17.9.1860 Höstkänsla. (Fritt efter Geibel.)

Höstkänsla.

(Fritt efter Geibel.)

O, vore det blott kindens ros,
Som flyr med årens lopp sin kos!
Dock, det är hvad mig sorgsen gör,
Att också hjertats blomstring dör;

Att, när de sluta, sång och dans
Och blicken mister lif och glans,
Det bröstet, som så häftigt brann,
Engång sin kärlek glömma kan.

Om då ock stundom skämt och glam
Än öfver läppen flödar fram,
Det liknar grönskan blott, som gror
På grafven deri döden bor.

Ack! natten kommer, smärtans natt
Och stjerneljuset ler så matt,
Till tårar blott ens längtan står, –
Men ögat har ej mer en tår.

Så fattig och så trött man är,
Man vet ej hvad på hjertat tär, –
Man vet blott att det vissnat har
Och att en dröm all lycka var.

L. M.