23.8.1880 LM–Fanny Mechelin

Tillåt mig sända er några ord, hur bristfälligt de än förmår uttrycka det jag ville säga.

Hur ofta har vi inte tänkt på er denna sommar!

Alla som älskar er – och det är en hel legion – hade önskat att vistelsen på landet för er hade varit fylld av behag, vila, lugn. Omgiven av era barn – den älskvärda Marie, studenten Constantin, tappre Henrik – borde ni ha fått ägna er åt ljuva nöjen och|2| det lantliga livets små stärkande sysslor.

Och i stället för detta har ni gjort vad?

Ni har varit sjukvårdare! Ni var det hela juni, sedan hela juli för att sedan i augusti därtill behöva följa ett troget hembiträde till graven.

Detta är verkligen för mycket.

Som ni sade i ert senaste brev till Sofie finns det mitt bland allt detta vakande och all denna sorg en stor glädje: Henriks tillfrisknande. Och jag förstår att ni bör känna en djup tillfredsställelse över att ha skött honom så bra. Vi andra|3|delar förstås denna glädje, men vi kan inte bortse från att sommaren för er har varit en räcka av trötthet, uppoffringar, oro, – och att allt detta kan ha kännbara, till och med farliga, konsekvenser för er.

Nåja, vi, invånarna på Laitiala, samlade till rådslag i kväll (Sofie, Alexandra, Cely och jag, för Mili åkte i dag) ber er att inte stanna längre på Toivoranta än till den 10 september!

Vilken omvårdnad er trädgård än må vara i behov av – och om den kunde tala skulle den säkert utnyttja sin vältalighet för att få er att dra er tillbaka, – överge den helt enkelt, återvänd till|4| Helsingfors!

Vi förstår att ni inte ville åka lika tidigt som Henrik. Men packa era resväskor samtidigt som Constantin, – lämna denna atmosfär som kanske ännu bär på sjukdomsbakterier.

”Den glada familjen” behöver snart igen bli fulltalig. Men den är ingenting utan er som är själva bakgrundskraften till den.

Jag känner er tillräckligt väl för att veta att de skatter av tillgivenhet ert hjärta rymmer aldrig kommer att sina. Men försök nu åtminstone tänka på er själv, vårda er, återvända till stadens bekvämligheter, och vila er, om det är möjligt.

Det var ungefär det jag ville säga! – Här är allt bra, men semestern lider mot sitt slut. Den 31 denna månad måste jag söka mig till Helsingfors. Alexandra och Cely stannar till 12 september. Sofie, som har varit mycket vänlig och glad hela sommaren, beger sig till Viborg den 27. Alla sänder|3| er och era unga de hjärtligaste hälsningar.