7.11.1859 LM–Fredrik Idestam
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Karhusuo d. 7de Nov.November 59.
Heders vän!
Ditt bref af d. 4 Nov.November erhöll jag idag e. m.eftermiddag Så kort det var, så var det dock varmt och godt. Jag skall icke dröja att följa din maning och framkalla ditt mundtliga välkommen. D. 24 eller 25 afreser jag härifrån och sedan jag d. 27 gått till Nattvarden med de Mina, begifver jag mig vidare till HforsHelsingfors, till dig. Uppriktigt sagdt fägnar jag mig åt att åter bli husvarm i HforsHelsingfors, friherre och student på allvar. Ty icke lida studierna synnerligen väl under sådana förhållanden som de hvilka här omgifva mig; tankar och känslor kunna icke hålla sig neutrala och kalla, och befordra derföre icke|2| ett sådant resigneradt, dåsigt, svettigt, beskedligt pluggeri som egentligen bör bedrifvas till en examen. Jag taga också min temligen ”på rak arm”. Det gränsar nästan till öfvermod, att jag alls går åstad nu redan; – men, – om också annars visst icke utan min portion ärelystnad, – tager jag det dock temligen kallt om de röster som gifvas mig blifva få: jag har ju ändå sen till tröst en röst med hvilken jag kan sjunga bort förtreten!!
Läsa skola vi dock, det är säkert; bilda ”ett bolagiat af två läsande vänner” som du säger. Läsa är väl ännu icke lefva; men en conditio sine qua non
lat. oeftergivligt villkor för detta; – men en ballast som gör farten säkrare äfven under stormar och krängningar. Schiller har rätt när han säger om ”die Wissenschaft”ty. vetenskapen: ”Diesem ist sie die hohe, die|3| wahrkraft himmlische Götten: Jenem ist sie die Kuh, die ihn mitt Butter versorgt.”ty. för en del är hon den höga, sanningens gudinna: för de flesta är hon den ko som skaffar smör på bordet. Med andra ord: ”Läs med hjertat också, ej blott med kalla förståndet; Mera än lärdom är kärlek till Gud och natur. Yfs ej med allt hvad du ren uppradat i hjernans kamrar: Lyser der icke idén, hyser ett chaos du blott. Älska att veta, älska att forska i skapelsens under, Blicka, kan du dit, djupt, djupt uti menniskors själ: O, då skall du finna i vetenskapernas fruktgård. Snart den skönaste frukt; vishet lyder dess namn.”
Det råkade blifva pentametrar, märker jag. ”Ej så illa ment”! Dessa tankar uppstodo väl egentligen i det jag föreställde mig huru vi skola bo och läsa tillsammans; huru vi vid thébordet – (det måste, hör du’t, vara nätt och komfortabelt) – skola utbyta våra tankar: du meddela mig qvintessencen af dina naturforskningar; jag dig ur|4| historiens, filosofins gebit; – sålunda draga vi hvardera vinst och nytta af samqvämet. – Har du besökt Torsten i hans nya boning, våningen ofvanom Frenckells bokhandel? – Träffar du honom, så bed honom hafva min österbottniska gungstol i ordning; trefligt vore att finna mina saker färdigt transporterade till Boulevarden. – dock är detta visst ingen nödvändighet.
Tollen söker sig icke till FhamnFredrikshamn, hans nuvarande tjenst är bättre, ja en ganska god befattning, hvad inkomsterna vidkommer. – Line fann intet passande ressällskap i höst; reser derföre först efter Jul, då hon kommer att tillbringa kanske 2 månader (eller mera) i HforsHelsingfors. Det gör mig ondt att den familjen nu icke mera är i HforsHelsingfors, när jag återvänder dit, – det var dock liksom ett hem för mig, – nu är allt fremmande, och, Wiborg åter skall då innesluta så mycket, mycket för mig dyrbart! Godnatt! Farväl jusqu’au revoirfr. tills vi ses!
Din
L Mechelin
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Karhusuo d. 7de Nov.November 59.
Heders vän!
Ditt bref af d. 4 Nov.November
erhöll jag idag e. m.eftermiddag Så kort det
var, så var det dock varmt och godt.
Jag skall icke dröja att följa din
maning och framkalla ditt mundtliga
välkommen. D. 24 eller 25 afreser jag
härifrån och sedan jag d. 27 gått till
Nattvarden med de Mina, begifver
jag mig vidare till HforsHelsingfors, till dig.
Uppriktigt sagdt fägnar jag mig åt
att åter bli husvarm i HforsHelsingfors, friher-
re och student på allvar. Ty icke
lida studierna synnerligen väl under
sådana förhållanden som de hvilka
här omgifva mig; tankar och
känslor kunna icke hålla sig neutrala
och kalla, och befordra derföre icke
|2|
ett sådant resigneradt, dåsigt, svettigt,
beskedligt pluggeri som egentligen bör
bedrifvas till en examen. Jag taga
också min temligen ”på rak arm”.
Det gränsar nästan till öfvermod, att
jag alls går åstad nu redan; – men,
– om också annars visst icke utan
min portion ärelystnad, – tager jag
det dock temligen kallt om de
röster som gifvas mig blifva få:
jag har ju ändå sen till tröst en
röst med hvilken jag kan sjunga
bort förtreten!!
Läsa skola vi dock, det är säkert;
bilda ”ett bolagiat af två läsande
vänner” som du säger. Läsa är
väl ännu icke lefva; men en conditio
sine qua non för detta; – men en ballast
som gör farten säkrare äfven under
stormar och krängningar. Schiller har
rätt när han säger om ”die Wissen-
schaft”: ”Diesem ist sie die hohe, die
|3|
wahrkraft himmlische Götten: Jenem
ist sie die Kuh, die ihn mitt Butter
versorgt.” Med andra ord: ”Läs med
hjertat också, ej blott med kalla för-
ståndet; Mera än lärdom är kärlek
till Gud och natur. Yfs ej med allt
hvad du ren uppradat i hjernans
kamrar: Lyser der icke idén, hyser ett
chaos du blott. Älska att veta, älska
att forska i skapelsens under, Blicka,
kan du dit, djupt, djupt uti menniskors
själ: O, då skall du finna i vetenska-
pernas fruktgård. Snart den skönaste
frukt; vishet lyder dess namn.”
Det råkade blifva pentametrar, märker
jag. ”Ej så illa ment”! Dessa tankar
uppstodo väl egentligen i det jag före-
ställde mig huru vi skola bo och
läsa tillsammans; huru vi vid thé-
bordet – (det måste, hör du’t, vara nätt
och komfortabelt) – skola utbyta våra
tankar: du meddela mig qvintessencen
af dina naturforskningar; jag dig ur
|4|
historiens, filosofins gebit; – sålunda
draga vi hvardera vinst och nytta
af samqvämet. – Har du besökt
Torsten i hans nya boning, våningen
ofvanom Frenckells bokhandel? – Träf-
far du honom, så bed honom hafva
min österbottniska gungstol i ordning;
trefligt vore att finna mina saker
färdigt transporterade till Boulevarden.
– dock är detta visst ingen nödvändig-
het.
Tollen söker sig icke till FhamnFredrikshamn, hans
nuvarande tjenst är bättre, ja en ganska
god befattning, hvad inkomsterna vid-
kommer. – Line fann intet passande
ressällskap i höst; reser derföre först
efter Jul, då hon kommer att till-
bringa kanske 2 månader (eller mera)
i HforsHelsingfors. Det gör mig ondt att den
familjen nu icke mera är i HforsHelsingfors, när
jag återvänder dit, – det var dock lik-
som ett hem för mig, – nu är allt frem-
mande, och, Wiborg åter skall då innesluta
så mycket, mycket för mig dyrbart! Godnatt!
Farväl jusqu’au revoir!
Din
L Mechelin
Karhusuo 7.11.1859
Kunnon ystävä!
Kirjeesi 4. marraskuuta sain tänä iltapäivänä. Niin lyhyt kuin se olikin, se oli kuitenkin lämmin ja hyvä. En voi viivytellä kehotuksesi seuraamisessa, jotta pääsen kutsumaan sinut suullisesti tervetulleeksi. Lähden täältä joko 24. tai 25. päivä ja kun olen 27.päivä käynyt ehtoollisella omaisteni kanssa, jatkan edelleen Helsinkiin, sinun luoksesi. Rehellisesti sanottuna minua kiehtoo olla taas kotoisasti Helsingissä,vapaaherra ja opiskelija tosissaan, Sillä opinnot eivät jaksa kovinkaan hyvin sellaisissa olosuhteissa jotka minua täällä ympäröivät; ajatukset ja tunteeteivät pysy neutraaleina ja kylminä eivätkä ne siksi ruoki sellaista alistunutta, uneliasta, hikistä ja kunnollista pänttäämistä, jota tutkintoa ajatellen oikeastaan pitäisi harjoittaa. Minä otankin lukemiseni kevyellä kädellä ja – vaikka en olekaan vailla melkoista kunnianhimon määrää – hipoo melkeinpä ylimielisyyttä, että ylipäänsä nyt jo menen tutkintoon, mutta suhtaudun jokseenkin kylmästi siihenkin, jos minulle kertyvät äänet jäävät vähälukuisiksi – onhan minulla kuitenkin lohdutukseksi yksi ääni, jolla voin laulaa pois katkeruudet!
Lukea meidän kuitenkin pitää, se on varmaa, muodostetaan ”kahden lukevan ystävyksen asuinkumppanuus” kuten sanot. Lukeminen ei tosin vielä ole elämää, mutta kylläkin elämisen välttämätön ehto ja pohjalasti joka tekee vauhdin varmemmaksi myös myrskyissä ja käänteissä. Schiller on oikeassa kun hän sanoo ”Tieteestä”: ”Näille se on korkeus, taivaan jumalien totuus. Noille se on lehmä, joka antaa heille voita”. Toisin sanoen: ”Lue myös sydämellä, ei pelkällä kylmällä järjellä. Rakkaus Jumalaan ja luontoon on enemmän kuin oppineisuus. Älä pöyhkeile sillä kaikella mitä olet jo koonnut aivojesi varastoihin. Jos siellä ei ole ajatusta, siellä vallitsee vain kaaos. Rakasta tietoa, rakasta luomisen ihmeisiin sukeltamista. Katso, kun voit, syvälle, syvälle ihmissieluun. Voi, sieltä sinä löydät tieteiden puutarhan. Ja pian hedelmistä kauneimman, jonka nimi on viisaus. ” Huomaan, että sattuikin tulemaan pentametriä. ”Ei hullummin ajateltu”. Nämä ajatukset syntyivät oikeastaan siitä kun minä kuvittelin mielessäni, miten meidän tulisi asua ja lukea yhdessä. Kun me teepöydässä (sen täytyy, kuuletko, olla sievä ja viihtyisä) vaihdamme ajatuksia; sinä esittelet minulle luonnontutkimustesi hienouksia, minä sinulle filosofian ja historian. Sillä tavoin me kumpikin voitamme ja hyödymme yhteiselosta.
Oletko vieraillut Torstenin luona hänen uudessa asunnossaan, Frenckellin kirjakaupan yläkerrassa? Jos tapaat häntä, pyydä häntä pitämään pohjalainen keinutuolini kunnossa ja olisi hauskaa jos löytäisin tavarani asiallisesti Bulevardille kuljetettuina– mutta se ei tietystikään ole välttämättömyys.
Toll ei hae Haminaan, hänen nykyinen virkansa on parempi, itse asiassa sangen hyvä, mitä palkkaan tulee. – Line ei löytänyt sopivaa matkaseuraa syksyllä ja tulee siksi vasta joulun jälkeen, silloin hän viettää ehkä kaksi kuukautta (tai enemmänkin) Helsingissä. Minusta tuntuu pahalta että se perhe ei ole enää Helsingissä nyt kun tulen sinne – se oli kuitenkin minulle kuin koti – nyt kaikki on vierasta ja Viipuri puolestaan pitää sisällään niin paljon, paljon minulle kallisarvoista. Hyvää yötä! Hyvästi kunnes jälleen tapaamme!
sinun
L Mechelin