5.10.1881 Fanny Mechelin–LM
Ruotsinkielinen teksti
Viareggio, Hôtel la Couronne de l’Italie
5 oktober 1881
Min käre Leo
Tack för ditt fina brev av den 25 september och de 400 francsen. Efter att ha avverkat denna inledning rörande affärer ska jag säga dig att jag skriver från ”Nettuno” ett badhus byggt på det stora Medelhavet. Klockan är halv fem på eftermiddagen. Solen skiner och är för varm. Det är minst 28 grader och 18,5 i vattnet. Badarna och baderskorna dansar ringlekarsvårtytt framför våra ögon. Till vänster ön Gorgona, på sin ena sida har den Korsika, på sin andra sida ön Elbe, framför oss har vi fyren i Livorno och till höger den i La Spezia. Julie sitter bredvid mig och skriver till sin man. Marie spelar ”le poème d’amour de Hensel”Hensels kärleksdikt i salen, vars dörrar är öppna. De skummande vågorna|2| slår dånande in framför oss, gnistrande droppar stänker ibland ända till våra fötter. Einar, med ett bälte med bjällror runt midjan, leker häst, medan en liten förtjusande flicka som heter ”Marietta” agerar kusk och barnflickan ”Cleopha”, en fin flicka som för sig som en drottning, övervakar dem. Denna lilla drottning i våra liv, upprepar detta dagligen, utan att förlora sin charm, emedan det är sant att det storslagna i naturen och det smidigasvårtytt i vardagen aldrig stör, åtminstone inte oss.
Julies hälsa, den viktigaste punkten, varierar. Inte så stark på morgonen, på eftermiddagen känner hon sig alltid bättre. På ett allmänt plan går emellertid hennes tillfrisknande framåt, det vill säga efter att vi anlände till Viareggio. Livet här, det idealiska klimatet, passar henne. Hon är alltid nöjd, glad, har god aptit, sover mycket bra. Det är sant att för att få henne|3| att lägga sig i tid går Marie och jag och lägger oss halv 10 och vi går aldrig ut efter att solen gått ner. Två dagar efter vår ankomst hit måste jag tillkalla doktor Thompson, som bosatta i Rom hade rekommenderat min syster, eftersom Julie kände sig dålig, behövdes en mottagningstid genast och nämnda läkare bodde på samma hotell som oss. Själv en främling kunde jag inte vända mig till den italienska doktorn i Viareggio, som ingen rekommenderade och som för övrigt var för långt borta. På hennes mans begäran sände Julie honom Thompsons diagnos, och bad mig att också skriva mitt brev av den 16. Det var jag som skrev telegrammet, emedan vi hade räknat ut att det skulle anlända samma dag som våra brev, hoppades vi förmildra det tunga intrycket. I går konsulterade vi en annan läkare genom att vända oss till senatorn|4| professor Fedeli, chef för kliniken i Pisa och specialist på bröstsjukdomar, medan Thompson främst är kirurg och kvinnoläkare. Fedelis diagnos är tröstande. Han säger att Julie i första hand lider av anemi, nerver och bronkit, att alla delar av lungorna, i synnerhet den högra, inte fungerar likvärdigt, den ena för mycket, den andra för lite, att hon av den minsta oregelbundenhet kan få lungsot, men att hon ännu inte hade det. Han hoppas att en vinter vid Medelhavet ska påskynda hennes tillfrisknande. Jag överlåter åt er att föreställa er hur lyckliga vi alla är, eftersom vi hade döden i tankarna. Beträffande Julie verkade hon inte alls vara nedstämd över Thompsons diagnos. Hon tror inte att hon är sjuk över huvud taget och vet inte hur hon ska ta hand om sig, medan hon så bra vårdar andra.
Jag har avbrutits mer än tio gånger, käre Leo, och det återspeglar sig i brevet, men jag har absolut inte tid att skriva ett nytt. Jag avslutar detta genom att sända en kyss åt Alexandra och Cely och ber dig, käre Leo, att bevara mig din vänskap som jag håller så mycket av.
Din faster och vän
F Mn
Julie och Marie ber dig och dina damer att hålla dem i minnet.
|1|Vi åker den 15 till Pisa, Via Manzoni, 5.
|2|Tack för min stackars käre Oscar.
Alkuperäinen (transkriptio)
Fanny Mechelintillagt senare
Viareggio, Hôtel la Couronne de l’Italie
5 oct. 1881
Mon cher Leo
Merci pour ta bonne lettre du
25 sept, et les 400 fr. Ce préambule
pour affaires terminé, je te dirais que je t’écris du ”Nettuno”
bâtissesvårtytt construite sur la grande Méditeranné.
Il est 4 ½ h. de l’après midi. Le soleil est brillant
et trop chaud. Il y a 28 degres au moins et 18 ½ dans
l’eau. Les baigneurs et baigneuses dansent des rondessvårtytt
sous nos yeux. A gauche l’ile de la Gargogne, ayant
d’un coté la Corse, de l’autre l’ile d’Elbe, le phare
de Livourne devant et droite de nous celui de la Spezzia.
Julie assise à coté de moi, écrit à son mari. Marie
joue ”le poëme d’amour de Hensell” dans la salle
dont les portes sont ouvertes. Les vagues écumantes
|2|
se brisent avec fracas devant nous, les gouttes étin-
celantestillagtntstruket jaillisent parfois jusqu’à nos pieds.
Einar, une ceinture avec grelots passée autour de la
taille, joue au cheval, tandis qu’une petite fille déli-
cieuse, nommée ”Marietta” lui sert de cocher et la
bonne ”Cleopha” belle fille avec des aires du Reine
les surveille. Cette petite reine de notre vie, la répète
journellement, sans perdre de son charme, tant il
est vrai que la grandiose dans la nature et l’agilesvårtytt
dans la vie domestique, n’ennuient jamais au
moins pas nous. La santé de Julie, point essen-
tiel, varie. Le matin moins forte, elle se sent tou-
jours mieux l’après midi. Cependant en général
elle avance dans sa guérison, c. à. d. depuis notre
arrivée à Viareggio. La vie ici, le climat idéal lui
conviennent. Elle est toujours contente, gaie, a bon
appétit, dort très bien. Il est vrai que pour la faire
|3|
coucher de bonne heure, Marie et mois nous nous
mettons au lit à 9 ½ h. et ne sortons jamais après le
coucher du soleil. 2 jours après notre arrivée ici
j’ai dû appeler le docteur Thompson, recommandé
à ma sœur par des habitants de Rome, parceque
Julie s’étant trouvé mal, il fallait un séancesvårtytt
immédiat et le dit médecin logeait au même
hôtel que nous. Etrangère moi-même je ne pouvais
m’adresser au docteur italien de Viareggio que
personne ne me recommandait, qui était d’ail-
leurs trop loin. Sur le desir de son mari, Julie
lui a envoyé la diagnose de Thompson, en me
priant aussi d’écrire ma lettre du 16svårtytt. C’est moi
qui ai composé le télégramme, ayant calculé
qu’il arriverait le même jour que nos lettres,
nous espérions en amoindrir l’impression
pénible. Hier nous avons fait une nouvelle
consultation en nous adressant au Sénateur
|4|
professeur Fédeli, chef de la clinique de Pise
et spécialiste pour les maladies de poitrine, tandis
que Thompson est principalement chirurgien et
médecin de femmes. Le diagnose de Fedeli est consolant.
Il dit que Julie souffre principalement de l’anémie, des
nerfs et d’une bronchite, que toutes les parties des poumones,
du droit surtout, ne fonctionnent pas également les unes
trop, les autres trop peu, qu’elle peut, par la plus petite
irrégularité avoir la phtisie, mais qu’elle ne l’avait
pas encore. Il espère qu’un hiver passé au midi aven-
cera sa guérisson. Je te laisse à penser combien nous
sommes heureuses toutes, carsvårtytt nous avions la mort dans
l’âme. Quant à Julie, elle sentisvårtytt n’a pas dutout été
triste du diagnose de Thompson. Elle ne se croit pas ma-
lade dutout et ne sait pas se soigner, tandis qu’elle
soinge si bien les autres. – J’ai l’interrompue plus de
10 fois, cher Leo, ma lettre s’en ressent, mais le temps
me manquent absolument pour en écrire une
autre, je termine celle-ci en envoyant un baiser à
Alexandra et à Cely et en te priant, cher Leo, de me
garder ton amitié à laquelle je tient tant.
Ta tante et amie
F Mn
Julie et Marie se recommandent à ton bon
souvenir et à celui de tes dames.
Nous allons le 15 à Pise, Via Manzoni, 5.
|2|Merci pour mon pauvre cher
Oscar.