23.5.1899 Anförande af L. Mechelin vid Ridderskapet och Adelns plenum den 23 Maj 1899, vid begynnelsen af debatten om värnepligtsfrågan

Anförande af L. Mechelin vid Ridderskapet och Adelns plenum den 23 Maj 1899, vid begynnelsen af debatten om värnepligtsfrågan.

De båda betänkanden, hvilka nu föreligga till behandling, stå, såsom enhvar kunnat finna, i närmaste samband med hvarandra. Lagutskottet har belyst de långt gående ingrepp i vår konstitution, i Finlands politiska ställning, som genom de nådiga propositionernas förslag åsyftas. Värnepliktsutskottet har med anslutning till denna kritik i åtskilliga detaljer närmare fullföljt densamma och därpå grundat uttalandet af den tanken, att det icke är möjligt för Finlands ständer såsom det finska folkets representanter att godkänna dessa förslag. Och då de nådiga propositionernas förslag afse icke allenast en reform af värnepliktsinstitutionen, utan därutöfver politiska syften, och då dessa syften dessutom framträdt i det kejserliga manifestet af den 3/15 februari, har lagutskottet, såsom tillbörligt varit, egnat granskning jämväl åt detta manifest och föreslagit ett betydelsefullt uttalande i anledning af detsamma.

Det kan förutses, att denna kritik, jämte förslaget att afböja de nåd.nådiga propositionerna och att utsäga hvad manifestet innebär, skall af dem, hvilka haft sin hand med i att utarbeta de nåd.nådiga prop:napropositionerna och dem åtföljande handlingar, betecknas såsom vittnande om en oppositionell anda. Och de inflytelserika personer, hvilkas värksamhet under den senaste tiden varit riktad på att draga ofärd öfver Finland, skola icke under|2|låta att klandrande instämma i ett sådant omdöme. Men vårt handlingssätt kan ej låta sig bestämmas af något emotsedt klander från vedersakare, för hvilka det konstitutionella Storfurstendömet Finland ej är annat än en administrativ gränsmark eller på sin höjd ett generalguvernörsdöme, såsom den nyaste af de destruktiva termerna lyder, och hvilka i Finlands folk knappast se något annat än ett material för rekrytering af den ryska armén.

Vi behöfva för öfrigt ingalunda bestrida, att andan uti dessa betänkanden är oppositionell. Ja, vi kunna öppet medgifva, att de alt igenom utgöra en protest mot den riktning, i hvilken man velat leda den ryska politiken gentemot Finland. Men vi kunna tillika med handen på hjärtat förklara, att om Finlands ständer i hufvudsak fatta sitt beslut i enlighet med dessa betänkanden, så handla ständerna fullt lojalt mot Monarken. Vi handla fullt lojalt, då vi fatta våra beslut efter samvetsgrann pröfning af hvad rätt och plikt bjuda, och öppet utsäga motiven för våra beslut.

Det är dessutom icke endast ett afböjande utaf propositionerna som värnepliktsutskottet föreslagit. Utskottet har därtill fogat ett förslag, afseende en betydelsefull reform af den finska värnepliktsinstitutionen. För min del är jag lifligt öfververtygad därom, att ifall ständerna i väsentliga delar godkänna detta förslag till reform af värnepliktslagen, så skulle en författning komma till stånd, hvilken tillgodosåge Monarkens rätt icke mindre än folkets rätt, och det ryska rikets intressen icke mindre än de finska intressen, som af denna angelägenhet beröras. Ty i själfva värket går detta förslag ut på att såväl till antal, som krigsduglighet väsentligen förstärka den finska truppstyrkan och att uttryckligen erkänna vidgade plikter för våra trupper med hänsyn till rikets försvar.

Om ett sådant författningsförslag, som detta, blefve af H. K. M.Hans Kejserliga Majestät sanktioneradt, och om lagutskottets uttalande i anledning af februarimanifestet vunne nådigt afseende, då skulle förhållandena emellan Ryssland och Finland återställas på normal och naturlig grund. Tryggadt vid bibehållandet af sin rätt, kunde vårt folk åter med förtröstan arbeta på sin framtida utveckling. Kännbart nog skulle de ökade bördorna för försvaret taga tillgångar och krafter i anspråk, men dessa bördor skulle bäras gärna, då det skedde under medvetande om fortbeståndet af vår politiska ställning. Och säkert är, att de finska trupperna, bevarande sin nationella karaktär, skulle sträfva att utmärka sig i monarkens tjänst och ådagalägga sitt folks osvikliga trohet och pliktkänsla.

Är det väl tänkbart, att ett sådant sakernas tillstånd skulle bringa Ryssland någon skada? Kan väl den ryska stormaktspolitiken lida något intrång däraf, att Finlands institutioner, hvilka aldrig föranledt några internationella förvecklingar, finge fortbestå i enlighet med de högtidliga löften och försäkringar, som år 1809 för evärdeliga tider gifvits Finlands folk? Är det väl tänkbart, att det ryska folket, hvars skaplynne är välvilligt och generöst, kunde känna sig förorättadt däraf att det finska folket finge bevara det samhällsskick, vid hvilket det är vant, och som utgör vilkoret för dess lycka? På dessa frågor kan helt visst ingen i detta land, och ej häller någon rysk man med öppet sinne för rättens och humanitens kraf, svara annat än ett obetingadt nej.

Men de, som nu utöfva inflytande på ärendena, synas vilja måla en bild af annat slag på historiens tafla. De vilja mana fram den dystra bilden af ett folk, som känner sig oroadt i sina rättigheter och utsatt för att se sin nationalitet förkväfd, ett folk, som icke kan räkna på någon säker morgondag. De förbise helt och hållet, dessa män, att Finlands folk aldrig genom några pliktförgätna stämplingar eller någon störing af samhällsordningen gifvit anledning till dylika för följelser. De förbise helt hållet jämväl statsklokhetens och rättskänslans grunder.

De känslor, med hvilka vi se och genomskåda dylika planer, skola icke leda oss bort från att, såsom den finska landtdagen städse gjort, lugnt och objektivt granska de föreliggande ärendena. Men sakläget fordrar, att uti ständernas svar icke endast behandlas värnepliktsreformen, utan jämväl|3| framlägges fullständig utredning om våra konstitutionella, oantasteliga rättigheter.

Vi kunna förstå, att den, som härskar öfver det väldiga ryska riket, icke kan hafva tid att städse åt de finska ärendena egna en noggrann pröfning, och att till följd däraf missförstånd kunna uppstå och rådslag vinna gehör, hvilka dikteras af andra syften än monarkens egna nådiga afsikter. Därför är det så mycket mera skäl för ständerna att nu söka bringa full klarhet i de viktiga frågor, af hvilka landets väl beror. Och vi kunna icke frånsäga oss hoppet, att monarkens hjärta skall vara öppet för det finska folkets röst, då vi icke begära något annat, än upprätthållandet af våra lagars hälgd, samt därjämte förklara oss villiga att bära ökade bördor för rikets försvar.