11.9.1871 LM–Alexandra Mechelin
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Helsingfors d. 11 SeptSeptember 1871.
Min egen efterlängtade pia!
Hjertligt tack för ditt snälla bref af 8 dnesdennes, – och ännu engång förlåt att jag icke skref med Aura! Mitt sista bref, per Svea, torde väl redan ha upplyst dig om orsaken dertill.
Såvidt jag kunnat finna af ditt bref, borde du i sjelfva verket icke behöfva dröja i Stockholm längre än de 14 dagar som Sköldberg före min afresa förbehöll. Således kan jag hoppas att få er hem nästa söndag med Wiborg! Det skulle då ändtligen bli en riktigt glad stund! – Isynnerhet om ni kommer friska och muntra.
Jag har ej mycket att berätta denna gång. I lördags e. m.eftermiddag for jag|2| naturligtvis ut till Botby, – dock icke ensam, utan i sällskap med farbror Adolf, som skickade säga att han önskade komma med. Jag gynnades denna gång af vackert väder, det var en riktig sommarvärme, 20 grader i skuggan. Mamsell försåg oss rundligen med mat, som efter långa promenader smakade mycket godt. Men – det räckte ej länge. Kl. 7 igår afton var jag åter i staden – fann hela berg af bref på mitt bord, – lyckligtvis dock äfven ett från dig. – Och så fick jag sitta och arbeta till kl. 1 på natten. Idag åter har jag varit på banken från 8–3 och 5–9. Det är i sjelfva verket nästan för mycket. Jag är riktigt genomtrött och det flimrar för ögonen nu, så att jag knappt ser hvad jag skrifver.
Staden är illuminerad med anledning|3| af Kejsarens namnsdag, och folket böljar på gatorna för att njuta af en ”sann upplysning” och höra på musikkårerne. I brunsparken är bal. Men din gubbe ämnar i dag tidigt – d. v. s. kl. 11. sträcka sina trötta lemmar i den ensliga bädden.
Min helsa har emellertid varit förträfflig och jag har icke heller känt någon den minst räddsla för koleran, som tyckas ha tilltagit något litet under senaste vecka. I allmänhet ha dess verkningar ännu känts så litet att man knappt talar om den. Du behöfver således ej hysa någon oro.
Och nu min vän slutar jag dessa torra rader, för att tillsluta de trötta ögonen och säga dig och lilla Cely ett hjertligt godnatt! Låt mig veta genom bref eller telegram när du kommer! Måtte det bli rätt snart önskar inneligt
din egen
Leo.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Till Stockholmtillagt senare
Helsingfors d. 11 SeptSeptember 1871.
Min egen efterlängtade pia!
Hjertligt tack för ditt snälla
bref af 8 dnesdennes, – och ännu engång
förlåt att jag icke skref med Aura!
Mitt sista bref, per Svea, torde väl
redan ha upplyst dig om orsaken
dertill.
Såvidt jag kunnat finna af ditt
bref, borde du i sjelfva verket icke
behöfva dröja i Stockholm längre
än de 14 dagar som Sköldberg före
min afresa förbehöll. Således kan
jag hoppas att få er hem nästa
söndag med Wiborg! Det skulle
då ändtligen bli en riktigt glad
stund! – Isynnerhet om ni kommer
friska och muntra.
Jag har ej mycket att berätta
denna gång. I lördags e. m.eftermiddag for jag
|2|
naturligtvis ut till Botby, – dock
icke ensam, utan i sällskap med
farbror Adolf, som skickade säga
att han önskade komma med. Jag
gynnades denna gång af vackert
väder, det var en riktigtstruket sommar-
värme, 20 grader i skuggan.
Mamsell försåg oss rundligen med
mat, som efter långa promenader
smakade mycket godt. Men – det
räckte ej länge. Kl. 7 igår afton var
jag åter i staden – fann hela berg
af bref på mitt bord, – lyckligtvis
dock äfven ett från dig. – Och så
fick jag sitta och arbeta till kl. 1 på natten.
Idag åter har jag varit på banken
från 8–3 och 5–9. Det är i sjelfva
verket nästan för mycket. Jag är riktigt
genomtrött och det flimrar för ögonen
nu, så att jag knappt ser hvad jag
skrifver.
Staden är illuminerad med anledning
|3|
af Kejsarens namnsdag, och folket
böljar på gatorna för att njuta af
en ”sann upplysning” och höra på
musikkårerne. I brunsparken är
bal. Men din gubbe ämnar i dag
tidigt – d. v. s. kl. 11. sträcka sina
trötta lemmar i den ensliga
bädden.
Min helsa har emellertid varit
förträfflig och jag har icke heller
känt någon den minst räddsla
för koleran, som tyckas ha tilltagit
något litet under senaste vecka.
I allmänhet ha dess verkningar
ännu känts så litet att man
knappt talar om den. Du
behöfver således ej hysa någon oro.
Och nu min vän slutar jag dessa
torra rader, för att tillsluta de
trötta ögonen och säga dig och lilla
Cely ett hjertligt godnatt! Låt mig
veta genom bref eller telegram när
du kommer! Måtte det bli rätt snart
önskar inneligt
din egen
Leo.
Helsinki 11. syyskuuta 1871.
Oma kaivattu tyttöseni!
Sydämellinen kiitos ystävällisestä kirjeestäsi 8. päivältä, – ja vielä kerran anteeksi, etten kirjoittanut kirjettä ”Auran” mukaan! Viimeisestä, ”Svealla” lähetetystä kirjeestäni lienetkin jo lukenut, mistä se johtui.
Sikäli kuin kirjeestäsi ymmärsin, sinun ei itse asiassa tarvitsisi viipyä Tukholmassa kauempaa kuin ne 14 päivää, joista Sköldberg mainitsi ennen lähtöäni. Näin ollen voin toivoa, että saan teidät kotiin ensi sunnuntaina ”Wiborgilla”! Se olisi lopultakin oikein iloinen hetki! – Varsinkin jos tulette terveinä ja iloisina.
Tällä kertaa minulla ei ole paljoakaan kerrottavaa. Viime lauantaina iltapäivällä menin tietenkin Puotilaan, – en kuitenkaan yksin vaan Adolf-sedän seurassa, joka lähetti viestin, että halusi tulla mukaan. Tällä kertaa minua suosi kaunis sää, oli oikein kesäisen lämmintä, 20 astetta varjossa. Mamselli tarjosi meille runsain mitoin ruokaa, joka pitkien kävelyjen jälkeen maittoi oikein hyvin. Mutta – se ei riittänyt pitkälle. Kello 7 eilen illalla olin taas kaupungissa – löysin pöydältäni kokonaisen kirjeröykkiön, – onneksi kuitenkin yksi oli sinulta. – Ja niin sain istua työskentelemässä kello 1:een yöllä. Tänään puolestaan olen ollut pankissa kello 8–3 ja 5–9. Se on itse asiassa melkeinpä liikaa. Olen aivan umpiväsynyt, ja nyt silmissä vilisee, niin että tuskin näen mitä kirjoitan.
Kaupunki on juhlavalaistu keisarin nimipäivän kunniaksi, ja ihmisiä parveilee kaduilla nauttimassa ”todellisesta valaistuksesta” ja kuuntelemassa soittokuntia. Kaivopuistossa on tanssiaiset. Mutta ukkosi aikoo tänään aikaisin – eli kello 11, oikaista väsyneet raajansa yksinäisessä vuoteessa.
Terveyteni on kuitenkin ollut erinomainen, enkä ole liioin tuntenut vähäisintäkään koleran pelkoa, vaikka tauti näyttääkin hieman pahenneen viime viikon aikana. Yleisesti ottaen sen vaikutuksista tiedetään vielä niin vähän, että siitä tuskin edes puhutaan. Näin ollen sinun ei tarvitse olla huolissasi.
Ja nyt, ystäväni, lopetan nämä kuivakat rivit, ummistaakseni väsyneet silmäni ja sanoakseni sinulle ja pikku Celylle sydämellisesti hyvää yötä. Kerro minulle kirjeitse tai sähkeitse, milloin tulet! Olkoon se hyvin pian, toivoo koko sydämestään
sinun oma
Leo.