Suomenkielinen teksti
Tekstiä ei ole, ks. kuva tai transkriptio.
9.11.1875 Finanslära
Ruotsinkielinen teksti
|1|
16de FöreläsnFöreläsningen
Finansläratillagt av utgivaren
16de FöreläsnFöreläsningen
9 Nov.november
Bonsdorff anser ännu att följande källor för statsinkomsten i Finland äro regaler 1o) rättighet att fordra och bestämma vissa afgifter för anlitandet af domarmakten m. m. således, expd.lösenexpeditionslösen, karta sigillsigillata. 2o) Skogsregalet – hvari kronans eganderätt till öfverloppsjorden grunda lag. 3o) Sjö eller vattenregal = fiskerätt.|2| 4o) Rätt till res derelictae
Herrelös egendom, övergivna eller kasserade föremål.. 5o) tullregal – 6o) Postregal 7o) uteslutande rätt till bankinrättning.
Kritik häraf, – detta håller icke ens ur rättslig synpunkt. Endast myntandet förbehålla kronan i ord som viss regel uppfatta. ”Det blifver väl en Kronones egen sak och en tillhörig rättighet, att låta slå mynt, dock förbehålla sig StnaStänderna etc.” § 44 R. F.Regeringsformen – Kronans behof förbehålla ek- bok- och masteträd – quasi regal 2 § Försäkran till Borgerskapet 23 Februari 1789 förbinda sig RgnRegenten att icke bevilja några exclusiva privil.privilegier mopolermonopoler eller förpaktning. – Alltså äfven i rättsligt härmed för oss fremande.
Derföre hög tid att i likhet med flera af detta sekels engelska och franska ffnförfattningar utesluta denna benämning fr.från finansläran. I statsrättsligt afseende måste man med höghetsrättigheter, regaler, förstå alla de särskilda rättigheter hvilka tillsammans utgöra statsmakten. De rättigheter, som i sådant afseende tillhöra det finansiella området s. k. finansregaler kunna alltid tillsammns betraktadt ej vara annat än statens finansmakt eller finanshöghet. Men då skulle dit höra äfven makten att beskatta, – då borde det gängse bruket att inskränka begreppt regaler på vissa slag af inkomster förefalla – med rätta tillhöra alla, ja just i skatterna visa sig statens höghet och makt vida mer än i en viss monopoliserad näringsdrift.
Af anförda skäl icke upptagit regaler ss.såsom en inkomsttitel, på sätt redan af inledning framgå. Endast konstatera att detta begrepp i den offentl.offentliga rätten spelat en stor roll och ännu i Tyskland anses för verklig rättstitel, och inkomstart. – Det är dock ej annat än för det mesta sådan som staten har i likhet med privatpersoner eller för begagnandet af vissa statsanstalter hvilka lagstiftande makten för tiden ansett lämpligast att af staten bedrifva.
Denna digression torde dock erkänts behöflig och hade sin rätta plats vid öfvergång till sådana Statsanstalter som med uteslutande rätt stafva, ty deri låg regalet.
|3|Konklusioner:
Sedelns betydelse. – Hvarföre den kan gå, äfven ss.såsom oinlösbar. – Banksedel – icke statssedel. – Bankrutt vid realisation under pari ss.såsom sist anförde. – Mäktigt statsintresse att sedeln må ega full värde. – Depreciationens inverkan på näringar, – på skatterna. Men deraf följer icke att statsbank nödvändig: Kontroll äfven privat t. o. m. säkrare. Helst sedelfabrikation då icke lika möjlig. Fri eller monopoliserad sedelemissrättsedelemissionsrätttillagt i marginalen
Hvilkendera systemet nu bättre att staten bedrifva bankväsende, eller att den icke?
Pro statsbank: Staten behöfver i alla fall bankir för sina låne- och pengtransaktioner. Egen bank, så blir vinsten statens; – I banktekniskt hänseende möjligt. Visserligen utan spekulation, men kan dock bli vinst. Och om åsigter att blott en sedelutgifvare så bör det väl vara staten. – Behofvet af centralisation för pengväsendet kan just Statsbank tillgodose.
Contra: Det bringar de enskilda, isynnerhet affärsverlden i beroende af regeringen, dfredärför politiskt betänkligt. Staten får stort inflytande på allt bankväsende och kan fresta att minsbruka detta för andras än sina affärsintresse. – För intimt förbindelse med finansförvaltningen. Just sedelemisssedelemission blir farligt. Frestande dessutom att särskildt häri men ock i allmhetallmänhet ställa statsbanken så privilegierad att qväfva andra bankföretag. – Behöfves i tillfälle af krigsrätt stark handräckning, kan detta lättare ges af stark privatbank. – Men om statsbank, bör vara ss.såsom i Sverige och Finland – oaktadt äfven här vådan är partier utan fullmäktige. – Der rik statsbank, är klart att staten blir kund i en privatbank. Vådligt att fördenskull privilegiera der för mycket.
|4|hör till 16de Föreläsn.Föreläsningentillagt i marginalen
Jag nämnde, att den uteslutande myntningsrätten egentl.egentligen det enda hos oss bestående regal, af vår rätt så uppfattadt. Och efter digression till regenten i allmhetallmänhet, följer lämpligast att nu härom tala enär fast följa på bankväsendet.
Med myntregalet förstår man vanligtvis inbegreppet af alla de statsmaktens rättigheter som hänföra sig till myntväsendet, i trängre mening är det kronans uteslutande rätt att låta pregla myntet och sätta det i omlopp och derur draga vinsten.
De flesta råa folkslag känna icke den myntade metallen. Hos dem det enkla bytet. Efterhand uppkom bruket af speciella bytesmedel, och vi veta att i grå forntid ädla metaller om ock ej i myntesform gjorde sin lämplighet härtill gällande. Myntet är i sjelfva verket ett instrument som vid alla utbyten tjenar till mått och i sig sjelf är en equivalent, ett motsvarande värde; det är företrädesvis varan, den förnämsta varan, mot hvilken man kan tillbyta sig alla andra varor. Alla civiliserade folk, forna och nuvarande, hafva, man vet icke precis när eller under hvilka omständigheters inverkan, adopterat de ädla metallerna, guldet och silfret, såsom det lämpligaste mått och den fullkomligaste förmedlare för utbyten af varor eller andra värden. – Guldet och silfret ha i sjelfva verket de tjenligaste egenskaper för detta ändamål. De låte lätt dela sig in infinitum och hvarje del behålla sitt proportionella värde; guldet undergår nästan ingen minskning genom smältning eller gjutning, silfret föga; luften angriper icke guldets yta, och svårligen heller det rena silfrets; dessa metaller kunna således oändligen bevaras, – hvilket just är ett väsentligt vilkor. Slutligen utgör dessa metallers sällsynthet jemväl ett element af deras värde. – Ursprungligen vägde man metaller föruträttande tillbörlig frihet hos densamma. – Sedermera förstod man dela dem i vissa portioner af gällande vigtsystem. Vidare lärde man sig kontrollera finhalten och genom en operation som kallades myntning gifva den en pregel som tjenade till offentligt intyg öfver mängden af fin metall som stycken innehålla. Sålunda uppkom myntet, som således bör definieras: ett metallstycke hvars vigt och finhalt äro vitsordade af behörig auktoritet.
Grekerna synes ha varit de första som praktiserade den ädla metallens delning i myntstycken.
|5|Metallen, preglad till mynt, är nu, kan man säga, i alla civiliserade stater, liksom mellan dem inbördes, basen för all rörelse såvida densamma beror af att städse kunna uttryckas i vissa värden. Alltså af största vigt att enhvar må kunna vara säker att myntet eger den vigt och finhalt som för den eller de myntenheter hvarpå den lyder är af nöden. – Sjelfva tillverkningen af mynt ingalunda en så svår sak, att icke enskild industri skulle kunna till konstgöra föremål, än mynt, bearbetar ju dessa metaller enskildt.tillagt i marginalen. Men det fordrar att den sker under sådan kontroll att man kan vara säker mot bedrägeri, icke behöfva anlita ett laboratorium för att hvar gång profva ett mynttillagt i marginalen. Derföre är det allmänt gällande att staten bör handha myntning. Och detta icke ss.såsom ngtnågot specifikt statsintresse, utan ss.såsom ett allmänt intresse öfverhufvud. – DföreDärför ock af ålder, och ännu, myntningen betraktas ss.såsom ett regal. Men går man till grunden, skall man erkänna att staten icke begagna sig af sin makt att göra myntning till ett statens monopol, för att utstänga konkurrens från en lukrativ industri, – utan staten har förbehållit sig myntningen, för att motsvara en uppgift som af den enskilde ej i samma grad kan fyllas: beredandet af osviklig garanti derför, att hvarje myntstycke innehålla den vigt och finhalt som enligt lag erfordras för det värdemått hvari pregeln lyder. Staten kan ha inkomst dervid eller göra förlust, uppoffring derpå – detta är en alldeles sekundär omständighet. – Således äfven här oegentligt att tala om regal i detta begrepps allmännaste betydelse af att staten begagnar sin en viss höghetsrätt för att förtjena pengar. Men om man icke ens här anser regalbegreppet, vare sig ur rättslig eller finansiel synpunkt, på sin plats, kan man dock med afs.avseende å det förut anförda erkänna att en riktig uppfattning af det allm.allmänna intresset ligger till grund derför, att staten må med uteslutande rätt omhänderha myntningen.
Men klart att sträng noggranhet och redbarhet här råda i denna funktion. – Så icke alltid varit fallet. – Man hade sett att vana uppkommit att förtro sig till pregeln. Då funnes furstar som icke fäste sig vid att regala rätten medförde regala skyldigheten. Man begynte med myntförsämringen. Den politiska moralen har först efter franska revol.revolutionen och genom offentlighet och det repres.representativa systemet vunnit den stadga att slikt omöjligt. – Men isynnerhet medeltiden florerade myntförsämringar. Preglades oupphörligt nytt|6| med allt sämre finhalt och ålades utbyta gamla värdesökare mot dem. Så t. ex. den lübska marken före år 1365 ett silfvervärde af 4 ThlrThaler 20 gr.gram, år 1400 dodito 2 ThlrThaler 18 gr.gram – 1465 –1 ThlrThaler 5 grgram.
Philip af Valois påstås ha tvungit embetsmännen vid myntverket att svärja att de skulle förhemliga bedrägeriet vid myntpreglingen och söka förmå köpmännen tro, att fullt värde. I Schlesien var det i medeltiden antaget bruk, att tre gånger om året pregla nya sämre mynt, de gamla utlystes och invexlades med rabatt ehuru värderikare. – I Ryssland 1660–tillagt av utgivarentalet en försämring af kopeken som framkallade uppror. I Sverige Carl XII klippingar dessa dock icke annat än mynttecken med tvångskurs.Turkiet ännu i detta sekel. – Hvarföre myntförsämring ännu sämre än pappersmynt? emedan rent bedrägeri, det senare vill ju blott var bygdt på krediten, med myntpregeln innebär en regernsregeringens försäkran om visst metallvärde. – Men om i de sista århundraden upphört, torde den politiska moralen mindre än kännedomen om sedlarna medverkat, ända tills repres.representation och offentlighet.
I en del stater myntfoten bygd på guldet, i andra silfret, i en del på båda metaller, ss.såsom Frankrike. – Nu guld öfvervägat.
Myntfoten bedöms hufvudsakl.huvudsakligen efter följande bestämningar: hvilken hufvudmetall, – huru stor legering af koppar får till bestämda myntstycket ingå, huru många mynt af samma sort få slås ur viss metallvigt, – huru värdet af guldmyntet i fhållandeförhållande till silfvermynt (der 2 mynter) – huru stort remedium får vara, (afvikning i vigt, – i finhalt medges den ej).
Skiljemynt, med silfer och koppar – belasta mynttecken.
Sträfvanden efter större enhet. – Öfvergång till guldmyntfot hvarföre? Ännu för 20 år hade guldet sjunkit fhållandeförhållande till silfret. Kalifornien, Australien.tillagt i marginalen
Frankrike förr egentl.egentlig silfver fot: 1 franc var myntenhet visst af 5 gramm silfver och guldmyntet blott ett lagligt mynt. – Sedan konvention mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz 1865, då silfret begränsades. – Det hade strömmat ut och guldet in.
Från 1850 till 60 hade Frankrikes silfverförråd minskats med 1 300 och guldförrådet ökats med 3 000 millioner.tillagt i marginalen
För 20 år guldet fallit – orsaken hvarföre nu stigit mest Tysklands öfvergång till guldmyntfot.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
16de FöreläsnFöreläsningen
Finansläratillagt av utgivaren
16de FöreläsnFöreläsningen
9 Nov.november
Bonsdorff litet längre hunnenstruket anser ännu att följande källor
för statsinkomsten i Finland äro regaler 1o) rättighet att fordra
och bestämma vissa afgifter för anlitandet af domarmakten m. m.
således, expd.lösenexpeditionslösen, karta sigillsigillata. 2o) Skogsregalet – hvari kronans
eganderätt till öfverloppsjorden grunda lag. 3o) Sjö eller vattenregal = fiskerätt.
|2|
4o) Rätt till res derelictae. 5o) tullregal – 6o) Postregal
7o) uteslutande rätt till bankinrättning.
Kritik häraf, – detta håller icke ens ur rättslig
synpunkt. Endast myntandet förbehålla kronan i ord
som viss regel uppfatta. ”Det blifver väl en Kronones
egen sak och en tillhörig rättighet, att låta slå mynt, dock
förbehålla sig StnaStänderna etc.” § 44 R. F.Regeringsformen – Kronans behof
förbehålla ek- bok- och masteträd – quasi regal
2 § Försäkran till Borgerskapet 23 Februari 1789 förbinda
sig RgnRegenten att icke bevilja några exclusiva privil.privilegier mopolermonopoler
eller förpaktning. – Alltså äfven i rättsligt härmed för oss fremande.
Derföre hög tid att i likhet med flera af detta sekels
engelska och franska ffnförfattningar utesluta denna benämning fr.från finans-
läran. I statsrättsligt afseende måste man med höghets-
rättigheter, regaler, förstå alla de särskilda rättigheter hvilka
tillsammans utgöra statsmakten. De rättigheter, som i sådant
afseende tillhöra det finansiella området s. k. finans-
regaler kunna alltid tillsammns betraktadt ej vara
annat än statens finanstillagtmakt eller finanshöghet. Men då
skulle dit höra äfven makten att beskatta, – då borde det
gängse bruket att inskränka begreppt regaler på vissa
slag af inkomster förefalla – med rätta tillhöra alla, ja
just i skatterna visa sig statens höghet och makt vida mer
än i en viss monopoliserad näringsdrift.
Af anförda skäl icke upptagit regaler ss.såsom en inkomst-
titel, på sätt redan af inledning framgå. Endast konstatera
att detta begrepp i den offentl.offentliga rätten spelat en stor
roll och ännu i Tyskland anses för verklig rättstitel,
och inkomstart. – Det är dock ej annat än för det
mesta sådan som staten har i likhet med privat-
personer eller för begagnandet af vissa statsanstalter
hvilka lagstiftande makten för tiden ansett lämpligast att
af staten bedrifva.
Denna digression torde dock erkänts behöflig och hade
sin rätta plats vid öfvergång till sådana Statsanstalter
som med uteslutande rätt stafva, ty deri låg regalet.
Konklusioner:
Sedelns betydelse. – Hvarföre den kan gå, äfven
ss.såsom oinlösbar. – Banksedel – icke statssedel. –
Bankrutt vid realisation under pari ss.såsom sist an-
förde. – Mäktigt statsintresse att sedeln må ega full
värde. – Depreciationens inverkan på näringar,
– på skatterna. Men deraf följer icke att stats-
bank nödvändig: Kontroll äfven privat t. o. m.
säkrare. Helst sedelfabrikation då icke lika möjlig. Fri eller monopoliserad sedelemissrättsedelemissionsrätttillagt i marginalen
Hvilkendera systemet nu bättre atttillagt staten eller privatstruket bedrifvatillagt
bankväsende, eller att den icke?
Pro statsbank: Staten behöfver i alla fall bankir
för sina låne- och pengtransaktioner. Egen bank, så
blir vinsten statens; – I banktekniskt hänseende
möjligt. Visserligen utan spekulation, men kan dock
bli vinst. Och om åsigter att blott en sedelutgifvare
så bör det väl vara staten. – Behofvet af centrali-
sation för pengväsendet kan just Statsbank tillgodo-
se.
Contra: Det bringar de enskilda, isynnerhet affärs-
verlden i beroende af regeringen, dfredärför politiskt betänk-
ligt. Staten får stort inflytande på allt bankväsende
och kan fresta att minsbruka detta för andras
än sina affärsintresse. – För intimt förbin-
delse med finansförvaltningen. Just sedelemisssedelemission blir
farligt. Frestande dessutom att särskildt häri men
ock i allmhetallmänhet ställa statsbanken så privilegierad
att qväfva andra bankföretag. – Behöfves i tillfälle
af krigsrätt stark handräckning, kan detta lättare
ges af stark privatbank. – Men om stats-
bank, bör vara ss.såsom i Sverige och Finland – oaktadt
äfven här vådan är partier utan fullmäktige. – Der
rik statsbank, är klart att staten blir kund i en pri-
vatbank. Vådligt att fördenskull privilegiera der för mycket.
hör till 16de Föreläsn.Föreläsningentillagt i marginalen
Jag nämnde, att den uteslutande myntningsrätten egentl.egentligen det
enda hos oss bestående regal, af vår rätt så uppfattadt. Och
efter digression till regenten i allmhetallmänhet, följer lämpligast att nu
härom tala enär fasttillagt följa på bankväsendet.
Med myntregalet förstår man vanligtvis inbegreppet af alla
de statsmaktens rättigheter som hänföra sig till myntväsendet,
i trängre mening är det kronans uteslutande rätt att låta
pregla myntet och sätta det i omlopp och derur draga vinsten.
De flesta råa folkslag känna icke den myntade metallen. Hos
dem det enkla bytet. Efterhand uppkom bruket af speciella bytes-
medel, och vi veta att i grå forntid ädla metaller om ock ej
i myntesform gjorde sin lämplighet härtill gällande. Myntet är
i sjelfva verket ett instrument som vid alla utbyten tjenstruket tjenar
till mått och i sig sjelf är en equivalent, ett motsvarande
värde; det är företrädesvis varan, den förnämsta varan, mot
hvilken man kan tillbyta sig alla andra varor. Alla civiliserade
folk, forna och nuvarande, hafva, man vet icke precis när
eller under inverkan afstruket hvilka omständigheters inverkan, adop-
terat de ädla metallerna, guldet och silfret, såsom det lämpligaste
mått och den fullkomligaste förmedlare för utbyten af varor
eller andra värden. – Guldet och silfret ha i sjelfva verket de
tjenligaste egenskaper för detta ändamål. De låte lätt dela sig
in infinitum och hvarje del behålla sitt proportionella
värde; guldet undergår nästan ingen minskning genom smält-
ning eller gjutning, silfret föga; luften angriper icke guldets yta,
och svårligen heller det rena silfrets; dessa metaller kunna
således oändligen bevaras, – hvilket just är ett väsentligt vilkor.
Slutligen bedragerstruket utgör dessa metallers sällsynthet jemväl ett
element af deras värde. – Ursprungligen vägde man metaller
föruträttande tillbörlig frihet hos densamma. – Sedermera
förstod man dela dem i vissa portioner af gällande vigt-
system. Vidare lärde man sig kontrollera finhalten och genom
en operation som kallades myntning gifva den en pregel
som tjenade till offentligt intyg öfver mängden af fin metall
som destruket styckentillagt innehålla. Sålunda uppkom myntet, som således
bör definieras: ett metallstycke hvars vigt och finhalt äro
vitsordade af behörig auktoritet.
Grekerna synes ha varit de första som begyntstruket praktiserade
den ädla metallens delning i myntstycken.
Metallen, preglad till mynt, är nutillagt, kan man säga, i alla
civiliserade stater, liksom mellan dem inbördes, grundlagdastruket basentillagt
för all rörelse såvida densamma beror af att städse kunna
uttryckas i vissa värden. Alltså af största vigt att enhvar
må kunna vara säker att myntet eger den vigt och finhalt som
för den eller de myntenheter hvarpå den lyder är af nöden. – Sjelfva
tillverkningen af mynt ingalunda en så svår sak, att icke enskild in-
dustri skulle kunna till konstgöra föremål, än mynt, bearbetar ju dessa metaller enskildt.tillagt i marginalen. Men det fordrar att den sker under sådan
kontroll att man kan vara [...]oläslig/saknad text säker mot bedrägeri, icke behöfva anlita ett laboratorium för att hvar gång profva ett mynttillagt i marginalen. Derföre
är det allmänt gällande att staten bör handha myntning.
Och detta icke ss.såsom ngtnågot specifikt statsintresse, utan fullt detstruket ss.såsom etttillagt
allmänt intresse öfverhufvud. – DföreDärför ock af ålder, och ännu,
myntningen betraktas ss.såsom ett regal. Men går man till grunden,
skall man erkänna att staten icke begagna sig af sin makt
att göra myntning till ett statens monopol, för att utstänga
konkurrens från en lukrativ industri, – utan staten gestruket har
förbehållit sig myntningen, för att motsvara en uppgift som
af den enskilde ej i samma grad kan fyllas: beredandet
af osviklig garanti derför, att hvarje myntstycke innehålla
den vigt och finhalt som enligt lag erfordras för det värde-
mått hvari pregeln lyder. Staten kan ha inkomst dervid
eller göra förlust, uppoffring derpå – detta är en alldeles
sekundär omständighet. – Således äfven här oegentligt
att tala om regal i detta begrepps allmännaste betydelse
af att staten begagnar sin en visstillagt höghetsrätt för att förtjena pengar.
Men om man icke ens här anser regalbegreppet, vare sig
ur rättslig eller finansiel synpunkt, på sin plats, kan man
dock med afs.avseende å det förut anförda erkänna att en riktig upp-
fattning af det allm.allmänna intresset ligger till grund derför, att staten må
med uteslutande rätt omhänderha myntningen.
Men klart att sträng noggranhet och redbarhet här råda
i denna funktion. – Så icke alltid varit fallet. – Man hade
sett att vana uppkommit att förtro sig till pregeln. Då funnes furstar
som icke fäste sig vid att regala rätten medförde regala skyldigheten.
Man begynte med myntförsämringen. Den politiska moralen
har först efter franska revol.revolutionen och genom offentlighet och det repres.representativa
systemet vunnit den stadga att slikt omöjligt. – Men isynnerhet
medeltiden florerade myntförsämringar. Preglades oupphörligt nytt
|6|
med allt sämre finhalt och ålades utbyta gamla värdesökare mot
dem. Så t. ex. den lübska marken före år 1365 ett silfver-
värde af 4 ThlrThaler 20 gr.gram, år 1400 dodito 2 ThlrThaler 18 gr.gram – 1465 –1 ThlrThaler 5 grgram.
Philip af Valois påstås ha tvungit embetsmännen vid mynt-
verket att svärja att de skulle förhemliga bedrägeriet vid mynt-
preglingen och söka förmå köpmännen tro, att fullt värde. I
Schlesien var det i medeltiden antaget bruk, att tre gånger
om året pregla nya sämre mynt, de gamla utlystes och in-
vexlades med rabatt ehuru värderikare. – I Ryssland
1660talet en försämring af kopeken som framkallade uppror.
I Sverige Carl XII klippingar dessa dock icke annat än
mynttecken med tvångskurs.Turkiet ännu i detta sekel.tillagt – Hvarföre myntförsämring
ännu sämre än pappersmynt? emedan rent bedrägeri, det
senare vill ju blott var bygdt på krediten, med myntpregeln in-
nebär en regernsregeringens försäkran om visst metallvärde. – Men
om i de sista århundraden upphört, torde den politiska moralen
mindre än kännedomen om sedlarna medverkat, ända tills
repres.representation och offentlighet.
I en del stater myntfoten bygd påtillagt guldet, i andra silfret, ss. rstruket i en del på
båda metaller, ss.såsom Frankrike. – Nu guld öfvervägat.
Myntfoten hvilkenstruket bedöms hufvudsakl.huvudsakligen efter följande
bestämningar: hvilken hufvudmetall, – huru stor
legering af koppar får till bestämda myntstycket ingå,
huru många mynt af samma sort få slås ur viss
metallvigt, – huru värdet af guldmyntet i fhållandeförhållande
till silfvermynt (der 2 mynter)tillagt – huru stort remedium får vara,
(afvikning i vigt, – i finhalt medges den ej).
Skiljemynt, med silfer och koppar – belasta mynttecken.
Sträfvanden efter större enhet. – Öfvergång
till guldmyntfot ochstruket hvarföre? Ännu för 20 år
hade guldet sjunkit fhållandeförhållande till silfret. Kalifornien, Australien.tillagt i marginalen
Frankrike förr egentl.egentlig silfver fot: 1 franc var myntenhettillagt visst af 5 grammtillagt silfver
och 20 francs varstruket guldmyntet blott ett lagligt mynt. – Sedan
konvention mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz
1865, då silfret begränsades. – Det hade strömmat ut
och guldet in.
Från 1850 till 60 hade Frank-
rikes silfverförråd minskats med 1 300 och guldförrådet
ökats med 3 000 millioner.tillagt i marginalen
För 20 år guldet fallit – orsaken hvarföre nu stigit
mest Tysklands öfvergång till guldmyntfot.