1.3.1875 Suomen valtio-oikeus
Ruotsinkielinen teksti
|1|
V. T.Vårterminen 1875.
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V. T.Vårterminen 1875.
12te Föreläsn.Föreläsningen
1 Mars 1875.
Före det tyvärr nog långa afbrott i mina föreläsningar hvartill förhlldnaförhållandena nödgat mig, hade jag efter framställningen af de skilda stndnsståndens sammansättning, vilkoren för valrätt och valbarhet inom ettvart af dem, de enskilda representanternas rättigheter och skyldigheter, tillsist anfört lagbuden rörande landtdagarnas sammankallande, tiden då detta skall ske, orten der den skall hållas, samt hvad särskildt för landtdagens konstituerande erfordras, ss.såsom ordförande, kansli, inaugurations högtidligheten.
Och jag vidtog sedan med landtdagens arbetsordning. Framhöll huruledes i äldre tider icke arbetades på skilda afdelningar efter stånd. Detta ordnades först genom 1617 års R D ORiksdagsordning, som dock äfven medgaf gemensamma sammankomster af alla stånd på sjelfva Rikssalen. Namnet plenum torde uppkommit för att beteckna sammankomst af alla ståndets medlemmar, till skilnad från utskott.
Obs.Observera vid de plena plenorum enl.enligt 1617 R O.Riksdagsordning formlig debatt mellan kungen och hvarje stånds för ändamålet utsedda deputerade. Om skiljaktighet mellan StnasStändernas resolution finge de i Kongens närvaro genom en af de sina förfäkta och försvara. På det Kungen dess bättre undkomma välja mellan de olika meningarna.tillagt i marginalen
Allmän regel att plena såvidt möjligt böra hållas samtidigt i alla stånd, för samma ärenden, på det maskineriet må arbeta så jemnt som möjligt och med minsta tidsspillan. – För detta ändamåls ernående den s. k. talmanskonklaven. Uppläs § 55. L. O.Lantdagsordningen – I enlighet med talmanskonklavens beslut sker kallelse till plenum. Ordf.Ordförande utfärda den, se § 45 i början. Der bör anslås dagen för sammanträdet. § 45 slutet. – Det händer dock ofta att icke alla stånd liktidigt hinna slutföra en sak, om de ock på engång börjat dess behandling. Ex.Exempel fr.från 72: Sjölagen. Äfven kan bord- läggning ske olika.
Men Ständerna äro icke absolut särskilda. Det|2| infördes genom 1869 års L. O.Lantdagsordning äfven ett stadgande om StändnasStändernas gemensamma sammanträden. Nämnde redan att dylika enl.enligt 1617 års R O.Riksdagsordning kunde förekomma. 1723 års R. O.Riksdagsordning känner ej till sådana sammanträden. På denna var riksdagspraxis grundad äfven efter 1772. Återförande till förhlldnförhållanden för 1680 kunde ej borttaga en praxis som man kände och som var utbildad och ordnad, – för att i stället införa en praxis som var föråldrad och okänd och icke kunde motsvara högre kraf. Derföre blef det dervid att, oaktadt återupplifvande af 1617 års R O.Riksdagsordning efter 1772 inga gemensamma sammanträden af alla stånd egt rum.
Men vid stiftandet af 69 års L. O.Lantdagsordning kom det i öfvervägande, att möjlighet dock bör lemnas öppen för gemensam öfverläggning mellan de skilda stånden. Så stadgades i § 47 ”Ständer kunna på ett rum sammanträda till ⊠original: ge- gemensam öfverläggning rörande allmän vid landtdagen under handläggning varande fråga, likväl utan rättighet att der besluta.”
När skall sdntsådant sammträdesammanträde hållas? – Det heter: ”Önskar ett stånd sdntsådant samträde, varde de öfriga stndnstånden derom och om föremålet för öfverläggningen underrättade. Biträder någtnågot annat stånd denna önskan, skall samtrdesammanträde af alla stndnstånden ega rum.”
Kallelse g.genom landtmarskalken dagen förut, – efter öfverenskommelse med talmännen.
Landtmarskalken föra ordet; är han hindrad, så presteståndets talman o. s. v.
|3|Gemens. SammträdetsGemensamma Sammanträdets kompetens framgår redan af första stycket i §. Men vidare genom slutmeningen: ”I ärende som handlagts – – – må ifrågakomma.” Betona att icke ny öfverläggning. Man vill att beslutet skall fattas under intrycket af den gemensamma debatten.
Efter det L O.Lantdagsordningen utkom och från 72 torde man i allmänhet väntat sig icke så ringa betydelse af denna § 47. Sista landtdgnlantdagen verkade ändring i opinionen. Endast en gång sdntsådant samnträdesammanträde. Hvarför detta? – Beskrif det. Huruledes nödvändighet att åtskiljas för att fatta beslut, gör denna form högst svår att använda om t. ex. gäller ett lagförslag i flera §§, der man ej kan debattera fortsättning utan att ha afgjort huru den förstasvårtytt sig ställa. – Likväl torde varit ett fel att icke oftare anlitades. T. ex. anslagsfrågor. – Ovanan vid nya formen torde verkat detta. Och det finnes ett sätt att draga gagn af dem äfven för långa lagförslag, näml.nämligen att det stånd som inbjuda till sådant, tillika formulerasvårtytt att skulle gälla diskussion af de grundsatser på hvilka ett lagförslag byggdt.
Men äro de då af nytta, då der ej får beslutas? Ja, ty det måste finnas mera chanser för att alla de bästa insigter som inom representationen i dess helhet förefinnas, tillgodogöres en frågas utredning när alla stndnstånden tillsammans, än om blott för sig. Bland 30 à 40 kunna ej specialister för alla frågor finnas. – Dessutom helt annat parlamentarisk lystring. I små kamrar blir ett familiärt konverserande, – ofta onödigt pet om detaljer, en komité – eller utskottsmessigsvårtytt behandling.
|4|Äfven en annan fördel: att regeringens medlemmar bör få närvara och deltaga: Uppläs nästsista stycket ”Senatens ordförande – att behandlas”.
Ett sådant arrangement alltid af vigt. Isynnerhet här der så lång tid förgå mellan landtdagen och således en fortlöpande medverkan mellan styrelsemedlemmar och representation icke kan ega rum. Men att Senaten skulle uppträda i alla de skilda stdnstånden är redan praktiskt nästan omöjligt.
Alltså: det är att emotse och att önskas att framdeles § 47 i möjligaste måtta utiliseras. Äfven för att stärka känslan af folkrepresentationens enhet. –
Innan jag återgår till den normala formen plenum, bör ännu vidröra den gamla formen af s. k. Plenum plenorum. Så har man benämnt StnasStändernas gemensamma sammanträden i den s. k. thronsalen inför Storfursten eller hans ombud, vid landtdags öppnande enl.enligt § 26 och vid dess slut enl.enligt § 20. Förut förekomm de dessutom närsvårtytt kngnkungen ville tillkännagifva bifall eller afslag på StnasStändernas beslut rörande ändring i grundlag eller allm.allmän lag och då StnaStänderna ville anmäla bifall eller afslag å proposition; för hvilkasvårtytt ändamål numera blott skriftlig kommunikation.
Den normala arbetsformen som sagdt ståndens plena.
OrdfnsOrdförandens pligt vid plenum, § 45. Att föredraga ärendena. Detta sker i den ordning föredragningslistan upptager. Härtill hör handlingens uppläsning, som ock|5| kan ske g.genom sekreteraren. Betänkande pläga ej uppläsas. Propositioner ej heller, emedan tryckta. Men öfriga skrifvelser, och prot. utdragprotokollsutdrag. 2o) Att upptaga och leda öfverläggningarna. Upptaga är att hålla reda på olika yrkanden och förslag, för att på dem bygga omröstningspropositioner. Leda. Dermed må ej förstås ett inverkande på sjelfva åsigterna, endast att hålla debatten inom föreliggande frågans gränser. – 3o) Framställa proposition för besluts fattande. Detta närmare utveckladt genom § 59, som vi komma till, när fråga blir om huru beslut fattas. 4o) ”Vidmakthålla ordning vid sammanträden och jemväl i öfrigt – – öfverläggning kommer.” 5o) Afsluta plenum.
OrdfOrdförande får ej deltaga i öfverläggning eller omröstning. Han är således utesluten från att få [...]oläslig/saknad text göra sina åsigter gällande. En kapacitet kan sålunda elimineras. Men detta nödvändigt icke blott för att han verkligen må kunna förhålla sig opartiskt, utan ock synas vara det. – Förslå det som erfordras till verkställighet af grundlagen. T. ex. att välja föreskrifna utskott. Med ett ord förslag af formell och processuel art, icke i sak.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
V. T.Vårterminen 1875.
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V. T.Vårterminen 1875.
12te Föreläsn.Föreläsningen
1 Mars 1875.
Före det tyvärr nog långa afbrott i mina föreläsningar
hvartill förhlldnaförhållandena nödgat mig, hade jag efter framställ-
ningen af de skilda stndnsståndens sammansättning, vilkoren
för valrätt och valbarhet inom ettvart af dem,
de enskilda representanternas rättigheter och skyldigheter,
tillsist [...]oläslig/saknad text anfört lagbuden rörande landtdagarnas
sammankallande, tiden och ortenstruket då detta skall ske,
orten der den skall hållas, samt destruket hvadtillagt särskildt för landt-
dagens konstituerande erfordras, ss.såsom ordförande,
kansli, inaugurations högtidligheten.
Och jag vidtog sedan med landtdagens arbetsordning.
Framhöll huruledes i äldre tider icke arbetades på skilda
afdelningar efter stånd. Detta ordnades först genom
1617 års R D ORiksdagsordning, som dock äfven medgaf gemensamma
sammankomster af alla stånd på sjelfva Rikssalen.
Namnet plenum torde uppkommit för att beteckna
sammankomst af alla ståndets medlemmar,
till skilnad från utskott.
Obs.Observera vid de plena plenorumtillagt enl.enligt 1617 R O.Riksdagsordning form-
lig debatt mellan kungen
och hvarje stånds för
ändamålet utsedda de-
puterade. Om skiljak-
tighet mellan StnasStändernas
resolution finge de i
Kongens närvaro genom
en af de sina förfäkta
och försvara. På det
Kungen dess bättre und-
komma välja mellan
de olika meningarna.tillagt i marginalen
Allmän regel att plena såvidt möjligt
böra hållas samtidigt i alla stånd, för samma
ärenden, på det maskineriet må arbeta så jemnt
som möjligt och med minsta tidsspillan. – För
detta ändamåls ernående den s. k. talmanskon-
klaven. Uppläs § 55. L. O.Lantdagsordningen – I enlighet med
talmanskonklavens beslut sker kallelse till plenum.
Ordf.Ordförande utfärda den, se
§ 45 i början.tillagt
Der bör anslås dagen för sammanträdet. § 45 slutet.tillagt – Det
händer dock ofta att icke alla stånd liktidigt hinna
slutföra en sak, om de ock på engång börjat dess
behandling. Ex.Exempel fr.från 72: Sjölagen. Äfven kan bord-
läggning ske olika.tillagt
Men Ständerna äro icke absolut särskilda. Det
|2|
infördes genom 1869 års L. O.Lantdagsordning äfven ett stadgande
om StändnasStändernas gemensamma sammanträden.
Nämnde redan att dylika enl.enligt 1617 års R O.Riksdagsordning kunde
förekomma. 1723 års R. O.Riksdagsordning känner ej till sådana
sammanträden. På denna var riksdagspraxis
grundad äfven efter 1772. Återförande till förhlldnförhållanden
för 1680 kunde ej borttaga en praxis som man
kände och som var utbildad och ordnad, – för
att i stället införa en praxis som var föråldrad
och okänd och icke kunde motsvara högre kraf.
Derföre blef det dervid att, oaktadt återupplifvande
af 1617 års R O.Riksdagsordning efter 1772 inga gemensamma
sammanträden af alla stånd egt rum.
Men vid stiftandet af 69 års L. O.Lantdagsordning kom det
i öfvervägande, att möjlighet dock bör lemnas
öppen för enstruket gemensam öfverläggning mellan de
skilda stånden. Så stadgades i § 47 ”Ständer
kunna på ett rum sammanträda till ge-
gemensam öfverläggning rörande allmän vid
landtdagen under handläggning varande fråga,
likväl utan rättighet att der besluta.”
När skall sdntsådant sammträdesammanträde hållas? – Det
heter: ”Önskar ett stånd sdntsådant samträde, varde de
öfriga stndnstånden derom och om föremålet för öfverläggningen
underrättade. Biträder någtnågot annat stånd denna
önskan, skall samtrdesammanträde af alla stndnstånden ega rum.”
Kallelse g.genom landtmarskalken dagen förut, –
efter öfverenskommelse med talmännen.
Landtmarskalken föra ordet; är han hindrad,
så presteståndets talman o. s. v.
Gemens. SammträdetsGemensamma Sammanträdets kompetens framgår redan
af första stycket i §. Men vidare genom slut-
meningen: ”I ärende som handlagts – – – må
ifrågakomma.” Betona att icke ny öfverläggning.
Man vill att beslutet
skall fattas under
intrycket af den gemen-
samma debatten.tillagt
Efter det L O.Lantdagsordningen utkom och från 72 torde man
i allmänhet väntat sig icke så ringa betydelse
af denna § 47. Sista landtdgnlantdagen verkade ändring i opi-
nionen. Endast en gång sdntsådant samnträdesammanträde. Hvarför
detta? – Beskrif det. Huruledes nödvändighet
att åtskiljas för att fatta beslut, gör denna form
högst svår att använda om t. ex. gäller ett lag-
förslag i flera §§, der man ej kan debattera fort-
sättning utan att ha afgjort huru den förstasvårtytt
sig ställa. – Likväl torde varit ett fel att icke
oftare anlitades. T. ex. anslagsfrågor. – Ovanan
vid nya formen torde verkat detta. Och det finnes
ett sätt att draga gagn af dem äfven för långa
lagförslag, näml.nämligen att det stånd som inbjuda till
sådant, tillika formulerasvårtytt att skulle gälla diskussion
af de grundsatser på hvilka ett lagförslag byggdt.
Men äro de då af nytta, då der ej får beslutas?
Ja, ty det måste finnas mera chanser för att
alla de bästa insigter som inom representationen i
dess helhet förefinnas, tillgodogöres en frågas
utredning när alla stndnstånden tillsammans, än om blott
för sig. Bland 30 à 40 kunna ej specialister för
alla frågor finnas. – Dessutom helt annat parla-
mentarisk lystring. I små kamrar blir ett fa-
miliärt konverserande, – ofta onödigt pet om
detaljer, en komité – eller utskottsmessigsvårtytt behandling.
Äfven en annan fördel: att regeringens medlemmar
bör få närvara och deltaga: Uppläs nästsista
stycket ”Senatens ordförande – att behandlas”.
Ett sådant arrangement alltid af vigt. Isynnerhet
här der så lång tid förgå mellan landtdagen
och således en fortlöpande medverkan mellan styrelse-
medlemmar och representation icke kan ega rum.
Men att Senaten skulle uppträda i alla de
skilda stdnstånden är redan praktiskt nästan omöjligt.
Alltså: det är att emotse och att önskas
att framdeles § 47 i möjligaste måtta utili-
seras. Äfven för att stärka känslan af folkrepre-
sentationens enhet. –
För de talmän sstruket
Innan jag återgår till den normala formen
plenum, bör ännu vidröra den gamla formen
af s. k. Plenum plenorum. Så har man
benämnt StnasStändernas gemensamma samman-
träden i den s. k. thronsalen inför Storfursten
eller hans ombud, vid landtdags öppnande
enl.enligt § 26 och vid dess slut enl.enligt § 20. Förut
förekomm de dessutom närsvårtytt kngnkungen ville tillkännagifva
bifall eller afslag på StnasStändernas beslut rörande ändring
i grundlag eller allm.allmän lag och då StnaStänderna ville
anmäla bifall eller afslag å proposition; för hvilkasvårtytt
ändamål numera blott skriftlig kommunikation.
Den normala arbetsformen som sagdt stån-
dens plena.
OrdfnsOrdförandens pligt vid plenum, § 45. Att föredraga
ärendena. Detta sker i den ordning föredragningslistan
upptager. Härtill hör handlingens uppläsning, som ock
|5|
kan ske g.genom sekreteraren. Betänkande pläga ej uppläsas.
Propositioner ej heller, emedan tryckta. Men öfriga skrif-
velser, och prot. utdragprotokollsutdrag. 2o) Att upptaga och leda
öfverläggningarna. Upptaga är att hålla reda på olika
yrkanden och förslag, för att på dem bygga omröstnings-
propositioner. Leda. Dermed må ej förstås ett
inverkande på sjelfva åsigterna, endast att hålla
debatten inom föreliggande frågans gränser. – 3o)
Framställa proposition för besluts fattande.
Detta närmare utveckladt genom § 59, som vi
komma till, när fråga blir om huru beslut fattas.
4o) ”Vidmakthålla ordning vid sammanträden
och jemväl i öfrigt – – afslustruket öfverläggning kommer.”
5o) Afsluta plenum.
OrdfOrdförande får ej deltaga i öfverläggning eller omröstning. Han
är således utesluten från att få [...]oläslig/saknad texttillagt göra sina åsigter gäl-
lande. En kapacitet kan sålunda elimineras. Men
detta nödvändigt icke blott för att han verkligen må
kunna förhålla sig opartiskt, utan ock synas
vara det. – Förslå det som erfordras till verk-
ställighet af grundlagen. T. ex. att välja föreskrifna
utskott. Med ett ord förslag af formell och proces-
suel art, icke i sak.
Suomen valtio-oikeus
Kevätlukukausi 1875
12. luento 1. maaliskuuta
Ennen valitettavasti kyllä pitkäksi aikaa keskeytyneitä luentojani, johon olosuhteet minut pakottivat, olin esiteltyäni viimeksi eri säätyjen koostumuksen, äänioikeuden ja vaalikelpoisuuden ehdot kunkin määrittelemien arvojen mukaan sekä yksittäisten edustajien oikeudet ja velvollisuudet, ottanut esiin laissa annetut määräykset valtiopäivien koollekutsumisesta, ajasta, jolloin sen on tapahduttava, paikasta, jossa ne pidetään sekä mitä erityisesti valtiopäivien koostumukselta vaaditaan, eli puheenjohtajat, kanslia, avaamisjuhlallisuudet.
Ja puutuin sitten valtiopäivien työjärjestykseen. Korostin, miten vanhempina aikoina ei työskennelty eri osastoissa tai säädyissä. Tämä järjestely toteutettiin vasta vuoden 1617 Valtiopäiväjärjestyksessä, joka kuitenkin salli myös kaikkien säätyjen yhteiset kokoontumiset itse Valtaistuinsaliin. Nimitys täysistunto, plenum, lienee syntynyt kuvaamaan kaikkien säätyjen jäsenten yhteistä kokoontumista erotukseksi valiokunnista.
Huom. plena plenorumeissa tapahtui muodollinen keskustelu kuninkaan ja jokaisesta säädystä tarkoitukseen valittujen puheenvuoron pitäjien, edustajien, välillä. Jos Säätyjen päätösten välillä oli eroavuuksia, ne saivat Kuninkaan läsnäollessa yhden edustajansa kautta ajaa asiaansa ja puolustaa sitä. Siten Kuningas pystyi paremmin välttämään valinnan eri mielipiteiden väliltä.tillagt i marginalen
Yleinen sääntö, että täysistunnot oli pidettävä, mikäli mahdollista, samanaikaisesti kaikissa säädyissä samasta asiasta. Siten päätäntäkoneisto pystyi työskentelemään niin sujuvasti kuin mahdollista, ja aikaa meni hukkaan mahdollisimman vähän. – Tämän tavoitteen saavuttamiseksi nk. puhemieskonklaavi. Lue Valtiopäiväjärjestyksen § 55. – Puhemieskonklaavin päätöksen mukaan tapahtuu kutsu täysistuntoon. Puheenjohtajat välittävät tiedon päätöksestä, ks. §:n 45 alkua. Siellä on määrättävä kokoontumispäivä. §:n 45 loppuosa. – Usein käy kuitenkin niin, etteivät kaikki säädyt ehdi saattaa asiaa samanaikaisesti päätökseen, vaikka ne olisivat aloittaneetkin sen käsittelyn yhtaikaa. Esimerkki §:stä 72: Merilaki. Myös pöydällepano voi tapahtua eri lailla.
Mutta Säädyt eivät ole kuitenkaan ehdottoman erillisiä. Vuoden 1869 Valtiopäiväjärjestykseen lisättiin myös säädös Säätyjen yhteisistä kokoontumisista. Mainitsin jo, että vastaavaa saattoi tapahtua myös vuoden 1617 Valtiopäiväjärjestyksen mukaisesti. Vuoden 1723 Valtiopäiväjärjestys ei tunne tällaisia kokoontumisia. Tähän perustui valtiopäiväkäytäntö myös vuoden 1772 jälkeen. Palaaminen vuoden 1680 olosuhteisiin ei pystynyt poistamaan käytäntöä, joka tunnettiin, ja joka oli kehittynyt ja järjestelmällinen, - koska sen sijaan tuotiin käytäntö, joka oli vanhentunut ja tuntematon eikä pystynyt vastaamaan korkeampia vaatimuksia. Siksi tässä asiassa jäätiin tilanteeseen, ettei vuoden 1617 Valtiopäiväjärjestyksen elvyttämisestä huolimatta enää vuodesta 1772 lähtien järjestetty kaikkien säätyjen yhteisiä kokouksia.
Mutta vuoden 1869 Valtiopäiväjärjestystä laadittaessa otettiin harkittavaksi, olisiko kuitenkin jätettävä auki mahdollisuus yhteiseen neuvotteluun eri säätyjen kesken. Niinpä säädettiin §:ssä 47, että ”Säädyt voivat kokoontua samaan huonetilaan neuvottelemaan yhdessä yleisestä, valtiopäivillä käsiteltävänä olevasta kysymyksestä, kuitenkin ilman oikeutta tehdä siitä päätöstä.”
Milloin tällainen kokoontuminen on järjestettävä? – Siitä sanotaan: ”Jos jokin sääty toivoo tällaista kokoontumista, sen on ilmoitettava siitä muille säädyille ja selvitettävä, mikä on neuvottelujen kohde. Jos jokin toinen sääty kannattaa tätä toivomusta, on kaikkien säätyjen yhteinen kokoontuminen järjestettävä.”
Kutsu tapahtuu edellisenä päivänä maamarsalkan välityksellä – puhemiesten tekemän yhteisen päätöksen mukaisesti.
Maamarsalkka johtaa puhetta; jos hän on estynyt, niin Pappissäädyn puhemies jne.
Yhteenveto. Kokoontumisen pätevyys ilmenee jo §:n ensimmäisestä kappaleesta. Mutta edelleen myös loppulauseesta: ”Asiassa, jota on käsitelty --- voi tulla kyseeseen.” Korosta, ettei uutta harkintaa. Halutaan, että päätös tehdään yhteisestä keskustelusta saadun vaikutelman perusteella.
Valtiopäiväjärjestyksen tultua julkiseksi ja vuodesta 1872 lähtien olisi yleisesti voitu odottaa, että tällä §:llä 47 olisi ollut vähän enemmän merkitystä. Edellisillä valtiopäivillä vaikutti mielipiteen muutosta olevan ilmassa. Mutta vain yksi tällainen kokoontuminen. Miksi näin? – Kuvaile sitä. Millä tavalla välttämättömyys olla erillään päätöstä tekemässä tekee tämän muodon käyttämisen erittäin vaikeaksi, jos on esim. kyse useita pykäliä käsittävästä lakiehdotuksesta, jonka jatkosta ei voida keskustella ratkaisematta ensin, miten alkuun tulee suhtautua. – Kuitenkin lienee ollut virhe, ettei tätä mahdollisuutta ole käytetty useammin. Esim. rahoituskysymyksissä. – Tottumattomuus uuteen muotoon lienee vaikuttanut tähän. Ja olisi kyllä tapa käyttää niitä hyödyksi myös pitkissä lakiehdotuksissa, nimittäin että sääty, joka on tällaista kokoontumista ehdottanut, myös muotoilisi ehdotuksensa siten, että kyse olisi niistä periaatteista käytävästä keskustelusta, joille lakiehdotus on rakentunut.
Mutta onko näistä kokoontumisista hyötyä, kun niissä ei saa tehdä päätöksiä? On, sillä on oltava useampia mahdollisuuksia siihen, että saadaan esille kaikki ne parhaat näkemykset, joita koko edustajiston keskuudessa on, ja käytetään hyväksi kysymyksen selvittelyä, kun kaikki säädyt ovat yhdessä koolla eivätkä vain niiden jäsenet keskenään. 30 tai 40 joukossa ei voi olla kaikkien kysymysten asiantuntijoita. – Sitä paitsi tällöin olisi parlamentaarinen tarkkaavaisuus aivan toisenlainen. Pienissä kammioissa syntyy tuttavallista jutustelua, - usein tarpeetonta näpertelyä yksityiskohdista, samoin komiteassa – tai valiokuntatasoisessa käsittelyssä.
On myös toisenlaista etua: Hallituksen jäsenien pitää saada olla läsnä ja osallistua: Lue ääneen viimeistä edellinen kappale ”Senaatin puheenjohtaja – asian käsittelyssä”.
Tällainen järjestely on aina tärkeää. Erityisesti täällä, kun on kulunut niin pitkä aika valtiopäivien välillä, eikä sen vuoksi ole voinut tapahtua jatkuvaa yhteistyötä hallituksen jäsenten ja kansan edustajiston välillä. Mutta Senaatin esiintyminen kaikissa säädyissä erikseen olisi jo käytännön syistä miltei mahdotonta.
Siis: On syytä odottaa ja toivoa, että vastaisuudessa käytettäisiin hyväksi §:ä 47 mahdollisimman paljon. Myös kansan edustajiston yhtenäisyyden tunteen vahvistamiseksi. –
Ennen kuin palaan täysistunnon, plenumin, normaaliin muotoon, on vielä kosketeltava sen vanhaa muotoa, nk. Plenum plenorumia. Näin on nimitetty Säätyjen yhteisiä kokoontumisia nk. valtaistuinsalissa Suuriruhtinaan tai hänen asiamiehensä edessä valtiopäivien avajaisissa §:n 26 mukaisesti ja niiden päättäjäisissä §:n 20 mukaan. Aikaisemmin näitä järjestettiin lisäksi silloin, kun kuningas halusi ilmoittaa hyväksyvänsä tai hylkäävänsä Säätyjen päätöksen, joka koski perustuslain tai yleisen lain muutosta, ja kun Säädyt halusivat ilmoittaa hyväksyvänsä tai hylkäävänsä majesteetin esityksen. Näihin tarkoituksiin käytetään nykyään vain kirjallista kommunikaatiota.
Normaalina työmuotona, kuten sanottu, säätyjen yleis- eli täysistunnot.
Puheenjohtajan velvollisuus täysistunnossa, § 45. Käsittelyyn tulevien asioiden esittely. Tämä tapahtuu siinä järjestyksessä, kuin ne on esityslistaan merkitty. Tähän kuuluu asiakirjan lukeminen ääneen, jonka voi myös sihteeri tehdä. Mietintöjä ei ole tapana lukea ääneen. Ei myöskään esityksiä, koska ne on painettu. Mutta muut kirjoitukset ja pöytäkirjanotteet. 2) Keskustelujen julistaminen avatuiksi ja niiden johtaminen. Tehtävänä on pysytellä selvillä eri puheenvuoroista ja ehdotuksista äänestysesitysten muokkaamiseksi niiden pohjalta. Johtaminen. Sillä ei saa ymmärtää vaikuttamista itse mielipiteisiin, vain kyseessä olevaa asiaa koskevan keskustelun pitämistä oikeissa puitteissa. – 3) Esityksen valmisteleminen päätöksentekoa varten. Tätä on lähemmin kehitelty §:ssä 59, johon tulemme, kun tulee kysymys siitä, miten päätös tehdään. 4) ”Pitää yllä järjestystä kokoontumisissa ja myös muuten – mitä keskusteluun tulee.” 5) Täysistunnon päättäminen.
Puheenjohtaja ei saa osallistua keskusteluun tai äänestykseen. Hänellä ei siis ole oikeutta saada […] mielipiteitään kuuluville. Yksi mahdollisuus voidaan siten eliminoida. Mutta tämä ei ole välttämätöntä vain sen vuoksi, että hänen on todella pystyttävä pitäytymään puolueettomana, vaan hänen on myös näytettävä olevansa puolueeton. – Riittää, että hän toimii siten kuin perustuslain toimeenpanoon vaaditaan. Esim. määrätyn valiokunnan valitsemiseen. Sanalla sanoen laadultaan muodollinen ja prosessuaalinen ehdotus, ei itse asiaa koskeva.