23.2.1859 LM–Adolf Mechelin
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Karhusuo, nära Wiborg d. 23 Febr.Februari 59.
Min vördade Farbror Adolf!
Tre månader hafva förflutit sedan jag emottog Farbrtillagt av utgivarenor Adolfs skrifvelse med inneliggande Laulu K .... Då jag ända till dato uppskjutit besvarandet af densamma kan jag icke vänta mig annat än att Farbror anser mig för försumlig, opålitlig. Jag kan nu blott bedja Farbror om, att icke ovilkorligt fälla denna dom, – att godhetsfullt förlåta mig, och att anse hvad jag i det|2| följande har att förtälja, såsom någon förklaring på – om ock ingalunda rättfärdigande af – min långa tystnad.
Farbrors uppdrag vis-à-vis ofvannämnda Laulu försatte mig i ett icke ringa bryderi. Jag hade att afgöra, huruvida jag, emot min öfvertygelse om hvad bättre var, stricte skulle utföra Farbrors uppdrag – som kanske icke varit alldeles sådant om Farbror närmare känt härvarande förhållanden och opinioner, – eller om jag skulle låta sagde förhållanden och opinioner inverka på mitt förfarande, hvilket – så sade jag mig – kanske Farbror Adolf sjelf slutligen dock skulle gilla. Det senare alternativet segrade. Och i och med detsamma kunde jag blott uppfylla en punkt af Farbrors uppdrag,|3| den att höra kännares omdöme om sjelfva musiken – utan ord – hvilket ock utfallit ganska gynnsamt.
Och hvilka voro då de åberopade hindrande omständigheterna?
Att åt papperets osäkra vågor anförtro ett grundligt svar på denna fråga, – det förbjuder sig sjelft. Blott några hufvudpunkter, som låta gissa det öfriga: – Suomis sång, Vårt land och Savolaisen laulu – äro de fosterländska sånger, de hymner vår kör har på sin repertoir; – Farbrors laulu skulle icke upptagits på densamma, emedan dess idé är, – eller åtminstone allmänt skulle ansetts vara, – en helt annan än ofvannämnda sångers. Och dess författande skulle – åtminstone af mängden – ansetts som exempel på en ultra-loyauté ... Författarens namn|4| skulle så mycket mindre kunnat förblifva okändt, som det numera redan är födelaktigt kändt genom den allmänt omtyckta Skarpskyttemarchen. Se der hindret no 1. – Vidare: den Tidning, Farbror nämnde i sitt bref, skulle – tror jag – just för dess tendens’ skull icke upptagit stycket i sina spalter. – Uppfyllandet af de båda andra punkterna blef sålunda omöjligt. Tryckningen skulle ock hafva kostat, icke renderat något. Och öfverräckandet af den ryska öfversättningen, – på prosa som den är, – åt en –, skulle i alla fall varit ganske genant. Nu då hufvudändamålet icke kunde uppfyllas, förföll naturligtvis detta biändamål af sig sjelft. Se der huru jag förfarit med Farbrors uppdrag. Jag tillägger blott|5| att det var min, på en grundlig kännedom af förhållandena baserade, innersta öfvertygelse – och min uppriktiga tillgifvenhet för Farbror, som dikterade mitt handlingssätt. Huruvida Farbror gillar detsamma, eller ej, det vet jag icke. Men annorlunda kunde jag icke handla.
Hvarföre jag då sålänge uppskjutit med att tillsända Farbror denna relation? ‒ Farbrors bref erhöll jag just kort förrän jag begynte negociera om den kondition jag förnärvarande innehar. Denna sak blef snart afgjord. Men de sista veckorna i Helsingfors gingo som på heta stenar, då det gällde att resa bort på ett helt år och lemna allt på klar fot efter sig. Före min afresa hade jag ock att aflägga|6| skrifprofvet pro gradu (hvarvid jag erhöll första rummet för en uppsats om Schillers betydelse såsom lyrisk skald). – De trenne veckor jag sedan tillbragte i hemmet, förflöto dels med julnöjen, dels med förberedelser till min afresa; – jag hade väl då funnit tid att skrifva till Farbror, men jag tänkte att jag kunde uppskjuta det än några veckor, för att sedan ock vara i tillfälle att förtälja något om min nya ställning såsom informator; – hvilket jag nu gör, – i den naturliga förutsättning, att Farbror Adolf och Tante Fanny ännu hysa något intresse för sin äldsta neveu och hans öden.
Jag antog den mig erbjudna konditionen hos Grefve Steven Steinheil nära Wiborg, dels emedan jag ofta i hufvudstaden längtade efter landt|7|ligt lugn och ensamhet, dels emedan det är mycket dyrt att existera i Helsingfors och det kostade på mig att måsta konsumera utaf Pappas äfven annars nog små inkomster. Och tills dato har jag intet skäl, att ångra detta steg. Man bemöter mig vänligt, ja vänskapligt, – af aristokratisk bålhet finnes intet spår. Min elev – jag har nemligen blott en – är en beskedlig gosse i sitt tionde år, med hufvud och hjerta. Han skall blifva finsk student och jag förbereder honom till inträde i Lyceum i Helsingfors. Undervisningen kostar mig blott 4 timmar om dagen, jag har således tid nog öfrig för mina egna studier. Min lön är 20 rubel i mån, utom allt fritt upp hvad jag kan önska mig. Förströelse som det unga sinnet då och då kan be|8|höfva, har jag när jag vill, – Grefvinnan – en älskvärd qvinna om 30 år, – – är mycket musikalisk, sjunger och spelar bra; vi sjunga stundom duetter eller accompagnerar hon mig till mina solosånger. – Till Wiborg är härifrån blott en mil, och der har jag ju slägtingar och många goda bekanta.
Stevens egendom Karhusuo, der jag bor, är tyvärr icke vacker – här saknas sjö – men stället har ändå sina behag, det har inom de sista tio åren blifvit uthugget och framtrolladt i ödemarken. Och den egendomliga karakter af ursprunglighet som vanligen möter oss i en ödemark med sina väldiga furor, sin högtidliga enslighet, – den har här ännu ej alldeles försvunnit för de oroliga menniskohänder ...
Men det är tid att sluta. Inneslutande mig i Farbrors och Tante Fannys fortfarande välvilja och sändande en varm helsning till mina små kusiner, förblifver jag Farbror Adolfs städse
uppriktigt tillgifne brorsson
L Mechelin
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Karhusuo, nära Wiborg d. 23 Febr.Februari 59.
(ofullst.ofullständigt)tillagt senare
Min vördade Farbror Adolf!
Tre månader hafva förflu-
tit sedan jag emottog Farbor Adolfs
skrifvelse med inneliggande Laulu
K .... Då jag ända till dato upp-
skjutit besvarandet af densamma
kan jag icke vänta mig annat än
att Farbror anser mig för försumlig,
opålitlig. Jag kan nu blott bedja
Farbror om, att icke ovilkorligt fälla
denna dom, – att godhetsfullt förlåta
mig, och att anse hvad jag i det
|2|
följande har att förtälja, såsom
någon förklaring på – om ock inga-
lunda rättfärdigande af – min långa
tystnad.
Farbrors uppdrag vis-à-vis ofvannämnda
Laulu försatte mig i ett icke ringa
bryderi. Jag hade att afgöra, huruvida
jag, emot min öfvertygelse om hvad bättre
var, stricte skulle utföra Farbrors
uppdrag – som kanske icke varit allde-
les sådant om Farbror närmare känt
härvarande förhållanden och opinioner,
– eller om jag skulle låta sagde
förhållanden och opinioner inverka på
mitt förfarande, hvilket – så sade jag
mig – kanske Farbror Adolf sjelf
slutligen dock skulle gilla. Det se-
nare alternativet segrade. Och i och
med detsamma kunde jag blott upp-
fylla en punkt af Farbrors uppdrag,
|3|
den att höra kännares omdöme om
sjelfva musiken – utan ord – hvilket
ock utfallit ganska gynnsamt.
Och hvilka voro då de åberopade
hindrande omständigheterna?
Att åt papperets osäkra vågor anförtro
ett grundligt svar på denna fråga, –
det förbjuder sig sjelft. Blott några
hufvudpunkter, som låta gissa det
öfriga: – Suomis sång, Vårt land
och Savolaisen laulu – äro de foster-
ländska sånger, de hymner vår kör
har på sin repertoir; – Farbrors laulu
skulle icketillagt upptagits på densamma, emedan
dess idé är, – eller åtminstone allmänt
skulle ansetts vara, – en helt annan
än ofvannämnda sångers. Och dess
författande skulle – åtminstone af
mängden – ansetts som exempel på
en ultra-loyauté ... Författarens namn
|4|
skulle så mycket mindre kunnat för-
blifva okändt, som det numera redan
är födelaktigt kändt genom den
allmänt omtyckta Skarpskyttemarchen.
Se der hindret no 1. – Vidare: den
Tidning, Farbror nämnde i sitt bref,
skulle – tror jag – just för dess tendens’
skull icke upptagit stycket i sina
spalter. – Uppfyllandet af de båda
andra punkterna blef sålunda omöjligt.
Tryckningen skulle ock hafva kostat,
icke renderat något. Och öfverräckan-
det af den ryska öfversättningen, –
på prosa som den är, – åt en – ,
skulle i alla fall varit ganske ge-
nant. Nu då hufvudändamålet
icke kunde uppfyllas, förföll natur-
ligtvis detta biändamål af sig sjelft.
Se der huru jag förfarit med
Farbrors uppdrag. Jag tillägger blott
|5|
3. till H. A. M. 1859tillagt senare
att det var min, på en grundlig känne-
dom af förhållandena baserade, inner-
sta öfvertygelse – och min uppriktiga
tillgifvenhet för Farbror, som dikterade
mitt handlingssätt. Huruvida Far-
bror gillar detsamma, eller ej, det
vet jag icke. Men annorlunda kunde
jag icke handla.
Hvarföre jag då sålänge uppskju-
tit med att tillsända Farbror denna
relation? ‒ Farbrors bref erhöll
jag just kort förrän jag begynte
negociera om den kondition jag för-
närvarande innehar. Denna sak
blef snart afgjord. Men de sista
veckorna i Helsingfors gingo som
på heta stenar, då det gällde att
resa bort på ett helt år och lemna
allt på klar fot efter sig. Före
min afresa hade jag ock att aflägga
|6|
skrifprofvet pro gradu (hvarvid jag
erhöll första rummet för en uppsats
om Schillers betydelse såsom lyrisk
skald). – De trenne veckor jag
sedan tillbragte i hemmet, förflöto
dels med julnöjen, dels med förberedelser
till min afresa; – jag hade väl då
funnit tid att skrifva till Farbror,
men jag tänkte att jag kunde upp-
skjuta det än några veckor, för att
sedan ock vara i tillfälle att för-
tälja något om min nya ställning
såsom informator; – hvilket jag nu
gör, – i den naturliga förutsättning,
att Farbror Adolf och Tante Fanny
ännu hysa något intresse för sin
äldsta neveu och hans öden.
Jag antog den mig erbjudna kon-
ditionen hos Grefve Steven Steinheil
nära Wiborg, dels emedan jag ofta
i hufvudstaden längtade efter landt-
|7|
ligt lugn och ensamhet, dels emedan
det är mycket dyrt att existera i
Helsingfors och det kostade på mig
att måsta konsumera utaf Pappas
äfven annars nog små inkomster.
Och tills dato har jag intet skäl, att
ångra detta steg. Man bemöter mig
vänligt, ja vänskapligt, – af aristo-
kratisk bålhet finnes intet spår. Min
elev – jag har nemligen blott en –
är en beskedlig gosse i sitt tionde år,
med hufvud och hjerta. Han skall
blifva finsk student och jag förbe-
reder honom till inträde i Lyceum i
Helsingfors. Undervisningen kostar
mig blott 4 timmar om dagen, jag
har således tid nog öfrig för mina
egna studier. Min lön är 20 rubel
i mån, utom allt fritt upp hvad
jag kan önska mig. Förströelse som
det unga sinnet då och då kan be-
|8|
höfva, har jag när jag vill, – Grefvin-
nan – en älskvärd qvinna om 30 år, –
– är mycket musikalisk, sjunger och
spelar bra; vi sjunga stundom duetter
eller accompagnerar hon mig till mina
solosånger. – Till Wiborg är härifrån
blott en mil, och der har jag ju släg-
tingar och många goda bekanta.
Stevens egendom Karhusuo, der jag
bor, är tyvärr icke vacker – här saknas
sjö – men stället har ändå sina behag,
det har inom de sista tio åren blifvit
uthugget och framtrolladt i ödemarken.
Och den egendomliga karakter af ursprung-
lighet som vanligen möter oss i en öde-
mark med sina väldiga furor, sin hög-
tidliga enslighet, – den har här ännu ej
alldeles försvunnit för de oroliga men-
niskohänder ...
Men det är tid att sluta. Inneslutande
mig i Farbrors och Tante Fannys fort-
farande välvilja och sändande en varm
helsning till mina små kusiner, för-
blifver jag Farbror Adolfs städse
uppriktigt tillgifne brorsson
L Mechelin
Karhusuo, Viipurin lähellä 23. helmikuuta 1859
Kunnioitettu Adolf-setä!
Kolme kuukautta on kulunut siitä, kun sain Adolf-sedän kirjeen, jossa oli mukana Laulu K... Kun silti olen lykännyt vastaamista tähän päivään saakka, en voi odottaa muuta kuin että Setä pitää minua huolimattomana, epäluotettavana. Voin nyt vain pyytää, ettei Setä aivan ehdottomana langettaisi tätä tuomiota – antaisi minulle anteeksi, ja ottaisi huomioon, mitä minulla on seuraavassa esittää – vaikkakaan se ei millään tavoin oikeuta pitkää hiljaisuuttani.
Sedän henkilökohtainen tehtävänanto, tuo laulu laittoi minut melkoisesti hämmennyksiin. Minun piti ratkaista, toteutanko tarkoin Sedän antaman tehtävän vastoin omaa näkemystäni siitä, mikä asiassa olisi parasta – eikä tuo tehtävänanto ehkä olisi ollut aivan samanlainen, jos Setä olisi tuntenut tarkemmin olosuhteita ja mielipiteitä täällä – vai antaisinko mainittujen olosuhteiden ja mielipiteiden vaikuttaa omaan menettelyyni, minkä – näin sanoin itselleni – Adolf-setä itsekin lopulta hyväksyisi. Jälkimmäinen vaihtoehto voitti. Ja sen myötä saatoin suorittaa vain yhden kohdan Sedän tehtävistä, sen että kuulisin asiantuntijan arvion itse musiikista – ilman sanoja –, ja se olikin sangen suopea.
Entä mitä olivat ne mainitsemani asiaa estävät seikat? On ilman muuta selvää, että perusteellista vastausta tähän kysymykseen ei voi antaa paperin epävarmojen aaltojen varaan. Vain muutama pääkohta, joista voi arvata loput. Suomen laulu, Maamme ja Savolaisen laulu – siinä ne isänmaalliset laulut, jotka kuorollamme nyt on ohjelmistossa. – Sedän Laulua ei otettaisi tuohon joukkoon, sillä sen idea on – tai ainakin sen yleisesti katsottaisiin olevan - aivan toinen kuin mainittujen laulujen. Ja sen kirjoittamista pidettäisiin – ainakin monien mielestä – jonkinlaisena äärilojaalisuutena. Myöskään kirjoittajan nimi ei voisi jäädä tuntemattomaksi, etenkään kun tuo nimi on jo nyt myönteisesti tunnettu yleisesti suositun Tarkk’ampujamarssin ansiosta.
Kas siinä este numero 1. – Edelleen: luulen, että lehti, jonka Setä mainitsi – ei luullakseni ottaisi sitä palstoilleen – juuri tuon tendenssin vuoksi. Kahden muun kohdan täyttäminen kävi siten mahdottomaksi. Myös painattaminen olisi maksanut, se ei olisi tuottanut mitään. Tämän lisäksi myös venäjäksi kääntäminen – proosamuodossa, jossa se on – olisi joka tapauksessa ollut sangen hankalaa. Kun päätarkoitusta ei nyt saatu toteutettua, niin tämä sivutarkoitus raukeaa ilman muuta. Näin olen siis toiminut sedän tehtävän suhteen – lisään vain, tämän minun menettelytapani saneli asioiden perusteelliseen tuntemiseen perustuva näkemykseni – sekä vilpitön luottamukseni setää kohtaan. Hyväksyykö setä sen vai ei, sitä en tiedä – mutta muulla tavoin en olisi voinut toimia.
Miksi sitten lykkäsin näin kauan tämän selvityksen lähettämistä Sedälle? – Sedän kirje tuli juuri vähän ennen kuin aloitin neuvottelut siitä tehtävästä, jossa nyt olen. Se asia oli pian ratkaistu. Mutta viimeiset viikot Helsingissä menivät kuin kuumille kiville, kun kyse oli siitä, että piti matkustaa pois kokonaiseksi vuodeksi ja jättää kaikki asiat kuntoon jälkeensä. Ennen lähtöäni minun piti vielä jättää sisään pro gradu -kirjoituskoe (johon laitoin tärkeimmälle sijalle artikkelin Schillerin merkityksestä lyyrisenä runoilijana). Sen jälkeiset kolme viikkoa vietin kotona, osin joulun iloissa, osin matkaani valmistellen – minulla olisi silloin ollut aikaa kirjoittaa Sedälle, mutta ajattelin, että lykkään sitä vielä muutamalla viikolla, jotta sitten olisi tilaisuus kertoa jotain myös uudesta paikastani kotiopettajana – minkä nyt teen – tietenkin sillä edellytyksellä, että Setä ja Fanny-täti ovat vielä jotenkin kiinnostuneita vanhimmasta veljenpojastaan ja tämän kohtaloista.
Otin vastaan minulle tarjotun kotiopettajan paikan kreivi Steven Steinheilin luona Viipurin lähellä, osin siksi että pääkaupungissa usein kaipasin maaseudun rauhaan ja yksinäisyyteen, osin siksi, että eläminen Helsingissä on hyvin kallista jaminua vaivasi se, että minun täytyy kuluttaa Isän muutenkin vähäisiä tuloja. Eikä minulla tähän asti ole ollut mitään syytä katua tätä askeltani. Minua kohdellaan hyvin ja ystävällisesti, aristokraattisesta pöyhkeydestä ei ole merkkiäkään.Oppilaani – joita minulla on siis vain yksi –on siivo kymmenennellä käyvä poika, jolla on päätä ja sydäntä. Hänestä tulee suomalainen ylioppilas ja siksi valmistan häntä Helsingin Lyseota varten. Opetus vie minulta vain neljä tuntia päivässä,joten minulla on kylliksi aikaa myös omille opinnoilleni. Palkkani on 20 ruplaa kuussa, minkä lisäksi saan ilmaiseksi kaiken mitä toivon. Nuoren mielen toisinaan kaipaamia huvituksia saan silloin kun haluan. Kreivitär –rakastettava noin 30-vuotias nainen –on hyvin musikaalinen, laulaa ja soittaa hyvin; laulamme toisinaan duettoja tai sitten hän säestää minun soololaulujani. – Viipuriin on täältä vain peninkulma ja siellä minulla on sukulaisia sekä monia hyviä tuttuja. Stevenin tila, Karhusuo, ei valitettavasti ole kaunis – siitä puuttuu järvi –, mutta paikka on silti viehättävä, se on viimeisten kymmenen vuoden aikana hakattu ja loihdittu erämaasta. Eikä se erikoinen alkuperäisyyden tunne, joka meidät tavallisesti kohtaa valtavia honkia kasvavassa erämaassa, se juhlallinen yksinäisyys – se ei täältä ole vielä täysin kadonnut levottomien ihmiskäsien vuoksi.
Mutta on aika lopettaa. Sulkeudun Sedän ja tädin jatkuvaan suopeaan suosioon ja lähetän lämpimät terveiseni pienille serkuilleni.
Sedän alati vilpittömän uskollinen veljenpoika
L. Mechelin