dem, ty jag saknar dertill nödig sakkunskap. Men väl kan jag framhålla, att den talare, friherre Hisinger, hvilken med största värme talat för indelningsverket, sjelf vidgått att en sådan förändring deri dock borde göras, att soldattorpen och boställena borde afskaffas. Men denna förändring, utan hvilken således indelningsverkets försvarare icke tyckas anse institutionens bibehållande möjligt, just denna förändring rubbar emellertid, enligt min tanke institutionen så helt och hållet i dess grund och väsende, att jag icke vet hvad som sedermera återstår, utom värfning och kasernlif. Det var just denna tanke af Karl XI, som är hans odödliga ära, att han kunde förena idén om en stående armé med idén om jemn samhällsnyttig verksamhet. Att såväl soldat som befäl voro bundna vid det medborgerliga arbetet under fredstider, utan att derigenom göras oduglige för krig, detta har varit indelningsverkets grundidé; tag bort detta och intet af det nationela, af det värdefulla står qvar. – Om det Silfversvanska förslaget åter har under debatten så mycket redan blifvit sagdt, att jag kan fatta mig alldeles kort. Jag åtnöjer mig med att konstatera, att förslagsställaren genom en bristfällig, för att icke säga fullkomligt oriktig tolkning af 7 § i Kongl. Majestäts öppna nådiga försäkran och stadfästelse å svenska och finska allmogens fri- och rättigheter af år 1789 har trott sig kunna härleda en allmän redan nu gällande värnepligt, hvilken enligt bokstafven borde drabba blott allmogen, men som herr Silfversvan tänkt sig utsträckt till samtlige manlige medborgare. Men icke nog med detta betydande grundfel; denna reservation är vidare så obestämdt formulerad, att uppå densamma intet definitivt förslag torde kunna grundas; åtminstone är det långt ifrån visst, att ett sådant förslag, om detsamma äfven vore möjligt, i en framtid skulle kunna vinna landets ständers bifall eller sakkunniges godkännande.

Hvad är det åter, som man egentligen haft mot Värnepligtsutskottets betänkande att andraga? Jo, i hela detta med så mycken värme och från så många håll framställda klander emot nämnda betänkande, och värnepligtsprincipen, är det ett yrkande, hvilket synes vara grundväsendtligt och framställts, som vederbörande talares piéce de resistance, lottkastningen. De fasansfulla följderna af denna akt hafva blifvit af flere talare framhållna med en värme, som vittnar om den djupaste öfvertygelse; och hvar och en är naturligtvis färdig att till fullo respektera denna varma och lifliga öfvertygelse; men dermed är icke sagdt, att vi äro skyldiga att dela densamma. Mot lottkastningen har bland annat anförts, att den redan genom allmän lag är förbjuden. Jag skulle icke ens hafva upptagit denna invändning till bemötande, derest densamma icke blifvit af mer än en talare framhållen, men då så skett, tillåter jag mig att i förbigående erinra, att sjelfva L. O. i vissa fall medgifver lottkastning, medgifver detta tillfällighetens utslag, som här utmålats i så starka färger. Den aflagda sedeln är lagstiftarens sista tillflykt, då: lagenlig pluralitet icke annorlunda kan vinnas. Det är hasarden man sålunda vädjar till, må vara, men det har varit en nödvändighet att införa en slik bestämning, och jag tror icke, att våra rättsbegrepp dermed blifvit förstörda eller ens rubbade; vår aktning för lagen kan vara fullt så stor, om vi äfven veta, att en föreskrift, vore det äfven den allra vigtigaste, tillkommit genom den aflagda sedelns utslag. Detta derhän, så frågar jag vidare: huru skulle man väl utse dessa aktivt värnepligtige, om man för öfrigt vidhåller den allmänna värnepligten i princip? På idén om allmän värnepligt har äfven herr Silfversvan baserat sitt förslag, men huru skall den aktiva styrkan utses? Man kan i detta afseende uppställa skilda metoder för uttagning, derest man icke vill ålägga alla aktiv krigstjenst. Det enklaste sättet, ett sätt, som haft djupa rötter i Vår historia, är uttagning enligt pröfning af vederbörande administrativ myndighet. Men denna metod, som i tiden har ledt till så mycken mannamån, till så många rättskränkningar, denna metod torde väl ingen nu mera vilja upplifva, och det skulle väl knappast finnas en myndighet, som i våra dagar skulle vilja eller kunna åtaga sig ett så centnertungt ansvar, som att efter pröfning in casu bestämma, att bland flere ynglingar just några vissa böra ingå i aktiv tjenst. De öfriga sätt, som härvid sedan kunde ifrågakomma, vore då värfning, utgallring på grund af större eller mindre mått af bildning, eller slutligen den utväg, att ålägga alla aktiv värnepligt, men att så mycket som möjligt inskränka tjenstetiden och öka ålderskassernas antal. Jag nämner värfningen först. Värfning är det som man egentligen åsyftar, då man med vackra och varma ord har talat om frivillighetens grundsats, då man talat om att hvar och en bör få följa sin böjelse att gå i krig. Hvad nu detta tal om böjelsen beträffar, vill jag erinra, att böjelsen att gå i krig i sjelfva verket ingalunda är så stor och verksam, som många talare velat låta påskina. Om vi tänka på den bildades ställning, så torde vi hafva oss nogsamt bekant, att de fleste af dem, hvilka nu gått i aktiv krigstjenst, redan i unga år på grund af ett barnsligt tycke, eller måhända på grund af föräldrars fattigdom, måhända också af andra nog tillfälliga skäl, blifvit sända till en anstalt för utbildning af blifvande officerare. Man vill väl icke påstå, att det varit företrädesvis böjelsen, som i sådant fall manat vederbörande att beträda krigets ärofulla och blodiga stråt; tvärtom, det har ofta varit en ren tillfällighet, som blifvit det bestämmande momentet, och uppfostran har sedan gjort sitt till att dana ett åskådningssätt, en pligtkänsla, som qvarhållit ifrågavarande personer inom det valda yrket. Vi må vidare minnas de krigsmän, som icke höra till de bildade, och som trädt i ledet som simple soldater. Hafva dessa alltid af böjelse, af verklig lust för krigets blodiga lek, påtagit sig devna pligt? Ja väl, under krigstid, så som nu, har det kunnat inträffa, att ett tiotal, ett hundradetal af verklig böjelse för krigarehandtverket hafva antagit värfning. Men krigen höra till undantagen och fredstiden är regel, och i sjelfva verket förhåller sig saken så, att då värfning af en bondeson antages, är det ofta blott böjelsen att få en god utkomst, som varit hans motiv. Det finnes också andra motiver, sorgliga, djupt beklagansvärda motiver, som redan af åtskilliga talare i detta stånd, talare med sakkunskap och erfarenhet, hafva blifvit framhållna. Det har blifvit åberopadt och kan aldrig bestridas, att det i många fall varit frestelse, öfverilning, möjligen t. o. m. ett beslut, fattadt i berusadt tillstånd, som har gjort att en man mera böjd, mera egnad att på annat sätt gagna sitt land, har kommit att taga värfning. Kallas väl detta frivillighet? Jag skulle fast hellre kalla det cacheradt tvång; och jag tillägger: är det åt en sålunda sammanbragt hop, som man vill anförtro uppdraget att värna vårt folks ställning bland nationernas antal? Det kan sägas och har äfven blifvit emot lottning sagdt, att lyckans gudinna är blind, och att hasarden kan bestämma till krigsman just den, som är minst egnad derför. Men lyckans gudinna är tyvärr blind i många afseenden, kanske i alla, och specielt torde det icke behöfva påminnas om, att den lyckans gudinna, som åt unge män gifver rikedom eller fattigdom till lott, är den blindaste af alla. Det vore ingalunda något prisvärdt om ståndspersonsklassen på grund af sin lyckligare ekonomiska ställning, på grund af förmånen att annorlunda kunna förvärfva sitt uppehälle, att ståndspersonsklassen, säger jag, på sådan grund skulle kasta en stor del af tungan att försvara sitt land på de fattiga folkklasserna. – En annan grund för utgallring af värnepligtige kunde finnas deri, om man skulle göra bildningsgraden till norm och bestämma, att de bildade, hvilka på annat sätt kunna bättre gagna sitt land, borde gå fria, men de obildade deremot få draga bördan helt och hållet eller till största delen. Detta kunde hafva en eller annan synpunkt för sig, men ingalunda alla; och jag hemställer huruvida det vore värdigt de bildade, att icke i ett kritiskt ögonblick vid fosterlandets försvar vilja bära sin broderliga lott af bördan, så väl i ära som i olycka. Sista återstående utvägen att bestämma antalet aktivt värnepligtige har då varit, att åhvälfva alla unge män utan undantag skyldigheten att, i fall af behof, kläda blodig skjorta för sitt land, och man har sagt, att detta skulle innebära en absolut, en fullkomlig rättvisa. Jag vågar dock äfven härutinnan hysa ett tvifvel, ty någon gräns har man i alla fall nödgats uppdraga, gräns efter ålder. Man måste i sådant fall indela den manliga ungdomen i olika åldersklasser af värnepligtige, flere och mindre. Nå väl, hvad är det annat än utom oss sjelfva varande orsaker, som också i sådant fall afgöra, att ett krig måste utkämpas just af en viss åldersklass? Äfven här drifver tillfälligheten sitt spel, och om de som äro 23 år skola kämpa och falla för sitt land, skola gå emot individens fasansfulla förintelse, medan 25-åringarne skonas, synes mig denna olikhet, denna orättvisa icke vara mindre klandervärd, än om halfva antalet af dem, som äro mellan 23 och 25 år, blifvit utlottade till aktiv tjenst och de andra få stå i reserven. I hvarje fall höra krigen till undantagen, och det är ohjelpligen en hasard, om en värnepligtig skall träda i fält eller icke; ja, hasard måste i viss grad ega rum, så snart man godkänt värnepligtssystemet eller så snart man öfverhufvud taget godkänt något system, som kan utgöra en borgen för vårt lands försvar.

Det är med verklig glädje, som man från alla dessa olika projekt, hvilkas ihålighet så lätt kan läggas i dagen, vänder sin blick till det genomtänkta förslag, som af Värnepligtsutskottet blifvit framlagdt. De som handlagt denna betydelsefulla fråga i utskottet, hafva, sin fosterländska pligt likmätigt, med ospard omsorg och så långt gången ömhet, som man kunnat fordra, sökt att göra den tryckande börda, som nu af vårt folk skall åtagas, till så rättvis, så jemnt fördelad, som förhållandena kunna medgifva. Vi finna i utskottets förslag en förening af alla de olika synpunkter, som härvid böra erkännas som berättigade. Vi finna, att man skänkt bildningen det företräde, som densamma med viss rätt kan göra anspråk på, men att bildningen dock icke blifvit undantagen från den höga pligten att försvara sitt land. Vi se, att förmögenheten icke uti detta förslag blifvit gjord till norm, och detta bör väl en och hvar enkänna vara en stor och vacker tanke. Vi se, att ömmande familjeförhållanden med görligaste omsorg blifvit tagna i betraktande; vi finna också att frivilligheten fått sitt rum i det tilltänkta försvarssystemet, ehuru, besynnerligt nog, just de talare, hvilka mest ordat för bibehållande af värfningssystemet i allmänhet, här hafva tyckt sig finna en sårbar punkt i betänkandet och med ifver framhållit: ”se der har utskottet infört ett cacheradt värfningssystem!” Men om man missaktar den cacherade värfningen och värfningssystemet öfver hufvud, så må man missakta och klandra detsamma, icke blott sådant det, mycket kringskuret, kan framletas ur utskottets betänkande, utan må man främst ogilla förslag, som göra samma föga moraliska grundsats till bas för hela militärorganisationen öfver hufvud. Och för att komma till en allmän slutsats hvad är det väl som öfverhufvud i ekonomiskt och sedligt afseende, just de två synpunkter, hvilka här böra vara de mest bestämmande, hvad kan i dessa afseenden vara förderfligare, än att en del af folket brytes ut från mängden, för att oberoende af all fredlig verksamhet öfvas enkom för krigets blodiga handtverk, öfvas upp till något, som ytterst sällan behöfves, och som vi alla måste erkänna vara en olycka och ingalunda en kär pligt? Det gör då ett högst eget intryck, att emellertid finna värnepligtens antagonister, i och med detsamma de så vackert orda om krigets förderflighet, på samma gång tycka sig kunna subsumera krigarkallet under kategorierna af öfriga yrken; ja det är en fullkomligt oförklarlig motsägelse i de resonnemang, då de äfven på soldatens yrke tillämpa frasen om arbetets fördelning, och grundsatsen att arbetaren är sin lön värd m. m. dylikt. Och hvart är det väl, som man med dessa vackra uttryck sträfvar att återvända, om icke till eröfringspolitiken, och ingen annan grundtanke! Ty hvad är det annat än eröfringspolitiken, stormaktspolitiken, som skapat och uppehållit de stående arméerna, och hvad vore eröfringspolitiken utan stående arméer? Om eröfringspolitiken någonsin skall blifva omöjlig, om folken långsamt och säkert skola få den nödiga kraften att sjelfva kunna bestämma sitt öde, om de vilja se sina önskningar betyda något i kabinetternas rådslag, så skall väl sådant blifva möjligt då, när nationerna genom värnepligten fått sin ställning så stärkt, att de i fullt mått kunna stå som en man bakom sitt ord. Det är just derföre värnepligtsprincipen och dess möjligast allmänna utsträckning stärker icke blott medborgarnes, utan hela folkets kraft. Det är derföre, som det af Värnepligtsutskottet framlagda förslaget eger så stora företräden framför de motsatta yrkandena i en eller annan riktning. Med tillämpning af värnepligtsprincipen nödgas icke den ena delen af folket arbeta för att underhålla stående trupper, hvilka, urståndsatta att deltaga i det fredliga arbetet, måste i synnerligen hög grad vara utsatta för frestelser, för faran att demoraliseras genom sysslolöshet; och det är just derföre, som samma system kan innebära den säkraste borgen för att vårt folk skall jemnt och relativt ostördt få fortfara att arbeta på sin fredliga utveckling. Derföre måste också värnepligtssystemet, enligt min tanke, såväl i sedligt som i ekonomiskt afseende erkännas vara att föredraga, vare sig att man uppställer detsamma gent emot den af herr Silfverswan föreslagna blandade organisationen, eller att man skulle tänka på att vidhålla vårt gamla system med indelt militär.

Sist och slutligen, innan jag afstår från ordet, ville jag ännu taga fasta uppå ett manligt ord, som en högtaktad medlem af detta stånd i går utsade, då han, gentemot dessa förklaringar, att man icke borde utsätta landets ungdom för okända öden och krigets fasor, utan att man derföre måste uppehålla värfvad militär; jag vill, säger jag, med afseende å slika yrkanden erinra om herr Snellmans ädla yttrande, då han i går sade, att för honom gällde hvarje son af Finland lika, han må vara uttagen till krigstjenst på hvilket sätt som helst. I hvarje fall böra vi väl erkänna, att för hvarje son af Finland, som lagligen är pligtig att försvara vårt land, att värna vår bildning och vår sjelfständighet, för hvarje sådan medborgare är Finlands representation skyldig att med största möjliga samvetsömhet se sig före, på det han icke måtte kastas ut emot obekanta faror och oblida öden. (Bra!)

Herr Lagerborg, Robert: Jag erinrar mig ännu ifrån 1863 års landtdag det intryck det gjorde på en hvar, att redan vid detta första ständersammanträde frågan om allmän värnepligt kom till tals i detta stånd. Det var en reflex af den framtidsande, som gick genom nationen på denna tid, och som sökte sig ett uttryck här i detta stånd. Det var viserligen sannt, att det då ännu icke var fråga om annat än en värnepligt, baserad på det minsta mått af krigsöfning, som man i Sverige infört, eller den s. k. allmänna beväringen; men för den tidens betraktelsesätt och krigshistoriska utveckling var redan det ett stort steg framåt, att man begynte inse tiden vara inne att genast lägga en fastare grund för landets härväsende. Senare, efter nämnde landtdag, hafva krigshändelser inträffat i verlden, hvilka visat en del systems ohållbarhet, andras styrka och öfverlägsna kraft. Åren 1866 och 1870 hafva på evident sätt ådagalagt värnepligtsidéns ofantliga vigt och betydelse för ett folk, som vill kunna hvilket ögonblick som helst stå färdigt att värna sitt land. En följd häraf har också varit den, att under senare tider detta system uti allt flere länder blifvit tillämpadt. Det kan med skäl påstås, att man skyndat att t. o. m. söka väpna sig öfverhöfvan, endast af fruktan att icke den ena skulle komma att stå den andra underlägsen. Det vore tröstlöst, i fall man måste tänka sig att värnepligtsiden skulle leda till det resultat att hålla folken ständigt i vapen. Men jag tror man kan hysa visshet om att icke något folk skall behöfva utstå mera än en eller två sådana åderlåtningar, som ett krig under allmän värnepligt, för att betänksamt en annan gång hålla krigslusten tillbaka, i fall chauvinismen vill taga öfverhand i täflan nationerna emellan.

Emellertid kunna vi icke här i detta land vänta, till dess man kommit till insigt af att krig så mycket som möjligt bör undvikas. Här hafva under gårdagens lopp blifvit yttrade ord, som skulle hafva klingat vackert i hvilken verldskongress som helst, för den eviga fredens upprätthållande och krigets afskaffande. Det är blott skada att de fått höras af en så liten krets som Finlands Ridderskap och Adel och af en så i detta afseende vanmäktig krets, som Finlands ständer äro i fråga om afgörandet af verldskrig eller verldsfred. Vi kunna nemligen icke, genom att proklamera satsen att vi icke hylla kriget, att vi önska fred, räkna på att under alla förhållanden få vara oantastade; vi måste tänka på att lefva och sörja för att kunna lefva. Hvilken dag som helst kan det hända att tunga moln kunna hopa sig också öfver vårt land, och att det kan gälla att värna allas våra heligaste rättigheter. Vi kunna icke vända oss till regeringarne och folken med någon anhållan om att man måtte skrida till internationella skiljedomstolar, i stället för att slita sina tvister med vapen i hand. Vi skulle hafva lika liten utsigt härmed, som för några år sedan den svenska danemannen med sin motion på riksdagen, att Kongl. Majestät skulle taga initiativ till krigens afskaffande. Hvad vi i detta ögoblick främst hafva att handlägga, det är frågan om att få en stark, en kraftig hörnsten för vårt statsskick, och det gäller för oss att söka lemna en sådan åt kommande slägten, att gripa stunden i flykten. Det är icke blott med tanken på det kommande, som jag för min del anser det vara af vigt, att Finlands ständer nu böra begagna sig af tillfället att skapa ett så kraftigt och dugligt försvarsväsende som möjligt, utan det är med tanken på det förgångna, med minnet af hvad Finlands statsskick har haft sin armé att tacka för. Det frågades i går, om denna omständighet var ett bevis på, att allmän värnepligt behöfdes. Jag säger: ja, den är ett bevis för hvad Finlands armé kan uträtta, och då i närvarande tid icke mera det krigssystem är lämpligt, som då kunde vara möjligt, så måste vi nu anväda våra dagars härväsen. Man har här uttalat tvifvel, huruvida staten egde rättighet att förfoga öfver medborgarenes lif för värnandet af landet. Jag vill lemna de statsfilosofiska resonnemangerna derhän. Ett är fast och säkert, att värnepligten funnits till i verlden alltsedan der funnits menniskor, och värnepligt kommer att bestå, så länge menniskor finnas. Sjelfva tillämpningen deraf kan vexla, men sjelfva grundsatsen måste alltid stå fast; den kan hos ett eller annat folk och tidtals hafva varit mer eller mindre tydligt skrifven och präntad i lagtexten, men den står i alla fall städse i eldskrift tecknad i hvarje hjerta. Denna pligt att värna sitt land skall man, vid tanken på att detta land kan utsättas för möjligheten att se härjade hem, gårdar och städer eller att se fosterlandet försänkt i vanära, komma att betraktas icke såsom pligt allena, utan såsom en dyrbar rättighet. Man har frågat, om staten kan och får disponera öfver medborgarnes heligaste och dyrbaraste rättighet, den att vara fri? Jag vill fråga: har staten rättighet att qväfva medborgarens dyrbaraste och heligaste anspråk, det att staten bör hafva sörjt för att han må kunna öfva sig till att kunna värna sitt land? De unge män, som träda in i myndighetsåldern, ega rätt att af statsmakterna kräfva, att man må tillse, att de under fredstid få ett tillräckligt mått af öfning, för att vara redde att utöfva denna sin rättighet. Staten synes mig vara pligtig taga hänsyn till att jemte det denna rättighet och värnepligt måste vara allmän, staten ock bör sörja för att allas öfning blir så god som möjligt. Men krigen kosta; fordringarne i våra dagar äro sådana, att det vore otänkbart att under fanorna hålla hela nationen så lång tid som kräfves, för att den må vara fullt och krigsdugligt öfvad. Statens pligt måste vara att tillgodose äfven medborgarens öfriga kraf, hvilka ändock gå framför andra, nemligen att få sköta sina fredsvärf, att icke för mycket ryckas från sitt yrke. Staten säger derföre åt dessa myndig blifne unge män: vi kunna icke taga eder alla uti längre öfning: vi måste lemna åt er att framför allt vårda eder om edra fredliga sysselsättningar, vi måste bygga vårt försvar på att några af er blifva företrädesvis krigsdugligt öfvade under en längre tid; de äro icke derföre slafvar, utan äro afsedde att vara de främste och bäste bland edra jemnåriga, omkring hvilka I skolen kunna samlas en gång i farans stund. Dermed kommer man visserligen till lottningen, men detta är en uppfattning af lottningen, som är tagen från en något annan synpunkt, än den här blifvit framhållen af många andra. Den är kanske icke så rafflande, men den är åtminstone för känslan mera upplyftande. Det finnes lottning hos alla de folk, som infört den allmänna värnepligten; den kan tyvärr icke undvikas. De, som här talat om, att man genom lottning förer medborgare till slafveri, böra dock icke alldeles förgäta, att när de tala för medborgarens fria val, att antingen värna sitt land, om han det vill, eller ock låta bli det och köpa en annan för sig, att de, säger jag, dervid hafva att göra med ett slafveri, fattigdomens slafveri, proletariatets slafveri, under den som betalar; ty man ställer proletären, som icke har medel att köpa sig fri, i nödvändigheten att för att lefva taga lega i stället för den som kan betala honom.

Man har lastat på värnepligten åtskilligt, som alldeles icke borde behöfva tillskrifvas densamma. Jag vill särskilt blott fästa uppmärksamheten vid talet om den myckna emigrationen. Nu är det fallet att, om emigrationen eger rum från Tyskland, der värnepligt finnes, så har man glömt att emigrationen tidtals varit ytterst stark jemväl från Sverige, der nästan ingen värnepligt finnes. Hvad talar då detta för eller emot frågan om värnepligt? Man har här ordat om kasernlifvets demoraliserande inverkan. Det kan icke nekas att sammanförandet af en mängd unge män alltid i mer eller mindre grad kan komma att hos en eller annan väcka dåliga impulser, hvilka sedermera af dem kunna föras tillbaka till hemmen och till de fredliga sysselsättningarne; och dessa impulser hade han kanske annars icke erhållit. Men då man talar om kasernlifvet och injagar skräck för detsamma, så drager man vanligen fram ett kasernlif, som föres af det slags militär som här på detta rum dock blifvit så varmt förordadt såsom stam för de unga värnepligtige miliserne. Hvad den värfvade militären beträffar, hyser jag väl mycken aktning för densamma, men jag kan dock icke neka till, att den har åtskilliga betänkliga brister, i fall man nemligen vill åhvälfva den att vara lärmästare för Finlands ungdom i krigsyrket. En ganska nära erfarenhet från detta håll ber jag blott få åberopa. Det var för 14 eller 13 år sedan, som temligen hastigt ett reservkompani uppställdes vid landets enda värfvade trupp, och efter en kort sammanvaro af några månader erhölls order om att densamma ånyo borde upplösas. Befälet tänkte då, att det kanske vore en möjlighet att från detta kraftiga folk uttaga en liten stam af dugliga korpraler och underofficerare, för att förstärka den egentliga bataljonens underbefäl. Man gjorde ansträngningar åt detta håīl, och resultatet vardt att af hela kompaniet fyra eller fem ansågos dugliga dertill. Detta är fakta, och jag hoppas att de må väga något mera, än det man här af mången hört uttalas om hvad han tror skall blifva lämpligt för den blifvande härorganisationen.

Utskottets betänkande, hvars förtjenster af många blifvit framhållna, ansluter jag mig till i hufvudsak, sedan utskottet förändrat den nådiga propositionen derhän, att utskottet uppställt principen af allas delaktighet i vapenöfning. Jag kan dock icke underlåta att beklaga, att utskottet något knappt tillmätt den tid, som man velat lemna till öfning åt den värnepligtiga ungdom, som skulle komma att stanna i reserven, ty 90 dagar är i våra dagar mer än litet, för att bibringa helst något mera än en aning om militäryrket. Det är icke tid att på 90 dagar, isynnerhet fördelade på tre år, hvaraf alltid någon del måste åtgå till repetition af hvad förut inhemtats, kunna på något mera betydande sätt utveckla det militära omdömet och förståndet, en omutlig pligtkänsla, icke heller skjutfärdigheten, förmågan att handtera sitt vapen, att bedöma afståndet att operera i spridd ordning eller att känna till de första begreppen af fältbefästningskonsten, att något förstå sig på bevakningstjensten; för att icke tala om åtskilligt annat, som här ännu kunde nämnas, såsom framför allt den sammanhållighet, hvilken kräfves af hvarje trupp. Jag tror derföre, att det varit gagneligare i fall utskottet kunnat föreslå en något längre öfningstid, kanske 150 dagar. Men äfven om denna öfningstid nu är kort, så är dock denna brist mindre kännbar, då den värnepligtiga ungdom, som inkallas under krigstid till fanorna, har att stödja sig på en stark kärna ibland sig sjelf, en kärna, som genomgått en allvarligare, mångsidigare krigsutbildning; och för denna del har utskottets betänkande sörjt särdeles väl, ja man kunde säga allt för väl, ty det kan ifrågasättas, huruvida det härtill skulle behöfts tre års aktiv tjenst. Men jag förmodar att utskottet dervid afsett att så litet som möjligt röra vid sådana grundbestämningar i den nådiga propositionen, som kunde vålla, att densamma icke sedan i sitt förändrade skick hade utsigt att vinna sanktion; det är af sådant skäl jag för min del, i trots af att jag icke finner det i allo tillfredsställande, får ansluta mig till utskottets betänkande. Det system, som utskottet framlagt, är dock ett beväpningssystem, som genomgått skärselden åtskilliga gånger, och som åtnjuter allmänt, odeladt erkännande hos alla med militärväsendet förtrogna. Det är bättre att kunna stå fast, och stödja sig vid ett sådant system, än vid ett fullkomligt opröfvadt, såsom den organisation är, hvilken en del af reservanterne i utskottet föreslagit. Jag ville icke påstå att detta sistnämnda system vore alldeles förkastligt, men jemförda med hvarandra, är det förra så betydligt bättre, att det icke borde uppstå tvifvel om valet, nemligen i fall man utgår från sypunkten att man åt våra efterkommande vill med ens lemna ett starkt försvar. Det förslag, som är såsom reservation bilagdt till utskottets betänkande, innehåller dessutom så grundväsentliga afvikelser från den nådiga propositionen, att jag befarar att detsamma skulle mottagas på samma sätt, som enahanda förslag blifvit i Sverige emottaget af konung och rådkammare, nemligen att man betraktat det som en försvarsvägran. Jag vill icke påstå att någon sådan afsigt ens förefinnes hos dem, som här vilja framlägga det, men jag kan icke frigöra mig från farhågan, att det så kommer att betraktas. Hvarje uppskof med erhållande af en fast grundval för vårt härväsende kan vara förenadt med risken, att denna vigtiga angelägenhet möjligen kan uppskjutas till ett obestämdt fjerran, till en aflägsen tid. Mången gång förr hafva vi i detta land befunnit oss i den ställning, att få lof att fatta ögonblicket i flykten. Det är icke enligt min tanke här fråga om hvilket bästa system för härordning, som kunde vara för landet önskligt, utan det är fråga om att icke förkasta ett, som är synnerligen antagligt, för något bättre och bästa, som man kanske icke kan få, och det är ur denna synpunkt af vigt att landets ständer icke lemna detta ögonblick obeaktadt. Vi kunna lika litet räkna uppå att få votera åt oss en god krigsförfattning efter behag, som vi kunna komma att votera oss en riksförfattning efter önskan.

Här på detta rum stå tvenne åsigter kämpande emot hvarandra uti den föreliggande frågan. Den ena sidan har i går låtit en varning utgå till dem, som omfattat utskottets betänkande, att man må se till, att icke ångern kommer för sent. Jag vill svara dertill att vi i detta afseende stå under precis enahanda förhållanden. Jag kunde vända svaret tillbaka, och säga att man å andra sidan må se till att icke heller der ångern kommer för sent. Men det är icke för att göra hvarandra förebråelser vi äro här, utan det är för att efter bästa öfvertygelse komma till det resultat, som vi finna för landet gagneligast, och det blir det finska folket, som en dag blir vår domare. Jag förmodar att Ridderskapets och Adelns protokoller komma att i en framtid bära vittne derom, att, hvilka meningsbrytningar här än funnits, hafva dock alla gått till voteringsurnan med de bästa välönskningar för landet.

Herr Snellman, J. V.: Redan den aktning, jag hyser för herr Silfversvan, hade bordt ålägga mig, att då jag egde ordet, icke helt och hållet med tystnad förbigå herr Silfversvans reservation. Men jag hade andra skäl härtill, deribland också det, att icke allt för länge missbruka höglofliga Ridderskapets och Adelns tålamod. Sedan jag dock erfarit, att detta förslag på många håll vunnit gillande, anhåller jag vördsamt att om detsamma äfven få uttala mig.

Förslaget är klart deri, att värnepligten antages såsom en värnepligt utan lottning. Hvarje årsklass af värnepligtige skall öfvas två månader första året, och året derpå i en månads tid. Mycket riktigt anser den ärade reservanten, att en sådan trupp för sig vore oduglig att föras i fält, och att sagde öfning borde betraktas såsom ingen öfning för detta ändamål. – Ty t. ex. en bataljonsöfning och fältmanöver under en månads tid skulle icke kunna bilda en trupp med någon förmåga att sköta sig i fält och med någon sammanhållning, ännu mindre en sådan, som i kulregnet lystrar till kommandot. Det föreslås derföre, att tillika skulle uppställas 4 värfvade bataljoner, hvilkas manskap skulle blifva de värnepligtiges lärmästare i fred, deras kader och stöd i kriget. Jag vill icke uppehålla mig vid denna sammanställning; densamma torde redan vara tillräckligt uppmärksammad. Alla länder hafva haft tillräcklig erfarenhet af, hvad en värfvad trupp är. England står ensamt numera med endast värfvade trupper, och är det enda af alla Europas länder, som tillåter att dess trupper både till lands och sjös få bestraffas på det afskyvärdaste. I Sverige har man ännu daglig föga hugnande erfarendet af de värfvade trupper, som der finnas. Hos oss är denna erfarenhet från fordom öfverhufvud glömd. Vi hafva väl ute i kriget en sålunda sammanbragt bataljon, hvars öden hvarje menniskas i detta land hjerta med deltagande följer. Jag vill tro, att pluraliteten af denna bataljons manskap består af hedervärda, redliga män, som förtjena sina medborgares aktning. Men arten af dess uppställning vållar, att många undantag måste finnas. Poliskammarens i Helsingfors publikationer hafva gifvit tillräcklig och mer än tillräcklig underrättelse härom. Att i dessa leder ställa landets ungdom af alla samhällsklasser, det vore icke välbetänkt. Dessutom måste äfven i den bästa trupp, som gör garnisonstjenst i en större stad år ut och år in i ett antal år, utbilda sig seder, egentligen oseder, i beröring med hvilka det icke är skäl att ställa landets öfriga ungdom. Jag lemnar vidare ordande härom.

Allt detta är nu i reservationen klart. Hvad som deremot i reservationen är oklart; är svaret på frågan: för hvilket ändamål uppställes en sådan här? Uppställes den för freden eller för kriget? Reservationen utgår från 7 § i 1789 års privilegier för Bondeståndet. Detta är nu visst en oegentlighet; ty denna paragraf berör icke denna värnepligtsprincip. I densamma tillförsäkras Bondeståndet frihet från våldsam värfning, men undantages åter ifrån denna befrielse genom dess skyldighet att, när fiende är i landet, gå man ur huset. – På denna paragrafs lydelse kunde alltså möjligen stödjas endast samma skyldighet för hvar och en vapenför medborgare i landet, men icke någon skyldighet till öfningar eller tjenstgöring i fredstid. Men, som jag hade äran antyda, stadgandet kan väl icke egentligen tillämpas på någon annan samhällsklass än Bondeståndet, för hvilket privilegiet blifvit utfärdadt. Hvad som nu i reservationen är dunkelt, det förklaras af ett utdeladt tryckt blad, angående hvilket reservanten haft godheten upplysa mig, att det innehåller en närmare förklaring till hans förslag. I detta blad säges uttryckligen: ”om fiendtligt infall i landet är att befara, så uppbådas till landets försvar tredje och fjerde åldersklasserna” o. s. v. Således först då fiendtligt infall i landet är att befara, blir det fråga om att denna värnepligtsarmé skall användas. I min tanke ställer sig saken så: vi äro öfvertygade om, att Finland är genom Rysslands, stormaktsställning så skyddadt, att det väl sällan skall inträffa, vi hoppas aldrig, att en fiende infaller i vårt land, derföre ställa vi upp en armé, om hvilken vi hoppas att den aldrig skall kommenderas ut; derföre anse vi, att en ringa öfning är för densamma tillräcklig, ty större mödor och penningeuppoffringar vore bortkastade. Man skall häremot säga: vi hafva på dessa 70 år dock haft ett exempel på att fienden kommit i vårt land, ja visst, vi hafva haft detta exempel, denna fiende har varit England, som i förening med Frankrike kommit till våra kuster, tagit våra skepp, till och med på specifikt engelskt manér brännt våra nederlag af trävaror och tjära, under föregifvande att dessa voro krigsförnödenheter. Denna erfarenhet hafva vi haft. Kan den föreslagna armén, eller kan någon finsk värnepligtsarmé hindra sådant? Nej! Mot Englands stora och små bepansrade fartyg verka våra kulor ingenting. De kunna gå in i hvarje hamn och borttaga, hvad de vilja, och hela denna armé kan få stå och se derpå. Den kan icke heller beskydda nederlagen för bränning, ty med nyare tidens artilleri kunna dessa nederlag sättas i brand på ett afstånd af en half mil. Dervid kunna vi således ingenting göra; vi måste hoppas, att Hans Majestät är så nådig och skickar hit gröfre artilleri med dess servis och allt hvad dertill hörer, skickar hit torpedobåtar och nådigt tager åtminstone våra större hamnar i försvar; ty eljest kunna de icke skyddas. Detta kan väl på ett egentligt sätt kallas, att fiendtligt infall i landet varit att befaras, och det vore kanske då tillåtet, att för ett sådant fälttåg uppställa reservationens värnepligtige. Må så vara! Skulle det åter någon gång inträffa, hvilket väl hör till möjligheterna, men föga nog till det sannolika, att en fiendtlig armé härstädes skulle landstiga; då är säkert en sådan finsk armé ännu mera oförmögen att försvara landet. Landstiger en fiendtlig här af 50 000 man, som är det minsta, och ökas den efterhand till 100 000 man med nu tidens öfning och utrustning, hvad skola då reservationens värnepligtige uträtta? De måste äfven då hoppas, att Hans Majestät är så nådig och skickar hit två- à tredubbla antalet ryska trupper, för att försvara vårt land. Äfven för denna eventualitet, som säkert i framtiden blir allt mer och mer osannolik, bjuder alltså reservationen en för det angifna begränsade ändamålet gagnlös armé. Svaret på den antydda frågan torde derföre blifva, att denna alls icke är ämnad för kriget, utan blott för freden – det vill säga för skenet. Det är endast om detta antages för godt, densamma komme att uträtta något.

Dunkelt är äfven i reservationen, hvad som afses med de värfvade bataljonerna. Äro de sammanräknade under ”krigsstyrkan”? Kan Hans Majestät kommendera de värfvade att gå ut, befalla dem dertill, när behof af dem göres? Detta är icke uttryckligen sagdt i förslaget, men så mycket jag kan förstå, är meningen, att de på Hans Majestäts bud och befallning, emedan de ständigt äro samlade, skola rycka ut. Om meningen är denna, då säges ju härmed: dessa värfvade äro lämpliga att användas för hvilket krigsändamål som helst; men vi Finlands verkliga söner, vi undandraga oss det. Reservationen skulle då hylla det åskådningssätt, att här finnes någon samhällsklass i Finland, hvilken icke förtjenar att räknas till Finlands söner? Är meningen åter den, att Hans Majestät icke ens skall kunna befalla öfver dessa bataljoner i annan händelse, än om landet hotas af fiendtligt infall, eller då infall i eget land har skett, då är visserligen förhållandet ett annat. Men då står också saken så, att vi skulle säga: I hvarje fall lita vi för vårt försvar på Hans Majestäts nåd, på Rysslands bistånd. Intet äro vi deremot i stånd att från vår sida uträtta, för att upprätthålla Rysslands makt, som utgör vårt egentliga skydd. Jag hoppas visserligen – och den behandling Finland erfarit gifver grund till denna förhoppning – att Hans Majestät äfven i afseende å den verkliga värnepligtsarmén skall se till våra förhållanden och icke i något fall pålägga oss större bördor, än vi kunna bära. Men kunna landets ständer gå till Hans Majestät med ett förslag, sådant det i reservationen yrkas, och säga: Vi vänta af Eders Majestät, att det försvar, vi bereda landet, må höra landet ensamt till; att icke en enda man må föras i fält, i händelse icke fienden står vid landets gräns? Skulle detta blifva fallet, skulle jag högligen beklaga det. Kan väl någon tro, att ett sådant förslag någonsin kunde blifva antaget? Jag tror det icke. Kanske någon hyser den öfvertygelsen – och derom torde icke vara tvifvel – att sagde förslag vore tillräckligt för uppfyllandet af landets pligt. Jag delar icke denna öfvertygelse; och hvad jag icke är berättigad att säga derom, så länge den utgör blott en enskild mening, det vore jag berättigad att yttra, så snart förslaget skulle blifva ett landtdagsbeslut och uttalas å Finlands vägnar, nemligen att det bevis det skulle lemna på finska folkets tänkesätt i afseende å rätt och pligt, skulle lända detta folk, jag vågar icke säga till vanära, jag säger blott, lända detsamma icke till heder.

Om att något moment för nationalmedvetandets höjande kunde innebäras i ett sådant förslag, som reservationen förordar, kan icke blifva fråga. Ty endast detta medvetande, att i två à tre månaders tid deltaga i militära öfningar under den ljufva förhoppning att aldrig komma att deltaga i kriget, kan väl icke ega något annat inflytande på vårt folkmedvetande, än det dåliga af hvarje förställning. Då härtill kommer, att deltagandet i öfningarna skall ske tillsammans med värfvade soldater, der osäkerheten måste vålla, att flertalet af dem, som skola öfvas, så mycket som möjligt emellan öfningarna sky sina läromästare, måste äfven tjenstens inverkan på samfundsandan blifva föga välgörande. Helt annat är förhållandet med uppfyllandet af en verklig värnepligt enligt den nådiga propositionen och isynnerhet enligt Värnepligtsutskottets förslag, må vara med mer eller mindre ändringar. Detta fordrar tjenstgöring för en stor del värnepligtige åtminstone utsträckt till år; det fordrar i detta afseende jemnlikhet, att alla skola vara blottställda för samma öden, för samma ändamål. Då träder den förmögnares son till sidan af den besittningslöses, den mera bildades till sidan af den obildades, och han säger honom, under medvetande om att det på ett eller annat sätt kan blifva allvar af: rättigheten att försvara fäderneslandet är äfven min, skyldigheten är äfven min. Ett sådant tilltal och en sådan gerning – det har erfarenheten bevisat, och eftertanken lärer det – skall höja sjelfmedvetandet hos den tilltalade; han känner mera sitt menniskovärde. Och uppfyllandet af en sådan pligt höjer åter sjelfmedvetandet hos den, som kan ställa detta tilltal till sin närmaste man i ledet. Det är sålunda man med skäl sagt, att värnepligten höjer en nations sjelfmedvetande. Jag bekänner, så tryckt af åren jag än är, att jag skulle skatta mig lycklig, om jag hade denna hågkomst från ungdomen att hafva kunnat sålunda uppträda. Jag vill icke medgifva, att mitt hjerta är hårdt; men, jag vet det, jag skulle med andra känslor betraktat dem, som varit mina kamrater i ledet, hvilka samhällsklasser de än tillhört; jag skulle med andra känslor betraktat dessa samhällsklasser; och jag är öfvertygad derom, att denna känsla och detta medvetande skulle hafva ledt mitt lif lyckligare, än förhållandet nu varit. Jag skulle underlåtit mycket, som bordt vara ogjordt; jag skulle säkert gjort mycket, som nu blifvit ogjordt. Hvad jag sjelf icke fått erfara, det önskar jag, att kommande generationer i Finland måtte erfara och lära, både för deras egen lycka och för landets, ty det skulle säkert föra folkets nationella sjelfmedvetande framåt. Det är derföre, jag tror mig kunna med godt samvete votera för ett värnepligtsförslag, hvilket bereder Finland en sådan framtid. Jag gör detta också derföre, att ett sådant förslag, om det antages af ständerna, redan skulle innehålla vittnesbördet om finska folkets medvetande, att det dock äfven genom sin historiska ställning har någon skuld och någon pligt att uppfylla. (Bra!)

Grefve Aminoff: Jag har begärt ordet, för att bemöta en del af friherre von Borns föredrag i går afton. Friherren tycktes förvåna sig öfver att jag icke bibehållit samma åsigt beträffande den indelta militären, som vid 1863 års landtdag, och friherren upprepade några ord af mitt yttrande vid nämnde landtdag. Då jag hade hedern att stå i spetsen för den indelta armén och mönstrade dess bataljoner, hade jag alltid skäl att i högsta grad vara belåten med soldaternas vunna skicklighet, oaktadt den korta tid de voro samlade till öfning, och med särdeles förnöjelse såg jag, isynnerhet i några socknar i Österbotten, soldattorpen färdiga i full ordning, bebodda af lyckliga familjer, och jorden, som underhöll allt detta, väl brukad. Jag hoppades, att samma förhållande i torpen skulle komma att råda öfverallt, och att den indelta soldaten äfven som skicklig jordbrukare skulle blifva till stor nytta för landet. Mina förhoppningar realiserades icke. Uti många delar af landet, der våra soldater voro placerade, voro rotehållarne till och med motvilliga att gifva dem en egen stuga att bebo, och ingen jord fingo de att odla, men i dess ställe blefvo de ganska väl aflönade. De fingo både goda löner och stat, så att den, som af egen drift icke ville arbeta, ganska väl kunde sysslolös fördrifva sina dagar. Detta blef också sedermera föremål för klander, ty då soldaterne voro mycket spridda, var det svårt för befälet att vaka öfver deras uppförande så som sig borde. Denna indelta organisation af militären var icke heller uppburen af den allmänna opinionen, och äfven af många andra skäl blef densamma upplöst. Min öfvertygelse är numera stadgad, att denna organisation icke mera är tidsenlig.

Friherre von Troil, S. W.: Det är med en synnerlig förvåning, jag har fått erfara, huruledes mitt yttrande i går af herr von Alfthan och ännu en annan talare i ståndet har uppfattats så, som skulle det inneburit förklenligande uttalanden angående militärståndet, ett stånd, för hvilket jag tvärtom hyser all möjlig aktning. Det är för att vederlägga detta påstående, jag nu har begärt ordet och tillåter mig att med trygghet hänvisa till det stenografiska protokollet, hvilket tydligen skall ådagalägga, att det enda, som kunnat gifva herr von Alfthan anledning till ett sådant påstående, var mitt yttrande att en fri mans inspärrande i kasern och tvingande till garnisonstjenst emot hans vilja är ett slafveri, en åsigt som jag fortfarande måste vidhålla. Hvad dernäst beträffar kasernlifvets förmåga till sedlig uppfostran och väckelse till intellektuel utbildning, så torde det också vara mig tillåtet att derom hysa min enskilda öfvertygelse, hvilken hvarken af utskottets deducering eller af herr von Kræmers andragande på något sätt blifvit rubbad.

Herr von Ammondt: Sedan så många ärade talare yttrat sig i föreliggande fråga och flere af dem uttalat de åsigter, jag omfattar, vill jag icke förlänga diskussionen med ett längre andragande. Jag ber derföre blott att få på det varmaste förorda antagandet af värnepligtsprincipen, då det gäller att ordna vårt lands försvar. Jag gör det af uppriktigaste öfvertygelse, både såsom militär och såsom fosterlandsvän.

Herr Schauman, B. O.: Då den nådiga propositionen om införandet af allmän värnepligt i landet den 28 Mars första gången föredrogs i ståndet för att remitteras till det särskilda för detta ändamål nedsatta utskottet, helsade jag den med några ord välkommen, emedan den öppnade utsigt för vårt land att åter få värna sig sjelf; ty, sade jag, det måste kännas påkostande, ja förnedrande för hvarje folk, huru litet det än må vara, att icke kunna försvara sitt och sina fäders land. Dessa några ord utgingo då ur protokollet enligt allmän öfverenskommelse, hvartill också jag biföll, icke af öfvertygelse att någon inskränkning af yttranderätten af lagen var påbjuden i detta fall, utan blott för att följa andras exempel och icke fästa någon särskild vigt vid mina ord. Nu, då denna högvigtiga fråga återkommit i form af ett utskottsbetänkande, har jag med mycken tvekan begärt ordet, men jag har dock velat uttala den patriotiska glädje jag kännt vid läsningen af detta betänkande, emedan enligt min åsigt, i händelse dess förslag komme att blifva en verklighet, detta skulle innebära ett stort framsteg i Finlands politiska tillvaro från det osäkra till det säkra. Ehuru jag till en stor del redan har blifvit förekommen, framförallt i dag af herrar Palmén, Ernst, och Lagerborg, Robert, så vill jag dock säga till en god och tydlig början att jag står helt och hållet på Värnepligtsutskottets ståndpunkt, ja, att det inträffat, att jag t. o. m. vid läsningen af de motiv utskottet anfört trott dem vara skrifna af mig sjelf. Jag menar de motiver utskottet anfört för lagförslaget i allmänhet på pag. 1–3 och särskildt motiverna till sista §:en, pag. 43–49 i utskottsbetänkandet, utom flere andra ställen, deri framhålles Finlands pligt, i händelse det vill upprätthålla sin nuvarande politiska ställning, att bära vapen och värna sig sjelf och i och med detsamma sin höge monark och hans land emot fiendeanfall, utan att derför vara skyldigt att draga i härnad emot främmande, långt aflägsna länder och folk. Jag omfattar denna militärfråga med min varmaste sympati, emedan jag anser den vara af så hög vigt i politiskt afseende, och emedan jag anser det vara eller åtminstone böra vara Finlands söners rättighet att få vaka öfver ordningen i sitt eget land, likasom också att icke endast kunna lefva utan äfven kunna dö för detta land äfvensom, om det gäller, för mensklighetens sak. Jag omfattar denna fråga med så stor värma, emedan jag verkligen icke kan hysa aktning och begära aktning af andra för mitt land, då det icke åtagit sig denna alla folks skyldighet att bära vapen, och för den man icke hyser aktning, för den kan man knappt engång begära rättvisa.

Mången kunde, med anledning af hvad jag nu sagt, tro att jag skulle älska kriget och krigsväsendet par preference, men jag ber få anmärka att jag varit en den mest entusiastiske anhängare af de fredliga idéer, hvilka funno sitt uttryck i en mängd fredskongresser, och äfven drömt om en evig fred uti Europa och alla civiliserade länder. Det var för ett par tiotal år sedan; sedan dess har likväl mycket inträffat och min åsigt har rubbats. Jag tror icke mera på sådant, ty hvad har jag väl sett i våra dagar. Jo, jag har sett under de två senaste årtiondena det sköna Italien pånyttfödas och sammansmälta till ett helt genom såväl utländskt som inländskt krig; jag har sett Amerikas fria förenta stater genom ett blodigt femårigt inbördes krig aftvå den nesa, som slafinstitutionen fästat vid desamma; jag har sett Tyskland lösa den gordiska knut, som Frankfurter förbundsrådet utgjorde för dess politiska storhet och enhet och som hämmade all dess utveckling, blott genom ett brodermördande, ehuru kort krig; jag har sett den skymfliga regim i Frankrike, som är känd under namn af det andra kejsaredömet, endast gifva vika genom ett olycksaligt krig emellan det fasta Europas två mest civiliserade nationer. Sådana fakta, sådana som t. ex. de blodiga dagarne ur de sistnämnda krigen vid Sadowa och Sédan, kunna rubba ens öfvertygelse om krigets tillbörlighet, och en författare har med anledning af det amerikanska kriget icke utan skäl åberopat nya testamentets ord, att ”utan blodsutgjutelse finnes icke någon syndaförlåtelse”. Det är likväl angående denna fråga, om endast en fredlig utvecklig för ett folk är berättigad eller om det också bör vara berättigadt att skära lagrar på stridens fält, som åsigterna äro så delade äfven i vårt lilla land; men jag tror att hos oss de nu uttalade olika åsigterna uti denna fråga härleda sig från den olika synpunkten, hvarur man betraktar vår politiska ställning. Derpå beror det mesta.

För att belysa den stora olikheten i synpunkter tager jag mig friheten att anföra ett exempel ur dagens politiska historia. Englands premierminister lord Beaconsfield höll för icke så länge sedan vid en bankett ett af sina vanliga bordstal, deri han yttrade sin förhoppning om en snar fred emellan de begge motparterne Ryssland och Turkiet, på grund deraf att de nu med heder kunde sluta striden, sedan de begge visat så mycken tapperhet, och i den öfvertygelse att de skulle hålla sina gifna löften, den ena att icke göra några eröfringar, den andra att förbättra sina kristna undersåters sociala tillstånd. Ett, sade han, tröstade honom dock under detta olyckliga krig, som han hade sökt på allt sätt att motarbeta, och det var att han numera ansåg för gifvet att Europa icke kunde betvifla Turkiets vitalitet och att dess integritet skulle hädanefter vara tillförsäkrad, denna Turkiets integritet, för hvilken England gemensamt med Frankrike drog svärdet för omkring 20 år sedan, hvaraf äfven Finland hade så svåra känningar, som vi nog minnas. Men äfven i England finnas de, hvilka se saken ur en helt annan synpunkt och anse att just detta krig visar omöjligheten af Turkiets rätt att intaga en plats bland Europas civiliserade nationer, genom den oförbätterlighet turkarne visat, genom deras all mensklighet hånande krigföringssätt. Till deras antal hör ock jag. Min åsigt är att Turkiets sista timme har slagit, att icke tala om dess integritet, och att den orientaliska frågan måste en gång få sin slutliga lösning.

Hvad jag nu sagt står icke så fullkomligt fremmande, som det synes, för den fråga, hvilken vi nu förehafva, ty såsom jag icke inser att Europa kan komma till något verkligt välbefinnande innan denna orientaliska fråga är löst, så anser jag också Finland icke kunna finna någon rätt ro och trefnad innan dess militärfråga är löst på ett eller annat sätt, ty så länge den sväfvar öfver oss, så råder här en skepticism, som lemnar framtiden oviss. Jag anser det vara alldeles nödvändigt att Finland blickar sin framtid skarpt i ögat och icke såsom ett barn skyggar tillbaka för densamma, att landet med fullt förtroende till sin nuvarande ställning också med samma förtroende bör betrakta sitt mäktiga grannland. Det förslag till en regulier krigsmakt som nu föreligger att diskutera inom Finlands ständer, finner jag vara, såsom sagdt, ett stort steg framåt att kunna lösa denna militärfråga på ett tillfredsställande sätt. Hvad de olika sätten att uppställa militär beträffar, så vill jag vara alldeles kort. I afseende å den allmänna värnepligten hyser jag, såsom jag nämnde, samma åsigt som är uttalad i utskottsbetänkandet, och som här blifvit mångfaldigt framhållen. Jag tror på dess förmåga att höja folkets sedliga kraft och ber jag att i detta hänseende få uppläsa ett stycke ur en svensk tidskrift ”Framtiden” angående värnepligten i Ryssland; der säges: ”Allt ifrån begynnelsen var i Ryssland armén en ”korrektions-, tvångs- och fattiganstalt”, men den allmänna värnepligten har ändrat dess ställning, förvandlat den till en ”hederstjenst”. Införandet af en allmän värnepligt i Ryssland, genom förordningen af den 1 Januari 1874, står i närmaste sammanhang med hela den märkvärdiga reformrörelsen, hvars namnkunnigaste resultat är bondeemancipationslagen af 1861. I detta pånyttfödelsearbete har armén i Ryssland blifvit en skola, som lär massan att läsa och skrifva, som lär henne ordning och renlighet och bekämpar dryckenskapens folklyte”. – Jag vill hoppas att värnepligten icke skall hafva några olikartade följder för Finland.

Hvad nu de föregående talarenes yttranden angår, så behöfver jag icke relevera dem. Det har blifvit af så många förut gjordt, men särskildt ber jag dock att få framhålla några ord af finanschefen herr Molander i går, om att han hoppades att Finland skulle hafva råd att hålla en militär, som åtminstone kunde göra garnisonstjenst i landet. – Emot indelningsverket skulle jag icke hafva någonting, om jag verkligen kunde tro, att de, hvilka omfattat detsamma, på fullt allvar skulle göra det, då det visat sig att denna institution, ehuru den härstammar från gamla tiden, blifvit impopulär i vårt land och så godt som kulbuterat här. Det kunde ju lätt inträffa, att om man åter igen införde den, det skulle gå på samma sätt som med vår fyrdelade representation, att vi blefvo ensamma om densamma, ty att Sverige snart kommer att lemna denna arméorganisation, torde vara alldeles otvifvelaktigt. Herr Silfversvans förslag vill jag icke bedöma; huru bra det skulle vara, förstår jag icke så noga, men jag vill dock uttala min öfvertygelse att det är byggdt på de renaste motiv. Såväl den ärade reservanten, likasom de, hvilka omfattat hans reservation, tror jag äro öfvertygade om dess förtjenst. Friherre von Troil har redan blifvit i går bemött för sitt yttrande. Jag vill blott anmärka ett slagord, som han begagnade. Det var ordet ”lotterispel”, hvilket tycktes vinna mycket bifall. Jag måste säga, att så litet jag är vän af lotteri, så kan jag icke begripa att något farligt skulle finnas i detta lotteri, som komme att försiggå med Finlands värnepligtiga söner. Friherre von Troil borde dock komma ihåg, att det finnes ett annat lotteri, som vi alla äro underkastade, och det är ödets, ty ödets lotter falla också olika. Friherre Wrede, R. A., har yttrat några tänkvärda ord angående det omoraliska, som skulle ligga i värnepligtsinstitutionen, och dertill anfört statistiska siffror från andra länder. Det är möjligt att så kan förhålla sig och det vore beklagligt, men icke tror jag att det har någon egentlig tillämpning på vårt land, ty så snart den orientaliska frågan är löst, så torde vi icke alltför snart hafva att frukta något krig eller några fiender i vårt land. Den väldigaste motståndaren emot värnepligtsidéen var friherre von Born, och han började sitt andragande med att beklaga att detta värnepligtsförslag framkommit under en sådan tid som den närvarande, då bud om segrar på krigsskådeplatsen kunde förvilla mångas sinnen. Jag måste tvärtom tro att det är en synnerligen ogynnsam tidpunkt för förslaget, ty krigets fasor och fruktan för att Finlands militär skall ryckas ut långt bort från sitt land, torde mycket verka på opinionen i detta afseende. Friherre von Born har också hotat med att bakom honom skulle stå flere tusen röster inom landet i denna fråga; det är möjligt; men jag håller mig i detta fall till ett yttrande som, enligt min åsigt, djupare uttalar finska folkets tanke i denna sak, och ber att ur en skrift, som den kanske verksammaste ledamoten i Värnepligtsutskottet, herr Oker-Blom, utgifvit, om Försvarskrafternas organisation, uppläsa en strof. Han säger i slutet af boken: ”Omöjligt synes således icke att äfven Finland, i likhet med andra länder, kan fullgöra sin naturliga skyldighet i afseende å samhällets gemensamma försvar. Uppfyllandet af denna pligt får dessutom icke lemnas beroende endast af ekonomiska beräkningar, än mindre åsidosättas i följd af smärre betänkligheter, hvilka oftast förekomma mera afskräckande i inbillningen än i verkligheten. I hvarje händelse torde ett samhälle, som bär aktning för sig sjelf, icke kunna fordra att blifva ständigt beskyddadt af andra. Görom således vår pligt och låtom försynen sörja för resten”. Det är också i denna förtröstan till försynen, som jag, ehuru jag inser de rubbningar denna värnepligt kommer att göra i alla landets samhällsförhållanden, lägger mitt ja i urnan.

Herr Montgomery, som yttrade: Det är icke af något fåfängligt begär att i denna stora och allvarliga fråga hålla fagert tal som jag under denna sena period af debatten, och då säkert flertalet af det höglofliga ståndets ledamöter redan önska att komma till slutet på densamma, begagnar mig af min yttranderätt; det är icke heller derför att jag skulle tilltro mig förmåga, att till min öfvertygelse bringa någon annorlunda tänkande medlem af detta stånd, och icke heller för att jag till sakens bedömande skulle kunna framkomma med några egentligen nya synpunkter. Men det synes mig såsom om diskussionen i frågan skulle alltmer antagit karaktären af en öppen omröstning, emedan den tunga ansvarighet, som hvilar på dem, hvilka hafva att i denna fråga på finska folkets vägnar besluta, helt naturligt föranleder att enhvar söker redogöra för motiverna till sitt handlingssätt, på det att dessa inför landet må vara klara. Enskildt har jag också en speciel anledning dertill, emedan jag med smärta funnit att en mängd ärade ledamöter af detta stånd, med hvilka jag föröfrigt uti vigtiga samhällsfrågor delar åsigter, härutinnan befunnits tänka mycket olika med mig. Hvad jag förnämligast ur debatten har sökt uppsamla, är synpunkter för bedömandet utaf det af herr Silfversvan framlagda förslaget för värnepligtens ordnande. Den aktning jag hyser för den ärade reservanten, hans varma fosterlandskärlek, hans rika lefnadserfarenhet, bland annat åt det håll det här främst gäller, gör att jag för min del måste vid hans åsigt i detta ämne fästa icke ringa vigt. Jag har derföre velat, då så många sakkunnige medlemmar finnas i detta stånd, få erfara hvad till detta förslags försvar ur militärisk synpunkt kan sägas, emedan jag naturligtvis sjelf saknar all insigt i militärfrågor. Må det nu vara mitt fel, eller må felet ligga deruti att förslaget icke är fullständigt utarbetadt, men jag har för min del kommit till den öfvertygelse, att det förslag herr Silfversvans reservation innehåller icke borde af ständerna antagas. Det är hufvudsakligast två skäl, som blifvit afgörande för denna min åsigt. Så vidt jag kunnat fatta saken, innebär herr Silfversvans förslag i afseende å den värnepligtige, och således största delen af den finska blifvande hären, icke tillräckliga garantier för fullständig krigsöfning. Jag inser väl motiverna dertill. Herr Silfversvan har velat uti sjelfva organisationen vinna ett oöfverstigligt hinder emot att Finlands armé skulle kunna användas till annat än eget lands försvar. Jag respekterar detta motiv, men det synes mig såsom om herr Silfversvan vid tillämpningen och under sträfvan att förekomma frestelsen att missbruka de finska stridskrafterna, råkat i den motsatta och farligare ytterlighet att i och med detsamma äfven försvaga dessa stridskrafters verksamhetsförmåga i och för försvaret. Ett sådant förfarande synes mig, må parallelen tillåtas, innebära ungefär detsamma som då en krigsman, för att icke föras ut i strid, lemlästar sig sjelf.

Mitt andra skäl emot detta förslag är att det blott till en del är grundadt på värnepligtsprincipen, att den vigtigaste delen af den blifvande armén icke komme att organiseras enligt denna princip. För min del är jag nemligen af den åsigt att allmän värnepligt såsom princip för härväsendets organisation icke blott är en relativt god och riktig princip, utan att det är den enda riktiga, och min öfvertygelse befinner sig derigenom i skarp motsats till åtskilliga satser, som på detta rum uttalats och främst naturligtvis till den här med mycken säkerhet uppställda grundsatsen, att staten icke skulle ega rätt att påkalla allmän värnepligt, icke ega rätt, att i lagen införa en pligt för medborgaren att utan afseende på dennes enskilda tycke bidraga till nationalförsvaret. Denna grundsats utvecklades redan vid debattens början. Det föreföll mig först nästan som skulle den hafva uttalats mera såsom en god och användbar hörnsten för en anslående retorisk byggnad, men den har sedermera upprepats för att göras till föremål för diskussion och bevisning, den har sedan vidare utvecklats såsom nära nog ett statsrättsligt axiom; den har visserligen från åtskilliga håll bemötts, från andra håll återigen försigtigt kringgåtts. För min del måste jag erkänna min okunnighet; men en sådan statsrättslig princip, vare sig såsom axiom eller såsom problem, har jag icke någonsin hört på fullt allvar göras gällande. I fråga om statens förhållande till individen saknas visserligen icke förslagsmeningar. Fastmer har i detta ämne uttalats från hvarandra mera afvikande grundsatser än i månget annat. Man har sålunda gent emot individen velat inskränka statens befogenhet till att vara en blott rättsanstalt; man har derutöfver erkänt statens berättigande såsom kulturstat, såsom befordrande hvarjehanda kulturändamål. Man har emot statens rätt uppställt den enskildes rättighet att fritt få handla och vandla och att icke genom staten lida något intrång i sin verksamhet, der densamma icke kommer i strid med det allmännas eller andra individers berättigade intressen; men, såvidt jag känner, har man ännu icke ifrågasatt att staten för sitt värn, för upprätthållandet af sin tillvaro gent emot andra stater eller för ordningens upprätthållande inom sitt eget område, har en ovilkorlig rättighet till medborgarenes icke blott egendom, utan äfven till deras verksamhet och lif. Jag anser att man icke ens på allvar – jag talar nu icke om utopistiska drömmar angående krigets icke berättigande kunnat uppställa en sådan sats, utan att med detsamma negera sjelfva staten. Grundsatsen att staten icke skulle få framtvinga eller i lag påbjuda pligten att försvara och upprätthålla staten vore ett tveeggadt svärd, som på en gång skulle tillintetgöra staten och individen. Saken är nemligen den, att individens och statens existens äro med hvarandra så nära sammanknippade att de icke kunna skiljas. Utom staten saknar individen icke blott hvarje försvar för sin rätt, utan äfven hvarje garanti för sin existens; individen kan icke lefva utom staten. Ett bland de första motiven, hvarföre menniskorna sammansluta sig till samhällen är väl just det, att försvara sig. Principen att hvar och en är skyldig att försvara samhället är således samtidig med begreppet samhälle. Förr än någon lag fanns, fanns denna princip erkänd. Den har sedermera inskrifvits i alla folks lagar, visserligen på olika sätt under olika perioder af deras utveckling. Denna princip innebär naturligtvis också en rätt för staten att ordna försvarsmedlen; i denna princip kan således icke ligga något slags inskränkning för samhällets lagliga organer att ordna samhällsförsvaret sålunda, att det bäst motsvarar sitt ändamål. Då den enskilde medborgaren underkastar sig en sådan lag, så dömer han således icke sig sjelf till slafveri; han är fastmer genom sin lydnad för lagen fri, han är en sedligt fri medborgare, då han lyder en sådan lag likasom då han lyder all annan lag. Men staten kan omöjligen för försvaret af sin existens trygga sig vid ett frivilligt fullgörande af denna skyldighet, lika litet som staten i andra delar kan trygga sig vid att dess lagar fullföljas blott och bart af fri sedlig vilja. Staten räknar väl i förenämnde afseende på sina medborgares sedliga vilja att fullgöra deras pligt, likasom den räknar på deras sedliga vilja i afseende å fullgörandet af andra lagbud; men, derest denna vilja hos den enskilde saknas, måste staten framtvinga densamma. Att grunda härväsendet på denna pligt är derföre påtagligen riktigare, än att grunda den på någon annan princip. Ty ur moralisk synpunkt kan väl ej ett högre värde tillerkännas hvarken en äfventyrareanda, som af brist på annan verksamhetslust väljer krigareyrket, eller den brist på andra utsigter i lifvet, som leder till samma val. Man har här gifvit företräde åt den s. k. frivillighetsprincipen och man har på grund deraf förordat värfningssystemet. Hvilken rôle frivilligheten spelar i värfningssystemet, har en ärad talare, herr Bergenstråle, berört. Det är bekant huruledes flere folk hafva under olika perioder omfattat blott och bart detta system. Vi hafva sett det tillämpas på ett mer eller mindre upprörande sätt, såsom t. ex. vid de fordna pressningarna i det fria England, vi hafva sett det i de mest vederstyggliga former. Denna s. k. frivillighetsprincip, värfningen, har derföre äfven af tänkare öfver statens och individens förhållande till hvarandra blifvit fördömd. Den bekante filosofen Stahl säger: ”Das Werbe-contract hat etwas Unsittliches, indem es Lebensaufopferung zum Gegenstande des Kaufes macht”ty. Det är någonting omoraliskt med värvningsskontrakt i det att de gör handelsvara av offrandet av människoliv.. Jag kan visserligen icke helt och hållet biträda denna åsigt; men en god del sanning ligger likväl deruti, en sanning åtminstone i jemförelse med den sats, som man här sökt uppställa. Man har i afseende å värnepligten, sådan den uti utskottets förslag föreligger, anmärkt att densamma icke kan tillämpas utan lottning, och detta är erkändt en af de svagaste punkterna i förslaget. Utskottet har likväl genom de förändringar, som detsamma vidtagit, åstadkommit att lottningen här afgör vida mindre än den enligt propositionen skulle göra, att lottningen således här framträder i den lindrigaste form man möjligen kan ernå. Jemte det jag för öfrigt i denna fråga biträder hvad här blifvit yttradt af herrar Lagerborg och Palmén, skulle jag dertill vilja lägga en annan synpunkt ur hvilken lottningen synes mig kunna försvaras. Då lottningen afgör, huruvida en person skall inträda i den s. k. aktiva armén eller i reserven, är det väl sannt att en tyngre krigspligt faller på den, som tager lotten, men å andra sidan bör härvid erinras att den i sådant afseende sämre lotten medför en förmån, som i icke obetydlig grad utjemnar chanserna, förmånen nemligen att, när det gäller, gå bättre rustad i striden än de, hvilka på grund af lottningens resultat komma att erhålla en mindre grad af krigsöfning. Man har vidare emot principen af allmän värnepligt anfört åtskilliga ekonomiska synpunkter, för att bevisa skadligheten deraf för det allmänna välståndet, likväl med reservation att dessa ekonomiska synpunkter icke skulle ega någon synnerlig vigt, då frågan gällde mycket högre intressen än en större eller mindre ekonomisk uppoffring af staten. Jag tror för min del i likhet med någon föregående talare att allmän värnepligt, tillämpad uti en så lindrig form, som här är i fråga, alls icke kommer att blifva en oekonomisk militärinstitution jemförd med en på det s. k. frivillighetssystemet fotad. Man har i afseende å utgifterna för krigsväsendet talat om, hvad man ser och hvad man icke ser. Jag tror att man, med ögonen på den arbetsförlust värnepligten förorsakar, icke med fullt öppna ögon sett de ekonomiska påföljder värfningsväsendet medför. Värfningen, uppställandet af en stående yrkessoldatesk, undanrycker en gång för alla från det medborgerliga arbetet den numerär, som för ändamålet behöfves, större eller mindre; den gör det derigenom att naturligtvis den värfvade längre kommer att egna sig helt och hållet åt militäryrket, hvarigenom han förlorar böjelsen och kanske förmågan att återgå till de produktiva yrkena. Detta är icke fallet med de unga medborgare, som inträda i aktiven på grund af allmän värnepligt. Desse äro blott en kortare tid hänvisade till sina öfningar i militäryrket, och derefter kunna de återvända till sin produktiva verksamhet i samhället på de olika områden, till hvilka de af sin håg dragas. De hafva visserligen i krigstjensten förlorat ett par år, det är obestridligt, men uti en ålder, då anlag och verksamhetsförmåga ännu bibehålla sin fulla spännkraft och elasticitet, äro de derigenom icke för alltid förlorade för den medborgerliga verksamheten i andra riktningar. Det kan vara svårt att uppväga den ena förlusten af arbete emot den andra; det säkra synes dock vara att den menskliga individen i mindre grad uppoffras för det ifrågavarande ändamålet på det sätt, som medgifver en återgång i tid till de fredliga yrkena, än på det andra sättet. I socialt afseende anser jag också att värnepligten har sina stora fördelar. De hafva kanske af en och annan öfverskattats, men obestridligt synes det mig att vinsten af den allmänna värnepligten i förevarande afseende är den, att den närmar folkklasserna till hvarandra, skapar denna solidaritet, hvilken uti motgången alltid utgör en styrka för nationen.

Jag tager sedan i betraktande verkningarne af värnepligten såsom militärisk organisationsprincip ur politisk synpunkt. Denna fråga kan naturligtvis uppställas i allmänhet och utan afseende på vårt eget land, den kan också uppställas specielt med afseende på vårt land. I fråga om värnepligten såsom militärisk organisationsprincip i andra länder, torde det icke kunna förnekas såsom en af dess evärdeliga förtjenster att den är samtidig med folkets uppvaknande till frihet och sjelfstyrelse samt att den dertill väsendtligt bidragit och utgjort ett mäktigt vapen för folken att frigöra sig från andra folks förtryck. Jag erkänner att den också varit ett missbrukadt vapen, dock aldrig till förderf för folkets egna institutioner; men det finnes ingenting godt, som icke kan missbrukas, och hvad den allmänna värnepligten uträttat i Europa, det finna vi, om vi tänka på, att den till sin rang bland nationernas antal återställt Tyskland, hvars eröfringar jag icke försvarar, men hvars frigörelsekamp enhvar måste beundra; att den gifvit det lilla Danmark kraft att med bibehållen sjelfständighet rycka sig lös från tvenne stormagters omilda omfamning; att den utgjort och ännu i närvarande stund utgör det återupprättade Italiens frigörande kraft och skydd, ett skydd, som sedan årtusenden ingen annan härorganisation förmått skänka detta af den europeiska politiken så länge misshandlade land. En militärisk organisationsprincip, som eger dessa af erfarenheten bekräftade förtjenster, synes mig redan ur denna synpunkt värd vårt erkännande. Hvad beträffar Finlands läge, så har man sagt att en sådan princip icke skulle passa för vår politiska ställning, att de uppoffringar, som den kräfver, icke borde komma i fråga för ett folk, som icke sjelf eger besluta öfver krig och fred och hvars utrikes politik är förenad med en annan stats. Jag vill icke uppehålla mig länge vid detta ämne, men jag ber att få framhålla, att under hvilket politiskt förhållande som helst det icke kan vara likgiltigt för ett folk, om det eger förmåga att försvara sig eller ej. Hvem nekar att vår statsförfattning, att vår politiska ställning äro behäftade med stora brister, att vår politiska handlingsfrihet är i många hänseenden bunden? Men om vi oaktadt alla dessa brister hafva ett rättsskick att upprätthålla, ett fosterland, som är oss dyrt och kärt, så hafva vi också någonting att försvara. Hvad vårt lands politiska ställning i närvarande ögonblick beträffar, så synes mig härväsendets effektiva ordnande vigtigt redan blott och bart ur den synpunkt att vi eljest stå svarslösa emot en förebråelse, som icke utan skäl kan mot oss riktas, den nemligen att vi vilja taga vårt försvar från ett annat folk, att vi för skydd emot utländskt anfall, liksom för upprätthållandet af indre ordning, vilja anlita ett annat lands värnepligtige söner. Man har sagt att vi hafva varit aktade och ärade i vår förening med kejsarriket äfven i vårt närvarande vapenlösa tillstånd, att vi hafva under detta tillstånd gått framåt och icke borde låta oss af militära omsorger och bördor störas i vårt fredliga utvecklingsarbete; men man har härvid, synes det mig, glömt, att vi ända hittills kunnat värja oss mot nämnda förebråelse med svaret att man ända sedan 1809 icke, såsom nu, på fullt allvar ställt till oss frågan, om vi verkligen vilja på ett effektivt sätt ordna vårt försvarsväsende. Denna fråga är nu, mine herrar, till oss ställd. Jag kan för min del icke på densamma gifva till svar ett mer eller mindre maskeradt ”non possumus”. För min del kunde jag icke bära den sjelfförnekelse, den misströstan om framtiden, som ett sådant svar skulle innebära. Jag tager hellre eventualiteten att vårt folks blod kunde komma att utgjutas för något intresse, som icke omedelbart sammanfölle med vårt lands eget. Sådant har under historiens lopp händt och skall hända hvarje folk. Men hvad i öfrigt denna sida af saken beträffar, så inskrifva vi ju i vår lag att vi ordna vårt härväsende till tronens och fäderneslandets försvar, och vi kunna, synes det mig, räkna på lojal tillämpning af och aktning för denna lag, likasom vi kunnat göra det i afseende å öfriga lagar, som bestämma vår politiska ställning. Jag biträder på dessa skäl för min del tillämpningen af den allmänna värnepligten i den form utskottsbetänkandet innehåller.

Herr Rein: Då jag anhöll om ordet, var det hufvudsakligen för att bemöta vissa uttalanden, som förekommit under loppet af denna debatt mot sjelfva den allmänna värnepligtens princip. Jag tvekar huruvida jag numera bör begagna mig af ordet, då den senaste ärade talaren på ett så klart, slående och öfvertygande sätt framlagt synpunkter, fullkomligt öfverensstämmande med dem, hvilka jag hade ernat framhålla. Jag utber mig likväl att få tilllägga några skäl, som måhända kunna i viss mån gifva ytterligare stöd åt den mening, herr Montgomery på ett så utmärkt sätt har förfäktat.

Hvar och en erkänner att staten i utbyte mot de välgerningar, den bevisar sina medlemmar, är berättigad att af dessa fordra i gentjenst vissa uppoffringar. Man är blott oense derom, huru stora de uppoffringar äro, dem staten får ålägga medborgaren. Några ärade talare hafva här yttrat, att staten icke är berättigad att af medborgarne fordra offret af deras lif och deras öfvertygelse. Jag kan icke dela denna mening. Såsom en allmän grundsats kan uppställas, att de offer, staten får ålägga sina medlemmar, måste stå i proportion till de välgerningar den å andra sidan bevisar dem. Staten får icke begära mer än den gifver. Denna grundsats bör kunna godkännas äfven af dem, som stå på samma ståndpunkt med de ärade talare, hvilka på detta rum sökt bestrida den allmänna värnepligtens princip. Låtom oss då till utgångspunkt antaga denna grundsats. Kan man, om man utgår från denna förutsättning, verkligen påstå, att staten, när den i vissa fall fordrar af individen offret af hans lif, begär mera än den är berättigad till, begär mera än den gifver?

För min del tror jag det icke. Staten bör visserligen icke lättsinnigt, icke utan tillräckliga och starka skäl fordra af medborgaren ett sådant offer som det af lifvet. Ty staten är ju till för att värna medborgarens rättigheter, af hvilka rättigheten till lifvet är den främsta. Men å andra sidan, då sjelfva statens bestånd står på spel, då måste den få fordra af sina medlemmar till och med denna den högsta af alla uppoffringar. Ty det fordras ju icke mycken besinning för att finna, att det i sjelfva verket är staten, som gifvit individen den fysiska tillvaron. Genom att staten generation efter generation hägnat familjelifvets helgd, och genom lagar reglerat äktenskapet, har den reglerat jemväl populationsförhållandena. Ingen kan vara djerf nog att påstå, att han utan dessa lagar, utan den samhällsordning, i hvilken jemväl dessa lagar äro en ingrediens, skulle såsom detta individuum existera. Staten har således genom den samhällsordning, den upprätthåller, möjliggjort individens existens. Då nu statens egen tillvaro står på spel, återkräfver staten sin gåfva. Det är hårdt; men hvilken orätt skulle väl derigenom vara begången? Så vidt jag kan förstå, ingen.

Men, säger man, den uppoffring individen gör, då han uppoffrar lifvet, är likväl så stor, att han dermed beröfvar sig alla vidare fördelar af samhällslifvet. Det är för honom sjelf sedermera fullkomligt likgiltigt, om det samhälle, hvars bestånd han tilläfventyrs bidragit att rädda, fortfarande existerar eller icke. Ja väl, men det finnes en solidaritet emellan de individer, som bilda en stat, en solidaritet, hvilken förbjuder dem att egoistiskt handla blott för egna intressen, och i stället ålägger dem att lefva för andra, för den gemenskap de tillhöra, samt, när så påfordras, äfven dö för gemenskapen. De förmåner, som individen, då han stupar för fäderneslandet, beröfvar sig sjelf, komma hans barn, hans efterkommande, hans medborgare till godo.

De ärade talare, hvilka framställt teorin att staten icke får ålägga sina medborgare värnepligt, tillade att staten lika litet kan ålägga dem att handla emot deras öfvertygelse, och att således om medborgarne hafva öfvertygelsen att de icke böra fullgöra krigstjenst, de dertill icke kunna rättsligen tvingas. Herr Montgomery har redan bemött denna teori. Visserligen har individen i allmänhet rättighet begära, att staten respekterar hans öfvertygelser och tillåter honom inrätta sitt lif enligt dem. Men denna rättighet har sina gränser. Ingen stat, ingen laglig ordning kunde bestå om sagda rättighet vore obegränsad. Hvarje brott blefve då strafflöst, blott det framgick ur gerningsmannens öfvertygelse. Den moderna staten lemnar medborgaren rättighet att emigrera. Men så länge han icke emigrerar, så länge han således gör anspråk på statens skydd, måste han underkasta sig den ordning, som staten finner nödig för sitt bestånd och för att kunna uppfylla sina funktioner, äfven om individen derigenom i större eller mindre mån skulle nödgas afvika från sina öfvertygelser. Att individen vägrar denna underkastelse, innebär i sjelfva verket anspråket, att menskligheten skall återgå till det ursprungliga djurlika tillståndet i skogen. Må då individen gå till skogen med sina öfvertygelser. Men helt säkert skall han der finna ännu långt mindre tillfälle att förverkliga sina meningar om det rätta, än i samhället, så tryckande också någongång de band kunna kännas, som detta ålägger honom. Man kan säga att individens öfvertygelse och sjelfva förmågan att skapa sig en sådan i väsentlig mån är en frukt af den bildning, som kommit honom till del, derigenom att han uppvuxit i ett civiliseradt samhälle. Det är alltså en alltför stor pretention af honom, att vilja göra sin öfvertygelse gällande på ett sätt, som undergräfver sjelfva det samhälles bestånd, hvilket han, till stor del åtminstone, har att tacka för hela sin intellektuella ståndpunkt.

Då den ärade ståndsmedlem, friherre von Born, som till först under loppet af denna långa debatt hade ordet, utvecklade åsigten att staten icke har rätt att fordra dessa uppoffringar af individen, modifierade han dock, om jag förstod honom rätt, något senare sitt yrkande derhän, att staten i nödfall, eller då krig är å färde, må fordra af medborgaren militärtjenst, ehuru den icke eger att ålägga honom militärtjenst under fredstid. I denna åsigt vann friherre von Born understöd af en annan ståndsledamot, friherre von Troil, S. W. – Jag kan icke inse annat än att denna åsigt är i hög grad inkonseqvent. Om staten i händelse af krig är berättigad att taga medborgarnes tjenst i anspråk, så måste den äfven vara berättigad att fordra, att de redan på förhand förbereda sig till uppfyllande af den pligt, som i fall af krig kommer att påläggas dem. Om staten kan begära en större uppoffring, den af lifvet, huru skulle den icke kunna begära en mindre uppoffring, den af vissa års arbete? man en gång statens berättigande att taga sina medborgare i anspråk för försvaret, så är det klart att staten kan fordra, att detta försvar blir tillräckligt och ändamålsenligt. Hvad staten deremot icke är berättigad till, är att skicka oöfvade massor i elden blott för att skjutas ned. Det är statens både rättighet och pligt att tillse det medborgarne under freden öfva sig så mycket, som är nödigt, för att i krigshändelse åstadkomma ett starkt försvar. Man inskränker visserligen härigenom i någon mån individens rättighet, att arbeta i den riktning, som hans håg och kallelse bjuda. Men när medborgaren försvarar staten, så försvarar han i sjelfva verket sin egen rätt till arbete. Den som offrar tre år af sin arbetstid uti de aktiva truppernas leder, bidrager dermed att möjliggöra arbetet enligt håg och kallelse såväl för sig sjelf under återstoden af sin lifstid som ock för hela den gemenskap af menniskor, hvaraf han sjelf är en medlem.

Men, säger man, dessa bördor åläggas ojemnt, de drabba den ena tyngre än den andra. Ja väl; men huru skall det annorlunda ställas? Det står fast att staten är berättigad ålägga alla sina medborgare värnepligt och jemväl ålägga dem öfningsskyldighet i fredstid. Skall man uppställa en armé, som verkligen inbegriper allt vapenfört manskap och gifva en tillräcklig öfning åt alla? Man får då en alltför dyr armé. Eller skall man gifva en lika otillräcklig öfning åt alla? Man får då en dålig armé. Utvägen att uttaga blott en del af de värnepligtige och gifva dem en grundligare öfning, är den enda praktiskt möjliga.

Men jag fruktar att dessa utläggningar redan uttröttat det höglofliga ståndets tålamod. I sjelfva verket äro de skäl, som kunna anföras emot sjelfva värnepligtsiden, så svaga att det kanske icke ens varit nödigt att så utförligt söka gendrifva dem. Långt vigtigare är utan tvifvel det inkast man äfven framställt att, om också värnepligtsprincipen i allmänhet är riktig, den dock icke låter tillämpa sig i vårt land, emedan, om man kan fordra att individen uppoffrar sig för sitt land, man likväl icke kan fordra att han uppoffrar sig för andra länder. Jag skulle också tilllägga detta inkast synnerlig betydelse, derest icke utskottet, genom den formulering det gifvit första och sista paragrafen i förslaget, hade i väsendtlig mån undanrödjat sagda betänklighet. Vi behöfva en armé, och den så duglig som möjligt; vi behöfva den för att försvara fäderneslandet och tronen; vi behöfva den för att, så vidt vi förmå det, tillbakavisa hvarje anfall som riktas emot vårt land. Vi äro skyldiga oss sjelfva att såsom fiende betrakta en hvar, som ofredar vårt område. Låt vara att vi kunna invecklas i krig, hvilka hafva sitt ursprung i för oss främmande intressen; detta är en sak som icke kan hjelpas, och en nödvändig konseqvens af vår politiska ställning, den ställning som Finlands folk accepterat år 1809 genom sina representanter i Borgå.

En ärad talare under gårdagens plenum, herr Snellman, hvars åsigter jag i de flesta stycken är lycklig att kunna dela, uttalade den mening att vårt land föga nog skall behöfva frukta anfall af andra än möjligen af engelska flottor, hvilka kunna härja spridda punkter af våra kuster; och han tillade att, enligt hans mening, en finsk armé icke skulle kunna hindra dessa härjningar. Jag kan i denna punkt icke hysa alldeles samma öfvertygelse, som den högt ärade talaren. Jag ber få erinra derom att knappt sju år hade förflutit efter Pariser-freden, som slutade ett krig, af hvilket äfven vårt land haft en icke ringa känning, innan Finland ånyo hotades med ödet att göras till krigsskådeplats. Det var år 1863, då vestmakterna syntes beredda att åtaga sig Polens sak och kriget icke var aflägset. Det gick då ett rykte genom den europeiska pressen, att Frankrike var beslutet att för ett anfall på Petersburg välja vårt land till närmaste angreppspunkt. Det förmäles, jag vet icke med hvilken grad af tillförlitlighet, att i franska generalstabens arkiv förvaras en plan för ett möjligt framtida krig mot Ryssland, uti hvilken just Finland är utsedt till den punkt, mot hvilken anfallet främst skall riktas. Vare sig dermed huru som helst, klart är åtminstone att så länge Rysslands hufvudstad ligger invid Finlands gräns och geografiskt skyddas af vårt land, det icke ligger utom möjlighetens eller sannolikhetens område, att angrepp mot Ryssland kunna närmast riktas mot oss. Med ett ord, vi kunna icke vara säkra om att aldrig blifva utsatta för andra slags angrepp, än demonstrationer mot våra kuster. Om t. ex. en fransk armé landstiger här, för att marschera på Petersburg, så är det icke blott ett kustanfall. Och emedan alltså vårt land kan komma att ofredas, behöfva vi en armé så duglig som vårt land kan åstadkomma utan att dess produktiva krafter förlamas.

Ehuru villigt erkännande att jag på långt när icke eger de insigter, som skulle fordras för att allsidigt bedöma denna fråga och allra minst för att bedöma dess militäriska sida, har jag dock mer och mer äfven under loppet af denna debatt kommit till den öfvertygelsen, att af alla de militärsystemer som för oss kunna ifrågakomma, en allmän värnepligt i den form utskottet föreslagit, skulle gifva oss den militärorganisation, som förenar största möjliga duglighet med största möjliga billighet. Vi kunna genom den få en dugligare och billigare armé, än vare sig genom att återgå till det föråldrade indelningsverket, eller genom ett system af värfvade trupper, som äfven i bästa fall kunde gifva blott en mycket svag och fåtalig härstyrka, eller slutligen genom att välja det system, som förordas af herr Silfversvan, d. v. s. en armé, sammansatt af en svag värfvad trupp och ett oöfvadt landtvärn. Jag anser, i likhet med herr Montgomery och flere andra ärade talare, att vi böra begagna detta kanske icke mera återkommande tillfälle att förvärfva åt vårt land en efter dess förhållanden afpassad, möjligast stark armé. Ett folk, som är beväpnadt, kan med lugnare mod gå sin framtid till mötes, än ett folk, som är obeväpnadt eller dåligt beväpnadt. Det kan under ödenas vexlingar och seklernas lopp inträffa en stund, då Finlands öde, då hela vår politiska ställning beror deraf, att vi äro ett folk i vapen. Om då under en sådan situation vårt folk befinner sig vapenlöst till följd af det beslut, som denna landtdag nu går att fatta, så skall visserligen ett tungt ansvar inför historien drabba 1877 års ständer. Jag upprepar ännu en gång: ingen kan läsa i framtiden; men det är hvarje nations pligt att söka säkerställa sin framtid såvidt den det förmår. Hvilka eventualiteter som än må komma att inträffa, så hafva vi åtminstone, genom att upprätta ett härväsende på den allmänna värnepligtens grund, gjort hvad vi kunnat för att uppfylla vår pligt i detta afseende. Det gäller om folken såväl som om individerne, att Gud hjelper blott den som söker hjelpa sig sjelf efter måttet af sin kraft, men icke den, som slappt lägger händerna i skötet och tager emot dagen såsom den kommer.

Grefve Cronhjelm: Sedan tvenne af ståndets bäste talare så sinnrikt och klart försvarat värnepligten, vore det kanske våghalsigt af mig att ännu yttermera tillägga något. Jag gör det icke heller. Jag förenar mig med de åsigter hvilka af herrar Montgomery och Rein nyss blifvit framlagda. Under loppet af diskussionen i denna ödesdigra fråga hafva flera ärade talare framdragit här lärdomar ur historien och det för att vinna stöd för ganska motsatta åsigter. Historien må förlåta mig, om jag nu möjligen kommer att låta henne aflägga ett falskt vittnesbörd. Efter det Sverige så småningom med vapenmakt kufvat vårt finska folk, gjorde det Finland till en provins, hvilken i allt skulle dela hufvudrikets öde, så väl i lust som leda. I krig fingo finnarne äfven uttåga tillika med svenskarne, och historien så väl som sången veta att förtälja om de gemensamma vapenbragderna och hjeltedaterna på Lützens kullar och Leipzigs slätter. Så kom skilsmessan från de gamle vapenbröderne och Finland blef upphöjdt bland nationernas antal; från blott en provins, blef det en stat. Det är ett märkligt sammanfallande af omständigheter, att samtidigt, som Finland bereder sig att fira tacksamt Alexander I:s minne, här i Finlands främsta stånd röster gjort sig hörbara, hvilka tala om främmande intressen när det gäller ett krig fördt af Ryssland, röster, säger jag, hvilka förklara sig fria från all solidaritet med det rike, som mer än ett halft sekel värnat Finland mot hvarje främmande angrepp. Deri ser jag föga analogi till landets förra ställning gentemot Sverige, och månne den man, hvilken upphöjt oss bland nationernas antal, särdeles skulle fröjda sig, om han skulle hört herr Björkenheims och hans själsfränders tal om främmande intressen. Jag tänker nog att han borde erfara en liknande känsla, som en moder, hvilken upptagit ett barn, skött det och omvårdat det på allt möjligt sätt och slutligen dock finner det kallt och egoistiskt vända sig ifrån henne och icke vilja dela hennes intressen. Så länge Finland lydde under Sverige, tvekade ingen finne att följa svenska fanan, hvarthän Sveriges tappre konungar ville föra densamma; ingen frågade huruvida det gälde Finlands specifika intressen. Kanske var det i följd deraf att Sverige nog visste hålla sjelfständighetskänslan och nationalmedvetandet i schack. Numera åtnjuter det förmånen af obehindrad inre utveckling på egendomlig nationel grund. Skall Finlands folk nu genom sina representanter och genom detta sitt främsta stånd till tack derför börja bedrifva en specifik finsk politik, vägra att erkänna rikets politik för att vara sin, förklara sig för en neutral makt? Måhända vilja vi börja drömma om ett suveränt Finland, som likt England och med äkta engelsk oförsynthet förkunnar sina intressen, ställer dem till och med högre än allmänt menskliga, till och med högre än kristendomens intressen; vårt lands öde torde dock alltid få förblifva i bästa fall att vara förenadt genom personel union med ett mäktigt rike, hvilket förlänar oss det skydd och det anseende vi sjelfva till följd af vår litenhet icke kunna skaffa oss. Från vår granne till vester hafva vi till lycka för vårt finska folk i rättan tid, förrän det hunnit totalt försvenska oss, blifvit befriade. Vi äro nu förenade med vår östra granne, och som vi icke hafva några flere, äro vi hänvisade på honom. Med Ryssland stå vi, med Ryssland falla vi; hvem garanterar oss en fri utveckling i nationel riktning? Af detsammas bestånd, makt och anseende beror äfven vår utveckling. Det är således våra egna intressen det gäller, om Ryssland segrar eller om det lider nederlag, om dess makt ökas eller minskas. Blir Ryssland vanmäktigt att försvara oss från angrepp, så komma vi under det förra svenska regementet, hvilket vi äro nöjda att hafva sluppit. Vi tagas åter i de svenska kultursträfvandenas släptåg, och farväl då alla sträfvanden i nationel finsk riktning! farväl då hvarje sjelfständigt framsteg i kulturhistorisk utveckling. Dessa äro de konseqvenser, till hvilka talet om främmande intressen skall leda oss, om vi icke anse oss solidariskt förbundna med vår Storfurste och Hans yttre politik, om vi icke ila på Hans kallelse till tronens och fäderneslandets försvar. Att denna kallelse icke kommer utan att nöd står på, att våra finska gossar icke skola kallas till Turkestan och andra lika aflägsna områden, derom kunna vi vara vissa, emedan våra finnar der icke komma att göra någon nytta för sig, ty de blifva sjuka såsom år 1863 redan visade och detta fälttåg yttermera kommer att bekräfta; med så ömtåliga trupper kan man icke föra krig på olämpliga områden.

Den i krig oundvikliga förintelsen af individen har här af många talare blifvit skildrad som något rysligt, men jag tycker att artens förintelse är vida rysligare, och artens förintelse är alla gånger oundviklig och inträffar alltid, då individens egoism hunnit utveckla sig till sin sista konseqvens. Det är att ställa sitt kära jag öfver allt annat och göra det till utgångspunkt för alla beräkningar.

Jag kan icke underlåta att anföra här den stora poeten Göthes ord: ”Nichts ist schwerer zu ertragen, als eine Reihe guter Tage”ty. Ingenting är mera outhärdligt än flera goda dagar i rad.. Den långa fredstid vi haft, tyckes icke varit i allo till nytta; individens egoism har utvecklat sig och mången tyckes hafva glömt ljufheten att kunna dö för fäderneslandet, mången tyckes till och med vilja instämma i de af poeten Heine uti den polska hjeltens Waschlappskys mun inlagda ord: ”Schön ist für das Vaterland zu sterben, aber schöner leben bleiben!” ty. Det är härligt att dö för fosterlandet, men härligare är det att förbli vid liv.

Olust att blottställa sin dyra lekamen för kulor och bajonetter har till och med åberopat Guds ord och svept sig deri såsom i en skyddsmantel. En medlem af det högvördiga ståndet och till och med en del af pressen tillämpar budet ”du skall icke dräpa” på krig, och finner det vara förbjudet. Om en tidningsredaktör känner till blott den lilla katekesen utan att vidare taga notis om den heliga skrift, så vare honom detta förlåtet; men huru en teolog så galet läst sin bibel, det förblir en psykologisk gåta; ty såsom man ur det gamla testamentet kan läsa, så föreskrifver Gud sjelf sitt utkorade folk att bekriga hedningarne. I första Samuels bok 15 kap. 2 och 3 versen heter det nemligen: ”Så säger Herren Zebaoth: Så drag nu åstad och slå de Amalekiter, och gif dem till spillo med allt det de hafva, skona dem intet, utan dräp både man och qvinna, barn och dem som dia, fä och får, kamel och åsna”. Således en ganska stor skoningslöshet, hvilken i våra dagar icke mer torde förekomma. Det bevisas dessutom af judarnes otaliga krig, hvilka de fört dels med blanka vapen, till och med med blåsinstrumenter. När den krigiska andan hos det judiska folket utgick, blefvo de hvad de i dag äro, ett penningälskande och krutfruktande, schackrande följe.

Herr Pippingsköld: Att de flesta af det höglofliga ståndet, innan de samlats på detta rum, inom sig varit beslutna och öfvertygade om hvilken åsigt bland de stridiga de ville följa, derom är föga tvifvel. Likväl har jag och säkert mången med mig mycken tacksamhet att betyga de herrar af ståndet, hvilka sakkunnigt och med klar utläggning uppträdt i detta mål. Jag tror dock att mången likasom jag än fortfarande anser tvifvelaktigt huru rösterna skola utfalla. De upplysningar som vunnits genom denna diskussion hafva dock åtminstone på mig haft den verkan, att min öfvertygelse mer och mer blifvit stadgad. Diskussionen har utmärkt sig genom värme, med poetiskt skimmer mången gång, hvilket gifvit densamma intresse och höjt den äfven annors varma stämningen; ja, det hade kanske varit önskligt att något af använd emfas blifvit undviken. Dock har meningsutbytet derigenom måhända vunnit såtillvida, att de skilda åsigterna så mycket bestämdare utpräglat sig. – Till en början vågar jag uttala såsom genom detta meningsutbyte fullt konstateradt, att ingen förordat ett försvarslöst tillstånd, ingen enda röst höjt sig till absolut afslag på den nådiga propositionen! Hvad derföre här blifvit bevisadt om allas och individens skyldighet att försvara sitt folk, staten och sig sjelf, allt detta har varit, såsom mig synes öfverflödigt; allt som blifvit ordadt i abstrakt statsrätt och historisk filosofi om krigens betydelse för idéernas utveckling m. m. har varit lika öfverflödigt; ty så lärorikt också sådant kunnat vara, så vet enhvar sedan ungdomen, äfven det förutan, att man skall gifva Kejsaren hvad Kejsaren tillhörer och Gudi det Gudi tillhör. Ordningens, statens upprätthållande, det kan och vill ingen undandraga sig; idéerna, de högsta andliga rörelserna måste enhvar ställa högre, än vanliga torftiga menskliga funder. Här har afgifvits ett andragande, hvilket till och med ur naturalhistorien hemtat ett berättigande för allmänna värnepligten. Naturalhistorien kan väl antydningsvis gifva mången upplysning der det gäller politiska och statsrättsliga frågor; men dock äro sådana skäl och grunder nog långt dragna och för beviset här onyttiga. För min ringa del kan jag icke ingå i slika mer och mindre abstrakta undersökningar; och ber att få vända mig till mera konkreta förhållanden. – Här har till först väckts fråga om den indelta militären. I afseende härå synes mig blifvit utredt, att den indelta militären väl skulle kunna uppställas utan att landets uppoffring derfor skulle blifva för stor. Genom ett tillmötesgående från de öfriga medborgarnes sida skulle rotehållarens och rusthållens besvär så kunna lindras, att ingalunda ett ekonomiskt betryck genom denna militärs återupprättande vore att befara. Felet vid det senaste försöket i denna riktning låg deruti, att uppställandet skedde under krigstid och brådstörtadt. Indelningsverket hade behöft för sin utveckling, ehuru det redan förr funnits till in nuce, mera än ett sekel, och nu ville man åter införa den indelta armén efter 50 års hvila, under den korta tidrymden af ett par år; och just härigenom blefvo uppoffringarna stora. Så kärt indelningsverket och den indelta soldatens minne än voro för landet, blef det oaktadt uppställandet af denna gamla militär ovälkommet; ty uti biutgifter fordrades på en gång för mycket, då exempelvis, enligt hvad äfven här förut antydts, uti landsändar såsom Österbotten de uppförda soldattorpen kostade i medeltal 2 000 à 3 000 mark! Hvad var detta annat än ett stort slöseri; dessa torp måste blifva dyra, då de inom kort tid skulle uppföras och byggas efter ritningar, sådana, att hvarje torp blef till åbyggnaden bättre försedt än medelgoda hemman. Enligt hvad jag känner folket, så är jag öfvertygad, att om man gifvit det 10 års tid, ja kanske endast 5 à 6 år och tillika försäkrat det derom, att detta verk skulle blifva beståndande, så hade det gerna uppfört torpen och äfven kunnat uppföra dem vida billigare än som skedde; den indelta soldaten skulle icke heller under sådan förutsättning i lega blifvit så dyr som den till betänkandet vidfogade öfversigten ger vid handen. Då man framhållit den indelta militärens dyrhet, så har man alldeles glömt att, om vi en gång få ett värnepligtssystem i den utsträckning som utskottet föreslagit, genomfördt; om det nödiga befälet för lägermötena behörigen honoreras och dessutom t. ex. hvarje 5:te à 10:de år, såsom krigsvetenskapens utveckling det fordrar, nya vapen för hela den värnepligtiga armén anskaffas m. m m. m., nog kommer krigsbudgeten att öfverstiga den, hvilken beräknats för indelt militär. Läggas dertill ännu specialvapnen enligt hvad man förmodar och hoppas, så ökas denna budget ännu mera. För öfrigt tror jag ännu i denna stund att för vårt försvarsbehof en indelt armé med de förbättringar, som tiden fordrar, vore fullt tillräcklig och väl skulle motsvara den ställning Finland intager, dess afskilda läge och topografiska förhållanden. Och om ett fiendtligt infall i detta land skedde, så skulle, så vidt på numerären beror, den indelta militären, för att nyttja ett halfvildt heroiskt uttryck, på den punkt den mötte fienden, göra dess väg blodig nog. Att dock denna militär, liksom hvarje annan uppställd af detta land, aldrig skall kunna bjuda de krafter spetsen, hvilka möjligen en gång öfver Finland komma att kastas mot det stora Kejsaredömet, torde för en hvar vara klart. I detta afseende hyser jag fullkomligt samma åsigt som herr Snellman. Men med allt detta håller jag dock icke på den indelta militären; ty jag har icke säkra data nog att jäfva de sakkunniges åsigt deri, att denna militär i många delar är föråldrad, att den som institution icke mera skulle motsvara behofvet. Den tro jag hyser i förevarande fall böjer jag för samtidens vitsord, och jag kan icke begripa annat än att så måste ske, särskildt på den grund, att alla länder på kontinenten och äfven våra närmaste grannar i en mer eller mindre fullkomlig form antagit den allmänna värnepligten; så att t. o. m. Sverige har den, om också ofullständig. Icke kunna vi i vår ringhet sätta oss på tvären mot de stora folkens mägtiga strömningar. Vi måste således göra oss beredda på ett annat försvarssystem. Dock hyser jag icke samma obegränsade förtroende för den allmänna värnepligten, som en stor del af talarne här; och för min del är jag icke öfvertygad derom att den allmänna värnepligten afgjort de sista stora krigens utgång; ty för att komma till den senaste tidens historia, icke drog Österrike i striden mot Preussen derför det kortare strået, att det icke infört allmän värnepligt, utan felen lågo i strategin och bristen på tändnålsgevär. Segern vid Sadowa berodde på ett hårstrå, och det var nära att Österrikarne hade segrat. Hvad Frankrike beträffar så skulle Tysklands segrar kanske blifvit omöjliga, eller åtminstone mycket dyrare, om icke en lättsinnig statshushållning och en politik, så äfventyrlig som den senaste Kejserliga i Frankrike, hade missbrukat landets tillgångar och oförsvarligt försummat dess försvarsväsende. Att likväl denna värnepligt uträttat mycket och förvånande, det kan icke nekas: derföre måste väl äfven vi i någon mån böja oss för denna erfarenhet. Utskottet har i sitt betänkande, såsom redan erkändt blifvit, nedlagt mycket och värdefullt arbete. Det har med särdeles skicklighet behandlat den politiska sidan af saken, men det har äfven låtit sig komma till last missgrepp, af hvilka redan flera blifvit anmärkta. Ett enda af de framhållna missgreppen eller felen i betänkandet har dock blivit tillräckligt vederlagdt, nemligen i fråga om den militära strafflagen; men intet af de andra har hittills åtminstone af utskottets försvarare kunnat behörigen utredas och försvaras. Bland de anmärkta punkterna vill jag närmast nu hålla mig till betänkandets 23 §, der utskottet, enligt hvad mig synes, ganska skickligt sett den bemedlade delen af folket till godo och framförallt den besuttna, förmögnare delen af allmogen. I en annan § åter har den högre bildningen med all rätt blifvit lagd till grund för vissa lättnader i värnepligten. Men hvad denna § 23 angår, äro missgreppen i densamma, oaktadt all skicklighet i anordningen, såsom mig synes, kapitala. Jag fäster mig icke så mycket vid lottningen; ty lottningen är der, om ock motbjudande, dock en blott nödfallsutväg. Likväl har den i tillämpningen enligt detta betänkande en helt annan betydelse än t. ex. uti Preussen och Tyska riket. I det Tyska riket befrias genom lotten vid pass ¹/₇ eller ⅓ af de uppbådade värnepligtige från aktiv tjenst; hos oss befrias ungefär ⁴/₅ af årets värnepligtige. Hvad i Tyskland blir en lättnad för några, det mindre antalet, som genom lotten befrias, blir här i Finland en tung och relativt obillig börda för den ena femtedel, som af lotten bestämmes för aktiv tjenst. Man må icke säga, att det icke är en börda, utan att det är en heder att väljas till aktiven och in bland dem, hvilka närmast skola försvara fosterlandet. Anmärkningen vore riktig, om allt detta gällde endast då krig är, ty då tvekar väl ingen! men när vi ungefär hvart 20:de år hafva ett större krig, der det verkligen kan gälla att försvara fäderneslandet, så kommer folket ingalunda att hänföras vid tillfället för dessa årligen återkommande vanliga lottningar.

Tvärtom och hvad värre är, genom den bestämningen, att före den egentliga lottningen frivilliga må anmäla sig, anser jag att demoralisation bland folket skall i hög grad utbreda sig, icke för lottningens skull, utan just för möjligheten att undgå eller kringgå lottningen och dermed den aktiva värnepligten. Jag undrar hvilken klok och beräknande man bland den besuttna allmogen, som – då uti ett uppbådsområde, omfattande cirka 50 000 personer, med 200 värnepligtige, af hvilka ungefär 40 skola uttagas, – med sina bemedlade grannar, så framt han och de hafva söner, som uppnått 21 års ålder, icke förstår att förena sig för att på förhand gifva en handtryckning om 50 eller 100 mark åt en hvar af ett lika antal, d. ä.det är 40 à 50 mindre vällottade, men fullmålige unge män, hvilka i sedligt afseende en och annan kunna vara högst tvetydliga, men dock goda nog att före lottningen såsom värnepligtige frivilligt anmäla sig och till aktiven antagas. Inom ett område med 50 000 innebyggare torde nemligen sällan saknas 40 hemmansegare, förmögna torpare och handtverkare, som ega söner vid 21 års ålder, och för dem blir det sålunda en lätt sak att beställa fram tillräckligt antal frivillige af antydd art. Om nu en gång konskriptionen i massa genom lottning skall komma i fråga, i förening med detta frivillighetskomplement, så kan åtminstone jag aldrig godkänna hvarken den nådiga propositionen härutinnan och icke heller utskottets betänkande. Hvad man här talat om att värnepligten skulle verka höjande på det allmänna folkmedvetandet, derpå tviflar jag icke, så framt värnepligten förblifver ren och oförfalskad; men en värnepligt såsom den här i § 23 föreslås, är orättvis och demoraliserande. Den aktiva truppen blir föga bättre än en värfvad sådan, och värnepligten aktas icke högre än att den kringgås och med några mark betalas. Skulle i stället från utskottets betänkande utgå detta frivillighetsförslag, då är jag åter för min del öfvertygad derom att äfven den förmögnare delen af allmogen emottoge den allmänna värnepligten, sådan den genom lottning sedermera komme att fördelas, med högst tvetydiga känslor; tungan deraf, ojemn, nyckfull och oberäknelig skulle träffa samma allmoge högst smärtsamt, och endast under krigstid vid landets försvar skulle man för densamma ega någon varmare känsla. Qvarstår åter frivillighetsinrättningen, huru beskaffadt månne då resonnemanget skall blifva emellan dessa fattige värnepligtige redan vid de vanliga strapatserna under militäröfningarna, men än mer då de måhända föras långt ut i krig. Jo, de skola säga: du och jag som äro af den fattiga hopen, vi skola försvara de rike och kastas ut i kriget att dö, men bondens son derhemma han sitter godt i stugan o. s. v. Emot de förmåner som de mera bildade tillerkännas, är intet väsendtligt att anmärka, ty bildningens makt erkänner mest en hvar; men penningens välde anser den fattige vida mindre berättigadt; och jag vågar hoppas att det höglofliga ståndet icke heller öfverskattar det, utan låter äfven den fattige full och otvetydig rättvisa vederfaras. – Utskottet har i sitt förslag såsom högsta siffra för landets försvarskraft uppnått 93 000 man. Detta utgör 5 % af befolkningen. Jag erkänner min okunnighet, men tror knappt att något land i Europa, hvilket infört värnepligten i hela dess stränghet, tager i anspråk en större procent af folkmängden. För min del anser jag äfven derföre, att utskottet häri har gått mycket för långt. Då Hans Majestät icke begärt mer än omtrent 20 000 man öfvade soldater eller något derutöfver, så föreslår man i betänkandet mer än 90 000! Huru än kalkylen ställes, huru mild värnepligten än må synas för tillfället och i den närvarande tiden, så under förutsättning, att dessa massor någon gång måste sättas i rörelse, skall, om icke förr, åtminstone då man inse, att verkan deraf blifver nära nog ekonomiskt förkrossande. Statens rätt öfver individen är stor; men om den ock har rätt att fordra individens lif, så har den dock icke rätt att krossa! Då utskottet kommit till denna höga siffra, och verkligen velat komma dertill, så har det dessutom begått ett politiskt fel. Icke tror jag, att derigenom någon fara för oss och landet skulle uppstå. Vårt folk är så betänksamt, så klokt och allvarligt, men en lifligare nation skulle med en sådan härsmakt som denna lätt vakna till inbillningar, hvilka i vår ställning blefve olycksbringande. Om jag derföre har något särskildt emot herr Silfversvans reservationsvis afgifna förslag, så är det samma höga siffra, men hans förslag afser dock endast 5 000 man fullt öfvade och föröfrigt blott miliser; då utskottets 93 000 man hafva att stödja sig på par och 20 000 välöfvade soldater. Vi söner af Finlands folk, hvilket under de förflutna seklerna blödt på så många slagfält, och det kanske i högre mån än de flesta folk på jorden, vi hafva mera skäl än andra att dubbelt betänka oss, innan vi uppkalla, att jag så må säga, på stridsfältet och för stridsmöjligheter sådana massor. Under det förflutna seklet torde den indelta militären jemte värfvade trupper hafva någon gång uppgått till omkring 3 % af befolkningen. Detta var redan en enorm siffra; och mig synes att samma procenttal äfven under nuvarande förhållanden borde utgöra den yttersta gränsen och vore mera än tillräckligt; att således om vi en gång skola införa allmän värnepligt i utskottets anda, vi icke borde utsträcka värnemännens antal utöfver 40 000 à 60 000 man ungefär. För min del har jag genom de ord jag här fördristat mig att yttra tillika erkänt, att äfven jag ansett mig skyldig antaga värnepligtsystemet, och i denna riktning fullt godkänner den nådiga propositionen, särskildt i afseende på det måttliga antal värnepligtige som den af landets söner begär. Jag har dock äfven antydt att jag hyser en icke ringa böjelse för att såvidt på mig ankommer understödja det af herr Silfversvan framkastade förslaget för dettas framför alla andra otvetydighet, dess lindriga och på en gång jemna fördelning af bördan, Här hafva många anmärkningar emot det sistnämnda blifvit gjorda och den vigtigaste är att miliser icke vore krigsdugliga. De äro förstås icke så lätt manövrerade som de strängt öfvade, jemnt exercerade stående eller under en längre tid i aktiv tjenst varande trupperna. Men betänka vi vår aflägsenhet och de förhållanden hvilka inom Europa göra göra sig gällande, så inträffar högst sällan, att ett krig numera uppstår, på hvilket icke politiken ett eller två år förut varit förberedd, kanske längre. Under sådant förhållande måste en välvis styrelse känna när kriget nalkas, och blir det äfven möjligt att gifva äfven åt värnepligtige af den beskaffenhet som miliser äro en fullständigare öfning för tillfället. Så var det med det krig som för fem och tjugu år berörde Finland direktare; och ingen tviflar att äfven det nuvarande kriget anats och förutsetts af politiken mera än tillräckligt länge för ändamålet. Milisen kan således i händelse af befaradt krigstillfälle väl hinna göras krigsduglig, blott landet har förtroende till sin styrelse och inser, att en viss ansträngning af detsamma är helsosam redan före utbrottet af en större strid. Man har vidare gjort sig mycken fruktan för landets ungdom, och att värfvad militär skulle i sedligt hänseende verka på våra unga soldater mindre förmånligt. För min del litar jag på dessa unga soldaters moraliska kraft tillräckligt, för att vara öfvertygad derom, att om också en eller annan besudling skulle förekomma, denna likväl lätt skulle aftvås, då de unga miliserne efter 30 à 60 dagars manöver återvändt till hemmen. Faran i detta afseende är mycket ringa!

Dessutom, om den värfvade militären, herr Silfversvans kadrar, icke göres till värfvad i den betydelse som detta ord hittills haft, utan hvarje soldat får en anständig årslön; må vara 80 à 150 mark, så skall truppen redan från början blifva sammansatt af dugligt och pålitligt folk. En uppoffring på några hundra tusenden mark vore tillräcklig att göra denna stamtrupp äfven i sedligt hänseende så framstående, att någon dylik fruktan icke behöfde hysas. För mig finnes derföre icke någon betänklighet att understödja herr Silfversvans förslag framför hvarje annat. Det har dessutom, detta förslag, förmånen att kunna utveckla sig. Ingenting hindrar att efter 10 eller 15 år, då man vunnit erfarenhet, förändra detsamma och öfvergå, om man så vill, till ett fullständigare värnepligtssystem; men såsom utgångspunkt för vårt försvarsväsende är det, så vidt jag förmår inse, att föredraga framför de öfriga förslagen, och icke minst framför utskottets. Om jag ock på sätt och vis derigenom blandar mig i saker som hellre angå mera sakkunnige, så vill jag dock hafva antydt att den aflönade stamtruppen genom en skicklig anordning lätt, ur och för sig sjelf skulle bilda reserver, om blott ett tillräckligt antal manskap årligen hemförlofvades före kapitulations- eller städjetidens utgång, under förbehåll, att, i händelse af behof, åter inträda i lederna. Jag erkänner, att dessa mina antydningar stå utom min egentliga kompetens, men har dock velat här påpeka och genom exempel visa, huru det af herr Silfversvan gjorda förslaget verkligen är perfectibelt i alla riktningar. På grund häraf får jag således yrka derpå, att betänkandet åter förvisas till utskottet, för att ett nytt, fullständigt förslag, sådant som herr Silfversvans, om ock med en eller annan nödig modifikation, kunde läggas till grund för beslutet, och redan vid denna landtdag landets försvar så tillvida af ständerna ordnas, att åtminstone stamtruppen under de närmaste fem åren kunde blifva uppställd.

Herr Schauman, August: Då jag kommit till ordet i denna stora fråga, har jag förmånen af att hafva haft en lång rad af föregångare, hvilka under diskussionen uttömmande behandlat många särskilda sidor af saken. Jag vill derföre så kort och oförbehållsamt som möjligt uttala min mening i frågan, såsom jag anser det vara min pligt i egenskap af representant i detta hus.

Vore Finlands ställning till Ryssland sådan, att det för oss icke kunde gälla något annat än att uppställa en kontingent till den ryska rikshären, så kunde det icke heller gerna blifva fråga om någon annan art af militärorganisation, än densamma, på grund af hvilken Rysslands härväsende är ordnadt. Men nu hyser Finland rättmätiga anspråk på att få ega ett härväsende för sig. Till följd af vår politiska ställning, af att Finland icke har någon egen utrikes politik, eger väl Finland den oskattbara lyckan om man så vill anse det – att aldrig kunna ega några egna fiender. Ingen makt i verlden skall anfalla oss för vår egen skull; det är endast Rysslands fiender vi kunna hafva att bekämpa. Men för ett eget härväsende måste det dock finnas ett eget ändamål, och för en finsk militärorganisation kan det väl icke finnas något annat ändamål, än det egna landets försvar. Och försvarar finska folket sitt eget land, så försvarar det sjelffallet derigenom äfven i väsendtlig mån kejsaredömet och i främsta rummet dess hufvudstad, utan att derom någon särskild förklaring behöfver afgifvas.

Finland har dessutom den geografiska förmånen att för närvarande icke ega någon landgräns mot främmande välden, icke någon annan än den deruppe vid polcirkeln. Skola fiender nalkas vårt land, så måste det ske på flottor; det gäller således för oss ett kustförsvar eller ett försvar från kusten, ty om ett sjöförsvar har ju alls icke varit fråga. Och vid ett sådant försvar från kusten erbjuder vårt lands geografiska konfiguration så många naturliga hjelpmedel, att en mindre stark och mindre sträng militärorganisation för Finland, än den som är nödig för stater med öppna landgränser, borde kunna vara tillfredsställande. Det har redan af föregående ärade talare blifvit anfördt, att flere andra länder, mindre länder med samma geografiska förmåner som vi, t. ex. Schweiz, Norge och Sverige, tillsvidare icke ansett sig behöfva värnepligtssystemet, det preussiska värnepligtssystemet må jag säga, i hela dess stränghet, i hela dess vidd. På denna grund har jag obetingadt anslutit mig till det af herr Silfversvan uppställda systemet för Finlands försvar, och jag tvekar nu så mycket mindre att göra det, som icke de många utmärkte militärer af facket, hvilka pryda stolraderna i detta rum, hafva anfört några öfvertygande skäl emot hållbarheten af det förslag, jag nu talar om.

Jag nämnde att ett mindre strängt värnepligtssystem borde vara tillräckligt för Finlands försvar, – tillräckligt jemförelsevis, ty absolut tillräckligt kan väl intet försvar här i verlden vara. Vi hafva i går hört en frejdad och högaktad talare, en talare som förut flere gånger på detta rum särskildt uttalat sin önskan om ett så starkt nationalförsvar som möjligt för Finland, en talare, hvilken särskildt såsom en hufvudpunkt uti detta försvar har yrkat på ett eget artilleri, särskildt yrkat på att den finska styrkan skulle utgöra en skild brigad, i går på detta rum förklara att Finland i intet fall kunde försvaras af denna sin nationalmilitär. Han har ungefär sagt: komma engelsmännen till våra kuster och vilja bränna och härja hvad som helst, så kunna vi, hurudant försvar vi än uppställa, ingenting göra, – de måste få bränna; kommer det en armé af några tiotusental man från hvilken Europeisk stat som helst och stiger i land på våra kuster, så kunna vi ingenting göra. När man ställer upp militär och går ut i strid med ett sådant mod, då borde man aldrig tala om hvarken att ställa upp militär eller att gå ut i krig. För den som med en sådan moral går ut i strid, är bataljen på förhand förlorad. Och om, såsom samme talare i går ville, så har jag åtminstone uppfattat hans mening, Finland på samma gång det ställde upp en stark armé, en brigad, om man så vill, så stark som möjligt, om Finland på samma gång ödmjukt nigande skulle allerödmjukast hos vår monark anmäla att, derest fiender nalkades våra kuster, så hoppades det att Hans Kejserliga Majestät skulle skicka utaf sina trupper för att försvara vårt land, och kanske för att skydda vår här, – om man tänker så, vet jag icke hvilken lyftning af nationalmedvetandet, af sjelfständighetskänslan kan ligga uti uppställandet af en egen militär. Bättre förstår jag då den patriotism, som dikterat t. ex. utskottets betänkande, de patriotiska känslor, som finna sig lyftade vid tanken på ett starkt nationalförsvar, då man nemligen på detta försvar ser med ett bättre mod, än den talare jag nyss berört. Ja, om jag verkligen kunde tro på ett starkt och sjelfständigt försvar, på en egen finsk armé, en egen brigad, med eget artilleri, – med artilleri och finska skolor, kunde jag säga med anledning af utskottets betänkande! – med vapen af alla slag, med egen flotta o. s. v., och om jag dertill kunde försäkras om att i sådant fall aldrig någon främmande soldat behöfde värna vårt land, då skulle jag också kanske yrka på antagandet af ett huru strängt värnepligtssystem som helst, då kunde jag kanske gå in på att öfver landet draga alla de tryckande uppoffringar och de sociala olyckor, som värnepligtssystemet i den af regeringen och utskottet föreslagna formen måste medföra. Men jag säger uppriktigt, att jag icke kan tro derpå, och lika uppriktigt säger jag: jag tror knappt att någon här i rummet på fullt allvar kan tro derpå, och för ett fantom kan jag icke taga på mitt samvete att hafva bidragit till att öfver mitt land draga en institution, som så i grund rubbar alla våra sociala förhållanden, en institution, enligt hvilken bland blomman af landets ungdom lotten komme att afgöra hvilka som skola dömas till ett treårigt kasernlif och hvilka skola underkastas en militärisk strafflag, för hvars beskaffenhet vi ännu icke ega några garantier, och hvilka samma möjligen skulle dömas att långt borta någonstädes vid Asiens gräns sopas bort af kulorna i ett land, hvars namn deras hemmavarande knappast hört nämnas. Jag vill icke taga på mitt samvete att rösta för en institution, som skulle vid torfvan binda hela landets manliga ungdom under dess bästa år och hindra den att röra sig fritt på denna jord som dock tillhör alla menniskor lika, och jag kan icke rösta för en institution, hvilken, utom alla andra ekonomiska olyckor den medför, särskildt från industrierna skulle bortrycka deras bästa armar.

Till hvad jag nu sagt, ber jag ännu att få göra några anmärkningar. Här har af ett par talare påståtts, att det förslag, till hvilket jag ansluter mig, är af sådan beskaffenhet att det icke går an för ständerna att antaga sådana grunder, som deri bestämmas, för vårt härväsendes ordnande, att det icke går an derföre att ett sådant afgörande icke innebure något svar på den nådiga propositionen, då Hans Majestät begärt värnepligt och detta system, såsom man sagt, icke är någon värnepligt. Jag ber att få fråga desse herrar, som så yttrat, om de gjort sig mödan att genomläsa Hans Majestäts proposition i denna fråga till Finlands ständer. I inledningen till denna proposition framhållas de särskilda militärsystem, som för närvarande äro gällande i Europa, och i början af pag. 3 kan man läsa följande ord af Hans Kejserliga Majestät: ”Vid organisationen af försvarsväsendet i länder, der allmän värnepligt blifvit införd, kunna, huru än härordningen i detalj blifvit bestämd, tvenne hufvudsystemer särskiljas. Enligt det ena systemet måste hvarje vapenför man tjena under fanan en viss kortare tid, hvilken, till undvikande af kännbar rubbning i de bestående samhällsförhållandena, icke utsträckes längre än hvad erforderligt synes för att bibringa den värnepligtige sådan nödtorftig insigt, att han är i ledet användbar. Det andra systemet– – – o. s. v.” – nu kommer framställningen af det preussiska värdepligtssystemet, och i det följande stycket anföres intet annat motiv hvarföre regeringen skulle anse detta preussiska system lämpligare än det förra för Finland än det, att detsamma i kejsaredömet är antaget. Må man derföre icke säga, att det system reservanterne föreslagit icke är värnepligt. Regeringen har sjelf erkänt det för värnepligt. Regeringen har sjelf framhållit detta system i sin proposition till ständerna. Intet tvifvel förefinnes således, att icke ständerna kunde grunda sitt svar å propositionen på den af reservanterne föreslagna principen.

Ännu ber jag att få göra en anmärkning. Af åtminstone en talare har till utskottet blifvit ställd en fråga rörande § 11 uti utskottets betänkande. Denna fråga har, såvidt jag hört, icke ännu blifvit af utskottets ledamöter besvarad. Frågan är vigtig. § 11 gäller reservens öfningar. Det är på denna § utskottet har byggt hela sin uppställning af ett större, ett starkare, ett allmännare nationalförsvar än den nådiga propositionen har afsett. Det är genom det i denna § ingående stadgandet som utskottet sökt utjemna orättvisan af lottningen, derigenom nemligen att de ynglingar, som gå lotten frie, skulle omedelbart komma att inträda i reservens leder och underkastas militärisk öfning. Denna § utgör således hufvudpunkten uti hela utskottets förslag, såvidt detta skiljer sig från regeringens proposition. Och dock äro, såsom det redan blifvit anmärkt, uttrycken i denna utskottets § så sväfvande, att man måste kunna tolka densamma så, att det står generalguvernören fritt att sammankalla reserven till öfning eller icke. Utskottet har väl nu i elfte eller trettonde timmen, d. v. s. efter det betänkandet var utdeladt, sökt att förbättra denna svaghet genom att i sina särskildt utgifna tryckfel och rättelser införa ett par ords tillägg till denna §, hvilkå ord visserligen tyckas i någon mån göra §:en bestämdare, men i sjelfva verket ingenting förändra, ty det står fortfarande, såvidt jag kan läsa en lagparagraf, äfven med denna ändring generalguvernören fritt att sammankalla reserven eller icke. Vidare har den frågan också blifvit ställd till utskottet, huru det kommer sig att denna kardinalparagraf icke blifvit hänförd bland dem, åt hvilka utskottet velat gifva grundlagskaraktär. § 10 om den aktiva tjenstetiden är upptagen bland dessa grundlagsparagrafer. – § 11 om reserven är det icke; § 14 om truppernas uppbringande till krigsbehof är återigen en grundlagsparagraf, och ännu § 20, der det talas om landtvärn, är det likaså. – Jag frågar ytterligare utskottet: hvad vill detta säga? Har utskottet ansett det nödigt, att åt de ändringar i propositionen, utskottet tagit sig anledning att föreslå, vilja tillerkänna mindre helgd än åt öfriga stadganden? Men detta, om det är ett förbiseende af utskottet, såsom jag vill tro, bevisar, synes mig, bättre än någonting huru otillräcklig tid t. o. m. Värnepligtsutskottet har haft att tänka på denna stora fråga. Huru mycket mindre tid hafva icke då landets ständer haft att göra det och ännu huru mycket mindre tid har icke Finlands hela allmänhet, för hvilken offentlig diskussion af värnepligtsfrågan ända tills för ett par månader sedan varit förbjuden, haft att tänka på denna sak? Jag vill derföre fråga, om icke det finska folket skulle göra sig skyldigt till, att med skäl kunna anses för, må jag säga, den lättsinnigaste bland nationer, om dess ständer efter en sådan förberedelse skulle taga uppå sig att skänka godkännande åt värnepligtssystemet, sådant det här är föreslaget. (Nej, bra, handklappningar). Man säger: vi måste besluta någonting, emedan Hans Majestät väntar ett svar derpå, men jag tror sannerligen icke att Hans Majestät, vår Monark, skall ställa så stora anspråk på finska folkets såväl hufvuden som hjertan, att han skall vilja tvinga sig till ett svar från oss, med en sådan förberedelse. (Bra! bra!) Jag anser dessutom att Ryssland efter detta krig, på hvars snara slut vi i denna stund mera än någonsin hafva anledning att hoppas, att Ryssland skall längta efter och behöfva en lång, mycket lång fred och att derföre icke något särskildt trångmål nu finnes för Hans Majestät att absolut yrka på ett snart afgörande af denna fråga hos oss. Jag har anslutit mig till det i herr Silfversvans reservation ingående förslag. Men detta förslag är ju icke så utarbetadt att det innebär någonting definitivt; det förutsätter ännu mycken närmare beredning och det är en längre förberedelse för afgörandet af denna vigtiga fråga jag i sista rummet yrkar uppå. (Bravorop).

Friherre von Born, V.: Sedan jag senast haft ordet i denna vigtiga fråga, hafva så många talare uppträdt, och emot den åsigt, som jag försvarat och hvilken äfven andra i ståndet hyllat, riktats så många angrepp, att man torde få förlåta mig, om jag icke kan eller anser mig böra besvara dem alla. Jag ber derför också främst att få förklara, att jag med obehag och smärta här hört ett sådant andragande, som det hvilket för en stund sedan hölls af Finlands främste här närvarande grefve. Jag skall icke till bemötande upptaga ett enda ord af detta yttrande; jag beklagar att sådana åsigter finnas; men skulle de komma fram, så skulle de göra det här, ty här kunna de icke skada. – Jag vill i stället vända mig till några yttranden, som fälldes under gårdagens diskussion, då jag begärde, men icke hann få ordet. Särskildt vill jag upptaga ett par anmärkningar, som gjorts emot teorier, dem jag dels uttalat och dels fått lagda i min mun. Så yttrade en ärad talare i går, herr von Kræmer, att hela min åsigt i denna fråga baserade sig på en abstrakt teori; han tryggade sjelf sin åsigt på ett faktum, och detta faktum kallade han den nådiga propositionen. Jag har icke baserat någon åsigt endast på en teori; jag har framhållit nödvändigheten af att ega en teori, men äfven jag har framför allt tryggat mig vid ett faktum, indelningsverket, och detta faktum är ett äldre faktum, än herr von Kræmers, och ett faktum af högre anor. En annan ärad talare, herr Lagerborg, har i går i sitt andragande med ett omisskänneligt hån beklagat, att icke de många vackra saker, som här blifvit sagda i denna fråga, blifvit uttalade på en verldskongress, der frågan om den eviga freden afgjordes, och beklagat att de förklingat inför en så ringa och maktlös församling, som Finlands Ridderskap och Adel. Jag lemnar derhän det ridderliga i ett sådant sätt att bemöta motståndare; jag vill blott påminna herr Lagerborg om att det icke är en hvardagsfråga, denna, och om här skulle yttras ord, hvilka icke vore fullkomligt utan en känsla, som vibrerade derunder, så må det kunna förlåtas (Bra!). – Herr Lagerborg nämnde ordet verldsfred, jag har icke i mina andraganden i denna fråga förr än nu nämnt detta ord, den eviga freden; det har icke för mig utgjort den ringaste länk i kedjan af min bevisföring. Allt hvad han, stödjande sig på denna förmenta teori, anfört emot mitt yttrande, det träffar icke min bevisföring, utan går densamma förbi. Jag har, oberoende af denna tanke på den eviga freden, hvilken äfven jag måste erkänna tillsvidare vara en utopi, uttalat mig emot allmän värnepligt.

Ännu en annan ärad talare har i går dragit i härnad emot denna förment af mig uttalade teori om den eviga freden; han har dragit i härnad och gjort sig till en krigets försvarare, ja till en verklig apostel för kriget. En del af hvad han yttrat godkänner jag och tror jag måste gillas, men hela hans bevisföring går på sidan om saken. Jag har betraktat värnepligten i, så att säga, tvenne kategorier; dertill har jag varit berättigad. Dessa kategorier äro: värnepligten i fred, värnepligten i krig; jag har uttalat och vågar ännu en gång upprepa, att värnepligten i fred, oberäknadt många andra vigtiga olägenheter, äfven är den dyraste militärorganisation, man kan ega; detta låter såsom en paradox, men jag ber att blott få påminna om dessa indirekta förluster, dem man icke ser och derför här förbisett. Jag har yttrat, att det egentligen är genom kriget som värnepligten visar sina skadligaste verkningar, ty krigen blifva genom den allmänna värnepligten, icke såsom i forna dagar mer eller mindre svåra störingar, utan de blifva formliga slaganfall, från hvilka folken endast med yttersta möda kunna resa sig under en följd af år. Detta är icke en ovilkorlig följd af kriget, detta är en följd af värnepligten. Min bevisföring i denna fråga har sålunda af dessa begge talares utläggningar icke blifvit i minsta mån rubbad. Den senast nämnde talaren, herr Palmén, har äfven påstått, att för den af mig uttalade åsigten skulle funnits hufvudsakligen endast känslogrunder. Ja väl, det är, om man så vill, en känslogrund, och denna känsla heter helt enkelt rättskänsla; och från denna känsla vill jag åtminstone icke vika. (Bra! bra!).

Jag nämnde ordet rättskänsla; det gifver mig anledning att öfvergå till tvenne märkliga yttranden i dag, herrar Montgomerys och Reins. Dessa herrar hafva velat på rättslig grund bevisa statens rättighet att fordra värnepligt af individen. Detta ämne är abstrakt och må anses icke hörande till saken; men på det område, der jag blifvit angripen, torde jag äfven hafva rätt och pligt att försvara mig. Jag ber att i sådant afseende främst få vända mig mot herr Reins yttrande. Herr Rein har bland annat vågat den satsen, att hvad staten gifvit det kan staten ock återtaga, och herr Rein har förklarat, att staten gifvit individen lifvet och allt annat. Detta påstående tror jag icke håller streck: det är icke staten, som gifvit individen lifvet; det är naturen. Det är naturen som gifvit och ensam med rätta fordrar det tillbaka; (Bravo!) icke staten. Det låter sig lätt bevisa, att staten icke gifver individen lifvet; ty ingen kan neka att det finnes miljoner individer, som lefva och icke tillhöra någon stat; jag vet alltför väl, hurudant detta lif är, men det är dock ett lif. Herr Rein har sagt, att det är individens skyldighet att böja sig för statens makt. Ja väl, men det gifves en skillnad emellan individens absoluta, oförytterliga rättigheter, som hänga ovilkorligen ihop med hans mensklighet, och rättigheter som äro sekundära och jemförelsevis tillfälliga. Rätt till egendom är icke en sådan absolut rättighet, ty den är icke ovilkorligen förbunden med individens personlighet, och det är staten som erkänner egendomen och skyddar den; men rätt till lif och frihet, som existerar utan och oberoende af staten, dessa rättigheter äro absoluta; dem får staten icke kränka. Jag måste upprepa än en gång, att det synes mig såsom skulle man i denna sak förblanda en moralisk pligt med ett lagligt tvång. Det är utom all fråga, att värnepligten är en moralisk pligt, ja, denna moraliska pligt kan uttänjas så långt, att den innefattar jemväl skyldighet för individen att öfva sig i fredstid, för att kunna i krigstid verkligen gagna; men den får icke vara ett rättsligt tvång lika litet som en lag kan anbefalla, att hjelpa den nödställde, den fattige. Äfven detta är en moralisk pligt; en öfverhandtagande pauperism i samhället vore för staten dödande, och dock har man icke i lagen stadgat skyldighet för hvarje medborgare att bistå den fattige. Den moraliska pligten finnes, och faran är stor för samhället, om fattigdomen tager öfverhand; men lagen har icke bestämt någon allmän skyldighet att bispringa fattiga: detta såsom ett exempel endast. Jag vill minnas att herr Rein särskildt betonade det för nationalmedvetandet lyftande i en värnepligt. Det är nödvändigt och det är lyftande för nationens medvetande, att kunna försvara sig; detta har ingen bestridt; men försvar kan man äfven hafva på annat sätt, än genom värnepligt.

Jag vill öfvergå nu, i största korthet, till några af herr Montgomerys yttranden. Herr Montgomery har vältaligt framhållit läran om statens absoluta rätt öfver individen. Om våld är rätt, om makt är rätt, då måste jag medgifva riktigheten af detta påstående. Staten, eller rättare sagt majoriteten i en stat, kan göra hvad den vill och kan tvinga minoriteten till hvad som helst. Det finnes icke en tänkbar rätt, som icke en majoritet kan taga bort af minoriteten på våldets väg. (Bra!). Man kan tänka sig stater, och det har funnits sådana, som dekretera, att vissa medborgares lif skola tagas; barn, som äro födda till verlden med svaga krafter, har man på laglig väg afdagatagit; detta är ett bevis på statens rätt, eller riktigare uttryckt på dess makt. Man kunde tänka sig – och måhända historien har exempel äfven härpå – stater, der majoriteten dekreterar slafveri för minoriteten; minoriteten skall så och så lång tid arbeta för majoritetens intressen. Det gamla Rom erbjöd någonting liknande under tiden innan det förföll. Staten kan således också tvinga, äfven på annan grund än lottning, vissa medborgare att uppoffra sitt lif, under det andra gå fria detta tvång. Allt detta är bevis på statens makt; men makt är icke rätt, den satsen tror jag håller i hvarje tid. – Kunde man tänka sig en ideal-stat, och lefde vi i en sådan, då kunde möjligtvis allmän värnepligt finnas berättigad, eller jag vill hellre använda uttrycket ursäktlig; men vi äro så långt derifrån; och när landets representanter skola afgöra en sådan lifsfråga, få de väl icke underlåta att taga i betraktande hurudan staten är, huru mycket erkännande folkets suveränitet, folkets rättigheter fått, och huru mycket ännu monarkens, en endes ord betyder gent emot folkets vilja. Individens rätt till lif och frihet har äfven i olika länders lagstiftning, ehuru nog sällan, fått ett uttryckligt erkännande. Det finnes ett land i Europa, mönstergiltigt i många afseenden, jag menar England, som sedan sekler har en lagstiftningsakt, kallad habeascorpus-akten, hvilken i klara ord uttalar detta erkännande af individens rätt. Jag tror det icke är en tillfällighet blott att England i den dag som är icke infört allmän värnepligt; jag tror sådant varit en medelbar följd af denna habeascorpus-akt och framför allt härrör deraf, att den känsla, för hvilken denna akt är ett lagligt uttryck, genom sekler rotfäst sig hos det engelska folket. Äfven vi hafva en tillstymmelse till en habeascorpus-akt, i 2 § af R. F. der det heter: ”konungen eger ingen förderfva till lif och ära, lem och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömder är” o. s. v. Detta gäller enligt orden konungen, den ene statsmakten, men det borde väl äfven anses bindande för begge statsmakterna gemensamt. Herr Montgomery har i sitt andragande berört äfven individens pligt att i andra fall, utom vid landets försvar, ställa sig det allmännas kraf till efterrättelse, och särskildt hänvisat på skyldigheten att deltaga i medborgerliga värf. Ja väl, hvar och en är lagligen skyldig, att, ifall han är dertill qvalificerad, deltaga i det medborgerliga arbete, som t. ex. landtdagarna representera; men denna skyldighet är beroende af val, icke af lottning. Skola vi draga ut konseqvenserna häraf, så låtom oss välja landets försvarare i krig, lika som vi välja dess försvarare vid landtdag; då vi välja dem hit, der det gäller att försvara våra högsta rättigheter, så kunna vi också välja dem dit, der det gäller att försvara vår yttre makt. Detta är en konseqvens, till hvilken man ännu icke velat komma.

Jag skall emellertid lemna dessa nog teoretiska sidor af saken. Och för att gå sjelfva frågan närmare på lifvet, så vill jag påminna om att det vid lagstiftning är en gammal regel, att den, som vill upphäfva något bestående och införa något nytt, bör först visa att det bestående är odugligt, och sedan bevisa att det nya är bättre. Med denna regel för ögonen torde vi alla vara ense om att det här gäller att bevisa, att indelningsverket, hvilket är det enligt lag bestående, landets grundlagsenliga förs vars väsen, att detta är odugligt, och att den allmänna värnepligten är ett bättre. Det har sagts – och synnerligast från det håll, som representerar fackkunnigheten i denna sak att den indelta militären är oduglig. Detta gäller närmast den från åren 1855 till 1867. Det har redan blifvit framhållit, huru den indelta militären då sattes upp, de säregna förhållanden hvarunder den då återkallades till lif, bristen på befäl, bristen på tid att rätt organisera dessa nya trupper, äfvensom den vigtiga omständigheten att landet då kommit ur vanan att ega en indelt militär; allt detta måste naturligen inverka på den indelta militären, sådan den visade sig under dessa tolf år. Den var vidare föremål för idkeliga förändringar och upplöstes slutligen, sedan den likväl, på sätt den historiska bilagan till utskottets betänkande på sid. 28 innehåller, fått emottaga ett nådigt beröm, i följande ord af ett kejserligt manifest: ”med fästadt nådigt afseende å den sannt militäriska anda, hvaraf de indelta bataljonerna visat sig lifvade och som tillvunnit dem vår höga bevågenhet, – såsom ock i öfvervägande af det gagn för landet i allmänhet, som bör af en inhemsk trupp med den indelta arméns organisation kunna förväntas genom spridande af föredöme i ordning och goda seder”. Att under tolf år, under sådana förhållanden förvärfva sig ett sådant beröm, uttaladt från det mest kompetenta håll, borde väl lända den indelta arméinstruktionen till heder. – Jag ser mig föranlåten att i detta sammanhang beröra ett påstående af en ärad talare i går, gående ut derpå, att skyldigheten att anskaffa torp åt den indelta soldaten skulle innebära en oerhörd tunga. Jag vill påminna om det framgick nemligen icke tydligt ur herr von Alfthans andragande att dessa torp till största delen finnas och att de nu stå toma, delvis åtminstone.

Jag vill dock gerna, äfven jag, medgifva, att en militärorganisation, bygd på värnepligt, i militäriskt afseende erbjuder icke ringa fördelar i jemförelse med den indelta, främst den numeriska öfverlägsenheten, men äfven andra fördelar, naturliga följder deraf, att till soldatens värf användas samhällets bästa krafter. Sådant måste väl för militären vara fördelaktigt, om också icke för samhället. Men om nu äfven denna värnepligtige militär vore bättre, så är det dock icke sagdt, att vi med så stora uppoffringar, som de hvilka nogsamt blifvit framhållna, skola lägga oss till den yppersta militärorganisation i verlden, allra minst då det gäller en institution, hvilken lätt kan komma att tjena intressen, som åtminstone icke till väsentlig del äro våra egna. Det är så mycket mindre skäl att med stora uppoffringar söka vinna denna fördel på det militäriska området, som en mängd af landets fredliga institutioner, hvilka endast tjena oss sjelfva, lemna så mycket öfrigt att önska i jemnbredd med andra stater i det civiliserade Europa. Det är äfven så mycket mindre skäl härtill, som, på sätt en ärad talare i går, herr Palmén, väl pointerat, krig äro undantag och fred regel. För ett undantags skull vill man uppoffra regeln, uppoffra allt. Detta kan icke vara vist.

Till försvar för värnepligten har yttrats åtskilligt, som delvis är rigtigt. Bland annat har herr Montgomery i dag, vid jemförelse emellan värnepligtig och annan militär, framhållit, hurusom den värfvade soldaten ryckes bort från den medborgerliga verksamheten, då deremot den värnepligtige dit återvänder. Jag ber att få påminna om att den indelta soldaten icke ryckes bort från medborgerligt arbete, att deri just ligger en styrka för indelningsverket. Herr Lagerborg har i går yttrat, såsom bemötande emot påståendet att statsmakterna icke ega rätt att ålägga värnepligt, att staten icke eger rätt att qväfva individens rätt att försvara sitt fosterland och att förbereda sig till detta försvar. Hvem har velat qväfva denna individens rätt? Man har framhållit denna rätt såsom en moralisk pligt, och ingen har velat qväfva denna rätt för individen, t. ex. rättigheten att öfverallt i landet bilda frivilliga föreningar för att utbilda sig i konsten att försvara landet, de må sedan kallas skarpskytteföreningar eller bära något annat namn. Vi hafva här redan förut föreningar af liknande slag. Jag vill endast nämna städernas frivilliga brandkårer, som, äfven de, af fri vilja uppträda till försvar emot ett härjande element. Ingen har således velat qväfva denna rätt till försvarsöfningar; det vore till och med skäl för statsmakterna att uppmuntra dem. Vi veta att i Sverige, England, Tyskland och äfven i andra länder, sådana frivilliga skarpskytteföreningar vuxit upp till stort antal och uträttat mycket godt. I denna fråga synes det mig derför, som om herr Lagerborg och andra med honom bekände sig till teorin att staten bör göra allt; jag trodde dock att man hos oss redan var vunnen för den åsigten, att staten icke bör göra allt och att det arbete, som beror på individens sjelfverksamhet, göres vida bättre.

Den nådiga propositionen och utskottets betänkande om värnepligt erkänna, på sätt en del talare tröstande framhållit, vissa grunder för befrielse från värnepligt; dessa utgöras dock till största delen af tillfälliga eller oväsentliga förhållanden; de äro: trängande ekonomiska intressen, åtskilliga bevekande familjeförhållanden, och äfven vissa fysiska orsaker. Då man nu ansett sig böra medgifva dessa befrielsegrunder och särskildt fysiska hinder, hvarför har man icke konseqvent medgifvit befrielse jemväl vid moraliska hinder, t. ex. absolut motvilja. Dessa torde dock äfven vid militären vara de vida vigtigare. Man kan kämpa godt med endast en arm, men den starkaste kamp blir svag, om icke en kraftig vilja leder hans handlingar. (Bra! bra!). Detta är en väldig inkonseqvens i denna lag. – Vidare har herr Lagerborg yttrat, att värnepligts-systemet är bepröfvadt; ja väl, i militäriskt afseende, men det är icke tillräckligt bepröfvadt i politiskt och ekonomiskt afseende – det tror jag ingen skall kunna påstå och dessa afseenden äro dock båda vigtigare.

Jag kan slutligen icke undgå att fästa mig vid en principiel skilnad, som gjort sig gällande emellan försvararene af värnepligtsidén. Herr Snellman har igår förklarat, att landet icke kan i något fall försvara sig sjelft, och deraf dragit den konseqvens, att landet äfven är pligtigt att försvara Rysslands intressen, om det skulle gälla äfven på rysk mark. Utskottet åter uppställer såsom en kardinalprincip i sitt betänkande, att vi endast skola försvara den egna jorden, uppå denna jord. Äfven denna principiella skilnad visar mera än väl, huru litet mogen militärfrågan ännu är för slutligt afgörande i föreslaget syfte. Det är, på sätt den senaste ärade talaren så väl framhållit, i sanning ett högt spel, man här vill att Finlands ständer skola spela!

I förrgår uppträdde en ärad talare, herr Mechelin, emot några af mig fällda yttranden och påpekade särskildt ett misstag, hvartill jag skulle gjort mig skyldig, ity att jag uppgifvit att utskottet bland sina önskningsmål på sidd. 87 och 88 uppfört frågan om ständernas rätt att deltaga i militärstrafflagstiftningen. Detta misstag erkännes villigt; det är dock blott ett formfel: i ingressen till utskottets förslag till värnepligtslag för landet ingå nemligen att ständerna besluta sig för denna lag under förutsättning af Hans Majestäts nådiga bifall derhän, att förslaget till strafflag för den finska militären måtte genom nådig proposition ständerna föreläggas, – och jag ber att få fråga: är denna förutsättning ett absolut vilkor, eller är den ett i starka ordalag uttryckt hopp? Jag kan icke fatta detta såsom ett vilkor, allraminst då förutsättningen skulle komma att inträffa antagligen först efter fem år, medan den af ständerna antagna värnepligtslagen, om den af Hans Majestät godkännes, skulle utfärdas inom några månader. Om denna förutsättning skall besannas, eller icke, detta förblir okändt och ovisst i fem år framåt. Det torde således icke vara uppenbart, att ständerna, om de godkänna detta betänkande, hafva utsigt att få deltaga i strafflagstiftningen för militären; och jag ber att i detta sammanhang ytterligare få framhålla, att alla dessa vigtiga önskningsmål – obestridt önskningsmål, icke vilkor – som innehållas å sidd. 87 och 88, att dessa ingalunda äro sådana, om hvilka man kan vara säker att de skola uppfyllas. Detta är en mycket vigtig omständighet, talande emot utskottets verkligen djerfva förslag.

En ärad talare i går, herr von Kræmer, har genom en grotesk bild om grefvesonen och torparesonen, som skulle stå i samma led såsom värnepligtige, bo i samma kasernrum, velat göra den nya anrättningen värnepligt mera smaklig på en del håll. Jag ber att få anmärka: det är icke denna, som det tyckes skriande motsats man fruktar; det är icke skilnaden i rang, det är skilnaden i bildning; det är detta sammanförande af den obildade och den bildade, af den sedlige och osedlige, man fruktar, osedligheten må sedan ligga hos den höge eller den låge. Det finnes en mani i våra dagar att draga ned allting till en öken af jemnlikhet; jag tror, att denna mani, äfven den spelat en viss rol i denna fråga. Herr von Kræmer och andra med honom hafva slutligen anmärkt, att i denna fråga enhvar, eller åtminstone många af de uppträdande, har sitt system; man talar om det Silfversvanska systemet, det Antellska systemet, m. fl. – Såvidt denna anmärkning var riktad emot mig och äfven det var den ganska tydligt så ber jag att få förklara, att den icke träffar: jag har intet system men landet har sitt system, och det heter indelningsverk. Är icke detta indelningsverk vidare dugligt, må man afskaffa det, må man inrätta rent värfvade arméer, men må man icke vika bort från frivillighetens princip, som så länge faktiskt gällt i vårt militärväsen, och må man icke hejdlöst kasta sig i armarna på denna moderna värnepligts- eller för att undvika misstydningen till en moralisk pligt denna värne-tvångsidé.

Herr Rein, om jag icke missminner mig, har sagt, att det hvilar ett tungt ansvar på dem, som nu vilja förkasta värnepligten. Jag vill blott i förbigående förklara, att jag tror att ansvaret hvilar lika tungt på hvardera sidan. Jag upprepar en misstydd önskan att icke en möjlig pluralitet i denna fråga måtte, såsom sakerna nu stå, begagna sin maktställning; ty förhållandet är något olika: om de hvilka önska värnepligt icke skulle få sin vilja igenom, så kunde det väl kännas ganska nedslående för dem att ständerna, enligt deras åsigt, begått ett politiskt misstag, men om de som bestämdt motsatt sig denna värnepligt, så väl här som utom detta rum, om de blefve tvungna till en värnepligt, så skulle bela deras rättskänsla blifva på det djupaste kränkt. Det är för desse icke fråga om blott och bart ett politiskt misstag, en större eller mindre grad af politisk vishet; det är fråga om den svåraste kränkning af rättskänslan, och denna rättskränkning vidtagen under politiska beräkningar, dem få i landet, allraminst de unge värnepligtige, skola komma att kunna fatta och förstå.

Till undvikande af misstydning, vill jag slutligen uttryckligen förklara, att mitt yrkande på utskottsbetänkandets och propositionens förkastande afse, att detta måtte ske utan detaljdiskussion. – Jag har länge nog i dag och de senaste dagarna tagit Ridderskapets och Adelns uppmärksamhet i anspråk och begagnat mig af min rätt att här yttra mig; men det torde böra förlåtas mig: det är äfven här en kamp för dyrbara rättigheter, en kamp för lif och frihet, också här en kamp för hem och för härd! (Bravo, bravo!)

Herr Antell: För att genmäla några bemötanden vågar jag numera endast för en kort stund taga Ridderskapets och Adelns benägna uppmärksamhet i anspråk. Vid måndagens plenum tillät jag mig att uttala den förhoppning, att de ärade herrar militärer, hvilka detta stånd har lyckan att räkna bland sina leder, skulle till en detalj-kritik upptaga det milissystem, som reservationen företer. Sedan dess hafva några talare, herrar von Alfthan, Oker-Blom, von Ammondt m. fl. haft ordet, hvilka, jemte det de med insigt och kraft förkastat indelningsverket, ansett för nödigt att lemna milissystemet oberördt. Jag vågar derföre säga att jag fortfarande deri ser ett indirekt erkännande af detta systems möjlighet och duglighet för det ändamål dermed afses. Då herr von Kræmer med värme framhöll det närmande af olika samhällsklasser till hvarandra, hvilket den moderna värnepligten medför, kan jag icke annat än erkänna sanningen häraf. Jag erkänner äfven att den preussiska värnepligten, som för olika klasser af samhället till kasernerna, i större grad måste medföra detta närmande, än milissystemet med korta beväringsmöten, men jag kan härvid icke undgå att fästa afseende vid det förhållande att i kasernerna äfven komme enligt utskottets förslag att finnas värfvade; ingen af utskottets försvarare har åtminstone afgjordt kunnat bestrida detta. Om nu några ärade talare ansett det för en våda att värfvadt, ”sammanraffsadt” folk blefve lärare för landets ungdom, huru skola dessa ärade talare då förlika sig vid tanken på att deras barn skola bo tillsammans med sådant värfvadt manskap? Jag ber att få förklara, att jag häri icke ser någon våda. Jag ser icke heller någon våda deruti att värfvade soldater och underofficerare skulle fungera såsom lärare, då det endast gäller rekrytöfning. Hvad andra öfningar eller fältöfningarna vidkommer, så har jag redan förut ådagalagt att fyra kaderbataljoner äro fullkomligt tillräckliga för ändamålet. Jag vågar derföre icke nu upptaga ståndets tid med att upprepa detta. Jag tror mig vid samma tillfälle äfven, hvad denna fråga beträffar, hafva tillräckligt bemött herr von Haartman, hvilken under gårdagens plenum röjde en viss oro öfver att jag icke till bemötande upptagit hans angrepp emot milissystemet. Vid de utflykter inom beväringens område herr von Haartman gjorde, då han skildrade det svenska beväringsmanskapets glada möten, försummade herr von Haartman likvisst att fästa afseende vid, att den svenska beväringen öfvas endast 15 dagar om året, således inalles på tvenne år 30 dagar. Jag tror att det förkrossande i detta herr von Haartmans genmäle derigenom till en del förminskas. Hvad milissystemets duglighet för krigstjenst beträffar, har jag äfven redan för Ridderskapet och Adeln framhållit denna punkt och hufvudsakligast dervid afsett försvaret, samt tillåtit mig att åberopa auktoriteter. Jag vågar sålunda ännu vidblifva den öfvertygelse att en stor och väsentlig betydelse måste fästas vid officerarenes större eller mindre grad af skicklighet. Vid de stående yrkestrupperna hafva officerarene bättre tillfälle att fortfarande utbilda sig, än vid de värnepligtige aktiva trupperna, der en större tid måste åtgå för rekrytöfningar af de ofta och på kort tid inträdande nya värnepligtige. Då man således sade, att vi måste hafva dugliga soldater, så tror jag man hade ännu mera skäl att fästa afseende vid, att så förfares att man äfven har mycket dugliga officerare. Jag tror att tillfället är egnadt att omnämna ett förhållande, som kan vara af intresse. Bland det manskap, som gardesbataljonens reservkompani afsände till nu pågående krig, funnos karlar af i medeltal endast två månaders öfning. Bland de frivillige, som åtföljde det manskap som skickades med klädestransporten, och hvilket manskap äfven afsågs att qvarstanna vid fronten, funnos karlar af endast en månads öfning, och jag ber att få tillägga att detta kunnat ske oaktadt öfningen egt rum under den mörka årstiden, så föga egnad för målskjutningsöfningar. Emellertid blef detta manskap af militärbefälet fullt approberadt för att sändas ut i kriget. Man kunde väl dock sätta i fråga, huruvida icke befälet hade hesiterat att skicka ut detta manskap till lägermöte vid Krasnoe Selo. Då herr von Haartman omnämnt, att han sjelf två år varit soldat, så kan jag naturligtvis icke annat än tillerkänna herr von Haartmans uttalanden om den värfvade soldaten fördelen af erfarenhetsrön, men för sjelfva saken beklagar jag att kritiken öfver milissystemet icke kommit att derjemte baseras på krigsvetenskaplig grundval. En ärad talare, hr Lagerborg, har vid gårdagens plenum ansett 90 dagars öfning vara för litet för reserven. Jag har icke den förmätenhet, att jag skulle vilja påstå att 90 dagar är det exakt rätta antalet för beväringens öfning, men jag vågar jemföra detta antal dagar med den öfningstid, som ansetts tillräcklig för det svenska indelta infanteriet, hvilket, såsom kändt, icke öfvas mera än 62 dagar. En annan högt ärad talare, som jag har äran att hafva till granne, har berört den ömtåligaste sidan af denna vigtiga fråga, då han till reservanterne ställt det spörjsmål: afse reservanterne att låta föra dessa värfvade trupper utom landets gränser? Den varsamhet, utskottet ansett sig böra iakttaga vid behandlingen af likartade moment uti denna fråga, har naturligtvis af en enskild reservant icke kunnat öfvergifvas. Jag måste också lemna frågan härvid; men jag ber få uttala den öfvertygelse att ingen under närmaste framtid kommer att inträda, vare sig frivilligt genom värfning eller lottning uti en stående aktiv finsk trupp, utan en viss hågkomst af detta års händelser. (Bra, bra). En annan talare, herr Palmén, tyckes anse att äfven i vår tid just de värfvade trupperna utgöra ett medel för eröfringskrigen. Ja väl, om de värfvade trupperna äfven kunna förses med värfvade reserver. Det är just den preussiska värnepligten med stående aktiva trupper på värnepligts grund och med obegränsad tillgång på reserver, tillgång på ersättningsmanskap för att fylla de luckor, som uppstå, det är just denna värnepligt som möjliggör dessa förödande krig. Man säger visst, att den allmänna opinionen, detta uttryck af de olika samhällsklassernas sinnesstämning, måtte väl vara en hämsko för dessa krig, ty krigsförklaringen skall ju drabba icke endast de stående krigshärarne utan också reserven. Detta är en teoretisk sats, som är svår att bestrida, men de europeiska staternas historia från 1862 till 1870 är ett eklatant bevis på ohållbarheten af denna sats. Då jag måste tro att en stor del af Ridderskapets och Adelns ärade medlemmar kommit att observera, att på ett af ståndets bord i går stod att finna ett närmare utarbetadt förslag till härordning på de grunder, reservationen framkastat, vill jag härvid nämna att de landtdagsmän, hvilka nedlagdt någon möda på detta detaljerade förslag, icke eller åtminstone icke alla, varit så förmätna, att de skulle hafva hyst en förhoppning om att Ständerna skulle komma att paragrafvis ingå i någon granskning af detta förslag. Det har endast gällt att visa, att på dessa grunder, ehuru de utaf reservanten endast antydningsvis, såsom synpunkter, blifvit framhållna, kan utarbetas ett förslag. En högt aktad talare, herr Montgomery, har i dag bland annat uttalat sin beundran öfver värnepligtens storverk vid särskilda moment i nyaste historien. Jag beklagar att jag icke kan följa den ärade talarens tankegång, då han omnämner Danmarks senaste krig, Italiens enhetsverk såsom bevis för hvad värnepligten åvägabragt. Hvem kan tro, att det lilla Danmark skulle haft makt att frigöra sig från den tyska omfamningen, såsom orden föllo, om icke den europeiska politiken skulle omöjliggjort vidare annektering? Hvilket militärsystem som helst hade väl eljest varit otillräckligt för ett sådant värn. Jag har icke heller hört att den frihetshjelte, som af hela Italien erkännes såsom det kraftigaste verktyg för vinnandet af denna enhet, som nu prisas, skulle hafva anfört värnepligtige trupper. Mig veterligen har man endast disponerat öfver friskaror. Huru har herr Montgomery kunnat anföra dessa exempel? En annan ärad talare, herr Rein, har i dag omnämnt att uti franska generalstabens förråder skulle finnas en plan för ett anfall emot Petersburg, der franska trupper skulle landstiga på Finlands kust. Jag för min del känner icke till denna plan och herr Rein har icke heller sagt, att det vore säkert att en sådan plan finnes. Om nu icke detta är en saga, så måste man verkligen tro, att det icke kan gälla annat än ett af dessa otaliga projekter som i hvarje generalstab eller krigsakademi endast för öfnings skull uppgöras. Om ett sådant anfall på Petersburg skulle förestå, hvad vore väl naturligare än en landsättning på södra kusten af finska viken, der denna landsättning är betydligt lättare och der forsvaret, således motståndet emot denna landsättning är betydligt svårare. Slutligen måste jag komma till en sak hvilken man tilldelat mycken vigt. Några ärade talare hafva nemligen under gårdagens plenum framhållit, huru vi nu måste begagna oss af de gynsamma konjunkturerna, huru vi måste gripa ögonblicket i flykten. Man säger således: äfven de hvilka äro fullt öfvertygade om detta förslags oantaglighet, böra dock nu antaga det och gripa detta ögonblick i flykten, ty en sådan konjunktur kommer aldrig mera. – Jag tror att intet vedervågas, om Kejsarens och Storfurstens finska rådgifvare nalkas tronen med en underdånig anmälan derom att den finska representationen icke skyr uppoffringar, men tvekar att antaga en institution, grundad på lottning emellan medborgare! (Bra, bra).

Äfven vid detta plenum kunde denna redan fyra sessioner fortgående allmänna diskussion i värnepligtsfrågan icke slutföras enär, då tiden framskridit till klockan tre och herr Landtmarskalken ansåg lämpligast afsluta förmiddagens plenum, ännu sex ståndsmedlemmar, som utbedt sig ordet, icke hunnit erhålla det; hvarför diskussionen vid eftermiddagens plenum klockan sex åter skulle fortsättas. Derefter fortsattes den redan vid förgårdagens plenum påbörjade, men ännu icke slutförda allmänna diskussionen om Värnepligtsutskottets betänkande i anledning af nådiga propositionen om införande af allmän värnepligt; hvarvid Herr Mechelin till först erhöll ordet och yttrade: Jag skall bemöda mig att i möjligaste korta drag framhålla de omständigheter, som efter långvarigt och ofta, jag tillstår det, orofullt begrundande blifvit bestämmande för mig i denna svåra fråga. Jag gör det icke så mycket, för att söka öfvertyga andra, som för att hafva uttalat skälen för min öfvertygelse.

Jag finner mig främst manad att påpeka, att ekonomisk hänsyn icke heller för mig synes vara den härvid afgörande. Jag är ense med herr Björkenheim och åtskillige andre derom, att den olika kostnad, de olika försvarssystemen kunna medföra, icke har den öfvervägande vigten härutinnan. Dyrt blir försvarsväsendet i alla fall, både direkt och indirekt, om det nemligen icke skall vara till blott för skenets skull. Och så länge icke alla nationer afväpnat, är kostnaden för härväsendet en af de nödvändigaste statsutgifterna, hvilken derföre icke kan hänföras till de improduktiva. Då jag för min del föredragit värnepligtssystemet, är det således icke derföre att detta, såsom fallet i sjelfva verket torde vara, med jemförelsevis lägre direkta eller indirekta kostnader åstadkommer det starkaste resultatet, utan af den orsak att detta system erbjuder största garanti för att man i farans stund, om och när det gäller statens vara eller icke vara, kan hafva den nödiga motståndskraften. Värfningssystemet har strandat på denna klippa, att det endast kan tillföra ett begränsadt antal armar till landets försvar, af skäl att det står i strid med de sociala riktningarne i allmänhet, att göra menige soldatens jemförelsevis så lätt inlärda arbete till ett lefnadsyrke, eller till en befattning för så lång tid att utöfvaren deraf blir främmande för det vanliga lifvet och har svårt att återgå dertill. Svagt är ett sådant försvarsväsende äfven af den anledning, att det är så begränsadt till sin numerär; det saknar reserver desse kunna icke improviseras. När behofvet infinner sig, när krigsfaran uppblossar, kan tillströmmandet af frivillige endast i ringa grad ersätta bristen på reserver, emedan nutidens kommunikationer möjliggöra så plötsliga angrepp, att intet rådrum blir qvar för de frivilliges behöriga vapenöfning. Af enahanda skäl är uppbåd i massa utan det väntade resultatet.

Värnepligtssystemet hemtar sitt stöd från erfarenheten härom; men detta vore icke nog för att motivera detsamma. Det finnes också annat, som härvid bör tagas i betraktande. Ju mera staten gått framåt i sin rättsordning och kultur, ju högre den individuella friheten blifvit erkänd, dess mer har också insigten om de enskilde medborgarenes solidaritet med staten gjort sig gällande. Det är i många länder ännu icke så fjerran i tiden, då undersåtarne, uteslutne från att sjelfverksamt deltaga i statens lif, betraktade statsmagten såsom ett nödvändigt ondt och med passiv misstro följde alla regeringens åtgärder. Vi behöfva icke gå så många decennier tillbaka i tiden för att äfven här i detta land konstatera en sådan klyfta emellan det allmännas och de enskildes intressen. Men i våra dagar möta vi på hvarje steg i samhällslifvet den enskildes medverkan för allmänna angelägenheter. Vi se individen såsom befordrare af statens uppgifter, vi se de medborgerliga rättigheterna motsvaras af medborgerliga pligter. Har väl friheten lidit derpå? Långt derifrån; den har derigenom blifvit alltmera förverkligad; och tillika har framstått allt klarare detta faktum att hvarje individs och alla individers väl är oskiljaktigt förbundet med statens. Derföre har statens försvar kunnat äfven från rättsordningens ståndpunkt upptagas bland de allmänna medborgerliga pligterna. Derföre är värnepligten icke, såsom man här velat påstå, att betraktas endast såsom ett raffineradt krigsinstrument, men såsom ett uttryck af individens och statens solidaritet. Man har bland annat här invändt att den är en sofism, denna statens tvångsmagt, sådan den i värnepligten uttalats, ty utdragen till sin yttersta konseqvens skulle den uppoffra allt blott för försvaret. Med lika mycket skäl kunde man säga, att statens beskattningsrätt är en sofism, ty utdragen till sina yttersta följder skulle den förinta all enskild egendom.

Nå väl, man har dock öfverhufvud under debatten medgifvit dessa synpunkters riktighet. Det är endast trenne ledamöter af ståndet, som uttalat sig för förkastande af värnepligtsidéen och velat vidhålla endast värfnings- eller frivillighets-systemet. Men man har invändt att vårt lands säregna ställning gjorde att dessa idéer icke här vore tillämpliga, åtminstone icke i vanlig form. Ja, man har under sökandet af bevisningsmedel mot förslaget gått så långt i säregen uppfattning af den finska staten, att man nära nog förnekat densamma. Man har sagt: den har icke sjelfständighet; den har icke suveränitet; men det är icke så. Det finnes ingen stat, som icke vore suverän och sjelfständig. Om en individ står i association med en annan individ för större eller mindre ändamål, så har han icke derföre uppgifvit sin personliga sjelfständighet; så är det ock med staten. Eljest vore alla föreningar mellan stater omöjliga. En annan sak är det, hvad utrikes politiken och inflytande derpå vidkommer. Det är dock faktiskt att alla små stater, äfven de, som icke stå i någon union, röna intryck af stormagternas politik och icke känna sig fullt oberoende af densamma; och dock anstränga de sig alla för sitt försvar. – Det finnes en sjuk punkt, en mycket sjuk punkt i den finska statens organisation; detta är sant, men det är just fråga nu om att bota denna sjuka punkt. Vi sakna ett försvarsväsende. Må våra institutioner i många hänseenden röja brister; här äro bristerna dock öfvervägande. Också bör det ur debattens förlopp med tillfredsställelse kunna konstateras att denna brist blifvit erkänd och att de allra fleste uttalat sig för att utbilda våra militära institutioner på enahanda grunder, som andra stater, på värnepligtens. Vänepligtssystemet har sålunda blifvit förordadt icke blott genom utskottets betänkande, men också genom reservationen. Det är lätt förklarligt, att tanken derpå på många håll äfven utom representationen framkallat farhågor. Men må man dervid icke förbise detta, att om värnepligtsidéen i afseende å öfningen under fredstid tillämpas på det ena eller det andra sättet, så framstå dess följder i händelse af krig, vare sig att utskottets eller reservationens förslag blefve antaget, på enahanda sätt, nemligen deruti, att alla förklaras skyldige att strida, alla inom en viss åldersgräns. Olikheten ligger uti organisationen i och för de värnepligtiges öfvande. Deri skiljer sig reservationen väsentligt från utskottets förslag. Erkänner man en gång värnepligten för farans stund, så bör man också erkänna dess konseqvenser under fredens, och dessa måste nödvändigtvis leda till det resultat, att staten är skyldig sörja för duglig öfning af dem, som skola utsättas för faran, ty ju sämre förberedelse, ju svagare organisation, desto mera exponeras landets söner under krigsoperationerna.

Jag ber få framhålla härvid likheten och olikheten mellan de föreliggande tvenne förslagen. Enligt hvardera anses en viss numerär af aktiva trupper i fredstid behöflig. Det ligger uti den fredsälskande statens intresse, att denna numerär icke må vara större än nödigt; men när man blifvit ense om det behöfliga antalet, så måste man så begå att detta antal finnes. Enligt reservationens förslag, sådant det sedermera blifvit utveckladt, söker man först att erhålla dugliga volontärer ur beväringsklassernas led; men om man icke lyckas erhålla tillräckligt sådana, om det icke anmäler sig till vakanserna sådana, som man med nöje tager emot, då måste man skicka ut värfvare för att locka, tubba, öfvertala individer att inträda under fanorna. I nödvändigheten af sådant förfarande ligger en af värfningssystemets skuggsidor. Enligt utskottets förslag vädjas i främsta rummet till frivilligheten. Deremot har mycket blifvit invändt. Det är väl dock naturligt, att man i främsta rummet öppnar lederna i aktiva trupperna för dem som sjelfmant önska ingå deri. Då detta icke är tillfyllest, så afgör lotten. När man tager i öfvervägande på hvilka olika sätt det skall rättvisast afgöras, hvilka individer som skola träda in, så torde man hafva svårt att finna en utväg, som skulle erbjuda mindre möjlighet för partiskhet och väld, än detta vädjande till slumpen. Man kan icke hafva en domstol att döma en del till krigstjenst; man kan icke låta saken afgöras genom medborgarnes val, ty hvem kan garantera att icke vid valet hänsyn till person skulle göra sig gällande. Än mindre må man väl vilja hafva någon, vare sig civil- eller militärmyndighet, att efter behag utvälja det felande antalet. Gentemot lottningen stå alla lika. Blindt, utan hänsyn till personella företräden åt det ena eller andra hållet, afgöres frågan. Det har i sammanhang härmed talats om 2, 5, 8 års kaserntvång. Jag vet icke hvarifrån man tagit dessa siffror. Jag vet att utskottet föreslagit så lång tjenstgöring att den gäller 1 à 2 år med 3 månaders permittering under året, samt derutöfver på det tredje året för dem, som sakna all bildning, icke ens ega folkskolekunskaper. Detta är då maximum. Denna sista kategori representerar öfverhufvud icke dem som egna sig åt speciella yrken, och för hvilka derför ett afbrott i yrkets utöfning är mera kännbart. Man har ock velat påstå, att det är likgiltigt huru den aktiva truppen är sammansatt, om af värnepligtige eller af värfvade. Enligt utskottets förslag komme det att ega rum en strömning af värnepligtige medborgare till och genom aktiva truppen. Utgångna derifrån, skola de i händelse af krig erbjuda styrka och hållbarhet åt de endast beväringsvis öfvade. Enligt reservationen deremot funnes inga fullt öfvade värnepligtige.

Jag bör här upptaga till bemötande några ännu i dag framställda anmärkningar. Herr Pippingsköld, som anslutit sig under sitt yttrande först till indelningsverket, sedan till nådiga propositionen och slutligen till herr Silfversvans reservation, har anmärkt emot utskottets förslag särskildt detta, att det är demoraliserande att, innan lottning sker, göra en appell till dem, hvilka möjligen vilja frivilligt inträda, och han har tänkt sig att ett system af kacherad värfning derigenom uppkomme. Jag tilltror mig icke att utan erfarenhet om, huru det skall gestalta sig, kunna med full säkerhet bedöma, huruvida herr Pippingskölds förmodan må varda besannad. Något afgörande eller oumbärligt stadgande i betänkandet är detta ingalunda; men från deras sida, som i största möjliga mån vilja hafva frivillighetens princip erkänd, borde detta icke kunna betraktas såsom förnärmande. Må det dessutom tagas i betraktande att, om rusthållaresonen, för att använda herr Pippingskölds exempel, sålunda skulle undgå en tvåårig aktiv tjenst, så undgår han icke öfningarne, och undgår icke att träda under fanorna i händelse af krig. Herr Pippingsköld anser utskottets förslag leda till skrämmande siffror, en förfärligt talrik militär. Statistiken fäller härvidlag utslaget. Från 21–40 års ålder finnes ett visst antal personer, som komma under rubriken reserv eller beväring, landtvärn eller landtstorm. Utskottets och reservationens förslag leda till samma siffror. Herr Pippingsköld föredrager derföre den nådiga propositionen, att den begränsar antalet. Ja väl, den begränsar det sålunda att ifrån början till slut företrädesvis blott samma begränsade antal individer skola tjena och blöda för landet; inskrifne bland försvararne äro dock äfven enligt propositionen alla från 21 till 40 år. Föröfrigt är denna åldersgräns, 40 år, icke af stor faktisk betydelse; den kan ställas lägre, hvarför icke; i de flesta länder är den dock ställd på 40 år, uti en del stater ännu högre. Det är snarare ett teoretiskt erkännande utaf denna allas skyldighet att slåss, att försvara sålänge de befinna sig inom kraftig ålder.

Såsom ett skäl för anslutning till reservationen, har herr Pippingsköld anfört, att dess organisation är perfektibel; hvar står det då sagdt att icke utskottets förslag vore perfektibelt? Tänker man sig ett förbättrande af reservationens förslag i syfte att stärka försvaret, så leder det till ökande af den stående, värfvade truppen. Organisationen enligt utskottets förslag synes vara perfektibel i syfte att förkorta den aktiva tjenstetiden och föröka reservöfningarne. Herr Pippingsköld har ock gifvit en vink derom att om denna milis skulle förmodas vara för svag i händelse af krig, så kan den ju uppbådas, såsnart det kännes krigsoro i luften. Sådan krigsoro förspörjes icke sällan; man kan då få en stående armé af milisen. Jag är öfvertygad om att icke reservanten afsett en sådan tillämpning af sitt förslag.

Herr Antell har såsom bevis på hvad med kort öfning kan åstadkommas, hvaraf slutsatsen vore att den af honom förordade milisen borde erkännas såsom fullt krigsduglig, anfört några nyss timade fakta, nemligen att gardister efter endast några veckors eller någon månads öfning kunnat sändas till valplatsen. Men dessa fakta tala icke för milissystemet; de utgöra ett bevis för, att man t. o. m. efter kort öfning kan sända manskap i elden när man har att ställa dem in i en duglig, gammal kader. Milissystemet i Schweiz har utan tvifvel något mycket tilltalande. Det af reservanterna framlagda förslaget skiljer sig dock i många stycken från den schweiziska. I Schweiz har man icke stående trupper, man har yrkesmän såsom befäl och underbefäl; i Schweiz har man mångårig öfning, den fortfar vida flere år, än hvad här är föreslaget, om ock en kortare tid hvarje år. Men der finnas ock andra förutsättningar för milissystemet. Bland annat kan man icke förbise att det schweiziska folket genom sekler egnat sig åt krigaryrket, låtit sig legas af alla länders herrskare, för att lefva såsom soldater. Detta har grundlagt såsom tradition ett sinne för krigiska värf. Sådant sinne saknas visserligen icke heller hos oss, men hvad som hos oss saknas, äro de schweiziska sociala för hållandena. Från barndomen öfvas man der i vapnens bruk; gymnastikfester, skyttefester af alla slag upptaga der intresset. Sålunda finnes det till följd af de sociala förhållandena hos detta folk en vida större vapenöfning än hos något annat folk. Man kan icke så lätt framdana sådana förhållanden i ett land, der de icke förut funnits. Och dertill kommer att Schweiz uppnått en högre ståndpunkt i afseende å sina institutioner och står i undantagsställningen af garanterad neutralitet. Man har nämnt äfven Norige, med hvars militärsystem reservanternas system skulle hafva någon likhet. Det finnes väl en viss likhet; dock är, såvidt ur 1866 års norska värnepligtsförfattning och andra källor framgår, öfningstiden der längre för linietrupperna än för denna beväring som skulle motsvara linien. Också är det lottdragning som afgör, i hvilken ordning man kommer in i trupperna. Men föröfrigt har detta norska nuvarande militärsystem icke blifvit bepröfvadt i strid. – Jag har bland annat noterat ett yttrande, att det indelta infanteriet i Sverige skulle öfvas blott 62 dagar; men de indelta soldaterna värfvas för lång tid, och öfningarne ega rum årligen eller åtminstone de flesta år. Äfven hvad våra senaste indelta trupper vidkommer, gäller detta, att det icke var blott sex veckors öfning som bibragte dem skicklighet. Efter första uppsättningen voro de under största delen af året församlade, och denna första uppsättning stod för det mesta qvar hela tiden, och öfningsmöten höllos hvarje år. Dock, fackmännen må afgöra emellan de båda systemens företräden. Jag vill icke förneka hvad i reservationen kan vara förtjenstfullt; men det kan icke undgå uppmärksamheten att bär föreslås något oförsökt, ett experiment, och med så ytterst ringa militärisk erfarenhet från nutiden, som Finland eger, hafva vi väl svårare än andra länder att göra nya rön, att göra experimenter.

Emot utskottets förslag har bland annat af friherre von Born anmärkts, att det är vådligt att sammanföra de bildade och de obildade, att sammanföra ynglingar af olika sedlig ståndpunkt. Deruti kan visserligen en våda förefinnas; sådan våda finnes t. o. m. uti alla större skolor; men öfverhufvud verkar dock den uti bildning och sedlighet högre stående med vida större kraft på de andra, än att motsatsen skulle inträffa. Friherren har velat uti en sådan organisation se ”en öken af jemlikhet”; det är ett skrämmande, poetiskt uttryck, men intet mer. Den inbördes beröringen emellan samhällets olika klasser visar sig städse verka icke derhän, att den gemensamma nivån derigenom skulle sänkas, men väl derhän att bildningens och sedlighetens allmänna nivå derigenom stiga. Friherren har sjelf i dag påmint om en vacker organisation i vårt land, de frivilliga brandkårerna. Må den, som det kan, påstå att de råare medlemmarne af kårerna verkat skadligt på de mera bildade; tvertom, det torde af hvar och en kunna konstateras motsatsen, och detta är just ett bevis på, hvad en sådan samverkan förmår i sund jemlikhetsanda.

Herr Schauman, August, har jemte flere andra lagt stor vigt på redaktionen af 11 § i utskottets förslag; ja, denna redaktion är af vigt. Det är faktiskt att utskottets förslag i denna del är en af de väsentligaste förändringarne i den nådiga propositionen. Det bör af utskottets framställning vara tydligt, hvad utskottet menat, nemligen att öfningar årligen skola ega rum. Man har, nästan sagdt, triumferat öfver att kunna förklara redaktionen af § 11 otydlig. I andra sådana fall, då man finner redaktionen af ett lagrum otydlig, söker man att förtydliga densamma. Ingenting hindrar att göra detta, äfven i förevarande fall. Man har vidare anmärkt att denna bordt af utskottet betraktas såsom grundlagsparagraf. Det är möjligt att detta vore bättre. Jag vill anföra, hvarföre flertalet af utskottets medlemmar ansågo att så icke borde vara fallet. Det är derföre att öfningstidens längd kan behöfva modifieras, efter vunnen erfarenhet förlängas eller förkortas; och att större svårighet möter att tillämpa sådan erfarenhet, om det behöfves fyra stånds samtycke till ändring, än om det behöfves trenne stånds samtycke, är tydligt. Den 14 §, som utskottet föreslagit såsom grundlagsparagraf, innehåller detta vigtiga stadgande, i hvilken ordning man skall rycka i fält, i hvilken ordning stridsskyldigheten inträder. Detta är väl dock ett för individens ställning vigtigare stadgande än det förra. Tillika framgår ur denna § 14 att öfningar jemväl böra hafva egt rum. Från deras håll, som omfattat herr Silfversvans reservation, hade jag så mycket mindre väntat så skarpa anmärkningar emot denna princip, som reservanternas förslag äfven i det nu utbildade skicket af ett lagförslag lemnar det helt och hållet beroende af administrationen, om alls någon öfning skall ega rum, eftersom de värfvade trupperna, som för öfningarne äro oumbärliga, icke äro föremål för förslagets stadganden; såvidt jag kan finna omnämnes det blott att öfning sker genom öfningskadrerne.

Jag återkommer för en stund till ett yttrande af friherre von Born. Han har sagt: indelningsverket, detta hafva vi; vi skola icke söka det nya. Men huru hafva vi indelningsverket? hafva vi indelt militär? Vi hafva haft den en kortare tid; den blef upplöst utan att den ringaste anledning gifvits dertill från Ständernas sida; den finnes icke till; den kan kallas fram igen utan Ständernas bifall och när den hunnit bestå en tid, så kan det inträffa att den upplöses och förintas ånyo utan Ständernas begifvande. Sådan trygghet erbjuder yrkandet på indelt militär. Och om den sålunda blefve åter upplöst, måhända på en tidpunkt då man minst önskade det, så skulle vi åter så sakta glida ned i den stilla idyllens gröna dal, hvars ingång och utgång bevakas af främmande vapen.

Friherre von Born har betonat, att staten eger inskrida såsom tvångsmakt endast när nödvändigheten det bjuder. Jag ber den ärade talaren icke förbise detta, att det på många äfven mindre vigtiga gebit af samfundslifvet är nödvändigheten som dikterar statsmaktens tillvägagående. Det är icke fakultativt, något som kan göras eller icke göras, det som föranleder staten att bjuda och befalla. Staten bör göra hvad nödvändigt är, icke derutöfver; men icke heller underlåta att vidtaga de mått och steg som för dess upprätthållande äro nödvändiga.

Herr Schauman, August, har bland annat yttrat, att han vore ense om utskottets förslag, derest det vore visst att man derigenom skulle komma till ett fullständigt och starkt nationalförsvar med alla nödiga vapen, men att det vore ett fantome, att tänka på möjligheten deraf. Jag kunde fråga huru mycket af hvad vi nu i landet ega såsom bestående, välsignelserika statsinstitutioner skulle finnas till, om vi under missmodets dagar skulle hafva sagt: det är ett fantome att vilja ernå ett fullständigt statssick. Då kommer man icke långt, då tänker man icke med allvar derpå, att en närvarande tid städse bör arbeta äfven för framtiden, om man i sådant fall som det förevarande talar om att det är ett fantome att vilja göra det bästa möjliga. Men vare sig för öfrigt härmed huru som helst; en hvar rådfrågar sitt innersta derom, hvad framtidens kraf må kunna innebära. Men det finnes omständigheter, som i alla fall framstå såsom objektiva skäl i denna fråga. Den värfvade truppens ställning såsom länk i samhället, den har man kunnat se af historien. Värfvade trupper kunna missbrukas af en maktens nyck; de kunna icke utgöra samma värn äfven under fredstid, som en krigsmakt byggd på den medborgerliga pligtens grund. Dessutom, endast genom en fullständig värnepligtslag kunna vi få hela vårt härväsende i landet bestämdt och ordnadt genom Ständerna; endast så kunna vi ock såsom lag få stadgadt att det är för fäderneslandets försvar, ej för andra ändamål, som landets söner skola kämpa. Nu hafva vi icke lag som uttryckligen skyddar deremot, att icke den indelta armén kunde betraktas såsom egande skyldigheter derutöfver. Derför måste det också bestämdt utsägas, för hvilket ändamål vi anse oss kunna påbjuda allmän värnepligt. I allo delar jag hvad herr Schauman, August, i dag redan yttrat med anledning af herr Snellmans åt annat håll gående antydning vid föregående plenum.

Då jag uti utskottet medverkat till det förslag betänkandet innehåller, är det således, emedan jag är öfvertygad derom att detta system är ett starkt och dugligt system, och att vidare utbildning kan ske i riktningen att lindra och än mera utjemna medborgarens skyldigheter. Jag har icke omfattat denna åsigt af sådana konsiderationsskäl, som bland annat i början af gårdagens plenum anförts af en talare, hvilken dessutom icke tycktes göra skilnad emellan den nådiga propositionens förslag och utskottets, ehuru de äro byggda på väsentligen olika grund. Väl är det naturligt att åsigterna nu äro ganska delade. Jag inser ock att det vore mera tacknämligt att draga sig från medansvarigheten i beslutandet af en så genomgripande förändring i vårt försvarssystem. Det vore lugnare att uppskjuta, att afböja, söka någon annan utväg, mer öfverensstämmande med de vanor och tänkesätt, vårt långa vapenlösa tillstånd nödvändigtvis framalstrat. Det är smärtsamt också att veta att bland Finlands ädla qvinnor så många med bäfvan, med farhågor tänka uppå införandet af det stränga värnepligtssystemet. Det kännes tungt också att finna flere af sina politiska vänner se saken på annat sätt än man sjelf. Men för den ena som för den andra kan icke annat gälla än att i denna sak tala och rösta efter sin öfvertygelse om hvad för Finlands framtid må kunna vara det bästa. Pluralitetens beslut blir bestämmande; man måste väl antaga, att hvad flertalet af nationens representanter häri besluter, också representerar flertalets af nationen åsigt, ty när valen skedde till denna landtdag, så visste man att denna fråga skulle förekomma, om man också icke kände den i detalj. Om nu Ständernas beslut blefve sådant, att värnepligtssystemet i en eller annan form blefve i landet gällande, så må det då åtminstone erkännas, att det, som med mesta skäl kan framkalla farhågor hos de enskilda, är förpligtelsen för alla att i krigets hårda pröfning vara med, men att det, som söndrat åsigterna inom landtdagen under förhandlingarne, hufvudsakligen varit frågan, huru systemet bör funktionera under fredstid, det är, huru man må så begå, att de värnepligtige männen må med största sammanhållighet och kraft kunna fylla det betydelsefulla värfvet att försvara fäderneslandet.

Herr von Ammondt: Då jag under gårdagens plenum yttrade mig till förmån för värnepligtsprincipens antagande, hade jag ännu icke läst herr Silfversvans senaste förslag, som utdelades i går bland ståndets medlemmar och hvilket bär den förvillande titeln ”Förslag till värnepligtslag för Finland”. Till undvikande af missförstånd anser jag mig böra förklara, att jag önskar antagandet af det på allmän värnepligt grundade system, som i den nådiga propositionen och i Värnepligtsutskottets betänkande föreslås, men icke den organisation, herr Silfversvan förordar.

Då jag icke kan gilla det på herr Silfversvans reservation grundade förslag, anser jag mig, af aktning för den ärade reservanten och dem af ståndets medlemmar, som biträda hans åsigt, skyldig att uppgifva mina skäl. Jag finner mig dessutom dertill manad i följd af herr Antells anmärkning, att ingen af de föregående talarene ens försökt att bevisa milisernes mindre lämplighet för ett lands försvar.

Enligt min tanke bör ett lands krigsmakt, den må vara stor eller liten, i främsta rummet vara duglig och väl öfvad; ja, jag går så långt att det är bättre att icke hafva någon militär, än att hafva den dålig. I det land der ingen egen militär finnes, äro innevånarena åtminstone medvetne om sin hjelplöshet och få således finna sig i det tvifvelsutan förödmjukande läget att låta försvara sig af ett annat lands trupper. Men har man deremot egna soldater, hvilkas militäriska utbildning icke motsvarar tidens fordringar, så är man dubbelt att beklaga, emedan man insöfves i säkerhet och först i farans stund förlorar sina illussioner samt står hjelplös gentemot fienden. Ur den nyaste krigshistorien kunna vi hemta de mest talande bevis för riktigheten af mitt påstående. Serbien och dess krig med Turkiet ger oss derpå ett godt exempel. Den unga serbiska milisen saknade antagligen icke mannamod och patriotism, men den saknade militärisk utbildning, och derföre blef den ständigt besegrad af de mera öfvade turkiska reguliära trupperna, ehuru desse sannolikt den tiden icke utmärkte sig genom någon synnerlig krigsduglighet. – Och det är en sådan milis herr Silfversvan önskar se uppställd till Finlands försvar! en milis eller beväring, som skulle öfvas endast 3 månader fördelade på 2 år. Visserligen har en ärad talare, herr Antell, försäkrat att man kan fullständigt uppexcercera och i alla nödiga stycken inöfva en ung rekryt på några få veckor. Herr Antell har såsom bevis anfört att flere af de unge män, som senast tagit värfning till finska gardesbataljonens reservkompani, redan blifvit afsände till den aktiva bataljonen. Herr Antell har fullkomligt rätt, så vidt frågan gäller excercisen, men en duglig soldat behöfver känna så mycket annat; han skall kunna skjuta, fäkta, gymnastisera, gräfva skyttegrafvar, bygga batterier och andra fältskansar, göra förposttjenstm. m. Och allt detta få de unga rekryter, som nu äro i frågå, lära sig, så godt de kunna, under brinnande krig. Men det finnes dessutom ett något, som icke kan inläras, en faktor, som dock är så nödvändig vid hvarje trupp, om man skall kunna föra den i striden med visshet om seger, och detta något är soldatens kärlek till sin trupp, till sin fana, och hans beredvillighet att offra sitt lif för att rädda deras ära. En sådan uppoffrande tillgifvenhet för truppen och fanan uppstår och rotfäster sig så småningom, under en längre sammanvaro med tjenstekamrater, med hvilka man delar samma sorger och samma fröjder. En milis, som samlas kring fanan för några få veckor, vet ej af dessa känslor. En milis, sådan herr Silfversvan föreslår, vore enligt min tanke – ett lekverk. Att leka soldat kan väl anstå ungdomen i våra skolor, men icke de män, hvilka kallas att uppfylla det ärofullaste och derjemte allvarligaste uppdrag en man kan anförtros – det att försvara sitt fädernesland i farans stund.

Herr Grotenfelt: Så förmäten är jag icke, att jag skulle tro att med min ringa förmåga kunna göra några väsentliga inlägg i denna så stora och vigtiga fosterländska fråga, hvilken Ridderskapet och Adeln nu har under öfverläggning, men jag anser landet ega rätt att af sina representanter fordra, att de i en sådan fråga som denna öppet skola uttala sin mening. Jag önskar derjemte, att mitt namn i det höglofliga ståndets protokoller skall bevaras bland dem som, äfven med fara att beskyllas för klenmodighet, bristande förutseende, kanske bristande fosterlandskärlek, ändock vågat uttala sig emot värnepligtens införande i vårt fosterland. Jag tillstår, att jag aldrig haft stora sympatier för den moderna, den preussiska värnepligtsidén, och jag har ingalunda af diskussionen på detta rum tagits från denna åsigt, kan heller icke ens finna något berättigande för denna åsigt uti den omständighet att Europas stater ju nästan alla antagit detta system för sin härorganisation. Jag är tvärtom fullt öfvertygad, att den tid skall komma, kanske snarare än man tror, då Europa skall skaka af sig den rustning, detta ok som kallas värnepligt, och organisera sitt härväsende på ett för det fria arbetet och för den fria individen mera värdigt sätt; men äfven om jag skulle erkänna värnepligtsidén och det berättigade uti värnepligtens införande hos Europas stormakter, skall jag aldrig med min röst bidraga till värnepligtens införande i den finska staten. Jag har många gånger och efter djupt begrundande nedlagt min sedel uti Ridderskapets och Adelns urna, men jag har sällan, ja kanske aldrig, med djupare öfvertygelse nedlagt den, än då jag går att nedlägga mitt nej, då det blir fråga om att införa preussisk värnepligt i vårt fosterland. – Jag har icke något förslag till svar på den nådiga propositonen att göra, men ber att såsom det, hvilket mest motsvarar det jag tänkt mig, få förena mig i friherre von Troils i förrgår gjorda förslag.

Herr Nordenskiöld, Nils Karl: Jag har begärt ordet för att vördsamt föreslå det Ridderskapet och Adeln ville för sin del besluta, att ständerna med hänseende till den nådiga propositionen om införande af allmän värnepligt ville begagna sig af ständernas enligt § 71 i L. O. tillkommande rätt att, då grundlag stiftas, ändras, förklaras eller upphäfves, lemna det slutliga pröfvandet och afgörandet hvilande till nästinstundande landtdag. Jag har mig bekant att samma förslag antingen redan blifvit väckt eller kommer att väckas i ett eller tvenne af medstånden. Skulle detsamma omfattas af tvenne stånd och sålunda leda till ett ständerbeslut, så vore jag för min enskilda del af den åsigt, att ständerna, på samma gång de hos Kejsaren och Storfursten anmäla om uppskofvet, borde i underdånighet anhålla, det Hans Kejserliga Majestät i nåder ville redan till nästinstundande vår sammankalla en urtima landtdag för det slutliga afgörandet af värnepligtsfrågan.

Då den nådiga propositionen om införande af allmän värnepligt i Finland senaste vår utdelades bland ständerna, skyndade sig säkert en hvar representant att med spändt intresse genomläsa densamma. Värnepligtsutskottets betänkande utdelades emellertid först för en och en half vecka sedan. Utskottet har i grundväsentliga drag ändrat nådiga propositionen, utskottet påyrkar att Finland skall utveckla en mångfaldigt intensivare militärkraft, än hvad nådiga propositionen föreslår, och utskottets betänkande är slutligen åtföljdt af en reservation, som väckt liflig anklang inom representationen. För att granska dessa aktstycken, som innehålla så nya och betydelsefulla förslag, hafva ständerna haft att tillgå en och en half veckas tid, säger en och en half veckas tid. Inom Sverige har man under årtionden öfverlagt militärfrågan, och ännu har man der icke lyckats finna en lösning, som man skulle anse så pass felfri, att man skulle vågat låta densamma öfvergå från diskussionens område till det praktiska utförandets. – Man har om den svenska nationen sagt, att den är en trög nation full af hetsighet. Jag för min ringa del fruktar, att om värnepligtsfrågan brådstörtadt redan vid denna landtdag bringas till afgörande, så skall kanske historien en dag om den finska nationen säga: det var en trög nation full af lättsinnighet. Hvar och en vet att medlemmarne af Värnepligtsutskottet hafva en fast öfvertygelse om det lämpligaste värnepligtssystemet för Finland, det är klart att så äfven är förhållandet med de högt aktade militära fackmän, som intaga säte och stämma inom detta stånd, men säkert kan ingen tro att alla öfrige representanter under den korta tiden af en eller annan vecka kunnat förskaffa sig all erforderlig öfversigt öfver de mångahanda förhållanden, som böra tagas i betraktande vid lösningen af denna i vårt älskade fosterlands hela framtid så djupt ingripande fråga. Det vore dock önskligt, att Värnepligtsutskottets betänkande, lika så väl som hvarje annat utskottsbetänkande, skulle undergå en luttrande allsidig pröfning. Tiden för denna landtdag är emellertid så långt framskriden, att denna pröfning, äfven i bästa fall icke kan blifva annat än ett hastverk.

Skulle förslaget att lemna den nådiga propositionen om värnepligt hvilande till nästa landtdag, icke vinna ständernas godkännande, så kommer jag för min del att afgifva min röst till förmån för herr Silfversvans reservation. De motiv, som härvid äro för mig ledande, hafva för det höglofliga ståndet redan blifvit framhållna af talare med vida bättre förmåga att i ord kläda sina tankar, än mig blifvit förlänad. Ett vill jag dock tillägga. Jag riktar icke mina tankar på krigets olyckor; nej det är till freden jag vänder dem, till den fred, som Värnepligtsutskottet låter hägra för Finlands folk. Om utskottets betänkande skulle blifva antaget, om utskottet skulle lyckas öfverföra Finland från tillstånd af fred till tillståndet af beväpnad fred, och om sedermera detta tillstånd af beväpnad fred skulle visa sig vida öfverstiga det fattiga Finlands både materiella och andliga resurser, så skulle dock ingen, ingen återgång vara möjlig från den beväpnade fredens förbannelse. Skulle deremot herr Silfversvans värnepligtssystem blifva antaget och sedermera befinnas bristfälligt, så skulle, såsom en ärad talare, herr Pippingsköld, redan påpekat, detsamma på mångahanda sätt kunna utvecklas, ja, om erfarenheten så påfordrade, till och med till likhet med utskottets förslag. Man anser i allmänhet, att man vid alla nya och för våra förhållanden opröfvade reformer bör gå till väga med en viss varsamhet. Hvar månne emellertid varsamhet mera kunde vara af nöden, än vid denna så ödesdigra reform?

Må det slutligen tillåtas mig att återgå till förslaget om att låta den nådiga propositionen blifva hvilande till en urtima landtdag. Om man tager i betraktande representationen i sin helhet, så kan man knappt annat tro, än att endast en ganska ringa pluralitet vid denna landtdag vinnes af något för de nu föreliggande förslagen till värnepligt. Genom ett uppskof af åtminstone några månader, skulle utan tvifvel en aktningsbjudande pluralitet kunna utbilda sig; och i hvarje fall skulle majoriteten åtminstone hafva vinsten, att minoriteten då icke skulle vara befogad upphäfva det bittra klagomålet att man utan allt det mogna öfvervägande, grundlagen medgifver, skridit till afgörande af en fråga, som på det djupaste ingriper i de enskildes heligaste rättigheter.

Friherre Wrede, Rabbe: Jag måste anhålla om det höglofliga ståndets tillgift, då jag ännu en gång begär ordet i denna vigtiga fråga, och detta icke för att utveckla några nya synpunkter utan för att helt kort bemöta några mot mig gjorda invändningar. Bland de mångfaldiga misstydningar, man såsom jag tror ofrivilligt gifvit påståenden, gjorda af mig och de med mig i denna fråga lika tänkande, är väl den besynnerligast att vi skulle sätta oss emot allt uppställande af militär till landets försvar. Vi hafva uttryckligen betonat vår beredvillighet i detta afseende och ståndsmedlemmarnas inbördes aktning för hvarandras redliga afsigter torde icke tillåta att, såsom man gjort, stämpla våra från utskottets betänkande afvikande förslag såsom indirekt afslag, såsom ett maskeradt ”non possumus”. Jag ber i sammanhang härmed få vända mig mot några yttranden af särskilda ståndsmedlemmar. Här ha uttalats varningar emot att förkasta det nu föreliggande lagförslaget. Man har antydt jag vet icke, hvilka obekanta faror, som kunna framkallas genom ett afslag, ja man har sagt att det icke går an för Finland att antaga ett annat system för sitt härväsende än den allmänna värnepligten. Dessa hotelser innebära ett försök att inverka på ständernas öfverläggningsfrihet; sådana försök hafva i alla parlainentariska församlingar blifvit mycket strängt bedömda, ja så strängt, att det i engelska parlamentet är förbjudet att nämna regentens mening uti en fråga. Jag är visserligen öfvertygad att man i detta höglofliga stånd icke skall röna inverkan af dessa och dylika skrämskott, utan sin pligt likmätigt låta sig ledas endast af sin öfvertygelse om hvad som är rättast och för landet mest gagneligt, men jag måste likväl allvarligt beklaga, att sådana försök blifvit gjorda, samt emot detta förfarande uttala en bestämd protest. Den högsinnade monark, som nu styr Finland, har så många gånger visat sig förstå och tillmötesgå våra önskningar att äfven i denna fråga ett öppet och ärligt svar, om ock afvikande från nådiga propositionen, säkert skulle med välbehag upptagas. Jag inser fullväl det opassandes uti att nu mera sätta det höglofliga ståndets tålamod på prof genom en fullständig utveckling och motivering af mina åsigter angående statens rätt gentemot individen; må det dock tillåtas mig att göra en liten anmärkning i anledning af de angrepp, som mot dem blifvit gjorda af tvenne högt aktade medlemmar i detta stånd, herrar Montgomery och Rein. De teorier, som af de ärade talarne åberopats, grunda sig ungefär derpå att hvad man gifvit har man rätt att återtaga, hvad man åtagit sig att skydda, har man rätt att våldföra och förstöra. Jag lemnar dessa satser obemötta, men tillägger att om staten antages kunna af sina medborgare fordra en uppoffring af det högsta de ega, deras öfvertygelse och deras samvete, så förutsätter detta satsen om statens allmakt, om individens tillvaro endast för statens skull. Det förutsätter att ingen högre makt finnes än statens, ingen makt, hvars bud kunde komma i konflikt med statens. Vore dessa satser riktiga, så skulle det till exempel hafva varit de första kristnes pligt, när de anbefalldes att egna de romerska kejsarene gudomlig dyrkan, att lyda detta bud, ehuru det för dem innebar afguderi. Men jag lemnar denna fråga oafgjord, emedan mina påståenden kunna försvaras lika väl, huru än svaret derpå utfaller. De nämnde ärade talarene medgåfvo båda, om jag icke misstager mig, att staten har ifrågavarande rätt blott när dess tillvaro står på spel, när det gäller dess vara eller icke-vara, samt för upprätthållandet af ordningen. Nu står det emellertid fast, att, sedan medborgaren en gång blifvit intagen i de värnepligtiges led, så kan staten faktiskt använda honom till helt andra ändamål än dessa. Jag har förut visat, huru värnepligtiga arméer blifvit använda och befunnits mycket lämpliga att utföra de mest orättvisa eröfringskrig, ja, att bekämpa mensklighetens heligaste rättigheter. Det är äfven i sådana fall, som krigspligten innebär ett våld emot den enskilda öfvertygelsen; icke när det gäller fosterlandets försvar. Man måste väl då tro att bland alla länder Finland skulle vara det enda, hvars armé icke skulle komma att användas till andra ändamål än detta enda berättigade. Är det vår politiska ställning, vår förening med en stormakt, hvars krig bestämmas utan hänsyn till Finlands intressen, som berättigar oss till denna förhoppning, eller är det krigsmaktens egenskap att blott utgöra ett enda vapen? Må man ursäkta mig, om jag af dessa omständigheter icke kan draga just sådana slutsatser. Således: äfven om den satsen vore sann att staten, för att upprätthålla sin tillvaro, kan af medborgaren fordra en uppoffring af lif och blod samt ett handlingssätt, stridande emot hvad han anser vara rätt, så eger denna sats här dock ingen tillämpning. I sitt senaste andragande har herr Mechelin sagt att finska statens suveränitet blifvit förnekad. Om talaren härmed, såsom jag tror, afsett ett yttrande af mig, så har jag icke förnekat denna suveränitet i annat hänseende än det att Finland icke har någon sjelfständig utrikespolitik, att dess krig och förhållanden till utländska makter bestämmes af Rysslands intressen. Detta har också utskottet sjelft medgifvit på 48 sidan af dess betänkande, och jag har således icke förnekat något annat än hvad utskottet förnekat. Herr Mechelin säger vidare att medborgarenes rättigheter böra noga motsvara deras skyldigheter. Detta synes mig böra leda derhän, att medborgare, som icke ega afgöra öfver krig och fred, icke heller borde vara skyldige till personlig krigstjenst. Herr Lagerborg framhöll under gårdagens plenum, huruledes vi skulle lägga en kraftig hörnsten för vårt konstitutionella statsskick genom att uppställa ett nationalförsvar. Men utgör då en efter utskottets förslag uppsatt armé ett sådant försvar? Jag har sagt att jag saknar alla militära insigter, men jag vill fråga herrar fackmän, om man med några bataljoner af ett enda vapen försvarar ett land. Utskottet föreslår väl en underdånig hemställan om nödvändigheten af artilleri, men detta önskningsmål kan Hans Majestät bifalla eller lemna utan afseende. Vidare, befäster man ett konstitutionelt statsskick genom att antaga en lag, som gör ett betydligt ingrepp i den personliga friheten, en lag, som inför det emot folkets rättskänsla stridande lottningssystemet, en lag slutligen, som beröfvar fredliga medborgare den allmänna lagens hägn och ställer dem under de drakoniska bestämningarna af en utan ständernas bestämmande tillkommen krigslag? – Jag tror icke att det är på sådana hörnstenar, som man uppbygger ett konstitutionelt statsskick. Vi hafva lärt att vår allmänna lag är vår vapenlösa trygghet, men nu vill man försöka betrygga vår ställning genom att utom lagens skydd ställa finska medborgare, som intet brott begått. Jag vill icke längre upptaga det höglofliga ståndets dyrbara tid; men då jag antagligen icke mer kommer att yttra mig i denna fråga, vill jag till sist ännu blott återhemta mina förut uttalade åsigter.

Herr Björkenheim, Robert: Jag vill icke upptaga det höglofliga ståndets tid med vidare utläggning af skäl för den af herr Silfversvan framlagda reservation, som i hufvudsak af mig blifvit biträdd. Diskussionen i detta, det vigtigaste ärende, som här någonsin förekommit, lider för denna gång till sitt slut. Resultatet af en votering, om den nu sker, är icke tvifvelaktig, det har framstått tydligt redan länge nog. Vi hafva allt sedan förrgårdagen varit öfvertygade om, att den numeriska majoriteten är emot oss. Öfvertygade äro vi dock icke, utan blott öfverröstade. Under hela den tid diskussionen fortgått hafva vi dock förblifvit öfvertygade om ett, nemligen om redbarheten och de patriotiska tänkesätten hos en hvar, som deltagit i debatten, på hvilken sida han än må hafva stått. Detta uttalades af oss vid diskussionens början och uttalas nu af mig vid dess slut.

Äfven för mig har, jag uttalar det öppet likasom för några andra medlemmar af ståndet, det varit tungt att i denna sak hafva stått och fortfarande komma att stå i annat led, än några af de ärade ledamöter af ståndet, vid hvilka jag bindes, icke blott af vänskapsband, utan äfven af vårt gemensamma arbete på detta rum allt sedan 1863. Om, såsom jag tyckt mig finna, något ord af mig blifvit fäldt utan att af sjelfva sakförhållandet framtvingas, som af dem blifvit illa upptaget, så beklagar jag detta ord. Utom att, såsom sagdt, min öfvertygelse om en hvars patriotism här gjort en afsigtlig kränkning af någon annan omöjlig, är ärendets vigt så stor, att all personlighet för mig försvinner vid dess behandling. Må man dervid icke glömma att minoriteten här, som länge insett sig vara en minoritet, tror sig, enligt sin uppfattning, se landet af majoriteten i denna fråga föras in på banor, der de mest heliga principer enligt vår uppfattning sättas på spel. Må detta lända till ursäkt, om ett öfverflödigt och möjligen sårande ord från mig utgått.

Måtte våra farhågor för följderna af det beslut, majoriteten i denna församling nu står i beråd att fatta, och till hvars fattande enligt min öfvertygelse mina motståndare ovilkorligen hafva makt – ty, såsom sagdt, jag tviflar icke på hvar majoriteten är – måtte dessa farhågor i framtiden icke besannas. Jag vågar dock icke hoppas detta. Men jag vädjar till denna majoritet, hvilken har makten i dag i sina händer, och jag frågar: ären I så fast öfvertygade om rigtigheten af den åsigt I hysen om det för landet gagneliga i den åtgärd, I stån i beråd att vidtaga, att I nu redan viljen taga på er ansvaret att fatta ett beslut, som en gång fattadt icke mer kan återtagas, fatta detta beslut någon månad, sedan det finska folket lärt känna det ödesdigra förslag, som ligger framför oss, icke fullt två veckor efter det representationen fått del af utskottets betänkande? – Ären I så säkra på Eder sak, att I icke ansen nödigt, vädja till nya val. Likvisst finnes i vår konstitution, så ofullständig den i många fall är, i grundlagsfrågor denna rätt oss tillförsäkrad att, om vi icke äro fullt säkra på att det beslut, som vi äro i beråd att fatta, länder landet till gagn, så ligger det i vår makt att vädja till det finska folket, låta det välja på nytt i de stånd, hvilkas representanter väljas, och inom detta stånd låta ätternas capita gifva nya fullmakter med afseende endast å den föreliggande frågan. Jag är i hvad jag ämnade yttra delvis förekommen af herr Nordenskiöld. Jag vågar derföre endast vördsammast hos detta höglofliga stånd anhålla, att ståndet måtte, med stöd af 71 § i gällande landtdagsordning för sin del besluta, att detta nu ifrågavarande lagförslag lemnas hvilande till nästa landtdag. Jag vågar derjemte vördsamt föreslå att, på det detta beslut icke måtte tydas så, som om Finlands representation endast ville uppskjuta fullgörandet af det finska folkets skyldighet att försvara sitt land, man derjemte måtte besluta att hos Hans Kejserliga Majestät anhålla om att ärendet finge behandlas vid urtima landtdag, att sammankallas så fort Hans Majestät i nåder täcktes dertill förordna, samt att denna urtima landtdag måtte sammankallas uteslutande för behandlingen af denna fråga, på det valen måtte ske endast med afseende å densamma och på det icke andra intressen måtte inverka på beslutet deruti. Jag upprepar, att äfven afgörandet öfver detta af mig nu väckta förslag ligger i samma majoritets händer, som kan direkt godkänna utskottets förslag, om den så vill. Det är till denna majoritet jag hemställer om antagandet af det förslag, som nu af mig framlagts om vädjande till det finska folket i denna lifsfråga för detsamma.

Herr Ehrnrooth, Robert: Sedan så många ärade talare, på ett synnerligen förtjenstfullt sätt, framhållit åsigter, hvilka jemväl af mig delas, i denna för vårt land så betydelsefulla fråga, var min afsigt att icke vidare taga Ridderskapets och Adelns dyrbara tid i anspråk, så mycket hellre som jag, medveten af min oratoriska oförmåga, icke tror mig kunna inverka på olika tänkandes åsigter, men då under den föregående diskussionen en ärad talare, herr Antell, uttalat sin förvåning deröfver att icke någon fackman i krigareyrket sökt bemöta de åsigter han så lifligt förfäktat och, om jag rätt uppfattat den ärade talaren, han deraf syntts draga den slutsats, att emot lämpligheten af hans förslag, i militäriskt hänseende, intet är att invända, har jag sett mig tvungen begära ordet, för att bemöta ett så oberättigadt antagande. Förvissad derom att såväl den ärade talaren, som ock alla andra med honom likatänkande, i lösningen af denna fråga ledts af den varmaste fosterlandskärlek, hade jag önskat lemna dem i sina illusioner om det af dem förordade förslagets förträfflighet, öfvertygad som jag är, att detta enligt min tanke, i militäriskt hänseende praktiskt outförbara förslag, skall komma att uttala domen öfver sig sjelf. Förslaget felar främst deri, att det i en liten värfvad stam trott sig finna ett nödigt element för bibringandet af undervisning i vapnens bruk åt alle unge män i värnepligtsåldern. Detta ligger likvisst icke inom möjlighetens område, emedan på hvarje person inom stamtruppen, som kan antagas besitta förmågan att undervisa rekryter, komma att belöpa sig ett så stort antal värnepligtige, att desses undervisning, under den så knappt utmätta öfningstiden, ej kunde blifva annat än ytlig och den värnepligtige truppen sålunda fullkomligen oandvändbar för fälttjensten. – Detta är ett faktum, hvilket ej torde kunna jäfvas af någon i militäryrket erfaren person.

Förslaget felar vidare deri, att det vill amalgamera tvenne så skiljaktiga elementer som värfning och värnepligt, hvilket i min tanke i moraliskt hänseende innebär en stor våda för de unge värnepligtige. Gillande i princip endast frivillighetssystemet föreslår man att, såsom kader för de värnepligtige, uppställa värfvade stamtrupper. Förvexlandet af frivillighet med värfning, ådagalägger en fullkomlig obekantskap med värfningens mysterier. Ehuru jag helst skulle önska att desse finge förblifva inom kasernens murar höljda af en ogenomträngelig slöja, anser jag dock vid detta tillfälle, då så många ärade ståndsmedlemmar höjt sin stämma till förmån för värfningssystemet, min pligt mana mig, att, i stöd af den erfarenhet jag vunnit under min långvariga tjenst i alla grader vid värfvad trupp, på det bestämdaste afstyrka antagandet af alla förslag, som grunda sig på värfningssystemet. Med förvåning har jag på detta rum hört yttras: att den värfvade soldaten af fri vilja och fallenhet för yrket inträder i krigstjenst. Denna fria vilja är likvisst endast skenbar, och bakom den illusoriska friheten står tvånget i sin svåraste form; ja, det är oftast förtviflan öfver en på lastens branter bruten lefnadsbana, som tvingar lättsinnets beklagansvärda offer att af till namnet fri vilja antaga värfning; någon gång gör han det äfven, för att i legopenningen finna ett medel att döfva samvetets anklagande röst.

För den oinvigde kunna dessa ord synas öfverdrifna, men tyvärr! äro de dock sanna och skola icke kunna jäfvas af någon, som tjenstgjort vid värfvad trupp. – Att förhållandet är enahanda i England, der värfningssystemet fortfarande bibehållits, derom har jag på ort och ställe varit i tillfälle att förvissa mig, och häri ligger orsaken att i engelska krigslagstiftningen förekomma straffarter, hvilka af Europas öfriga kulturfolk stämplas såsom barbariska.

Jag vill fråga: vore det väl betänkt att öfverlemna ledningen af våra unge värnepligtiges vapenöfningar åt desse samhällets olycksbarn, eller att åt dem anförtro en af våra dyrbaraste medborgerliga pligter, tronens och fäderneslandets försvar? Jag tror det icke; och skall jag derföre aldrig med min röst biträda ett förslag, som i tillämpningen blefve olycksbringande för vårt land.

Herr Lagerborg, Robert: Då diskussionen i denna fråga redan hunnit skrida så långt, att afgörandet snart torde förestå, och då densamma dessutom redan upptagit flere dagar och sannolikt finge lof att bringas till slut denna dag, äfven om det skedde i nattens sena timma, så vill jag icke längre upptaga ståndets tid med att ingå i bemötande af några inkast, som blifvit gjorda emot mitt andragande från gårdagen. Jag ber att endast få hålla mig till den nya fråga, som här blifvit uppkastad för en stund sedan af tvenne ärade talare. Herr Silfversvans och de med honom lika tänkandes förslag går ut på att begära uppskof med afgörandet af denna angelägenhet. Uppskof har blifvit begärdt med grundlagen i hand af tvenne medlemmar i detta stånd; man har specielt vädjat till den supponerade majoriteten och bedt densamma taga i betraktande flere behjertansvärda synpunkter. Jag vet icke i denna stund för hvilkendera åsigten majoritet kommer att finnas, då Ridderskapet och Adeln skall komma att fatta sitt beslut, ty det har visat sig mera än en gång, att detta stånds sammansättning timme för timme kan väsendtligen vexla. Det är således icke under någon tro på att jag tillhör majoriteten, som jag nu tager mig friheten att framställa mina betänkligheter emot ett uppskof med denna angelägenhet. Jag ber få fästa uppmärksamheten dervid, att denna värnepligts-fråga har varit känd såsom för landet öfverhängande redan länge nog. Redan före sist förflutna landtdag visste man att det förslag, som nu har blifvit öfverlemnadt till ständerna, skulle vid denna landtdag förestå till afgörande, så att valen till landtdagen skett med hänsyn dertill. Jag medgifver visst, att det kan finnas ganska många, hvilka i sista stunden tveka om den åsigt, de rätteligen borde omfatta i denna angelägenhet. Men jag tror, att om detta förslag finge ligga åratal på bordet, skulle dock samma tvekan förefinnas. Frågan är nemligen af den beskaffenhet, att det städse för en hvar blir svårt att bestämdt kunna säga: det är så vi skola handla, det är i den riktningen vi skola gå; endast den förmår bringa lycka och välsignelse åt vårt land. Den ena sidan, såväl som den andra, kan lika mycket misstaga sig derom, och jag har haft äran redan i går framhålla, att det är med samma beklämda känslor vi från bägge hållen måste skrida till urnan, antingen det sker nu eller efter ett år eller par. Enligt min uppfattning betyder uppskof i denna fråga ovisshet, uppskof betyder en fortfarande värnlöshet, uppskof betyder att kasta försvarsfrågan i eventualiteter, öfver hvilka vi en annan gång icke mera råda. Man har åberopat att den svenska riksdagen tagit sig grundlig tid, för att pröfva denna sak, att den hållit på i ett årtionde och ännu icke kommit till något afgörande, att den å ena sidan, alldeles såsom vi, haft ett starkt värnepligtsförslag och ett annat, svagt sådant af samma beskaffenhet som det reservationen omfattat. Om Sverige med mera trygghet än vi kan säga: ”vi hafva mycket god tid, vi skola pröfva frågan ännu ett decennium”, så är det derföre icke sagdt, att frågan här en annan gång, kanske icke ens efter några månader, efter ett år, ligger ens så mycket i vår hand som nu. Är denna fråga verkligen bjuden oss till besvarande, med öppen utsigt att, derest den icke i ett eller annat afseende nu skulle befinnas vara antaglig, vi kunde få den igen? Jag tviflar åtminstone på att det vore så alldeles gifvet, jag tviflar derpå med anledning af fakta, som icke torde vara medlemmarne af detta ärade stånd fullkomligt obekanta. Man har framhållit att om detta förslag skulle komma att antagas och blifva lag, så skulle ingen återgång mera finnas från den beväpnade fredens fasor, dessa fasor som bestå uti att vi komma att uppställa 5 000 man på fredsfot, eller med andra ord 2 000 man mera än den fraktion af detta stånd, som omfattat herr Silfversvans reservation, önskar för samma ändamål uppställa. Jag tänker främst på att jag icke ett enda ögonblick ville ställa landet i eventualiteten att en gång måhända, för att det icke begagnat ögonblicket i flygten, möjligen få skörda den bittra frukten, att missaktas och lida smälek. Det är derföre jag för min del, med fast öfvertygelse om att jag tror mig handla rätt deruti, röstar för att icke uppskof i denna angelägenhet måtte beviljas. Man har sagt, att i fall vi här skulle skynda med afgörandet, så skulle eftermälet öfver 1877 års ständer möjligen kunna blifva det, att de voro representanter för en trög nation, full af lättsinne. Jag kan svara dertill, att väl ingen vet hvad eftermälet blir, men att det lika väl kan lyda: ”det var ett klokt folk, som icke lät den rätta stunden gå sig förbi”.

Herr Schauman, August: På grund af hvad jag redan på förmiddagen anfört, ber jag att få förena mig uti det af herrar Nordenskiöld och Björkenheim gjorda yrkandet på uppskof med detta ärende i stöd af L. O:s 71 §. Jag vill icke, såsom en föregående talare tilltro mig att vara en profet och veta att just detta ögonblick är det rätta för Finland att kläda sig i harnesk; och jag tror att det kan komma ögonblick efter detta, som är ännu bättre. Man må icke anföra sådana motiv såsom skäl för ett beslut, som icke kan blifva annat än förhastadt, då, såsom hvar och en vet och hvarpå jag också på förmiddagen anförde exempel, icke ens de personer, som hafva detta ärende sig särskildt ombetrodt, hunnit närmare tänka sig in i saken, än att rättelserna till deras förslag ännu icke hunnit torka från trycket.

Friherre Hisinger: Jag bad om ordet, för att biträda förslaget om ajournering af ärendet. Tillika ville jag biträda det af friherre von Troil gjorda förslaget om att ny proposition, grundad på herr Silfversvans förslag, skulle föreläggas ständerna vid samma urtima landtdag, till hvilken den nu diskuterade frågan ajourneras.

Friherre von Born, V.: Jag har visserligen i denna frågas början sagt, att jag hvarken skulle föreslå eller godkänna en sådan utväg, som den hvilken nu kommit till tals i elfte timmen. Jag kunde då icke tro, att så många röster i detta stånd skulle höja sig absolut för värnepligten, som nu skett. Då jag nu emellertid står framför den fasansfulla möjligheten att detta stånd med sin säkert afgörande röst skulle biträda detta värnepligtsförslag, så kan jag icke annat än frångå min enskilda mening och ansluta mig till denna begäran – yrkande eller bön, hvad man än må kalla det – om anstånd. Man ger en lifdömd anstånd; må då också Finlands ständer och Finland kunna få ett anstånd. Jag förenar mig om herr Nordenskiölds förslag.

Herr Taube: Jag återigen ber att få uttala mig emot hvarje uppskof med afgörandet af denna fråga. Nu är ögonblicket, då den skall afgöras. Om den uppskjutes, så vore ytterligare några timmar, dagar, måhända år lagda till den tid af värnlöshet, innan Finland i fullkomlig säkerhet sjelf kan värna sina rättigheter, hvilka det ändå fordrar att andra skola respektera, för att icke förlora sitt sjelfmedvetande och försjunka i försoffring. Nu är tiden inne. Uppskof anstå oss icke.

Herr Schauman, B. O.: Då herr Nordenskiöld först här på rummet yrkade på uppskof, eller att man borde ingå till Hans Majestät med anhållan om sammankallande af en urtima landtdag, med anledning af den korta tid som ständerna haft sig detta vigtiga ärende förelagdt nu på slutet af landtdagen och den deraf nödvändiga brådska, hvarmed ärendet måste behandlas, fann jag mig verkligen mycket anslagen deraf, ty ehuru jag kanske nu hör till majoriteten, så skulle jag icke vilja för någon del att denna fråga afgjordes med något slags, såsom det sades, tvång. Men herr Nordenskiöld hade icke hunnit till slutet af sitt andragande, förr än han kom fram med sådana kraftiga uttryck, som förbannelser, etc.; sedermera hafva vi hört dem upprepas af andra ungefär i samma ton. Detta afkylde mig genast. Herr Björkenheim, som hade ordet efter herr Nordenskiöld, och yrkade på samma sak, beskyller jag icke för dylika uttryck, men deremot har han aldrig, då han hört till majoriteten, det minsta respekrat minoriteten, utan just fråssat af sina triumfer. Det är en erfarenhet från alla föregående landtdagar, så att icke är han den, som är berättigad att begära uppskof, men då det icke är sin egen talan han fört, utan sina likatänkandes, så fäster jag äfven vigt dervid. – Nu vill jag ock anföra de skäl jag har emot det uppkastade förslaget. Denna värnepligtsfråga är, som sagdt blifvit, känd redan sedan länge, och man visste på förhand att den skulle förekomma vid denna landtdag. Vid landtdagens början visste alla dess medlemmar af den, den ingick nästan i alla helsningstal, alla deputationer talade derom; Hans Majestät visste man dessutom vara angelägen om att få vid denna landtdag svar på frågan. Ständerna hunno emellertid icke inom den bestämda tiden behandla och afsluta alla ärender; derföre anhöllo de om att få landtdagen förlängd öfver sommarn till hösten, särskildt med afseende å denna vigtiga fråga. Hans Majestät har troligen bifallit till denna ansenliga förlängning just för att ständerna skulle hinna framförallt moget begrunda denna fråga och sedan afgöra den. Nu hafva vi ju redan skjutit öfver den begärda tiden af minst två månader, och likväl skulle vi komma att säga ”nej, vi hafva icke hunnit ännu, vi kunna icke ännu gifva något svar”. Jag vet icke, om man gerna kan handla så emot den andra statsmakten. Jag frågar billigt, om det är rätt att göra åt andra, hvad man icke vill att andra skola göra en sjelf; om ständerna å sin sida erhållit ett dylikt svar uti ett liknande fall, så vet jag icke, huru detta skulle upptagits af dem. Jag hyser alltså den största betänklighet angående en sådan åtgärd, som den nu föreslagna, och då jag på denna grund icke kan bifalla dertill, utan yrkar på frågans afgörande vid denna landtdag, samt då jag röstar ja, såsom jag redan haft äran säga vid gårdagens sammanträde, så sker det emedan frågan verkligen är af den beskaffenhet att jag kan göra det med godt samvete. Jag tryggar mig dervid att vårt folk skall vid tronen alltid hafva en föredragande, som uttalar landets sanna mening inför Hans Majestät; och finnas blott sådana män att ställa i tronens grannskap, så har jag ingen fruktan för alla de följder, hvilka denna värnepligtslag kan medföra för vårt land, ty den erfarenhet vi haft under de sjuttio år vi varit förenade med den ryska stormakten, den är en borgen för att vi tryggt kunna lita på att vi respekteras, om vi respektera oss sjelfva.

Herr von Alfthan: En ärad talare, hvilken biträdt förslaget om uppskof med frågans slutliga afgörande till en närmare eller fjermare framtid, har med anledning af en annan sida af nu föreliggande ärende, uti ett föregående andragande vädjat till de stora militäriska auktoriteter, hvilka pryda stolraderna i detta rum. Utan att på något sätt göra anspråk på att vara en utmärkt militärisk auktoritet, utan anspråk på att vara ens någon stor auktoritet, – särskildt hvad inre organisationsfrågor vidkommer, uti hvilka tvenne ärade talare med större erfarenhet än jag, herrar von Ammondt och Ehrnrooth, allaredan afgifvit svar, så tror jag mig ändå kunna uttala allas våra, militärers, åsigt om vår ställning i detta stånd, derhän, att vi ingalunda göra anspråk på att pryda stolraderna, utan tverom, nöjande oss med den anspråkslösa rolen att efter förmåga deltaga i afgörandet af landet rörande vigtiga angelägenheter, anse de säten, som man tillåtit oss att här intaga, såsom en prydnad för våra personer. Jag har, för min del, i sak framhållit nödvändigheten af att begagna det tillfälle som nu erbjuder sig, att på måttliga vilkor få en duglig militär, hvars underhållskostnader icke torde öfverstiga landets ressurser. Jag måste fasthålla vid detta yrkande. Jag har kanske redan mera, än min grannlaga ställning skulle medgifva, låtit framskina de berättigade farhågor, som jag för min del hyst att, om frågan icke nu kommer till afgörande, man kanske förgäfves får vänta på nya propositioner i ämnet.

Utan att anse mig behöfva ingå uti en närmare förklaring eller upplysning om, hvarför jag så tror, ber jag blott få påpeka att jag äfven härförinnan, af min officiella ställning, icke låtit afhålla mig, att öppet utsäga min mening, och min fasta öfvertygelse i denna sak är nu den som jag redan framhållit; hvarför jag å min sida måste motsätta mig alla förslag till uppskof, hvilka i bästa fall icke skulle leda till annat, än att vi förblefve utan all militär.

Herr Nordenskiöld, Karl Adolf: Jag inskränker mig endast till att i denna vigtiga fråga biträda det af friherre von Troil, S. W., väckta förslaget att landets höglofliga ständer skulle till Hans Majestät ingå med underdånig petition om framläggande af ny proposition i saken till nästinstundande landtdag, och får jag i sådant afseende också förena mig i herr Grotenfelts yttrande.

Herr Antell: Jag är skyldig herr von Ammondt några ord. Då herr von Ammondt säger ”bättre ingen militär än en dålig militär”, så har han väl dermed ännu icke bevisat att milissystemet vore ”dålig militär”; herr von Ammondt fortsätter och säger: i Serbien der hafva vi bevis för milissystemets oduglighet. Dock har herr von Ammondt dermed icke öfvertygat mig. Jag tror visst icke att Serbien kan vara ett exempel för andra länder i frågor der det i allmänhet gäller samhällsbyggnaden, men åtminstone har Serbien visat att det med sin milis under nära ett helt års tid hållit ut emot en öfvermakt. Herr von Ammondt säger att denna öfvermakt var vacklande. Det förvånar emellertid mig, att icke en senare tids erfarenhet något modifierat herr von Ammondts åsigt om denna relativa öfvermakt. Jag böjer mig under en ärad talares, herr Ehrnrooths, stora erfarenhet om den värfvade militären; det vore verkligen äfven från min synpunkt lyckligt, om man kunde bilda en stam på någon annan grund än värfning. Hufvudsaken vid milissystemet gäller dock icke stammen utan beväringen. Öfning för alla och öfning utan lottning.

Emellertid måste jag erkänna att de vitsord herr Ehrnrooth fällde öfver den värfvade militären, icke till fullo af mig kunnat delas eller uppfattas, då jag ihågkommer allt det beröm den finska gardesbataljonen alltid skördat vid täfling med kejsaredömets bästa trupper på öfningsfältet och äfven nu, såsom det är kändt för alla, på krigsfältet. – Jag ber att få förena mig med dem som hos Finlands Ridderskap och Adel framställt ett förslag om uppskof med denna vigtiga fråga till en urtima landtdag. Såsom herr Björkenheim framhållit det, skall väl åtminstone detta icke kunna anses såsom ett försök att öfvertala någon, det är endast en bön! Och jag tror ingen skulle behöfva ångra ett sådant steg. Skall detta icke blifva Ridderskapets och Adelns beslut i afton, då återstår mig icke något annat än att vidblifva det uttalande jag i måndags hade äran framhålla, och som beträffande frågans hufvudsakliga lösning delvis ansluter sig till friherre von Troils formulering.

Herr Schauman, August: Jag har begärt ordet endast för att yttra, att jag för min del erkänner riktigheten af hvad herr Mechelin nu anfört.

Sedan nu alla de, som utbedt sig ordet i den allmänna diskussionen, öfver frågan uttalat sig, och på herr Landtmarskalkens derom till ståndet ställda förfrågan ingen vidare anmälde sig till ordets erhållande, förklarades den allmänna diskussionen vara afslutad; hvarefter och enär emot slutet af diskussionen ett förslag blifvit väckt af herr Nordenskiöld, Nils Karl, och af några andra ståndsmedlemmar understödt, att Ridderskapet och Adeln skulle besluta att på grund af 71 § i L. O. lemna ärendet såsom en grundlagsfråga beroende till nästa landtdag, herr Landtmarskalken med anledning af detta förslag anhöll att få förklara, att, då den nu behandlade frågan icke var af Kejsaren och Storfursten framställd till landets ständer såsom en grundlagsfråga, och icke ens Ridderskapet och Adeln inom sig, och än mindre samtliga stånden, uttalat sin uppfattning om den föreslagna lagens grundlagsnatur, herr Landtmarskalken, i likhet med hvad äfven några af ståndets medlemmar uttalat, ansåg proposition med anledning af herr Nordenskiölds förslag icke kunna framställas till ståndet vid ärendets närvarande stadium, utan borde det vara åtminstone inom ständerna afgjordt, att frågan från deras synpunkt måste betraktas såsom en grundlagsfråga, innan en dylik proposition kunde till besvarande framställas.

Friherre von Troil, S. W.: I anledning af herr Landtmarskalkens vägran att uppställa proposition på grund af det af herr Nordenskiöld framställda förslaget, under uppgift att proposition derom icke kunde framläggas, innan ständerna hafva afgjort, huruvida förevarande lagförslag innefattar ändring af grundlag, skulle jag vördsamt hemställa, att ståndet måtte lemnas tillfälle att främst afgöra, huruvida det är här fråga om ändring af grundlag, eller icke.

Herr Björkenheim, Robert: Jag ber för min del få förorda den af herr Mechelin påyrkade remissen till Lagutskottet, och då herr Landtmarskalkens vägran att nu framställa proposition på det af herr Nordenskiöld framlagda och af mig understödda förslaget kommer att leda derhän, att ståndet antagligen kommer att antingen på förhand besvara någon proposition, angående grundprinciperne, som herr Landtmarskalken ämnar till ståndet framställa, eller direkte ingå i granskning af den föreliggande värnepligtslagen, anhåller jag vördsamt att i fall det senare vore herr Landtmarskalkens afsigt, icke blott ingressen, utan äfven 1 § finge sist till behandling företagas, på det enhvar, som afgifver sin röst i denna vigtiga fråga, då åtminstone måtte känna, huru majoriteten vill dana denna värnepligtslag i dess detaljer.

Herr Antell understödde friherre von Troils förslag.

Herr Lagerborg, Robert: Jag ber få förena mig i herr Björkenkeims förslag, som jag finner i allo billigt.

Friherre von Troil, S. W., anhöll med anledning af dessa beslut om ordet och yttrade: Jemte det jag ber att få reservera mig emot Ridderskapets och Adelns genom nu försiggångna omröstning redan fattade beslut, böjer jag mig villigt under majoritetens åsigt, och uttalar endast det varma hopp, att detta så ödesdigra beslut måtte leda för Finland till det mål, som så väl lika som olika tänkande här åstunda.

Herr Silfversvan: Jag förenar mig med friherre von Troil och skulle vara färdig att genast inlemna min pollett till Ridderskapet och Adeln, så framt icke ännu återstode frågan om huruvida här föreligger grundlag eller icke.

Herr Antell: Jemte det äfven jag ber att få vördsamt anmäla min reservation emot de beslut, dessa voteringar hafva lemnat såsom resultat, vill jag ännu icke uppgifva hoppet om uppskof med denna frågas behandling till urtima landtdag, och spar derföre min sista reservation till det ögonblick, då äfven detta hopp är sviket; men jag hoppas dock ännu att det icke skall svika.

Herr Björkenheim, Robert: Också jag ber att få nedlägga min reservation emot det sista beslutet, dock under förhoppning att Ridderskapet och Adeln, när herr Landtmarskalken finner sig, sin pligt likmätigt, kunna framställa proposition om uppskof med det definitiva beslutet i denna fråga, icke skall vägra att gå minoritetens önskan i denna sak till mötes, och att alltså nyvalde representanter i de andra stånden och de representanter för Ridderskapet och Adeln, som vid nästa landtdag kunna sammankomma, måtte sättas i tillfälle att döma öfver de olika meningar, som här göra sig gällande. Det har blifvit yttradt, att nyttan af en preliminär diskussion i denna fråga vore tydlig, äfven i det fall att frågan blefve till nästkommande landtdag beroende, emedan upplysning då kunde vinnas om huru Finlands ständer vid denna landtdag tänkt sig denna fråga; och för att lemna denna upplysning voterar man sålunda att, då det väljes emellan de olika kontrapropositionerna 54 röster stanna vid indelningsverket och endast 46 vid att antaga ett modifieradt värnepligtssystem, och att, sedermera, när det gäller att välja emellan indelningsverket och det längst gående värnepligtssystemet endast 38 röster afgifvas för det förra och 61 för det extrema värnepligtssystemet. Jag tillåter mig icke att uttala ett omdöme om detta sätt att votera i en så vigtig fråga, som denna; jag konstaterar endast detta faktum och frågar hvad upplysning kommande ständer med sådan votering kunna hafva om 1877 års ständers åsigt i denna fråga.

Herr Lagerborg, Alexander: Jag anhåller om att få till protokollet antecknadt, att jag icke bidragit till detta Ridderskapets och Adelns beslut; och tillika får jag förena mig i den sista talarens andragande.

Herr von Törne: Jag anhåller att få till protokollet antecknad min protest emot Ridderskapets och Adelns nu senast fattade beslut, och ber att i allo få förena mig uti det af herr Björkenheim på goda skäl afgifna andragandet.

Herr Nordenskiöld, Karl Adolf: Jag ber att få reservera mig emot beslutet.

Friherre von Born, V.: Jag torde knappast behöfva uttryckligen reservera mig emot detta beslut; jag ber blott att få förklara, med åberopande af de många skäl jag i denna sak anfört, att jag icke underkastar mig detta beslut, att aldrig jag eller någon, öfver hvilken jag kan på ett eller annat sätt bestämma, skall underkastas tvånget af värnepligt i detta land.

Herr Grotenfelt: Då så många förhoppningar för mig redan svikits, kan jag icke mera fästa min förhoppning vid att detta beslut, då sista voteringen en gång härom i Ridderskapet och Adeln företages, skall utfalla i enlighet med det af herr Nordenskiöld nu framställda förslaget, och ber derföre att nu redan få nedlägga min reservation.

Friherre Wrede, R.: När jag nu ber att få nedlägga min reservation emot Ridderskapets och Adelns senast fattade beslut, så gör jag det med den varma önskan att ingen af de farhågor, som jag nu vid detta lagförslags antagande hyser och har uttalat, måtte komma att besannas.

Friherrarne Mellin och Cedercreutz samt herrar Charpentier och Björkenheim, Axel, anhöllo att, äfven de, få sina reservationer emot det fattade beslutet till protokollet antecknade.

Herr Schauman, B. O.: Jemte det jag ber att få tillkännagifva att jag vid den första voteringen röstade ja, d. v. s. för herr Silfversvans förslag, vill jag framhålla för herr Björkenheim, med anledning af hans reservation eller protest, att vid den senare voteringer 38 röstade för indelningsverket. Månne detta varit så ärligt voteradt? Fanns det verkligen 38, som ville votera för indelningsverket? Månne icke förhållandet här å ömse sidor vara detsamma.

Herr Björkenheim, Robert: Om herr Landtmarskalken låter en fråga, huruvida det var ärligt menadt, passera oanmärkt, så gör jag det derföre ej; jag protesterar deremot.

Herr Schauman, B. O.: Det var icke herr Björkenheim, jag antastade. Det var hans beskyllning emot majoriteten jag ville bekämpa. Likasom herr Björkenheim syntes mena att den första voteringen vittnade om att majoritetens beslut icke var ärligt, så menar jag att minoritetens senare votering var lika litet ärlig; det måste väl vara solklart. Det var sagdt blott såsom motvigt.

Herr Björkenheim, Robert: Jag är beredd att stå för hvad jag sagt, men icke för hvad jag icke sagt. Jag har icke antastat majoritetens ärlighet, ty jag hade icke varit värd att sitta på detta rum om jag detta gjort. Jag har talat om hvad nästkommande ständer kunna hafva för upplysning af en votering sådan som denna. Det har jag sagt, dervid står jag nu, icke vid något annat.

Herr Schauman, B. O.: Jag konstaterar fullkomligt hvad herr Björkenheim nu säger, men jag vädjar till ståndet, om det icke ligger derunder precis det samma som jag sagt.

Friherre von Troil, S. W.: För den händelse att det kan tjena herr Schauman till upplysning, anhåller jag att få gifva tillkänna att, då man väljer emellan två onda saker, väljer man det bättre.

Herr Björkenheim, Robert: Jag skulle ödmjukast anhålla, att herr Schaumans vädjan till ståndet måtte blifva förverkligad.

Herr Nordenskiöld, Nils Karl, anhöll om ordet och yttrade: Då mitt yrkande vid gårdagens plenum gick ut, icke blott på att lemna afgörandet, utan ock den slutliga pröfningen af nådiga propositionen om införande af allmän värnepligt, såsom varande af grundlagsnatur, hvilande till nästa landtdag, vågar jag vördsamt till herr baron och Landtmarskalken samt höglofliga ståndet hemställa, om icke det vore lämpligast att uppskjuta den detaljgranskning, till hvilken Ridderskapet och Adeln i går beslöt sig, till dess utredt blifvit i hvilka hänseenden ständerna anse detta lagförslag beröra grundlag.

Herr Montgomery: Det är kanske icke för alla ledamöter af det höglofliga ståndet alldeles klart, i hvilket skick saken blifvit bragt genom det beslut, som i går fattades; åtminstone har det icke för mig genast klart framstått, och jag vill icke ens påstå att min uppfattning nu är en riktig. Ridderskapet och Adeln har beslutat att nu omedelbart ingå i detaljgranskning af betänkandet i saken. Ståndet har beslutat att inhemta Lagutskottets yttrande angående de stadganden af förslaget, som böra betraktas vara grundlagsstadganden. Ståndet föreligger tillika ännu oafgjordt ett här framställdt förslag, att ärendet skulle, såsom varande af grundlags natur, förklaras hvilande till nästa landtdag. Då så är, kan jag icke fatta sakläget annorlunda, än att Ridderskapet och Adeln nu i öfverensstämmelse med sitt beslut i går skrider till detaljgranskning af utskottets betänkande, att Ridderskapet och Adeln likväl uppskjuter med att uttala sig i frågan om hvilka bland de af Ridderskapet och Adeln till innehållet gillade och antagna stadganden böra blifva af grundlags natur, samt att allt hvad Ridderskapet och Adeln så i det ena som det andra afseendet besluter, så till vida är eventuelt, att det är beroende deraf, huruvida Ridderskapet och Adeln, sedan yttrande inkommit beträffande de olika stadgandenas legislativa karakter, afgjort den väckta frågan, huruvida saken bör vid denna landtdag slutligen afgöras eller lemnas beroende till nästa landtdag, då slutliga afgörandet enligt 71 § af L. O. kan ega rum. Annorlunda kan jag icke förena de af Ridderskapet och Adeln fattade beslut. Skulle denna min uppfattning icke vara riktig, så finnes väl icke något annat alternativ än att låta med all vidare åtgärd anstå tills Lagutskottet inkommit med sitt betänkande.

Herr Taube: Jag förenar mig med herr Montgomery deruti, att enligt höglofliga Ridderskapets och Adelns beslut det torde vara sjelffallet, att diskussionen om Värnepligtsutskottets betänkande nu skall vidtaga från början till slut. Ingenting afhåller det höglofliga ståndet att, sedan Lagutskottets utredning kommer, då bestämma, hvilka paragrafer ståndet anser vara grundlag. Ett sådant bestämmande framdeles hindrar icke i någon mån att beslut nu fattas i hvarje paragraf af utskottets betänkande.

Herr von Kraemer: Jag ber att också få förena mig i herr Montgomerys framställning.

Friherre von Born, V.: Jag kan icke undgå att förena mig om det af herr Nordenskiöld gjorda förslag, af den anledning att, om detaljgranskning nu skulle försiggå, och om ständerna eller tvenne stånd icke dess mindre sedan besluta, att den delen af frågan, som innefattar ändring af grundlag, skall hvila till nästa landtdag, så skulle i sjelfva verket den öfvervägande delen af lagen, som icke innefattar ändring af grundlag, vara definitift afgjord nu. Då icke dessa olika delar äro särskilda från hvarandra uti författningen, så finner jag det icke vara möjligt att nu diskutera detaljerna, som derigenom skulle tvingas att blifva definitivt beslutade, ehuru grundprincipen blefve hvilande till nästa landtdag.

Herr Furuhielm, Knut: För min del anser jag det icke numera vara lämpligt att utbyta det i § 1 af nådiga propositionen förekommande uttrycket emot det af utskottet föreslagna. Jag skulle således förorda den redaktion af paragrafen som förefinnes i nådiga propositionen.

Friherre Nordenstam: Jag förenar mig uti den föregående ärade talarens förslag att redigera den 1 §.

Herr Antell: Jag ber få biträda den af några talare vid gårdagens plenum framställda åsigten att med § 1 måtte anstå, intill dess Ridderskapet och Adeln eventuelt granskat alla öfriga i förslaget ingående paragrafer och sedan först afgörandet af denna paragraf vidtaga.

Grefve Aminoff förenade sig med friherre Nordenstam och herr Furuhielm.

Herr Taube: Jag begärde ordet för att motsäga det utaf herr Antell här väckta förslaget att jemte ingressen lemna äfven den 1 § beroende till framtiden. Jag kan icke finna något skäl dertill, åtminstone kan jag icke tänka mig något skäl som här skulle för Ridderskapet och Adeln kunna föreläggas. Jag finner också att det vore att tillvägagå uti en högst ovanlig ordning att lemna obestämd sjelfva grunden, hvarifrån man skall utgå, för att ingå i granskning af de detaljer som deraf nödvändigt måste bero. Jag tror det vara sjelffallet att Ridderskapet och Adeln bör diskutera 1 § i utskottets betänkande nu, innan Ridderskapet och Adeln skrider vidare framåt, afgöra eller förkasta eller ändra den. Om man nu vill komma till frågans behandling, måste man nu komma dertill, eljest kan icke beslut följdriktigt i några andra paragrafer fattas. I sjelfva saken ansluter jag mig till de ord herr Mechelin uttalat och antager för min del denna paragraf i betänkandet.

Herr Montgomery: Jag ber att helt och hållet få biträda hvad herr Mechelin yttrat. Det gör mig ondt att efter den diskussion som här försiggått under tre dagar, åtskilliga ärade ledamöter hafva funnit det möjligt att yrka på ett återgående till 1 § i nådiga propositionen. För min del finner jag ställningen vara sådan, att om jag kunnat förutse att ett sådant förslag skulle kunna här genomdrifvas, jag skulle nödgats, oaktadt min öfvertygelse om nödvändigheten för vårt lands framtid af en sådan organisation som den af utskottet föreslagna, afstyrka hela betänkandet. Jag är fullkomligt öfvertygad om att äfven dessa ärade ledamöter, hvilka skäl än kunna finnas för deras yrkanden, måste förstå att det är omöjligt för Ridderskapet och Adeln att kunna biträda dem.

Herr af Forselles, Emil: Jag ber att i alla delar få förena mig i hvad herrar Mechelin och Montgomery sagt. Det var för mig så oväntadt att på detta rum i dag ett förordande deraf skulle ega rum, att den bästa, den vigtigaste förändring uti den kejserliga propositionen som af utskottet blifvit företagen, skulle åter förändras; det var för mig så oväntadt att jag icke kunde vara beredd på att något sådant skulle ega rum. Herr Furuhielm, Knut och friherre Nordenstam hafva sagt, utan att uppgifva några motiver, att de för sin del icke ansett det lämpligt att detta utbyte skulle ega rum. Jag inskränker mig derför till att säga att jag för min del anser det vara fullkomligt olämpligt att förorda ett sådant återförande, och jag beklagar djupt att ett sådant förslag på detta rum och i denna högt ärade församling har kunnat framställas.

Herr Lagerborg, Robert: Under diskussionen i går uttalades å den förutsedda minoritetens vägnar en önskan att Ridderskapet och Adeln ville tillmötesgå deras anhållan derutinnan, att Ridderskapet och Adeln vid skridandet till detaljgranskningen af förslaget ville så begå, att 1 § i förslaget jemte ingressen till densamma blefve sist voterad, sedan man fått se, huru förslaget i sin helhet för öfrigt skulle gestalta sig. Jag tog mig friheten att, ehuru jag hör till en annan åsigt än den från hvilket förslaget utgått, likvisst understödja detsamma, emedan jag ansåg ett sådant tillmötesgående fulleligen berättigadt, icke derför att jag trodde att det egentligen har någon praktisk betydelse, men derför att i sådana fall det är riktigast att försöka visa allt möjligt tillmötesgående. Jag söker stöd för ett sådant förfaringssätt, visserligen icke hos vår representation, der det icke varit brukligt, åtminstone i alla stånd, i en del dock, men mera i andra länders representation, der det är alldeles vanligt att, när man har en stor omfattande lag, man går igenom lagen eventuelt, för att i sista voteringen underkasta hela lagen en slutvotering, hvilken skulle här motsvaras af att man underkastar 1 § och ingressen en slutvotering. Jag påminner mig att herr Landtmarskalken yttrade i går, att i fall en sådan önskan skulle framställas, eller ståndet skulle vara ense om en sådan önskan, så ville herr Landtmarskalken tillmötesgå densamma. Det är på sådan grund, jag tager mig friheten att anhålla att herr Landtmarskalken ville fråga höglofliga ståndet, huruvida ett sådant förfarande kunde vara lämpligt eller icke.

Friherre Boije: För min del anser jag, i motsats till de åsigter som i går af herr Björkenheim och i dag af herrar Antell och Lagerborg uttalats, det vara tvertom alldeles nödvändigt att § 1 främst till åtgärd hos Ridderskapet och Adeln förekommer. På denna paragrafs stilisering beror enligt min tanke helt och hållet, om någon af de andra paragraferna kommer att antagas eller icke.

Herrar Linder, Järnefelt och von Kræmer yrkade på paragrafens upptagande under pröfning.

Herr von Haartman, Rafaël: Jag begärde ordet äfven för att motsätta mig det af herrar Antell och Lagerborg gjorda förslaget. Jag begriper icke ett sådant medgifvande som herr Lagerborg yttrat och önskat. Jag begriper icke huru det vore möjligt att diskutera förslaget, då i hvarje paragraf ingår en tanke, en mening, som stödjer sig på 1 §. Jag kan derför icke förstå, huru det skulle gå an att diskutera förslaget, utan att hafva för sig klart, huru den 1 § skall lyda.

Herr Taube: Jag kan icke finna huru det skulle vara möjligt att ingå i diskussion af de följande paragraferna, i fall man uppsköte behandlingen af den 1 §. Det är såsom herr Landtmarskalken behagat yttra grunden, utan hvilken byggnaden icke kan uppföras, och till det tillmötesgående, som herr Lagerborg talat om, kan jag icke heller fatta något skäl vara anfördt. Något tillmötesgående har från majoritetens sida här på riddarhuset icke visats emot minoriteten vid afgörandet af frågor. När den till röda korset anslagna miljonen skulle uttaxeras, visade majoriteten icke något tillmötesgående alls emot minoriteten, då inbjudningen af de tre öfriga stånden föredrogs, utan denna majoritet vidblef envist sitt förra beslut. Den majoritet, som då förefanns och icke medgaf något tillmötesgående, just densamma är minoriteten från i går och har svängt bladet om, hyllande tillmötesgåendets princip. Jag yrkar alltså på paragrafens företagande till behandling.

Herr von Alfthan: Oafsedt det oformliga i att diskutera en värnepligtslag utan att hafva öfverenskommit om att värnepligt skall i landet införas, så anser jag att äfven eljest icke skäl förekommer till den anhållan som nu blifvit gjord. Jag kan uppriktigt sagdt icke fatta, af hvilken anledning en sådan begäran å minoritetens sida blifvit ställd till majoriteten. De, som nu yrka på att denna paragraf måtte förekomma till sist, äro desamma som uti det senaste utdelade förslaget till värnepligt för Finland lagt till grund de utskottets betänkande vidfogade reservationerna. § 1 intager en så lydande bestämning ”för tronens och fäderneslandets försvar är hvarje finsk man värnepligtig från och med året näst efter det, då han fyllt tjugoett år, till och med det, under hvilket han fyller fyratio år”. Och den 1 § i utskottets betänkande heter: ”för tronens och fäderneslandets försvar är hvarje finsk medborgare värnepligtig”. Skilnaden i dessa båda förslag, afsedt från ett tillägg om ålders år i reservanternas förslag, är det, att på ena stället står ”man”, på det andra ”medborgare”, hvilket alldeles icke inverkar på sjelfva saken. Jag kan således icke fatta, då precist samma begrepp är uttaladt i hvardera fallet, hvad det kan vara för motiv i yrkandet på att denna paragraf måtte till sist diskuteras. Antingen äro de herrar, som framställt förslaget, ense om motivet eller också äro de det icke. Vi för vår del hafva vår öfvertygelse redan fullkomligt rotfästad. Man har visst allraförst yrkat på att hela förslaget måtte förkastas. Då detta icke lyckades, yrkar man nu på att ingressen skulle lemnas till framtiden, att bestämningarne om, hvilka paragrafer skulle betraktas såsom grundlagsstadganden skulle remitteras till utskott, slutligen att 1 § skulle sättas till sist; om man nu, när vi komma till den 2 §, åter börjar yrka att också den skall lemnas till framtiden, så kan man slutligen komma derhän, att man måste börja med den sista paragrafen, men denna paragraf har just ungefär samma lydelse som den första, jag får således motsätta mig det gjorda förslaget.

Friherre von Troil, S. W.: Ehuru jag för min del ganska väl begriper och förstår huru en diskussion utaf det föreliggande förslaget skulle kunna slutföras, äfven om behandlingen af 1 § blefve uppskjuten, då Ridderskapet och Adeln redan i går antagit principerne uti utskottets betänkande rörande införandet af ett värnepligtssystem för landets försvar, så vill jag icke yrka på uppskof med ärendets behandling. Jag, oaktadt jag hör till minoriteten, vågar icke göra det i minoritetens namn. Jag säger icke, såsom den föregående talaren: ”vi önska det, vi hafva gjort det och det”. Jag säger endast för min enskilda del att jag är villig att ingå i diskussion om § 1 i utskottets betänkande.

Herr Schauman, August: Då ju den pröfning af det föreliggande betänkandet, som nu företages, i alla fall enligt ståndets beslut är preliminär, så anser jag det vara en fullkomligt likgiltig sak, om 1 § diskuteras först eller sist, och får tillägga att jag, som numera ser till min förundran att olika meningar inom denna sal yttrats rörande ifrågavarande paragrafs lydelse, nu anser det till och med högst nyttigt att den preliminära diskussionen äfven om denna paragraf försiggår.

Grefve Armfelt, August: I motsats emot de flesta af de föregående ärade talarne, ber jag få förena mig med herr Lagerborg. Jag anser att om minoriteten är huru liten som helst, så bör dess anspråk tagas i betraktande och ståndet afgöra, huruvida det skall blifva uppskof med behandlingen af denna paragraf eller icke.

Herr von Kræmer: Jag anser det vara en hederssak för enhvar och isynnerhet för den sida, till hvilken jag hörer, att få yttra sig öfver 1 §. Jag åtminstone skulle icke kunna yttra mig om några af de följande paragraferne, förrän jag fått säga min mening om denna §.

Herr Palmén, Ernst: Ridderskapets och Adelns beslut, som i går fattades, innebär visserligen icke ett definitivt godkännande af värnepligtsprincipen; men genom att tvenne andra principer uttryckligen förkastades, innebär detta beslut ju ett godkännande af den allmänna grunden, att hvarje medborgare skulle vara värnepligtig, och detta erkändes redan genom de reservationer som flere medlemmar af detta stånd i går afgåfvo. För den skull vore visserligen granskningen af § 1 öfverflödig, derest icke nu stridiga förslag blifvit gjorda, men sedan sådant blifvit fallet, måste äfven enligt min tanke ett beslut omedelbart fattas om denna §, och då alla beslut, om jag fattat herr Landtmarskalkens mening rätt, komma att i viss mån blifva eventuella, inser jag icke, hvad deri kan ligga för en kränkning af annans rätt. Men huru än saken för öfrigt må utfalla, ville jag anmärka, att det synes föga riktigt, att här tala om minoriteten eller majoriteten, likasom skulle de vara konstanta storheter. De som röstat för eller emot vid den i går senast förefallna voteringen, äro ingalunda en sådan sluten kohort för sig, att de icke vore berättigade att i hvart fall uppträda som representanter för den ena eller andra meningsbrytningen. Redan i nästa votering kunna minoritet och majoritet blifva helt andra än senast, emedan ny fråga och nya skäl nu föreligga.

Herr Taube: Jag har begärt ordet för att uttala mig om den framkastade eventualiteten af de beslut, som Ridderskapet och Adeln nu skulle fatta. Herr baron och Landtmarskalken har behagat förklara sin uppfattning deraf för ståndet, och har jag derför ingenting annat att tillägga, än att sådan var också den uppfattning som jag vördsamt hyst i frågan och ber få emot hvarje annan protestera.

Herr Björkenheim, Robert: Då jag i går var den förste som yrkade på att § 1 skulle lemnas till sist, så anser jag min skyldighet vara att nu anmäla att, efter de yttranden som i denna paragraf redan afgifvits, jag för min del af majoriteten icke begär något uppskof med dess behandling.

Herr Silfversvan: Såsom tillhörande minoriteten, ber jag för min enskilda del få gifva tillkänna, att jag icke begär något tillmötesgående.

Herr af Forselles, Emil: Jag ber i allo få förena mig med herr von Kræmer. Sedan olika åsigter uttalats om lydelsen af 1 §, måste jag förklara det vara en omöjlighet för mig, att deltaga i någon diskussion, innan 1 §:s lydelse är afgjord.

Grefve Cronhjelm afstod nu från ordet, emedan det varit hans afsigt att yttra sig först, sedan ordalydelsen af 1 § kommit under diskussion.

Herr Nordenskiöld, Nils Karl: Jag ber att få till protokollet antecknadt att sedan herr baron och Landtmarskalken samt Ridderskapet och Adeln ansett att granskningen i sin helhet af detta betänkande icke kunde uppskjutas, till dess utredt blifvit hvad ständerna anse i detta lagförslag vara af grundlagsnatur, så är min önskan numera den att § 1 måtte diskuteras och afgöras.

Herr Pippingsköld: För min del förenar jag mig med de föregående talare hvilka yrkat derpå, att denna 1 § nu, utan uppskof, underkastas diskussion; men vågar tillika uttala förhoppningen, att om möjligt densamma antoges utan all diskussion, enligt utskottets betänkande.

Herr Schauman, August: Jag ber endast att få medgifva att jag begagnat det oriktiga uttrycket preliminära beslut. Min mening var att då de beslut som nu fattas i hvarje fall äro eventuella, så syntes det mig likgiltigt, om paragrafen diskuterades först eller sist.

Herr von Alfthan: Friherre von Troil anmärkte emot mitt yttrande att jag begagnat uttrycket ”vi”. Jag finner anmärkninningen befogad, och anhåller att hvad jag yttrat, naturligtvis skall stå för min enskilda räkning, emedan jag ju icke varit berättigad tala för någon annan.

Herr von Haartman, Rafaël: Jag ber endast om att få i protokollet rätta ett misstag. Då jag senast hade ordet och yttrade att i alla öfriga paragrafer fanns stadganden som stödde sig på 1 §, ville jag säga på ordet ”fäderneslandet” i 1 §.

Herr Antell: Oaktadt herr von Alfthans första andragande anser jag mig i alla fall icke skyldig att gifva någon förklaring för det förslag, jag tillät mig att vördsamt göra. Jag vill blott dervid säga att jag i motsats till herr af Forselles icke fann det så fullkomligt oväntadt att något förslag om omredigering af 1 § i betänkandet skulle göras. Häruti och endast häruti ligger orsaken, hvarför jag ville hafva uppskof med denna paragrafs behandling. Sedan jag emellertid förnummit den verkan herr Mechelins ädla ord till bemötande af det här gjorda förslaget haft, anser jag mig icke endast kunna, utan äfven böra frångå det förslag, jag tillät mig göra.

Herr Lagerborg, Robert: Sedan numera den medlem af ståndet, som från minoritetens sida yrkat på uppskof med i §:s diskuterande, återtagit denna anhållan, så anhåller också jag att understödja hans yttrande och få återkalla mina ord.

Friherre af Forselles: Jag skulle endast bedja att få förena mig i den åsigt som blifvit utaf herr Furuhjelm uttalad att paragrafen skulle blifva redigerad, såsom den innehålles i den nådiga propositionen.

Friherre Boije: För min del måste jag i motsats mot den föregående talaren yrka på att § 1 i utskottets betänkande oförändrad af Ridderskapet och Adeln antages på de skäl utskottet i sitt betänkande framhållit och de skäl som härtill af herrar Mechelin och Montgomery i dag hafva blifvit yttrade.

Herr Linder, Constantin: I går röstade äfven jag för antagandet af utskottets betänkande, men det skedde under den förutsättningen att § 1 skulle antagas enligt den lydelse som utskottet gifvit densamma, och får jag derför tillstyrka detta antagande och för öfrigt i alla afseenden förena mig med herrar Mechelin och Montgomery.

Herr Järnefelt: Utan att jag anser mig behöfva anföra några andra skäl än de utskottets betänkande innehåller för redigeringen af 1 §, såsom utskottet föreslagit den, och då dessa skäl för enhvar torde vara derförutan kända, anhåller jag blott helt enkelt att få förorda den redaktion utskottet föreslagit.

Herr von Kræmer: Jag har uppträdt i denna fråga, om antagandet af den föreliggande värnepligtslagen, endast under den förutsättning, att den lydelse utskottet gifvit 1 §, blir antagen. Ingen annan kan jag biträda.

Herr von Haartman, Rafaël: Jag begärde ordet icke i denna fråga, men föröfrigt har jag redan under den allmänna diskussionen uttalat min åsigt om lydelsen i denna paragraf.

Grefve Cronhjelm: I öfverensstämmelse med det jag i går hade äran yttra på detta rum, angående vår ställning till riket, ber jag få ansluta mig till de ärade ledamöter af ståndet, hvilka förklarat sig för den nådiga propositionens redaktion af § 1. En talare, friherre von Born, har visserligen i går behagat stämpla min åsigt såsom sorglig. Jag ber att till honom få säga att jag från landtdagens början mer än en gång funnit friherrens åsigter vara sorgliga villfarelser, men att jag icke ansett mig böra öfvergå på personligheternas område. Hvad den framställda begäran beträffar, att angifva några skäl, utom lämpligheten, för propositionens ordalydelse af § 1, så har jag icke många sådana att anföra. Jag ber blott få säga att jag för min del helt enkelt finner rättvisan och billigheten kräfva att, emedan riket värnar vår politiska ställning, skyddar vår handel på alla verldshaf, och tillförsäkrar oss en ostörd inre utveckling, derföre böra äfven vi i förekommande fall draga svärdet till rikets försvar.

Herr af Forselles, Emil: Vid den förberedande allmänna diskussionen hade jag äran uttala mig derhän, att jag kände mig manad att omfatta den allmänna värnepligtsprincipen endast i den mån denna princips tillämpning å vårt land ledde derhän, att ett i militäriskt måtto starkt finskt nationalförsvar kunde åstadkommas. I full öfverensstämmelse med detta yttrande anhåller jag få förorda antagandet af betänkandets 1 §.

Herr Björkenheim, Robert: Då jag efter utgången af voteringen i går icke mera anser mig berättigad att vid behandlingen af de skilda paragraferna försöka genomdrifva det förslag jag omfattat, och som af ståndet är förkastadt, har jag endast velat yttra att i valet emellan utskottets betänkande och den nådiga propositionen någon ovisshet för mig icke kan förefinnas, att jag alltså under denna eventuela detaljdiskussion ansluter mig till utskottets betänkande.

Herr von Bonsdorff: Då jag i går röstade med dem som önskade en detaljgranskning af utskottets betänkande, skedde det under den förutsättningen att ett tillbakagående i afseende å lydelsen af 1 § i propositionen icke kunde ifrågakomma, utan att utskottets betänkande i afseende å denna paragraf komme att antagas, hvilket jag härmed velat utsäga.

Herr Taube: Emot denna paragraf skulle jag be att få yttra några ord med afseende å vakansafgiften. Då allmän värnepligt är ett personelt åliggande, men den genom indelningsverket införda rustnings- och roteringsskyldigheten deremot en jorden åtföljande tunga, och då tvenne till pricipen så olika grunder för landets försvarsväsende icke kunna stå tillsammans, så borde indelningsverket upphäfvas och således den af jordegarne, mot befrielse från utskrifning till krigstjenst, genom indelningsverket åtagne skyldighet att uppställa landets krigsmakt, försvinna samt sjelffallet alltså den i stället för detta åliggande vid Borgå landtdag af regent och ständer antagna vakansafgiften aflyftas. Om vakansafgiften skulle qvarstå jemte allmän värnepligt, komme jordegarne, som lika med alla öfriga landets innevånare måste uti värnepligtens utgörande deltaga, att dessutom betala afgift för befrielsen från ett annat slag af krigstjenst, samt oberoende deraf ännu draga sin andel uti utgörande af de ytterligare skatter, som utöfver militieverkets tillgångar, måste för värnepligtssystemets genomförande sammanbringas. Med afseende härå, och då det synes vara med princip föga öfverensstämmande, att jordegarne icke blott personligen skulle deltaga uti landets försvar, utan derutöfver äfven, i egenskap af jordegare, nödgas dertill bidraga enligt de grunder som i detta afseende genom indelningsverket uppställts, yrkar jag förändring af paragrafen i det hänseende att stadgande om indelningsverkets upphäfvande och vakansafgiftens aflyftande deruti komme att ingå. Skulle detta förslag icke vinna det höglofliga ståndets bifall, utan till vakansafgiftens bibehållande beslutas, anser jag att densamma dock borde hädanefter under en annan titel utgöras. Om ändring i ett eller annat hänseende af ståndet möjligen vidtages, torde väl återremiss till utskottet blifva nödig. Vidare ber jag att få i denna paragraf anmärka emot redaktionen. Här står nemligen att ”samtliga rusthåll och rotar frikallade från skyldigheten” etc. På landsbygden förefinnes flere slag af rotar än knekterotar. Vi hafva läsrotar och fattigrotar, och begreppet måste derfor i denna paragraf exaktare bestämmas. Jag tager mig dessutom friheten att anmärka att det kameralistiska uttrycket är rusthålls- och knekterotar; ingenstädes ser man helt enkelt rusthåll och rotar. Till förekommande af misstydningar, och för att följa den kameralistiska terminologin, hemställer jag alltså om förändring derhän att stadgandet skulle gälla rusthålls- och knekterotar. Rusthåll kallas icke blott och bart rusthåll, de benämnas rusthållsrotar, likaväl som de rotar som uppställde fotfolk benämnas knekterotar.

Grefve Armfelt, August: Då jag uti utskottet biträdde § 2, var det väsentligen, för att så litet som möjligt rubba de ekonomiska förhållandena i landet. Ty i händelse vakansafgiften skulle aflyftas från knekte- och rusthållsrotarne, så skulle dessas egare icke ställas på samma ståndpunkt i ekonomiskt afseende. Knekterotan blefve frikallad från dess vakans, då rusthållsrotan komme att betala en dubbelt så stor skatt som nu, emedan skatterusthållen nu äfven äro fritagna från utgörande af sina jordeboksskatter till kronan, och derjemte förlora rättigheten att uppbära augmentsräntorna. I de vanligaste fall motsvarar augmentsräntan den vakansafgift, som rusthållen erlägga, t. o. med öfverstiger den något, så att på landets 2 225 rusthåll utgår vakansafgiften med circa 80 000 mark mindre än de uppbära i augmentsräntor. Detta är en småsak; men om nu rusthållen blifva af med sina augmentsräntor och i följd deraf icke behöfva erlägga vakansafgift, så qvarstår för dem att erlägga jordskatten till kronan till ett belopp af öfver 709 000 mark. Fördeladt på dessa lägenheter skulle denna summa belöpa sig till ett kapital af öfver 6 000 mark på hvarje rusthåll. Nu är dertill att anmärka att en mängd rusthåll utgöras af säterier, på hvilka ingen jordeboksränta kan fördelas. Denna orsak har också varit den egentliga, hvarföre jag biträdt utskottets betänkande; dessutom har utskottet haft ganska knapp tid att utarbeta förslaget, och skulle omöjligt till denna landtdag hafva kunnat framlägga något förslag angående denna beskattning, samt huru det borde förfaras med infanterirotarne och båtsmanshållen. Jag medgifver att herr Taube haft rätt, då han anmärkt att båtsmanshållen icke blifvit här upptagna; det är ett fel som har undgått utskottets uppmärksamhet, men borde dock lätt underförstås att det bör vara knekterotar och båtsmanshåll. Dessa lägenheter skulle, i händelse denna vakansafgift af lyftas, erhålla en ren gåfva, emedan enhyar betalt lägenheten efter hvad han beräknat den vara värd. Denna skatt har vidlådt jorden, sedan indelningsverket befriades ifrån att uppställa soldater; hvar och en har löst sin lägenhet med beräkning att utfå augmentränta och med beräkning att årligen få betala vakansafgift, såväl egaren af den enkla rotan som båtsmanshållet som ock af rusthållet, och detta är den egentliga orsaken hvarföre jag, för att undvika en stor orättvisa, föranledts att biträda utskottets betänkande.

Herr Snellman, Johan Ludvig: Ehuru jag ogerna gör det, nödgas jag likvisst uttala min i afseende å vakansens utgörande från utskottets afvikande öfvertygelse. I detta syfte anhåller jag dock endast vördsamt att få förena mig i det förslag, som af herr Taube framställts. I händelse dock icke förslaget skulle vinna Ridderskapets och Adelns bifall, tager jag mig friheten utbe mig rättighet för framtiden, att, om såsom utskottet har föreslagit, 2 § i betänkandet kunde komma att såsom grundlag anses, få föreslå, det bestämningen om vakansafgiftens fortfarande utgående må från paragrafen afskiljas. Min åsigt är nemligen den, att bestämmandet om vakansens utgörande icke lämpligtvis bör såsom en grundlagsfråga göras beroende af fyra stånds beslut. Jag får alltså ödmjukast upprepa hvad jag haft äran uttala, att i händelse andra paragrafen framdeles komme att såsom grundlagsstadgande anses, den borde till Värnepligtsutskottet återremitteras för att förändras derhän, att bestämningen om vakansens utgörande från paragrafen måtte skiljas samt till en skild paragraf omredigeras.

Herr Snellman, Johan Ludvig, framställde att 2 §:s senare del icke borde såsom grundlag betraktas. Detta kan visst hafva skäl för sig, om ock icke precist de skal herr Snellman anfört; ty då en beskattningsfråga kommer före, kräfver den i alla fall fyra stånds beslut, om den också icke är grundlag; men denna anmärkning kan måhända af herr Snellman ånyo framställas då, när ståndet efter Lagutskottets utredning tagit under pröfning hvilka paragrafer böra anses såsom grundlagsbestämningar.

Herr Snellman, Johan Ludvig: Då jag tagit mig friheten framställa det af senaste ärade talare omnämnda förslag, har jag ledts af den åsigt, att vakansens fortfarande utgörande icke kunde enligt utskottets förslag åläggas dem, som företrädesvis utgöra vakans, Bondeståndet, utan ståndets eget bifall dertill. Då, såsom kändt, vakansen utgöres för befrielse från indelta soldaters ställande, men här föreligger förslag till en fullkomligt ny militärorganisation, så tror jag att icke Bondeståndet kan genom t. ex. tre stånds beslut åläggas att fortfarande utgöra vakansen. Jag vill derföre vidhålla mitt förslag och utber mig att, sedan grundlagsbeskaffenheten af 2 paragrafens innehåll i öfrigt blifvit afgjord, närmare få utveckla, huru bestämningen om vakansens fortfarande utgörande borde formuleras.

Grefve Armfelt, August, om ordet och yttrade: Jag ber att ståndet ville fästa afseende vid den reservation jag vidfogat till denna paragraf. Jag kan icke anse det vara rätt att hindra en person att flytta ut från landet, förrän hon fullgjort värnepligt; att bestämma öfver sin person, då hon icke mera vill tillhöra ett samhälle, bör det vara henne öppet lemnadt. – Det är derföre jag anser att denna paragraf borde utgå.

Herr Schauman, August, understödde grefve Armfelts reservation.

Herr von Willebrand, Felix: Äfven jag ber få förena mig med grefve Armfelt. Jag känner personligen många exempel på upprörande olyckor som vid preussiska värnepligten förorsakats af strängheten vid genomförandet af dessa bestämningar, hvarföre jag för min del skulle önska att det finska värnepligtslagförslaget skulle vara befriadt från sådana bestämningar som i sin tillämpning kunna förefalla drakoniska.

Herr Lagerborg, Robert, anhöll äfven att få förena sig i grefve Armfelts förslag.

Herr Oker-Blom: Jag skulle för min del deremot anse skäl att bibehålla paragrafen, sådan den är af utskottet formulerad, ty då en man ända till sitt 21 år åtnjutit allt det skydd och möjligen all den bildning han inom ett samhälle kan komma att erhålla, torde väl också landet kunna räkna på att han inträder i dess försvarares leder. – Vill han det icke, så kan han tidigare utflytta från landet; jag inser icke, hvarföre han just då, när ögonblicket inträder att han skall ikläda sig värnepligt, skall få utflytta ur landet; jag skulle derföre anhålla om bibehållande af det utaf utskottets pluralitet omfattade förslaget.

Herr Schauman, August: Jag anser att det antal ynglingar, som ifrån landet i den ifrågavarande åldern komme att utflytta, i alla fall måste blifva jemförelsevis så obetydligt, att landets krigsmakt ingalunda kunde derigenom lida någon väsentlig minskning i sin styrka, men deremot är det band som genom ifrågavarande stadgande lägges på den individuella friheten så stort och så grymt, att jag icke vet något ohyggligare.

Herr af Forselles, Emil: Äfven jag ber få understödja grefve Armfelts reservation på de af grefven i reservationen anförda skäl, till hvilka jag ämnade lägga det af herr Schauman senast framlagda.

Friherre von Troil, S. W.: För min del anser jag § 8 i utskottets förslag strida emot de frisinnade principer som uti förslaget eljest gjort sig gällande. Öfverallt i utskottets motiver finner man att utskottet varit genomträngdt af den tanken, att försvaret, sådant det här föreslås, skall vara frivilligt. Vill då någon, under det år han är uppbåd underkastad, flytta från landet och afsäga sig sitt fädernesland, kan han väl icke tvingas att stanna qvar. På denna grund förenar jag mig om reservationen.

Herr von Kræmer: Om värnepligten är en skyldighet, så anser jag att denna tillåtelse att utflytta under sista året före inträdet uti skyldigheten att uppfylla värnepligt, skulle medföra en befrielse för den person, som deraf skulle vilja sig begagna, till men för någon annan som måste träda i hans ställe, och att denna befrielse blefve en orättvisa, som den ena begår emot den andra.

Herr Montgomery: För min del biträder jag ock grefve Armfelts reservation. Jag gör det äfven derföre, att jag anser stadgandet vara i det hela onyttigt, ty den som vill undandraga sig värnepligt, den kan i alla fall några månader tidigare aflägsna sig från landet. Äfven andra motiv än att vilja undandraga sig värnepligten kunna vid den ifrågavarande åldern uppstå för en person. Således den omständigheten att han flyttar från landet, behöfver icke nödvändigtvis tillskrifvas afsigten att vilja undandraga sig försvarspligten. Jag skulle derföre anse den af reservanterna uttryckta åsigt vara riktig. I ingen händelse finner jag att landets försvarskrafter, om också den bestämning, som nådiga propositionen föreslår, skulle försvinna, komme att lida deraf. Man bör upprätthålla den personliga friheten, så långt den kan låta sig förena med skyldigheten till försvar.

Herr Furuhjelm, Knut: Jag ville endast förena mig i de åsigter, som uttalats af herrar Oker-Blom och von Kræmer.

Herr Schauman, B. O.: Jag skulle be att få ansluta mig till de många talare som förenat sig om grefve Armfelts reservation, och skulle anse denna paragraf vara alldeles onödig och endast tjena till att väcka ond blod.

Herr Lagerborg, Robert: Jag vill särskildt ännu såsom motiv för det olämpliga af ett sådant stadgande framhålla, att då ju, såsom redan herr Montgomery nämnt, det för hvar och en dock är möjligt att undandraga sig värnepligten genom att några månader tidigare flytta ut från landet, så qvarstår detta stadgande der, egentligen blott för att möjligen blifva en anledning till passförbud för enhvar som skulle af trängande nödvändighet för en kortare tid begifva sig ut. Det kan åtminstone förutsättas såsom en möjlighet att äfven passförbud komme att gifvas för en kortare resa.

Herr Järnefelt: Emedan den, som för att undvika värnepligtsskyldigheten lemnar landet, skulle köpa sin frihet från denna pligt för ett så dyrt pris som expatriation, kan jag för min del icke tro det vara någon risk att lemna det öppet för hvar och en att lemna landet. Den som verkligen skulle vilja öfvergifva sitt fädernesland, den är icke värd att inträda i dess armé. Jag får på sådan grund förena mig i grefve Armfelts reservation.

Friherre Nordenstam: Jag förenar mig i allo i hvad den sista ärade talaren yttrat.

Friherre Nordenstam: Då principdiskussionen fortfor angående värnepligtens antagande, yttrade en ärad medlem af ståndet, herr Lagerborg, Robert, att den tid, som utskottet i sitt betänkande framställt såsom tillräcklig för att inöfva de värnepligtige, icke vore det. Jag ansluter mig fullkomligt till denna åsigt och vill derjemte uttala, att enligt min mening är den minsta tid, som kan ifrågakomma och hvars fördelning borde öfverlemnas åt befälet, 120 dagar. Skulle denna tid kunna utsträckas längre, vore det väl, men, som sagdt, det är ett minimum.

Herr Ehrnrooth, Robert: Värnepligtsutskottets i öfrigt så förtjenstfulla betänkande anser jag uti i mom. af 11 § hafva en i militäriskt afseende svag sida, nemligen den utaf en föregående talare redan framhållna korta öfningstiden för reserven. Då Ridderskapet och Adeln så enhälligt har uttalat sig för organiserandet af en god finsk militär, är jag öfvertygad om att ståndet äfven lika enhälligt skall uttala sin önskan att denna militär måtte blifva duglig och göra heder för sig, men för att så skall ske, bör soldaten sättas i tillfälle att motsvara de stora fordringar som landet tvifvelsutan kommer att ställa på honom. Enligt den erfarenhet som vunnits om soldatens första utveckling, så har hittills en tid af sex månader härtill befunnits nödig. Vid värnepligtens införande i Ryssland nedsattes en komité af sakkunniga personer, för att utröna, om och i hvilken grad denna öfningstid kunde förkortas. Komitén kom då till den öfvertygelse att man på tre månaders tid bör kunna vinna detta mål, och i följd häraf uppgjordes äfven ett reglemente, hvilket tjenar till rättesnöre vid de värnepligtiges inöfvande. Den erfarenhet jag vunnit under mina tioåriga inspektioner i Ryssland, har ådagalagt att denna tid icke varit för drygt, utan hellre för knappt afmätt. Äfven om vi antaga att de finska officerarnes allmänt erkända tjenstenit vore huru stort som helst och att den anda som kommer att lifva våra unga värnepligtige vore huru god som helst, så betviflar jag dock att man på kortare tid än två månader skall lyckas bibringa soldaten den allra första militäriska underbyggnaden. Då emellertid nittio dagar, eller tre månader, äro föreslagna till hela tjenstetiden vid reserven, skulle således blott en månad återstå att fördelas på de öfriga två åren, eller fjorton dagar för hvardera året. Hvar och en måste väl erkänna att denna öfningstid är för kort. Jag stödjer min öfvertygelse på den erfarenhet jag vunnit, under den tid jag kommenderade en indelt bataljon. Denna erfarenhet var nemligen, att då truppen hemförlofvades, så kunde man i allmänhet vara ganska tillfredsställd med den utveckling soldaten under mötestiden vunnit, men då truppen året derpå sammankallades till möte, så var det med förtviflan jag fann att allt var bortglömdt. Det var en viss förvildning hos folket, hvilken först efter fjorton dagars öfning med en särdeles hastig öfvergång utvecklade sig till en ganska försvarlig färdighet. Skulle öfningstiden inskränkas till endast fjorton dagar, blefve följden den, att tid ej blefve öfver för annat än repetition af hvad de föregående åren inhemtats, hvaremot det vigtigaste uti militärtjensten, nemligen sjelfva fältöfningen och det som den nuvarande krigskonsten fordrar af soldaten, den individuella utvecklingen, komme att helt och hållet försummas, och soldaten blifva mer eller mindre ofullständigt inöfvad. Jag tycker det skulle innebära en stor våda att låta våra unga värnepligtige få en så förfelad uppfostran, att de i händelse af behof att träda ut i fält skulle stå värnlösa och okunnige om de första grunderna af sjelfförsvaret. På grund af hvad jag yttrat, föreslås att öfningstiden något ökades, likvisst med tillbörligen fästadt afseende ej mindre vid den kostnad för staten, än vid det besvär för den värnepligtige en förlängd mötestid skulle framkalla. Mitt förslag att mötestiden skulle förlängas till sex veckor om året grundar sig för öfrigt på min öfvertygelse att denna tid blefve lika lämplig för de värnepligtige som den befunnits vara vid den indelta militären, och är jag öfvertygad att ingen värnepligtig, om han tillfrågades, skulle vägra att af fri vilja stanna några veckor till uti tjensten, medveten om att de sista veckorna vore af största nytta för honom. Utgifterna, som skulle föranledas af den utaf mig föreslagna obetydliga tillökningen i tjenstetiden, komme i sjelfva verket att blifva ytterst små. För lägerförnödenheter, skjutförnödenheter, marcher till och från möten, beklädnad, ammunition o. s. v., skulle det icke erfordras en enda pennis tillökning i kostnaderna. Den enda tillökningen blef kostnaden för förplägningen under de få dagar mera som jag tagit mig friheten föreslå och tidspillan för den värnepligtige under dessa dagar, hvilket utgör en obetydlighet i förhållande till de utgifter som den finska militären kommer att medtaga; och får jag derför, i stöd af den erfarenhet jag har af soldaters inöfvande, på det varmaste anhålla att Ridderskapet och Adeln ville förena sig om det af mig förordade förslaget.

Herr Bergenstråle: Som en öfningstid af endast nittio dagar under loppet af tre år, enligt min tanke, är otillräcklig, för att bibringa de i reserven inskrifna värnepligtige, hvilka förut icke tjenat vid aktiv trupp, erforderlig skicklighet i vapnens bruk, synnerligast med afseende å målskjutning, anser jag en förlängning af denna tjenstetid vara önsklig, för att icke säga nödvändig; och får jag med anledning häraf vördsamt föreslå återremiss till utskottet för denna paragrafs omarbetning i det syfte, att tiden för reservens tjenstgöring vid öfningsmötena blefve utsatt till åtminstone 120 dagar, såsom en föregående ärad talare redan föreslagit.

Herr von Alfthan: Då det af utskottet sjelft och alla de ärade talare som uppträdt till försvar för dess betänkande, blifvit framhållet, att den militär, om hvars upprättande det nu är fråga, måste blifva duglig, så kan jag för min del icke heller annat än i allo öfverensstämma med de näst föregående talarene angående en förlängd öfningstid för manskapet vid reserven. Utom exercitiebildningen och öfning i målskjutning, måste en nutidens soldat förvärfva sig en mängd andra färdigheter: Han måste lära sig att söka skydd af terrängen, öfvas i uppkastandet af förskansningar och verkställandet af andra ingeniör- och sappör-arbeten m. m. Om man, såsom herr Ehrnrooth redan framställde, tänker sig, att för de sista två årens öfning endast fjorton dagar skulle bestämmas, och tager i betraktande att största delen af denna tid måste åtgå till att uppöfva manskapet i att gå i fot och skjuta till måls, så ser jag sannerligen icke, huru det skulle gå med denna trupps manövrer och praktiska arbeten, i fall icke mötestiden förlänges. En sådan förlängd mötestid inverkar också icke på något sätt störande på det förslag som af utskottet blifvit uppställdt. Det rubbar icke i någon mån gången af det hela, och får jag derför för min del jemväl tillstyrka att mötestiden förlänges till 120 dagar eller till sex veckor hvarje år; det blir 126 dagar, hvilket är ungefär detsamma.

Herr Lagerborg, Robert: Jag anhåller endast om att få erinra om den anmärkning jag redan vid principdiskussionen hade att anföra emot utskottets betänkande i denna del, och då de skäl, på hvilka jag för min del stödde min åsigt, att en nittio dagars öfningstid är för kort, redan dessutom här blifvit påpekade, anhåller jag endast att få förena mig om det förslag, som af friherre Nordenstam blifvit uppkastadt, nämligen att mötestiden skulle sammanräknadt vara 120 dagar. Jag fattar icke att dervid ingick någon bestämning om något visst antal dagar för hvarje år, hvilket kanske också vore olämpligt att på förhand bestämma, då erfarenheten möjligen kunde gifva vid handen att det skulle behöfvas en längre tid det första året och kanske kortare tid de följande, eller några andra jemkningar, hvilka då lämpligtvis kunde öfverlemnas till fördelning af befälet. Jag ber dock dervid få framhålla att jag ingalunda derfor tror att denna föreslagna bestämning om 120 dagars mötestid icke någonsin framdeles kunde förkortas; tvertom torde det i framtiden, då ungdomen uti skolorna haft tillfälle att något öfva sig i vapnens bruk, blifva lätt att här, likasom annorstädes, der sådana öfningar ega rum, förkorta öfningstiden betydligt, just derför att det första och enklaste af rekrytbildningen så att säga redan i barndomen blir undangjordt, men så länge detta icke skett, så synes mig att det är ur militärisk synpunkt riktigast att öka denna tid till 120 dagar.

Grefve Aminoff: Jag begärde ordet endast för att säga att jag till alla delar öfverensstämmer med hvad herr Ehrnrooth yttrade på grund af hans fleråriga erfarenhet.

Herr Pinello: Jag ber äfven i allo få biträda herr Ehrnrooths förslag.

Herr Schauman, August: I enlighet med flere föregående talare, måste jag yrka på denna paragrafs återremiss till utskottet. Frågan om den tid, som är nödvändig för reservens inöfvande, anser jag mig dock icke på något sätt vara kompetent att bedömma, men det är af helt andra skäl jag för min del yrkar på återremiss. Redan i går hade jag äran framhålla, hurusom utskottet uti denna nya från den nådiga propositionen afvikande paragraf har försökt att tillförsäkra landet ett starkt nationalförsvar, tillförsäkra landet om att alla vapenföra män verkligen skulle blifva vapenöfvade. Det är i denna paragraf utskottet dessutom har försökt något utjemna den hårda orättvisa som i annat fall lätt komme att kastas öfver vissa af landets ynglingar, derigenom nemligen, att i stället för att enligt nådiga propositionen de som gå lottningen frie, alls icke skulle blifva inöfvade i vapenbruket, nu enligt detta förslag skulle omedelbart inträda i reserven och der tjenstgöra den föreslagna tiden. Men såsom jag hade äran anföra, är denna vigtiga paragraf icke redigerad på ett sådant sätt att den motsvarar hvad den åsyftar att innehålla. Utskottet har också sjelft i sista stunden observerat svagheten uti paragrafens ordalag och sökt att förstärka den genom de par ord, som utskottet uti särskildt utgifven rättelsebilaga har infogat, men äfven i dess närvarande skick anser jag icke att paragrafen motsvarar hvad man har rätt att af den fordra. Här äro uttryck begagnade sådana som att de vid reserven inskrifne ”äro skyldige att infinna sig vid öfningsmötena”. Sådana uttryck böra icke begagnas, när det är fråga om att icke blott ålägga den enskilde pligter, utan också att försäkra det allmänna om en så vigtig sak som denna. När man säger att någon är skyldig att infinna sig någonstädes, så förutsätter detta redan en kallelse eller inbjudning från annat håll. Man finner också slutligen i slutet af paragrafen ganska riktigt: ”kallelse till dessa möten skall utfärdas af generalguvernören”. Men om generalguvernören nu icke kallar dessa reserver, hvilka äro skyldiga att infinna sig på hans kallelse, då blir landet utan något skydd, och då är hela det värnepligtssystem, som utskottet uppställt, kastadt öfver ända. Denna otydlighet hjelpes icke genom att der tillfogas, att öfningsmöten böra hållas sammanräknadt i nittio dagar; detta ”böra hållas” kan hänföra sig uteslutande till tiden, under hvilken de böra hållas, men att hvarje reserv skall sammankallas till vapenöfningar, är dermed icke sagdt. På anförda skäl anhåller jag om understöd för paragrafens återremiss till utskottet i afseende å ändring af denna vigtiga omständighet. Jag har dessutom i går anmärkt att, märkvärdigt nog, denna § 11 af utskottet icke är hänförd till de paragrafer, hvilka borde erhålla grundlagsnatur, då deremot den föregående § 10, som handlar om den aktiva styrkan, är en grundlagsparagraf och efteråt likaså till och med § 20, som handlar om landtvärnet. Att detta är en oegentlighet af ganska stor och betydande art, måste hvar och en medgifva. Då nu i alla fall betänkandet i afseende å grundlagsfrågan redan är af ståndet remitterad till Lagutskottet, så vill jag icke för närvarande göra något särskildt yrkande i denna väg. Jag yrkar endast på återremiss för omredigering i det syfte jag omnämnt.

Herr Snellman, J. V.: Mycket kompetenta ärade medlemmar af detta stånd hafva yttrat sig i den förevarande frågan ur rent militärisk synpunkt. Jag anhåller vördsamt att få förena mig i deras yrkande på en längre öfningstid, ur synpunkten af reservisternas egen välfärd. Skulle det vara fråga om hvad man kallar en ersättningsreserv, som, då bataljonerne ställas på krigsfot, har att inträda i depotkompanier och först efterhand utgå i kriget allt eftersom det kan fordras, så vore det kanske möjligt att man med en mindre föregående öfningstid kunde komma till någon sådan färdighet att de utan allt för stor risk kunde gå ut, för att uthärda ett fälttågs alla svårigheter, men då enligt utskottets förslag de reservklasser hvilka omedelbart skulle inträda, så snart bataljonen ställes på krigsfot, bestå såväl af fullt öfvade som af dessa reservister, då synes det mig alldeles klart att en så kort tid som här är bestämd för deras öfning icke kan gifva dem någon helst vana att sköta sig sjelf såsom en soldat bör kunna sköta sig sjelf i fält; ännu mindre bringa dem till någon färdighet, ty det är icke en ringa sak att göra forcerade marscher med soldatens tunga packning, och under alla skiften och väderleksförhållanden uthärda dessa marscher och bivuaker, kanske ofta många dygn på en enda vecka. – Jag fruktar derföre att de, om icke en längre öfning förunnas, den största möjliga som erfordras för dess utbildande då bataljonen ställes på krigsfot, och de göra sitt inträde i deras leder, snart nog skola befolka lasaretterna och sålunda icke det ändamål, hvarför de blifvit kallade till tjensten, kunna vinnas och dessutom deras egen tid gagnlöst förspillas. Det är på dessa grunder jag äfven för min del önskar, att deras öfningstid må utsträckas så långt som möjligt.

Herr af Forselles, Emil: Ehuruväl jag icke kan ega någon speciel insigt i militäryrket, må det dock tillåtas mig anmärka, att redan vid första genomläsandet af betänkandet denna korta öfningstid ansågs af mig vara en af betänkandets svagare punkter. Det var mig icke möjligt att föreställa mig, huru under en tid af nittio dagar, fördelade på tre år, de värnepligtige skulle kunna vinna allvarligare öfning. De ärade herrar militärer som i dag i frågan lemnat upplysningar, hafva yttermera stärkt denna min åsigt. Den kostnad, som en något längre utsträckt öfningstid skulle medföra, tror jag för min del icke skulle blifva större än att nyttan väl skulle motsvara dessa kostnader, och då jag fortfarande måste anse det vara af den högsta vigt att det nationalförsvar som vi nu gå att inrätta, må varda så starkt som möjligt, så ber jag vis à vis en vidsträcktare öfningstid få förena mig om herr Ehrnrooths förslag.

Friherre Nordenstam: Då jag fick ordet, för att yttra mig i denna fråga, hade en utaf ståndets ärade medlemmar, herr Ehrnrooth, ännu icke yttrat sig. Jag anser honom som en ibland de kompetenta att döma i den förevarande frågan; derföre vill jag gerna frångå hvad jag yttrat, och öfvergå till hans förslag att bestämma sex veckor, men kan dock icke frångå det af mig gjorda förslaget att den sammanräknade tiden skulle få fördelas af befälet, såsom erfarenheten kan visa. Man torde ännu icke kunna stipulera någonting bestämdt i detta afseende. Det är framtiden, som skall göra det; derför ville jag blott uttala min åsigt, huru lång öfningstiden borde vara, men öfverlåta åt befälet att sedermera bestämma fördelningen, såsom det anser för nödigast och bäst.

Herr Björkenheim, Robert: Jag begär vördsammast att få fästa det höglofliga ståndets uppmärksamhet vid min åsigt angående de i denna paragraf ingående bestämmelser som återfinnes i det förslag till värnepligtslag för Finland, som af några landtdagsmän blifvit uppgjordt och utdeladt bland ståndets ledamöter. Der yrkas endast på tvenne års öfning. Jag hemställer till de medlemmar af ståndet, som äro kompetenta att i dessa rent militära frågor yttra sig, om icke under lika många öfningsdagar fördelade på tvenne år samma militära utbildning kan bibringas de värnepligtige som under detta antal fördeladt på tre år. För de värnepligtige och landet innebure en sådan förändring i hithörande bestämningar en betydlig lättnad. Slutligen anhåller jag, på de skäl som af herr Schauman blifvit framhållna, i hufvudsak om återremiss till utskottet af § 11 för att genom en ny redaktion tydligare och klarare uttala den rättelse som utskottet vidtagit angående stiliseringen af 1 mom. af paragrafen.

Herr von Haartman, Rafaël: Saken har redan blifvit grundligen diskuterad, och jag har derför mycket litet att tillägga. Bland de grunder, som utgjorde motivet för min röst för värnepligtens antagande, var att man på denna väg skulle erhålla de bästa resultater, men jag kan å andra sidan icke underlåta att hålla före, att den tid som genom reservens inöfning frånryckes jordbruket och industrin bör vägas på guldvåg. En mängd ynglingar uti sina bästa år frånryckas arbetet under sommaren, då de bäst behöfvas. Jag hade derföre tänkt mig att nittio dagar hade varit tillräckligt, likvisst under den förmodan att af dem skulle på första året fördelas mest. Men sedan flere kompetenta domare i denna fråga, medlemmar af Ridderskapet och Adeln, yttrat, att det vore för litet, och jag anser att dessa herrar hafva större erfarenhet i finska truppers inöfvande än jag, så anser jag mig böra frångå min föregående åsigt och rätta mig efter dem. Jag hade derför tänkt förena mig med friherre Nordenstam, men då friherren nu frångått sin redan understödda åsigt, kan jag ej annat än bibehålla samma siffertal, d. v. s. 120 dagar. Jag anser nemligen icke att tiden bör i veckor bestämmas, utan i dagar, såsom utskottet gjort det. Sex veckor årligen under tre år utgöra 126 dagar. Friherre Nordenstam föreslog 120 dagar. Skilnaden är så liten, att jag icke anser den betyda något. Jag måste derför vidhålla den åsigt som af friherre Nordenstam först uttalats eller att 120 dagar borde vara den tid som skulle bestämmas för reservens öfning.

Herr Oker-Blom: Jag delar fullkomligt den åsigt, som af flere föregående ärade talare blifvit uttalad, först af herr Ehrnrooth, att den öfningstid som af utskottet blifvit för reserven utmätt är knapp nog. Jag har också i Värnepligtsutskottet sökt, såvidt på mig ankommit, få den något förlängd, hvad som dock icke har lyckats. Likvisst anser jag mig skyldig att framlägga de skäl som hafva föranledt utskottets pluralitet att stanna i det beslut det uti betänkandet fattat. Herr Mechelin har redan uppgifvit några af dessa skäl. Jag skall försöka uppgifva ännu andra. Om så vore att alla de förslag, som af utskottet blifvit framlagda, skulle vinna ständernas godkännande, så skulle der ingå en anhållan om att vid läroverken gymnastik blefve införd, och om så vore att detta verkligen skulle blifva fallet, så skulle ungdomen redan vid de år då de besöka läroinrättningarne få likasom en början till de öfningar, som sedan möta dem vid deras värnepligtstjenstgöring. De skulle under den tiden kunna hinna inlära ett och annat, åtminstone finge de reda på kommando-orden, signaler, ställning och vändningar, måhända att gå i takt också, hvarmed då en del af denna rekrytbildning skulle vara undangjord i skolan, och om så vore fallet att det blefve verklighet med tiden, så skulle det visst kunna hända att det kunde hafva inflytande på öfningarne vid 21 års ålder, och möjligen kunna verka derhän att dessa öfningar kunde vara mindre. Detta var ett skäl för utskottets pluralitet att icke höra på min åsigt, som gick ut precist på detsamma som herr Ehrnrooths förslag, d. v. s. sex veckors möte, utan att förringa det till en månads om året. Det var det ena skälet, utom det af herr Mechelin framlagda. Det andra var att man hoppades kunna få ett dugligt underbefäl, och att med ett dugligt underbefäl man också inom en månad skulle komma till rätta med rekryternas öfning. Beträffande detta underbefäl inlemnades till utskottet en promemoria, som också utskottet hade välvilligt upptagit till granskning, och som först var ämnad att ingå i utskottets betänkande, men då detta betänkande redan vuxit till den vidd det nu eger, så ansågs det dock bäst att utesluta promemorian. Emedan dock befälets och underbefälets anskaffande och utbildning är en verkställighetsåtgärd som ankommer å regeringen, kan man taga för afgjordt att regeringen i sådant afseende med tiden kommer att vidtaga åtgärd derhän. Jag anhåller att få uppläsa detta betänkande eller denna promemoria, så mycket mer som det möjligen kunde hända att de farhågor man hyst för det såkallade kasernlifvet, måhända till en del kunna blifva skingrade genom de åsigter och de förslag, som i promemorian äro anförda och hvilka äro byggda på att bilda ett i möjligaste måtto dugligt och moraliskt underbefäl. Promemorian lyder så:

”Jemte systemet för militärstyrkans sammansättning och komplettering utgör ett godt och tillräckligt befäl otvifvelaktigt första vilkoret för en trupps tjenstbarhet och krigsduglighet. Men att bilda eller skapa ett dylikt befäl är icke någon lätt uppgift, då detsamma saknas, såsom hos oss för närvarande, tyvärr, är fallet. Utom vid Lifgardets finska skarpskyttebataljon finnes nemligen inom landet icke något militärbefäl, som kunde påräknas vid uppsättandet af trupper på grund af föreslagen allmän värnepligt. Och likväl är inom dylik trupp behofvet af ett godt befäl om möjligt ännu större, än för en stående yrkeshär, som under en längre tjenstetid har vida lättare att utbilda nödiga befälsämnen och icke har att kämpa med svårigheten att ständigt uppöfva nytt manskap, som i följd af den hastiga omsättningen i en värnepligtsarmé gör uppdragandet af det lägre befälet särdeles mödosamt och tidsödande. Dessutom upptager en värnepligtshär i ledet individer af alla samhällsklasser och lefnadsvilkor, hvilka genom olika bildning och samhällsställning göra, att disciplinen denna en trupps dyrbaraste egodel – måste byggas på helt andra grunder, än lagens och straffbestämningarnes stränghet eller eller ett minutiöst vidhållande af yttre förhållningsregler. En högre pligtkänsla, grundad på verklig bildning och förenad med behörigt allvar och humanitet, bör inom dylik trupp utgöra grundvalen för befälets och manskapets inbördes förhållande. Fordringarne på sagde befäl måste i följd häraf ställas högt och innefatta icke allenast högre fackkunskap i militäryrket, utan äfven ett större mått af allmän bildning och moraliskt värde för att säkerställa truppens bestånd och ingjuta i densamma en anda, som kan häfda dess eget och landets anseende och ingifva förtroende hos befolkningen, hvars ungdom och bästa krafter anförtros i dess vård.

I anseende till sin bestämmelse och tjensteverksamhet sönderfaller nämnde befäl i högre och lägre eller öfver- och underbefäl, innefattande: det förra hela officerskåren och det senare mellanlänken emellan sagde officerskår och gemenskapen eller underbefälet, hvilka äro af lika vigt för truppen och utgöra själen i densamma samt böra i fullt mått motsvara hvarandra för att åstadkomma ett ordnadt och fast helt.

Hvad det förra eller öfverbefälet och officerskåren beträffar, är antagligt, att detsamma kan till väsentlig del fyllas af f. d. elever ifrån finska kadettkåren, hvilka tjenat eller tjena vid ryska armén och sannolikt gerna önska återvända till hemlandet, äfvensom af andra i kejsaredömet anställde finnar, som vunnit erfarenhet och befordran på den militära banan. Men ett oafvisligt vilkor härför är, att sagde officerares ekonomiska ställning blir behörigen betryggad och lemnar någon ersättning för den långsammare befordran i graderna, som sannolikt kommer att inträffa vid de jemförelsevis fåtaliga finska trupperna. Det ligger derför i landets obestridliga intresse att ställa lönevilkoren för officerare så förmånliga, att vederbörande finna med sin fördel förenligt, att efter någon tjenstgöring inom ryska armren och derunder vunnen erfarenhet och utmärkelse söka anställning vid trupperna i hemlandet, hvarigenom ett dugligt högre befäl och en officerskår, som motsvarar tidens militära fordringar, alltid torde kunna upprätthållas. Denna utväg för kompletteringen af det högre befälet erbjuder en oskattbar fördel, hvilken bör begagnas med alla till buds stående medel, och uppoffringar icke sparas för dess säkerställande så långt förhållandena rimligtvis medgifva, ty härigenom skall den finska truppen alltid vara i tillfälle att förse sig med ett krigserfaret och kunnigt befäl och dess krigsduglighet på bästa sätt garanteras. Derjemte torde en tjenlig reorganisation af finska kadettkåren vara af behofvet påkallad.

Enligt föreslagen stat uppgår officersnumerären på fredsfot till 2 stabs- och 16 öfverofficerare för hvarje bataljon, hvilket för 8 aktiva bataljoner, och då gardesbataljonen deri icke inberäknas, såsom egande redan fulltalig officerskår komplett, utgör 16 stabs- och 128 öfverofficerare. Lägges härtill det enligt utskottets betänkande föreslagna reservbefalet med half sold eller 1 stabs- och 10 öfverofficerare för hvarje bataljon, utgörande för alla 9 reservbataljonerna 9 stabs- och 90 öfverofficerare, så uppgår hela officersnumerären för samtliga finska trupper, inclusive gardesbataljonen, till summa 27 stabs- och 232 öfverofficerare, staber, förvaltningar m. m. deri icke inbegripne. Af ofvannämnde officerare bör det högre befälet, börjande med kompanichefs grad, utses företrädesvis bland personer, hvilka genomgått fullständig kurs vid finska kadettkåren eller annat motsvarande militär-läroverk, hvaremot yngre officerare kunna anställas efter slutad lägre kurs i samma kadettkår eller aflagd motsvarande examen, med rättighet dock för desse att efter några års aktiv tjenstgöring vid trupperna få undergå särskildt prof för vidare befordran till kompanichefs rang och högre befattningar. Vida svårare än att fylla officerskåren är otvifvelaktigt att utbilda och fortfarande uppehålla ett godt och dess nuvarande anspråk motsvarande underbefäl. Synnerligen torde svårigheterna i detta afseende blifva stora vid första uppsättningen af truppen, ty ett lämpligt underbefäl, särdeles för en värnepligtsarmé med de högre fordringar, som på sagde befäl måste ställas i intellektuelt och moraliskt afseende, förefinnes hos oss för närvarande alldeles icke och kan af lättfattliga skäl icke påtänkas ifrån gardesbataljonens värfvade leder, som derjemte icke skola förmå fylla det härvid för handen varande behofvet. Sagde underbefäl måste alltså på förhand och särskildt utbildas och skapas förrän till sjelfva truppens uppsättande skrides.

Härtill gifves nu vid närvarande förhållanden icke något annat medel, än att i behörig tid en särskild underbefälsskola inrättas. Denna skola med eget befäl och nödigt antal instruktörer, hvartill tjenlig stat bör utfärdas, torde lämpligast kunna placeras antingen i Fredrikshamn eller Tavastehus. Skolan bör beräknas för två-årig kurs och i alla afseenden underhållas och bekostas af finska statsverket, som tillika bestämmer läroplan och undervisningsprogram för densamma. I nämnda skola intagas såväl svenska som finska talande ynglingar, hvilka fyllt tjugu års ålder, genomgått högre folkskola eller afslutat motsvarande kurs i annat läroverk och ega god frejd och sund kroppskonstitution samt önska frivilligt inträda i krigstjenst efter ackord. Sagde ynglingars undervisning, beklädnad och underhåll i alla afseenden är i skolan kostnadsfri och ega desamme efter genomgången kurs tjena såsom frivillige i militärtjenst minst 3 år i underbefälsgrad, hvarefter desamme kunna befordras till officerare efter aflagd motsvarande examen. Den för truppens uppsättning första och nödvändigaste underbefälsstammen eller kadern komme sålunda vid nämnda skola att utbildas och få dervid sin tillbörliga praktiska och teoretiska underbyggnad, hvarefter och sedan truppen blifvit fullständigt organiserad och vid hvarje bataljon motsvarande läroinrättning hunnit inrättas och öppnas, ifrågavarande central-underbefälsskola kan antingen indragas, ifall deraf icke göres behof, eller ock fortfarande bibehållas såsom normalskola för underbefäl vid samtliga finska trupper. Antalet elever vid sagde centralskola bör beräknas efter beloppet af det vid truppen enligt stat för fredsfot anställda äldre underbefälet, som antagit tjenst efter ackord och utgör underbefälets stom och kärna, och hvilket uppgår med inberäkning af 4 fältväblar, 4 rustmästare, 16 äldre underofficerare och 5 signalister jemte några man utom fronten, till summa 32 man per bataljon, eller till samma antal som yngre officersnumerären utgör. Detta belopp uppgår för 8 bataljoner och då gardesbataljonen uteslutes, såsom redan försedd med nödigt underbefäl, till summa 256 à 260 man, hvilket antal således utgör underbefälsskolans fulla komplett förutom dess eget befäl, instruktörer, lärarepersonal m. m. Undervisningen i skolan är förnämligast praktisk och lägermöten verkställas dervid.

Sedan aktiva truppen med tillhjelp af det sålunda utbildade nödvändigaste kader-underbefälet blifvit behörigen uppsatt och organiserad samt det värnepligtige manskapet af 1:sta årets åldersklass intagits i ledet, är af högsta vigt att så fort sig göra låter vid hvarje bataljon inrättas en särskild underbefälsskola, som underhålles ständigt vid bataljonen. Denna skola sönderfaller i två afdelningar eller klasser, med ett års kurs i hvarje, nemligen kompaniskolan och bataljonsskolan, af hvilka den förra står under ledning af kompanichefen och den senare under inseende af yngre stabsofficeren med biträde af nödigt antal lärare och instruktörer ifrån bataljonens officerskår och underbefäl. Dessa skolor förbereda underbefälsämnen såväl för aktiva truppen som reserven och utgöra den härd, der detta befäl för framtiden hufvudsakligast danas. Af hvarje inträdande värnepligtig åldersklass utses vid första lägliga tillfälle till kompaniskolan det bästa och läraktigaste manskapet till ett antal af minst 32 man för hvarje åldersklass per bataljon, motsvarande det enligt stat bestämda antalet yngre underofficerare, hvilka efter slutad kurs i sagde kompaniskola öfverföras till bataljonsskolan, och utgör således hela kompletten vid kompani- och bataljonsskolorna tillsamman 64 man, som alltid bör hållas fulltalig. Af nämnde befälsämnen utväljes efter hand och enligt bataljonschefens närmare bepröfvande det för truppen behöfliga antalet yngre underofficerare, gefrejtrar m. m. Efter slutförd aktiv tjenstgöring öfverföras desamme till reserven och landtvärnet och intaga der underbefälsbefattningar samt efter vunnen befordran äfven yngre öfverofficersposter mot åtnjutande af dermed förenade förmåner och lönevilkor. Sedan nämnda skolor hunnit vid bataljonerna inrättas, kan, såsom redan är sagdt, centralunderbefälsskolan indragas, hvarefter det äldre underbefälet fylles ifrån bataljonsskolorna i vanlig ordning efter yppad vakans.

Under förutsättning af truppens fullständiga organisation och normala tjensteverksamhet samt underbefälsskolornas fulltaliga bestånd, kommer således vid hvarje aktiv bataljon att förefinnas trefaldigt underbefäl eller ämnen dertill, nemligen 1:o det äldre s. k. kaderunderbefälet, som slutat sin obligatoriska aktiva tjenstetid och enligt ackord fortsätter nämnda aktiva tjenstgöring samt genomgått central- eller bataljonsunderbefälsskolan, 2:o det yngre underbefälet af värnepligtige, som fullgör andra årets värnepligt och är intaget i bataljonsskolan, samt 3:o de yngsta värnepligtiga underbefälsämnena, som fullgöra första årets värnepligt och äro intagne i kompaniskolan. Hvarje kategori af detta underbefäl- och underbefälsämnenoriginal: underbefä sämnen uppgår till 32 man, utgörande alltså per bataljon 96 man. Härtill kommer det för reserven föreslagna halfva befalet med half sold, utgörande 11 officerare och 24 man underofficerare jemte 5 signalister, utom obevärade, för hvarje bataljon, hvarutom vid landtvärnet kan påräknas behöfligt befäl, som slutat aktiv- och reservtjenst. Härmed torde såväl aktiva truppens och reservens behof af underbefäl och instruktörer vara i det närmaste tillgodosedt, blott sagde numerär städse hålles fulltalig. Antagligt är tillika, att vid truppen alltid skall finnas ett större eller mindre antal frivillige med högre bildning, hvilka på kortare tid genomgått underbefälsskolan och sedermera intaga underbefälsplatser i ledet, hvarigenom uppdragandet af underbefälet ytterligare underlättas”.

Såsnart alla dessa skolor kommit till stånd, är det väl att hoppas att såväl underbefälet som också det sedliga tillståndet inom bataljonerne ingalunda kommer att gifva anledning till några farhågor, utan är det att hoppas att denna militär nog skall motsvara alla förhoppningar. Som sagdt, hvad sjelfva hufvudsaken beträffar eller öfningsmötens längd delar jag den af herr Ehrnrooth uttalade åsigten, att den skulle bestämmas till sex veckor, men öfverlemnar åt ståndet att afgöra den saken.

Friherre von Troil, S. W.: Värnepligtssystemets införande hos oss torde väl i främsta rummet afse att få ett så starkt nationalförsvar som möjligt, hvilket försvar för de skattdragande och för de värnepligtige vore i minsta mån betungande. Enligt 1 § uti denna lag är värnepligten till för tronens och fäderneslandets försvar. Ett dylikt försvar kan ju icke ifrågakomma annat än vid krig eller vid möjligen inträffande upplopp. I fall af krig inkallas reserven och i främsta rummet naturligtvis de reserver, som genomgått aktiv tjenstgöring. Vid tillfälle af krig uppställes dessutom enligt 124 i utskottets betänkande särskilda depotbataljoner, för hvilket ändamål ytterligare utbildning af reservmanskapet kan ega rum, innan de skickas med i affär. Ehuru jag också är ense med dem, som anse att nittio dagars öfningstid för sådana reserver, som icke varit i aktiv tjenst, icke är tillräcklig för deras fulländade utbildning, skulle jag dock, med anledning deraf att dessa reserver, innan de komma med uti affär, ytterligare kunna bibringas öfning vid depotbataljonerna, anse att den af utskottet föreslagna tiden af nittio dagar vore tillräcklig. Jag gör det äfven ur ekonomiska skäl. Här har påpekats, hvilken stor uppoffring utaf tid det är för denna ungdom att samlas till dessa reservmöten; hvarje dag är för dem dyrbar och förenad med kostnader för kronan, som der icke blott skall underhålla dem, utan också bestå dem kläder och ammunition, hvarutom aflöningen för reservbefälet naturligtvis också måste i betydlig mån ökas. Denna aflöning för reservbefälet vågar jag för min del hålla före att det är den svagaste punkten uti utskottets betänkande. Huru detta befäl skall åstadkommas, och huru man för en så ringa aflöning, som i utskottets betänkande N:o 2 pag. 20 är föreslagen för reservbefälet, skall få folk, som vore villiga att lemna sina öfriga sysslor för att emot ett arvode af, för bataljonschefen inklusive resekostnader 2 000 mark och för kompanichefen 1 000 mark, åtaga sig dessa befattningar, kan jag verkligen icke begripa. Men denna fråga hör icke hit. Jag anser endast att det är många skäl, som tala för bibehållandet af dessa nittio dagar oförändrade, äfven oaktadt man medgifvit att reserven icke på dessa dagar kan få fullständig öfning. Jag för min del måste tillstyrka antagandet af utskottets betänkande.

Herr Furuhielm, Knut: På de af herr Ehrnrooth anförda skäl, ville äfven jag utsträcka mötestiden till högst 120 dagar, att fördelas enligt det högre befälets bestämmande.

Herr von Törne: Jag har endast anhållit om ordet, för att biträda herr Schauman i hans yrkande på ifrågavarande paragrafs återremiss till utskottet för omredigering i det afseende, som han antydt.

Herr von Alfthan: Med anledning af friherre von Troils senaste yttrande om utskottets bestämning angående antalet dagar som reservisterna borde sammankallas till öfning, anhåller jag ännu att få fästa uppmärksamheten på en omständighet och just densamma som friherren påpekat, nemligen krigstid. Det kunde under lyckliga omständigheter, om de alla sammanträffa, kanske hända att de reserver, som inkallas för att förstärka de aktiva bataljonerna, skulle vara tillräckligt öfvade för att, då de ingå i färdigt utbildade truppkadrar kunna gagna, men utom dessa aktiva bataljoner inrättas depotbataljoner, och dessa depotbataljoner hafva icke något annat manskap att tillgå än just dessa i nittio dagar öfvade reservister. Det är just dessa reservister, hvilka i sin tur skola öfva alla de öfriga som efterhand hvarje år inkallas; om de nu sjelfva icke hafva någon fullständig öfning, huru skola de lära andra. Det är just för behofvet i krigstid som detta gör sig synnerligen gällande, och anser jag mycket skäl förekomma att öka antalet af öfningsdagar till 120, men att åt befälet öfverlemnas befogenhet att fördela dessa 120 dagar på de tre åren, såsom lämpligast synes och såsom erfarenheten framdeles kan gifva anledning till.

Herr Antell: Erkännande mycken kompetens hos de ärade talare, hvilka förordat en förlängning af öfningstiden för reserven, måste jag dock tillstå, att jag för min del icke är öfvertygad om behöfligheten deraf. Det borde kanhända härvid icke förgätas, att det icke gäller paradtrupper utan trupper, afsedda för ortförsvaret. Då det emellertid för det första faller sig olämpligt att här på riddarhuset med uppmärksamhet följa med en promemoria, sådan som den herr Oker-Blom haft godheten föreläsa och för det andra, emedan afgörandet af öfningstiden beror af för många omständigheter för att uteslutande ur militärisk synpunkt bedömas, och för det tredje, emedan stadgandet om antagande af reservbefäl torde böra förfullständigas, så anser jag att hela denna paragraf borde återremitteras till utskottet, som egde inkomma med en fullständig motivering öfver den öfningstid utskottet föreslår, äfvensom ett förslag till fördelning af denna öfningstid; ty jag anser nemligen att denna fördelning af öfningstiden bör i lagen bestämmas och ingalunda hvarken får eller kan öfverlemnas till afgörande åt ett tillfälligt militärbefäls godtycke. Detta stadgande ingriper för mycket uti alla samhällsförhållanden för att kunna i sjelfva lagen lempas oberördt. Derjemte ansluter jag mig till dem som påyrkat remiss i och för omformulering af paragrafen, sålunda att det otvetydigt och klart skulle framgå att det här afses att den fastställda öfningstiden ovilkorligen skall åligga hvarje reservist.

Herr Molander: Då flere föregående talare, som äro erfarne i militärväsendet, hafva ansett en förlängd tid för öfningsmötena vara af behofvet påkallad, så biträder jag för min del deras åsigt, och vill endast tillägga att den ökade kostnaden fullt motväges genom den större skicklighet i militäryrket, som bibringas reservmanskapet, och anser jag denna större skicklighet också vara en alldeles nödvändig sak, på det att det med den nya militären åsyftade ändamålet måtte vinnas.

Herr Ehrnrooth, Robert: I 3 mom. talas om gardesbataljonens sommarmöte; detta uttryck är oegentligt. Kan det icke hellre benämnas öfnings- eller lägermöte? Det kan inträffa, att ett möte hålles om hösten eller våren. Sommarmöte är således ett oegentligt uttryck, som kunde utbytas emot läger- eller öfningsmöte.

Herr von Ammondt: Jag ber få förena mig i herr Ehrnrooths yrkande på att uttrycket sommarmöte skulle utbytas emot läger- eller öfningsmöte till undvikande af missförstånd.

Herr von Haartman, Rafaël: Jag för min del håller före att orden sommar- och öfningsmöten äro oriktiga, och då jag anser att de ärade talarene menat någotdera af dessa två, skulle jag önska att någonting bestämdare skulle inflyta, och får derföre föreslå att icke öfningsmöten, utan lägermöten skulle införas.

Herr Lagerborg, Robert: Denna §, som innehåller bestämningar angående permittering, är af en öfvervägande vigt i detta lagförslag. Jag måste bekänna att det har varit ganska motvilligt jag bidragit till beslutet om att tjenstetiden vid de aktiva trupperna skulle vara fixerad till tre år. Det torde vara temligen säkert, att en så lång tjenstetid vid aktiven kan undvaras, utan att den militäriska dugligheten hos en trupp kan i någon nämnvärd grad deraf lida. Den ökning af den aktiva tjenstetiden, som egt rum i sådana länder, som Preussen, har mera härrört af en farhåga att vid tillfällen, då Preussens krigsmakt skulle nödgas mäta sig i styrka med de närgränsande stormakternas, denna tjenstetid måhända i ett eller annat afseende komme att befinnas vara för kort och till följd deraf dess armé svagare. Vi böra dock påminna oss, att under en följd af tjugutal år Preussens härväsende varit ordnadt på en två års aktiv tjenstetid. I början af 1850-talet blef den förhöjd med ett halft år, och efter det orientaliska kriget, således såsom en direkt följd af den ändrade stormaktsställningen i verlden, ökades densamma till tre år. Denna organisation bestod sedan profvet under 1866 och 1870 årens fälttåg. Men det är ingen obekant, att det inom Preussen ganska allmänt, äfven inom dess militär, men isynnerhet hos de fredliga medborgarene, gjorde sig gällande en stark opinion emot fortbeståendet af denna treåriga tjenstetid. När det tyska riket efter 1870 års krig blef något så när stadgadt, så var det också en af tyska rikets förnämsta omsorger att göra sig till tolk för den allmänna uppfattningen inom riket derhän, att den aktiva tjenstgöringen borde förkortas. Vid den högst intressanta debatt, som derunder egde rum, uppträdde bland andra såväl Preussens krigsminister, som också fältmarskalken Moltke, som dervid medgaf, att han alls icke satte i fråga att man i en framtid kunde tänka på en förminskning af tjenstetiden, men han hem ställde till riksparlamentet, huruvida tidpunkten just då var lämplig att skrida till en sådan förkortning deraf, då nyss Frankrike samtidigt ställt sitt härväsende på samma fot som det tyska, dock med betydligt förlängd tjenstetid. Det var egentligen detta motiv, som föranledde att frågan då föll, dock med uttryckligt medgifvande från denna store erfarne krigsbefälhafvares sida, att en sådan kortare tjenstetid mycket väl kunde låta försvara sig. Och jag vill minnas att han särskildt då nämnde, att man kunde lindra densamma genom vidsträcktare permittering. Jag vill icke uppehålla det höglofliga ståndets tid med att utbreda mig öfver frågan, men önskade blott med det förut sagda framhålla, hvilket sammanhang § 10 sålunda har med § 12. Det har endast varit för att utskottet i § 12 infört en bestämning derom, att tredje årets tjenstetid i betydlig mån kan förkortas, som jag kunnat försona mig vid tanken på en treårig aktiv tjenst. Men det tyckes mig, att utskottets förslag till redaktion af denna § icke står i fullkomlig harmoni med den bestämdhet, med hvilken utskottet uti motiverna framhåller, hurusom ”tyngden af denna tidsbestämning i väsentlig mån förmildras så väl genom de talrika lindringar i värnepligtens utgörande, hvilka af särskilda anledningar medgifvas, som ock af det stadgande om utsträckt permittering, som i § 15 införts”, hvilket allt hade till påföljd att den aktiva tjenstetiden förkortades. Stadgandets formulering i lagen är enligt min tanke dock allt för sväfvande. Jag tror det blir nödvändigt att underkasta denna bestämning en liten omredaktion. Här säges: ”dock må under tredje tjensteåret längre tids permittering ega rum, med iakttagande deraf, att sådan ej medgifves under tiden för lägermötet”. Månne det skulle vara för mycket vågadt att uttala sig bestämdare och säga: ”dock bör under tredje tjensteåret längre tids permittering ega rum. Det vore från ständernas sida ett uttalande i det syfte, att en längre permittering icke blott kan tillåtas, utan att ständerna anse att det tredje årets tjenstetid bör förkortas genom permittering. Jag tager mig derför friheten föreslå att en sådan omredaktion af §:en blefve verkställd. Men det kunde ju möjligen hända att en bättre formulering kunde påfinnas, och derföre tillåter jag mig framställa mitt yrkande sålunda, att §:en blefve till utskottet återremitterad, på det utskottet måtte omformulera densamma på ett sätt, som tydligare gåfve tillkänna att under tredje tjensteåret längre tids permittering borde ega rum.

Herr Oker-Blom: Jag vill visst icke bestrida giltigheten af de skäl, den föregående ärade talaren framlagt för förkortandet af den aktiva tjenstetiden, men jag utber mig endast att få visa, huru tjenstetiden för närvarande i verkligheten kan gestalta sig inom alla de stater i Europa, der värnepligtssystemet blifvit antaget. I Tyskland är den aktiva tjenstetiden för närvarande tre år, i Österrike-Ungern tre år, i Frankrike fem år, i Italien fem år, i Belgien fem år, i Ryssland sex år, i Turkiet fem år, i Rumänien fyra år, i Serbien tre år, i Grekland tre år. Vi se således häraf, att i intet annat land truppernas aktiva tjenstetid är mindre än tre år; och jag vill göra samma fråga, som den föregående ärade talaren framlade, till någon auktoritet; vore det skäl eller är tidpunkten inne att hos oss minska denna tjenstetid, då vi ingen erfarenhet hafva, utan tvertom måste bygga på den erfarenhet andra länder hafva, och der i intet enda tjenstetiden är mindre än tre år, men väl mera? Härtill kommer att, ifall de lagrum blifva antagna, som utskottet föreslagit, den aktiva tjenstetiden förmodligen kommer att reduceras till mindre än tre år. Ty så snart en gång en större del af befolkningen åtminstone har begagnat sig af folkskolan, så är för dem alla den aktiva tjenstetiden reducerad till två år. Den del af befolkningen, som genomgått ännu högre bildningsanstalter, har den ännu ytterligare förkortad. Således skulle jag tro att, om icke precis i första början, så åtminstone inom förloppet af några tiotal år, högst troligt är att denna aktiva tjenstetid i medeltal kommer att gestalta sig för pluraliteten emellan ett och ett halft à två år, allt efter som befolkningen begagnar sig af folkskolan. Dessutom kommer härtill att enligt utskottets förslag permittering eger rum under första och andra året ända till tre månader samt under tredje året t. o. m. längre tid. Om vi nu skulle antaga, att det vore tre månader årligen och medeltjenstetiden två år, så skulle sex månader kunna gå bort; sålunda skulle det i verkligheten blifva ett och ett halft år, och denna aktiva tjenstetid torde väl icke vara för lång, isynnerhet som vår truppstyrka är jemförelsevis liten; ty då vore skäl att åtminstone hafva den så god som möjligt. Hvad åter den af den föregående talaren förordade förändringen af §:ens lydelse att ordet ”må” skulle förändras till ”bör”, beträffar, så har jag icke någonting deremot, men tror väl att ordet ”må” ofta begagnas i lagställen i ungefär samma betydelse som ”bör”, och torde ofta nog komma ut på ett och det samma. Om så är fallet, kunde uttrycket ju bibehållas; men jag har också ingenting emot att det utbytes, om det höglofliga ståndet finner det vara bättre.

Herr von Haartman, Rafaël: Då jag icke kan tro att befälet för de blifvande finska trupperna skulle permittera manskapet, om det ock vore fullt inlärdt, oftare eller på längre tid än de dertill ega full rätt, så måste jag förena mig med herr Lagerborg och föreslå en återremiss. Jag skulle dock härvid be att få föreslå, och jag hoppas att herr Lagerborg icke har något deremot, att det borde heta i stället för ”må”, ”bör” men med tillägg af ”såvidt möjligt är”. Att må skulle vara det samma som bör finner jag icke.

Herr von Ammondt: På de skäl, herr Lagerborg anfört, skulle jag önska biträda hans åsigt om att den värnepligtige borde under det tredje tjensteåret permitteras under längre tid. Men i sådant fall skulle det synas mig nödvändigt att minska permissionstiden under de två första åren, emedan jag fruktar för att en så lång frånvaro från den aktiva truppen kunde menligt inverka på de värnepligtiges militäriska utbildning. Det vore kanske af större vigt att den värnepligtige under de två första åren af sin tjenstetid skulle blifva fullt inöfvad, för att sedan under det tredje året kunna begagna sig af permission. För den händelse att en värnepligtig skulle under de två första åren begagna sig af tre månaders permission, således sex månader sammantagna, och under det tredje året få permission på tio månader, skulle han således vara 16 månader frånvarande från trupperna; 16 månader af 36, som hans tjenstetid i aktiva trupperna borde räcka. Jag skulle derför föreslå att de värnepligtige skulle hafva rätt till permission under de två första åren på högst två månader och med det tillägg att permission skulle beviljas företrädesvis dem, som jemte ådagalagdt godt uppförande uppnått nödig skicklighet i militäryrket. På dessa vilkor skulle jag önska biträda herr Lagerborg och föreslå återremiss till utskottet på det att detta moment af §:en skulle få motsvarande lydelse.

Herr Ehrnrooth, R.: Äfven jag skulle vilja biträda herr von Ammondts förslag att permissionstiden inskränkes till två istället för tre månader. Hvad deremot det af herr Lagerborg förordade utbytet af ordet ”må” emot ”bör” beträffar, så tror jag detta utbyte skulle blifva oegentligt, ty derigenom blefve den som icke vill hafva permission tvungen att emot sin vilja blifva permitterad. Jag tycker för öfrigt att rättigheten för befälet att pröfva permissionstiden är mycket nyttig, emedan vägran af permission kunde användas såsom straff t. ex. mot dåligt uppförande. Jag tror således att ordet ”må” mycket väl försvarar sin plats, samt biträder herr von Ammondts förslag att under de två första tjensteåren permissionstiden minskas från tre till två månader.

Friherre Nordenstam: För min del anser jag redaktionen af §:en utaf utskottet vara mycket välbetänkt uppgjord. I första meningen är det tillåtet vederbörande befäl att bevilja permittering. Befälet har således tillräcklig latitud att göra hvad den för godt finner. Man bör också förutsätta att det är ett sådant befäl, som kan tänka sig in i förhållandena och vet när och huru det skall permittera en värnepligtig. I den andra meningen skulle jag visst icke vilja utbyta ordet ”må” emot ”bör”, ”Må” är facultativt, det kan göras och icke göras, men ”bör” är bestämdt. Derföre ville jag öfverlemna åt befälet samma latitud att der afgöra huru befälet vill; och på de grunder herr Oker-Blom anfört, förenar jag mig med honom om att låta §:en förblifva sådan den är, dock på det vilkor att ”må” icke utbytes mot ”bör”. Jag tror att man bör vara varsam att i ett lagrum innefatta detaljer och isynnerhet i sådana lagrum som detta; der bör då den, som skall besluta, hafva så stor latitud som möjligt. Jag förordar således att §:en må få bibehålla den lydelse den har.

Herr von Ammondt: Med anledning af herr Mechelins yttrande ber jag få nämna, att jag ingalunda förbisett att det beror af befälet att permittera eller icke. Men med anledning deraf att herr Lagerborg yrkade på att befälet vore skyldigt att permittera hvar och en värnepligtig under de sista åren af dess tjenst på längre tid, var det jag önskade att permissionstiden under de första åren skulle förminskas, just emedan de värnepligtige skulle ändå måsta få tillräcklig tid att utbilda sig i militäryrket. Jag vidhåller således mitt yrkande att permissionen under de första åren skulle inskränkas till högst två månader, så mycket mer som jag är öfvertygad om att två månader för den permitterade, då han så kort tid varit frånvarande från sin hemort, att han icke hunnit skilja sig från förhållandena der hemma, vore fullkomligt tillräckliga att åter införlifva sig i förhållandena i hemorten. Hvad herr Lagerborgs yrkande om utbyte af ordet ”må” mot ”bör” vidkommer, så kan jag icke biträda det, så mycket mer som det skulle i ett vigtigt fall kunna blifva oegentligt, t. ex. i fall af krig. Beträffande utbyte af ordet ”må” mot ”bör”, så borde enhvar äfven i händelse af krig hafva rättighet att få permission på en längre tid, då här icke göres undantag för annat än lägermöten. På denna grund skulle jag således förorda att §:en uti det senare momentet skulle få bibehålla sin nuvarande ordalydelse.

Herr von Alfthan: Mig synes att utskottet på ett ganska tillfredsställande sätt löst föreliggande fråga, och det gör mig derföre ondt att höra, att tvenne af utskottets aktade medlemmar med, såsom mig synes, nog stor lätthet gått in på att förändra ordalydelsen af §:en i sådant syfte, att genom en förändring af ”må” till ”bör” eller på annat sätt tydligt gifva tillkänna, att en vidsträcktare permissionstid under det sista eller tredje tjensteåret, hvarom nu är fråga, skulle blifva obligatorisk. Det är en väsentlig skillnad uti det ena och det andra sättet att gå till väga vid bestämmandet, huruvida en sådan permittering, med afseende å en hel mängd omständigheter som dervid böra tagas i betraktande, må eller om den, utan afseende å någonting bör ega rum, antingen man sedan begagnar dessa ord eller några andra, som återgifva samma tanke. Det har anförts, att man utaf befälets urskiljning torde kunna vänta hvad under sådana förhållanden borde göras. Jag tror att man så mycket mer kan förlita sig på en sådan urskiljning, som det icke torde blifva det omedelbara befälet och icke ens den blifvande inspektören eller brigad- eller divisionschefen, som skulle komma att afgöra om permissionen. Jag tänker mig att den högsta befälhafvaren öfver trupperna, generalguvernören och landets styrelse, Kejserliga Senaten, komma att dervid hafva ett ord med i laget, och i betraktande t. ex. af ekonomiska omständigheter, som kunna göra det önskligt att för en längre tid permittera ett större antal soldater, skola förordna om en längre permissionstid under det tredje året, ifall omständigheterna eljest sådant medgifva. Jag är också öfvertygad om att generalguvernören, eller den högsta befälhafvaren för trupperna i landet, skall fästa tillbörligt afseende vid å Senatens sida yttrade önskningar härutinnan samt att det sedan genom dagorder meddelas vederbörande befäl nödiga instruktioner, att för längre eller kortare tid permittera ett större eller mindre antal manskap. Vidare kan det hända att den politiska horisonten mörknar, hvilket ofta inträffar blott småningom. Det kan hända att man redan ett halft, trefjerdedels, kanske ett helt år innan det kommer till utbrottet af ett krig, förutser möjligheten deraf. Detta är en omständighet, som kunde gifva anledning till att vinnlägga sig så mycket som möjligt om truppernas öfning samt att till följd deraf under det tredje året, under sådana förhållanden, icke medgifva någon längre tids permission. Slutligen kan den blifvande sammansättningen af den finska militären icke med säkerhet förutses. Man kan icke veta, huru många sådana personer, hvilka genomgått eller icke genomgått högre folkskola, komma att inträda. Det kunde ju hända att antalet af värnepligtige, som måste tjena tre år, blir ganska stort, och då kunde genom en alltför stark permittering svårigheter uppstå t. o. m. för garnisonstjenstens bestridande. I betraktande af alla dessa omständigheter tycker jag att utskottets redaktion, sådan den här föreligger, mycket väl försvarar sin plats, och skulle jag obetingadt vilja förorda dess bibehållande oförändrad.

Herr Antell: Jag ber endast att få komplettera herr Oker-Bloms sakrika upplysningar. Det är nemligen så att herr Oker-Blom försummade att äfven omnämna Danmark, då han önskade framhålla att alla andra länder i Europa hafva längre tjenstetid för militären än man hos oss anser behöfvas. Nu är emellertid fallet att i Danmark, förutom tiden för rekrytöfning, som omvexlar emellan fem, och tjugu och en half månader för de olika trupperna, den stående tjenstetiden är endast från nio månader till ett år. Jag tror att det är allt skäl att vid omredigeringen af denna § göra det så, att det absolut framhålles att permittering bör ske, för att förkorta den onödigtvis långa tjenstetiden, och får jag i allo förena mig i herr Lagerborgs förslag.

Herr Lagerborg, Robert: Af utskottets här närvarande medlemmar har jag ytterligare blifvit styrkt i min förmodan, att det verkligen varit utskottets afsigt att i lagen gifva ett kraftigt uttryck för den åsigt, att befälet under tredje tjensteåret borde åläggas permittera i så vidsträckt grad, som blott möjligt är. De skäl, som här blifvit anförda emot ett förtydligande af denna åsigt, hafva icke kunnat öfvertyga mig om, att icke en omredaktion af §:en i det syfte, utskottets motiver angifva, vore af behofvet påkallad. Det har framhållits, att det vore bättre gifva §:en sådan lydelse, att det kan bero på befälet, huruvida detsamma vill bevilja en kortare eller längre permittering under det tredje tjensteåret, samt att en lydelse, som skulle syfta på en tydligt uttalad önskan eller förhoppning, att en längre permittering borde ega rum, icke vore i lagen nödvändig. Jag ber dock att härtill få anmärka, att inom militära kretsar och hos enskilda befälhafvare mycket olika åsigter förekomma om den större eller mindre utbildningsgrad, som är nödig för en god soldat. Hvad den ena kan finna vara ganska tillfredsställande i afseende å tidsmåttet, finner den andra endast halffärdigt, och man har mången gång sett exempel på och ser det dagligen, att divergerande uppfattningar härom göra sig gällande. Ifall en § är så sväfvande affattad, som denna 12:te § nu är det, så kan man mycket väl tänka sig, att derest det högsta befälet vore af den uppfattning, att man bör taga ut tjenstetiden så fullt som möjligt och hålla soldaten i skola så länge tiden blott medgifver sådant, den åsigt snart skulle arbeta sig fram att permittering alls icke bör ske. Man skulle stödja sig vid uttrycket: ”då må en sådan ega rum” och anse att detta är ett medgifvande, men icke innebär någon obligation. De ärade ståndsmedlemmar, hvilka framhållit huruledes för händelse af krig trupperna borde vara skyldige att qvarstanna så länge behofvet kräfver, ville jag erinra om att sådant är förutsatt, och för sådana förhållanden kan dessutom alltid undantag göras. Paragrafen behöfver icke affattas så trångt, att icke hänsyn till dylika eventualiteter kan deri inrymmas. Jag har, såsom jag redan nämnde, alldeles icke hållit på att den af mig föreslagna redaktionen just skulle träffat det rätta, genom att i stället för ”må” insätta ordet ”bör”. Jag tror tvärtom att det genom en annan redaktion finnes möjlighet att komma närmare den tanke, som föresväfvade mig och som äfven tyckes hafva ledt utskottets medlemmar. Mitt yrkande gick ut på en återremiss i syfte att något förtydligande borde uti §:en införas, men jag gör det utan att sjelf framhålla något bestämdt förslag. Jag tror dessutom, att det är vanskligt nog att i en större församling skrida till redaktionsförändringar samt att det är bäst att öfverlemna åt dem, som redan tänkt sig in i saken, att vidtaga den nödiga omformuleringen. Jag är ännu icke öfvertygad om att icke en omformulering kan påfinnas, som mindre sväfvande, än den nu föreliggande, uttrycker behöfligheten af en längre permittering under det tredje året, utan att dock helt och hållet binda händerna på befälet; och det är i förhoppning om att en sådan kan uttänkas, som jag vidhåller mitt yrkande på återremiss.

Herr von Ammondt: På grund af de skäl, herr Lagerborg nu framlagt, vore äfven jag villig att biträda hans åsigt om förändring och utbyte af ordet ”må”, samt i sådant fall föreslå ”borde” icke ”bör”, hvilket är för mycket bindande. Mitt förslag vore således ”dock borde under tredje tjensteåret o. s. v. ega rum”. Jag hemställer för öfrigt till det höglofliga ståndet, huruvida detta af mig föreslagna uttryck vore lämpligare än det, som herr Lagerborg föreslagit, och det, som utskottets betänkande innehåller.

Friherre von Troil, S. W.: Jag måste anhålla att få reservera mig emot Ridderskapets och Adelns nu fattade beslut, hvarigenom den aktiva tjenstgöringen kan komma att afse mera utbildningen af paradtrupper än krigsdugligt manskap.

Herrar Björkenheim, Robert, och von Törne förenade sig i denna reservation.

Herr Lagerborg, Robert: Jag anhåller att få reservera mig emot detta beslut, helst jag icke kan finna hvarföre det höglofliga ståndet icke hade kunnat medgifva så mycket, som att utskottet kunnat få inkomma med ett förslag, hvilket möjligen hade kunnat tillfredsställa allas billiga fordringar. Jag tror att denna bestämning, sådan den nu är, kommer att leda till ganska mycket obehag och vådor.

Herr Antell: Jag ber vördsammast få nedlägga min reservation emot detta beslut, anseende det vara uttrycket af en börjande militärism, hvartill den preussiska värnepligtens införande i hvarje land måste leda.

Herr Grotenfelt anhöll jemväl att få anmäla sin reservation till protokollet.

Herr von Haartman, Rafaël: Äfven jag anhåller att få tillkännagifva att jag icke bidragit till detta beslut. Återstår nu för ständerna således att framdeles bevilja så litet anslag för militärens underhåll som möjligt, så att befälet blir tvunget att permittera manskapet då möjligt är.

Herr Ehrnrooth, Robert: Jag kan icke förena mig om redaktionen af littera c), emedan det skulle innebära en orättvisa att tjenstetiden för den, som icke infinner sig på bestämd tid, i hvarje fall skall räknas från den 1 Maj eller i November. Det kunde ju hända att en till tjenstgöring inkallad, till följd af sjukdomsfail eller andra omständigheter varit hindrad att infinna sig på bestämd dag, och detta oaktadt skulle ett sådant ofrivilligt uteblifvande hafva till påföljd, ett halft års förlängning af tjenstetiden. Jag skulle derför vördsammast föreslå att tjenstetiden för den, hvilken bort infinna sig till följd af det allmänna uppbådet, men icke gjort det, beräknas från påföljande 1 November, så framt laga orsak till uteblifvandet icke styrkas kan.

Herr von Willebrand, Reinhold: I § 65 stadgas att ”laga orsak till uteblifvande från uppbåd utgör svår sjukdom eller annat oöfvervinneligt hinder, som vederbörligen blifvit styrkt”. Således torde herr Ehrnrooths andragande icke böra föranleda till någon åtgärd. Det är beträffande uteblifvande från uppbåd, som § 65 stadgar; men i det af Ridderskapet och Adeln redan antagna 2 mom. står att tjenstetiden för den, hvilken under annan tid af året inträdt, beräknas med de i följande moment uppräknade undantag från den första dagen i nästföljande månad.” Således inbegriper 2 mom. icke detta undantag. Jag skulle tro att ett förtydligande härutinnan behöfves, ty befälet kan komma i tvekan huru tjenstetiden skall beräknas för den, som haft laga förfall för uteblifvandet, men infinner sig några dagar senare. Ett sådant förtydligande kan ju icke vara annat än nyttigt.

Grefve Cronhjelm förenade sig med herr Ehrnrooth.

Herr von Alfthan: Det 1 mom. af § 14 i utskottets betänkande lyder: ”I händelse behof uppstår att bringa trupperna till krigsantal, skall Senaten afgifva förslag angående bestridande af de dermed förenade kostnader. Derpå varder medelst Kejserligt reskript till generalguvernören reserven inkallad till tjenstgöring i sådan ordningsföljd” o. s. v. Det synes mig som om detta stadgande vore nog kategoriskt framstäldt under den form, som det här erhållit. Ifrån utskottets motivering inhemtas endast, att de för en mobilisering behöfliga betydliga utgifterna synas göra det önskligt att, innan en sådan vidtages, Senaten sättes i tillfälle att afgifva utlåtande om sättet för dessa kostnaders bestridande. Jag fattar fullkomligt och gillar också för min del de motiver, som kunna föranleda utskottet att införa ett sådant stadgande. Utgifterna för en mobilisering äro ganska ansenliga. Det är icke sagdt att disponibla medel alltid finnas till hands. Men en mobilisering anordnas antingen före krigsförklaringen, samtidigt med en krigsförklaring eller efter densamma. I vanligaste fall är det af högsta vigt att hemligheten, huruvida en stat vill förklara krig eller icke, bevaras till sista ögonblicket. Der en regent har sina rådgifvare strax till hands och är i tillfälle att med dem konferera och rådslå, der skulle ett sådant stadgande, som detta här föreslagna, icke medföra några olägenheter, utan hafva mycket för sig. Landets styrelse, Senaten, befinner sig dock icke uti en sådan belägenhet. Uti fall, der en sådan hemlighet borde till sista ögonblicket strängt bevaras, synes det vara förenadt med bra stora olägenheter, ifall styrelsen för Finland skulle måsta förskottsvis underrättas af monarken. Jag anser denna olägenhet så betänklig att jag för min del befarar, – och detta är det hufvudsakligaste motivet hvarföre jag tagit mig friheten att nu uppträda, att möjligtvis hela förslaget kunde stranda på ett så absolut stadgande som detta. Jag skulle derföre för min del vördsammast föreslå att början af denna § kunde till utskottet återremitteras för att sålunda omredigeras, att det skulle tilläggas i händelse tiden medgifver” – helst detta.

Friherre Wrede, August: Ehuru det kan vara likgiltigt, må det dock tillåtas mig förklara att, då jag härintills icke yttrat mig i denna fråga, det icke skett derföre, att jag icke skulle uppfattat dess oändliga vigt och betydelse. Det är tvärtom tyngden af det ansvar hvarje här uttaladt ord medför, som förstummat mig. Sedan frågan efter omröstningen i följd af den förberedande diskussionen nu kommit i ett annat skede, utber jag mig att i denna § få framkomma med en hemställan, en ödmjuk hemställan. Månne det icke skulle låta göra sig att vid bestämningarna i denna § binda de i Finland nu gällande krigsartiklarna af den 9 April 1877. Derigenom skulle en garanti förefinnas, att vår värnepligtiga ungdom under mellantiden intill dess en af regent och ständer stiftad strafflag för den finska militären, hvarom i inledningen gjorts underdånig hemställan, kan komma till stånd, icke skulle kunna underkastas en annan för vårt rättsmedvetande mera främmande lag. Jag behöfver väl icke påpeka, huruledes det kan dröja ganska länge, innan en sådan annan lag kan tillkomma, ty om jag också antager att Hans Majestät i nåder förelägger näst sammanträdande ständer förslag till en sådan lag, så är det ju icke sagdt att det beslut, vid hvilket ständerna kunna stanna, blifver godkändt af Hans Majestät, och derigenom uppskjutes tiden för denna lags antagande till en allt aflägsnare framtid. I händelse något afseende kan fästas vid denna min ödmjuka hemställan, blefve väl en följd att §:en skulle måsta återremitteras till Värnepligtsutskottet, som då hade att omredigera den i sådant syfte jag haft äran föreslå.

Herr Björkenheim, Robert: På de af friherre Wrede anförda skäl ber jag att få vördsammast understödja förslaget på det detsamma måtte komma under omröstning.

Friherre Wrede, August: Jag hade fäst vigt dervid, att den tidpunkt, då den nya lagen förutses skola komma till stånd, kan vara mycket aflägsen, emedan lång tid kan åtgå innan regent och ständer kunna träffa bestämningar, sådana som hvardera kunna gå in på. Jag vill ingalunda att mina ord skola tydas så, som om jag i alla delar godkände 1877 års krigsartiklar, men jag skulle dock se en stor trygghet deruti, att dessa artiklar under denna mellantid blefve bundna vid denna lag.

Herr Pippingsköld: Med afseende å ifrågavarande §, emedan min åsigt är afvikande från utskottets och för att indirekt svara på gjorda anmärkningar, utber jag mig få göra ett förslag till den kraft och verkan det kan hafva. Genom antagande af denna § besluter äfven ståndet, att den disponibla krigsstyrkan, hvilken naturligtvis har till hufvudsakligt ändamål försvaret, komme att uppgå till mera än 90 000 man. Jag har redan förut haft äran anmärka, att denna siffra utgör 5 % af hela landets befolkning och en styrka så stor, att ett litet land, omgifvet af farliga fiender på alla kanter, icke skulle besluta sig till en högre siffra, svårligen åtminstone. Af dessa 93 000 man äro alla öfvade och disponibla inom vissa gränser, d. ä.det är så beskaffade att en strateg kan i sin kalkyl upptaga hela detta belopp såsom tjenstdugligt manskap. Min tro är fortfarande att för landets försvar, likasom för dess ingripande, der det gäller att jemte de ryska arméerna aktivt uppträda, 20 000 eller några och 20 000 man vore mer än tillräckligt och motsvarade någorlunda den forna indelta militärens mansstyrka, förstärkt med några värfvade bataljoner. Denna styrka motsvarade tillika det antal, som den nådiga propositionen uppställt – jag talar icke här om den militäriskt råa massa, som representeras af det fullkomligt oöfvade landtvärnet i den nådiga propositionen, utan blott om det antal verkligen öfvad användbar militär, som den nådiga propositionen äskar; ty i den nådiga propositionen förutsättes icke mer i aktiven jemte reserven än cirka 16 000 man, och sedan i landtvärnet dessutom ungefär 6 000 man fullt öfvade knektar; resten af propositionens landtvärn eller 70 000 man saknar all öfning. Ville man dock gå något längre, så kunde möjligen medgifvas, att propositionen för landets militära behof begär något mera eller högst 40 000 man, motsvarande den öfvade militär, som den nådiga propositionen vill hafva uppställd, och den första kategorin af landtvärnet. Det är nemligen möjligt att denna första kategori af en general ännu kan kalkyleras och användas på den grund, att en del af densamma utgöres af öfvadt manskap, eller redan nämnda 6 000 man gamla knektar. Hvad derutöfver går af landtvärnet enligt den Kejserliga propositionen är endast en siffra på papperet, utan all militärisk betydelse. Nu har utskottet genom sitt förslag erbjudit en stridsduglig användbar armé, uppgående ända till 93 000 man. Detta kan visserligen synas frikostigt och kan hedra nationens krigiska lynne; men föga öfverensstämmande är det med klokheten och mera liknande sjelföfverskattning än vacker beredvillighet. För min enskilda del föredrager jag för den skull den Kejserliga propositionen med afseende å antalet af trupper, som af landet äskas och med afseende äfven å den börda, som derigenom skulle påläggas landet. Bördan af landtvärnet, sådant utskottets betänkande det föreslår, synes vid ett flygtigt ögonkast icke tyngande; ty dessa landtvärnsmän från 30 till 40 året äro ju fria från all krigstjenst tillsvidare, då de under fredstid åtminstone kunna lugnt öfverlemna sig åt sina dagliga sysselsättningar. Men må man endast tänka sig verkan då ett större krig börjas, särskildt då en fiendtlig makt nalkas Rysslands vestra gräns, så inser man, att hvarje gång allmän oro äfven hos dessa landtvärnsmän väckes. Ingen är mera säker att icke han kommer att inkallas, ingen kan bygga på den närmaste framtiden; oron kastas icke, såsom man kan taga för afgjordt om den nådiga propositionen antages, högst i 40 000 männers hem, utan i 90 000 familjer. Den indirekta störing i landets ekonomi som härigenom uppstår är af den betydenhet, att jag redan derföre icke kan biträda utskottets förslag härutinnan. Skulle det höglofliga ståndet, af lätt förklarlig åhåga att gå Hans Majestäts önskan till mötes och för att gifva en full eqvivalent emot den styrka, som den nådiga propositionen äskar, under det att anordningen af landtvärnet och reserven blefve i öfrigt sådan som utskottet föreslagit, besluta att Finlands krigsmagt finge uppgå till vid pass 60 000 man, aktiv, reserv och landtvärn inberäknade, så synes mig att denna styrka redan vore stor nog, mer än 3 % af befolkningen. Mitt ödmjuka förslag vore derföre att ända från och med 31 åldersåret finske medborgare befriades ifrån värnepligt och att landtvärnsskyldigheten således skulle upphöra med 30 året. Då gåfve landet i alla fall en disponibel styrka uppgående ända till 62 000 man, men den öfriga befolkningen finge, vare sig under fred eller krig ostördt, såvida kriget annars medgifver, egna sig fortfarande åt fredens sysselsättningar. Det kunde måhända anmärkas, att det anbud, som utskottet gör med sina 93 000 man, dock icke mera än motsvarar i styrka den af den nådiga propositionen äskade numerären, på grund deraf, att reservens öfning enligt utskottet blefve mindre. Jag vågar dock tro, att ett slikt antagande vore ett misstag, eller också att anordningarna på något sätt äro oriktiga. Beräknar man nemligen de dagar, som åtgå för öfningen af trupperna enligt den nådiga propositionen, och jemför dem med antalet af dagar, som för öfningen enligt utskottets betänkande förutsättas för reserven, dock enligt Ridderskapets och Adelns beslut 120 dagar, så användas, söndagarne icke inberäknade, för militära öfningar enligt den nådiga propositionen icke mer än 1 600 000 dagar och några derutöfver per år, hvaremot enligt utskottets betänkande, om jag icke misstager mig, antalet använda dagar årligen för öfningarna skulle stiga öfver 2 miljoner. Om således alla dessa öfningsdagar riktigt och välberäknadt göras till godo så bör den styrka, som komme att uppsättas, äfven om de tio sista åldersklasserna borträknas, fullt motsvara den nådiga propositionens fordringar och t. o. m. vida öfverstiga desamma. Jag för min ringa del vågar derföre hemställa hos det höglofliga ståndet, om icke en reduktion af värnepligtsåldern vore mer än skälig.

Herr Antell: Jag vågar vördsammast föreslå att denna § måtte utgå ur förslaget. Då man tager i betraktande att alla under senare tider uppfunna gevärssystem nästan uteslutande äro baserade på en mindre kaliber än de föregående och till följd deraf lättare, och då jag derjemte tror att man äfven kan förutse att den öfriga tyngden af packningen, hvilken hvar och en, som står i ledet, skall bära, äfven kan göras lättare, så tror jag mig kunna hoppas att äfven smått folk kunde tillerkännas äran att höra till den stående aktiva styrkan. Det vore kanske icke rätt att beröfva dem denna förmån. Jag får således föreslå att denna § såsom fullkomligt onödig, borde utgå ur förslaget.

Herr Schauman, August: Jag ber om ursäkt för att jag upptager ståndets tid med att yttra min förundran öfver att ett så noga bestämdt mått ännu i vår tid skall finnas nödigt för approberande af en krigare. Arméer uppsättas ju nu för tiden icke endast för paradens skull, och det mått af menniskokännedom, jag eger, har lärt mig att ofta de mest småvexta personer kunna vara lika modiga, lika krigslystna och ofta lika vildsinta, som trots de längste karlar åtminstone på afstånd från bataljen. Sjelf har jag aldrig varit i krig. Jag anser, med den kännedom af den nyaste krigskonsten, jag inhemtat från berättelser om de senaste krigshändelserna, att det vid många tillfällen är krigarens största förtjenst att kunna göra sig osynlig. Vi hafva i ryska krigsrapporter med beundran sett omnämnas, huru Plevnas tappre försvarare gräft ned sig i jorden så att de alls icke syntes. I sådana fall kan det ju icke bero på krigarens längd; tvärtom är det en förtjenst att han är så liten som möjligt. Dessutom vet ju hvar och en från gammalt redan att uti bataljer utföra krigare och specielt skarpskyttar, hvilket vapenslag närmast står för oss, de största hjeltebragder icke stående, utan liggande på magen. Det är liggande han skjuter och krypande han avancerar några steg framåt, och hvad längden der vid lag skall göra vet jag icke. Herr Antell har dessutom förut anmärkt att nutidens gevär vore så lätta, att en större vext icke är erforderlig för att bära dem, nemligen om man man antager att den kortare vexten i allmänhet skall vara förenad med en mindre kroppsstyrka än den längre. Herr Antell anmärkte vidare, att det utgör en sträfvan inom krigsväsendet att göra både gevär och all öfrig utrustning och packning så lätt som möjligt, hvarföre jag anser att alla de förhållanden, som tidigare bestämt ett visst mått för soldatens längd, nu borde bortfalla. Jag vill således förena mig med den föregående talaren att §:en borde uteslutas.

Herr Pippingsköld: Äfven jag vill taga mig friheten understödja andragandet på den grund att hufvudsaken är att soldaten är kraftig och kraften hos mannen icke bestämmes af kroppslängden. Man har tvärtom tillräcklig erfarenhet derom, att mången sådan kort karl är kraftigare än den, som är vida längre. För utseendet af en trupp i en exercis på en parad, har det en stor betydelse att männen äro någorlunda jemnlånga; men när det gäller sjelfva krigsyrket, så torde det ingalunda vara någon fördel att vara lång, tvärtom, såsom herr Schauman så väl visat, att vara kortare.

Herr Rein: Jag ber att få ansluta mig till de talare, som här yrkat att denna § skall utgå. Jag gör det först och främst derföre, att ju i alla fall noggrann besigtning och granskning genom vederbörande myndigheter komma att ega rum med alla, som uppbådas. Dessa myndigheter kunna `alltså taga i betraktande om en person är så liten och svag till sin kroppskonstitution, att han icke lämpar sig för militärtjenst. Jag ser deri en tillräcklig garanti för, att personer, som verkligen äro alltför små till vexten, icke komma i tjenst. För det andra finner jag §:en olämplig också ur den synpunkt, att den innehåller, såsom mig synes, en motsägelse, då den stadgar, att person, som icke är fem fot och en tum i längd, skall vara befriad från att tjena vid aktiva truppen, men deremot icke befriad från att tjena vid reserven. Den, som tjenar i reserven, kan i fall af behof också få lof att göra krigstjenst. Således kan det inträffa, att en person, som icke ansetts nog lång för att deltaga i aktiv tjenst i fredstid, dock blir tvungen att tjenstgöra i krigstid. På dessa skäl skulle jag således yrka på §:ens uteslutande.

Herr Ehrnrooth, Robert: Detta 3 mom. kan jag för min del icke godkänna. Deri säges att ”för värnepligtig, som af ofvannämnda orsaker senare inkallats till tjenstgöring, beräknas dock ej längre tjenstetid, än som återstår för den åldersklass han tillhör”. Jag anser det vara obilligt att en person för det att han erhållit uppskof för sjuklighet icke skall behöfva tjena t. ex. mer än ett år. Denna eftergift skulle tvifvelsutan leda dertill, att mången, för att undgå krigstjenst, skulle genom ett bedrägligt förfarande söka att få detta moment tillämpadt på sig. Det enda, som jag kan medgifva en senare till tjenstgöring inkallad värnepligtig, är att han i reserven räknas till den åldersklass han tillhör, men icke att den aktiva tjenstetiden för honom skall förkortas.

Friherre von Troil, S. W.: Äfven jag finner att, då 1 mom. uti 25 § medgifver att intyg öfver olämplighet till krigstjenst icke må utfärdas förr än två år efter det approbationsmönstring försiggått, det vore en synnerlig orättvisa om en värnepligtig, i händelse han två år efter det han varit uppbåd underkastad, godkändes, då icke skulle behöfva tjena mer än ett år i aktiv tjenst; och skulle jag på sådan grund hålla före att sista momentet i denna § borde utgå.

Herr Bergenstråle: Jag anhåller att få förena mig om den af herr Ehrnrooth uttalade åsigt.

Herr Björkenheim, Robert: I motsats till de tre senaste ärade talarene anser jag den bestämmelse uti författningen, som blifvit klandrad, böra qvarstå. Alla de orsaker, som kunna vålla att en persons inkallande till aktiv tjenst uppskjutes, äro af henne sjelf fullkomligt oberoende. Alla dessa fall innebära en olycka, som träffat honom. Att då af sådana skäl utsträcka hans tjenstetid till en senare ålder, än för andra medborgare, kan jag för min del icke godkänna. Jag vågar derför vördsamt föreslå att momentet måtte bibehållas oförändradt.

Herr af Forselles, Emil: I likhet med herr Björkenheim måste jag också finna det stadgande, utskottet här infört, hafva goda skäl för sig. Då det är stadgadt att en finsk medborgare skall utgöra sin värnepligt under loppet af vissa åldersår, och om han, såsom också herr Björkenheim åberopade t. ex. genom olycksfall blifvit urståndsatt att under denna ålder fullgöra sin värnepligtsskyldighet, så finner jag med rättvisa och billighet öfverensstämmande att han icke hålles längre i tjenstskyldighet än det sista året, som för en sådan skyldighet blifvit bestämdt.

Herr Ehrnrooth, Robert: Uti § 27 uppräknas åtskilliga personer, som på grund af familjeförhållanden befrias från aktiv tjenstgöring, såväl i freds- som krigstid, men jag saknar närmare bestämning om, huru med dessa personer skall förhållas. Skola de träda eller icke träda in i reserven eller vid landtvärnet? Då uti ingressen står att ”från aktiv tjenst befrias såväl i freds- som krigstid”, så skulle jag draga den slutsatsen, att de icke komma in uti reserven, emedan det vore onödigt att inöfva personer uti reserven som hvarken i freds- eller krigstid inträda i aktiven, men om deras förhållande till landtvärnet anser jag det vore nödigt att få närmare upplysning uti denna paragraf. Min önskan vore, att paragrafen skulle återremitteras till utskottet, för att det tillägg som jag framhållit, skulle der inflyta, så att paragrafen blefve erforderligen förtydligad.

Herr Ehrnrooth, Robert: Sedan en ärad medlem af Värnepligtsutskottet lemnat denna upplysning, tycker jag så mycket mera skäl finnas till yrkandet att ordet aktiv icke bör ingå i ingressen, emedan detta ord är vilseledande. Då vi längre fram komma att från värnepligten befria prester och psalmläsare, vore det klart för mig att dessa personer helt och hållet befrias från all tjenstgöring såväl i freds- som krigstid, ifall ordet aktiv utgått.

Herr von Hellens: Att de i denna paragraf omnämnda familjeförhållandena böra med en viss ömhet konsidereras, är jag med utskottet ense om, men i detta fall likasom alltid anser jag att konsiderationerna böra hafva en viss gräns, och att utskottet uti sitt förslag öfverskrider denna gräns, då utskottet förordat sådan uppställning af paragrafen, att de deri afsedda unge män skulle helt och hållet från all aktiv tjenstgöring så i freds- som krigstid befrias. Dessa unge män skola, enligt utskottets förslag, uppbådas till lottning, skola der infinna sig, besigtigas och draga lott, samt sedermera äfven inskrifvas vid reserven, men hela denna procedyr med lottning för dem anser jag icke blifva annat än ett gyckel, emedan lottningen för dem har alldeles ingen betydelse, då de i alla fall äro fullkomligt befriade från att inkallas i aktiv tjenstgöring. Jag tror att den afvikelse denna paragraf föreslår från nådiga propositionen icke är fullt rättvis; den nådiga propositionen, enligt hvilken värnepligten var afsedd att på annat sätt tillämpas än i utskottets betänkande, förutsätter dock att dessa personer i vissa fall kunde inkallas i aktiv tjenstgöring äfven i fredstid, och alltid kunde de uppbådas, när landtvärnet inkallades; men icke ens då anser utskottet att dessa personer skulle inkallas. Att tillskapa en sådan undantagsställning för några personer tror jag icke vara berättigadt, och håller äfven före att dessa personer hafva samma pligt som andra medborgare i Finland att, då krig utbryter, stå upp till värn för tronen och fäderneslandet. Jag hemställer derfor vördsamt om förändring af denna paragraf i det syfte att befrielsen eller eftergiften för dessa personer icke må utsträckas utöfver eftergift af aktiv tjenstgöring under fredstid, och detta blott under vissa förutsättningar, hvartill jag ber få återkomma, i fall så erfordras, vid ett följande moment i samma paragraf.

Herr Furuhielm, Knut: Ehuru paragrafen synes behandlas i sin helhet och icke punktvis, anhåller jag få fästa uppmärksamheten vid punkten d, der det heter att ende sonen i en familj, äfven om fadren är arbetsför, skulle befrias. Jag tar mig friheten här upprepa hvad jag yttrat i min reservation uti den Värnepligtskomité, af hvilken jag hade äran vara en ledamot. Jag yttrade der: enär anledningen till befrielse från värnepligtens utgörande på grund af i denna paragraf uppräknade familjeförhållanden torde böra sökas deri, att enda stödet för en familj icke undanryckes densamma, synes skäl att från aktiv tjenstgöring befria ende sonen till en arbetsför fader icke vara för handen, emedan denna arbetsföra fader utgör ett sådant stöd, samt den aktiva tjenstgöringen icke varar mera än tre år. Undantag från den allmänna regeln borde dessutom, såvidt möjligt är, undvikas, på det tungan af värnepligten måtte utsträckas till en så mycket större del af befolkningen och derigenom af densamma lättare kunna bäras. Jag skulle derföre vilja utesluta denna punkt.

Herr von Hellens: Herr Mechelin berörde ett förhållande eller en omständighet som jag trodde icke skulle vid detta moment ifrågakomma. Då emellertid så skett, skall jag också yttra några ord derom. Hvad herr Mechelin sagt om stadgandena i §§ 34 och 89 af nådiga propositionen, var icke något nytt; detsamma återfinnes i utskottets betänkande pag. 24–26, slutet af pag. 33 och början af pag. 34, men fallet är dock icke sådaut som herr Mechelin uppgaf. Det låter ganska väl tänka sig, att det antal soldater som från ett lottningsområde bör ställas, icke kan från området erhållas, utan att de personer, hvilka i detta moment medgifvas eftergift, måste tagas i anspråk. Och jag ber att få framhålla ett exempel. Enligt utskottets beräkningar komme en kommun af 2 000 personer i medeltal att inom sig räkna, för att icke använda bråk, 20 unga män i värnepligtsåldern. På grund af statistiska tabeller och åberopande äfven en bilaga till sitt betänkande N:o 3 uppgifver utskottet att af dessa 20 personer endast vid pass åtta äro för krigstjenst användbara och komma således att i lottningen deltaga. Ibland dessa åtta komma enligt samma beräkning att utgå i aktiv tjenst två. Jag tror det alldeles icke vara otänkbart, att bland dessa åtta så många åtnjuta eftergift på grund af bildning, uppskof för fullbordande af sin bildning, på grund af kall eller yrke eller på grund af familjeförhållanden, att det något år kunde inträffa att af dem icke finnas två personer som icke falla under någon af dessa kategorier. Då är enligt nådiga propositionen föreslaget att familjeförhållandena skola vika, och främst personer, som åtnjuta befrielse på grund af familjeförhållanden, inkallas till tjenstgöring. Det håller jag före är fullkomligt rättvist, ty icke böra dessa familjeförhållanden ställas så högt att alla öfriga konsiderationer för dem skola gifva efter. Jag tror således det är klart att hvad i § 34 af nådiga propositionen och slutmomentet af § 89 är stadgadt fullkomligt försvarar sin plats. Hvad herr Mechelin anförde om att de i nådiga propositionen uppställda särskilda kategorierna af utskottet sammanslagits, derom har jag ingenting att anmärka; dessa kategorier må gerna sammanslås till en enda, och sålunda lotten afgöra, hvilka ifrån dessa kategorier kunna komma att inkallas. Slutligen anmärkte också herr Mechelin att denna 27 § icke skulle innefatta afvikelser ifrån nådiga propositionen beträffande landtvärnets uppbådande. Då paragrafen emellertid föreslår ett stadgande som frikallar från all aktiv tjenstgöring, måste nödvändigt, enligt min tanke, derunder äfven inrymmas tjenstgöring vid landtvärnet i krigstid, aktiv tjenstgöring. Detta torde väl icke kunna bestridas, om äfven denna tjenstgöring icke kan utsträckas utöfver landets gränser; emellertid äro dessa priviligierade personer, om jag så skall kalla dem, enligt paragrafen frikallade från aktiv tjenstgöring äfven i landtvärn. Jag har uppehållit mig vid § 34 af den anledning att herr Mechelin gjorde den till föremål för diskussion, men vill nu endast fasthålla mitt yrkande beträffande första momentet af § 27, att den absoluta bestämning, som deri föreslås, blefve förändrad till eftergift under vissa förutsättningar från aktiv tjenstgöring i fredstid.

Herr Taube: Jag förenar mig med herr Furuhielm, Knut, uti hans framställning till det höglofliga ståndet om uteslutande af mom. d) i denna paragraf, hvarigenom stadgas att enda sonen i en familj, äfven om fadren är arbetsför, skall åtnjuta befrielse från aktiv tjenstgöring, på de grunder herr Furuhielm anfört, hvartill jag för min del ber få tillägga att, ju flere undantag göres, ju flere befrielser som beviljas från att inträda i aktiv tjenstgöring, dess mindre gynsamt kommer denna institution införd för familjens bestånd. Det kan jag icke finna att det är ett giltigt påstående; familjens bestånd äfventyras icke, om enda sonen skulle tagas till krigstjenst; om familjen vore i medellösa omständigheter, om det vore en enka eller vanför far, som vore familjens öfverhufvud, då kunde familjens bestånd äfventyras genom detta undantag. Nu då undantaget skulle gälla, äfven om fadren är arbetsför, äfventyras endast familjens fortplantning; dervid ligger icke någon fara.

Grefve Armfelt, August: Herr von Hellens har påstått, att det kunde inträffa att inom ett lottningsdistrikt ingen enda skulle komma att uttagas. Det är ett faktum, det kan verkligen hända, men det är icke derföre sagdt att detta icke kan vara ett fullständigt undantag, emedan truppstyrkan eller deras antal som skall draga lott är kändt, innan fördelning sker inom ett distrikt, ifall det icke finnes tillräckligt många unga män vid 21 års ålder, som äro värnepligtige. Om alla unga män vid den åldern enligt dessa undantag äro fritagne från värnepligt, så blir ingen lottdragning inom det distriktet. Det blir följden, ty betänkandet lika väl som nådiga propositionen stödjer sig icke på ett antaget faktum, utan på ett faktiskt faktum, d. v. s. på det antal sådana unga män som äro erkändt dugliga till krigstjenst och icke hafva några undantagsförmåner; på denna grund är såväl nådiga propositionen som utskottets förslag beräknad; det är bland dem som denna procent skall uttagas. Således bör det icke inverka menligt på något sätt, om de ifrågavarande personerna också äro undantagna helt och hållet från krigstjenst. Utskottet har gjort detta dessutom, för att bibehålla den princip som utskottet hela vägen följt att ingen må inkallas till krigstjenst som icke blifvit öfvad. Sedan herr Furuhielm, Knut, blifvit understödd af herr Taube, och har uppläst sin reservation, så finner jag mig föranledd att också uppläsa något. En högt uppsatt embetsman i ett annat land har uttalat sin förvåning öfver att enda sonen i en familj icke tillaggts eftergift i första kategorin på den grund att, om förlusten af fullvuxna söner är tung för föräldrar egande flere söner, bör den kännas ojemförligt tyngre för de föräldrar, hvilka beröfvas sin ende son, och denna förlust icke endast förstör familjens närvarande lycka, utan äfven tillintetgör möjligheten att ega ett stöd i framtiden; så talar en annan högt uppsatt embetsman i ett annat land.

Herr von Hellens: Detta föreliggande betänkande vittnar tillräckligt om att Värnepligtsutskottet satt sig in i saken med all möjlig omsorg och sökt fullgöra det utskottet anförtrodda maktpåliggande uppdraget, men dock har grefve Armfelt i hvad han senast yttrat misstagit sig. Enligt § 56 i utskottets betänkande, hvilket jag skall åberopa, eftersom grefve Armfelt sade att der förekomma vissa skiljaktigheter, stadgas att uppbådsnämnden upprättar uppbådslängd, upptagande alla 21-åriga ynglingar med undantag af dem som frivilligt ingå i tjenst. 62 stadgar att ”före uppbådstiden bör uppbådsnämnden utsätta bestämda uppbådsdagar för hvarje område, samt dertill låta genom kungörelse, till områdets samlingsställe kommunvis inkalla alla såväl i uppbåds som i fyllnadslängden A upptagna personer”. Denna fyllnadslängd upptager de personer som något föregående år erhållit uppskof från fullgörande af sin värnepligt. Således alla i uppbådslängden intagne äro inkallade till lottning. Dertill stadgar § 67 att, sedan granskning af uppbådslängderna försiggått, skrider uppbådsnämnden till mätning och besigtning af de uppbådade, för utrőnande, huruvida de äro till krigstjenst duglige. Derifrån befrias blott vissa, hvarom nu icke är fråga, d. v. s. sådana som förete läkarebevis att de äro till krigstjenst oduglige. Vidare säger § 72: ”lottning verkställes särskildt för sig med värnepligtige från hvarje kommun, som har minst 2 000 innevånare. Sedan kommar § 74 som säger: ”vid lottningen uppropas de dertill inkallade i den ordning de blifvit införda i uppbådslängden”; således alla som blifvit vid besigtning godkända; vidare ”hvar och en som uppropas uttager en lott etc.” I 76 stadgas om fördelning af uppbåd. § 77 säger: ”sedan det i näst föregående paragraf nämnda sammandrag till Senaten inkommit, fördelar Senaten i samråd med generalguvernören det för året bestämda antal personer, som böra i aktiv tjenst inträda, på de skilda länen i förhållande till de i momm. e, f och g af föregående paragraf omnämnde personers antal i hvarje län”; af dessa momm. lyda mom. e: ”alla de, emellan hvilka lottning försiggått;” der ingå förty såväl de som åtnjutit eftergift, som de, hvilka icke äro i åtnjutande af sådan; mom. f: ”i fyllnadslängden A införda personer;” och mom. g ”de hvilka förfallolöst uteblifvit”. Kan man nu, efter jemförelse mellan alla dessa stadganden, påstå att de som på grund af § 27 åtnjuta eftergift icke komma att i lottning deltaga, ehuru lagen uttryckligen stadgar att de skola vid uppbådstillfället infinna sig, besigtigas, uppropas för att draga lott och uttaga en hvar sin lottnummer. Jag måste upprepa min åsigt att grefve Armfelt har deri misstagit sig.

Herr af Forselles, Emil: Sedan herr Furuhielms, Knut, yrkande derpå att mom, d) borde ur paragrafen utgå, blifvit understödt, måste jag motsätta mig detta yrkande. Ett sådant förslag synes förutsätta en afsigt att införa en verklig militärism i detta land, och det är väl ändå icke meningen; att uttaga enda sonen i en familj till krigstjenst, äfven om fadren, då uttagningen sker, är arbetsför, vore att blottställa denna familj; ty fadren kan vara gammal och skral. Detta förhållande synes mig vara allt för ömmande, och finner jag utskottet på goda skäl hafva gjort detta undantag. Jag ber derföre på det varmaste få förorda utskottets betänkande.

Friherre von Troil, S. W.: Hvad först vidkommer ingressen till denna paragraf, så finner jag densamma vara i allo tydlig och klar, och tillika öfverensstämma med de principer, på hvilka hela förslaget är baseradt, nemligen att ingen inskrifves vid landtvärnet, som icke förut undergått öfning antingen uti aktiv tjenst eller vid reserven. Beträffande sedan de föreslagna befrielsekategorierna, om hvilka man redan börjat diskutera, håller jag för min del före att diskussionen härom lämpligast borde ske punkt för punkt, hvarföre jag nu endast i största allmänhet vill påpeka hurusom befrielserna på grund af familjeförhållanden just äro af den beskaffenhet, att dessa, om något, kunna göra denna institution populär, ty om äfven åsigterne rörande alla andra befrielser kunna vara olika, så måste man dock medgifva att familjeförhållanden alltid äro af den ömtåliga natur, att de måste konsidereras. Man har talat om en jemnare fördelning af värnepligtstungan; det ena ögonblicket kallar man värnepligten en tunga, det andra ögonblicket en rättighet, öfver hvilken man är stolt – jag vet under sådana förhållanden icke huru värnepligten i detta afseende af Ridderskapet och Adeln egentligen betraktas. Herr von Hellens har med rätta anmärkt att de personer, som enligt denna paragraf på grund af familjeförhållanden skulle befrias från aktiv tjenstgöring, enligt 56 § likväl skola upptagas i uppbådslängden och infinna sig vid uppbådstillfället för att deltaga i lottning o. s. v. Äfven jag har för min del funnit detta vara fullkomligt onödigt, men sådant kan ju rättas när vi komma till dessa paragrafer, hvilkas ännu ej godkända innehåll icke borde föranleda till ändring i § 27. Jag godkänner således i allo de principer, som utskottet uttalat uti denna §, och hemställer att diskussion rörande befrielsekategorierne eller åtminstone voteringarne om dem, derest sådana ifrågakomma, måtte företagas för hvarje punkt särskildt.

Friherre von Troil, S. W., fortsatte härå: För att icke vidare behöfva taga till ordet, vill jag endast beträffande punkten d, som handlar om enda sonen i en familj, der fadren är arbetsför, framhålla att en fader, som har en så gammal son, att denne är värnepligtig, snart kan ryckas undan eller blifva vanför, så att sonen möjligen, innan han knappt har inträdt uti den aktiva tjenstgöringen, kan vara sin moders och familjens enda stöd.

Herr von Haartman, Rafaël: I motsats till den senaste ärade talaren finner jag den ingress, hvarom här egentligen är fråga, otydlig och just på de skäl friherren fann den tydlig, och att utskottets princip här frångås att personer i landtvärnet skola innehafva militärisk skicklighet, d. v. s. hafva erhållit undervisning i aktiva armén eller i reserven. Då här skiljes emellan aktiva armén och reserven, och då ingressen lyder, att från aktiv tjenstgöring äro befriade följande personer, så kunde man förstå detta så, att de blott äro befriade från aktiva armén, men icke från reserven och på den grund understödde jag herr Ehrnrooth deruti, att ordet ”aktiv” borde utgå.

Herr Lagerborg, Robert: Det synes vara i allo väl betänkt att vid införande af en lag som för vårt land är så ny som denna, göra densamma så lätt att bära som möjligt. Jag gillar derföre ock att undantag på grund af familjeförhållanden beviljas i den vidsträcktaste mån. Jag vore t. o. m. villig att gå ännu längre än hvad utskottet gjort, försåvidt det gäller befrielse från aktiv tjenst, men derest jag kunnat rätt fatta utskottets betänkande, är det mig oförklarligt, hvarföre utskottet vill att dessa personer, derföre att de befrias från aktiv tjenstgöring, också skola befrias från reserven, eller med andra ord från de öfningar som i reserven ifrågakomma. Har jag misstagit mig, så anhåller jag derom blifva upplyst. Jag har tänkt mig saken så, att de som på grund af familjeförhållanden blifvit befriade från aktiv tjenst, i stället direkt borde inträda i reserven och fullgöra reservens öfningsmöten. Vid en förestående mobilisering skall den fjerde åldersklassen först gå ut till komplettering utaf de aktiva trupperna, och denna fjerde åldersklass utgöres såväl af dem som genomgått aktiven som också dem som genomgått tre års reservöfning. I fall nu emellertid, efter dessa tre års förlopp, en person allt fortfarande befinner sig uti de familjeförhållanden, som berättiga honom till undantag från aktiv tjenst, så är det klart att hans rättighet till befrielse fortfarande bör konsidereras och han således icke vid en mobilisering inkallas i tjenst. Men det kan emellertid under dessa tre år äfven inträffa, att de familjeförhållanden, som gjort detta undantag för honom tillåtligt, hafva upphört att existera. Skall han då icke inträda i den mobiliserade armén. Enligt hvad jag kan finna, har utskottet icke tagit hänsyn härtill, men deremot har utskottet infört bestämning om att, derest för redan till tjenstgöring inkallad person ett befrielse medförande familjeförhållande uppstår, skall han entledigas. Det synes vara nödigt, att en återremiss borde ske i syfte att förtydliga jemväl det af mig anmärkta förhållandet, sålunda att derest de familjeförhållanden upphört, på grund af hvilka undantag beviljats, så kan reservisten vid mobilisering inkallas till aktiv tjenstgöring.

Herr von Hellens: Jag var äfven sinnad att, då anmärkningen III vid denna § skulle framställas till diskussion, göra enahanda anmärkning som herr Lagerborg redan gjorde, men såsom jag i början, då jag först erhöll ordet, yttrade, ville jag inskränka mig till det första momentet af paragrafen. Jag anhåller dock, då denna fråga blifvit väckt, få förena mig om den framställning herr Lagerborg rörande komplettering af denna anmärkning III gjort. Herr Mechelins senaste andragande måste jag bekänna icke har öfvertygat mig; om också, såsom utskottet i sin bilaga beräknat, antalet af till krigstjenst oduglige skulle uppgå till 40 à 50 procent, så blir det ändå icke stort mera än 8 à 9 och bråktal som deltaga i lottningen, och jag kan icke inse att det icke läte tänka sig, att af dessa nio de flesta kunde på en eller annan grund vara berättigade till eftergift.

Herr von Willebrand, Reinhold: Jag skulle be få förena med herrar Ehrnrooth och Lagerborg, emedan jag anser ingressen vara alltför otydlig. Man kan nemligen förstå den på flere olika sätt. För det första kan aktiv tjenstgöring förstås sålunda, och det är sjelffallet, att dermed kan menas den stående aktiva truppstyrkan; derom kan icke vara tvifvel, men vid närmare begrundande måste dermed äfven menas depottrupperna, ty i sista paragrafen säges: depottrupperna uppställas med bestämmelse att dels bilda nya aktiva trupper, eller för att fylla de luckor som under krigsoperationernas lopp uppstå i de aktiva truppernas leder. Alltså måste här menas befrielse från inkallelse i reserven. Vidare kunna meningarne vara delade angående huruvida här menas att befrielse också bör ega rum från uppbåd till det mobiliserade landtvärnet, ehuru jag anser att tjenstgöring i mobiliseradt landtvärn är de facto aktiv tjenstgöring, hvarföre jag skulle anse att ingressen borde förtydligas i det syfte att det skulle tydligen framgå, att härmed menas befrielse från aktiv tjenstgöring, d. v. s. så väl från den stående aktiva truppstyrkan, som från inkallande i reserven, samt äfven från uppbåd till mobiliseradt landtvärn, ty de skäl, som föranleda befrielse från att tjena i stående arméen, gälla med lika stor styrka och kanske med större för befrielse från landtvärn, ty jag trodde mig höra att herr Mechelin också sade att de förhållanden som betingat befrielse, möjligen icke skulle existera, men det kunde ju hända att de ännu existera, och i detta fall vore det ju ännu större nödvändighet att de skulle befrias, när de personer, för hvilka de utgjort stöd, uppnått en ännu högre ålder. Af det jag sagt, kunde man tycka att min åsigt således vore att dessa personer helt och hållet skulle befrias från aktiv tjenst, så att paragrafen kunde lyda: ”från aktiv tjenstgöring befrias helt och hållet”; men så är icke min åsigt, ty min åsigt är att de skulle inskrifvas i reserven och således de tre första åren deltaga i öfningsmötena för det fall att något af de familjeförhållanden, som befria från aktiv tjenstgöring, upphör, och i detta afseende skulle jag önska att denna paragraf skulle kompletteras med en anmärkning 4, eller anmärkningen 3 förfullständigas med ett tillägg ungefär så lydande: ”upphör det familjeförhållande, som betingar den temporära befrielsen, så gäller om den derintills befriade, att han bör uppfylla sin värnepligt enligt den ålderklass han tillhör”; således i öfverensstämmelse med sista momentet i 25 % der det står: ”för värnepligtig, som af ofvannämnda orsaker senare inkallats till tjenstgöring, beräknas dock ej längre tjenstetid, än som återstår för den åldersklass han tillhör”.

Herr Godenhjelm: Om jag uppfattat utskottets mening rätt, så skulle ingressen vara tydlig, ifall det skulle sägas: från aktiv tjenstgöring såväl i freds- som krigstid befrias, utom i det fall då landtvärn uppbådas o. s. v. Då torde ingressen innehålla allt hvad utskottet haft för afsigt att uttrycka. Hvad åter den frågan beträffar, om alla dessa uppräknade personer äfven böra åtnjuta denna förmån, så tror jag paragrafen äfven i det fallet är tydlig, ty förhållandet vid det ögonblick, då den aktiva tjenstgöringen skulle vidtaga, borde väl tagas i betraktande, så att, om dessa personer då för tillfället icke mera befinna sig i en sådan ställning, att de icke kunna befrias, så böra de inträda i aktiv tjenstgöring, ehuru naturligtvis om deras deltagande i den första lottningen icke kan blifva fråga, ty för det tillfället hafva de intagit en sådan ställning att de hafva befriats.

Herr von Haartman, Rafaël: Sedan jag sist hade ordet, har jag inhemtat af utskottets medlemmar, att det varit utskottets mening att dessa undantagna personer eller som de här kallats privilegierade personer, skulle inhemta nödig öfning i reserven, emedan det familjeförhållande, på grund hvaraf de åtnjutit befrielse, kunde hafva upphört, då de skola inkallas till landtvärnet, och för att kunna ingå i landtvärnet erfordras nödig skicklighet, hvilken de således icke skulle hafva inhemtat, derest de icke tjenat i reserven. Men då dessa personer, hvilka man har ansett att icke skulle i aktiv tjenst inkallas, under den tid de äro inskrifne i reserven, kunde blifva inkallade till aktiv tjenstgöring jemte hela sin bataljon och således inträda i det förhållande, från hvilket man velat undantaga dem, så anser jag det vara mycket lämpligare att befria dessa personer helt och hållet från tjenstgöring såväl i aktiva armén som i reserven och landtvärnet, hvarföre jag får vidhålla, oaktadt hvad utskottets medlemmar upplyst, mitt understödjande af herr Ehrnrooths förslag att ordet ”aktiv” skulle utelemas, hvarigenom paragrafen blefve fullkomligt tydlig.

Herr Oker-Blom: Då olika uppfattning tyckes gjort sig gällande beträffande meningen i denna paragraf, så utber jag mig med några ord få upplysa hvad utskottet dermed förafsett. Det är här fråga om befrielse ifrån aktiv tjenst, men ingalunda från reservtjenst, d. v. s. den öfning hvilken i reserven försiggår. Man har ansett att, ehuru dessa familjeförhållanden visserligen äro ömmande och frikalla en person från det svåraste, att gå ut i krig, det likväl icke borde befria honom från den jemförelsevis ändå lättare mötesskyldigheten, i hvilken han förbereder sig att kunna någon gång, om ock först i landtvärnet, försvara sitt land. Man har ansett att, om man befriar honom från aktiv tjenst, hvad som är förenadt med rättvisa, så borde han icke befrias från reservens öfningar, ty de äro jemförelsevis lättare; icke heller förgås en familj eller äfventyras dess bestånd deraf att en dess medlem exercerar dessa sex veckor om året, men familjens bestånd kan helt och hållet äfventyras, ifall han skulle inträda i aktiv tjenst, utkommenderas och rycka ut i fält och stupa. Då kunde familjens existens verkligen äfventyras, men genom att exercera dessa sex veckor på året äfventyras ingalunda familjens existens, och derföre har man icke velat befria från tjenstgöring i reserven. När han nått sin militära utbildning, öfvergår han till landtvärnet, men då såsom redan fullfärdig. Detta har varit utskottets mening, men då en lag bör vara så tydlig som möjligt, så kunde det törhända vara skäl att återremittera paragrafen till utskottet för att förtydliga den. Jag för min personliga del tror att, om det säges: ”från aktiv tjenstgöring såväl i freds- som krigstid, men icke i reserven, befrias” o. s. v., då borde det vara tydligt.

Herr von Haartman, Rafaël: Till sakens förtydligande måste jag ännu en gång begära ordet. Det är väl meningen att de värnepligtige, som genomgå öfningarne, skola hafva nytta af dem, det må sedan vara i aktiven eller landtvärnet. Det förhållandet kan ju inträffa, att den ifrågavarande personen såsom stående i reserven skulle under krigstid öfvergå till aktiven, och att denna samma person funne sig föranlåten att, då fäderneslandet bäst behöfver honom, afträda från aktiven och draga sig till landtvärnet, för att icke hans familj således skulle blifva beröfvad sitt naturliga stöd. Det är på den grund jag understödt herr Ehrnrooth, och håller för att dessa personer böra vara befriade från all tjenstgöring såväl i aktiva armén som i landtvärnet.

Herr von Alfthan: Äfven med den af herr Oker-Blom föreslagna redaktionsförändringen kommer en otydlighet att qvarstå för krigstid. Om nu ifrågavarande personer skola från aktiv tjenst såväl i freds- som krigstid vara befriade, synes tydligt följa, att de under vanlig fredstid inskrifvas i reserven och deltaga i dess öfningar. Det hade kunnat sägas här såsom det säges om några efterföljande kategorier, som här varit tal om, att de skola ingå i reserven, men tillika stadgas huru med dem under krigstid förfaras skall. – Utskottets betänkande sid. 86, § 124 innehåller: ”vid inträffande krig ställas de finska trupperna på krigsfot och förstärkas till krigsantal, sålunda att dertill behöflig del af reserven inkallas”, samt vidare ”af den återstående reserven uppsättes i mån af behofvet depottrupper med bestämmelse att dels bilda nya aktiva trupper, enligt den för sådana under krigstid gällande stat, dels fylla de luckor, som under krigsoperationernas lopp uppstå i de aktiva truppernas leder”; – således skola alla i krigstid till reserven hörande trupper antingen bilda nya aktiva bataljoner eller användas till förstärkning af de tidigare bildade aktiva trupperna, och då kan det frågas, huru skall det gå med dessa personer, hvilka åtnjuta befrielse ifrån aktiv tjenstgöring i freds- och krigstid, om de fem år, som de böra tjena i reserven, icke äro slut när ett krig utbryter. Derföre borde här ingå en bestämmelse om de också i krigstid skola vara befriade från reserven; en otydlighet qvarstår således i alla fall, som skulle tarfva rättelse, hvarföre jag också är nödsakad att ansluta mig till dem, som ansett ett förtydligande böra göras.

Herr af Forselles, Emil: Jag är förekommen af herr von Alfthan; jag ämnade göra samma anmärkning som han, men då jag har ordet, tillåter jag mig understödja herr Ehrnrooths yrkande derpå att från ingressen ordet ”aktiv” måtte utgå. Alla dessa befrielser eller lindringar synas mig beröra så ömmande fall, att jag, för min del, vore villig befria dessa personer från all tjenstgöring, såväl i aktiven som i reserven och landtvärnet, så mycket mera, som jag icke tror att en så utsträckt befrielse skulle utöfva någon synnerligt stor inverkan på det värnepligtiga manskap som inkallas till fanorna. Särskildt beträffande mom. d) har herr Taube anfört för momentets uteslutande att, ju mera undantag som göres, dess mera impopulär blir lagen. Jag tillåter mig i högsta grad betvifla detta inkast. Om ende sonen till tvenne ålderstigne föräldrar utaf allmogen, denne ende son, på hvilken möjligen hemmets eller torpets eller jordtorfvans skötsel ankommer, icke skulle befrias, tror jag tvärtom att detta skulle i väsentlig mån, bidraga till att göra denna lag impopulär.

Herr von Alfthan: Jag anser saken ännu icke vara klar. Jag förutsätter krigstid. Under ett krigsår likasom under ett fredsår måste väl reserven inkallas till öfning, antingen armén blir mobiliserad eller icke i vanlig ordning. Om nu armén mobiliseras, så blir det väl icke några särskilda öfningar för reserven; den sammankallas, bildar depotbataljoner, organiseras och öfvas ännu mycket mera än under vanliga fredsförhållanden. Skola då personer, hörande till denna kategori, slippa att gå till mötena. När alla få göra de största ansträngningar, så slippa de mötesskyldighet, ty icke kan det blifva fråga om att anställa med dem särskilda möten; det var egentligen denna omständighet som jag ansåg vara otydlig, och blir dervid, att det är ingenting sagdt, huru i detta fall skall förfaras, om de fem år icke äro slut, som de böra vara i reserven. Jag menar den händelse när en person, som till följd af dessa stadganden åtnjuter befrielse från aktiv tjenstgöring, står i reserven och är mötesskyldig, då ett krig utbryter och reserverna inkallas för att bilda depotbataljoner. Skall denna person då inkallas eller icke? derom finnes intet stadgadt.

Herr von Haartman, Rafaël: Då dessa undantag icke äro stadgade för dessa personers skull, utan för deras familjers, så finner jag det vara fullt skäl att sagde personer undandragas faran att blifva sina familjer beröfvade sålunda att de blifva skjutna under kriget, att de helt och hållet befrias från tjenstgöring. På dessa grunder vidhåller jag min förra åsigt, att dessa personer som äro undantagne för sina familjers skull icke borde på något vilkor ingå i aktiven eller reserven.

Herr Furuhielm, Knut, ordet och yttrade: Uti anmärkningen I af utskottets betänkande förekommer, att den, hvilken före 10 års ålder blifvit såsom fosterson upptagen, betraktas såsom eget barn till sina stjuf- eller fosterföräldrar, om desse icke hafva arbetsför son. Enligt min tanke skulle, fruktar jag, detta bestämmande föranleda till betänkliga och allmännare missbruk, derigenom att föräldrar, som vilja undandraga sina söner aktiv tjenst, endast skulle behöfva på ett eller annat sätt, kanske med större eller mindre penningeuppoffring, placera sina söner vare sig i barnlösa familjer eller sådana, hvilkas barn äro befriade från aktiv tjenstgöring. Jag anser det vara så mycket vådligare, som uti vår lagstiftning icke torde finnas några allmänna stadganden om sättet för upptagande af såda fosterbarn och utskottet icke heller föreslagit några sådana. Då en ärad talare för icke länge sedan vid ett annat tillfälle stödde sin åsigt på en, såsom han yttrade, högre främmande auktorietet, så vill jag också till stöd för min här uttalade åsigt anföra, att, beträffande den omständigheten att fosterson, upptagen före 10 års ålder, tillerkännes samma rättigheter som köttsliga söner, samma auktoritet ansett riktigast vara att icke tillägga fosterson dylika rättigheter, på den grund, att fullkomlig adoption af fosterbarn i Finland Tagligen icke eger rum. Jag skulle således för min del, så länge icke något i lagen stadgas om förhållandet vid fostersöners upptagande, icke vilja inrymma plats för ett sådant undantag uti värnepligtslagen.

Herr Lagerborg, Robert: Jag har redan haft äran en gång förut nämna, att allt hvad som kan vara egnadt att hos allmänheten i vårt land göra öfvergången till denna nya lag så litet obehaglig och kännbar som möjligt, särskildt inom familjeförhållandenas område, bör så vidt möjligt eftersträfvas. Det är också af detta skäl jag ansluter mig tiil utskottets förslag, emedan jag skulle tro, att ett motsatt förfaringssätt blott skulle vara egnadt att mötas med missnöje. Det förekommer mångenstädes i vårt land att fostersöner upptagas, icke för det man tänkt på någon värnepligt eller på att undandraga sig från värnepligten, utan derföre att man för sina åldersdagar velat söka sig ett stöd. Man kan visst tänka sig möjligheten af en mängd missbruk, men om man skulle förbjuda ett undantag för fall, som verkligen äro så ömmande, skulle denna lag komma att drabba tungt. Låtom oss först öfvertyga oss om, att missbruk komma att i öfvervägande grad försiggå, och låtom oss sedan söka upp ett botemedel emot dem, men så länge vi icke sett sådant, må vi hellre för en enda möjlighets skull att ett ömt förhållande skulle komma att genom lagens bud brytas, öfverse med möjligen flere missbruk.

Friherre Boije: Också jag ber att få understödja utskottets förslag i denna del och att emot herr Furuhielms senaste andragande anmärka, det en ganska stor skilnad förefinnes emellan dessa undantag, intagna i den ryska värnepligtslagen, och den, som vi hafva oss förelagd. I Ryssland inskrifves dessa personer direkt i landtvärnet, komma således aldrig att göra tjenst; här deremot blifva de inskrifna i reserven och komma att deltaga i sommarmötena, eller tillsammans 120 dagar enligt Ridderskapets och Adelns nyss fattade beslut. Vore jag för min enskilda del i värnepligtsåldern och ägde förmögenhet, skulle jag mycket hellre ingå som frivillig och tjenstgöra ett år emot det att tre somrar å rad vara bunden vid lägermötena, så att den lilla fördelen, som genom denna anmärkning till förestående paragraf kan tillkomma dylika fosterbarn, tror jag ingalunda leder dertill att man kommer att köpa in sina barn hos andra på sätt herr Furuhielm antydt.

Herr Taube: Jag förenar mig med herr Furuhielm, Knut, om uteslutande från denna anmärkning af de rättigheter, som anmärkningen vill tillägga en fosterson. Jag gör det på de skäl, herr Furuhielm framlade, och med afseende å den stora våda ett sådant stadgande kan hafva till följd och synnerligast för att göra öfvergången till den nya militärlagen för den stora allmänheten så lätt som möjlig genom att deri införa så få befrielser som möjligt.

Herr af Forselles, Emil: Då man inför allmän värnepligt och etablerar en allmän värnepligtslag, så anser jag det vara af högsta vigt att söka i största möjliga mån derifrån utesluta sådana bestämmelser, hvilka kunna bidraga att, åtminstone till en början, göra lagen impopulär. Det är naturligt att en sådan lag eljest lätteligen blir mindre populär bland folket; och derföre borde alla de personer, hvilka komma att, i mer eller mindre mån, medverka till denna lags tillämpning eller i allmänhet komma att stå denna lag nära, icke genom alltför stängt vidhållande af konseqvenserna bidraga till att göra lagen strängare än den bör vara. På dessa skäl ber jag få förorda antagandet af utskottets förslag, särskildt med afseende å de skäl, herr Lagerborg, Robert, så vältaligt framhållit.

Herr Furuhielm, Knut: I anledning af friherre Boijes yttrande om hvad som är antaget i Ryssland vill jag blott anmärka, att, då jag citerade en viss auktoritet, gjorde jag det blott derföre, att man åberopat samma auktoritet för att bemöta mig.

Herr Björkenheim, Robert: Jag ber få understödja ut skottets förslag på de grunder herr Lagerborg anfört och vill endast tillägga det, att, om man också antager att i vårt land, der man i alla fall icke allmänt söker att kringgå lagen, missbruk i ifrågavarande afseende kunde ega rum, så finnes ju lätt correctiv deremot. En kommande landtdag kan, ifall ett sådant ofog verkligen gör sig gällande här, förändra denna paragraf.

Herr Schauman, August: En vigtig omständighet vid denna anmärkning, som icke ur anmärkningens stilisering framstår alldeles klart, är den, huruvida fosterson, som upptages af ogift man eller qvinna, också skall åtnjuta samma befrielse som den, hvilken af gifta föräldrar blifvit upptagen. Jag skulle anhålla om svar från utskottets medlemmar, huru utskottet tänkt sig denna omständighet, hvilken har en mycket stor inverkan på den tvistiga punkt, hvarom här är fråga.

Herr Schauman, August: Herr Mechelins senaste anmärkning är ganska rigtig, men fostersöner till ogifta personer plägar man omtala i lagen.

Grefve Cronhjelm yttrade med anledning af detta beslut: I fall anmärkning I utaf alla stånd skulle blifva såsom lagparagraf antagen, hemställer jag till Ridderskapets och Adelns afgörande om det icke vore på grund af 51 § i L. O. anledning att tillika hos Hans Majestät anhålla om en lags utgifvande angående fosterbarns upptagande. En sådan lag vore af nöden, då numera dessa fosterbarn i denna anmärkning I erhålla vigtiga rättigheter.

Friherre von Troil, S. W.: Anmärkningen II upptager under 3 mom. såsom undantag ifrån arbetsföra medlemmar i familjen underbefäl och manskap i aktiv tjenst. Jag förstår icke hvarför befäl uti aktiv tjenst här blifvit uteslutet, då befälet lika med underbefälet och manskapet står risken att uti ett krig blifva ihjälskjutet och sålunda upphöra att vara stöd för sin familj; yrkar derföre att ordet ”befäl” tillägges till mom. c).

Friherre von Troil, Gustaf, understödde den föregående talaren.

Herr Järnefelt: Anmärkning III upptager det fall att någon till tjenst uppbådad, hvilken genom senare tillkommen händelse kommit i något familjeförhållande, som i denna paragraf omförmäles, entledigas från aktiv tjenst. Jag saknar här ett stadgande om huru skall förfaras för den händelse att de familjeförhållanden, som begrunda befrielse från aktiv tjenst skulle upphöra, huru den, som en gång åtnjutit befrielse på grund af dessa familjeförhållanden, fortfarande skall förblifva i åtnjutande häraf. För min del skulle jag anse det vara obilligt att en sådan person, sedan anledningen till hans befrielse upphört, skulle åtnjuta befrielse, och skulle värdsamt föreslå att denna anmärkning skulle remitteras till utskottet för att i antydt afseende kompletteras.

Herr Antell: Det förefaller mig såsom om en återremiss blir nödvändig äfven i det syfte att det, som stadgas i denna paragraf, icke skulle blifva gällande i krigstid, emedan eljest denna paragraf till följd af sin ingress komme i strid med sista momentet i § 10. Jag skulle föreslå således återremiss till utskottet i syfte att under krigstid ett befriande från tjenstgöring icke skulle blifva följden af det inträffade förändrade familjeförhållandet som här omnämnes.

Herr Lagerborg, A. W., understödde herr Antells förslag.

Herr Schauman, August: Jag skulle också anse att någon närmare bestämning härvid vore nödvändig. Om t. ex. under en batalj eller i fält två bröder eller kusiner strida tillsammans med hvarandra och den ene stupar samt den andre står i det förhållande att, enligt denna paragraf, bortgång af den ene skulle åstadkomma befrielse för den andre, så skulle enligt denna anmärkning den qvarlefvande vara berättigad att genast kasta sitt gevär ifrån sig och säga: farväl, nu är jag befriad från krigstjenst.

Herr af Forselles, Emil: För min del skulle jag icke anse en återremiss vara af nöden. Stadgandet i sista momentet af 10 lyder: ”i krigstid äro de vid trupperna anställde pligtige att qvarstanpa så länge behofvet kräfver”. Bland dessa ”vid trupperna anställde” måste väl också inbegripas de personer, som i anmärkning III af § 27 menas. Jag anser det vara klart, att de under krigstid, äfven om de annars skulle vara befriade, måste qvarstå under fanorna.

Herr Antell: Jag anser det vara solklart att om uti ingressen ordet ”krigstid” kommer att stå qvar, så måste det i anmärkningen göras ett tillägg att det som der stadgas icke gäller i krigstid.

Friherre von Troil, Gustaf, förenade sig med herr Järnefelt.

Herr af Forselles, Emil: Uttrycket ”under krigstid”, som herr Antell finner så solklart böra leda till ändring, kan väl icke förstås annorlunda, än att de här ifrågavarande personerna icke behöfva inträda i truppen, men de, som under krigstid äro anställda vid truppen, böra vid densamma qvarstanna så länge kriget fortgår.

Herrar Lagerborg, Robert, och von Hellens erinrade att de redan tidigare uttalat sig i samma syfte, som herr Järnefelt.

Herr von Hellens: På sätt jag tidigare hade äran nämna, tillåter jag mig vördsamt till Ridderskapet och Adeln hemställa, huruvida icke i § 28 borde införas ett stadgande i det syfte, som den uteslutna § 34 i nådiga propositionen upptager. Om också man anser, att tillämpning af ett sådant stadgande icke alltför ofta kan ifrågakomma, så gifves dock händelser, der detsamma kan behöfvas, och jag finner intet skäl, hvarför lagen skall vara mindre fullständig, än den kan affattas.

Herr von Hellens: Emot det af herr Mechelin gjorda förslag har jag för min del intet att invända och förenar mig derom att denna fråga finge upptagas vid § 89, dock sålunda att, ifall det ifrågavarande stadgandet befunnes nödigt, det skulle införas på detta ställe.

Herr Ehrnrooth, Robert: Ifrån § 29 skulle jag önska utesluta de på andra raden förekommande orden ”eller redan är i tjenst”. Jag erkänner fullkomligt den princip att tvenne bröder eller halfbröder skola vara berättigade att byta lottnummer emellan sig, men jag anser detta byte böra föregå den enes eller andres inträde i tjenst, och icke först sedan den ena brodren redan är i tjenst, emedan det kunde uppstå oreda deraf att den ena brodren efter den andra skulle komma att bytas om, hvilket i månget hänseende vore olämpligt, hvarför också det korrektiv finnes intaget i propositionen att den inträdande bör, oberoende af den tid den afgående varit i tjenst, qvarstanna så lång tid i tjenst, som om han på grund af lottning inträdt i tjenst. Till förebyggande af allt det trassel, som af stadgandet kunde uppstå, skulle jag föreslå att orden ”eller redan är i tjenst” finge utgå.

Herr von Alfthan: Punkten d) har till öfverskrift ”om uppskof på grund af bildning”. I sjelfva verket innehåller hufvudparagrafen i detta kapitel, d. v. s. § 33, bestämningar om den förkortade tjenstetid, som på grund af bildning skulle medgifvas. Detta är visst icke någon vigtig sak, men rubriken motsvarar dock icke det som följer. Ordet ”eftergift” skulle måhända vara mera på sin plats.

Herr von Haartman, Rafaël, förenade sig med herr Mechelin.

Friherre von Troil, S. W., yttrade: Mom. 2 upptager ibland kategorierna för en förkortad tjenstetid dem, som genomgått normal-, real- eller sjuklassiga lyceer och gymnasier, för hvilka tjenstetiden är bestämd, uti aktiven till ett år och sex månader samt vid reserven till tre år och sex månader. Momentet 3 talar om att studerande vid universitetet skola tjena i aktiven ett år och vid reserven fyra år. Då nu emellertid de, som genomgått normal-, real- samt sjuklassiga lyceer eller gymnasier, torde kunna anses fullkomligt jemngoda i bildningsgrad med studenter, samt det sålunda synes vara endast sjelfva studentexamen som åtskiljer dessa båda kategorier, så skulle jag anse att studenter borde antingen nedflyttas till andra, eller också de af mig omnämnda bildningsgraderne hänföras till tredje kategorien.

Herr af Forselles, Emil: På de af friherre von Troil anförda skäl ber jag få understödja hans förslag.

Friherre von Troil, S. W.: Då mitt förslag nu vunnit understöd samt det sålunda torde böra definitivt affattas, nemligen först alternativt, att några från andra kategorin skulle flyttas upp till den tredje eller några från tredje kategorien nedflyttas till den andra så ber jag få föreslå att de, som genomgått real-, normal- eller sjuklassiga lyceer eller gymnasier måtte ställas i tredje kategorin, eller i samma kategori som studenter, emedan ett genomgående af en teknisk realskola och fyrklassiga realskolor förutsätter vida mindre kunskapsmått än hos den, som genomgått normallyceum, reallyceum, sjuklassigt lyceum eller gymnasium.

Herr Jägerhorn: Sedan friherre von Troil numera närmare utvecklat sitt förslag ber jag få biträda detsamma.

Friherre Hisinger biträdde jemväl friherre von Troils förslag.

Herr Antell: Jemte det jag får understödja friherre von Troils förslag ville jag dertill bifoga, att de, som genomgått allmänna klasserna i kadettkåren, skulle flyttas i samma af friherren föreslagna kategori, ty en genomgången kurs af allmänna klasserna i kadettkåren berättigar äfven till studentexamen.

Herr af Forselles, Emil: Då jag understödde friherre von Troils förslag undföll det min uppmärksamhet, att i detta förslag det icke var fråga om de personer, hvilka genomgått finska kadettkåren. Jag anser, likasom herr Antell, att dessa borde likställas med de af friherre von Troil omnämnda personerne.

Friherre von Troil, S. W.: Jag måste erkänna att det var ett förbiseende af mig att vid mitt yttrande icke dermed förena dem, som genomgått allmänna klasserna vid kadettkåren, ty enligt kadettkårens reglemente äro de, hvilka genomgått de allmänna klasserna, berättigade att med betyg från kadettkåren anmäla sig till studentexamens undergående och måste således antagas ega samma bildningsgrad som de, hvilka genomgått sjuklassigt lyceum eller gymnasium; och instämmer jag således också uti denna del i herrar Antells och af Forselles’ yttrande.

Friherre von Troil, S. W.: Jag ber få anmärka emot herr Mechelin att här är fråga om eftergift på grund af bildning. Det är således icke fråga om i hvilken mån man sjelf fått vidkännas kostnader för erhållandet af denna bildning, utan endast och allenast om det mått af bildning, som man verkligen innehar.

Herr Lagerborg, A. W.: Jag ber att få erinra herr Mechelin om att det icke är uteslutande på statens bekostnad, som kadetterna uppfostras i kåren. Der erlägges en skolafgift ungefär såsom i andra skolor.

Herr von Becker: Då konstnärernas intresse eller de personers, som idka konststudier, icke är tillgodosedt i denna paragraf, så hemställer jag, om det icke vore skäl att till utskottet remittera paragrafen i det syfte att de personer, som idka konststudier, måtte också tillgodonjuta de uppskof på grund af bildning, som här förlänas åt studerande.

Herr Nordenskiöld, Nils Karl, understödde herr von Beckers yrkande.

Herr von Becker: Det kunde väl tänkas att det skulle finnas konstnärer, som icke genomgått denna högre konstanstalt och borde deras rätt också tillgodoses.

Herr Nordenskiöld, Nils Karl: Om vi också icke i eget land hafva högre konstskolor, så finnes det utrikes sådana skolor, i hvilka landsmän studera.

Friherre von Troil, S. W.: Senare momentet af denna paragraf innehåller att några värnepligtige icke böra få användas annorlunda, än på sätt som motsvarar en hvars yrke. Emellertid förekommer uti §§ 35–37 fråga om befrielse på grund af, bland annat, yrke. Då enligt min tanke frågan om befrielse på grund af kall eller yrke borde föregå diskussionen om och huruvida någon må kunna användas annorlunda, än hvad som motsvarar hans kall eller yrke, så skulle jag vördsamt hemställa, om icke §§ 35, 36 och 37 borde diskuteras före § 34.

Herr Grotenfelt understödde friherre von Troils förslag.

Herr Björkenheim, Robert, som tidigare anhållit om ordet, afstod derifrån.

Grefve Cronhjelm, som yttrade: Utskottet har bland annat frikallat här i denna paragraf äfven psalmläsare. Då få ledamöter af detta höglofliga stånd torde hafva sig bekant hvad en psalmläsare egentligen är och hvad han har att göra, får jag äran upplysningsvis meddela, att psalmläsare vanligtvis efter genomgången seminariekurs anställas i ordinarie tjenst och hafva också, såsom deras benämning utvisar, främst att läsa psaltaren, derjemte leda sången samt, der inga sångare finnas, att sjelf utföra densamma. Deras tjenst är, som sagdt, ordinarie. Dock finnas äfven tjenstförrättande, de äro dock icke det ringaste genom sin tjenst bundne och icke heller tvungne att qvarstå någon viss tid i denna befattning. De äro berättigade till befordran till diakoner och från diakoner till prester. Då jag sagt, att de icke äro förpligtade att qvarstå en viss tid i sin tjenst, så äro de ju fria att utträda derur när de behaga. På grund af § 35 frikallas de fullkomligen från värnepligtens utgörande. Efter att hafva blifvit med 21 år från värnepligten fullständigt befriade, kan således en psalmläsare utträda från sin befattning och vara för hela sin återstående lifstid fri från värnepligtens utgörande. Psalmläsaren har således faktiskt af utskottet blifvit gjord till en privilegierad personlighet, mycket mera än de i §§ 36 och 37 uppräknade. Jag inser icke hvarigenom dessa psalmläsare vunnit utskottets bevågenhet, att de blifvit till den grad privilegierade, och får jag således anhålla att Ridderskapet och Adeln ville bibehålla den lydelse paragrafen har i nådiga propositionen, hvilken äfven i det närmaste öfverensstämmer med motsvarande paragraf i Kejsaredömets värnepligtslag. Jag ber dessutom få bifoga att praktisk betydelse har paragrafen för närvarande förhållanden i Finland ganska litet, emedan psalmläsare icke äro inskrifna i Finland, till största delen åtminstone. Sålänge de icke äro finska undersåtar, kan naturligen icke den finska värnepligtslagen å dem användas, utan de komma att qvarstå under samma lag för kejsaredömet. Dock för framtiden kunde det ju vara godt och klokt, att nu redan ordna detta förhållande, i fall finska medborgare skulle blifva psalmläsare.

Friherre von Troil, S. W.: Enligt 108 i kyrkolagen af den 6 December 1869 får ingen inträde uti evangeliskt-lutherskt prestembete, innan han uppnått 22 års ålder. I händelse utskottets förslag i 35 antages, så är det sjelffallet, att hvar och en, som ämnar blifva prest, begagnar sig af den i 31 § medgifna rätt att begära anstånd för studiers fortsättande och sålunda kommer hvarje student, som bereder sig till prestembetet, att blifva från värnepligtens utgörande befriad. Under sådana förhållanden och då presteståndet sjelft, genom att antaga värnepligtslagen, har förklarat att hvarken något fysiskt eller något samvetstvång existerar i afseende å garnisonstjensten och kasernlifvet, kan jag för min del icke finna några skäl förekomma för medgifvande af presterskapets befrielse från värnepligten, så mycket mindre, som det enligt 34 §, i händelse denna blifver antagen, kan blifva medlemmar af Presteståndet öppet att bibehålla sina befattningar såsom prester äfven vid värnepligtens fullgörande. Det måste ju äfvenledes antagas komma att i hög grad bidraga till upprätthållande af en sedlig anda ibland de värnepligtige, om de ibland sig få räkna prester. På denna grund och på de skäl, som den föregående talaren har framställt rörande psalmläsare af grekisk-rysk trosbekännelse, skulle jag för min del hålla före att § 35 borde ur författningen utgå.

Herr Antell: Den stora pluralitet, med hvilken det högvördiga presterskapet har godkänt värnepligtsidén, återför ofrivilligt tanken på de bragder, medeltidens biskopar icke blott med ordets makt, utan ock med svärdets, visste att utkämpa. På de skäl de två senaste talarene anfört, anser jag denna paragraf kunna helt och hållet uteslutas.

Friherre von Troil, S. W.: Den af herr Mechelin anställda jemförelsen angående Ridderskapets och Adelns diskussion beträffande antagandet af kyrkolagen samt Presteståndets diskussion angående antagandet af värnepligten, är enligt min tanke temligen haltande. Kyrkolagen innehåller icke, på sätt herr Mechelin sade, endast och allenast skyldigheter och åligganden, som åligga presterskapet; der finnes äfven bra mycket af skyldigheter, som åligga församlingarne och kyrkan. Hufvudsaken uti denna fråga är huruvida det skall vara ett samvetstvång för prester att underkasta sig värnepligten eller icke. Ett likadant samvetstvång, som värnepligten kan vara för prester, kan den också vara för hvarje annan medborgare i samhället, och då derför några speciela skäl för presters undandragande från värnepligten icke blifvit framställda, måste jag för min del vidhålla mitt förslag.

Herr Järnefelt: Jag ansåg det för ett skämt, hvilket jag icke kan räkna till det goda skämtet, af friherre von Troil att presterskapet skulle deltaga i värnepligten. Jag finner nu att friherre von Troil vill förmå oss att tro, att det är hans allvar, och med ganska stor förvåning har jag funnit detta förslag understödjas. Emot sjelfva saken har redan herr Mechelin talat, så att den icke torde behöfva vidare vederläggas. Jag begagnar tillfället blott till att inlägga min protest emot att skämta i en så allvarsam fråga som denna.

Herr Järnefelt fortsatte: Jag har dermed icke ämnat förolämpa någon, jag har endast uttalat min uppfattning i saken; att strid och blodsutgjutelse strida emot den anda, som genomgår vår kristna religion, torde ingen vilja neka. Det är blott en nödfallsutväg, der våld måste mötas med våld. Att vilja till dem, som utöfva våld, hänföra detta stånd, religionslärareståndet, vår Herres tjenare, såsom de också kallas, anser jag icke vara lämpligt. Detta anser jag strida emot hela den idé, som presterskapet har att beskydda. Jag kan således ur min synpunkt icke anse det vara allvar, och har jag derigenom mankerat någon, så har det icke varit min mening. Men som sagdt, enligt min tanke och uppfattning af saken, strider det helt och hållet emot det kall religionsläraren har, det att han skulle deltaga i striden, så att jag måste på det kraftigaste motsätta mig ett sådant förslag.

Herr Järnefelt: Prestens pligt är att söka uppmana och förmå sina lärjungar att uppfylla sin pligt så i ett som annat. Då det är en medborgarepligt att försvara sitt land och att strida emot dess fiender, så torde det icke strida emot prestens pligt att uppmuntra dem att fullgöra sin pligt. Men att personligen ingripa i sjelfva våldet, anser jag så mycket mera strida emot hans pligt, som den ära medeltidens presterskap vunnit och det erkännande, dem med full rätt gifvits, ingalunda hafva kommit dem till del för det de i striden uppträdt och utöfvat blodsgerningar, utan för de kärleksverk de gjort, för den lära de hafva inplantat hos menniskorna.

Herr von Hellens: Till de af herr Mechelin senast framhållna skäl för presters ovilkorliga befriande från värnepligten, anhåller jag att få tillägga endast ett, det nemligen, att inom evangelisk-lutherska kyrkan icke någon person blir prestvigd, som icke förut erhållit kallelse till tjenstgöring inom församling, och således alla prestvigda äro för församlingar behöfliga.

Herr von Hellens: Det har förefallit mig betänkligt att från tjenstgöring vid aktiva trupper i fredstid, då sådan tjenstgöring enligt lottning borde åligga matroser och eldare på handelsfartyg, befria dessa personer. Jag tror icke att dessa i utöfningen af sitt yrke lida mera af aktiv tjenstgöring än andra medborgare, och de motiver, utskottet för sitt förslag framställt på sid. 28, emot slutet af sidan, synas mig snarare tala för att dessa personer borde åläggas tjenstgöring. Ty utskottet säger ”derjemte vill utskottet hafva erinradt, hurusom i fall ett finskt kustförsvar i framtiden anordnas, de i § 43 momm. 3 och 4, äfvensom de i § 44 nämnda personer vid ett sådant böra finna lämplig användning”. Blefve nu dessa personer genom denna lag frikallade från tjenstgöring i aktiv trupp, så torde de icke heller kunna användas till kustförsvar, om sådant kommer i fråga. Jag skulle derföre vordsamt hemställa, huruvida icke matroser och eldare på handelsfartyg blefve frikallade endast från skyldigheten att infinna sig vid reservens öfningar, men befrielsen icke sträcka sig till skyldigheten att inträda i aktiv trupp, då lotten dertill kallar dem. Och i sådant afseende skulle jag vördsamt föreslå en redaktion af ungefär det innehåll, som 44 i nådiga propositionen har. Den lyder: ”matroser och eldare å kofferdifartyg, hvilka uttagit lott för inträde i krigstjenst, kunna under fredstid erhålla anstånd dermed intill dess deras tjenstekontrakt tilländagått, dock i intet fall utöfver deras tjugofemte åldersår”. En viss omredaktion skulle dock blifva nödig i följd af den skiljaktighet i afseende å arméorganisationen, som förefinnes emellan den nådiga propositionen och utskottets förslag.

Herr von Alfthan: Jag hade begärt ordet innan herr von Hellens framkommit med sitt slutpåstående. Jag tänkte nemligen, att herr von Hellens ville påyrka att sjöfarande skulle likställas med andra värnepligtsskyldige, hvilket hade varit omöjligt redan af den anledning, att de flesta finska sjömän på flere år lemna landet. Det är en vanlig sak att pass för sjömän utfärdas på ända till fem år, då våra handelsfartyg vanligtvis flere år årad äro ute, emedan hamnarna hemma tillfrysa. Derför kan man i händelse af krig omöjligt, utan stort förfång för sjöfarten, ålägga sjömännen att infinna sig vid reservens öfningsmöten. Men då yrkandet inskränker sig till att de skulle i krigstid infinna sig och inträda i tjensten, anhåller jag att i denna del få ansluta mig till utskottets förslag. Det utgår från principen att ingen får inträda i tjenst, som icke haft öfning, och då dessa matroser m. fl. icke kunna deltaga i några öfningsmöten, så skulle ett tillskott af dem under krigstid icke just vara synnerligen nyttigt. Deremot synes det mig alldeles klart och tydligt att, i händelse i framtiden ett sjöförsvar skulle anordnas, dessa medborgare skulle der hafva sin rätta plats för att dymedelst bidraga till landets försvar. Någon särskild öfning för detta ändamål behöfves icke eller åtminstone mindre, då de redan på grund af sitt yrke böra anses vara tillräckligt förberedda; jag får således förorda utskottets förslag.

Herr Molander biträdde herr von Hellens förslag.

Herr Furuhielm, Knut: Äfven jag skulle förena mig i herr von Hellens åsigt.

Herr von Hellens: Med anledning af hvad herr von Alfthan yttrat, anhåller jag få fästa uppmärksamheten derpå, att utskottet alldeles icke föreslagit befrielse för matroser och eldare från att i krigstid inkallas till tjenstgöring. Herr von Alfthan stödde sitt påstående derpå, att de, då de icke varit öfning underkastade under fredstid, icke kunde inkallas i krigstid. Så är emellertid icke utskottets förslag. Utskottet har frikallat dem från öfningsmöten blott i fredstid. Annorlunda kan jag åtminstone icke läsa; det står ”från aktiv tjenstgöring, äfvensom från skyldigheten att infinna sig vid reservens öfningsmöten frikallas under fredstid”. Då måste orden ”frikallas under fredstid” hänföra sig både till aktiv tjenstgöring och inkallande till reservens möten. Särskildt skulle jag vilja omnämna att vi hafva i vårt land vissa kommuner ganska vidsträckta, hvilkas befolkning till stor del i värnepligtsåldern egna sig åt sjöfarten. Inom de flesta kommuner på Åland och likaledes i Korpo och Nagu socknar är nu redan större delen af unga män i denna ålder anställd åtminstone en kortare tid vid handelssjöfart, och skulle en sådan lag som denna antagas, tror jag den föl