11.1.1881 Presslagsfrågan vid 1867 års landtdag. III

Presslagsfrågan vid 1867 års landtdag.

III.

Det svåraste felsteget af 1867 års ständer finner hr J. V. S. likväl vara begånget i afseende å 70 §, som i förslaget lydde:

”Denna förordning träder i verksamhet dagen näst efter den, då nu påstående landtdag i Finland afslutas och gäller intill den 1 januari 1869, dock är Hans Kejserliga Majestät förbehållet att om Hans Majestät finner förordningen uppfylla det dermed afsedda ändamål än derutöfver utsträcka tiden för dess gällande kraft”. Hvad som skulle komma att utgöra kriterium för förordningens ändamålsenlighet framgår af slutmeningen i propositionens ingress, så lydande: ”Och har hans kejserliga majestät för afsigt att till en början på försök låta den nya tryckfrihetslagen, från den dag då den nuvarande upphör att gälla, lända till efterrättelse intill den 1 januari 1869, hvarefter det kommer att bero på pressens egen hållning huruvida Hans Kejserliga Majestät då finner godt att åter inträda i full utöfning af dess rätt att ensam rörande pressens ordnande och öfvervakande besluta, och af hvilken rätt hans Kejserliga Majestät jemväl kommer att sig begagna ifall det ifrågavarande nya författningsförslaget af ständerna icke antages”.

Så beskaffad var den fasta grund för tryckfrihetens lagbundna tillvaro, som 1867 års förslag erbjöd. Vändom till en början blicken h. o. h.helt och hållet från stadgandets konstitutionella sida. Antagom t. o. m. att ett dylikt förfarande vid stiftande af allmän lag skulle haft sitt fulla stöd i grundlagen. Men i alla fall: Hvad man med till spillo gifvande af ofvan antydda vigtiga rättsprinciper skulle köpt sig var säkerhet mot den preventiva regimen under ett år och några månader. Derefter skulle det få bero på ”pressens hållning” om lagen finge fortlefva en dag längre. Med andra ord: skriftställarene hade vid utöfningen af sin lagliga verksamhet icke blott att se till det de lyckligt seglade förbi de blindskär man genom sjelfva lagen ställt i deras väg utan dessutom att vakta sig för en misshaglig ”hållning”, det senare vid äfventyr att få bära skulden för hela lagens öfverkorsande. En icke afundsvärd lott för det fria ordets målsmän! Men det hade sannolikt icke fått förblifva dervid. Man hade nog här liksom annorstädes – vi anföra icke namn – hittat på utvägen att på förhand försäkra sig om ”hållningen”. Man hade låtit vederbörande skrif- och trycklystne förstå att hvarje ord i den eller den frågan komme att betraktas såsom dålig hållning. Antagligen skulle på detta sätt domstolarnes uppgift blifvit lätt och deras besvär ringa, i synnerhet om de i förekommande mål icke visat tillräckligt fint väderkorn för uppdagande af ”förnärmande hänsyftningar på personer och förhållanden”! Och hr J. V. S. tror verkligen att ett sådant pressens läge skulle kommit det ”finska partiets tidningar mera till godo än den öfriga pressen samt i all synnerhet att skolans sak deraf skulle gagnats?” Må han vara lycklig i sin tro! Vi kunna ej dela den och stödja oss dervid just på hvad han anför om pressförhinder, hvilka väl icke utgöra vittnesbörd om att ”hållningen” städse skulle befunnits behagelig. För öfrigt kan af martyrologin tillföljd af den närvarande pressregimen icke några säkra slutsatser dragas, ty allt beror på hvad man egentligen genom de gifna anledningarna till pressförhindren åsyftat eller riskerat.

Men hvilka föreställningar man än må göra sig om framgången och de möjliga verkningarna af en försökslagstiftning sådan som den föreslagna, beror domen öfver ständernas förfarande i afseende å 70 § i förslaget alls icke derpå, utan på besvarandet af frågan om grundlagsenligt en kategori af lagar kunna stiftas, hvilka tillkommit genom bägge statsmakternas öfverensstämmande beslut, men till sin kraft och giltighet lemnas beroende på den ena statsmaktens för godt finnande. Våra grundlagar känna rättsbud, som utfärdas och upphäfvas af kejsaren och storfursten ensam och sådana som hvarken kunna stiftas eller upphäfvas utan suveränens och landtdagens ömsesidiga pröfning och samstämmiga viljeförklaring. Men något hermafroditiskt mellanting finnes enligt vår tanke icke i grundlagen förutsett. Kan hr J. V. S. och Morgonbladspartiet öfvertyga oss om missuppfattning i detta spörsmål, så skola vi gå in på att blott hålla oss till frågans politiska sida. Ledsamt nog har denna omständighet hvarken i artiklarne af 1872 eller i anledning af ett i detta blad då intaget genmäle, som likväl just betonade den konstitutionella sidan, eller nu i förevarande famösa stormlöpningsartiklar mot de liberale blifvit berörd. Det framgår ej huruvida de ”tvenne insigtsfulle, allmänt aktade, liberalt tänkande lagfarne” männen också häröfver rådfrågats eller om man i denna punkt åtnöjts med sin egen och andre ”juridiskt olärdes” naturliga förstånd. Vi befara verkligen ock att man nödgas vända sig till de juridiskt olärde af Morgonbladspartiet som teckna sig J. V. S., A. M. eller något dylikt för att få ett säkert och obetingadt ja på frågan. Men 1867 års ständer tänkte uppenbarligen annorlunda och hade såväl lagens ord som dess anda och mening samt praxis för sig. Icke ens landtdagsbeslutet af 1864 just i samma ämne, då ständerna gingo in på att antaga lagförslaget till nästföljande landtdags slut, kan härvid anföras till stöd, ty ett sådant beslut – också det ur konstitutionel synpunkt ganska betänkligt i fråga om allmän civil- och kriminallag – innefattar dock att ständerna på en gång pröfvat grunderna för lagens stiftande och grunderna för dess upphäfvande, men slutstadgandet af år 1867 gick utpå att ständerna skulle helt och hållet afsäga sig rättigheten eller undandraga sig pligten att pröfva de omständigheter, som af monarken kunde anses påkalla upphäfvandet. Vore sådant grundlagsenligt, så stode naturligtvis ingenting i vägen för att ständerna kunde i ämnen, deri lagstiftningsmakten tillkommer regent och ständer gemensamt, åt regenten ensam öfverlåta äfven stiftandet af lag. Men detta kunde sjelffallet|2| icke ske in casu eller i annan af ordning än den för stiftande och ändring af grundlag stadgade.

Vid sådan uppfattning hade ständerna klarligen, derest de icke ville göra sig skyldige till grundlagens öfverträdande, endast trenne vägar öppna för sig, neml. antingen att afböja propositionen eller att, såsom de gjorde, ställa sitt bifall till densamma i konformitet med grundlagen eller ock att, innan propositionen besvarades, petitionera om ändring eller tillägg till 40 och 41 §§ af Regeringsformen, i syfte att för framtiden i grundlag bereda inträde för antydda nya kategori af allmänna lagar: en åtgärd som väl dock näppeligen på något håll kunnat befinnas lämplig eller rådlig. Väl är det sannt, att ännu en fjerde utväg under ärendets slutliga handläggning i ridderskapet och adeln anvisades af en medlem af landets dåvarande styrelse, herr senatorn Snellman, utvägen neml. att liksom 1864 års ständer gjorde, antaga lagen att gälla till påföljande landtdags slut. Herr Snellman trodde sig kunna hoppas att med en sådan ändring af 70 § lagförslaget egde utsigt att vinna sanktion, så framt alla öfriga ändringsförslag framhöllos blott såsom önskningsmål. Formuleringen hade väl sålunda på nyss antydt skäl blifvit ur konstitutionel synpunkt mindre betänklig, men ansågs likväl oantaglig, dels för det dervid fästade vilkoret, dels emedan ständerna betraktade redan ett dylikt lagstiftande från landtdag till landtdag såsom saknande stöd af grundlagen samt ledande till de konseqvenser man just hade för ögonen och slutligen emedan den af förslagsställaren öppnade utsigten dock icke hade någon säkrare grund än hans förmenande.

Emellertid ådagalade detta ändringsförslag att dess upphofsman åtminstone då delade de konstitutionella betänkligheterna emot §:ns ordalydelse i propositionen och att äfven han var beredd att öfvertaga risken af en ändring, som, äfven den, kunnat medföra att hela lagen föll. Ty säker på den lyckliga utgången för sitt förslag var herr Snellman icke. Det förefaller då besynnerligt, om ock icke oförklarligt, att hr J. V. S. sedan visat sig oförmögen att göra dem rättvisa, som handlat efter alldeles samma principer som han sjelf, blott med den skilnad att deras öfvertygelse om hvad grundlagen medgaf var en annan än hans. Redan 1872 hade han glömt att han fem år tidigare ingalunda betraktade det såsom säkert att, äfven om ständerne uppoffrat sin öfvertygelse i afseende å 31 och 36 §§ och i fråga om befogenheten att stifta en temporär lag, propositionen vunnit stadfästelse för tiden till nästa landtdag. År 1872 tog han detta såsom alldeles afgjordt, och fann knappt ord nog kraftiga för att beteckna deras oförstånd och öfverdåd, hvilka sålunda förspillt tillfället att, såsom det heter, skapa häfd för ständernas deltagande i lagstiftningen angående pressen. Och om samma betraktelsesätt vittna äfven de senaste exklamationerna. Hvad nu värdet af denna s. k. häfd beträffar, har hr J. V. S. städse glömt, att den dock icke kunnat innebära vidare än medgifvande att deltaga i sagde lagstiftning under vilkor att i de vigtigaste frågor afsäga sig all egen öfvertygelse om hvad i lagen borde inflyta, och att det oaktadt endast säkerställa lagens fortbestånd under något år eller på sin höjd under en landtdagsperiod. Månne den icke vid sådant förhållande och i betraktande af de substantiella uppoffringarna varit nog dyrt köpt?

Hr J. V. S. har slutligen framställt det såsom en otrolig dumdristighet att våga förutsätta möjligheten af sanktion å 70 § i dess af ständerna antagna lydelse. ”En främmande betraktare af tillgången”, utropade han 1872, ”skulle kunnat tro att vi äro ett halft revolutionärt slägte, då vi med en sådan käckhet uppträda inför ett stort rikes sjelfherskare. Men det är sorgligt och något litet löjligt att veta, att detta uppträdande hade sin rot endast i illusioner, i en entusiastisk tillit och sjelftillit.” Man trodde sig endast behöfva säga som sanningen är” etc. Och senast heter det: ”Illusionen gick så långt att man förmenade sig kunna taga från monarken rättigheten att lagstifta för pressen. Det var icke nog, att han suspenderade denna sin rättighet. Han skulle afkläda sig den för alltid.”

Om något som i denna allvarliga fråga talats och skrifvits förtjena kallas ”munväder” och kanske med än värre namn, så är det väl detta. Finlands ständer framträda sina svar å Hans Majestäts proposition icke inför det mäktiga rikets sjelfherrskare, utan inför sin egen konstitutionelle storfurste, som gifvit talrika bevis på aktning för landets lag, sann uppfattning af lagliga formers betydelse och högsinnad omvårdnad om utvecklingen af landets institutioner. Att efter det monarken sjelfmant förklarat sig med frångående af sin uteslutande rätt att lagstifta angående pressen vilja med ständerna gemensamt utöfva denna maktbefogenhet, lojalt och underdånigt uttala på hvad sätt denna samverkan enligt grundlagen kunde ega rum, innefattade väl ej någon revolutionär ”fordran” på afsägelse af ett prerogativ eller öfverhufvud någonting olämpligare eller oförsyntare än en mängd af de petitioner angående grundlagsändringar, hvilka vid hvarje landtdag förekommit och hvari hr J. V. S. förmodligen sjelf många gånger tagit del.

Men för att en sådan välvillig och sann uppfattning af ständernas åtgärd skulle på höjderna kunnat göra sig gällande, fordrades att de som vederborde, i stället för att jemra sig öfver representationens öfverdåd, gjorde sig till tolkar af de riktiga synpunkterna. I fall man fullgjort denna pligt, hade det kunnat förlåtas att man i sin grämelse utan vidare vältrade skulden för utgången på ständerna. Historien förmäler ej om något i den riktningen försöktes. Men väl låter artikelförfattaren af år 1872 förstå, att en af dem, som pligten ålåg, några dagar efter sammanträdet i riddarhuset gick bort och deltog uti redigerandet af en censurförfattning. Och författningssamlingen 1867 vidhandengifver att hans namn förekommer under samma författning. När man i ett kritiskt ögonblick haft så litet af Olof Wibelius uti sig, höfves det visst att med hån och medömkan öfverhopa dem, som i sitt handlingssätt endast läto sig ledas af öfvertygelse och pligtkänsla samt rimligtvis ock kunnat hafva motiv att blott falla undan. Ingen har emellertid haft hjerta att på denne vederbörande skjuta någon skuld för censurens återupplifvande, om det ock tänkts och yttrats att rätta stunden för samme patriotiske statsmans utträdande ur regeringen varit just ifrågavarande tidsmoment. Men rättvisa mot rättvisa, hr J. V. S.