5.1901 Solidaritet

Solidaritet.

Det torde ej finnas något svenskt eller finskt ord som fullständigt återger solidaritetens begrepp. I hufvudsak betyder det ju gemensam eller ömsesidig ansvarighet; men det syftar därjämte på gemensamhet i intressen, på inbördes bistånd i sträfvanden och pröfningar.

Den politiska och sociala utvecklingen är ett fortgående till en allt större, allt mera omfattande solidaritet såväl mellan medlemmarna af samma folk som mellan de skilda nationerna.

Solidariteten är i själfva verket ett så naturligt grunddrag i de mänskliga samfundens daning, att den gjort sig gällande redan under primitiva förhållanden, innan en statlig organisation kommit till stånd.

Må jag blott påminna om den forngermaniska ättförfattningen, enligt hvilken ättemännen voro inbördes förbundna till gemensamt bistånd och försvar, ja äfven till hämd för rättskränkning, begången mot någon af ättens medlemmar.

Under medeltidens förlopp, då skilda stånd med olika privilegier och rättigheter utbildades, erhöll solidariteten sitt fotfäste inom dessa. Gemensamhetskänslan mellan alla individer af samma stat eller folk var då jämförelsevis svag, i synnerhet i de delar af Europa, där feodalväsendet var förhärskande och statsområdena ofta förändrades.

Och äfven senare, då statsmakten i den europeiska kontinentens länder blef starkt koncentrerad hos enväldiga monarker, var solidariteten såsom en medveten och verksam faktor knappast rådande utanför de slutna ståndens kretsar. Adel, prästerskap och borgarestånd, samt skilda korporationer som bildats inom dem, vårdade hvart för sig sina intressen. Men massan af folket kunde förnämligast blott i passiv mening, såsom föremål för skatter och utskrifningar, känna sin solidaritet med det hela. Så kom upplysningstidehvarfvet och förberedde den stora politiska och sociala omgestaltningen.

I det 19:de århundradet hafva det representativa statsskicket, den medborgerliga själfstyrelsen och det fria associationsväsendet beredt allt större insteg åt solidariteten.

Ståndsprivilegierna hafva försvunnit eller bleknat till skuggor, lagarna stiftas med lika giltighet för alla medborgare, individens frihet är tryggad genom lag och förbunden med hans personliga ansvarighet, den centrala statsmakten har, åtminstone i princip, allas gemensamma väl till sitt mål. Vid sidan af statens åtgärder företagas i tusende förgreningar, genom de enskildes fria sammanslutningar, andra sådana åtgärder som afse befordrandet af det gemensamma bästa i såväl andligt som, materiellt hänseende. Och i den mån nationalitetsprincipen blifvit normgifvande för statbildningen, har känslan af sammanhörighet och gemensamt ansvar inom staterna vunnit i styrka.

En fullständig harmoni har dock ej kunnat blifva denna utvecklings resultat. Stridiga intressen korsa hvarandra, uppburna af skilda grupper med hvar sin solidaritet, likasom stridiga åsikter bekämpa hvarandra i det offentliga lifvet. Där egoismen och partiandan få öfverhand, där alstras ju lätt en ödesdiger tvedräkt inom samhället. Det kan frågas, om ej ett frö härtill ligger i själfva de parlamentariska institutionerna, enligt hvilka majoritetens beslut städse har bindande kraft äfven för minoriteten. Men en samhället splittrande orättvisa låge häri endast i det fall, att majoriteten ägde rätt att påtvinga minoriteten andra, hårdare lagar, än den själf ville underkasta sig. Då vore|359| tydligen ett brutalt majoritetsförtryck för handen, inför hvilket solidaritetskänslan ej kunde bestå. Men så är icke fallet. Besluts fattande genom röstpluralitet är helt enkelt det enda praktiskt möjliga sätt att, i hvad på folkrepresentationen ankommer, afgöra lagstiftningsfrågor. Och lag som i behörig ordning kommit till stånd är lika bindande för alla, för dem som önskat den annorlunda likaväl som för dem, hvilka voterat densamma. Här vidtager den stora grundsatsen: aktningen för lagen, i hvars upprätthållande åter hela folket är solidariskt.

Dess värre antaga partistriderna stundom sådana proportioner, att de i betänklig grad undergräfva den samhälleliga solidariteten. Detta skönjes särskildt där desamma, stället att vara riktade på lösningen af reformfrågor, härflyta ur kyrklig, nationell eller social ofördragsamhet. Medlemmar af samma stat, huru olika deras tänkesätt och skaplynne än må vara, måste emellertid kunna lefva och verka tillsammans, under ömsesidig aktning för hvarandras rätt. Ty de hafva ett gemensamt fädernesland, hvars intressen äro högre än hvilka som helst partisyften. Och särskildt i tider af pröfningar och faror manar fosterlandskärleken till solidarisk sammanhållning. Att under sådana tider upprätthälla eller äteruppväcka partianda och partistrider, vore en sorglig förvillelse.

Men innebär det icke en omöjlighet, en utopi, detta kraf på en allt omfattande solidaritet? Leder det icke till socialismens läror, enligt hvilka staten skall hos sig koncentrera all ansvarighet och allt kapital, leda all verksamhet, fördela allt arbete mellan individerna, sörja för allas lika utkomst, men allt detta på bekostnad af den individuella friheten?

Dessa frågor kunna obetingadt besvaras nekande. Hvad socialismen vidkommer, skulle den förinta den verkliga solidariteten. Ty denna förutsätter nödvändigtvis frihet och personlig ansvarighet hos individerna i samhället.

Ett förtydligande af det anförda är dock af nöden.

Uppenbart är, att det goda icke kan vara solidariskt med det onda, det rätta icke med det orätta. Den redlige|360| medborgaren är ej ansvarig för bedragares tilltag, den oförvitlige ej för den lastbares fall. För störingar af ordningen, begångna af lättsinne eller råhet, kunna ej de göras ansvariga, som i allt sitt uppträdande iakttaga måttfullhet och själfbehärskning. Ett lojalt och rättsinnadt folk kan ej känna sig solidariskt med en styrelseregim som kränker författningen. Mångfaldt flere sådana exempel kunde anföras. Men äfven i dylika kontraster gör sig solidaritetens lag gällande. Ingen kan förflytta sig helt utom de gemensamme samhällsbanden. Hvarje kränkning af lagens eller moralens bud vållar skada i trängre eller vidare kretsar. De felande drabbas därför af lagens straff eller opinionens dom. Det är en i solidariteten grundad samhällsuppgift att bringa det rätta till seger öfver det orätta.

I analogi härmed står den af etiska motiv uppburna verksamheten att bekämpa det onda och att lindra likars nöd. Indifferentism eller egoistisk isolering är ej förenlig med den kristna sedlighetens anda. Denna bjuder enhvar som det förmår att arbeta ej blott for sin egen fördel, men äfven för andras väl. Tusende uppgifter framträda här, som ej kunna lösas genom statens i stränga former bundne tillgöranden, men för hvilka kärleken till nästan och kärleken till fosterlandet finna det rätta arbetssättet. De sträfvanden som sålunda uppstå hafva, i stort sedt, ett gemensamt hufvudsakligt mål; höjandet af upplysningens och sedlighetens nivå samt stärkandet af den individuella och medborgerliga ansvarskänslan.

Det etiska grunddraget hos solidariteten ger sig tillkänna äfven däri, att de stora frågorna om rätt och orätt erhållit en icke blott nationell, utan äfven allmänt mänsklig betydelse. Låt vara att afståndet dämpar intrycket af mången illgärning som, på nära håll sedd, skulle väcka den lifligaste afsky; faktiskt är dock, att ädelt sinnade människor i hela den civiliserade världen uppröras, då de förnimma handlingar af maktmissbruk, våld eller barbari, huru fjärran skådeplatsen för desamma än må vara. Och det har ej stannat vid en blott passiv medkänsla. Äfven i aktiva åtgärder har denna vidgade solidaritetskänsla sökt|361| sig uttryck, så t. ex. i den stora internationella fredsligan, som i allt vidare kretsar utbreder en opinion, hvilken i sinom tid kan få inflytande på stormakternas politik och sålunda främja det höga målet: broderlighet och fred mellan folken. Såsom ett annat exempel kan anföras rättsvetenskapens i skilda länder utredande inlägg och protester mot rättskränkningar hörande till samtidens historia.

I ett tidehvarf, på hvilket reaktionära tendenser kastat mången mörk skugga, länder det till tröst då man får bevittna, att det tänkesätt som är inspireradt af kärleken till det rätta fortfar att vara en lefvande kraft gentemot sagda tendenser. Sålunda banas vägen till en bättre sakernas ordning, då de etiska idealen i högre grad skola omfattas och blifva normgifvande i de sfärer där politisk makt utöfvas.

L. Mechelin.