23.5.1876 LM–Alexandra Mechelin
Ruotsinkielinen teksti
|1|
Christiania den 23 Maj 1876.
Min egen, älskade Alexandra!
Det var med klappande hjerta jag igår eftermiddag öppnade ditt bref af den 18de densdennes. Jag hade just dessa dagar så mycket tänkt på din och Jennys förestående skiljsmessa, – på den sorg och oro du dervid måste känna. Likväl trodde jag icke att du skulle göra dig så sorgliga föreställningar dervid, som jag nu funnit ur ditt bref. Min dyra vän! Låt icke hoppet försvinna! – – Det finnes ju så otaliga exempel derpå, att bröstlidande fullkomligt botats i de varma regionerna. Äfven sådant som varat vida längre än Jennys. Jag har här i minnet genomgått sådana fall, – och när jag dervid betänkt hvilken öm vård Jenny hela tiden skall få genom att Mamma far med, så kan jag för min del alldeles icke låta den mörka farhågan taga öfver|2|hand. Det är ju också först en jemförelsevis kort tid, som Jenny varit så svårt angripen. Organismen måste utan tvifvel ännu hafva mycken motståndskraft... Med ett ord: huru jag än tänker mig saken, så finner jag endast stöd för min förkänsla eller öfvertygelse derom, att vår älskliga Jenny skall återvinna helsan. – Redan innan jag hunnit så långt i ditt bref der du talar om att möjligen fara ut till Jenny, upprann den tanken hos mig att du utan tvifvel måste önska att besöka henne derute. Jag tror att beslutet derom icke bör bero endast derpå om hennes tillstånd skulle förvärras. Det är ju tänkbart att ett besök af dig skulle i sin mon bidraga att lifva och stärka Jenny. Mig synes derföre att det sannolikt i hvarje fall vore lämpligt att du skulle vistas hos Jenny t. ex. den tiden som hon skall tillbringa i Schweiz, – September|3| och Oktober månader, innan hon får Torsten till sig. Men derom få vi ju i sinom tid närmare öfverlägga. Hvad kostnaderna för resan angår, så kunna de på hvarjehanda sätt betäckas genom inbesparing på annat håll, t. ex. genom att icke hålla ekipage och kusk i staden nästa vinter, hvilka vi så nätt kunna undvara. – När det gäller ett sådant ändamål som detta, bör du naturligtvis följa din inre mening, och jag vore ju en verklig egoist om jag af tanken på den ledsnad och enslighet, jag under dessa höstmånader komme att erfara, skulle föranlåtas att afråda dig från resan eller ens öfvertala dig att lemna Cely hemma. Utan henne skulle du på en sådan resa känna dig för mycket beklämd, än att du skulle kunna lifva och uppmuntra Jenny och sålunda verkligen bidraga till hennes tillfrisknande.
Jemte det vemod ditt bref framkallade erfor jag tillika pinsamma förebråelser deröfver att jag under denna tid just af|4|lägsnat mig från hemmet, i stället att vara vid din sida och möjligen kunna helst i någon grad lindra din betryckta stämning. Förlåt mig, min älskade vän! – Ja, jag vet du är alltför kärleksfull; än att du skulle bedöma min resa såsom ett drag af egoism. Den är i sjelfva verket icke det. Väl har ju derunder äfven muntrationer förekommit, medan jag var i Stockholm. Men sanna motivet för min resa var verkligen intet annat än det som du vet: att söka rycka opp min vetenskapliga sträfvan helst litet, – och söka vinna ökadt stoff och ökad förmåga för det betydelsefulla arbete, som det är min skyldighet att fullborda, huru mycket svårigheter än uppställa sig deremot.
Och likväl har jag nu beklagat min affärd. – Ett svagt uttryck af mina känslor var det telegram som jag i morgse afsände och som du väl nu i qväll vid hemkomsten från Åbo emottagit. – Huru kan du tro att jag vore ledsen öfver|5| att du medtog Cely på resan? Jag finner det ju så naturligt. I henne har du ju din bästa tröst, din renaste glädje, din sannaste lycka. Och denna vår rara engel har alltid så bra, blott hon får vara med dig. Och känner jag då icke huru du vårdar henne? Sannerligen, när Cely är med dig och hos dig, kan jag aldrig vara orolig för henne. – Huru har jag icke igår och idag i mina tankar varit med Eder! Jag har sett dig pyssla om henne i Åbo, – jag har sett henne fästa sin klara blick på sin Mamma och kyssa tårarne ur dina ögon, – jag har sett huru du i jernvägskupén lutat dig ned öfver Cely och för hennes skuld bjudit till att prata och berätta och vara som vanligt, fastän ditt hjerta varit trångt efter afskedet på ångbåten.....
O, ni mina båda älskade, saknade rara pior! Vet ni hur djupt ni är fastvuxna i pappas hjerta! – Jag|6| tror icke att du anar, huru ofta jag hyst den tanken, att det dock vore vida bättre om hela detta mitt offentliga lif, med alla sina framgångar och alla sina pligter, kunde förvandlas till den obemärkta privatmannens tillvaro, så att jag i verk och gerning, och icke såsom nu blott i vilja och känsla, kunde riktigt egna mig åt mina båda ögonstenar.....
Sedan jag i morgse afsändt telegrammet, kunde jag åter i förmiddags någorlunda arbeta, – sporrad jemväl af tanken att skynda, för att kunna hemkomma tidigare än jag ämnat.
Så kom, kl. 4, ditt andra bref, af den 19 och 20de densdennes. Det har åter framkallat sinnesrörelser af annat slag.
Innan jag yttrar mig öfver det ämne du deri behandlat, ber jag dig vara viss om min uppriktiga tacksamhet derför att du öppet meddelat mig dina bekymmer. Jag försäkrar dig, att jag icke deri funnit en skymt af ogrannlagenhet eller något sårande, såsom du befarat. Jag tror också, att de tankar
Bör överstrykastillagt i marginalen
|1|Helsa syskonen!
Alkuperäinen (transkriptio)
|1|
Arkivet sidorna 1–5.tillagt senare
Christiania den 23 Maj 1876.
Min egen, älskade Alexandra!
Det var med klappande hjerta
jag igår eftermiddag öppnade ditt bref
af den 18de densdennes. Jag hade just dessa
dagar så mycket tänkt på din och Jen-
nys förestående skiljsmessa, – på den sorg
och oro du dervid måste känna. Likväl
trodde jag icke att du skulle göra dig så
sorgliga föreställningar dervid, som jag nu
funnit ur ditt bref. Min dyra vän! Låt
icke hoppet försvinna! – – Det finnes ju
så otaliga exempel derpå, att bröstlidande
fullkomligt botats i de varma regionerna.
Äfven sådant som varat vida längre
än Jennys. Jag har här i minnet genom-
gått sådana fall, – och när jag dervid
betänkt hvilken öm vård Jenny hela
tiden skall få genom att Mamma far
med, så kan jag för min del alldeles
icke låta den mörka farhågan taga öfver-
|2|hand. Det är ju också först en jemförel-
sevis kort tid, som Jenny varit
så svårt angripen. Organismen måste
utan tvifvel ännu hafva mycken
motståndskraft... Med ett ord:
huru jag än tänker mig saken, så fin-
ner jag endast stöd för min förkänsla
eller öfvertygelse derom, att vår älskliga
Jenny skall återvinna helsan. – Redan
innan jag hunnit så långt i ditt bref
der du talar om att möjligen fara ut
till Jenny, upprann den tanken hos
mig att du utan tvifvel måste önska
att besöka henne derute. Jag tror att
beslutet derom icke bör bero endast
derpå om hennes tillstånd skulle för-
värras. Det är ju tänkbart att ett
besök af dig skulle i sin mon bidraga
att lifva och stärka Jenny. Mig synes
derföre att det sannolikt i hvarje
fall vore lämpligt att du skulle vistas
hos Jenny t. ex. den tiden som hon
skall tillbringa i Schweiz, – September
|3|
och Oktober månader, innan hon får
Torsten till sig. Men derom få vi ju
i sinom tid närmare öfverlägga. Hvad
kostnaderna för resan angår, så kunna
de på hvarjehanda sätt betäckas genom
inbesparing på annat håll, t. ex. genom
att icke hålla ekipage och kusk i staden
nästa vinter, hvilka vi så nätt kunna
undvara. – När det gäller ett sådant
ändamål som detta, bör du naturligtvis
följa din inre mening, och jag vore ju
en verklig egoist om jag af tanken på
den ledsnad och enslighet, jag under dessa
höstmånader komme att erfara, skulle föran-
låtas att afråda dig från resan eller ens
öfvertala dig att lemna Cely hemma. Utan
henne skulle du på en sådan resa känna
dig för mycket beklämd, än att du skulle
kunna lifva och uppmuntra Jenny och så-
lunda verkligen bidraga till hennes till-
frisknande.
Jemte det vexadstruket vemodtillagt ditt bref framkallade
erfor jag tillika pinsamma förebråelser
deröfver att jag under denna tid just af-
|4|lägsnat mig från hemmet, i stället att vara
vid din sida och möjligen kunna helst
i någon grad lindra din betryckta stäm-
ning. Förlåt mig, min älskade vän! –
Ja, jag vet du är alltför kärleksfull; än
att du skulle bedöma min resa såsom
ett drag af egoism. Den är i sjelfva
verket icke det. Väl har ju derunder
äfven muntrationer förekommit, medan
jag var i Stockholm. Men sanna motivet
för min resa var verkligen intet annat
än det som du vet: att söka rycka opp
min vetenskapliga sträfvan helst litet, – och
söka vinna ökadt stoff och ökad för-
måga för det betydelsefulla arbete, som
det är min skyldighet att fullborda, huru
mycket svårigheter än uppställa sig dere-
mot.
Och likväl har jag nu beklagat min
affärd. – Ett svagt uttryck af mina
känslor var det telegram som jag i morgse
afsände och som du väl nu i qväll
vid hemkomsten från Åbo emottagit. –
Huru kan du tro att jag vore ledsen öfver
|5|
att du medtog Cely på resan? Jag finner
det ju så naturligt. I henne har du
ju din bästa tröst, din renaste glädje,
din sannaste lycka. Och denna vår rara
engel har alltid så bra, blott hon får
vara med dig. Och känner jag då icke
huru du vårdar henne? Sannerligen,
när Cely är med dig och hos dig, kan
jag aldrig vara orolig för henne. –
Huru har jag icke igår och idag i mina
tankar varit med Eder! Jag har sett
dig pyssla om henne i Åbo, – jag
har sett henne fästa sin klara blick
på sin Mamma och kyssa tårarne
ur dina ögon, – jag har sett huru
du i jernvägskupén lutat dig ned öfver
Cely och för hennes skuld bjudit till
att prata och berätta och vara som
vanligt, fastän ditt hjerta varit trångt
efter afskedet på ångbåten.....
O, ni mina båda älskade, saknade
rara pior! Vet ni hur djupt ni är
fastvuxna i pappas hjerta! – Jag
|6|
tror icke att du anar, huru ofta jag hyst
den tanken, att det dock vore vida bättre
om hela detta mitt offentliga lif, med alla
sina framgångar och alla sina pligter,
kunde förvandlas till den obemärkta
privatmannens tillvaro, så att jag i
verk och gerning, och icke såsom nu blott
i vilja och känsla, kunde riktigt egna
mig åt mina båda ögonstenar.....
Sedan jag i morgse afsändt telegram-
met, kunde jag åter i förmiddags någor-
lunda arbeta, – sporrad jemväl af tanken
att skynda, för att kunna hemkomma
tidigare än jag ämnat.
Så kom, kl. 4, ditt andra bref, af
den 19 och 20de densdennes. Det har åter fram-
kallat sinnesrörelser af annat slag.
Innan jag yttrar mig öfver det ämne
du deri behandlat, ber jag dig vara viss
om min uppriktiga tacksamhet derför att
du öppet meddelat mig dina bekymmer.
Jag försäkrar dig, att jag icke deri funnit
en skymt af ogrannlagetstruketenhettillagt eller något sårande,
såsom du befarat. Jag tror också, att de tankar
Forts. av detta brev bör avskiljas och brännas.tillagt senare
Bör överstrykastillagt i marginalen
|1|Helsa syskonen!
Oslo 23. toukokuuta 1876.
Oma, rakas Alexandra!
Sydän syrjällään avasin eilen iltapäivänä 18. päivänä lähettämäsi kirjeen. Olen juuri näinä päivinä ajatellut niin paljon sinua ja Jennyä odottavaa eroa, – surua ja huolta, jota se varmaan aiheuttaa. En kuitenkaan uskonut, että se herättäisi sinussa niin surullisia ajatuksia kuin nyt kirjeestäsi havaitsen. Kallis ystäväni! Älä luovu toivosta! – – Onhan niin lukemattomia esimerkkejä siitä, että rintataudit ovat täysin parantuneet lämpimillä seuduilla. Sellaisetkin, jotka ovat kestäneet paljon pitempään kuin Jennyllä. Olen täällä käynyt mielessäni läpi sellaisia tapauksia, – ja kun olen samalla miettinyt, kuinka hellää hoivaa Jenny saa kaiken aikaa siksikin, että Mamma matkustaa hänen kanssaan, en omasta puolestani voi millään antaa synkille peloille ylivaltaa. Jennyhän on vasta verraten lyhyen aikaa kärsinyt noin vakavista vaivoista. Täytyyhän elimistöllä kiistatta olla vielä paljon vastustuskykyä ... Yhdellä sanalla: vaikka kuinka mietin asiaa, saan ainoastaan tukea aavistukselleni tai vakaalle käsitykselleni siitä, että rakkaan Jennymme terveys palaa ennalleen. – Jo ennen kuin olen ehtinyt kirjeessäsi niin pitkälle, että puhut matkustavasi mahdollisesti Jennyn luokse, mieleeni juolahti ajatus, että varmaan ilman muuta haluat käydä siellä häntä tapaamassa. Uskon, ettei päätöksen pitäisi perustua ainoastaan siihen, paheneeko hänen tilansa. Voihan ajatella, että sinun vierailusi auttaisi osaltaan piristämään ja vahvistamaan Jennyä. Siksi minusta näyttäisikin, että olisi todennäköisesti joka tapauksessa suotavaa, että kävisit Jennyn luona esimerkiksi sinä aikana, jonka hän viettää Sveitsissä, – syys- ja lokakuussa, ennen kuin Torsten pääsee hänen luokseen. Mutta sitähän voi pohtia aikanaan tarkemmin. Mitä matkan kustannuksiin tulee, ne voi kaikin tavoin kattaa säästämällä toisaalla, esimerkiksi luopumalla ensi talvena kaupungissa vaunuista ja ajurista, joita ilman tulemme varsin helposti toimeen. – Kun kyse on tämän kaltaisesta tarkoituksesta, sinun täytyy tietenkin seurata sisäistä näkemystäsi, ja minähän olisin todella itsekäs, jos ajatellessani minua noina syksyn kuukausina odottavaa ikävyyttä ja yksinäisyyttä, saisin aiheen kehottaa sinua olemaan matkustamatta tai edes suostutella sinua jättämään Celyn kotiin. Ilman häntä sinulle tulisi tuollaisella matkalla niin apea olo, ettet voisi piristää ja virkistää Jennyä ja siten auttaa häntä parantumaan.
Kirjeesi aiheuttaman haikeuden ohella mielessäni heräsi myös tuskallisia syytöksiä, että olen juuri tällaisena aikana lähtenyt kotoa sen sijaan, että olisin ollut rinnallasi ja mahdollisesti voinut jossain määrin lievittää masentunutta mielialaasi. Suo anteeksi, rakas ystävä! – Kyllä, tiedän että olet liian rakastava, että pitäisit matkaani osoituksena itsekkyydestä. Sitä se ei itse asiassa olekaan. Olihan Tukholmassa ollessani huvituksiakin. Mutta matkani todellinen syy ei tosiaankaan ollut muu kuin se jonka tiedätkin: pyrkiä edes hieman ryhdistämään tieteellisiä pyrintöjäni, – ja pyrkiä saamaan lisää aineistoa ja osaamista merkittävään työhön, joka minun on velvollisuus saattaa päätökseen, vaikka sitä vastaan kohoaisi kuinka paljon vaikeuksia.
Ja silti olen nyt pahoitellut lähtöäni. – Heikko osoitus tunteistani oli sähke, jonka aamulla lähetin ja jonka nyt Turusta palattuasi olet saanut. – Kuinka voit luulla, että olisin murheissani siitä, jos ottaisit Celyn mukaan matkallesi? Minustahan se on niin luonnollista. Hänhän on paras lohtusi, puhtain ilosi, todellisin onnesi. Ja tämä rakas enkelimme voi aina niin hyvin, kunhan saa olla kanssasi. Ja enkö muka tunne, kuinka sinä pidät hänestä huolta? Totisesti, kun Cely on sinun mukanasi ja sinun hoivissasi, en voi milloinkaan olla huolissani hänestä. – Kuinka ajatukseni ovatkaan eilen ja tänään olleet Teidän luonanne! Olen nähnyt sinun huolehtivan hänestä Turussa, – olen nähnyt hänen kiinnittävän kirkkaan katseensa Äitiin ja suukottavan kyyneleet silmistäsi, – olen nähnyt, kuinka olet junan vaunuosastossa kumartunut Celyn ylle ja hänen vuokseen tarjoutunut juttelemaan ja tarinoimaan ja olemaan kuten ennenkin, vaikka sydäntäsi on ahdistanut höyrylaivalla jätettyjen hyvästien jälkeen.....
Oi teitä molempia rakastamiani, kaipaamiani tyttökultia! Tiedättekö, kuinka syvälle olette juurtuneet isin sydämeen! – En usko, että aavistatkaan, kuinka usein olen elätellyt ajatusta, että olisi kuitenkin paljon parempi, jos koko tämän julkisen elämäni kaikkine menestyksineen ja kaikkine velvollisuuksineen voisi vaihtaa huomaamattoman yksityishenkilön elämään, niin että voisin töissäni ja tekemisissäni, enkä kuten nyt vain tahdossani ja tunteessani, kunnolla omistautua molemmille sydänkäpysilleni.....
Lähetettyäni sähkeen aamulla saatoin taas aamupäivällä tehdä jotenkuten töitä, – ja samalla minua kannusti ajatus pitää kiirettä, jotta pääsisin kotiin aiemmin kuin olin suunnitellut.
Sitten saapui kello 4 toinen kirjeesi, jonka kirjoitit 19. ja 20. päivinä. Se taas herätti toisenlaisia tunteita.
Ennen kuin lausun mitään siinä käsittelemästäsi aiheesta, pyydän sinua olemaan varma vilpittömästä kiitollisuudestani siitä, että kerrot minulle avoimesti huolistasi. Vakuutan sinulle, etten havainnut siinä arkaluonteisuuden tai minkään loukkaavan häivääkään, kuten pelkäsit. Minäkin uskon, että ne ajatukset
Yliviivattakoontillagt i marginalen
Terveisiä sisarille!