4.–11.2.1859 LM–Fredrik Idestam
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Karhu-suo nära Viborg d. 4 Febr.Februari 1859.
Saknade vän!
Den låter icke mer beräkna sig i dagar och veckor, den tid som förflutit sedan vår skiljsmessa. Ofta har jag tänkt på dig under denna tid, – mer än en gång äfven fattat pennan för att skrifva dig till, – men det har dock ej blifvit af. Jag hoppas dock, att mitt minne icke ännu så hunnit förblekna hos dig, att detta bref skulle synas dig öfverflödigt. Tvertom tror jag – menniskan behåller ju i det längsta en tro som är henne angenäm, – att dina tankar stundom från hufvudstadens buller fara vill till vännen i ödemarken ........ Det är för att meddela dig hans nyaste öden, jag nu satt mig att skrifva.
Julen firade jag stilla i hemmet hade trefligt utan alla nöjen. Sedan alla förberedelser voro|2| afslutade begaf jag mig d. 7de Januarii åstad, var samma dag om aftonen på stor maskeradbal i Viborg, – blef der presenterad för min discipels föräldrar, fann dem hyggliga, och reste den 11te ut till deras egendom Karhusuo, en mil från staden i ödemarken, – och der vistas jag förnärvarande. Stället är icke just vackert,men icke så fult heller, åtminstone nu om vintern, då man kan inbilla sig, att de hvita fälten, som omgifva gården äro isfält; när snön smälter, kommer man väl underfund med att det är nyttiga ängar och åkrar, som man velat förvandla i baraste vatten! – Som du kanske minnes, var det meningen, att jag med min elev skulle vistas hos dennes farmor på Saarela, en utmärkt vacker egendom; – anländ till Viborg hörde jag med förtrytelse att planen blifvit ändrad, – att den stränga gumman tillåtit pojkens föräldrar att behålla honom. Jag har dock fått inomhus en ganska vacker ersättning för hvad som|3| brister stället i skönhet. Unga grefvinnan, gosssens mor, är en mycket älskvärd qvinna om 30 år, – ser icke illa ut, är bildad och framförallt mycket musikalisk; hon spelar fortepiano med ett uttryck, en känsla, som man sällan hör. Har dessutom en vacker sopran, så att vi då och då sjunga duetter.
Jag har ock då och då varit inrest till Viborg för att ”roa mig”. Det finnes en hel hop söta qvinnfolk i Viborg, – unga, glada flickor. Jag tycker om dem. Dock vet jag icke ännu, i hvem jag skall bli kär. Kanske det är bäst att låta bli med hela den funderingen, – eller hvad menar du, gamle praktikus?
En vecka sednare d. 11te
Afbrott och sedan hinder af olika slag hafva åter vållat ett uppskof i min skrifning. Skulle min epistel helst ha legat till sig under denna vecka den fått hvila i portföljen! Men detta tyckes icke vara fallet, utan fann jag den nu|4| i oförändradt samma skick. – Emellertid har jag haft lefvande underrättelser från HforsHelsingfors genom Torsten, som anlände hit med vår regent iförrgår om aftonen. Jag hade begifvit mig till staden för att genast slå embargo på mannen, hvilket också lyckades mig. Bland annat smått och godt hörde jag att Birger Agrikola drar fint för Line; är der allvar med i spelet? och hvad menar du, ystäwä
fi. vän, derom? Jag skulle bra gerna engång höra dina tankar specielare om Line och dig – vi hade väl i höstas föresatt oss att någongång språka derom rätt grundligt, – men det blef ej af, – det enda du engång sade, var att du ej i allo delade de åsigter, jag i somras nedlade i ett bref till dig. Kan jag hoppas, att du snart öppnar förlåten? Du vet väl att det icke är blott vanlig nyfikenhet, utan verkligt varmt intresse för dig och henne, som föranleder mina frågor. –
Om min person tillägger jag för denna gång intet mera. Jag har just dessa tider skrifvit så många bref om mitt eget jag, att det kapitlet förefaller mig helt utlakadt. Men, broder, du kan väl tänka dig, hvad jag här i ödemarken är begärlig efter hvarje, också den minsta notis från HforsHelsingfors. Skrif derföre snart till mig! Jag lofvar att mina bref icke alltid skola vara så torra som detta. Helsa hjertligt vännerna från Högskolan|1| Flosse, Lillus, Montgomery, Estlander, etc. äfvensom dem från Krigstheatern. Flickorna bör du ej heller glömma. Och nu farväl! och måväl! önskar din uppriktige vän
L Mechelin.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Karhu-suo nära Viborg d. 4 Febr.Februari 1859.
Saknade vän!
Den låter icke mer beräkna sig i da-
gar och veckor, den tid som förflutit sedan
vår skiljsmessa. Ofta har jag tänkt på dig
under denna tid, – mer än en gång äfven fattat
pennan för att skrifva dig till, – men det har dock
ej blifvit af. Jag hoppas dock, att mitt minne
icke ännu så hunnit förblekna hos dig, att
detta bref skulle synas dig öfverflödigt. Tvertom
tror jag – menniskan behåller ju i det längsta en
tro som är henne angenäm, – att dina tankar stun-
dom från hufvudstadens buller fara vill till vän-
nen i ödemarken ........ Det är för att meddela
dig hans nyaste öden, jag nu satt mig att skrifva.
Julen firade jag stilla i hemmet hade trefligt
utan alla nöjen. Sedan alla förberedelser voro
|2|
afslutade begaf jag mig d. 7de Januarii åstad, var
samma dag om aftonen på stor maskeradbal
i Viborg, – blef der presenterad för min disci-
pels föräldrar, fann dem hyggliga, och reste den
11te ut till deras egendom Karhusuo, en mil från
staden i ödemarken, – och der vistas jag förnär-
varande. Stället är icke just vackert,men icke
så fult heller, åtminstone nu om vintern, då
man kan inbilla sig, att de hvita fälten, som
omgifva gården äro isfält; när snön smälter,
kommer man väl underfund med att det är
nyttiga ängar och åkrar, som man velat förvandla
i baraste vatten! – Som du kanske minnes,
var det meningen, att jag med min elev skulle
vistas hos dennes farmor på Saarela, en utmärkt
vacker egendom; – anländ till Viborg hörde jag
med förtrytelse att planen blifvit ändrad, – att
den stränga gumman tillåtit pojkens föräldrar
att behålla honom. Jag har dock fått inom-
hus en ganska vacker ersättning för hvad som
|3|
brister stället i skönhet. Unga grefvinnan, goss-
sens mor, är en mycket älskvärd qvinna om
30 år, – ser icke illa ut, är bildad och fram-
förallt mycket musikalisk; hon spelar fortepiano
med ett uttryck, en känsla, som man sällan hör.
Har dessutom en vacker sopran, så att vi då och
då sjunga duetter.
Jag har ock då och då varit inrest till Viborg
för att ”roa mig”. Det finnes en hel hop söta
qvinnfolk i Viborg, – unga, glada flickor.
Jag tycker om dem. Dock vet jag icke ännu,
i hvem jag skall bli kär. Kanske det är
bäst att låta bli med hela den funderingen, –
eller hvad menar du, gamle praktikus?
En vecka sednare d. 11te
Afbrott och sedan hinder af olika slag hafva
åter vållat ett uppskof i min skrifning. Skulle
min epistel helst ha legat till sig under denna
vecka den fått hvila i portföljen! Men detta
tyckes icke vara fallet, utan fann jag den nu
|4|
i oförändradt samma skick. – Emellertid har
jag haft lefvande underrättelser från HforsHelsingfors
genom Torsten, som anlände hit med vår regent
iförrgår om aftonen. Jag hade begifvit mig
till staden för att genast slå embargo på
mannen, hvilket också lyckades mig. Bland an-
nat smått och godt hörde jag att Birger Agrikola
drar fint för Line; är der allvar med i spelet?
och hvad menar du, ystäwä, derom? Jag skulle
bra gerna engång höra dina tankar specielare om
Line och dig – vi hade väl i höstas föresatt oss
att någongång språka derom rätt grundligt, – men
det blef ej af, – det enda du engång sade, var
att du ej i allo delade de åsigter, jag i somras ned-
lade i ett bref till dig. Kan jag hoppas, att du
snart öppnar förlåten? Du vet väl att det icke
är blott vanlig nyfikenhet, utan verkligt varmt intresse
för dig och henne, som föranleder mina frågor. –
Om min person tillägger jag för denna gång intet mera.
Jag har just dessa tider skrifvit så många bref om mitt
eget jag, att det kapitlet förefaller mig helt utlakadt. Men,
broder, du kan väl tänka dig, hvad jag här i ödemarken
är begärlig efter hvarje, också den minsta notis från HforsHelsingfors.
Skrif derföre snart till mig! Jag lofvar att mina bref icke alltid skola
vara så torra som detta. Helsa hjertligt vännerna från Högskolan
|1|
Flosse, Lillus, Montgomery, Estlander, etc. äfvensom dem från Krigstheatern. Flickorna bör
du ej heller glömma. Och nu
farväl! och måväl! önskar din
uppriktige vän
L Mechelin.
Karhu-suo Viipurin lähellä 4. helmikuuta 1859
Kaivattu ystävä!
Ei kannata enää laskea päiviä ja viikkoja siitä kun erosimme. Olen ajatellut sinua tänä aikana usein, – ja useammin kuin kerran ottanut kynän käteeni kirjoittaakseni sinulle – mutta siitä ei ole tullut mitään. Toivon silti, ettei muistoni olisi mielessäsi niin haalistunut, että tämä kirje olisi tarpeeton. Päinvastoin luulen – ihminenhän säilyttää kakkein pisimpään uskon siihen, mikä hänelle on mieluisaa – että sinun ajatuksesi joskus sieltä pääkaupungin metelistä löytävät tiensä erämaahan ystävän luo... ja nyt istun kirjoittamaan kertoakseni sinulle hänen viimeisimmistä kohtaloistaan. Joulun vietinhauskasti hiljaa kotona, ilman mitään huvituksia. Kun kaikki valmistelut oli tehty, lähdin 7. tammikuuta matkaan ja Viipurissa oli samana iltana suuret naamiaiset. Minut esiteltiin oppilaani vanhemmille, jotka olivat mielestäni miellyttäviä ja 11. päivä matkustin heidän kanssaan heidän tilalleen Karhusuolle, peninkulman päähän kaupungista erämaahan – ja täällä nyt sitten olen. Paikka ei ole kaunis, mutta ei nyt niin rumakaan, ainakaan talvella kun voi kuvitella että taloa ympröivät laajat valkoiset aukeat ovat jääkenttiä, ja kun lumi sulaa niin huomaa hämmästyksekseen, että ne ovatkin hyödyllisiä niittyjä ja peltoja, joita oli halunnut muuttaa silkaksi vedeksi. Kuten ehkä muistat, niin tarkoitus oli, että oppilaani kanssa oleskelisin hänen tätinsä luona Saarelassa, joka on erittäin kaunis paikka, mutta saapuessani Viipuriin kuulinkin harmikseni että suunnitelma oli muuttunut – ankara eukko oli pojan vanhemmille kieltäytynyt pitämästä häntä. Minulla on kuitenkin sisältä kaunis asunto ulkoisen kauneuden menetyksen korvauksena. Pojan äiti, nuori kreivitär on noin 30-vuotias hyvin herttainen nainen, – ei näytä ollekaan huonolta, on sivistynyt ja ennen kaikkea musikaalinen: hän soittaa fortepianoa ilmeikkäästi,tunteella jota harvoin tapaa. Sitäpaitsi hänellä on kaunis sopraano joten toisinaan laulamme duettoja.
Toisinaan käyn Viipurissa ”huvittelemassa”. Viipurissa on koko joukko kauniita naisia – nuoria, iloisia tyttöjä. Pidän heistä. En tosin vielä tiedä, kehen heistä rakastuisin. Ehkä on paras jättää sellaisen fundeeraminen sikseen, vai mitä ajattelet, vanha praktikus?
Viikkoa myöhemmin, 11.päivä
Keskeytys ja sen jälkeen kaikenlaiset esteet ovat viivästyttäneet kirjoittamistani. Olisipa kirjeeni ennemmin ollut sinulla tämän viikon, jonka se on saanut maata salkussani! Mutta ei siltä näytä, vaan huomaan sen olevan samassa asuss muuttumattomana edelleen.
Olen kuitenkin saanut eläviä kuulumisia Helsingistä Torstenilta, joka saapui tänne hallitsijamme myötä toissapäivänä illansuussa. Minä olin lähtenyt kaupunkiin laittaakseni miehen heti embargoon ja se onnistuikin. Kaiken pienen ja mukavan joukossa kuulin myös, että Birger Agricola tulee hyvin juttuun Linen kanssa, onko se vakavaa peliä? Ja mitä sinä, ystävä, arvelet siitä? Kuulisin joskus mielelläni tarkemmin ajatuksistasi Linestä ja sinun suhteesta – meillähän oli syksyllä aikomus puhua siitä asiasta joskus perusteellisesti, mutta siitä ei tullut mitään. Ainoa mitä sanoit oli se, että et jaa täysin niitä mielipiteitä, joita sinulle viime kesänä eräässä kirjeessä esitin. Voinko toivoa että sinä pian raotat salaisuutta? Tiedät hyvin, että näiden kysymysteni takana ei ole pelkkä uteliaisuus vaan lämmin mielenkiinto sinua ja häntä kohtaan. Omasta persoonastani ei tällä kertaa sen enempää. Olen juuri näinä aikoina kirjoittanut niin monta kirjettä itsestäni, että se luku tuntuu minusta nyt loppuun kalutulta. Mutta voit kai veliseni ajatella, miten täällä erämaassa kaipaan jokaista pienintäkin uutista Helsingistä? Kirjoita siksi minulle pian! Lupaan, että kaikki kirjeeni eivät ole yhtä kuivia kuin tämä. Tervehdi sydämellisesti ystäviä Korkeakoulusta, Flosse, Lillus, Montgomery, Estlander samoin kuin sotateatterilaisia. Tyttöjä ei myöskään pidä unohtaa. Sinulle hyvästit! Voi hyvin! Toivoo vilpitön ystäväsi
L Mechelin.