21.11.1878 Suomen valtio-oikeus
Ruotsinkielinen teksti
|1|
36e FöreläsnFöreläsningen
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
36e FöreläsnFöreläsningen
21 Novbr.november
Finl.Finlands statsrätt.
Af igår, och ofta förut framhållna, tydligt, att valrätten till de ofrälse Stånden genom L. O.Lantdagsordningen vunnit sdansådan utveckling, att hvarken ngtnågot af de valda stånden stårsvårtytt mer att betraktas ss.såsom en del af en exklusiv klass eller ngnnågon annan omfattande lefnadrikting, social grupp alldeles utesluten frfrån valrätt och valbarhet, än den egendomslösa, – hvilka ock hittills i vårt land icke röjt ngtnågot intresse för officel.officiella angelägenheter, ej ens i kommun. Likaså är tillståndetsvårtytt vid landtdagen, tillföljd af adelns sociala omgestaltning, ej heller mer en grupp inom hvilken blott ett begränsadt slag af lefnadsriktning och erfarenhet, vore möjlig.
Bör ock märkas att en folkrepres.folkrepresentation icke endast i det fall verkligen kan erkännas ss.såsom sådan, att samtliga individer i landet deltagit i dess bildande, d.ä.det är i valet eller åtminstone hafva rätt dertill. Att vara folkrepres.folkrepresentant är en offentlig statsfunktion, icke ett uppdrag af ett antal enskilda. Landtdagsman icke det ringaste mer skyldighet att intressera sig för att befrämja det distrikt, den grupp af valmän som sändt honom, än hvarje annan del af landet, hvarje annan grupp af intresse. Det är det för hela landet angelägna, han har att uttala. Om en enkel bonde fr.från Idensalmi talar för nationalteater när han anser dennas åstadkommande gagneligt, så är det lika berättigadt, som om en högvälboren grefve pläderar för ändring i lagstifnlagstiftningen om fabriks arbetares intressen, om en prest hänge sig åt handelslagstiftning, så är detta i sin ordning lika väl som om en köpman i borgareståndet ingingo i granskning af kkolagsbestämningarkyrkolagsbestämningar.
Af det anförda följer icke, att landtdagsman skola göra sig till abstraktion från hvad de eljes som menniska tänka och känna. Långtifrån. Den midt hvaråsvårtytt man lefva, de studier, de erfarenheter, yrke etcetcetera ... bidraga att dana individenen, verka bestående på hans utveckling och influerar på hans tänkesätt. Deraf olika uppfattning om statens intresse i allmänhet och in casu
lat. i varje enskilt fall. Men det är i hvarje fall dock statens intresse som skola befrämjas, nationens i dess helhet, icke ett stånd, ett distrikt, en landsdels äfven om sdntsådant skulle ske på bekostnad af andras. Enligt regeln äro olika samhällsklassers och landsdelars intressen icke i disharmoni med|2| hvarandra, utan böra, rätt förstådda vara i harmoni. Och hvad särskildt rättsfrågor vidkommer, i civil- och strafflag, så kan härvid icke en lokalisering eller en olika anordning för olika klasser komma i fråga. Det rätta icke separata intressen skall få sitt uttryck i lagen, och denna binder hela folket, hög som låg.
De fr.från landtdagsmännen olika individualitet ur olika samhällsställning betingade olikheter i uppfattning, bryta sig mot hvarandra i debatten, filas, sigtas och jemkas, tills beslutet framgår. Detta beslut är folkviljan. Utlägg huru folkviljan icke är till saksvårtytt bestämd vid valen. Det finns s. k. allmän opinion – och parti opinion; men icke ss.såsom ett organiskt element i statsledning, de valda följa sin öfvertygelse – och representativa beslut är folkviljan. Valen äro det till en viss grad, nämligen om de resultera af diskussion, der individens åsigter kända; men då ock äro de, rättsligt betraktade, blott en faktor medverkande till bildandet af folkvilja.
Statsrättsligt taladt, är det blott represnsrepresentationens enligt lagenlig pluralitet fattade beslut, som är folkviljan. Och detta oberoende deraf, huru representationen är organiserad, om den exklusiv eller allmän.
Ja, äfven före 1809, och under de förflutna sekler, alltsom sv.svenska riksdagen erhöll dessa lagstiftnings och beskattnings funktioner som förut landskapsvis, så fanns ej ngtnågot annat sätt att utröna folkvilja än g.genom StnaStänderna. Men detta bristfälligt, både emedan StdenStånden exklusiva och derunder trodde sig berättigade att förfara som 4 korporationer inbördes täflande om klassförmoner.
Deraf, ett reprs.representativt beslut i hvarje fall, huru de än samsattsammansatt, utgör folkviljan, följer icke att likgiltigt huru sammansatt; lika litet som det är likgiltigt om dålig domstol, eller guvernör, derför då den domstol, eller den åtgärd i alla fall för sig bindande. Finna man repres.representationen ensidigt sammansatt, icke er|3|bjudande garantier för mångidgmångsidig, insigtsfull och mogen pröfning, så bör man söka förbättra den samma.
I hvilka hänseenden vår n.nuvarande bristfällig? – Bedömandet häraf bör ske både med hänsyn till våra egna fhållandenförhållanden, som ock efter jförelsejämförelse med andra länders. Vi finna tvenne ytterligheter: De forna Ständerna i t. ex. Tyskland: 3 privilegierade grupper, prelater, adel och städer, – samt den n. v.nuvarande suffrage universelfr. allmän rösträtt. Den förra erbjuda sannolikhet för tillgodoseende af kastintressen – den senare lemna möjlighet för att okunnigt proletariat finna öfvertag. –
Huru om här endast adel och prester –
eller endast bönder. –
Huru bör man då ställa valrätten? – Finns ej ngtnågot allmänt recept. Men dock finns en giltig grundtanke: valrätt icke allm.allmän mensklig rättighet, som bör tillkomma hvarje medborgare, det är icke för att bereda alla individer tillfället att välja och väljas, som detta statsorgan folkrepres.folkrepresentationen inrättats. Men väl för att alla de åsigter, all den erfarenhet och insigt, som kan vara af betydelse för lösningen af statsproblem, måtte komma deraf till godo och det på ett bindande sätt, så att regenten deraf ett rättesnöre. Alltså: så, att innebär största möjliga garanti för god och mångsidig samsättingsammansättning af represtionrepresentationen, – samt att dess elementer någorlunda i proportion till betydenheten af de olika grupperna och sträfvandena i samhället.
Det finns mycken möjlighet för att allmän valrätt funktionera väl, så att de bästa vinnersvårtytt; men har man ett annat historiskt gifvet system som ock visat sig vara ett instrument för samma ändamål, så må nu hellre fortgå g.genom modifikation deraf än kasta bort det med ens för fantasierna af abstrakta satser. Ingen nation är blott en mennisko hop, der hvarje individ en likadan etta eller nolla som den andra, den består af en serie olikheter och dessa böra till sin valör erkännas.
Om vi nu se på vår representionrepresentation, så finna vi väl|4| att en disproportion att adel och prester har ¼, men deraf följa ej att ett komplett uteslutande af dem vore rätt eller åtminstone det närmaste nödvändiga. – Bristerna i vår repres.representation betydande, men icke i så hög grad, som i dess organisation.
Fördelningen på 4 afdelningar det värsta. Utlägg skadorna häraf för frågors behandling, – betydenlösheten af § 47. – Och vådan af ståndsandans uppkomst.
Vigtigast att ändra detta och komma till 2 kammarsystem. Beskrif detta, hvars urspngursprung England, samt antagen i de allra flesta stater (180 millioner mot 10 i Europa). De vigtigaste skälen för ett sådant. (Mill, Laboulaye). Olika slag af 1a kammaren och ändamålet dermed. Låt oss hoppas att i denna riktning.
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
36e FöreläsnFöreläsningen
Finlands statsrätttillagt av utgivaren
36e FöreläsnFöreläsningen
21 Novbr.november
Finl.Finlands statsrätt.
Af igår, och ofta förut framhållna, tydligt, att
Finlandsstruket valrätten till de ofrälsetillagt Stånden genom L. O.Lantdagsordningen vunnit sdansådan utveckling, att
hvarken ngtnågot af de valda ståndentillagt stårsvårtytt mer att betraktas ss.såsom en del af en exklusiv klass
eller ngnnågon annantillagt omfattande lefnadrikting, social grupp alldelestillagt utesluten
frfrån valrätt och valbarhet, än den egendomslösa, – hvilka ock
hittills i vårt land icke röjt ngtnågot intresse för officel.officiella ange-
lägenheter, ej ens i kommun. Likaså är tillståndetsvårtytt vid
landtdagen, tillföljd af adelns sociala omgestaltning, ej heller
mer en grupp inom hvilken blott ett begränsadt slag af lefnads-
riktning ochtillagt erfarenhet, afstruket vore möjlig.
Bör ock märkas att en folkrepres.folkrepresentation icke endast i det fall
verkligen kan erkännas ss.såsom sådan, att samtliga individer i landet
hafvastruket deltagit i dess bildande, d.ä.det är i valet eller åtminstone
hafva rätt dertill. Att vara folkrepres.folkrepresentant är en offentlig
statsfunktion, icke ett uppdrag af ett antal enskilda.
Landtdagsman icke det ringaste mer skyldighet att intres-
sera sig för att befrämja det distrikt, den grupp af
valmän som sändt honom, än hvarje annan
del af landet, hvarje annan grupp af intresse. Det är
det för hela landet angelägna, han har att uttala.
Om en enkeltillagt bonde fr.från Idensalmi talar för nationalteater
är detta likastruket när han anser dennas åstadkommande gagneligt,
så är det lika berättigadt, som om en högvälboren
grefve pläderar för ändring i lagstifnlagstiftningen omtillagt fabriks arbetares intressen,
om en prest hänge sig åt handelslagstiftning, så
är detta i sin ordning lika väl som om en köpman i borgare-
ståndet ingingo i granskning af kkolagsbestämningarkyrkolagsbestämningar.
Af det anförda följer icke, att landtdagsman skola
göra sig till abstraktion från hvad de eljes som
menniska tänka och känna. Långtifrån. Den midt hvaråsvårtytt
man lefva, de studier, de erfarenheter, yrke etcetcetera ... bidraga
att dana individenen, verka bestående på hans utveckling
och influerar på hans tänkesätt. Deraf olika uppfattning
om statens intresse i allmänhet och in casu. Men
det är i hvarje fall dock statens intresse som
skola befrämjas, nationens i dess helhet att derigenomstrukettillagt, icke ett stånd,
ett distrikt, en landsdels äfven om sdntsådant skulle ske
på bekostnad af andras. Enligt regeln äro olika sam-
hällsklassers och landsdelars intressen icke i disharmoni med
|2|
hvarandra, utan böra, rätt förstådda vara
i harmoni. Och hvad särskildt rättsfrågor
vidkommer, i civil- och strafflag, så kan härvid
icke en lokalisering eller en olika anordning för
olika klasser komma i fråga. Det rätta [...]oläslig/saknad text icke separata intressentillagt skall få sitt uttryck
i lagen, och denna binder hela folket, hög som låg.
De fr.från landtdagsmännen olika individualitet ur
olika samhällsställning betingade olikheter i uppfattning,
bryta sig mot hvarandra i debatten, filas, sigtas
och jemkas, tills beslutet framgår. Detta beslut
är folkviljan. Utlägg huru folkviljan icke är denstruket tilltillagt
saksvårtytt bestämd vid valen. Det finns s. k. allmän
opinion – och parti opinion; men icke ss.såsom ett orga-
niskt element i statsledning, de valda följa sin
öfvertygelse – och representativa beslut är folk-
viljan. Valen äro det till en viss grad, nämligen om
de resultera af diskussion, der individens åsigter
kända; men då ock äro de, rättsligt betraktade, blott
en faktor medverkande till bildandet af folkvilja.
Statsrättsligt taladt, är det blott represnsrepresentationens enligt lagenlig
pluralitet fattade beslut, som är folkviljan.
Och detta oberoende deraf, huru representationen är
organiserad, om den exklusiv eller allmän.
Ja, äfven före 1809, och under de förflutna sekler, alltsom
sv.tillagtsvenska riksdagen erhöll dessa lagstiftnings och beskattnings
funktioner som förut landskapsvis, så fanns ej ngtnågot
annat sätt att utröna folkvilja än g.genom StnaStänderna. Men detta
bristfälligt, både emedan StdenStånden exklusiva och derunder
trodde sig berättigade att förfara som 4 korporationer
inbördes täflande om klassförmoner.
Hvarje representationsreform.struket
Deraf, ett reprs.representativt beslut i hvarje fall, huru de
än samsattsammansatt, utgör folkviljan, följer icke att likgiltigt
huru sammansatt; lika litet som det är likgiltigt
om dålig domstol, eller guvernör, derför då den domstol,
eller den åtgärd i alla fall för sig bindande. Finna
– Istruket man repres.representationen ensidigt sammansatt, saknarstruket icke er-
|3|
bjudande garantier för mångidgmångsidig, insigtsfull och
mogen pröfning, så bör man söka förfstruket förbättra den
samma.
I hvilka hänseenden vår n.nuvarande bristfällig? – Bedö-
mandet häraf bör ske både med hänsyn till våra egna
fhållandenförhållanden, som ock efter jförelsejämförelse med andra länders.
Vi finna tvenne ytterligheter: De forna Ständerna
i t. ex.tillagt Tyskland: 3 privilegierade grupper, prelater, adel och
städer, – samt den n. v.nuvarande suffrage universel.
Den förra erbjuda sannolikhet för tillgodoseende af kast-
intressen – den senare lemna möjlighet för att okun-
nigt proletariat finna öfvertag. –
Huru om här endast adel och prester –
eller endast bönder. –
Hvadstruket Hurutillagt bör man då eftersträfvastruket ställa valrättentillagt? – Finns ej ngtnågot allmänt
recept. Men dock finns en giltig grundtanke:
valrätt icke allm.allmän mensklig rättighet, som bör tillkomma
hvarje medborgare, det är icke för att bereda alla indi-
vider tillfället att välja och väljas, som detta statsorgan
folkrepres.folkrepresentationen inrättats. Men väl för att alla de åsigter,
all den erfarenhet och insigt, som kan vara af betydelse
för lösningen af statsproblem, måtte komma deraf till
godo och det på ett bindande sätt, så att regenten
deraf ett rättesnöre. Alltså: vallagenstruket [...]oläslig/saknad text så, att
innebär största möjliga garanti för god och mångsidig
samsättingsammansättning af represtionrepresentationen, – samt att dess elementer
någorlunda i proportion till betydenheten af de
olika grupperna och sträfvandena i samhället.
Derfstruket Det finns mycken möjlighet för att allmän
valrätt funktionera väl, så att de bästa vinnersvårtytt;
men har man ett annat historiskt gifvet system
som ock [...]oläslig/saknad text visat sig gifvastruket vara ett instru-
ment för samma ändamål, så må nu hellre fortgå
g.genom modifikation deraf än kasta bort det med ens
för fantasierna af abstrakta satser. Ingen nation
är blott en mennisko hop, der hvarje individ
en likadan etta eller nolla som den andra, den består af
en serie olikheter och dessa böra till sin valör erkännas.
Om vi nu se på vår representionrepresentation, så finna vi väl
|4|
att en disproportion att adel och prester har ¼,
men deraf följa ej att ett komplett uteslutande
af dem vore detstruket rätt eller åtminstone det närmaste
nödvändiga. – Bristerna i vår repres.representation betydande,
men icke i så hög grad, som i dess organisation.
Fördelningen på 4 afdelningar det värsta. Utlägg
skadorna häraf för frågors behandling, – betyden-
lösheten af § 47. – Och vådan af ståndsandans
uppkomst.
Vigtigast att ändra detta och komma till 2 kammarsystem.
Beskrif detta, hvars urspngursprung England, samt antagen
i nästanstruket de allra flesta stater (180 millioner mot 10 i Europa).
De vigtigaste skälen för ett sådant. (Mill, Laboulaye).
Olika slag af 1a kammaren och ändamålet dermed.
Låt oss hoppas att i denna riktning.tillagt
Suomen valtio-oikeus
Syyslukukausi 1878
36. luento 21. marraskuuta
Suomen valtio-oikeus
Eilisestä ja usein aikaisemminkin esille otetusta käy selvästi ilmi, että aatelittomien säätyjen vaalioikeus on Valtiopäiväjärjestyksen avulla lähtenyt sellaiseen kehitykseen, ettei mitään valituista Säädyistä voi enää katsoa osaksi suljettua luokkaa, eikä jotain muuta laajaa elämänmuotoa tai yhteiskunnallista ryhmää täysin osattomaksi vaalioikeudesta ja vaalikelpoisuudesta, muita kuin ne, joilla ei ole omaisuutta. Nämä eivät kuitenkaan ole tähän saakka osoittaneet maassamme mitään mielenkiintoa yleisiin asioihin, eivät edes kuntien toimintaan. Vastaavanlainen on tilanne valtiopäivillä aateliston yhteiskunnallisesta uudistumisesta johtuen. Hekään eivät ole enää ryhmä, jonka keskuudessa vain tietynlainen, rajoitettu elämänmuoto ja kokemus ovat mahdollisia.
On kuitenkin huomattava, ettei kansan edustajaa pysty todellakaan edes siinä tapauksessa tunnistamaan sellaiseksi, että kaikki maan asukkaat ovat osallistuneet sen rakentamiseen joko osallistumalla vaaleihin tai olemalla edes oikeutettuja osallistumaan. Kansan edustajan työ on julkista valtiollista toimintaa, ei vain joidenkin yksittäisten ihmisten tehtävä. Valtiopäivämies ei yhtään sen enempää velvollinen olemaan kiinnostunut sen vaalipiirin tai sen valitsijaryhmän asioiden edistämisestä, joka hänet valtiopäiville lähetti, kuin maamme jokaisen muun osan tai jokaisen muun eturyhmän asioista. Hänen on puhuttava koko maalle tärkeiden asioiden puolesta. Jos yksinkertainen talonpoika Hiidensalmelta puhuu kansallisteatterin puolesta, kun hän katsoo, että sen perustaminen on hyödyllistä, niin se on yhtä oikeutettua kuin jos joku ylhäissyntyinen kreivi puolustaa lainsäädännöllistä muutosta, joka olisi tehtaantyöläisen etujen mukaista, jos pappi intoilisi osuuskauppojen perustamisen puolesta, niin tämä on yhtä oikein ja hyvin kuin jos joku Porvarissäädyn kauppias ryhtyisi tutkimaan kirkkolain määräyksiä.
Tästä sanotusta ei kuitenkaan seuraa, että valtiopäivämiehen pitäisi tehdä itsestään abstraktio kaikesta muusta, mitä ihminen voi ylipäänsä ajatella ja tuntea. Kaukana siitä. Se minkä keskellä me elämme, opiskelemme, mitä koemme, mikä meidän ammattimme on jne., osallistuu yksilön muokkaamiseen, vaikuttaa pysyvästi hänen kehitykseensä ja hänen ajattelutapaansa. Sen vuoksi meillä on erilainen käsitys valtion intresseistä yleensä ja in casu
lat. tapauskohtaisesti. Mutta joka tapauksessa meidän tulisi edistää nimenomaan valtion etuja, kansakunnan kokonaisuudessaan, ei vain yhden säädyn, yhden vaalipiirin, yhden maamme osan, vaikka se tapahtuisi muiden kustannuksella. Sääntöjen mukaan ei eri yhteiskuntaluokkien ja maan eri osien intressien tule olla ristiriidassa toistensa kanssa, vaan niiden on oikein ymmärrettyinä oltava sopusoinnussa keskenään. Ja mitä erityisesti oikeudellisiin kysymyksiin tulee, siviili- ja rikoslaissa oleviin, niin näissä ei voi tulla kyseeseen paikallistaminen tai erilainen järjestely eri yhteiskuntaluokille. Laissa on saatava oma ilmiasunsa sille, mikä on oikein eikä sille, mikä tuottaa erilaisia etuja eri ihmisille, ja tämä sitoo koko kansaa, niin ylhäisiä kuin alhaisia.
Nykyiset, yksilöinä erilaiset valtiopäivämiehet, jotka tulevat erilaisista, väkisinkin käsitysten erilaisuutta aiheuttavista yhteiskunnallisista olosuhteista, vaihtavat vastakkaisia mielipiteitä toistensa kanssa keskusteluissa, hiovat, virkistävät ajatuksiaan ja sovittelevat, kunnes päätös nousee esiin. Tämä päätös on kansan tahto. Selitä, miten kansan tahto ei ole vaalissa mihinkään asiaan kytketty. On olemassa nk. yleinen mielipide – ja puolueiden mielipide, mutta ei sellaisena orgaanisena elementtinä valtion johdossa, jota valitut noudattavat vakaumuksensa vuoksi – vaan edustajien tekemä päätös on kansan tahto. Vaalit ovat sitä tiettyyn rajaan asti, nimittäin jos niiden tuloksena on keskustelu, jossa yksilöiden käsitykset tulevat tunnetuiksi, mutta kuitenkin ne ovat oikeudelliselta kannalta katsoen vain yksi tekijä, joka vaikuttaa kansan tahdon muodostumiseen.
Valtio-oikeudelliselta kannalta katsottuna kansan tahto on vain se, josta kansan edustajat ovat lainmukaisella enemmistöllään tehneet päätöksen. Ja tämä on riippumaton siitä, miten edustusto on organisoitu, onko se suljettu vai yleinen.
Niin, myös ennen vuotta 1809 ja edellisten vuosisatojen aikana siitä saakka, kun Ruotsin valtiopäivät saivan nämä lainsäännölliset ja verotukselliset tehtävät, joita aikaisemmin hoidettiin maakunnittain, niin ei ollut mitään muuta tapaa ottaa selville kansan tahto kuin säätyjen kautta. Mutta tämä oli puutteellista, koska säädyt olivat sekä poissulkevia, että ne luulivat olevansa oikeutettuja menettelemään kuin olisivat neljä korporaatiota, jotka kilpailivat keskenään luokkaetuoikeuksista.
Vaikka kansan tahdon ilmentää joka tapauksessa sen edustajien päätös, oli edustuston kokoonpano millainen tahansa, siitä ei kuitenkaan seuraa, että olisi samantekevää, millaisista päättäjistä tämä edustusto koostuu, yhtä vähän kuin on yhdentekevää, onko tuomioistuin tai maaherra huono, siksi koska juuri se tuomioistuin tai juuri se tuomio on joka tapauksessa sinänsä sitova. Jos nähdään, että edustajisto on koostumukseltaan yksipuolinen, ettei se tarjoa takuita monipuolisesta, näkemyksellisestä ja kypsästä tarkastuksesta, niin on yritettävä sen parantamista.
Missä suhteissa meidän nykyiset valtiopäivämme ovat puutteelliset? Arvio tästä on tehtävä sekä ottaen huomioon meidän omat olosuhteemme että myös vertailu muiden maiden kanssa. Huomaamme kaksi äärimmäisyyttä: Varhaisten aikojen säätyjä esim. Saksassa olivat: 3 etuoikeutettua ryhmää, prelaatit, aatelisto ja kaupungit, – sekä nykyinen suffrage universel
ra. yleinen äänioikeus… Edellinen osoittaa luokkaintressien tyydyttämisen todennäköisyyttä – jälkimmäinen antaa oppimattomalle proletariaatille mahdollisuuden ylivallan ottamiseen.
Entä jos tässä olisivat vain aatelisto ja papisto –
tai vain talonpojat –
Miten silloin tulisi määritellä vaalioikeus? – Siihen ei ole mitään yleistä reseptiä. Mutta on kuitenkin yksi pätevä perusajatus: vaalioikeus ei ole yleinen inhimillinen oikeus, jonka pitää koskea jokaista kansalaista, se ei ole olemassa valmistellakseen kaikille yksilöille tilaisuutta valita ja tulla valituksi, kun tämä valtion elin, kansanedustajisto, perustetaan. Mutta kylläkin siten, että kaikki ne käsitykset, kaikki se kokemus ja näkemys, joista voi olla merkitystä valtion ongelmien ratkaisemiselle, tulevat näin hyvällä ja sitovalla tavalla käyttöön, niin että hallitsija saa niistä itselleen ohjenuoran. Siis: siten, että se sisältää mahdollisimman suuren takuun hyvästä ja monipuolisesta edustajiston kokoonpanosta, – sekä että nämä elementit ovat ainakin jollain lailla suhteessa yhteiskunnan eri ryhmien ja pyrkimysten merkittävyyteen.
On paljon mahdollisuuksia siihen, että yleinen vaalioikeus toimii hyvin, siten että parhaat voittavat, mutta jos on toinen, historiallisesti hyväksi koettu järjestelmä, joka on kuitenkin osoittautunut instrumentiksi samaan tavoitteeseen pyrittäessä, niin voidaan nyt mieluummin jatkaa sitä muokkaamalla, kuin että heitetään se yhtäkkiä pois abstraktien lauseiden luomien fantasioiden tieltä. Mikään kansakunta ei ole vain joukko ihmisiä, joista jokainen yksilö on samanlainen ykkönen tai nolla kuin muutkin. Kansakunta muodostuu joukosta erilaisuuksia, ja niiden oma arvo sinänsä tulee tunnustaa.
Jos nyt katsotaan omaa edustustoamme, niin huomaamme hyvin, että epäsuhta on siinä, että aatelistolla ja papistolla on kummallakin ¼ edustajista, muttei siitä seuraa, että heidän sulkemisensa pois kokonaan olisi oikein tai edes mitenkään välttämätöntä. Meidän edustajistossamme on merkittäviä puutteita, mutta ei niin suuressa määrin kuin sen organisaatiossa.
Jakaminen 4 osastoon on pahin puute. Luettele tästä aiheutuvia haittoja asioiden käsittelyyn, – §:n 47 merkityksettömyys. Ja säätyhengen syntymisen tuottama vahinko.
Tärkeintä on tämän muuttaminen ja siirtyminen 2-kamarijärjestelmään. Kuvaile sitä. Sen on peräisin Englannista, ja se on omaksuttu useimmissa muissa valtioissa (180 miljoonaa Euroopan 10 miljoonaa vastaan). Tärkeimmät syyt siihen (Mill, Laboylaye). Erilaisia 1. kamareita ja mikä on niiden tavoite. Toivotaan, että tähän suuntaan meilläkin siirrytään.