Affärerna.
II. (Slut.)
Mellan kommunikationsanstalterna och industrien råder en uppenbar vexelverkan. Medan industriens tillvext beror på möjligheten att transportera råvaror och fabrikat, så beror åter mängden af trafik å kommunikationsanstalterna i ej ringa grad deraf, att produktionen tillför dem rörelse. Också visar sig, på sätt af siffror i vår första artikel kan framgå, att med affärernas förökning i allmänhet inkomsternas stegring vid jernvägar och kanaler gått hand i hand. Ångbåtsflottans ständiga tillvext, ångfartygens goda afkastning, upptagandet af nya trafikleder för sådana fartyg, allt detta vittnar ock om denna solidaritet melan produktionen och kommunikationerna.
Att förbättrade transportmedel gifvit den industriella företagsamheten kraftiga impulser, kan numera icke bestridas. Och med denna erfarenhet för ögonen torde det väl kunna emotses, att äfven från statens sida det möjliga göres för en oafbruten utveckling af jernvägsnätet. Härmed förstå vi ej mindre det omsorgsfulla utredandet och förberedandet af alla de frågor, på hvilka landtdagarne skola grunda sina beslut om statsbanors vidare anläggande, utan ock ett möjligast fullständigt studium af alla de omständigheter, som betinga uppkomsten af privata jernvägar. I sjelfva verket är åstadkommandet af de vigtiga hufvudbanor, för hvilka ett allmänt program vid senaste ständermöte behandlades, en uppgift af så omfattande art, att under arbetet för dess förverkligande svårligen några bibanor kunna af staten utföras. Så mycket mera är det då af nöden, att en särskild lag emanerar, för fastställande af de allmänna vilkor, som för privata banors koncessionerande och anläggande skola vara gällande, och att beslut fattas angående de bidrag eller förmoner som från det allmännas sida måhända kunna medgifvas i och för underlättandet af sådana anläggningar. – I hvarje fall är det väl att hoppas att de kommande landtdagarna icke skola behöfva befinna sig i samma ledsamma belägenhet, som den senast hållna, i hvad angår behöriga förberedande arbeten för besluts fattande i jernvägsfrågor.
När det gäller att bereda sig afsättning för sina tillverkningar, möter fabrikanten ej sällan stora svårigheter. Väl kan det anses såsom en ekonomisk naturlag, att, liksom stark efterfrågan på en vara framkallar ökade anbud deraf, en ökad tillgång på god vara efterhand, jemväl måste stegra efterfrågan på densamma, så att produktion och konsumtion ömsesides drifva hvarandra framåt, och om ej genast, så dock efter någon tid jemnt motsvara hvarandra. Men omgångarne kunna ofta vara rätt många och långa innan den utbjudna varan funnit sin krets af afnämare, innan anbudet och efterfrågan mötts på ett sätt som leder till ömsesides tillfredsställande köpslut.
Den inhemska marknaden är vanligen lättare att öfverblicka. Man vinner snart erfarenhet derom, hvilka qvantiteter eget land kan absorbera, huru stark konkurrens man har att utstå, och man kan jemväl lättare följa med smakens vexlingar samt rätta sin produktion derefter. Men för den, som arbetar för export, framställa sig vida mera komplicerade förhållanden. Det är svårare att på afstånd bedöma omfattningen af den konsumtion i andra länder, på hvilken man skall beräkna sin tillverkning, det gäller att utreda huruvida en till produktion uppmuntrande stark efterfrågan är tillfällig eller kan vara uthållande, det gäller att städse vara noga underrättad om de skilda marknadsplatsernas fordringar i afseende å varornas mått, appretyr och öfriga utstyrsel, det gäller att i tid förutse och bereda sig på sådana omkastningar, som göra det nödvändigt att hastigt kunna finna nya afsättningsorter o. s. v. Det är således för den exporterande fabrikanten långtifrån tillräckligt att ega de tekniska insigter, som erfordras för att han skall kunna tillverka god vara; han måste äfven disponera de kunskaper på hvilka handeln i högre mening stöder sina operationer.
Egentligen borde äfven här en arbetets delning ega rum. Det borde ställa sig fördelaktigare, om tillverkningen med dertill hörande förvaltning samt försäljningen äro föremål för skilda personers omsorger. Åtskilliga fabriksbolag torde ock hafva enligt sådan grund organiserat sin styrelse. Men detta låter sig göra endast i de fall då köpmän med nödiga insigter äro delegare i bolaget. Der så icke är fallet, synes sakernas riktiga gestaltning böra vara den, att köpmän särskildt göra försäljningen af industriens tillverkningar till sin uppgift. De merkantila omsorgerna skola annars för mycket tynga på producenten och afleda honom från det arbete hvaråt han främst borde få egna sig, sjelfva tillverkningens ständiga förfullkomnande. Såvidt vi ha oss bekant, torde det i vårt land ännu vara ganska sällsynt, att köpmän gjort det till sin speciella branche att bedrifva exporthandel af inhemska industrialster, vare sig för egen räkning eller såsom förmedlare. Vi hafva derför velat här beröra denna fråga, med hemställan till de mera sakkunnige, huruvida det ej skulle ligga både i industriens och handelns intresse, att kapitalstarka och insigtsfulla exportfirmor omhändertoge den vigtiga förrättningen att i olika länder upparbeta afsättning och hålla marknad öppen för vår uppåtgående industris tillverkningar.
Det har under senaste år uppkommit en viss oro derför, då möjligen sådana förändringar i de mellan Ryssland och Finland bestående handels- och tullrelationer skulle vidtagas, hvilka kunde för den finska industrien försvåra tillgången till kejsardömet, som utgjort den förnämsta débouché för våra fabriksalster. Oss vill det dock synas, som borde giltiga skäl för en sådan oro icke kunna förefinnas. Från hvilken synpunkt man än må betrakta antydda relationer, vare sig från ekonomisk, finansiel eller politisk, vare sig från finsk eller rysk ståndpunkt, borde man svårligen kunna komma till annan åsigt, än att de principer, på hvilka nådiga förordningen af 31 Januari 1859 är baserad, äro de riktiga i detta ämne. Att sagde författning ländt till ömsesidig båtnad, bestyrkes af det på ömse sidor tilltagande varuutbytet. Att konkurrensen af de från det ena landet till det andra tullfritt införda industrialster icke verkat hämmande på den egna industrien i någotdera landet, derom vitnar det ovedersägliga förhållande att fabriksindustrien i alla brancher just under det sista decenniet vida kraftigare än förut uppblomstrat såväl i Ryssland som i Finland. Så alldeles utan betydelse torde det icke heller vara för de ryska fabrikanterna, att de få sina artiklar tullfritt införda till Finland, då ju kejsardömets export till öfriga länder i Europa förnämligast utgöres af jordbruksalster och råämnen. Vi sakna nödigt material för att kunna till siffran utreda huru Finlands export till Ryssland af industrialster ställer sig i jemförelse derifrån af enahanda varor. Stor torde skilnaden icke vara. Men äfven om vår utförsel i dessa brancher skulle något öfverskjuta berörda import, skulle detta icke förtjena att betraktas såsom en ojemnhet till Finlands favör. Ty proportioneras ifrågavarande varuvärden till hvardera landets konsumtionsförmåga, så faller det i ögonen huruledes de till Ryssland införda finska fabrikat utgöra en ringa bråkdel af den årliga förbrukningen af slika artiklar derstädes, medan deremot den årliga åtgången i Finland af det slags fabriksvaror, som hit från Ryssland införas, till en stor, ja kanske till större delen fylles af just denna import.
Vanskligt vore det för öfrigt, att vänta, det reciprociteten i handelsrelationerna mellan tvenne länder ständigt skall få sitt uttryck i lika tora varuvärden för båda länderna inbördes. Dessa värden kunna vexla, för skilda år, för olika artiklar. Reciprociteten består i lika rättigheter; olika produktions- och afsättingsförhållanden betinga, huru rättigheterna på det ena eller andra hållet begagnas. Men i förevarande fall, liksom i andra analoga, såsom t. ex. efter handelstraktaten af 1860 mellan Frankrike och Storbritannien, har det visat sig att reciprocitet på liberal grund hastigt lifvar samfärdseln och ställer sig lika fördelaktig för båda parterna.
Större reciprocitet var det uttalade syftemålet med den uppgörelse, som skedde genom 1859 års förordning. Och när det gäller revision af denna uppgörelse eller tillägg dertill, gifver förordningens sista § vidhanden att man tänkt sig, det sagda syftemål icke mera finge öfvergifvas.
Men det är på tiden att afsluta dessa betraktelser, som, äfven om vi än vidare toge läsarens tålamod i anspråk, dock icke skulle kunna motsvara ämnets omfattning och betydelse. Vi se oss bland annat nödsakade att denna gång alldeles förbigå näringslagstiftningens inflytande på industrien. Vår afsigt med denna uppsatts har blott varit att i vidare kretsar framhålla till begrundande särskilda frågor, som med landets industriella utveckling sammanhänga och derpå utöfva inflytande. Samlar man det sålunda anförda till ett resultat, så synes det berättigadt att beteckna industriens nuvarande ståndpunkt såsom i många hänseenden löftesrik. Af stor betydelse vore det utan tvifvel, om snart en allmän finsk industriutställning kunde föranstaltas. Den vore icke blott i och för sig en sporre till täflan, den skulle omsider bereda ett länge efterlängtadt tillfälle att få en säker och fullständig kännedom om hvad industrien i landet för närvarande mäktar åstadkomma och åt hvilka riktningar den med framgång kan vidare utvecklas; hvarförutan afsättningen af dess alster såväl i hemlandet som utrikes väsendtligen kunde genom utställningen befrämjas, och med skäl kan man väl hoppas på en sådan tankes snara förverkligande, då ju dessa tider både inom styrelsen och i enskilda kretsar ett lifligt intresse för saken begynt röja sig.
Slutligen må det tillåtas att kasta en blick in i framtiden, i den tid, då konstindustrien hunnit slå rot i vårt kulna land. Detta gebit af industrien, der de praktiska behofven ock skönhetssinnets ideala kraf räcka hvarandra handen, är ännu för Finand nästan främmande. Vi hafva haft alltför mycket att kämpa, för att kunna grundlägga helst det anspråkslösa mått af välstånd, som nu i landet råder. Men det skall väl gå framåt med den ekonomiska förkofran. Och ju vidare den krets af medborgare blir, som känner sig frigjord från tärande brödbekymmer, desto allmännare skall ock liksom af sig sjelft behofvet uppstå, att förädla lifvets njutande genom att omgifva sig med föremål, på hvilka det odlade skönhetssinnet tryckt sin oförgängliga stämpel. Hvem ville uppräkna de otaliga föremål som utgöra hemmets bohag. De kunna vittna om fattigdom eller rikedom, om slöseri eller sparsamhet, om fåfänga eller flärdlöshet. Men praktfulla eller enkla, borde de aldrig vara osköna, de borde alltid vara produkter af utbildad smak. Den industri, som befolkar hemmen med deras bohag, har hittills blott alltför litet varit höjd genom konstens inflytande. En början har skett, att söka göra detta inflytande gällande. Måtte föreningen för konstflit snart kunna verksamt arbeta för sina ändamål. De utgöra såväl en ren kulturuppgift som ock ett betydande affärsintresse.
L. M.
Yritystoiminta
II (loppu)
Kuljetuslaitosten ja teollisuuden välillä vallitsee ilmeinen vuorovaikutus. Samalla kun teollisuuden kasvu on raaka-aineiden ja tuotteiden kuljetusmahdollisuuksien varassa, kuljetuslaitosten harjoittama liikenne on puolestaan suurelta osin sen varassa, että tuotanto pitää sen liikkeellä. Samalla on havaittavissa, minkä ensimmäisessä artikkelissamme julkaistut luvut osoittavat, että kauppojen lisääntyminen sekä rautateiden ja kanavien tulojen kasvu ovat kulkeneet käsi kädessä. Höyrylaivaston jatkuva kasvu, höyryalusten hyvä tuotto sekä uusien väylien rakentaminen näille aluksille kertovat kaikki tästä tuotannon ja kulkuyhteyksien keskinäisestä solidaarisuudesta.
Nykyään ei käykään kiistäminen, että kulkuyhteyksien paraneminen on antanut voimakkaan sysäyksen teolliselle toimeliaisuudelle. Tätä kokemusta vasten lienee lupa odottaa, että myös valtio tekee voitavansa rautatieverkon jatkuvaksi kehittämiseksi. Se tarkoittaa yhtä lailla sitä, että valtiopäivien tekemät päätökset valtion tulevien ratayhteyksien rakentamisesta perustuvat huolelliseen selvitystyöhön ja valmisteluun, kuin myös sitä, että yksityisten rautateiden perustamiseen vaikuttavat tekijät selvitetään mahdollisimman perinpohjaisesti. Itse asiassa tärkeiden pääratojen rakentaminen, jonka yleistä ohjelmaa käsiteltiin säätyjen viimeisimmässä kokouksessa, on niin laajamittainen tehtävä, että sitä toteuttaessaan valtio tuskin kykenee rakentamaan lainkaan sivuratoja. Sitä suuremmalla syyllä onkin tarpeen, että säädettäisiin erityinen laki, jossa määritetään yksityisten rautateiden toimilupia ja rakentamista koskevat yleiset ehdot, ja samalla päätettäisiin avustuksista tai eduista, joita julkinen valta voisi kenties tarjota tällaisten hankkeiden helpottamiseksi. – Joka tapauksessa on syytä toivoa, että tulevat valtiopäivät eivät joutuisi rautatiekysymyksiä koskevien päätösten valmistelussa samanlaiseen hankalaan välikäteen kuin edelliset.
Tehtailijalle tuottaa usein suuria vaikeuksia arvioida tuotteidensa menekkiä. Voidaan kai pitää taloudellisena luonnonlakina, että aivan kuten tuotteen voimakas kysyntä lisää sen tarjontaa, hyvän tuotteen lisääntyneen saatavuuden täytyy vähitellen kasvattaa sen kysyntää, jolloin tuotanto ja kulutus vauhdittavat vastavuoroisesti toinen toisiaan siten, että ne koko ajan vastaavat toisiaan, jos eivät heti, niin jonkin ajan kuluttua. Tässä saattaa silti olla usein varsin monia ja pitkällisiä vaiheita, ennen kuin tarjottu tuote löytää asiakaskuntansa ja ennen kuin tarjonta ja kysyntä kohtaavat sellaisella tasolla, joka johtaa molemminpuolisesti tyydyttävään ostopäätökseen.
Kotimaan markkinat on yleensä helpompi hahmottaa. Pian oppii tuntemaan, millaisia tuotantomääriä oma maa pystyy vastaanottamaan, kuinka kova kilpailu on vastassa, ja samalla on niin ikään helpompi seurata muodin muutoksia ja kohdistaa tuotantonsa sen mukaan. Jos taas valmistaa tuotteita vientiin, tilanne on paljon monimutkaisempi. Kauempaa on vaikeampi arvioida kulutuksen määrää muissa maissa ja suunnitella tuotantoa sitä vastaavaksi; pitää selvittää, onko tuotantoa kannustava voimakas kysyntä tilapäistä vai kenties jatkuvaa, pitää olla koko ajan tarkkaan selvillä siitä, mitä vaatimuksia milläkin markkinoilla esitetään tuotteiden mitoille, viimeistelylle ja muulle varustukselle, pitää hyvissä ajoin ennakoida ja valmistella sellaisia muutoksia, joiden vuoksi joutuu kiireesti etsimään uusia myyntipaikkoja j. n. e. Siksi ei suinkaan riitä, että vientiteollisuutta harjoittavalla tehtailijalla on hyvän tuotteen valmistamiseen tarvittavaa osaamista; häneltä vaaditaan myös taitoja, joiden turvin kaupankäynti korkeammassa merkityksessä saadaan tukemaan hänen toimiaan.
Itse asiassa tässäkin pitäisi tehdä selvä työnjako. Olisi suotavaa, että valmistus ja siihen liittyvä hallinto annettaisiin eri henkilöiden hoidettavaksi kuin myynti. Eräät tehdasyhtiöt lienevätkin jo organisoineet hallintonsa siltä pohjalta. Se on kuitenkin mahdollista vain silloin, kun yhtiössä on osakkaina kauppiaita, joilla on tarvittavaa osaamista. Jos näin ei ole, asiat tulisi järjestää siten, että kauppiaat ottavat erityiseksi tehtäväkseen myydä teollisuusyrityksen tuotteita. Muutoin kaupankäynnistä huolehtiminen kuluttaa liikaa tuottajan voimavaroja ja estää häntä tekemästä työtä, johon hänen pitäisi ensisijaisesti keskittyä eli itse tuotannon jatkuvaa kehittämistä. Sikäli kuin tiedämme, maassamme lienee vielä varsin harvassa kauppiaita, jotka ovat erikoistuneet kotimaisten teollisuustuotteiden vientikauppaan joko omaan laskuunsa tai välittäjinä. Siksi halusimmekin ottaa tämän kysymyksen puheeksi ja tiedustella asiaa paremmin tuntevilta, eivätkö sekä teollisuus että kauppa hyötyisi siitä, että osaavat vientifirmat, joilla olisi riittävästi pääomaa, ottaisivat tärkeäksi tehtäväkseen luoda eri maissa menekkiä ja pitää markkinat avoinna nousevan teollisuutemme tuotteille.
Viime vuosina maassamme on herännyt hienoinen huoli siitä, tapahtuuko Venäjän ja Suomen välillä vallitsevissa kauppa- ja tullisuhteissa mahdollisesti muutoksia, jotka vaikeuttaisivat Suomen teollisuustuotteiden pääsyä keisarikuntaan, onhan se ollut tehdastuotteidemme merkittävin kohdemaa. Meistä kuitenkin näyttäisi siltä, ettei tällaiseen huoleen ole perusteltua syytä. Tarkasteli suhteitamme sitten liiketaloudellisesta, rahoituksellisesta tai poliittisesta näkökulmasta, Suomen tai Venäjän kannalta, on vaikea päätyä muuhun tulokseen kuin että 31. tammikuuta vuonna 1859 annettuun armolliseen asetukseen pohjautuvat periaatteet ovat tässä asiassa aivan oikeat. Molemmin puolin lisääntynyt tavaranvaihto osoittaa, että edellä mainittu säädös on ollut kummallekin osapuolelle hyödyksi. Maasta toiseen tullivapaasti tuotujen teollisuustuotteiden synnyttämä kilpailu ei ole haitannut kummankaan maan teollisuutta, mistä kertoo sekin vastaansanomaton tosiseikka, että tehdasteollisuus on kaikilla aloilla kukoistanut niin Venäjällä kuin Suomessakin selvästi aiempaa vahvemmin. Venäläisille tehtailijoille ei liene täysin merkityksetöntä sekään, että heidän tuotteitaan saa viedä tullivapaasti Suomeen, sillä keisarikunnan vienti muualle Eurooppaan käsittää lähinnä maataloustuotteita ja raaka-aineita. Käytettävissämme ei ole tarpeellista aineistoa, jotta voisimme selvittää numeroina, miten Suomen teollisuustuotteiden vienti Venäjälle asettuu vertailussa sieltä tuotuihin samanlaisiin tuotteisiin. Ero tuskin lienee kovin suuri. Mutta vaikka vientimme näillä aloilla olisi hieman tuontia suurempi, sitä ei ole aihetta pitää Suomen hyväksi asettuvana epäsuhtana. Kyseisten tuotteiden arvoja tulee nimittäin verrata kummankin maan kulutuskykyyn, jolloin huomio kiinnittyy siihen, kuinka Venäjälle viedyt suomalaistuotteet muodostavat siellä vain vähäisen murto-osan sen kaltaisten tuotteiden vuotuisesta kulutuksesta, kun taas Venäjältä tuotujen teollisuustuotteiden vuotuinen kysyntä Suomessa muodostaa suuren, ehkä suurimman osan kyseisen tuoteryhmän menekistä.
Olisi muutenkin turha odottaa, että kahden maan välisten kauppasuhteiden vastavuoroisuus näkyisi koko ajan siten, että tuonnin ja viennin arvo pysyisi koko ajan samana maiden välillä. Arvot voivat vaihdella eri vuosina ja eri tuotteiden välillä. Vastavuoroisuus merkitseekin yhtäläisiä oikeuksia; tuotanto-olot ja menekki määräävät, miten näitä oikeuksia puolella tai toisella hyödynnetään. Kyseisessä tapauksessa, kuten muissa vastaavissa tilanteissa, esimerkiksi vuonna 1860 Ranskan ja Ison-Britannian välillä solmitun kauppasopimuksen jälkeen, on kuitenkin käynyt ilmi, että liberaalilta pohjalta toteutettu vastavuoroisuus on nopeasti virkistänyt yhteistoimintaa ja osoittautunut yhtä edulliseksi molemmille osapuolille.
Lisääntynyt vastavuoroisuus oli nimenomaan vuoden 1859 asetukseen perustuvan sopimuksen tavoitteena. Ja kun tätä sopimusta tai sen lisäystä on tarkoitus tarkistaa, asetuksen viimeinen § antaa ymmärtää, ettei tästä tavoitteesta ole enää aikomus luopua.
On kuitenkin aika saattaa päätökseen tämä katsaus, sillä vaikka kuinka koettelisimme lukijan kärsivällisyyttä, se ei silti vastaisi aiheen laajuutta ja merkitystä. Joudumme tällä kertaa sivuuttamaan kokonaan muun muassa elinkeinolainsäädännön vaikutuksen teollisuuteen. Tämän kirjoituksen tarkoituksena on vain ollut tuoda laajemman piirin pohdiskeltavaksi maamme teolliseen kehitykseen liittyviä erityisiä kysymyksiä, joilla on sille suuri merkitys. Jonkinlaisena yhteenvetona edellä käsitellystä voisi todeta, että teollisuuden nykyistä tilaa voidaan perustellusti luonnehtia monessakin mielessä lupaavaksi. Olisi epäilemättä hyvin tärkeää, jos pian pystyttäisiin järjestämään yleinen suomalainen teollisuusnäyttely. Se ei ainoastaan kannustaisi kilpailua vaan loisi vähitellen pitkään kaivatun tilaisuuden saada varmaa ja täydellistä tietoa siitä, mitä teollisuus tätä nykyä kykenee aikaansaamaan ja mihin suuntaan sitä voisi menestyksekkäästi kehittää; minkä lisäksi näyttely voisi olennaisesti edistää sen tuotteiden menekkiä niin kotimaassa kuin ulkomaillakin, ja syystäkin voi vain toivoa ajatuksen pikaista toteutumista, kun näinä aikoina sekä hallituksessa että yksittäisissä piireissä on alkanut viritä kiinnostusta asiaan.
Lopuksi sallittakoon luoda silmäys tulevaisuuteen, aikaan, jolloin taideteollisuus on ehättänyt juurtua koleaan maahamme. Tämä teollisuudenala, jolla käytännön tarpeet ja kauneusaistin ihanteelliset vaatimukset lyövät kättä toisilleen, on Suomessa vielä miltei täysin tuntematon. Olemme joutuneet kamppailemaan aivan liikaa kyetäksemme luomaan edes tämän vaatimattoman hyvinvoinnin, joka maassamme nyt vallitsee. Taloudellinen kehitys kuitenkin jatkanee etenemistään. Ja mitä laajemmaksi kasvaa se kansalaisten joukko, jota ei rasita huoli päivittäisestä leivästä, sitä yleisemmäksi ja itsestään selväksi kasvaa tarve jalostaa elämästä nauttimista hankkimalla ympärilleen esineitä, joihin kehittynyt kauneusaisti on jättänyt katoamattoman jälkensä. Kukapa voisi luetella kaikki kodin irtaimistoon kuuluvat lukemattomat esineet. Ne voivat kertoa köyhyydestä tai rikkaudesta, tuhlailusta tai säästäväisyydestä, turhamaisuudesta tai koruttomuudesta. Mutta olivat ne sitten koristeellisia tai yksinkertaisia, niiden ei koskaan pitäisi olla rumia, niiden pitäisi aina olla sivistyneen maun tuotteita. Se osa teollisuudesta, joka on tuottanut koteihin irtaimistoa, ei ole tähän mennessä päässyt alkuunkaan riittävästi nauttimaan taiteen ylevöittävästä vaikutuksesta. Nyt on otettu ensimmäinen askel, jolla tämä vaikutus pyritään tuomaan näkyviin. Toivotaan, että taideteollisuusyhdistys pääsee pian toimimaan tehokkaasti tavoitteidensa puolesta. Se tekee arvokasta kulttuurityötä, jolla on myös suuri liiketaloudellinen merkitys.
L. M.