1890 PM beträffande rättsgrunderna för pröfningen af frågan om det finska postverkets ställning till postverket i Kejsaredömet
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
Promemoria beträffande rätts-
A.
Promemoria beträffande rätts-
grunderna för pröfningen af frågan
om det finska postverkets ställning
till postverket i Kejsaredömet.
Finlands författning förutsätter såsom
en gifven och naturlig sak, att alla lan-
dets allmänna angelägenheter skola af dess
egna kompetenta myndigheter handhafvas. I
grundlagarna är detta ock uttryckligen ut-
sagdt uti 14 § R. F.Regeringsform, enligt hvilken kolle-
gierna ”sträcka sig till allt det som i
landet göras och uträttas bör”.
Vid organisationen af Finlands allmän-
na styrelse år 1809 blef detta grundlagsbud
äfven återgifvet i 41 § af Reglementet för
Regeringskonseljen, som säger att Ekono-
mie departementet i konseljen (numera Se-
naten) tillhör ”att upptaga alla Finlands
allmänna Hushållning rörande mål, som
under landets förra styrelse af flere sär-
kilda kollegier och embetsmän blifvit hand-
terade och afgjorda.”
Detta gäller äfven postverket, hvilket
så mycket mindre borde kunna från den
för Finlands allmänna styrelse inrättade
myndighets verksamhetsområde afskiljas,
som sagda inrättning är uttryckligen nämnd
i 21 § R. F.Regeringsformen – en af de grundlagsparagra-
fer, hvilkas innehåll återgifvits i ofvan nämn-
da 41 § af 1809 års Reglemente.
Någon analogi mellan postverkets och
telegrafens rättsliga ställning finnes ej. Den
senare är en sådan kommunikationsanstalt,
som emedan grundlagarne ej upptaga densam-
ma bland landets nödvändiga offentliga in-
stitutioner, skulle kunnat enligt koncession,
i likhet med telefonen, inrättas af enskildt
bolag. Då telegrafen anlagts här för ryska
kronans räkning, står den utanför finska
styrelsens omsorger, alldeles såsom finska
statsjernvägen inom Kejsaredömets territo-
rium, hvilka förvaltas under ledning af
finska Jernvägsstyrelsen och Senatens Ekonomie
departement, men icke administreras af kom-
munikationsministerium i Kejsaredömet.
Ofvan framhållna, i grundlagarna gif-
|3|
na rättsnorm, att alla landets angelägen-
heter skola af dess egna kompetenta myn-
digheter handhafvas, ger obestridligt vid
handen, att Inrikesministern i Kejsaredömet
eller Poststyrelsen derstädes lagligen icke kan
tilldelas någon som helst befogenhet att sty-
ra det finska postverket. Ty detta vore det-
samma som att låta bemälde myndigheter
handlägga finska allmänna angelägenheter.
Att lagen icke medger något dylikt och att
denna uppfattning af lagens anda och me-
ning äfven härförinnan af Monarken Sjelf
såsom riktig erkänts, framgår bland annat
deraf, att Ständernas samtycke inhemtades
till det lagbud 119 § i Värnepligtslagen,
genom hvilket Krigsministern i Kejsaredö-
met blifvit beklädd med befogenheten att
handlägga och hos Hans Kejserliga Ma-
jestät föredraga de finska trupperna rö-
rande kommandomål.
Om en funktionär i Kejsaredömet in-
rymmes någon embetsbefogenhet med hän-
sigt till en finsk offentlig inrättning,
så står detta i strid jemväl med 1 § i
|4|
F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten enligt hvilken alla finska embe-
ten böra med inhemska män besättas.
Lika grundlagsvidrigt, som det vore
att tillerkänna Justitie Ministern i Kejsa-
redömet befogenhet att leda eller öfvervaka
det finska domstolsväsendet, eller Mini-
stern för folkupplysningen att öfvervaka
Finlands skolinrättningar, eller att ställa
det finska tullverket under Finansministerns
öfverinseende, lika så grundlagsvidrigt vo-
re det att i något hänseende ställa det
finska postverket under Inrikesministerns och
ryska Poststyrelsens ledning eller inseende.
Och hvad föredragningen hos Hans
Kejserliga Majestät af de det finska
postverket särskildt rörande ärenden vidkom-
mer, måste densamma uteslutande tillhöra
Minister Statssekreteraren för Storfursten-
dömet. De genom Nådiga Manifestet
af 17 Mars 1826 utfärdade stadganden
angående finska ärendernas föredragning
hos Hans Majestät ordnade detta ämne
i enlighet med grundlagarna, på sätt ut-
tryckligen framhålles uti ingressen till
|5|
nämnda Nådiga Manifest.
Sedan Finlands förening med Kej-
saredömet har icke en enda allmän före-
skrift emanerat, som skulle hafva åsi-
dosatt ofvan anförda rättsnormer. Huru
inskränkt man än må fatta begreppet au-
tonomi, måste respekterandet af autonomin
utesluta hvarje åtgärd som skulle ställa
finsk allmän inrättning under ledning af
någon auktoritet i Kejsaredömet.
Derest så vore, att Hans Kejserli-
ga Majestäts Nådiga vilja beträffande
det finska postverkets närmande till det
ryska, omöjligen skulle kunna förverkligas
på annat sätt, än att den finska post-
förvaltningen ställes i en viss subordination
under Inrikesministern och Poststyrelsen i
Kejsaredömet, – så kan detta lagligen icke
ske annorlunda än under anlitande af Stän-
dernas medverkan till en lagstiftnings akt,
som auktoriserar till sådan afvikelse
från gällande rättsbud.
Men ändamålet kan realiseras utan
dylik subordination.
Hans Kejserliga Majestät kan i
administrativ väg förordna:
att de reglementen och föreskrifter, som
tillämpas vid Kejsaredömets postverk, skola
i erforderliga delar tagas till ledning vid ut-
arbetandet af reglementen och föreskrifter för
det finska postverkets skötsel;
att i alla sådana det finska postver-
ket rörande ärenden, som hänskjutas till
Hans Kejserliga Majestäts Eget afgö-
rande, Inrikesministerns eller ryska Post-
styrelsens utlåtande skall inhemtas, innan
ärendet varder Hans Majestät före-
draget;
att ordnandet af vigtigare postförbin-
delser, såsom de mellan StSankt Petersburg
och finska orter, samt med Sverige och
Norge, icke eger rum, innan förslaget un-
derstälts ryska Poststyrelsens bedömande
m. m. dylmed mera dylikt.
Genom sådana och andra enligt lik-
artad princip träffade bestämningar kom-
me Inrikesministern resp.respektive Generalpostdi-
rektören i Kejsaredömet faktiskt att utöfva
allt det inflytande på det finska postver-
ket, som kan vara behöfligt för att brin-
ga detta verk att funktionera i öfverens-
stämmelse med Kejsaredömets postverk och
för att nödig gemensamhet må göra sig
gällande; – och detta utan att träda Fin-
lands lagar för när.
Anmärkas bör slutligen, att i § 6 af
Nådiga Förordningen den 9 Augusti 1877,
rörande öfvergången till guldmyntfot i
Storfurstendömet Finland, hvilken förord-
ning är med Ständernas samtycke utfär-
dad, stadgas att från och med den 1
Januari 1878 alla offentliga räkenska-
per skola föras i (landets) guldmynt.
Det skulle uppenbarligen strida mot an-
förda lagrum derest posttaxan, som utgör
grunden för debitering och räkenskaper vid
postverket, blefve utfärdad å annat mynt
än landets eget. Å postfrimärkena åter
böra sjelffallet upptagas just de valörer,
som genom posttaxan äro för desam-
ma faststälda, äfven om derjemte an-
nan valör å dessa märken anbringas.
A.
Promemoria beträffande rättsgrunderna för pröfningen af frågan om det finska postverkets ställning till postverket i Kejsaredömet.
Finlands författning förutsätter såsom en gifven och naturlig sak, att alla landets allmänna angelägenheter skola af dess egna kompetenta myndigheter handhafvas. I grundlagarna är detta ock uttryckligen utsagdt uti 14 § R. F.Regeringsform, enligt hvilken kollegierna ”sträcka sig till allt det som i landet göras och uträttas bör”.
Vid organisationen af Finlands allmänna styrelse år 1809 blef detta grundlagsbud äfven återgifvet i 41 § af Reglementet för Regeringskonseljen, som säger att Ekonomie departementet i konseljen (numera Senaten) tillhör ”att upptaga alla Finlands allmänna Hushållning rörande mål, som under landets förra styrelse af flere särstillagt av utgivarenkilda kollegier och embetsmän blifvit handterade och afgjorda.”
|2|Detta gäller äfven postverket, hvilket så mycket mindre borde kunna från den för Finlands allmänna styrelse inrättade myndighets verksamhetsområde afskiljas, som sagda inrättning är uttryckligen nämnd i 21 § R. F.Regeringsformen – en af de grundlagsparagrafer, hvilkas innehåll återgifvits i ofvan nämnda 41 § af 1809 års Reglemente.
Någon analogi mellan postverkets och telegrafens rättsliga ställning finnes ej. Den senare är en sådan kommunikationsanstalt, som emedan grundlagarne ej upptaga densamma bland landets nödvändiga offentliga institutioner, skulle kunnat enligt koncession, i likhet med telefonen, inrättas af enskildt bolag. Då telegrafen anlagts här för ryska kronans räkning, står den utanför finska styrelsens omsorger, alldeles såsom finska statsjernvägen inom Kejsaredömets territorium, hvilka förvaltas under ledning af finska Jernvägsstyrelsen och Senatens Ekonomie departement, men icke administreras af kommunikationsministerium i Kejsaredömet.
Ofvan framhållna, i grundlagarna gif|3|na rättsnorm, att alla landets angelägenheter skola af dess egna kompetenta myndigheter handhafvas, ger obestridligt vid handen, att Inrikesministern i Kejsaredömet eller Poststyrelsen derstädes lagligen icke kan tilldelas någon som helst befogenhet att styra det finska postverket. Ty detta vore detsamma som att låta bemälde myndigheter handlägga finska allmänna angelägenheter. Att lagen icke medger något dylikt och att denna uppfattning af lagens anda och mening äfven härförinnan af Monarken Sjelf såsom riktig erkänts, framgår bland annat deraf, att Ständernas samtycke inhemtades till det lagbud 119 § i Värnepligtslagen, genom hvilket Krigsministern i Kejsaredömet blifvit beklädd med befogenheten att handlägga och hos Hans Kejserliga Majestät föredraga de finska trupperna rörande kommandomål.
Om en funktionär i Kejsaredömet inrymmes någon embetsbefogenhet med hänsigt till en finsk offentlig inrättning, så står detta i strid jemväl med 1 § i|4| F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten enligt hvilken alla finska embeten böra med inhemska män besättas.
Lika grundlagsvidrigt, som det vore att tillerkänna Justitie Ministern i Kejsaredömet befogenhet att leda eller öfvervaka det finska domstolsväsendet, eller Ministern för folkupplysningen att öfvervaka Finlands skolinrättningar, eller att ställa det finska tullverket under Finansministerns öfverinseende, lika så grundlagsvidrigt vore det att i något hänseende ställa det finska postverket under Inrikesministerns och ryska Poststyrelsens ledning eller inseende.
Och hvad föredragningen hos Hans Kejserliga Majestät af de det finska postverket särskildt rörande ärenden vidkommer, måste densamma uteslutande tillhöra Minister Statssekreteraren för Storfurstendömet. De genom Nådiga Manifestet af 17 Mars 1826 utfärdade stadganden angående finska ärendernas föredragning hos Hans Majestät ordnade detta ämne i enlighet med grundlagarna, på sätt uttryckligen framhålles uti ingressen till|5| nämnda Nådiga Manifest.
Sedan Finlands förening med Kejsaredömet har icke en enda allmän föreskrift emanerat, som skulle hafva åsidosatt ofvan anförda rättsnormer. Huru inskränkt man än må fatta begreppet autonomi, måste respekterandet af autonomin utesluta hvarje åtgärd som skulle ställa finsk allmän inrättning under ledning af någon auktoritet i Kejsaredömet.
Derest så vore, att Hans Kejserliga Majestäts Nådiga vilja beträffande det finska postverkets närmande till det ryska, omöjligen skulle kunna förverkligas på annat sätt, än att den finska postförvaltningen ställes i en viss subordination under Inrikesministern och Poststyrelsen i Kejsaredömet, – så kan detta lagligen icke ske annorlunda än under anlitande af Ständernas medverkan till en lagstiftnings akt, som auktoriserar till sådan afvikelse från gällande rättsbud.
Men ändamålet kan realiseras utan dylik subordination.
|6|Hans Kejserliga Majestät kan i administrativ väg förordna:
att de reglementen och föreskrifter, som tillämpas vid Kejsaredömets postverk, skola i erforderliga delar tagas till ledning vid utarbetandet af reglementen och föreskrifter för det finska postverkets skötsel;
att i alla sådana det finska postverket rörande ärenden, som hänskjutas till Hans Kejserliga Majestäts Eget afgörande, Inrikesministerns eller ryska Poststyrelsens utlåtande skall inhemtas, innan ärendet varder Hans Majestät föredraget;
att ordnandet af vigtigare postförbindelser, såsom de mellan StSankt Petersburg och finska orter, samt med Sverige och Norge, icke eger rum, innan förslaget understälts ryska Poststyrelsens bedömande m. m. dylmed mera dylikt.
Genom sådana och andra enligt likartad princip träffade bestämningar komme Inrikesministern resp.respektive Generalpostdirektören i Kejsaredömet faktiskt att utöfva allt det inflytande på det finska postverket, som kan vara behöfligt för att bringa detta verk att funktionera i öfverensstämmelse med Kejsaredömets postverk och för att nödig gemensamhet må göra sig gällande; – och detta utan att träda Finlands lagar för när.
Anmärkas bör slutligen, att i § 6 af Nådiga Förordningen den 9 Augusti 1877, rörande öfvergången till guldmyntfot i Storfurstendömet Finland, hvilken förordning är med Ständernas samtycke utfärdad, stadgas att från och med den 1 Januari 1878 alla offentliga räkenskaper skola föras i (landets) guldmynt.
Det skulle uppenbarligen strida mot anförda lagrum derest posttaxan, som utgör grunden för debitering och räkenskaper vid postverket, blefve utfärdad å annat mynt än landets eget. Å postfrimärkena åter böra sjelffallet upptagas just de valörer, som genom posttaxan äro för desamma faststälda, äfven om derjemte annan valör å dessa märken anbringas.