28.6.1870 LM–Alexandra Mechelin
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Östermyra d. 28 Juni 1870.
Älskade Alexandra!
Af mitt, på fem minuter skrifna, bref från Tammerfors har du inhemtat hufvudmomenten af mina resa.
Den 22 mil långa färden från TforsTammerfors hit var för det mesta tråkig och obehaglig: hetta och dam, – sömnighet och ingen ro, – hunger och ingen mat, – se der huru trefligt det var. En del orter voro visserligen så intagande och natursköna, att jag gladde mig att få se dem, – men sedan åter går vägar miltal genom ödslig skog eller af elden förhärjade moar. – Jag hade en vagn från linnespinneriet, hvilken jag får tillfälle att härifrån återsända. – Vid min|2| ankomst hit fann jag brukspatronen icke hemma, – jag emottogs af äldsta sonen och frun i hvars ögon jag läste en viss oro öfver hvad resultat mitt besök skulle föranleda.
Nu har jag sett mig omkring, besökt alla lägenheter, räknat och öfverlagt, och kommer derföre att föreslå ett sådant arrangement att såväl bankens intressen som ock familjen WsWasastjerna framtid derigenom borde kunna betryggas. Då jag igår meddelade detta åt frun, brast hon i tårar af tacksamhet. ”Vi gamla”, sade hon, ”kunde nog taga oss fram hvarsomhelst, – men för våra barns skuld vore det förskräckligt att nödgas lemna fädernehemmet.” Här äro 2 döttrar och 6 söner, – alla raska och vackra barn! (2 söner ha dött).|3| I jordbruksväg har jag gjort åtskilliga iakttagelser som kunna blifva af nytta på vårt kära Botby. – Kunde vi blott plötsligen förflytta oss dit igen! Vet du, min pia, att vårt Botby dock är ett bra ståtligt ställe, såväl hvad prydlighet som jordbruk vidkommer. Jag finner det allt mera vid jemförelse med andra egendomar och jag är fullt öfvertygad, att Botby inom få år skall visa sig kunna lemna en dugtig reveny. – Men derföre borde vi helt och hållet bosätta oss derute ... eller huru?
Jag beslöt skrifva till dig idag endast för att meddela, att jag ernar taga vägen öfver Wasa och således inträffar i Åbo söndagen den 3 på qvällen, med ångbåten Suomi. Visst vore det kärt att få se dig|4| på stranden – men om det är förenadt med några olägenheter att komma, så skall du ej göra det, utan i sådant fall kommer jag genast landvägen till Nådendal.
Medvetandet att du och lilla Cely äro der, i Nådendal, gör att det känns helt hemtrefligt att tänka på den lilla sjöstaden.
Hvad vi skola bada och plaska och promenera (och kramas) – de 3 à 4 dagar som jag får tillbringa der.
Gud gifve att jag funne Er friska och nöjda!
Gif en kyss åt lilla Cely, – helsa Fiken – och var sjelf tio gånger omfamnad
af din egen oföränderlige
Leo.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Till Nådendaltillagt senare
Östermyra d. 28 Juni 1870.
Älskade Alexandra!
Af mitt, på fem minuter
skrifna, bref från Tammerfors
har du inhemtat hufvudmomenten
af mina resa.
Den 22 mil långa färden från
TforsTammerfors hit var för det mesta
tråkig och obehaglig: hetta och dam,
– sömnighet och ingen ro, – hunger
och ingen mat, – se der huru trefligt
det var. En del orter voro visserligen
så intagande och natursköna, att
jag gladde mig att få se dem, – men
sedan åter går vägar miltal genom
ödslig skog eller af elden förhärjade
moar. – Jag hade en vagn från
linnespinneriet, hvilken jag får tillfälle
att härifrån återsända. – Vid min
|2|
ankomst hit fann jag bruks-
patronen icke hemma, – jag
emottogs af äldsta sonen och frun
i hvars ögon jag läste en viss
oro öfver hvad resultat mitt be-
sök skulle föranleda.
Nu har jag sett mig omkring,
besökt alla lägenheter, räknat och
öfverlagt, och kommer derföre att
föreslå ett sådant arrangement
att såväl bankens intressen som
ock familjen WsWasastjerna framtid derigenom
borde kunna betryggas. Då jag igår
meddelade detta åt frun, brast hon
i tårar af tacksamhet. ”Vi gamla”,
sade hon, ”kunde nog taga oss fram
hvarsomhelst, – men för våra barns
skuld vore det förskräckligt att nödgas
lemna fädernehemmet.” Här äro 2
döttrar och 6 söner, – alla raska
och vackra barn! (2 söner ha dött).
|3|
I jordbruksväg har jag gjort åt-
skilliga iakttagelser som kunna
blifva af nytta på vårt kära
Botby. – Kunde vi blott plöts-
ligen förflytta oss dit igen! Vet
du, min pia, att vårt Botby dock
är ett bra ståtligt ställe, såväl hvad
prydlighet som jordbruk vidkommer.
Jag finner det allt mera vid jem-
förelse med andra egendomar och
jag är fullt öfvertygad, att Botby
inom få år skall visa sig kunna
lemna en dugtig reveny. – Men
derföre borde vi helt och hållet
bosätta oss derute ... eller huru?
Jag beslöt skrifva till dig idag
endast för att meddela, att jag ernar
taga vägen öfver Wasa och således
inträffar i Åbo söndagen den 3 på
qvällen, med ångbåten Suomi. Visst
vore det kärt att få se dig
|4|
på stranden – men om det är
förenadt med några olägenheter
att komma, så skall du ej göra
det, utan i sådant fall kommer
jag genast landvägen till Nådendal.
Medvetandet att du och lilla Cely
äro der, i Nådendal, gör att det känns
helt hemtrefligt att tänka på den
lilla sjöstaden.
Hvad vi skola bada och plaska
och promenera (och kramas) – de 3
à 4 dagar som jag får tillbringa der.
Gud gifve att jag funne Er
friska och nöjda!
Gif en kyss åt lilla Cely, – helsa
Fiken – och var sjelf tio gånger omfamnad
af din egen oföränderlige
Leo.
Törnävä 28. kesäkuuta 1870.
Rakas Alexandra!
Saitkin jo selville matkani pääkohdat Tampereella viidessä minuutissa kirjoittamastani kirjeestä.
Noin 22 peninkulman matka Tampereelta tänne oli enimmäkseen tylsä ja epämiellyttävä: hellettä ja pölyä, – unisuutta mutta ei rauhaa, – nälkää mutta ei ruokaa, – kas niin mukavaa se oli. Jotkin paikkakunnat olivat tosin niin viehättäviä ja luonnonkauniita, että ilahduin ne nähdessäni, – mutta sitten reitti kulki taas usean peninkulman ajan läpi syrjäisten metsien tai tulen tuhoamien kankaiden. – Olin saanut pellavakehräämöltä vaunut, jotka pääsen lähettämään täältä takaisin. – Saapuessani tänne ruukinpatruuna ei ollut kotona, – minua vastassa olivat vanhin poika ja rouva, joiden silmistä aistin hienoisen huolen siitä, mihin tulokseen vierailuni saattaisi johtaa.
Nyt olen katsellut ympärilleni, käynyt kaikissa kiinteistöissä, laskeskellut ja arvioinut, ja ehdotan sen perusteella sellaista järjestelyä, jolla niin pankin edut kuin Wasastjernan perheen tulevaisuus voitaisiin turvata. Kun eilen ilmoitin asiasta rouvalle, hän puhkesi kiitollisuuden kyyneliin. ”Me vanhat”, hän sanoi, ”voimme kyllä mennä minne hyvänsä, – mutta lastemme vuoksi olisi hirvittävää joutua lähtemään isäin kodista.” Täällä on 2 tytärtä ja 6 poikaa, – kaikki riuskoja ja kauniita lapsia! (2 poikaa on kuollut). Maanviljelyasioista olen tehnyt erinäisiä huomioita, joista saattaisi olla hyötyä rakkaassa Puotilassamme. – Kunpa vain voisimme äkkiä muuttaa taas sinne! Tiedäthän, tyttöseni, että Puotilamme on kuitenkin varsin komea paikka sekä siisteydeltään että maanviljelyn puolesta. Se on käynyt minulle aina vain selvemmäksi vertailtuani muihin tiloihin, ja olen täysin varma, että Puotilasta voisi muutamassa vuodessa saada kunnon tuotot. – Mutta sitä varten meidän täytyisi asettua kokonaan sinne asumaan ... vai mitä?
Päätin kirjoittaa sinulle tänään vain ilmoittaakseni, että aion tulla Vaasan kautta, ja saavun näin ollen Turkuun sunnuntaina 3. päivä illalla, Suomi-höyrylaivalla. Olisi tietysti ihanaa nähdä sinut rannalla – mutta jos paikalle saapuminen tuottaa ongelmia, älä suotta tule, vaan siinä tapauksessa tulen viipymättä maanteitse Naantaliin.
Tietäessäni, että sinä ja pikku Cely olette siellä, Naantalissa, minulle tulee kodikas olo ajatellakin tuota pientä merenrantakaupunkia.
Kuinka me sitten uimme ja molskimme ja kävelemme (ja halailemmekaan) – ne 3–4 päivää, jotka saan viettää siellä.
Luoja suokoon, että olette terveitä ja tyytyväisiä!
Anna suukko pikku Celylle, – sano terveisiä Fikenille – ja kymmenen halausta sinulle lähettää
sinun oma muuttumaton
Leo.