Samhällsaktören

Då jag icke är så gammal att jag med godt samvete kunde öfverlemna mig åt den pensionerade embetsmannens ro, eller ens kunde ha lust dertill, gäller det för mig att uppsöka ett lämpligt verksamhetsfält. Det blir ej så lätt att finna ett sådant. För affärsdrift har jag föga anlag, ej heller numera den nödiga spänstigheten. Att efter åtta årigt afbrott återgå till rent vetenskapligt arbete faller sig ytterst svårt: massor af literatur, nya teorier och metoder, som man borde kunna, har jag under dessa år nödgats lemna obeaktade. För det populärt politiska skriftställeriet åter, erbjuder den närvarande tiden ej just de bästa auspicier.11.10.1890, Tal af L.M. vid Senatens afskedsmiddag

Den 61-årige Leo Mechelin bekände bristen på framtidsplaner för sina tidigare kollegor under sitt tal på den avskedsmiddag som senaten ordnade för honom hösten 1890. Vid senatens plenum tidigare under sommaren, den 7 juli, hade Mechelin entledigats från senatorsämbetet. Han var inte längre chef för handels- och industriexpeditionen och stod nu utanför den offentliga förvaltningen.

Under åren som följde tog sig Mechelin an rollen som samhällsaktör utan en officiell ställning. Senatorstiteln fick han visserligen behålla även efter entledigandet, i och med att han självmant hade begärt om avsked i stället för att bli avskedad. Vart tredje år hade han fortsättningsvis rätt att representera sin släkt i adelsståndet vid lantdagen. Han hade ända från ungdomsåren omhuldat tanken om individens frihet och initiativförmåga. Nu fick han möjlighet att använda individens initiativkraft som ett sätt att inverka på samhället. Trots att han inte längre ansett sig passa för varken affärsdrift, vetenskapligt arbete eller politiskt skriftställeri för en bredare publik undgick han inte att engagera sig inom dessa verksamhetsfält.

Den uthålliga projektledaren

Sedan lanseringen av det liberala partiets program 1880 var det inte bara konservativa tendenser som ansågs vara ett hinder för en liberal samhällsutveckling. Sedan dess hade liberalismen fått en allt starkare utmanare i socialismen. Leo Mechelin motsatte sig en framtvingad allmän ekonomisk jämlikhet. Detta på grund av att det skulle utrota sparsamheten, strävsamheten, tävlingslusten och ansvarskänslan – det som var ett kännetecken på hur den mänskliga utvecklingen gick framåt. I en artikel med titeln ”Jämlikhetsidealet” i Nylands Nations studentpublikation 1896 gav han i stället exempel på hur samhällsklyftorna kunde åtgärdas i liberal anda:

Det klagas öfver kapitalismens makt, ett foster af vinningslystnaden, ett medel till förtryck. Men vid hvart steg i kulturländerna kan iakttagaren skönja huru kapitalet befordrar alla gagneliga framsteg i jordbruk, industri och samfärdsmedel samt medvärkar till arbetarklassens förkofran, och huruledes kapitalisten-arbetsgifvaren altmer lärt sig inse att omtanken om arbetarens väl och vänskapligt förhållande till honom länder till ömsesidig nytta. Det klagas öfver de rikes egoistiska njutningslystnad och likgiltighet för likars nöd. Men öfveralt finnas filantropiska inrättningar, föreningar och företag, bekostade genom donationer af de rike, uppburna af lyckligt lottade samhällsmedlemmars kärlek till nästan. Det klagas äfven öfver den högre bildningens förnäma afskildhet gentemot massan af folket – en gengångare af forna tiders ståndshögmod. Likväl ligger det för öppen dag att sträfvandet för folkbildning och vetandets popularisering är ett kännetecknande drag för vårt tidehvarf och att jämlikheten i den sociala beröringen mellan högre och lägre stående samhällsmedlemmar alt mera gör sig gällande.230.10.1896, Jämlikhetsidealet

Citatet kunde samtidigt tjäna som en beskrivning av hur Mechelin sammanfattade sin egen verksamhet efter avgången från senaten. Han tog initiativ till eller ledde flera omfattande satsningar: ett sätt att popularisera och sprida vetande var utgivningen av nationalverket Finland i nittonde seklet; samtidigt försökte han förbättra förutsättningarna för att bygga ut och utveckla städerna, vilket också inkluderade arbetarnas förhållanden.

Hösten 1890 gav han på Helsingfors Gårdsägareförenings uppdrag ett utlåtande om hur man kunde inrätta en kreditanstalt för att främja fastigheter och byggnadsverksamhet i Helsingfors. Följande år tog han initiativ till och gjorde förberedelser för att inrätta Hypoteksbanken i Finland. Banken var avsedd att fylla ett tomrum i bankväsendet, i och med att den vid sidan av vanlig bankverksamhet skulle specialisera på att erbjuda lån på lång tid. Långtidslånen skulle beviljas mot inteckningar i stadsfastigheter och fabriksegendomar, samt till kommuner. Även arbetarklassen avsågs ha nytta av byggnadsverksamheten. Föreningen ”Arbetets vänner” gav 1892 en kommitté under Mechelins ledning i uppdrag att göra upp planer för arbetarbostäder i Helsingfors. Arbetarna erbjöds möjlighet att reservera bostäder och teckna aktier i det planerade aktiebolaget.

Hypoteksbanken realiserades inte i den form Mechelin ursprungligen hade planerat. Däremot ingick han tillsammans med Föreningsbanken i Finland, Nordiska aktiebanken för handel och industri, och Skandinaviska kreditaktiebolaget i april 1892 ett konsortium. Tillsammans med några utländska banker erbjöd sig konsortiet att överta ett lån på 4 500 000 mark för Helsingfors stads räkning.

Arbetarbostäderna drog däremot ut på tiden när Helsingfors stad höll på att ändra och utarbeta stadsplanen. Arbetarbostadskommittén avslutade sin verksamhet med att (troligen våren 1898) avge sitt förslag till finansplan för arbetarbostäder.

Mera småskaliga och lättadministrerade välgörenhetsinitiativ var lättare att verkställa. I november 1893 kallade Mechelin, som vid det laget hade återinträtt som ordförande i Helsingfors stadsfullmäktige, tillsammans med Helsingfors politieborgmästare Elias Öhman samman en grupp med inflytelserika personer inom välgörenhetsarbete. De samlades för att diskutera vilka åtgärder som kunde och borde vidtas för att lindra arbetsbrist och nöd i staden inför den stundande vintern. Det resulterade i en insamling bland ”hufvudstadens bättre lottade invånare”. Det tillades: ”Offentligt upprop till insamling har undvikits för att ej framkalla ökad tillströmning af hjelpsökande till Helsingfors.” De insamlade medlen fördelades på föreningarna för arbetshusen för barn och för kvinnor, fruntimmersföreningen och föreningen för välgörenhetens ordnande samt stadsmissionen. Dessa föreningar ansågs vana att skilja mellan verklig och föreställd nöd, samt fordrade så vitt möjligt arbete i gengäld mot hjälp.

Det hade sina utmaningar att starta upp projekt från grunden. Så småningom lät sig Mechelin också engageras i redan etablerade verksamhetsformer. År 1892 blev han på nytt ordförande i Helsingfors stadsfullmäktige, där han kvarstod fram till 1899. I maj 1893 anförtrodde han Jean Cronstedt på Föreningsbanken att han kände saknad efter en regelbunden verksamhet som också skulle förstärka hans säkra årsinkomster. Han bad om att antas till den minst arbetstyngda och lägst avlönade platsen i Föreningsbankens centralstyrelse. Han stannade i tre år men anhöll våren 1896 om avsked från bankens styrelse med hänvisning till andra trängande angelägenheter. Sedan 1886 var han fram till 1903 ordförande för Finska Konstföreningen medan han 1897 utsågs till ordförande för Finska Hushållningssällskapet.

Ordförandeskapet i Finlands Exportförening sammanfattar på ett beskrivande sätt Mechelins verksamhetsfält och tankar om affärslivets samhälleliga uppgift och möjligheter. Inför föreningens årsmöte i mars 1892 lade styrelsen under Mechelins ledning fram ett förslag om att föreningen skulle ta initiativ till att ordna en allmän finsk industriutställning år 1894. Mechelin hade som ordförande för Helsingfors stadsstyrelse varit med om att arrangera den senaste utställningen i Helsingfors 1876. Men landets industri hade inte stått stilla sedan dess.

Landets mest väsentliga industrigrenar ha i väsentlig grad utvecklats, nya produktionsgrenar ha såväl inom fabriks- som handtverksindustrin upptagits, förbättrade metoder och nya uppfinningar ha kommit till användning, och äfven slöjden har erhållit mera ledning än förr. Det vore utan tvifvel på tiden att en allmän uppvisning omsider åter komme till stånd, på det att fullständig kännedom måtte vinnas om hvad och huru landets näringar producera, samt på det att täflan, kritik och uppmuntran må leda till allt vidare utveckling, och handelns verksamhet träda i allt närmare förhållande till den inhemska produktionen.33.1892, Till Finlands Exportförenings årsmöte

Planerna fick ändå läggas på is när Exportstyrelsen som svar på sin ansökan hos senaten meddelades av handels- och industriexpeditionen att statsverkets tillgångar för tillfället togs i anspråk för att lindra den rådande nöden. Ännu i en artikel i Hufvudstadsbladet 1896 återkom Mechelin till behovet av en industriutställning, men uppvisningen av utvecklingen inom Finlands industri fick slutligen vänta till den stora världsutställningen i Paris 1899.

Opinionsbildaren

Framstegen på samhällets olika områden låg också till grund för nationalverket Finland i nittonde seklet. Leo Mechelin ville med draghjälp av Zacharias Topelius och de främsta representanterna för vetenskap och kultur påvisa den samhällsutveckling Finland genomgått under det sekel som landet lytt under de ryska kejsarna. Ungefär 4 år räckte det från att Topelius i slutet på januari 1891 lade fram en preliminär projektplan, till att verket fanns tryckt och översatt i en svensk, finsk, rysk, tysk, fransk och engelsk upplaga. I början på januari 1895 lyckades Mechelin utverka en audiens hos den nytillträdde kejsaren Nikolaj II, där han personligen hade möjlighet att överräcka ett ryskt exemplar till kejsaren, som också åtog sig att överräcka ett tyskt exemplar till kejsarinnan Maria Alexandrovna. Efter audiensen meddelade Mechelin:

Jag behöfver ej framhålla att jag kände mig synnerligen belåten med min hastiga resa till Petersburg och det högeligen tillfredsställande sätt hvarpå jag lyckats få denna sak ordnad. Jag hade dermed fullgjort en af mina vigtigaste skyldigheter mot ”Förskottsbolaget”, ty det ingick från början i vår plan att de Kejserliga skulle få denna bok.416.1.1895 LM–Tosten Costiander

Den ambitiösa målsättningen var att Finland i nittonde seklet inte bara skulle visa för de ryska kejsarna vilken samhällsutveckling som möjliggjorts av att kejsarna valt att regera över Finland i lagenlig ordning. Verket var också avsett att stärka finländarnas nationalkänsla och -uppfattning, samtidigt som det skulle upplysa övriga Europa om landets existens och utveckling i västerländsk anda.

Utöver denna storsatsning, där Mechelin ledde både det förskottsbolag som bildats för att finansiera projektet och redaktionskommittén, tog han upprepade gånger till pennan för att påverka kejsarens politik, samt den inhemska och utländska opinionen. Trots att han inte längre var senator skrev han de närmaste åren efter avgången promemorior och utkast avsedda för senatens bruk. Även i pressen och i publikationer hemma och i utlandet fortsatte han att försvara eller göra Finlands statsrättsliga ställning känd. Bland dem märks (1890), (1893), (1896), och i franska tidskriften artiklarna ”Lettre de M. Mechelin à propos de la question de la prospérité finlandaise” (1896) och ”La question finlandaise” (1898). Familjevännen Tekla Hultin som våren 1898 befann sig i Paris konstaterade: ”Men ack, hvilken svart okunnighet här råder angående vår statsrättsliga ställning. Nej farbror kan aldrig, aldrig publicera för många artiklar i det ämnet!”514.4.1898 Tekla Hultin–LM

Vilken nytta såg då Mechelin med all denna opinionsbildning? I artikeln ”Den allmänna opinionen” i den svenska studentnationstidskriften framställde Mechelin den allmänna opinionens plats och uppgift i förhållande till den vetenskapliga forskningen och statsmakten. De idéer som fick starkt fäste i den allmänna opinionen tenderade att förr eller senare sätta sina spår i maktutövningen.

Den vetenskapliga forskningen utgör förvisso en idébildande kraft af största betydelse för samhället och menskligheten. […] De idéer som varaktigt upptagas af den allmänna opinionen, varda förr eller senare af statsmakten omsatta i lagar eller kulturanstalter. Söker man efter upphofvet till samhällsreformer, skall man oftast ledas tillbaka till tankar, som fostrats af den vetenskapliga forskningen och sedan genom litteraturen kringburits till den bildade allmänheten och införlifvats med dess åskådning samt slutligen gestaltat sig till en allmän opinion, på hvilken statsledningen funnit sig böra fästa afseende.61898, Den allmänna opinionen

Källor

Publikationer av Leo Mechelin:

Brev:

Dokument:

Noter

11.10.1890, Tal af L.M. vid Senatens afskedsmiddag
230.10.1896, Jämlikhetsidealet
33.1892, Till Finlands Exportförenings årsmöte
4 16.1.1895 LM–Tosten Costiander
5 14.4.1898 Tekla Hultin–LM
61898, Den allmänna opinionen