12.3.1875 Suomen valtio-oikeus
Ruotsinkielinen teksti
|1|
V. T.Vårterminen 1875.
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V. T.Vårterminen 1875.
19de FöreläsnFöreläsningen
12 Mars
Ss.Såsom tillägg till hvad igår yttrade för att deducera huruledes 3 stndsstånds beslut när gäller förändring af lagar rörande permanenta skatterna, bör, till förekommande af missförstånd fästa herrarnes uppmärksamhet derå, att såsnart sådan lagförändring skulle ifrågasättas i ändamålet att ernå förhöjning af slik skatt, 3 stndsstånds bifall icke vore tillräckligt. Att blott begära förhöjning i allmänhet, kan icke ega rum när sådan begäres, måste det alltid gälla specielt ändamål, och då faller hela frågan under bevillningskategorin. Saken är då intet annat än: vilja StnaStänderna bevilja anslag för ”särskildt ändamål” – ja äfven om ändamålet icke skulle närmare angifvas, än: ”för att stärka statsverkets tillgångar.” Och då gäller § 72 L. O.Lantdagsordningen, en bevillningsfråga föreligger. Men sådana ändringar i lagar eller förordningar rörande de ständiga skatterna, hvilka icke afser höjning utan antingen ingen ändring eller minskning i skattens belopp eller eljes modifikation i dithörande bestämningar hemfalla under den kategori af mål som § 73 L. O.Lantdagsordningen angår.
Efter denna erinran återgår till bevillningen och ett något vidare förtydligande i frågan om den direkta bevillningen icke torde erfordras, – till frågan, om bränvinsaccisen är att till bevillningar hänföras.
Igår anfört huruledes StnasStändernas rätt att i lagstiftning om bränvinsbräning i allmänhet deltaga uttryckligen bekräftad genom Rdbesl.Rikdsdagsbeslutet i Norrköping 15 Juni 1800. Det kan icke råda tvifvel derom, att 3 stndsstånds beslut tillräckliga för att afgöra stadganden i öfrigt, hvilket gälla|2| blott sjelfva skattens belopp. Så som denna fråga nu står, är det dock klart att dertill erfordras 4 stndsstånds beslut, – att den är af bevillningsnatur. Dess prövning anslås för särskilda ändamål vare sig sådana som Styrelsen proponerat eller dem StnaStänderna annars finna godt bestämma. Denna uppfattning hade ock vdbdsvederbörandes utskott vid 1872 års landtdag, då det sedan 3 stånd ense om 1: 20, icke ansåg det fjerde, som bestämt 1 mark, dermed öfverröstadt, utan inbjöd det att förena sig, oaktadt i alla öfriga frågor tre stånds beslut ansågs tillräckligt. – Vidare hör till saken att denna skatt beviljes blott för viss tid och att dess användande särskildt af StändaStänderna granskas.
Med öfrig bevillning det gemensamt, att StnaStänderna bestämma användandet, utur de 660 000.tillagt i marginalen
Lika behandling, som annan anslagsbevillning, måste sssåsom redan förut antydt förfogandet öfver Bankens vinst undergå. StnaStänderna häri fullt initiativ.tillagt i marginalen
På en egendomlig ställning, som stämpelpapperbevillningen intar, har redan i höstas fästat H Hsherrarnas uppmärksamhet. Karta sigillata eller stämpelskatter äfven af RgnRegenten erkänd ss.såsom en bevillning. Beviljas på visst antal år. Men få i motsats till all öfrig bevillning icke till användning af StnaStänderna bestämmas. Derför 1872 sssåsom vilkor för dess förnyande, att de vid nästa landtdag proposition i ämnet skall tillika ändamålet för dess användning uppges, och derför ss.såsom för öfrig bevillning redovisas. Derpå Kejs. Manif.Kejserliga Manifestet 4 Decdecember 72 af innehåll att H. M.Hans Majestät på grund af StnasStändernas uttalande 1809 och gammal häfd icke tänkte afstå från sin rätt att deröfver till Storfurstendömets gagn och bästa förfoga. – Således torde den tillsvidare förbli ett mellanting som den är att behandlas ss.såsom bevilln.frågabevillningsfråga men att StrnaStänderna ändå fr.från disposition deröfver uteslutna. De kunna visserligen vägra.
|3|SsSåsom redan sista termin framställts finns ock ej så ringa undantag fr.från regeln att all beskattning erfordra StnasStändernas bifall. Tullen den vigtigaste. Vidare afgifter för begagnande af vissa statsanstalter ss.såsom post- och lots- och båkverket, taxorna för statens kommunikationsanstalter, lösen för myndigheters och tjenstemäns expeditioner, ersättning för tjenstemäns förrättningar, afgifter för befordran och nådebevisningar etcetcetera. Allt detta bestämma RgnRegenten ensam. Att detta icke är principenligt, isynnerhet hvad tullen angår inses lätt. Huru sådan praxis uppkommit, sökt visa i höstas.
En tredje inkomstkälla statslånen. Att de icke böra utan StnasStändernas bifall upptagas, följer af GlagensGrundlagens anda och mening. För vanlig normal utgift komma de icke i i fråga. Man kan tänka sig att statsverket har medel nog för räntan. Då behöfva StnaStänderna ej anslå stora. Men samma inkomstbelopp kan bli behöfligt för ökade statsutgifter af det vanliga slaget. Då måste StnaStänderna bevilja. Alltså böra, när ett statslån upptagas StnasStändernas garanti äfven i detta fall sålunda inhemtas, att de förbinda sig att, för händelsen statsverket framdeles ej förmå betala, de då bevilja. – Bekräftelse på tolkningen att inga lån utan StnaStänderna, lemnades af K. Storf.Kejsaren Storfursten i Trontalet 1863, samma förut anfört. – Obs.Observera härvid § 13 i Banklagen af 1867, hvarom nedanför.
Med det anförda är StnasStändernas finanskompetens ännu icke tillbörligen utredd.
Vi måste närmare skärskåda L O.Lantdagsordningen § 36, Uppläs: ”– Såvidt ej Statsverkets ordinarie tillgångar dertill förslå.” – Statsutskottet bör således pröfva denna omständighet. För att kunna detta, behöfver den utredning från RgnsRegentens sida, som visar ej blott de sista årens resultat, utan ock beräkningar framåt. Men sådan har uppfattningen ännu icke varit. Finansrelationen afgaf icke ngnnågon sådan framställning, som specielt skulle ha upplyst om huru ordinarie tillgångar beräknats förslå. Af Statsverkets räkenskaper och handlingar stod sdnsådan upplysning ej heller att vinna, ty gällde gamla år. – Och derför blefve anslagen och bevillning derför tillstyrkta af Statsutskottet, utan förebringande af utredning om bevillningens behöflighet. Det var onekligen ett fel af utskottet, att icke betonade bristfälliga utredningen. – Iakttagas § 36 som sig bör, så skall det framdeles icke nödvändigt behöfva ske|4| att bevillning uppbäres samtidigt, som statsverkets inkomster lemna miljoner i öfverskott. I hvarje fall skall åtminstone § 36 ge anledning dertill, att styrelsen måste ställa sina budgetanskasvårtytt beräkningar på klarare fot, och upphöra med det hemlighetsmakeri, som nu iakttagas särskildt angdeangående öfverskottsmedlen, och angdeangående årsafslutningarna i allmänhet. Blir denna § 36 rätt tillämpad, så måste den efterhand leda till ett annat budgetsystem än det nuvarande. – Sådana triviala uttryck som RgensRegentens pengar och StnasStändernas pengar borde dock omsider bli en omöjlighet. Den ordinarie budgeten bör icke vara ett afslutet helt för sig, i den mening att den kunna uppväxa öfverskott under bevillning uppbäres af skäl ”att statsverkets ordinaire tillgångar dertill ej förstå”. – För att den i § 27 omnämnda uppgiften må bli bättre, erfordras en komplett reform af räkenskapsväsendet; och en mindre irrationel uppställning af sjelfva statsförslagen.
Vidare uppgift: Kontroll, ty hvarföre annars räkenskapernas öfverlemnande. – Speciel granskning på hvad sätt de vid senaste landtdag för vissa ändamål beviljade anslag blifvit använda.
Klart för öfrigt att under tiden då statsverket öfverflöd, StnasStändernas befogenhet i finansfrågor kommer att mindre framstå. Annorlunda när regeringen kommer i förlägenhet.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
V. T.Vårterminen 1875.
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
V. T.Vårterminen 1875.
19de FöreläsnFöreläsningen
12 Mars
Ss.Såsom tillägg till hvad igår yttrade för att deducera
huruledes 3 stndsstånds beslut när gäller förändring af lagar
rörande permanenta skatterna, bör, till förekommande
af missförstånd fästa herrarnes uppmärksamhet
derå, att såsnart sådan lagförändring skulle ifråga-
sättas i ändamålet att ernå förhöjning af slik skatt,
3 stndsstånds bifall icke vore tillräckligt. Att blott begära
förhöjning i allmänhet, kan icke ega rum när
sådan begäres, måste det alltid gälla specielt ända-
mål, och då faller hela frågan under bevillnings-
kategorin. Saken är då intet annat än: vilja StnaStänderna
bevilja anslag för ”särskildt ändamål” – ja äfven om
ändamålet icke skulle närmare angifvas, än: ”för
att stärka statsverkets tillgångar.” Och då gäller § 72
L. O.Lantdagsordningen, en bevillningsfråga föreligger. Men sådana
ändringar deristruket itillagt somstruket lagar eller förordningar rörande
de ständiga skatterna, hvilka icke afser höjning utan
antingen ingen ändring eller minskning i skattens belopp
eller eljes modifikation i dithörande bestämningar
hemfalla under den kategori af mål som § 73 L.
O.Lantdagsordningen angår.
Efter denna erinran återgår till bevillningen och
ett något vidare förtydligande i frågan om den direkta
bevillningen icke torde erfordras, – till frågan, om brän-
vinsaccisen är att till bevillningar hänföras.
Igår anfört huruledes StnasStändernas rätt att i lagstiftning
häromstruket om bränvinsbräning i allmänhettillagt deltaga uttryckligen bekräftad genom Rdbesl.Rikdsdagsbeslutet i Norr-
köping 15 Juni 1800. Jag framhöll specielt stadgandetstruket
Det kan icke råda tvifvel derom, att 3 stndsstånds beslut
tillräckliga för att afgöra stadganden i öfrigt, hvilket gälla
|2|
blott sjelfva skattens belopp. Så som denna fråga
nu står, är det dock klart att dertill erfordras
4 stndsstånds beslut, – att den är af bevillningsnatur.
Dess prövning anslås för särskilda ändamål
vare sig sådana som Styrelsen proponerat eller
dem StnaStänderna annars finna godt bestämma.
Denna uppfattning hade ock vdbdsvederbörandes utskott vid
1872 års landtdag, då det sedan 3 stånd ense
om 1: 20, icke ansåg det fjerde, som bestämt 1 mark,
dermed öfverröstadt, utan inbjöd det att förena
sig, oaktadt i alla öfriga frågor tre stånds beslut
ansågs tillräckligt. – Vidare hör till saken
att denna skatt beviljes blott för viss tid och
att dess användande särskildt af StändaStänderna granskas.
Med öfrig bevillning
det gemensamt, att
StnaStänderna bestämma använ-
dandet, utur de 660 000.tillagt i marginalen
Lika behandling, som
annan anslagsbevillning, måste
sssåsom redan förut antydt för-
fogandet öfver Bankens
vinst undergå. StnaStänderna
häri fullt initiativ.tillagt i marginalen
På en egendomlig ställning, som stämpelpapper-
bevillningen intar, har redan i höstas fästat H Hsherrarnas
uppmärksamhet. Karta sigillata eller stämpel-
skatter äfven af RgnRegenten erkänd ss.såsom en bevillning.
Beviljas på visst antal år. Men få i motsats
till all öfrig bevillning icke till användning af
StnaStänderna bestämmas. Derför 1872 sssåsom vilkor
för dess förnyande, att detillagt vid nästa landtdag propo-
sition i ämnet skall tillika ändamålet för dess
användning uppges, och derför ss.såsom för öfrig bevillning
redovisas. Derpå Kejs. Manif.Kejserliga Manifestet 4 Decdecember 72 af
innehåll att H. M.Hans Majestät på grund af StnasStändernas uttalande
1809 och gammal häfd icke tänkte afstå från sin rätt
att disponerastruket deröfver till Storfurstendömets gagn och
bästa förfoga. – Således torde den tillsvidare förbli
ett mellanting som den är att behandlas ss.såsom bevilln.frågabevillningsfråga men att
StrnaStänderna ändå fr.från disposition deröfver uteslutna. De kunna visserligen
vägra.
SsSåsom redan sista termin framställts finns ock
ej så ringa undantag fr.från regeln att all beskattning
erfordra StnasStändernas bifall. Tullen den vigtigaste.
Vidare afgifter för begagnande af vissa statsanstalter
ss.såsom post- och lots- och båkverket, taxorna för statens
kommunikationsanstalter, lösen för myndigheters
och tjenstemäns expeditioner, ersättning för tjenstemäns
förrättningar, afgifter för befordran och atstruket nåde-
bevisningar etcetcetera. Allt detta bestämma RgnRegenten
ensam. Att detta icke är principenligt, isynnerhet
hvad tullen angår inses lätt. Huru sådan
praxis uppkommit, sökt visa i höstas.
En tredje inkomstkälla
statslånen. Att de icke
böra utan StnasStändernas bifall
upptagas, följer af GlagensGrundlagens
anda och mening. För vanlig
normal utgift komma de icke i
i fråga. Man kan tänka sig
att statsverket har medel nog
för räntan. Då behöfva StnaStänderna
ej anslå stora. Men samma
inkomstbelopp kan bli behöfligt
för ökade statsutgifter af det vanliga
slaget. Då måste StnaStänderna bevilja.
Alltså böra, när ett statslån
upptagas StnasStändernas garanti äfven
i detta fall sålunda inhemtas,
att de förbinda sig att, för hän-
delsen statsverket framdeles
ej förmå betala, de då be-
vilja. – Bekräftelse på
tolkningen att inga lån utan
StnaStänderna, lemnades af K. Storf.Kejsaren Storfursten
i Trontalet 1863, samma
förut anfört. – Obs.Observera
härvid § 13 i Banklagen
af 1867, hvarom nedanför.tillagt
Med det anförda är StnasStändernas finanskompetens
ännu icke tillbörligen utredd.
Vi måste närmare skärskåda L O.Lantdagsordningen § 36,
Uppläs: ”– Såvidt ej Statsverkets ordinarie till-
gångar dertill förslå.” – Statsutskottet bör således pröfva
denna omständighet. För att kunna detta, behöfver ett statsfrnsstruket den
utredning från RgnsRegentens sida, som visar ej blott de sista årens
resultat, utan ock beräkningar framåt. Men sådan
har uppfattningen ännu icke varit. Finansrelationen afgaf icke ngnnågon
sådan framställning, som specielt skulle ha upplyst om huru
ordinarie tillgångar beräknats förslå. Af Statsverkets räken-
skaper och handlingar stod sdnsådan upplysning ej heller att vinna,
ty gällde gamla år. – Och derför blefve anslagen och bevillning
derför tillstyrkta af Statsutskottet, utan förebringande af ut-
redning om bevillningens behöflighet. Det var onekligen ett fel af
utskottet, att icke betonade bristfälliga utredningen. – Iakttagas
§ 36 som sig bör, så skall det framdeles icke nödvändigttillagt behöfva ske
|4|
att bevillning uppbäres samtidigt, som statsverkets inkom-
ster lemna miljoner i öfverskott. I hvarje fall skall
åtminstone § 36 ge anledning dertill, att styrelsen måste ställa sina
budgetanskasvårtytt beräkningar på klarare fot, och upphöra med det
hemlighetsmakeri, som nu iakttagas särskildt angdeangående öfverskotts-
medlen, och angdeangående årsafslutningarna i allmänhet. Blir denna
§ 36 rätt tillämpad, så måste den efterhand leda till ett
annat budgetsystem än det nuvarande. – Sådana triviala ut-
tryck som RgensRegentens pengar och StnasStändernas pengar borde dock omsider
bli en omöjlighet. Den ordinarie budgeten bör icke vara ett
afslutet helt för sig, i den mening att den kunna uppväxa
öfverskott under bevillning uppbäres af skäl ”att statsverkets
ordinaire tillgångar dertill ej förstå”. – För att den i § 27
omnämnda uppgiften må bli bättre, erfordras en komplett
reform af räkenskapsväsendet; och en mindre irrationel uppställning af sjelfva statsförslagen.
Vidare uppgift: Kontroll, ty hvarföre annars räken-
skapernas öfverlemnande. – Speciel granskning
på hvad sätt de vid senaste landtdag för vissa ända-
mål beviljade anslag blifvit använda.
Klart för öfrigt att under tiden då statsverket
öfverflöd, StnasStändernas befogenhet i finansfrågor kommer
att mindre framstå. Annorlunda när regeringen kommer
i förlägenhet.
En tredje inkomstkälla. –struket
Suomen valtio-oikeus
Kevätlukukausi 1875
19. luento 12. maaliskuuta
Lisäyksenä siihen, mitä eilen sanoin todistaakseni, riittääkö 3 säädyn päätös, kun on kyse pysyviä veroja koskevien lakien muutoksesta, on väärinkäsityksiä välttääksemme kiinnitettävä herrojen huomio siihen, että heti kun tällainen lainmuutos asetettaisiin kyseenalaiseksi, jos tarkoituksena on saavuttaa tällaisen veron korottaminen, 3 säädyn hyväksyntä ei olisi riittävä. Pelkästään yleisen korotuksen ehdottaminen ei ole mahdollista, koska silloin kun korotusta ehdotetaan, sen on aina koskettava jotain erityistä tavoitetta, ja tuolloin koko kysymys siirtyy suostuntaverokategorian alle. Kyse ei silloin ole muusta kuin: Haluavatko Säädyt myöntää rahoitusta ”erityiskohteeseen” – niin myös silloin, kun tarkoitusta ei lähemmin täsmennetä kuin että se on: ”valtion tulojen vahvistamiseen.” Ja silloin pätee Valtiopäiväjärjestyksen § 72, käsiteltävänä on suostuntaverokysymys. Mutta sellaiset muutokset varsinaisia, pysyviä veroja koskeviin lakeihin tai asetuksiin, joissa ei ole mahdollisuutta korotukseen vaan joko muuttamattomuuteen tai veron määrän vähentämiseen tai muunlaiseen siihen kuuluvien määräysten muokkaamisen, kuuluvat niiden kohteiden kategoriaan, jota koskee Valtiopäiväjärjestyksen § 73.
Tämän muistutuksen jälkeen palaan suostuntaveroon ja selvitän vähän tarkemmin kysymystä, eikö olisi vaadittava välitöntä suostuntaveroa, – kysymykseen pitäisikö paloviinan valmistevero siirtää suostuntaveroihin.
Eilen pohdittiin, onko Säädyillä oikeus osallistua lainsäädännöllisesti paloviinan polttoon yleensä, kuten nimenomaan vuoden 1800 15. kesäkuuta päivätyssä Norrköpingin Valtiopäivien päätöksessä on vahvistettu. Ei voi olla mitään epäilystä siitä, etteikö 3 säädyn päätös riittäisi muuten ratkaisemaan säädökset, jotka koskevat vain itse veron määrää. Tämän kysymyksen nykytilan osalta on kuitenkin selvää, että siihen vaaditaan 4 säädyn päätös, - että se on suostuntaveron luonteinen. Sen tarkastus arvioidaan erityiskohteiksi, joko sellaisiksi kuin Hallitus on esittänyt tai sellaisiksi kuin Säädyt muutoin katsovat hyväksi määritellä. Tämä käsitys oli myös vuoden 1872 valtiopäivien pankkivaliokunnalla, kun se ei katsonut kolmen säädyn oltua yksimielisiä 1: 20:sta, että neljäs, joka määräsi arvoksi 1 markan, olisi siten tullut äänestyksellä ohitetuksi, vaan kehotti tätä neljättä yhtymään muihin, vaikka kaikissa muissa kysymyksissä kolmen säädyn päätös katsottiin riittäväksi. – Edelleen asiaan kuuluu, että tämä vero määrättiin vain tietyksi ajaksi, ja että sen käyttöä Säädyt erityisesti tarkastavat.
Muille suostuntaveroille on yhteistä se, että Säädyt määräävät 660 000 markan kokonaismäärärahan käytöstä.tillagt i marginalen
Samanlaisen käsittelyn kuin muunkin rahoitussuostuntaveron täytyy siis jo aikaisemmin mainitun Pankin voiton käyttämisen läpikäydä. Säädyillä on tässä täysi aloiteoikeus. tillagt i marginalen
Jo viime syksynä, hyvät herrat, kiinnitimme huomion siihen kummalliseen asemaan, joka leimapaperisuostuntaverolla on.Karta sigillata eli leimaverot on myös Hallitsija tunnustanut suostuntaveroiksi. Ne määrätään tietyiksi vuosiksi. Mutta niiden käytöstä eivät Säädyt saa määrätä, päinvastoin kuin kaikkien muiden suostuntaverojen kohteista. Sen vuoksi vuonna 1872 tehtiin sen ehtojen uusimiseksi ehdotus, että seuraaville valtiopäiville annetaan esitys tästä aiheesta siten, että Säädyt saavat niidenkin käytöstä esittää samanlaisia kohteita kuin muidenkin suostuntaverojen kohteista esitetään. Sen johdosta julkaistiin 4. joulukuuta 1872 Keisarillinen Manifesti, jonka sisältönä oli, ettei Hänen Majesteetillaan ollut Säätyjen vuonna 1809 antaman lausunnon ja vanhan tavan mukaan ajatusta luopua oikeudestaan käyttää näitä veroja parhaalla mahdollisella tavalla Suuriruhtinaskunnan hyödyksi. – Siten säilynee toistaiseksi sekamuoto entisellään eli Säädyt saavat käsitellä vastaavaa suostuntaverokysymystä, mutta ne on suljettu tämän veron käyttöoikeuden ulkopuolelle. Ne voivat tosin kieltäytyä hyväksymästä tätä.
Kuten jo viime lukukaudella todettiin, säännöistä on myös sen verran tärkeitä poikkeuksia, että kaikki verot vaatisivat Säätyjen hyväksynnän. Tulli on tärkein. Edelleen sellaisia ovat menot tiettyjen valtion laitosten kuten posti-, luotsi- ja majakkalaitoksen käyttämisestä, valtion kulkulaitosten taksoista, korvaukset viranomaisten ja virkamiesten virkamatkoista, korvaus virkamiesten virkatehtävistä, kulut ylentämisistä ja armeliaisuudesta jne. Kaikesta tästä päättää Hallitsija yksin. Erityisesti tullin osalta voi helposti nähdä, ettei tämä ole periaatteessa oikein. Yritin viime syksynä osoittaa, miten sellainen käytäntö on syntynyt.
Kolmas tulonlähde ovat valtionlainat. Perustuslain henkeä ja merkitystä noudattaa, ettei niitä saa ottaa ilman Säätyjen suostumusta. Tavallisiin normaaleihin menoihin ne eivät tule kysymykseen. Voidaan ajatella, että valtiolla on riittävästi varoja korkojen maksuun. Silloin Säätyjen ei tarvitse myöntää suuria määriä. Mutta sama tulojen summa voi tulla tarpeelliseksi, jos valtion menot kasvavat yli tavallisen määrän. Silloin on Säätyjen myönnettävä oikeus lainaan. Kun siis valtionlaina otetaan, on saatava Säätyjen takuu tässä tapauksessa myös siihen, että ne sitoutuvat myöntämään varat, mikäli valtio ei vastaisuudessa kykene velkaa maksamaan. – Vahvistuksena tälle tulkinnalle on, ettei yhtään lainaa oteta ilman Säätyjen lupaa, minkä Keisari ja Suuriruhtinas ilmoitti Valtaistuinpuheessaan 1863. Tämän saman asian olen maininnut jo aikaisemmin. – Huom. tässä Pankkilain § 13 vuodelta 1867, josta alempana.
Tähän mennessä esitetyllä ei Säätyjen finanssitoimivaltaa ole vielä riittävästi selvitetty.
Meidän on lähemmin tutkittava Valtiopäiväjärjestyksen §:ä 36. Lue ääneen: ”- Mikäli Valtion vakituiset tulot eivät siihen riitä.” – Valtiovarainvaliokunnan on siis tutkittava tämä asiaintila. Pystyäkseen siihen se tarvitsee selvityksen Hallitukselta. Selvityksen on osoitettava kuluneen vuoden tulos ja sen lisäksi myös tulevaisuutta koskevat laskelmat. Mutta sellainen ei tähänastinen käsitys ole ollut. Valtiovarainhoitokertomuksessa ei ole ollut sellaista esitystä, joka olisi erityisesti valaissut sitä, mitä varsinaisten tulojen on laskettu tuottavan. Valtion tilinpäätöksistä ja asiakirjoista ei sellaista selvitystä myöskään ole voitu saada, sillä ne koskivat menneitä vuosia. – Ja siksi Valtiovarainvaliokunta vahvisti rahoitukset ja niihin osoitetun suostuntaveron ilman selvityksen saamista siitä, onko suostuntavero tarpeen. Oli kieltämättä valiokunnan virhe, ettei se korostanut selvityksen puutteellisuutta. – Jos § 36 tarkastellaan kuten sitä pitää, niin ei vastedes tarvitse välttämättä käydä siten, että suostuntaveroa kannetaan samaan aikaan, kun valtion tulot osoittavat miljoonien ylijäämää. Joka tapauksessa tulee §:n 36 antaa aihetta ainakin siihen, että hallituksen on saatettava omat budjettilaskelmansa selvemmiksi ja lopetettava se salailu, jota nyt nähdään erityisesti ylijäämävarojen käytöstä ja kunkin vuoden tilinpäätöksistä yleensä. Jos tätä § 36 sovelletaan oikein, niin sen on vastedes johdettava toisenlaiseen budjettijärjestelmään kuin tämä nykyinen. – Sellaiset triviaalit ilmaukset kuten Hallitsijan rahat ja Säätyjen rahat joutaisivat kuitenkin vähitellen siirrettäviksi mahdottomien joukkoon. Varsinaisen budjetin ei pidä olla sinänsä suljettu kokonaisuus siinä mielessä, että se voi kasvaa ylijäämäiseksi, kun suostuntaveroja kannetaan siitä syystä, ”ettei valtion säännöllisiä tuloja lasketa siihen kuuluviksi”. – Jotta §:ssä 27 mainittu tieto paranisi, vaaditaan laskentatoimen täydellistä uudistamista; ja itse valtion tulo- ja menoarvioista esitys, joka ei ole niin irrationaalinen kuin nyt.
Seuraava asia: Kontrolli, sillä miksi muuten laskelmia tehtäisiin ja esitettäisiin. Erityistarkastus siitä, millä tavoin viimeisimpien valtiopäivien tiettyihin tarkoituksiin myöntämät varat on käytetty.
Selvää muuten on, että sellaisina aikoina, jolloin valtion talous on ylijäämäinen, Säätyjen toimivalta finanssikysymyksissä jää taka-alalle. Toisin oin silloin, kun hallitus joutuu ahdinkoon.