10.2.1900 Valtiopäivät

Utsträckt rätt för qvinna att handhafva kommunala uppdrag i stad.

Hr L. Mechelin hade inlemnat och uppläste nu följande motionsmemorial, angående utsträckt rätt för qvinna att handhafva kommunala uppdrag i stad:

Efter uppläsandet af ofvanstående memorial anhöll motionären att få detsamma remitteradt till Lag- och Ekonomiutskottet.

På HrHerr Landtmarskalkens framställning beslöt R. o. A.Ridderskapet och adeln härå att remittera förevarande motionsförslag till Lag- och Ekonomiutskottet.

Vid föredragningen af Lag- och Ekonomiutskottets betänkande N:oNummer 3 i anledning af ett inom R. o. A.Ridderskapet och adeln framstäldt motionsförslag angående utsträckt rätt för qvinna att handhafva kommunala uppdrag i stad afgåfvos följande yttranden:

Hr Aug.August Ramsay yttrade: Då detta ärende vid senaste landtdag var föremål för Ständernas behandling, framhölls på detta rum, då R. o. A.Ridderskapet och adeln afgaf sitt votum, såsom skäl af dem, som förordade förslagets förkastande, förnämligast att icke något behof af en samhällsförbättring i förevarande riktning gjorde sig gällande, men att, om förslaget komme att genomföras, samhället möjligen kunde taga skada deraf genom att beträda en väg, som innebure en destruktion. Af hvardera de reservationer, som denna gång åtfölja betänkandet, framgår enstämmigt, att sedan 1897 inga förhållanden inträffat, som kunde påkalla ett afsteg från den ståndpunkt, som vid senaste landtdag intogs af Ständerna. Ehuru sålunda saken föreligger temligen klar, tager jag mig friheten beröra några punkter uti motionärens och Utskottets motivering af de förslag de afgifvit.

Den ärade motionären har på sid. 2 af det tryckta betänkandet påpekat, hurusom utvecklingen fortgått i sådan riktning att qvinnan alt mera har vunnit likställighet med mannen i samhällets olika funktioner, och att denna utveckling ”haft till följd,|209| att qvinnans deltagande i samhällsnyttiga sträfvanden och företag erhållit en alt större betydelse”. Jag ville häremot först och främst påpeka, att de omständigheter, som af den ärade motionären framhållits, mest hänföra sig till det ekonomiska förvärfvets område. Men genom detta uttryck har min tanke förts derhän att, om man erkänner riktigheten i detta resonnement, så skulle man indirekt erkänna att den qvinna, som icke eftersträfvade den verksamhet motionen afser, icke skulle egna sig åt lika samhällsnyttiga sträfvanden som de, hvilka det göra eller i öfrigt vändt sig åt särskilda förvärfsgrenar inom det praktiska lifvet. Jag skulle icke vilja vara med om ett sådant vitsord, men ännu mindre skulle jag på dessa grunder vilja förorda en s. k. likställighet emellan man och qvinna genom att för qvinnan öppna ett område, för hvilket hon dock icke i allmänhet kan anses vara särskildt utbildad. Jag anser för öfrigt att qvinnans möjlighet till samhällsnyttig verksamhet icke derigenom skulle stärkas, lika litet som samhället genom denna utvidgning af qvinnans verksamhetsområde skulle hafva gagn, men väl skada.

Utskottet har i sin motivering i allmänhet förenat sig om motionens antagande och har försökt ytterligare lugna dem, som till äfventyrs tveka att antaga Utskottets förslag, med en förklaring på sid. 5 att, om man skulle antaga förslaget, så skulle deraf icke någon våda uppstå, ty flertalet stadsfullmäktige skulle dock äfven framdeles vara män och då sker ingen skada. Ett sådant medgifvande att öppna nya verksamhetsområden, men samtidigt säga: det är icke någon makt vi gifva, förefaller mig föga tilltalande och om man ser saken rätt, så skulle ett sådant medgifvande att skenbart öppna nya verksamhetsområden, men samtidigt reservationsvis säga att i det stora hela intet gifves, innebära å ena sidan ett galanteri, men å den andra sidan ett nedsättande af qvinnans betydelse för samhället. Utskottet har genom denna framställning, genom hvilken det velat lugna sinnena, sannerligen icke stärkt motionens berättigande.

Uti reservationen framhålles, såsom jag redan antydde, att inga omständigheter inträffat, som skulle påkalla ett afsteg från R. o. A:s hållning vid senaste landtdag. För min del skulle jag vilja gå litet längre, jag skulle nämligen vilja hålla före att omständigheter inträffat, som visat att det tidens rullande hjul, emot hvilket en ärad talare i detta stånd icke ville ställa sig och förty samtyckte till motionen, sedan dess faktiskt icke blott stannat utan t. o. m. rullat tillbaka. Omständigheterna hafva under de sist förflutna åren visat att verksamhetsområden finnas för hvarje medborgare i detta land, verksamhetsområden, som icke få kringgärdas, från hvilka de arbetande krafterna icke böra kallas bort genom att for dem öppna nya synpunkter, som kunde vara lockande, men som faktiskt icke skulle medföra, om de följdes, något gagn. Jag tror enhvar är villig att erkänna det otroligt stora arbete,|210| som under senaste år utförts af frivilliga arbetare, särskildt bland qvinnor, men detta arbete finge icke sin belöning genom att man nu skulle bjuda på en s. k. utvidgning af rättigheter, ty de rättigheter man här bjuder på blifva i sjelfva verket en skyldighet, hvilken man vill åhvälfva en kategori af medborgare, som icke härintills haft att bära denna skyldighet; och förefaller det mig som om samhället skulle hafva största gagnet af att dessa krafter äfven framdeles fritt och odeladt finge egna sig åt det vigtiga arbetet på uppfostrans och undervisningens område, men icke utanför de formella skrankor, som af förordningar uppdragas. Jag anser, då jag ser saken på detta sätt, att reservanterne icke blott hafva rätt, att icke nya omständigheter kommit till, utan t. o. m. att omständigheterna nu utvecklat sig derhän att ännu mindre skäl än för tre år sedan förefinnas för motionens godkännande. Jag vill icke uppehålla det Höglofliga Ståndet med någon vidlyftig utläggning af min åsigt, som torde vara väl känd, utan utber jag mig blott få förorda den andra reservationen, som i sin ytterst korta motivering och sin tydliga kläm innehåller den rätta lösningen af frågan.

Hr Furuhjelm: Den ärade motionären har i sin vid 1897 års landtdag i detta ämne inlemnade motion, till hvars motivering det nu föreliggande förslaget hänvisar, förklarat konseqvensen af den qvinna medgifna rösträttighet vid kommunalstämma på landet vara den, att hon äfven borde blifva valbar till medlem af de korporationer, som utöfva den kommunala styrelsen i städerna. Formelt är häremot ingenting att invända, ehuru såväl motionären som Utskottets majoritet gått längre i sina yrkanden än med stadgandena i 1898 års kommunalförfattning är förenligt, ity att kommunalförfattningen på landet utesluter qvinna från ordförandeskap och viceordförandeskap vid kommunalstämmor, medan enahanda befattningar hos stadsfullmäktige enligt Utskottets förslag skulle kunna henne ombetros. För min del nödgas jag dock betvifla att qvinnans rösträtt vid kommunalstämma på landet har egt någon synnerlig praktisk betydelse, då hon i de flesta fall endast undantagsvis torde begagnat sig af denna förmån. Såsom ett ytterligare skäl anför motionären, att skattskyldig qvinna enligt gällande kommunalförfattning för städerna har rätt att deltaga i rådhusstämmas öfverläggningar och beslut; men såsom städernas kommunalförvaltning i allmänhet gestaltar sig, förekomma vid rådhusstämma icke andra kommunala ärenden än sådana, som gälla bestämmandet af det kommunala skattöret samt val af taxerings- och pröfningsnämnd och revisorer, således frågor af föga komplicerad art. Motionären har vidare berört den utveckling qvinnobildningen på senare tider företett och qvinnans alt allmännare användning i särskilda yrken. Deraf att qvinnan på vissa samhällsområden, framföralt såsom innehafvare af mindre sysslor inom|211| statsadministrationen, inom den privata bankverksamheten och inom affärslifvet, förvärfvat en viss skicklighet och rutin, följer enligt min tanke icke, att hon skulle hafva tillegnat sig den större praktiska erfarenhet och det omdöme i kommunala spörsmål af ofta rätt invecklad art, som erfordras för att med framgång kunna fylla sin plats såsom kommunal representant. Qvinnobildningen i vårt land må nu stå aldrig så högt, måste jag dock betvifla att den finska qvinnan i fråga om kompetens för mera betydelsefulla kommunala värf nått en större mognad än hennes medsystrar i det öfriga Europa. Inom Nordamerikas Förenta Stater har qvinnan visserligen nästan öfver alt lyckats ernå samma rättigheter som mannen, men de amerikanska förhållandena synas mig icke vara något samhällsideal. I Amerika har qvinnan altmera öfvergifvit sin egentliga verkningskrets och utbildats till en afart af qvinna, hos hvilken den intellektuella och i viss mån den fysiska differentieringen håller på att försvinna. Jag kan slutligen icke dölja att det förefaller mig såsom om ett verkligt behof i förevarande afseende icke skulle föreligga, att Utskottets förslag icke är uttryck för någon allmän opinion bland de i saken närmast intresserade, nämligen pluraliteten af landets bildade qvinnor, utan har sitt ursprung inom qvinnosakens ledande kretsar, för hvilka talet om qvinnans förtryckta ställning blifvit en dogm, för hvilka hennes absoluta likställighet med mannen pä samhällslifvets alla områden – såsom i fråga om tilltråde till alla statsembeten, politisk valrätt m. m. – utgör ett eftersträfvansvärdt mål, och för hvilkas ärelystnad det kunde blifva ljufligt nog att vid nästa qvinnokongress förkunna att Finland på qvinnosakens område slagit ett stort rekord. Bland de manliga anhängarene af förslaget har åtminstone enskildt försports yttranden sådana som att motionsförslaget, om det blefve lag, högst sällan, om ens någonsin komme att tillämpas. Jag ser häruti beviset på en viss ridderlighet att icke vilja stöta ledarena af qvinnoemancipationssträfvandena för hufvudet, måhända också uttrycket för en tyst önskan att åtminstone en del af qvinnofrågan sålunda skulle skaffas ur verlden. Man måste då fråga sig, huruvida det är riktigt att stifta lag för undantagsfall, en lag, som icke kommer att användas. För min del har jag anledning tro att en lag, sådan den af Utskottet föreslagna, kommer att existera endast på pappret. På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa att motionsförslaget åtminstone i den utsträckning Utskottet gifvit detsamma måtte af R. o. A.Ridderskapet och adeln afböjas.

Hr Georg Schauman: Jag har begärt ordet i anledning af HrHerr Furuhjelms yttrande. Den ärade reservanten har framhållit att i intet af Europas länder qvinnan vore valbar till kommunala uppdrag. Emellertid är det fallet att ett land, hvars inre politik måste anses vara ett mönster, det konservativa England, har tillerkänt qvinnan valbarhet till alla kommunala uppdrag, äfven till ordförandeskap i stadsfullmäktige. Detta skedde genom Local Government Act år 1894. Deremot har jag icke mig bekant att i Amerika qvinnan vore valbar till kommunala uppdrag öfver|215|hufvud taget. Blott i några få, mindre amerikanska stater är detta förhållandet. För öfrigt är min erfarenhet om den amerikanska qvinnan helt annan än den HrHerr Furuhjelm tyckes hafva. Jag har funnit att den amerikanska qvinnan är både intelligent och vacker och framföralt qvinlig. – Jag ansluter mig obetingadt till Utskottets betänkande, utan att derför vara en vän af den så kallade feminismen, hvars spöke man återigen i dag frammanat.

Frih. R. A. Wrede: Jag ber att med några ord få understöda den första till betänkandet fogade reservationen. Enligt min tanke bör all sund lagstiftning byggas på ett verkligt, ett kändt och erkändt behof, icke på realiserandet af en mer eller mindre teoretisk eller abstrakt idé. Och oaktadt alt hvad af den ärade motionären här anförts, kan jag icke finna att något behof att få välja qvinna till stadsfullmäktig skulle föreligga. Den ärade motionären har anfört att, ju mer man utvidgar kretsen af dem, som äro valbara, desto större utsigt har man att få olikartade insigter, erfarenheter och intressen representerade uti stadsrepresentationen, och detta är ju teoretiskt riktigt. Men jag frågar: månne man kan uppvisa ett enda område, der det skulle hafva visat sig, att man icke med det nuvarande valsättet, då endast män kunna väljas, kan få de insigter och de intressen representerade, som behöfvas? Jag tror icke att ett sådant område skall kunna påvisas, och då är det icke för stadens eller stadsfullmäktigsinstitutionens skull af behofvet påkalladt att göra en sådan förändring. Hvad åter beträffar qvinnan sjelf, så är det icke för hennes skull påkalladt, ty om det också, såsom den ärade motionären anfört, på grund af den sociala utveckling, som under senaste år försiggått, finnes en stor mängd qvinnor, som icke hafva sitt verksamhetsfält i familjen, utan måste söka det utom densamma, så är det å andra sidan att märka, att verksamheten säsom stadsfullmäktig knappast erbjuder ett sådant fält. Helt annorlunda är förhållandet, om vi för qvinnan öppna nya banor till förvärf och till täflan med männen på det ekonomiska området eller på vetenskapens och andra ideella områden. Man tillgodoser derigenom det behof, som för en stor mängd qvinnor verkligen föreligger, nämligen behofvet af ett verksamhetsfält, som med den riktning, i hvilken utvecklingen gått, måste erkännas förekomma, och man tillgodoser derjemte samhällets behof af nyttiga arbetare på flere områden, såsom särskildt erfarenheten visat från det område, som för qvinnan otvifvelaktigt är det lämpligaste, undervisningens område. Hvarje gång en ny bana öppnas för qvinnan i denna riktning, kan man derför helsa detta såsom ett framsteg, men helt annat är förhällandet beträffande utöfvandet af medborgerlig verksamhet uti samhället i den mening, som afses i motionen. Såsom jag nyss nämnde, föreligger icke här ett verkligt behof, men der|216|emot finnes en annan sida af saken, som ställer detta område alldeles afgjordt på annan plan än de jag nyss berört, nämligen att detta blefve en tung, en svår pligt eller börda för qvinnan, samhällets och hennes eget intresse är skäl att som det icke i pålägga henne. Herr Mechelin nämnde visst att man genom att välja qvinna till sådana uppdrag icke skulle göra intrång i hennes verksamhet i familjelifvet, men det är att märka, att bland de qvinnor, som försörja sig sjelfva, också finnas enkor med familj, hvilkas verksamhet i hemmet är kanske ännu mer af nöden än hustrurs, hvilkas män lefva. Dessa skulle sålunda kunna väljas till dylika kommunala uppdrag utan att kunna motsätta sig ett sådant val. Men jemte det jag motsätter mig den afsedda förändringen i den utsträckning, som motionären och Utskottet föreslagit, vill jag gerna erkänna, att ett behof i vissa fall kunde föreligga att invälja qvinnor till stadens nämnder. Om man nu medger en sådan rätt, som undertecknarene af den första reservationen föreslagit, så har man också i rikligt mått, jag ville säga, i rågadt mått tillfredsstält det verkliga behof af lagförändring, som på detta område kan föreligga. Jag ber få förorda den första reservationen.

Jag hoppas härigenom tydligt hafva ådagalagt, hvarför jag måste se på dessa frågor annorlunda än Frih. R. A. Wrede.

Hr af Forselles: Med afseende å det jag ämnat uttala har jag blifvit i mycket förekommen af Frih. Wrede, i|218| hvars vttrande jag derför i hufvudsak instämmer. Jag inskränker mig således till att uttrycka den öfvertygelse att af de förslag, hvilka i föreliggande betänkande framträdt, den första reservationen träffat en lycklig medelväg, och ber jag derför vördsamt att hos det Höglofliga Ståndet få förorda antagandet af denna reservation.

Hr Adolf Aminoff: Utöfver de skäl, som, särskildt af HrHerr Mechelin, framhållits till försvar för motionen och Utskottets betänkande, ber jag få yttra några ord.

Motståndarene till motionen hafva enhvar framstält den frågan, om det förefinnes ett verkligt behof af att den i motionen äskade förändringen skulle vidtagas och qvinnan få den ställning det medborgerliga lifvet, som genom motionens godkännande kunde för henne öppnas. Något direkt svar på denna fråga har icke gifvits, men är åtminstone jag beredd att svara derpå att verkligt behof förefinnes. – Det har ännu icke på detta rum uttalats att qvinnan på det område, der hennes krafter tagits i anspråk inom det kommunala lifvet, skulle vållat skada. Jag tror man icke heller med fog kunde komma fram med sådana påståenden, utan borde det erkännas af enhvar, som varit i tillfälle att se och följa med qvinnornas verksamhet på det trånga område, der de hittills fått verka, kommunen till fromma, att deras verksamhet varit välsignelsebringande. Och då man tillika, på sätt Frih. Wrede förordat, och de, som omfattat första reservationen, också uttalat, anser det önskvärdt att bereda qvinnan ökad verksamhet på det kommunala området, så kan jag icke förstå, hvarför man tvekar att taga steget fullt ut. Då det icke anförts något skäl deremot, anser jag det finnas behof för att qvinnan skall tillerkännas medborgerliga rättigheter inom det kommunala lifvet. Och man har icke anfört och kan icke anföra något verkligt skäl deremot utan endast fraser, (jag ber om ursäkt att jag mäste nämna dem så); så t. ex. i reservationen, der det bland annat säges ”att samhället icke får, utan att kränka qvinnans rätt i denna hennes egenskap, pålägga henne samma förpligtelser som mannen”, o. s. v. Detta är ju vackert, men jag kan ej tillerkänna dessa ord något sakligt värde. Jag finner äfven att många andra yttranden, som här riktats emot förslaget, icke äro något annat än ord. Under sådana förhållanden, då skäl icke hafva kunnat anföras emot motionen, anser jag – som sagdt – att det finnes ett verkligt behof att låta också den hälft af menskligheten, som nu varit utestängd från de rättigheter och pligter på det kommunala lifvets område, hvilka åligga medborgarene, att komma i åtnjutande af dessa rättigheter och förpligtelser. Jag ber derför få understöda betänkandet.

Frih. Carpelan: Påståendet att intet behof skulle föreligga till att införa nu ifrågasatta reform kan ju icke innebära|219| något annat än att qvinnan icke skulle varit till nytta vid handhafvandet af kommunala uppdrag. Det är en sats, som emellertid icke har bevisats och icke heller torde kunna bevisas. Tvärtom har HrHerr Mechelin uppvisat flere fall, der behof skulle hafva gjorts af qvinnans biträde just uti kommunalförvaltningen. De ridderlige forsvararene af den svaga qvinnan mot hennes betungande med kommunala uppdrag jag vill fråga, om det icke är på denna sida ”galanteriet” ligger – eller åtminstone en del af dem hafva velat belasta qvinnan med en nog så betydande tunga i det att hon skulle kunna inväljas till ledamot i kommunala nämnder och styrelser, som af stadsfullmäktige tillsättas. Jag tror att det ofta ligger en mycket större tunga deri än att blifva invald i stadsfullmäktige. Hon komme sålunda äfven att uteslutas från hvarje inflytande på tillsättandet af dessa samma nämnder och styrelser, der hon skulle komma att betungas med uppdrag. Hvad den första reservationen beträffar, finner jag att Hr Furuhjelms s. k. försvar för densamma – han är ju en af undertecknarene af reservationen – att den endast är den maskerade andra reservationen. Jag ber att få förorda Utskottets betänkande.

Hr Aug.August Ramsay: Här har af HrHerr Mechelin och andra framhållits, att det föreligger ett verkligt behof att utvidga förordningen om kommunalförvaltningen, på sätt motionen innebär. Emellertid förefaller det egendomligt, att qvinnan i de fall, då hon faktiskt kunnat användas i kommunens tjenst, tillsvidare, såvidt jag har mig bekant, och åtminstone på de fem sista åren i Helsingfors, icke begagnats. Just på de områden HrHerr Mechelin nämnde såsom de lämpligaste, kan det väl hafva inträffat, att qvinna enskildt framburit åsigter, som kunnat vara till gagn för stadsfullmäktiges beslut. Om så är fallet, och då intet hinder föreligger uti förordningen om kommunalförvaltningen att i utskott, som förbereda frågor, inkalla qvinnor, men det faktiskt aldrig inträffat, så förefaller det såsom om det behof, man nu vill uppkonstruera, icke skulle vara så synnerligen intensivt. Man kan visst invända att qvinnan, om hon invaldes, kunnat afsäga sig medlemskapet i utskott. Men jag tror icke att en sådan afsägelse tills dato skulle egt rum, om en inbjudning till slikt arbete förekommit. Om enligt gällande ordning qvinnan successivt kan indragas i arbetet, der så befinnes lämpligt, men denna utväg icke anlitas, innebär detta en anvisning att motionsförslaget går för långt.

Hr Emil af Hällström: Minua puolestani ei tyydytä kumpikaan niistä ehdotuksista, joita tänä päivänä on enimmin puolustettu, nimittäin Valiokunnan mietintö ja ensimäinen vastalause. Minusta asian ydin ei ole siinä, että toinen tai toinen kunnallinen|220| luottamustoimi uskotaan naiselle, eikä myöskään ole siinä kuinka laaja naisen osanotto kunnallisten tehtävien suorittamiseen on, vaan siinä, että se kehitys naisten oikeuksien laajentamiseksi, jota emme voi ja jota emme tahdo vastustaa, kulkee oikeaan suuntaan. Nyt esitetty ehdotus sellaisena, kuin se Valiokunnan mietinnössä löytyy ei jätä leskelle, jolla on perhe hoidettavanaan, vapaata valtaa kieltäytyä sellaisesta luottamustoimesta, johon kaupunkikunnan jäsenet voivat hänet vastoin hänen tahtoaan valita. Ensimäinen vastalausekaan ei ota tätä seikkaa huomioonsa siinä määrässä kuin minä puolestani olisin toivonut. Perhe käy ennen kuntaa. Katsoen siis siihen että samoja asioita, joita pidän periaatteellisesti tärkeänä, kuitenkin tänä iltana on lämpimästi puolustettu, rohkenen ehdottaa että Valiokunnan mietintö palautettaisiin Valiokuntaan uudestaan muodostettavaksi siihen suuntaan että perheellinen nainen ei ole vastoin tahtoansa vaalinalainen kunnallisiin luottamustoimiin.

Hr G. Grotenfelt: Koska seison tässä asiassa samalla pohjalla kuin Herra af Hällström, pyydän saada kannattaa hänen ehdotustansa. Siitä pitkästä keskustelusta, joka täällä on tapahtunut, en ole sittenkään voinut tulla muuhun käsitykseen, kuin että tämä asia on käytännölliseltä kannalta katsoen verrattain vähäinen, periaatteellisesti katsoen varsin tärkeä. Mutta se periaate, joka tässä on huomioon otettava, on ettei perheellistä naista vastoin hänen tahtoansa velvoiteta joutumaan kunnallisiin toimiin, ja tästä syystä en puolestani voi kannattaa ehdotusta siinä muodossa, jonka Valiokunta on sille antanut, vaan ainoastaan sillä nimenomaisella lisäyksellä, että naista, jolla on perhettä, ei voida tämmöisiin toimiin velvoittaa. Kannatan siis ehdotusta, että asia lykättäisiin Valiokuntaan takaisin muodostettavaksi mainitsemaani suuntaan.

Då ingen vidare anhöll om ordet, förklarades diskussionen afslutad, hvarpå HrHerr Landtmarskalken till R. o. A:s besvarande efter hvarandra framstälde följande tvänne

Omröstningspropositioner:

1:o). De, hvilka till kontraproposition emot Utskottets förslag antaga den första reservationen, rösta ja;

vinner nej, har till kontraproposition antagits HrHerr Emil af Hällströms förslag.

På begäran anstäldes votering, som gaf 55 ja och 50 nej.

2:o). De, hvilka godkänna Utskottets betänkande, rösta ja; vinner nej, har R. o. A.Ridderskapet och adeln omfattat första reservationen.

Vid verkstäld votering afgåfvos 59 ja emot 47 nej, till följd hvaraf R. o. A.Ridderskapet och adeln beslutit godkänna Lag- och Ekonomiutskottets ifrågavarande betänkande.

Frih. von Kothen anhöll att få till protokollet antecknadt att han icke med sin röst bidragit till detta R. o. A:s beslut.