efter 1865 LM–Alexandra Mechelin

Då jag sitter här och skrifver
arktals med tråkiga Senatspapper, i
stället för att vara hos min pia, må
jag väl få unna mig helst det lilla
nöjet att skicka till dig några små rader.
Icke för att jag skulle ha någonting all-
deles specielt att säga dig, men jag ville
nu ändå hviska åt dig, att du visst inte
kan ana huru mycket jag håller af dig,
och att jag, vid tanken på att du också
håller af mig, känner mig så lycklig, –
oaktadt jag har rysligt ledsamt efter dig,
då jag icke får vara med dig i vårt tref-
liga blåa rum.

Mili spelar, Alma äter de apelsiner, som
hennes snälla svägerska skickade henne, jag
sitter vid mitt skrifbord – och låtsar arbeta,
– och tänker alltemellanåt på dig och på
|2| mina snälla syskon, – och känner huru
ljuft det är att hafva varma hjertans
tillgifvenhet, – och undrar på, huru detta, det
högsta goda, kan vara mig, just mig så
rikligen beskärdt!

Nej, goda Alexandra, du må väl icke
skratta åt detta bref, och anse mig för barns-
lig? – O nej, jag tror det icke!

Godnatt, min älskling! Jag sluter dig till
mitt hjerta och kysser dig, och söker flägta
bort smärtan från ditt sjuka finger – – allt
detta tyvärr blott i tankarna. Godnatt!
Sof i ro och dröm om din