16.4.1878 Felix Mechelin–LM

Ditt gåriga bref förundrade mig på det högsta
deri, att Du ej förrän häromdagen genom K B^m
erfarit att jag är ”formligen sjuk”. – Ja, så är
jag redan från början af Februari, då jag ock
började att medicinera, ehuru jag först den 22
i samma månad nödgades upphöra att gå på Hof-
rⁿ, då krafterna ej mera medgåfvo att strula
dit. – Till en början hade jag både lung- och
mag-katarrh med svåra kräkningartillagt, hvartill sedan sållade sig en all-
varsam och allmän anemi, så att jag de senaste
verkorna, då dertill ännu stundom svår diarrhé
tillstött, redan blifvit ganska skral och kraftlös
samt alltmera utsatt för svindel och svimningar,
trots två läkares bemödanden att hjelpa mig upp
ur min uselhet, hvartill äfventillagt hoppet alltmer börjar
svika! – Det är derföre med de allradystrtillagtaste
känslor och farhågor jag motser min och de
minas dunkla framtid, men dock ännu vill
hoppas på vår Herres allsmäktiga bistånd i
all nöd och fara; – kanske Han ännu ville
nådeligen Sig förbarma, fastän det redan börjar
|2| skymta i hoppets verld – ? – ! – ! –

Så står nu den saken; men huru Du ej förr
fått del deraf förstår jag ej, då Adolf under
min sjukdom haft 2. bref derom, Fanny 1. af
Elin, och Marie 1. af Deli, allt under min sjukdom,
samt Cronstedt nyligen passerat härigenom
och då muntligen erfarit närmare äfven om
min tilltagande skralhet. – ! –

Nu orkar jag sannerligen ej tillägga vidare,
än min varmaste helsning till Er alla samt
hjertliga d^odito och lyckönskan till Selim och
Alma, då de i morgon fira hans in-
stallation i sitt intressenta Professorstillagt embete! –

Bedjen för Er evigt tillgifne, men
nu så skrala