29.4.1887 Alma Lemström–LM

Sent omsider kommer jag mig till att sända ett hjertligt tack för Leos senaste intressanta och goda bref!

Dagarne gå alltid, man vet ej huru, och då qvällen kommer och man ändtligen kunde få skrifva i lugn och ro infinner sig alltid en objuden gäst, som hos mången t. ex. vännen Torsten, skulle vara ofantligt välkommen och hvilken han farit genom halfva Europa för att söka upp. – Ni förstår väl att det är John Blund jag talar om. Jag|2| beundrar på det högsta Er förmåga att taga natten till hjelp då dagen ej räcker till och jag skulle så gerna vilja följa Ert exempel – men det är alldeles omöjligt. Det har händt mig att mellan 10–11 på qvällen somna ett par ggrgånger med pennan i handen då jag skrifver till Mili.

Selim har den sista tiden haft mer än vanligt möten, tentamina, m. m. så att han också om aftnarna ej orkar hålla tankarna tillsmmans, deraf skälet hvarföre Leos så innerligt välkomna bref så länge fått vänta på ett tack. Wi hade aldrig kunnat tro att Leo midt i sina många omsorger derborta skulle kunna egna så mycken tid åt sina vänner härhemma – men Leo är alltid Leo!

Selim ber mig nu framföra sin hjertligaste tack för det intressanta brefvet och säga att det fröjdade honom så|3| innerligt att Leo ännu hoppas på en ljusare framtid för detta folk som mången ansett stå så efter i allt och knappt vara i stånd till att resa sig.

Då vi hört att Ni kunna vara hemma omkring den 20 Maj, måste vi förundra att allt gått lyckligt derborta. Men så ären I efterlängtade här hemma. Det har varit fasligt tomt efter Er och Ni kunna skatta Er lyckliga att jag res till landet redan den 1 eller 2 Juni – ty annars skulle Ni icke få någon frid för mina besök.

Här hemma passerar intet som jag kunde intressera Er med i bref – jo – i N^onummer 113, af Nya Pressen finnes omnämndt några omdömen om Selims arbete som kunna göra Leos broderliga hjerta godt. Under Wetensk. Soc.Finska Vetenskaps Societetens årshögtidsmöte i dag framhöll Lindelöf dessutom en jemförelse mellan kostnaderna för den finska, danska|4| och norska exp.expeditionerna hvarur framgick att den finska utförts med mindre kostnad ehuru transp.transporterna varit så mycket enklare för de båda andra exp.expeditionerna som med samma ångare kommo ändra fram till sitt mål. Äfven redaktions kostn.kostnaderna utgjorde i Finl.Finland för 2 års obs.observation bet.betalat mindre än de båda andra ländernas för 1 år.

I tidn.tidningen har Ni väl läst om festen för Estlander, eller den sv.svensk sinnade allmänhetens behof att gifva sina känslor luft mot språkreskriptet, som det kallas. Jag hade först ingen lust att vara med, men då Selim önskade det och dessutom försäkrade mig att demonstrationen gällde lika mycket majoriteten i Senaten som varit emot reskriptet, gick med och ångrade det ej sedan. Festen liknade ej de vanliga nyl.nyländska sammankomsterna med uppskrufvad|5| svenskhetsifver, deklamationer, m. m. utan det herrskade hela tiden en allvarlig ton som visade att man kände ställningens allvar. Man säger att saken tagits illa upp af ”hojden” som t. o. m. förbjudit alla militärer att vara med – om det är sant, vet jag icke, men der fanns åtm.åtminstone ingen annan militär än Fr. Munck. Inga Senatorer, hvilket är ganska naturligt, men senatorskorna Norrmén och Zilliacus. Bland högre tjenstemän endast Strömberg och Spåre. Fackeltåget tog sig storartadt ut och de många telegrammen visade känslorna i landsorten. Jag tror dock att Estlander mycket väl förstod att hyllningen ej gällde honom personligen så mycket utan saken – ehuru man måste hafva någon ”sydabock”.

Selim ber mig omtala att|6| flere personer med intresse frågat efter Leos arbeten derute och öfverallt slutas med att säga att de valt rätta mannen till en sådan mission ty ”om ej Leo kan få saken igenom så kan heller ingen annan göra det.” Wi äro så lyckliga om Du blott kommer med helsan ifrån saken – jag kan tänka mig hvad det senaste dröjsmålet måtte ha varit tålamodspröfvande.

Celys skildring om den förfärliga tjurfäktningen var så liflig att jag nästan mådde illa deraf – nog var det litet vågadt af Alexandra att bivista den. Men hvad skall man tänka om ett folk som behöfver sådana omskakningar för att hafva roligt!|7| Sådant skulle säkert icke bära sig hos oss – hvem vet ändå?

I går gick Loreley af stapeln. Alma och Jenny voro der med Tant Lindroos. Flickorna voro icke så alldeles förtjusta, de tyckte att allt gick litet matt och så var den stackars Emma Engdahl alldeles hes – men allt detta ser Ni ju i tidntidningen. Hvilken skada att operan ej gifves på Sv. theat.Svenska teatern så skulle de åtm.åtminstone hafva utrymme tillräckligt.

Jag har med det största nöje läste de intr.intressanta bref som Alex. skrifvit till Tant L., till Fanny. Du är en mästarinna i konsten att berätta i bref – det uppfyller alldeles den fordran som en fr.fransk kritiker uppställer: ”il faut dire tout ce qu’il faut, il ne faut dire que ce qu’il faut et il faut le dire comme il faut.fr. man borde säga det man borde, man borde säga endast det man borde och man borde säga det som man borde.”

Men det är tid på att jag slutar mitt pladder. Selims helsa börjar gå framåt men han får ej anstränga sig. Han hade nog velat skrifva men alltid blifvit för trött mot qvällen – Leo får nu vara så snäll och taga viljan för verket. Selim ber mig att än en gång tacka Leo för det glada brefvet. Sigrid mår bra men växer fasligt. Alla förena sig med mig uti de hjertligaste helsningar till Er alla tre, våra kära, saknade, älskade vänner.